5.5.1 Graden av tvång
Den press som målsäganden sätts under av att lämna information kan anses vara av indirekt natur, eftersom pressen inte är uttryckligen lagstadgad. Nödvändig-heten att samarbeta, samt samhällets intresse av brottsbeivring, kan dock förmå en målsägande att lämna belastande uppgifter av både mindre och mer allvarliga slag. Även de uppgifter som Europadomstolen har ansett vara av ett lindrigare slag, exempelvis i O’Halloran och Francis mot Förenade kungariket där enbart uppgif-ter om namn och adress på föraren omfattades av ett lagstadgat tvång, kan vara problematiska för skyddet mot självinkriminering. Dessa uppgifter placerar en person på en plats vid en specifik tidpunkt och är ofta en nödvändighet för en fällande dom. Om detta mål jämförs med Heany och McGuinnes samt Quinn, båda
mot Irland, ansågs det innebära ett otillbörligt tvång att klagandena behövde
redo-göra för sin verksamhet vid en viss tidpunkt. Det vore således problematiskt om graden av tvång ensamt vore grunden för bedömningen. Europadomstolens ut-talanden kan inte anses vara konsekventa avseende vad som är ett allvarligt tvång och vad som kan anses vara ett lindrigt tvång ur ett praktiskt perspektiv.
Följaktligen kan det anses vara problematiskt om målsäganden pressas till att lämna uppgifter av både allvarlig och mindre allvarlig natur. De uppgifter som framkommer kan ofta vara nödvändiga för en fällande dom mot målsäganden, oavsett om det enbart placerar målsäganden på en plats vid ett specifikt tillfälle, eller om det är direkta uppgifter som visar ett brott.
5.5.2 Uppgifternas betydelse
När målsäganden lämnar självinkriminerande uppgifter i samband med en anmä-lan är det rimligt att utgå från antagandet att inga misstankar om brott redan förelåg gentemot vederbörande. Det är således den belastande information som framkommer ur anmälan som skulle ligga till grund för en eventuell förun-deresökning som sedan inleds gentemot målsäganden själv. Informationen har sålunda redan en stor betydelse för en eventuell framtida rättegång. Huruvida denna information sedan är avgörande för en fällande dom kan härledas till upp-gifternas natur.
En muntlig utsaga från målsäganden skulle rimligtvis inte utgöra en avgörande bevisning för dennes fällande. De gånger Europadomstolen har prövat bevisning i form av muntliga utsagor har dessa varit beedigade och därmed lämnats under
51
straffansvar.204 En sådan situation riskerar inte att uppstå eftersom målsäganden är skyddad mot att lämna belastande uppgifter under straffansvar.
Teknisk bevisning som nykterhetstets, läkarundersökningar eller annan slags dokumentation riskerar emellertid utgöra en större roll i ett eventuellt fällande av målsäganden. Exempelvis i NJA 1986 s. 489 var det blodprov som visade på att tilltalade hade kört bil onykter avgörande för dennes fällande. På samma sätt skulle information som framkom under en eventuell videoinspelning, ljudupp-tagning eller mailkorrespondens vara svår att bortse från för dömande makt. I exempelvis NJA 2003 s. 323 utgjorde inspelade samtal den huvudsakliga bevis-ningen för att visa att de tilltalade befattade sig med olagliga vapenöverlåtelser. Eftersom det saknas hinder att lägga fram denna information som bevisning är det troligt att annan belastande dokumentation än en muntlig utsaga riskerar vara avgörande för den enskildes fällande dom.
5.5.3 Relevanta skyddsåtgärder
Vad som skulle kunna utgöra relevanta skyddsåtgärder står inte klart definierat i praxis. I Jalloh mot Tyskland konstaterade domstolen att de skyddsåtgärder som fanns föreskrivna i Tysklands straffprocesslag (”Strafprozessordning”) utgjorde ett skydd för klagandens hälsa. Europadomstolen såg emellertid sedan till hans praktiska möjligheter att motstå det fysiska ingreppet eftersom han enbart kunde protestera på en bristande engelska och ansåg därför att han saknade verklig möj-lighet att motstå undersökningen.205 I O’Halloran och Francis mot Förenade kungariket
ansåg dock Europadomstolen att det fanns relevanta skyddsåtgärder eftersom
kla-gandena kunde ha undvikit straffbudet genom att invända att de inte visste, eller rimligen inte kunde ha vetat, vem som framfört deras fordon.206 Utifrån dessa två mål kan slutsatsen dras att relevanta skyddsåtgärder rör sig om såväl praktiskt möjliga som lagstadgade skydd. Värt att notera avseende båda dessa mål är att de skyddsåtgärder som har identifierats rör sig om aktiva handlingar från klagandens sida. Det har således hittills inte identifierats att en passiv skyddsåtgärd måste finnas reglerad som fångar upp den tilltalade utan en aktiv handling.
I de svenska processförfarandena kan vissa skyddsregleringar identifieras. Ex-empelvis all den information som målsäganden lämnar muntligen kan inte bee-digas och därför även svårligen användas mot vederbörande i en eventuell rätte-gång.207 Annat belastande material som inte avgetts muntligen skulle däremot inte omfattas av samma skydd. Snarare finns det avgöranden från såväl
204 Exempelvis Brusco mot Frankrike där erkännandet hade skett under vittnesplikt fastän han var misstänkt i samma förfarande.
205 Jalloh mot Tyskland, § 120.
206 O’Halloran och Francis mot Förenade kungariket, § 59.
52
Europadomstolen som Sveriges Högsta domstol som förklarar att denna inform-ation får läggas fram som bevisning.208
En eventuell skyddsåtgärd vore om de fakultativa åtalsreglerna aktualiseras. Detta kan vara en möjlighet när det rör sig om mindre allvarliga brott som exem-pelvis ringa stöld eller en ringa trafikförseelse. Det finns dock ingen aktiv åtgärd som målsäganden kan vidta för att aktualisera en av de fakultativa åtalsreglerna utan denne måste istället förlita sig på åklagarens bedömning. Skulle det vara så att målsägandebegreppet kunde falla inom kriterierna för åtalsunderlåtelse vid extraordinära fall så vore det en möjlig skyddsåtgärd vid såväl grövre som mindre allvarlig brottslighet. Men eftersom detta generellt avser människor med exem-pelvis en obotlig sjukdom vore detta resonemang föga troligt. Enbart för att en person har blivit utsatt för ett brott vore det inte rent av anstötligt att denna person sedan möter ett åtal.209 Avvägningen för huruvida fakultativa åtalsregler aktualiseras eller inte görs utifrån brottets svårighet och omständigheterna i öv-rigt. Således är det rimligt att anta att desto allvarligare brott som målsäganden belastar sig själv för, desto mindre troligt är det att någon av de fakultativa åtals-reglerna aktualiseras. Med hänvisning till Europadomstolens resonemang avse-ende säkerhetsåtgärder bör de fakultativa åtaslreglerna ej anses utgöra en relevant säkerhetsåtgärd, eftersom de riskerar att inte alltid aktualiseras och ligger bortom den enskildes kontroll.
Med hänvisning till den ram som Europadomstolen hittills lagt fram kan rele-vanta skyddsåtgärder enbart anses föreligga för de fall belastande uppgifter läm-nas genom en muntlig utsaga.
5.5.4 Allmänt intresse
I enlighet med det fjärde kriteriet som Europadomstolen lade fram i Jalloh mot
Tyskland bör även prövas om det finns relevanta undantag till artikel 6 i
Europa-konventionen, såsom ett allmänt intresse. Vissa förfaranden har ansetts vara nöd-vändiga för att upprätthålla fungerande samhällsfunktioner eller för att inte på ett obefogat sätt hämma myndigheterna i bekämpningen av organiserad brottslighet. Huruvida myndigheternas möjlighet att utreda och väcka åtal mot målsäganden grundat på vederbörandes egna brottmålsanmälan utgör en viktig samhällsfunkt-ion som motiverar en överträdelse av rätten att inte belasta sig själv är inte själv-klart. En avvägning mellan olika delade intressen måste därmed göras.
Å ena sidan finns målsägandens intresse av att kunna anmäla ett brott be-gånget mot denne själv utan att riskera att belasta sig själv i processen. Detta intresse är även samhälleligt påkallat eftersom det även anses vara ett allmänt intresse att grov brottslighet beivras. Visserligen kan målsägandens rätt att våga anmäla brott inte väga tyngre än myndigheternas möjlighet att utreda information om brottslighet i samtliga fall. När brottet en målsägande belastar sig själv för är
208 Se avsnitt om överskottsinformation i 2.5.1.
53
ett allvarligt brott vore det problematiskt om detta inte kunde utredas. En avväg-ning borde såleds kunna göras likt de fakultativa åtalsreglerna, utifrån brottets allvarlighetsgrad och omständigheterna i övrigt.
En jämförelse kan göras med NJA 2003 s. 361 där Högsta domstolen valde en friande utgång i målet trots att samtliga objektiva grunder för en fällande dom fanns. I målet ansågs den enskildes brist på skydd mot självinkriminering, tillsam-mans med det allmänna intresset att narkotika inte skulle hamna i omlopp bland missbrukare, vara tillräckligt för att Högsta domstolen ska döma i strid med gäl-lande lagstiftning. Det allmänna intresset fungerade således som en motivering till varför den enskilde ska åtnjuta ett mer långtgående skydd mot självinkrimi-nerg. Detta mål är inte den enda gången som Högsta domstolen har antingen dömt i strid med, eller valt att tolka, svensk lagstiftning till förmån för Europa-konventionen.210 Svenska domstolar har snarare varit försiktiga med att tolka lag-stiftning på ett sätt som sedan riskerar att fällas i Europadomstolen. Således är det inte helt okänt att Högsta domstolen, eller andra instanser, kan utdöma ett mer långtgående skydd enligt konventionen i de fall Europadomstolen inte tidi-gare prövat frågan.
Å andra sidan finns det motstående allmänna intresset av såväl en likformig rättstillämpning som myndigheternas beivrande av den brottslighet målsäganden belastar sig själv för. Intresset av en likformig rättstillämpning kan inte anses stå högre än den enskildes rätt till mänskliga rättigheter. Skulle det vara fallet skulle Sverige kliva in och överträda en persons mänskliga rättigheter till förmån för en annan person vilket strider mot syftet med Europakonventionen. Argument om ett allmänt intresse angående beivrande av brottslighet har återkommande avfär-dats av Europadomstolen som godtagbart undantag. Inte ens det allmänna in-tresset att beivra terroristbrottslighet ansågs vara godtagbart för att klagandena skulle underställas ett otillbörligt tvång av myndigheterna i Heany och McGuinnes
mot Irland. Således borde inte ens ett resonemang om brottets allvarlighetsgrad
kunna föras avseende ett allmänt intresse att beivra brottslighet. Enbart viktiga samhällsfunktioner som avvärjar fara för liv och hälsa har ansetts utgöra fullgoda inskränkningar med hänvisning till ett allmänt intresse, som fungerande trafikre-glering. Exempelvis i O’Halloran och Francis mot Förenade kungariket där klagandenas bilar fångats av fartkameror i höga hastigheter ansågs en strikt reglering för bil-förare vara nödvändig för allmänhetens intresse av trafiksäkerhet. Liknande re-sonemang fördes i NJA 2018 s. 394 där smitningsbrottet i 5 § trafikbrottslagen inte ansågs utgöra en kränkning av rätten att inte belasta sig själv, motiverat uti-från O’Halloran och Francis mot Förenade kungariket. I dessa mål ansågs ett allmänt intresse som motiverar ett lagstadgat tvång finnas. Dock kan ställningstagandena i denna praxis ifrågasättas. Skulle exempelvis en sakskada uppkomma, likt i NJA 2018 s. 394, genom brottet skadegörelse,211 finns ingen lagstadgad skyldighet för den enskilde att stanna på brottsplatsen eller identifiera sig. Om en jämförelse
210 För fler exempel se metodavsnitt 1.4.