Medeltida pilspets av brons från Tolg i Småland Kjellmark, Knut
Fornvännen 1941, 43-46
http://kulturarvsdata.se/raa/fornvannen/html/1941_043
Ingår i: samla.raa.se
MEDELTIDA PILSPETS AV BRONS FHAN TOLG I SMALAND Från Stenshult i Tolg sn, Norrvidinge hd, Kronob:s län, översändes till undertecknad för bestämning och beskrivning i min artikelserie Värends fornminnen en pilspets av brons av ovanlig typ.
Som synes av fig. 1, är den försedd med holk för skaftningen samt långt neddragna smala hullingar. Längden är 80 mm, holkens inner-
diameter 10 mm. De utåt eggade hullingarna vända in mot holken en plan yta av 5 mm största bredd. Upptill avslutas holkpartiet mod mot spetsen konvergerande skåror. Nedtill visar holken cn ojämn men avfilad kant. — Bronsen är ovanligt ren, d. v. s. fri från föroreningar. Föremålet har en ljust blågrön tunn ärgpatina. Vikton är 40 gram. — Ägare till pilspetsen är f. d. handlanden John Nilsson, Stenshult, Tolg. Kopia i St.
Hist. Mus., inv.-nr 22063.
Fyndet gjordes av hr Nilsson 1930 i en ungef. 2 tunnland stor åker vid Stenshult, vilken åker första gången uppodlades omkr. 1840. Varken andra fornsaker eller ben ha anträffats på. platsen. Ej heller finnas i om- givningen några rosen eller högar, som kunna tänkas vara gravar. På Stenshults ägor finns en rätt ansenlig höjd och tvärsöver denna löper en urgrävning liksom en skyttegrav. I gammal folkmun på orten heter det, att här utkämpats bataljer under de svensk-danska fejderna i forna tider.
Utredningen rörande pilspetsens tidsställning har vållat ett oväntat ar- bete, beroende på att pilspetsar av brons av denna eller liknande form ej förut synes vara kända från Norden. Resultatet har ock blivit oväntat.
Från det berömda gravfältct vid Hallstatt äro pilspetsar av brons av flera olika typer funna, däribland (från skelettgrav 9) en med holk och hullingar, som till formen men ej till storleken något liknar spetsen från Tolg,1 fig. 2. Bronspilspetsar av samma form som nämnda Hallstatt-spots äro vidare kända från det centrala Asien samt från bortersta Asien (bl. a.
Mongoliet). Till jämförelse med Tolg- och Hallstatt-spetsarna avbildas här efter Olov Janse2 en sådan spets från Norra Kina; fig. 3.
Nu är emellertid att märka, att pilspetsen från Tolg är betydligt större, nästan dubbelt så stor som do omtalade pilspetsarna från Hallstatt och Orienten — den största av dessa, den från Kina, är blott 45 mm lång — andra olikheter att förtiga, varför man hade all anledning undersöka, om icke dess motsvarigheter vore att finna på annat håll.
Urtypen till ifrågavarande pilspetsform med hullingar är ju närmast hällkisttidens bladformiga triangulära flintpilspets med urnupen bas och kortare ollor längre »bnsflikar» — hullingar. Under den egentliga brons- åldern synes formen för Europas vidkommande vara glömd för att sedan dyka upp under Hallstatt-tid såsom pilspets av brons och längre fram under äldre järnåldern som spjutspets av järn. — Under yngre järnåldern
1 E. v. S ä c k e n , Das Grabt. v. Hallstatt. Wien 1868. Tat. VII, fig. 7.
2 O l o v J a n s e , Quelques antiquités chinoises d'un caraetére Hallstattien, i The Museum of Far Fastern Antiquities. Bull. No. 2. Stockholm 1930.
Pl. IV: 5. Spetsens inv.-nr i Östasiatiska Samlingarna är 10599: 103.
44 S M Ä R R E M E D D E L A N D E N
Fig. 1—7. Pilspetsar med holk och hullingar: 1, Armborstpil eller spets till gillrad pil av brons från Stenshult i Tolg sn, Småland. 2. Pilspets av brons från Hallstatt. 3. Pilspets av brons från norra Kina. 4. Pil- spets av järn från Schellenburg i Schlesien. 5. Pilspets av järn från
Schloss Hallwil. 6. Pilspets av järn från Lilleborg på Bornholm.
7. Pilspets av järn från Skansen i Kalmar.
Figs. 1—7. Arrow-heads with sockels and harbs: 1. Crossbow arrow or head of a harbed arrow from Stenshult in Tolg parish, Småland. 2. Bronze arrow-head from Hallstatt.
3. Bronze arrow-head from North China. 4. Iron arrow-head from Schellenburg in Sllesla.
5. Iron arrow-head from Schloss Hallwil. 6. Iron arrow-head from Lilleborg in Born- holm. 7. Iron arrow-head from Skansen in Kalmar.
har formen även varit i bruk såsom spets av järn till stångvapen. Från Sverige ha vi en sådan omkr. 250 mm lång spets med vid holk, troligen jaktspjutspets, funnen på »likbränningsplatsen» vid Birka.
Antikvarien frih. C. av Ugglas har gjort mig uppmärksam på att denna pilspetsform under medeltiden varit väl känd, vilket även fått sitt ut- tryck i att den återgivits i sigill och adelsvapen ofta med »vingad pil», varjämte den även tjänat som jakt- eller stridsvapen, särskilt såsom arm- borstpil.3 — Efter Prihoda,4 som gjort utgrävningar i schlesiska borg- ruiner, avbildas här cn armborstpil, funnen vid Schellenburg; den är 90 mm lång och väger 47 gram, har holk och hullingar men är av järn;
fig. 4. Den dateras till 1400-talet. Prihoda erinrar om att liknande pilar ofta förekomma avbildade i miniatyrer från medeltiden samt i vapen- smedernas ooh armborstmakarnas märken.
En annan armborstpil av ännu större likhet med Tolg-spetsen, 86 mm lång, daterad till 1400-talet, även den av järn, härrör från fynden vid Schloss Hallwil i Schweiz.6 Den återges här i fig. 5.
Chefen för K. Livrustkammaren frih. R. Cederström anser, att Tolg-spet- sen hört till armborstpil eller s. k. gillrad pil. Han meddelade vidare, att han i Danska Nationalmuseet sett och antecknat om två pilspetsar av järn, som inbördes äro alldeles lika ooh som starkt erinra om Tolg-spetsen.
Den ena är från Ringsted-trakten på Själland, den andra, som återges i fig. 6 efter Cederströms teckning, är från Lilloborg på Bornholm, ett me- deltida fäste, som sannolikt förstördes omkr. 1260. — Denna senare anges vara en armborstpil och är 77 mm lång. Yttre holkdiam. är 11 mm mot Tolg-spetsons 12 mm. Holkens och hullingarnas längd är ungefär som å don senare och hullingarnas tvärsnitt alldeles detsamma. Vid holkens yttre avslutning uppåt återfinna vi å de nämnda danska pilspetsarna do konvergerande rofflorna, som förofinnas å Tolg-spetsen.
Med senast återgivna uttalanden om Tolg-spotsens art och användning överensstämmer i viss mån det utlåtande förf. efteråt inhämtat från chefen för vårt Armémuseum, överstelöjtnant Th. Jakobsson, vari säges, att spet- sens bolkdiaraeter tyder på att den ej kan hava haft ett alltför långt skaft, och alltså icke kan ha hört till stångvapen, men att å andra sidan spet- sens tyngd anger, att skaftet oj kan ba varit alltför kort, varför det sanno- likasto är, att det rört sig om en lång pil.
De gemensamma dragen hos spetsarna av nu omtalade art från Schellen- burg, Schloss Hallwil, Lilleborg, Ringsted och Tolg är, 1) att de äro unge- fär lika stora, och 2) att de hava långa, nästan jämnbroda, på insidan mot holken plana hullingar av ungefär samma längd som holken.
I ett avseende skiljer sig dock Tolg-spetsen ifråga om formen märk- bart från de andra. — Den har hullingarna liksom tryckta in till holken
» Jfr H. H i l d e b r a n d , Svenska sigill, III, 46, 560, 568 — obs. å sist- nämnda bild hullingarnas böjning. Jfr även H e n r y P e t e r s e n , Dansko adelssigillor, XXXI; fig. 599, XL: fig. 843 och LI: fig. 1136. samt G. F r a n - c i s L a k i n g , An history of arms, I I I : fig. 946 (tidigt 1500-tal).
4 R u d o l f P f i b o d a , Zur Typologic und Chronologie Mittelalter- licher Pfeilspitzen und Armbrustbolzeneisen, i Sudeta, Jahrg. VIII, 1932, H. 3, fig. 5, o. sid. 60 o. f.
» N i l s L i t h b e r g , Schloss Hallwil, D. I I I : 2, Pl. 45, N.
4 6 S M Ä R R E M E D D E L A N D E N
och cggkanterna svängda i båge, under det att å do andra spetsarna hul- lingarna äro mer eller mindre utspärrade och hava rätlinjigt förlöpande eggar. Detta drag hos Tolg-spetsen kan dock, efter vad frih. Cederström tänkt sig, möjligen vara något sekundärt och boro på stukning.
Sodan ovanstående nedskrivits har amanuensen B. Sörling gjort mig uppmärksam på att i Statens Historiska Museums samlingar finnes en me- deltida pilspets av järn av alldeles samma typ och samma storlek som Tolg- spetsen, och som överensstämmer med denna i det avseendet, att bullingarna äro svängda i båge och tryckta in till holken; fig. 7. Sörling fann den i inv.-bilagan till »Ekmans samling». Dess inv.-nr är 1304:1834:65. Don här- rör från Skansen i Kalmar och är givetvis en armborstpil.
Dot är då ondast i ett avseende, som Tolg-spetsen står ensam bland me- deltida armborstpilspctsar av den här berörda typen. — Den är av brons.
— Egendomligt nog är bland armborstpilar av den vanligare typen ined holk raen utan hullingar och med nedåt i tvärsnitt rundat fyrkantig spets hittills också blott en enda spets av brons känd från Sverige.6 Utom dessa två äro armborstpilarna, såväl de i vårt land tillvaratagna som de från andra delar av Europa i litteraturen omnämnda, efter vad jag kunnat finna, alla av järn. Detsamma gäller även de spetsar till »gillrade pilar» förf. fått kännedom om. — Detta spelar dock kanske ej så stor roll. Särskilt en gillrad pil hade man antagligen större utsikter att. få behålla efter »skot- tet», varför man här och var kunde komma på idén att till spetsen använda brons i stället för järn. Gissningen på gillrad pil för Tolg-spetsen är där- för tilltalande, även om den ej får anses bindande.
Så hava vi då tidsbestämningen klar! — Tolg-spetsen har, som vi sett, ej de klo- eller vinglika hullingarna, som de små pilarna från Hallstatt och Orienten. Don har hullingform samt storlek, tyngd och holkdiamotor som vissa av do medeltida armborstpilarna mod sina nästan jämnbreda hullingar. Närmast liknar den pilspetsarna av samma typ från Kalmar, Lilleborg och Schloss Hallwil och kan i enlighet därmed dateras till hög- medeltid — kanske tidigast 1200-talet, senast 1400-talet.
Knut Kjellmark
6 St. H. M. 20947. Den inkom till museet 1935 från Fånöö i Lots sn, Uppland. Spetsen, som är avbruten på mitten, anses kunna dateras till omkring 1500 eller strax därefter.
