Thursatrún i Thursakyngi
Den vänstra handens väg genom den fornnordiska
mytologin
Författare: Maria Svartberg Handledare: Stefan Arvidsson Examinator: Gustav Larsson Termin: VT20
Ämne: Religionsvetenskap
Abstract
Thursatrú in Thursakyngi – The Left-Hand Path through the Old Norse mythology
Thursatrú is a spiritual tradition which combines ideas from the Left-Hand Path tradition and chaos-gnosticism with readings of the old Norse sagas. This essay is about thursatrú as it is pronounced in a trilogy of books called Thursakyngi. The methodology and theoretical viewpoints are mainly based on discourse-analysis.
The purpose of this essay is to describe and discuss the theology and cosmology in
Thursakyngi, to put it in a context of similar religous discources and to discuss which claims
of legitimacy are made and how these are made. The analysis and discussion on the texts shows that the dualistic ideas within gnosticism are a big part of the described worldviews. At the same time this dualism seems hard to combine with the polytheistic and complex old norse tradition. It also shows that there are several closely connected discourses which can be used to better explain and understand the Thursakyngi-texts and the claims of legitimacy which can be found in them.
Innehållsförteckning
1. Inledning ... 4
2. Syfte och frågeställning ... 5
3. Material och avgränsning ... 5
4. Bakgrund och tidigare forskning ... 6
4.1 Satanism ... 6
4.2 Den vänstra handens väg – Left-Hand Path (LHP) ... 8
4.3 Kaosgnosticism ... 10
4.4 Thursatrú ... 13
5 Metod och teori ... 13
5.1 Diskursanalys ... 13
5.2 Språk och översättning ... 15
5.3 Legitimering ... 15
5.4 Utanför eller innanför – motdiskurs, motläsning och motkultur ... 16
5.5 Att närma sig en text ... 18
6 Analys och diskussion ... 19
6.1 Omvärlden och dess aktörer ... 19
6.1.1 Kosmogoni och kosmologi ... 19
6.1.2 Teologi... 21
6.1.3 Människan och hennes roll ... 27
6.2 Thursakyngi i sin diskursiva kontext ... 28
6.2.1 Kristendom ... 28
6.2.2 Nyandlighet ... 29
6.2.3 Ockultism och magi ... 30
6.2.4 Modern asatro ... 31
6.2.5 Satanism, Left-Hand Path (LHP) och Kaosgnosticism ... 32
6.3 Legitimering och äkthetsanspråk ... 34
6.3.1 Historia och tradition ... 34
6.3.2 Nation, ras och etnicitet ... 36
6.3.3 Logik, retorik och uteslutningsförmåga... 37
6.3.4 Lån av andra traditioners legitimitet ... 39
6.3.5 Egna upplevelser ... 39
7 Sammanfattning ... 40
8 Didaktisk reflektion ... 42
1. Inledning
Thursatrú är inte helt lätt att placera in i relation till andra religiösa strömningar. Att börja ta sig an fältet av tidigare forskning för att kunna närma mig en definition var därför redan det en utmaning. Ju mer jag läste och ju mer jag funderade desto bredare blev utgångspunkten för forskningen. För, var ska thursatrú placeras? Är det en variant av modern asatro? Den har ju samma källor som utgångspunkt för sin tolkning av kosmogoni, kosmologi och i stort alla övriga religiösa händelser som är viktiga för religionen. Eller är det en variant av den vänstra handens väg? Den delar antinomiska ideal, en dragning till de mörka sidorna av andligheten och en strävan efter att själv nå det gudomliga högsta.
Thursatrú är ett smalt ämne. Smalt och synnerligen okänt för människor utanför den smala krets av redan införstådda intressenter som finns. Så varför har jag valt att skriva om det? En personlig orsak är för att jag själv är intresserad av både denna och de närliggande traditioner som jag kommer ta upp i denna uppsats. En något bredare orsak är att det helt enkelt knappt finns någon direkt forskning om ämnet och att det därför är intressant att forska om. Jens Peter Aagard skriver i ett kapitel om modern satanism när det gäller framtida forskning på
ämnet att ”[…] we should also engage with material on the periphery of Satanism proper.”1.
Thursatrú kan utan tvekan placeras in i den kategorin.
Att det är en komplex och smal strömning det hela handlar om märks inte minst när man läser definitionsformuleringen i Thursakyngi I – The Essence of Thursian Sorcery:
Thursatrú´s substantial definition: a practical religio-sorcerous worship of the adversarial and sinister giants referred to as thurses (þursar). Thursatrú is a new-religious progeny of the pre-Christian Norse religion, mythology, and Thursian gigantology, with a connection to anti-cosmic Satanism and certain streams of Gnostic Left Hand Path.2
Det är alltså många olika strömningar och tankar som blandas under samma paraply. Precis som med så många andra religioner kan det finnas, och finns, andra tolkningar än de som återges i just det material jag analyserar, av det skälet kommer jag i första hand att hänvisa till mitt källmaterial, Thursakyngi-böckerna, istället för till religionen thursatrú i sin helhet.
2. Syfte och frågeställning
Då den här uppsatsen är relativt ensam om att handla om just thursatrú är det relevant att närma sig frågan om hur thursatrú kan beskrivas på ett mer övergripande plan utifrån vad som står skrivet i Thursakyngi-trilogin. För att sätta detta i ett bredare perspektiv och i en diskursiv kontext har jag utgått från följande tre frågor.
1. Vilken syn på omvärlden och dess aktörer formuleras och varför formuleras den just så? 2. Utifrån vilken eller vilka diskurser kan Thursakyngi placeras och förstås?
3. Vilka explicita och implicita legitimeringsargument går att se och hur kan dessa förstås i förhållande till omkringliggande diskurser?
3. Material och avgränsning
De böcker jag valt att analysera är Thursakyngi-trilogin som består av Thursakyngi I - The
Essence of Thursatrú, Thursakyngi II - Loki och Thursakyngi III - Gullveigarbok. Författaren
går under pseudonymen Ekortu. Valet av Thursakyngi-trilogin beror på att dessa böcker är tongivande i thursatrútraditionen. Det är en väldigt smal strömning och de har ingen gemensam organisering, men dessa böcker utgör en form av teologisk grund.
Böckerna är inbundna i svart läder och innehåller ett flertal illustrationer och fotografier. Omfattningen på böckerna är 279, 270 respektive 371 sidor. Den tredje boken i trilogin är den mest omfattande och det är också den som skrevs först. Den första utgåvan kom ut 2010 men har sedan släppts i något reviderad form år 2017. Det är denna reviderade form som jag har använt. De övriga två böckerna släpptes 2016. Själva böckerna har alltså funnits i totalt 10 respektive 4 år.3 I skrivande stund är även en fjärde bok, Thursakyngi IV -
Svartkonst, på gång. Enligt förlaget Ixaxaar kommer den ut under år 2020.4
Jag har inte analyserat de hemsidor eller sociala medier som används av förespråkare, följare eller författaren själv eller analyserat några intervjuer som författaren eller andra anhängare har gett. Jag har heller inte tagit med någon annan text utöver dessa tre böcker. Detta är av rena utrymmes- och tidsskäl. För att kunna göra en djupgående
diskursanalytisk undersökning av de texter jag valt krävs att jag fokuserar på just de texterna
och det som framkommer däri. Säkerligen hade undersökningen kunnat breddas och fördjupas med ytterligare källmaterial, men då hade den riskerat att växa till ohanterlig omfattning. En sådan ännu bredare undersökning kan med fördel genomföras i framtida forskning på ämnet.
4. Bakgrund och tidigare forskning
Thursakyngi är en del i ett omfattande och spretigt religiöst och esoteriskt tankegods som
vuxit fram längs olika snåriga vägar under lång tid. Det är frestande att gå in på alla tänkbara trådar som tillsammans fördjupar den samlade förförståelsen inför min undersökning. För att hålla den här delen av uppsatsen hanterbar och begriplig har jag dock begränsat mig till nedanstående kategorier. Flera andra beröringspunkter och jämförelser kommer att nämnas senare i uppsatsen när de anses nödvändiga utifrån uppsatsens syfte och frågeställningar.
4.1 Satanism
Satanism har ofta ansetts suspekt och rentav farligt. Det är många gånger missuppfattningar, kristen oro och ryktesspridning som ligger till grund för den uppfattningen. Det ska dock påpekas här att satanismens spretiga diskursiva helhet inte alltid innebär den ”andra formen av godhet” som vissa satanister och forskare vill påskina.5
Satanismen som tradition och religion är alldeles för bred och omfattande för att gå igenom i sin helhet här. De som benämner sig som, eller benämns av andra som, satanister följer inte heller en ortodox gemensam lära. Det finns flera bra böcker på ämnet som ger en bild av både kulturell påverkan, religiös praktik, historik, teologi och de många varianter av satanism som finns. Några exempel är The devil's party: satanism in modernity, Mörkrets
apostlar: satanism i äldre tid, Contemporary religious Satanism: a critical anthology och Controversial new religions.6
En återkommande diskussion i forskningen kring satanism är benämningen
satanism som sådan.7 Satan som figur går i första hand att hitta inom kristendomen. Genom benämningen ”satanism” sätter man sig redan från utgångspunkten i en relation och
5 Aa Petersen, I: Lewis & Aa Petersen (red.), 2005, s.423-425; Faxneld & Aa Petersen (red.), 2013, s.3-8; Granholm, I:
Faxneld & Aa Petersen (red.), 2013, s.209-216; Senholt, I: Faxneld & Aa Petersen (red.), 2013, s.250-271
6 Aa Petersen (red.), 2009; Aa Petersen & Lewis (red.), 2014; Faxneld, 2006; Faxneld & Aa Petersen (red.), 2013
7 Faxneld, 2006, s.xiii-xvi; Faxneld, I: Faxneld & Aa Petersen (red.), 2013, s.205-208; Granholm, I: Aagard Petersen (red.),
kontraposition gentemot kristendomen.8 Detta syns också på många sätt i uttrycken inom ”traditionell” satanism där man vänder upp och ner på typiskt kristna symboler som korset och vanhelgar kristna ritualer som nattvarden och mässan.9
När en religion utvecklas i opposition mot en annan, begränsas per automatik den egna religiösa utvecklingen då man ständigt måste förhålla sig till denna andra tradition. Per Faxneld diskuterar i sin artikel «Kom, ondska, bliv mitt goda»:Black Metal-nyreligiositet
och motdiskursens ordning hur satanismen från början var extremt farlig i vanliga människors
ögon men hur den ansågs allt mer vanlig och tam efter hand. För att inte tappa sin position som motpol vrids därför ytterligare ett varv i ”motläsningen” vilket för vissa resulterar i den form av satanism som kan synas inom vissa delar av Black Metal-kulturen. Den form av satanism Faxneld här tar upp propagerar för mord, förintelse, våldtäkt, mordbrand och ondska i alla dess former.10
Vissa forskare har velat se det som symboliskt, som att denna vurm för det onda och destruktiva bara sker i teorin. Denna tolkning ställer sig Faxneld tveksam till, det finns nämligen flera exempel på realiseringar av det onda. Inom den krets som Faxneld diskuterar
finns flertalet dokumenterade mord, kyrkobränningar, gravskändningar och misshandelsfall.11
Det är alltså inte enbart tal om symbolik och bör inte avskrivas som sådant rakt av. Därmed inte sagt att alla inom denna subkulturella krets ställer sig bakom dessa handlingar.
Den komplexa diskurs som satanismen utgör kan aldrig förenklas till enbart en motläsning eller invertering av kristendom eller någon annan religion, även om detta är en del i dess framväxt. Den är mer invecklad och djupgående än så, vilket många forskare också påpekar.12
The common ideological and philosophical core can be summed up by the rough definition […]: Satanism is a combination of positive religious and philosophical aspirations centered on the individual and antinomian convictions used to decondition cultural normativity and hegemony, all of which is expressed in a certain, satanic way.13
8 Judendom har också en satansfigur, men då han är mycket mindre framträdande i de judiska texterna och får större
betydelse i det nya testamentet och den kristna traditionen kommer jag här främst att nämna kristendomen i förhållande till satanism. Dessutom är det främst inom kristna samhällen som satanistiska rörelser vuxit fram.
9 Faxneld & Aa Petersen, I: Bogdan & Lewis (red.), 2014, s.174-175; Aa Petersen, I: Aa Petersen & Lewis
(red.), 2014, s.405, 417
10 Faxneld, 2015 11 Faxneld, 2015
Ett exempel på denna spretiga diskurs som sticker ut särskilt, både inom den sataniska och den esoteriska miljön men också inom religionsforskningens område, är den vänstra handens
väg, en strömning som både hamnar inom den satanistiska diskursen och utanför den.14
4.2 Den vänstra handens väg – Left-Hand Path (LHP)15
Den vänstra handens väg är en term som härstammar från tantrisk hinduism. I motsats till den ljusa och goda högra handens väg är den vänstra handens ockult, esoterisk, dold och mörk. Det är en tradition som syftar till att nå en egen gudomlig status, självdeifikation.16
Kortfattat kan den vänstra handens väg sägas handla om en andlig praktik som syftar till att transcendera det mänskliga tillståndet genom att bland annat bejaka tillvarons ktoniska (i betydelsen som berör döden, nattsidan och det nedbrytande) och
tabubelagda aspekter och där sexualmagi tenderar att ha en framträdande position.17
Istället för att förhålla sig till just kristendomens syn på godhet och ondska väljer följare den mörka sidan, the nightside, oavsett omgivande religioner. LHP är till sin natur väldigt spretig och olika anhängare har oftast sin egen tolkning av hur vägen ska vandras eller hur LHP ska definieras, vilket enligt traditionen är helt i sin ordning.18 Detta gör också att många paradoxer kan uppstå, som att Odin av The Rune-Gild kan vara eftersträvansvärd medan han i
Thursakyngi beskrivs som avskyvärd demiurg.19
LHP placeras ofta in i en satanistisk kontext och kan även kategoriseras som en satanistisk strömning. Detta är inte helt oproblematiskt vilket bland annat Kenneth Granholm påpekar i sin artikel Embracing Others than Satan: The Multiple Princes of Darkness in the
Left-Hand Path Milieu där han menar att termen ”postsatanism” är mer passande.20 I Granholms bidrag till antologin The Devils Party – Satanism in Modernity nämner han tre diskursiva drag som kan definiera en form av renodlad LHP. Dessa tre drag är alltså inte alltid förekommande i LHP och det går inte heller att definiera något som LHP enbart för att det omfattar dessa tre drag. Men det är en användbar bild för att få en idé om hur LHPs diskursiva kärna ofta ser ut. De tre dragen som Granholm tar upp är; individualism som ideologi, självdeifikation som mål och en antinomisk hållning.21 Individualism är alltså
14 Granholm, I: Aagard Petersen (red.), 2009, s.89 15 Hädanefter använder jag förkortningen LHP
16 Aa Petersen, I: Lewis & Aa Petersen (red.), 2005, s. 425; Granholm, 2005, 136; Granholm, I: Aagard Petersen (red.), 2009,
s.85-98; Hultin, I: Szalczer, Faxneld & Fyhr, 2010, s. 233-234
17 Hultin, I: Szalczer, Faxneld & Fyhr, 2010, s.233-234
18 Granholm, I: Aagard Petersen, (red.)2009 , s.85-98; Hultin, I: Szalczer, Faxneld & Fyhr, 2010, s.233 19 Ekortu, 2016a, s.59-60, 92-97, 100-103; Granholm, 2010, s.106
eftersträvansvärt och står över kollektivism som ideologiskt förhållningssätt. Självdeifikation innebär att man själv gör sig till gud (metaforiskt eller faktiskt). Att ha en antinomisk hållning innebär att man strävar efter att bryta mot vedertagna tabun och morallagar i syfte att frigöra sig själv från påtvingade normer och regler och därmed nå längre i sin andliga utveckling.
I sin avhandling Embracing the Dark – The Magic Order of Dragon Rouge – Its
Practice in Dark Magic and Meaning Making går Granholm på djupet i det ockulta, slutna
LHP-sällskapet Dragon Rouges teologi, ideologi och praktik.22 Granholm har även skrivit
artiklar och bidrag till antologier om LHP grupperingarna Temple of Set (ToS) och The
Rune-Gild.23 Dessa tre esoteriska ockulta grupper har alla flera beröringspunkter gemensamma med
mitt ämne, av dem anser jag dock The Rune-Gild vara den som kommer allra närmast. The Rune-Gild startades 1980 av Stephen E.Flowers (eller Edred Thorsson som han också kallar sig) Ursprunget går att hitta i the Church of Satan, där Flowers blev medlem på 1970-talet. Senare gick han dock med i the ToS, vilket gjorde stort intryck på honom. ToS har sin grund inom den klassiska satanismen men lämnade den vägen för en mer LHP-inriktad teologi. Detta applicerade Flowers på fornnordisk mytologi och runmagi och skapade därmed sin nya grupp, The Rune-Gild. Oden ses där som en förebild och följarna strävar efter att bli som honom genom självdeifikation.24
En annan liknande LHP-grupp är The Brotherhood of Wolves som Kamila Velkoborska skriver om i sitt bidrag till antologin Contemporary Pagan and Native Faith
Movements in Europe – Colonialist and Nationalist Impulses. The Brotherhood of Wolves är
en tjeckisk grupp som sprungit ur den nyhedniska miljön i Centraleuropa. Viktiga aspekter här är kritiken mot civilisationen utöver den andliga praktik man utför gentemot fornnordiska gudagestalter. Denna grupp har dock särskilt tagit till sig även Loke, Hel och Skade som är av jätteätt. Dessutom ser man vargen Fenrir som en stor andlig inspiration.25
Precis som i flera ockulta och nyandliga sammanhang är motpoler viktiga, kanske särskilt det feminina och det maskulina. Det feminina sätts gärna samman med de mörka aspekterna av tillvaron, vilket av uppenbara skäl passar väl in i LHP.26 En forskare som skrivit om just det mörka feminina och kvinnor i allmänhet i förhållande till både LHP och satanism är Per Faxneld. I artikeln ”Intuitive, Receptive, Dark”: Negotiations of Femininity in
22 Granholm, 2005
23 Granholm, I: Aagard Petersen (red.), 2009, s.85-98; Granholm, 2010; Granholm, I: Faxneld & Aa Petersen (red.), 2013,
s.209-228
24 Granholm, 2010
25 Velkoborska, I: Rountree, 2015, s.86-109
the Contemporary Satanic and Left-hand Path Milieu skriver han om hur klassisk satanism
redan från början betonat vikten av att behålla dikotomin manligt – kvinnligt, inte minst av magiska och rituella skäl. Denna syn har hållit i sig inom både satanism och LHP men omformulerats och förhandlats av interna deltagare och framförallt kvinnliga deltagare. Inte
minst sker den omförhandlingen genom texter.27
Ett exempel på dyrkande av det feminina, kaotiska och mörka är LHP-miljöns tendens att fokusera på mörka kvinnliga gudinnor som Kali, Hekate och Lilith. Detta är gudinnegestalter som ofta görs till farliga, skrämmande och fientliga figurer i andra religiösa
kontexter. Detta är något som man inom LHP istället omfamnar och dyrkar.28 Detta är i sig ett
exempel på motläsning och den antinomiska hållningen inom LHP
4.3 Kaosgnosticism
Inom LHP finns alltså många olika vänstra vägar att vandra. En av dessa är kaosgnosticism,
en strömning som både är sin alldeles egna men samtidigt en del inom LHP diskursen.29 Till
att börja med vill jag dock definiera vad gnosticism är.
Religionshistorikern och filosofen Hans Jonas har skrivit flera böcker om gnosticismen och dess framväxt. I boken The gnostic religion: the message of the alien God and the beginnings
of Christianity förklarar Jonas gnosticismen som en religiös strömning som utvecklades i
mellanöstern under århundradena runt år 0. Gnosticismen är framvuxen ur flera olika kulturella och religiösa traditioner och strömningar som har sina ursprung runt hela
medelhavsområdet och det forna persiska imperiet. Det finns många olika inriktningar och olika tankesystem som alla kan placeras inom det gnostiska paraplyet.30
Väldigt förenklat handlar den gnostiska teologin om att världen som vi känner den är falsk, det är en illusion som döljer den sanna verkligheten. Den som skapat denna värld är en falsk gud, en demiurg. Demiurgen håller oss fångna och ljuger för oss för sin egen vinnings skull, för att få makt och för att kontrollera. Detta görs bland annat genom att hålla människor ovetandes och ”onyktra”. För att ta oss ur demiurgens bojor och nå sann frälsning behöver vi hitta den sanna kunskapen, gnosis. Denna kunskap finns inom oss själva. Bortom detta kosmos finns dessutom den sanna dolda guden, den som vår gudomliga kärna kommer
27 Faxneld, 2013; Granholm, 2005, s.136-143
28 Faxneld, 2013, s. 212-213, 220-221; Granholm, 2005, s.136-143
29 Kaosgnosticism kan också kallas för antikosmisk gnosticism, för att inte skapa förvirring använder jag mig dock enbart av
begreppet kaosgnosticism i största möjlig mån
från och den som vi når om vi når gnosis.31
Gnosticism går att applicera på olika religiösa grunder, ofta baseras den på den judeokristna världsbilden. I den gnostiska tolkningen blir då Jahve demiurgen. Viktigt för att den gnostiska världsbilden ska fungera är ett dualistiskt synsätt där det onda och det goda i världen står i motsats och i ständig strid mot varandra.32
En annan forskare som skrivit om gnosticism och kampen mellan det onda och det goda ur en forntida medelhavskontext är Neil Forsyth. I sin bok The Old Enemy – Satan
and the Combat Myth diskuterar Forsyth ingående om likheter i de kosmogonier som går att
finna i bland annat Mesopotamien, Babylonien och det antika Grekland. I samtliga finns det likartade drag kring kaos, ordning och brutal kamp mellan skaparmakter och kaosmakter. Dessa kosmogonier och kampmyter diskuteras även i förhållande till de judiska, kristna och gnostiska texterna och lärorna.33
I kaosgnosticism möts tankar ur såväl gnosticism som LHP, satanism och element hämtade från andra religioner.34 De grundläggande tankegångarna är ofta väldigt lika inom gnosticism
och kaosgnosticism, den stora skillnaden är den senares fokus på det mörka, kaotiska och destruktiva. Medan gnostikern vill nå det sanna ljuset vill kaosgnostikern nå det svarta ljuset. Enligt kaosgnosticismen finns det också en sann gudom som övergår demiurgen i storhet och styrka. Demiurgen skapade kosmos och människorna med avsikt att hålla oss fångna och hålla oss borta från kunskap. I skapelsen hamnade skärvor av den sanna kunskapen i vissa
människor, detta är den svarta flamman som bara vissa har tillgång till. Kaosgnosticismen gör ingen hemlighet av att vara en elitistisk religion. Den svarta flamman kan väckas inom de som har förmåga att ta till sig sann kunskap, men man måste själv leta inom sig och odla denna kunskap för att nå gnosis. Hur detta kan göras skiljer sig åt hos olika kaosgnostiska
traditioner. En kaosgnostiker måste själv hitta rätt väg.35
Kaosgnosticism är av allt att döma en smal strömning. I sin magisteruppsats Of
chaos and internal fire- The quest for nothingness by lyrical manifestations of re-interpreted Gnostic thought skriver Robert Andersson om Black Metal-texters koppling till gnosticism
och kaosgnosticism. Andersson påpekar mycket riktigt att kaosgnosticism även inom Black Metal-leden inte är särskilt utspridd. Snarare handlar det om en begränsad skara som främst
31 Jonas, 2001, s. 31-45
32 Jonas, 2001, s. 31-33, 49-73, 91-97 33 Forsyth, 1989
34 Hedge Olsen, 2013
härstammar från de nordiska länderna, framförallt Sverige.36
Benjamin Hedge Olson har i sin artikel At the Threshold of the Inverted Womb:
Anti-Cosmic Satanism and Radical Freedom skrivit om anti-kosmisk satanism, det vill säga
kaosgnosticism. Hedge Olson tar upp teologi, praktik samt några grupper och kända (men oftast anonyma) företrädare och teologer som finns inom kaosgnosticismen. Han diskuterar den synkretistiska blandningen av element från religioner världen över. Dessa element kombineras dessutom med grunden hämtad från den klassiska gnosticismen. De element som plockas samman väljs ut utifrån vad som fungerar med den egna läran, element som inte passar in tas helt enkelt inte med.37
Vidare diskuterar Hedge Olson strävan efter att skapa en provokativ satansfigur samtidigt som man inte vill förknippas allt för starkt (eller ibland alls) med klassisk satanism. Kaosgnosticismen står för en radikal frihet, utan några band till denna värld. Strävan finns gentemot kaoskrafterna som finns bakom denna världs falska kosmos. Vägen dit innebär att
avsäga sig denna världens normer och söka sin inre svarta flamma.38 Grupper och deltagare
som tas upp i artikeln är bland annat The Misanthropic Luciferian Order (MLO), The Temple Of the Black Light (TOTBL) och The Order of the Nine Angles (ONA), organisationer som går att koppla samman med våldsbrott, självmord och extremism samtidigt som de också är tämligen hemlighetsfulla. Detta syns inte minst på att en av de främsta kaosgnostiska
författarna går under pseudonymen N.A.A.218 och inte är känd vid sitt riktiga namn.39
Ytterligare en forskare som skrivit om till viss del samma och andra liknande grupper är Mattias Gardell. I sin bok Gods of the blood: the pagan revival and white
separatism skriver Gardell om olika asatrosamfund i främst USA där kopplingen till rasism
och vit separatism är stark. Han kommer också in på grupper och företeelser som kommer närmre mitt ämne, bland annat de tidigare nämnda ONA, ToS och Rune-Gild men även Nya Zeeländska The Black Order som ser Loke, Fenrir och thursarna som de makter man vill kopplas till medan asar och andra är motståndare. Han skriver även om hur olika grupper på olika sätt kombinerar hedendom med satanism samt hur vissa av dessa dessutom anammar en rasistisk ideologi. Gardell nämner att vissa satanistiska grupperingar kan kopplas till gnostiska
tankegångar, men kaosgnosticism som term är inte något som diskuteras närmare.40
4.4 Thursatrú
Forskning om thursatrú är i det närmsta obefintlig. Det enda jag kunnat vaska fram är en artikel med titeln Counter-cultural Formation of Thursatrú: Black Metal as a Model of
Identity Formation in Chaos-gnosticism skriven av Matouš Mokrý.41 Problemet med denna är
att den är skriven på tjeckiska, ett språk jag verkligen inte behärskar. Jag har därför, dessvärre, bara tagit del av abstractet och utvalda delar översatta via Google translate. Detta är väldigt beklagligt då detta är en artikel som till viss del tangerar mitt ämne och jag hade gärna satt min egen undersökning i relation till den. I en studie av större omfattning än den här hade det dock varit lämpligt att försöka sig på en översättning eller tolkning. Jag har gjort
bedömningen att den översättning jag hade haft tidsmässig möjlighet att genomföra inte hade varit tillförlitlig nog för att kunna använda i relation till min text.
5 Metod och teori
Min övergripande teoretiska grund, metod och sätt att tänka kring all form av text är hämtad från diskursanalys. Då diskursanalys är både en teoribildning och ett metodologiskt
tillvägagångssätt kommer jag inte särskilja metod från teori här.42 Nedan kommer jag även gå
in på vissa metodologiska svårigheter samt några viktiga teoretiska begreppsområden utöver det diskursanalytiska tillvägagångssättet.
5.1 Diskursanalys
En diskurs kan förklaras som ett betydelsebärande och betydelseskapande system. Det är inom diskurser som vi både förstår omvärlden och ger den dess betydelse. Hur diskursen definieras och vad som ingår varierar ständigt. Det ingår i diskursens natur att vara skiftande trots ständig strävan efter stabilitet och entydighet.43
En grundförutsättning inom diskursanalys är att man menar att språk i sig är betydelsebärande såväl som betydelseskapande. Avsändaren kan mena en sak när hen formulerar sig, men sättet som det sägs på kan visa på något helt annat, eller åtminstone på mycket mer än upphovspersonen initialt avsett. För att få syn på dessa utökade meningar finns det olika metodologiska verktyg att ta till. Många av dessa är hämtade från lingvistik.44
41 Mokry, 2016
42 Winther Jørgensen & Phillips, 2000, s.10-11
Ett exempel här är att analysera enskilda ords etymologi, alltså deras betydelse, bakgrund, framväxt samt släktskap till andra ord. Ett ord är inte bara ett ord, det för med sig så mycket mer. Olika ord har olika betydelser inom olika diskurser och genom att välja ett ord i en viss kontext istället för ett annat säger jag något särskilt, vare sig jag vill eller inte.45 Det är här språkets komplexitet visar sig i all sin prakt.
Vissa ord är mer komplexa och skiftande i sin betydelse än andra. Diskurser kan diskuteras och förstås utifrån hur dessa starkt betydelseladdade ord, eller element, definieras inom den givna diskursen. Viktigt är att även titta på det som skrivs explicit värderande. Detta innebär till exempel användning av värdeladdade och värderande ord eller sarkastiska
kommentarer. Det kan även vara värt att vara uppmärksam på var i texten särskilda meningar placeras och vilka betydelser och samband som antyds genom placeringen. Hur meningen är uppbyggd, syntaxen, påverkar också dess innebörd. Frågor att ställa till texten kan vara till exempel: var i meningen hamnar aktören? Vem är passiv och vem är aktiv? Hur hade meningen kunnat skrivas i stället och vad hade det i så fall inneburit?46
Intressant när man analyserar diskurser är även vad som inte sägs. Det urval som görs innebär alltid att något väljs bort. En diskurs hade alltid kunnat se ut på ett annat sätt och de är alltid socialt konstruerade. Både det som är möjligt att säga och det som spretar och skär sig i diskursen visar hur den regleras och formas.47
En diskurs är alltid en form av enhet, men som sådan är den knappast sluten. Då diskursen formas genom inre regler, förändringar och betydelseskiften innebär det att vissa betydelser eller möjligheter då och då byts ut helt. Vissa element tappar sin betydelse och vissa nya tillkommer. Varken dessa skiften eller den enskilda diskursen existerar i ett vakuum, de sker i möten med andra diskursiva formationer. Hur en diskurs ändras över tid samt hur den ändras gentemot andra diskurser är därför särskilt intressant. Det är i skärningspunkterna mellan diskurserna som de stora förändringarna och förskjutningarna sker.48
Mitt diskursanalytiska arbetssätt har rent konkret inneburit att jag utifrån närläsningar av texterna skrivit ner anteckningar som jag sedan kategoriserat och analyserat. Bland annat har jag tagit fasta vid särskilda ord, meningar och ställningstaganden, antingen för att de varit vanligt förekommande och signifikanta för den specifika diskursen eller för att de varit avvikande i den aktuella kontexten. Jag har tittat på dessa utifrån etymologisk
45 Winther Jørgensen & Phillips, 2000, s.18, 46
46 Foucault, 2011, s.109; Winther Jørgensen & Phillips, 2000, s.18, 31-36, 44-46, 48-50, 57, 87-90
betydelse samt hur relationer och betydelsebärande funktioner används inom såväl den aktuella som de omkringliggande diskurserna.
5.2 Språk och översättning
Då materialet som jag använder är skrivet på engelska samtidigt som jag själv skriver min uppsats på svenska tillkommer det metodologiska problemet med översättning. Det jag till stor del analyserar är ju just ord, meningsuppbyggnad och språklig framställning. Engelska är ett språk som jag behärskar väl, men trots det blir det alltid en viss svårighet när en texts innehåll och mina analytiska tolkningar av detta inte sker på samma språk. Det tillkommer alltid en viss mån av översättning och språklig jämförelse som inte hade funnits där om källmaterial och skrivande skedde på samma språk.
Ofta är det heller inte lämpligt att först översätta text eller ord för att sedan analysera. Analysen bör komma först för att inte missa viktiga språkliga och betydelsemässiga aspekter som i en översättning hade försvunnit. Ett exempel här är ordet sinister som
förekommer på många ställen i materialet. Min tolkning av ordet var initialt att det betyder illasinnad eller olycksbådande. Jag visste dock att det härstammar från latinets sinester, vilket betyder ”den vänstra”. Ordet sinister i en tradition som LHP är därmed dubbelt betydelsefullt. Här är alltså ett ord som inte enbart kan översättas till svenska rakt av utan behöver en något mer ingående etymologisk utforskning innan det översätts. Av den här anledningen har jag varit extra försiktig och restriktiv med just översättningar, både under arbetets gång men även i min färdiga uppsats.
5.3 Legitimering
Religionssociologen Peter L. Berger tar i sin klassiska bok The Sacred Canopy upp
trovärdighetsproblemet som uppstår för en religion eller en religiös världsbild när den inte har monopol eller åtminstone klar majoritet inom ett samhälle. Berger för fram argumentet att den sekulariseringsprocess som skett i västvärlden gjort att vi inte längre har en självklar
världsbild att samlas under. Förr var denna otvivelaktigt den kristna, det var den som blev "the sacred canopy", alltså den heliga allomfattande baldakinen som bildar samhällets tak.49
Så hur gör människor när denna gemensamma överbyggnad saknas? Jo, de hittar andra gemenskaper, andra tolkningsramar. För många har organiserad religion spelat ut sin roll och man menar att vetenskapen är tillräcklig för att begripa världen runt omkring.50 Andra
har funnit nya religiösa vägar att gå. Här hittar vi både de som konverterat till andra världsreligioner och de som ingår i de nyreligiösa och de nyandliga rörelserna.51
I en värld där många olika konkurrerande tolkningar finns är det svårt att legitimera något som en ”sann” tolkning av världen. Förr ansågs det självklart att Gud fanns, diskussionen kring teologi fördes inom vissa ramar, eller inom vad Berger kallar för
plausibilitetsstruktur. Efter vetenskapens utvecklingsexplosion och upplysningens ideal måste teologiska argument utöver de interna också jämföras med externa, profana och intellektuella argument för att kunna godtas som plausibla. Den givna plausibilitetsstrukturen
omförhandlas.52 Trots brott och sprickor i den heliga överbyggnaden har de traditionella religionerna fortfarande en viss självklar plats i västerländska medvetanden. I jämförelse med världsreligionernas av hävd vunna legitimitet faller de nyreligiösa ganska platt. Därför måste man på olika sätt hitta strategier för att legitimera den egna religionen.53
Den ideologi som beskrivs i Thursakyngi är inte särskilt världstillvänd, att legitimera den egna tron kan därför antas vara ganska ointressant. Jag håller dock med om det Fredrik Gregorius skriver angående legitimitet att ”[ä]ven en motståndsidentitet är beroende
av den kontext som den utvecklas inom och av den respons som utomstående ger den.”54 I den
här uppsatsen kommer jag försöka identifiera vilka legitimeringsstrategier som används i
Thursakyngi-böckerna.
5.4 Utanför eller innanför – motdiskurs, motläsning och motkultur
I sin bok Gods and demons, priests and scholars: critical explorations in the history of
religions diskuterar religionshistorikern Bruce Lincoln hur kaos kan tolkas i olika religioner
utifrån dess potential till skapande. Kaos är i de tolkningarna alltings ursprung, något som också syns i den fornnordiska mytologin.55 Den osäkra och instabila potentialen i kaos kan dock upplevas skrämmande. Kaos beskrivs som oändligt, vilket är svårt att hantera och begripa. Religionshistorikern Jonathan Z Smith har skrivit om kaos i relation till dess skrämmande potential och hur man utifrån olika religiösa åskådningar både kan se det som religiös makt men också som just farligt, oöverskådligt och oberäkneligt. Han menar att det finns två sätt att förhålla sig till detta gränslösa i en religiös kontext, antingen ser man den gudomliga makt som sätter gränser och därmed skyddar från kaos som en räddande makt eller
så ser man det som en begränsande makt vars bojor man bör sträva efter att bryta för att istället nå och förenas med de kaotiska makterna.56
Smith diskuterar hur kraftfullt symboliskt ett vändande av ordningen och ”det rättvända” blir. Att vara ”upp-och-ner” blir meningsfullt i sig och visar på en annan förståelse för eller ett ifrågasättande av den gängse normen. Exempel som diskuteras är hinduiska yogis som bryter mot brahmanska regler för att slå sig fria från illusionen och uppnå den sanna verkligheten. Gnosticismens tankegångar om sann kunskap och en verklighet bortom den fängslande, ordnade illusoriska slöjan passar också väl in här.57
Ordning kan alltså ses som antingen fängslande eller skyddande. Smith diskuterar den förändring som han menar går att se i antik hellenistisk mytologi och
kosmologi. Där framgick först de gränssättande gudarna som de som spärrade vägen för onda kaosmakter och skyddade människorna från oordningens hot. Successivt ändrades detta till att man istället såg den sanna guden och människans natur som något transcendentalt bortom ordningens rigida ramar och skapelsegudens bojor. Att slå sig fri och hitta vägen till detta transcendentala blev då det ultimata målet. En sådan förskjutning av ideal blir paradigmatisk då det är svårt att se ordningen som både eftersträvansvärd och förhatlig på samma gång.58
Denna förskjutning sätts av Smith i samband med det antika Greklands sociala, kulturella och geografiska förändringar i och med Alexander den Stores erövringar. Istället för att tillhöra en trygg och avgränsad polis så blev nu grekerna cosmopoliter, vilket enligt Smith krävde nya religiösa tolkningsramar.59 Intressant här är att nutida globaliseringsmönster till viss del går att relatera till den antika utvecklingen. Istället för att som före globaliseringen vara nationsmedborgare eller kanske smålänning och växjöbo är man nu världsmedborgare.
En annan aspekt av att bryta ordningen och ställa sig utanför förs fram av religionshistorikern Per Faxneld i artikeln «Kom, ondska, bliv mitt goda»:Black
Metal-nyreligiositet och motdiskursens ordning. Han menar att satanism i den form han beskriver
där inte enbart är en motläsning mot kristendomen utan även en motläsning av satanismtypen som finns i framförallt the Church of Satan, vilken i sig är en motläsning av kristendomen.60
Den satanism som Faxneld analyserar här är en satanism som ställer sig på det ondas sida fullt ut. Det är alltså en form av motstånd, en motdiskurs, mot det för många självklara i att sträva efter det goda och det positiva. Inom denna satanism sker en fullständig
invertering av ideal och betydelser hämtade från flera olika diskurser och alltihop ställs
upp-och-ner.61 Likheten med den upp-och-nervända strategin hos Smith är slående.
Vissa av de tankegångar som Faxneld för fram är i sin tur hämtade från
litteraturvetarna Richard Terdiman och Harald William Fawkner. En text kan inte förstås utan en förståelse för dess kontext. Fawkner tar upp exemplet att man inte kan förstå en pjäs om svartsjuka och obesvarad kärlek om man inte på något sätt har ett koncept om vad dessa känslor och fenomen handlar om i verkligheten utanför pjäsen. Pjäsens innehåll blir alltså beroende av dess utomstående kontext och publikens förförståelse. På samma sätt fungerar det med en motläsning av en text. Utan en förståelse för texten som sådan blir en motläsning
obegriplig. Därmed blir också motläsningen beroende av texten.62 Eller som Faxneld påpekar,
med grund hämtad från Terdiman, ”Motdiskurser är härvid i någon mening med nödvändighet parasitära i relation till sina antagonister”.63
Hur blir det när en motläsning görs på flera kanske i sig motsägelsefulla plan? Den satanism som Faxneld diskuterade i ovan nämnda artikel gör detta, med stundtals
paradoxala konsekvenser.64 På samma sätt görs i Thursakyngi en motläsning av inte bara en
specifik kontext utan av flera.
5.5 Att närma sig en text
Kritisk textanalys innebär att hela tiden både ta till sig det som skrivs för att göra texten rättvisa samtidigt som man måste ställa sig på ett visst avstånd och hela tiden vara kritiskt frågande gentemot texten. Vad skrivs? Hur skrivs det? Varför skrivs det just så? Finns det något implicit under textens explicita innebörd? Hänger texten ihop logiskt eller finns det självmotsägelser? Dessa och många fler frågor ställer jag mig hela tiden i läsningen.
Detta kritiska förhållningssätt innebär att texten får utstå en ganska ingående granskning, något som den kanske inte är skriven för att hålla för. Det finns även de som menar, och här håller jag dessutom med, att religiösa texter eller texter överhuvudtaget inte
nödvändigtvis bör vara fullständigt sammanhållna och logiskt hållbara.65 Jag är medveten om
detta och har det i åtanke. Men, för att citera Bruce Lincoln; ”Reverence is a religious and not scholarly virtue”.66
61 Faxneld, 2015 62 Fawkner, 1990, s.25-26
63 Faxneld, 2015, s.87 baserad på Terdiman, 1985, s.68-69 64 Faxneld, 2015
6 Analys och diskussion
Jag har valt att skriva samman analys och diskussion för att kunna diskutera exempel ur källorna på ett mer sammanhängande och begripligt sätt än vad som hade varit möjligt om jag delat upp denna del i två olika. Jag har även valt att göra indelningar i flera underrubriker för att göra texten lättare att följa utifrån de olika teman och ämnen som behandlas.
6.1 Omvärlden och dess aktörer
Den kosmologi och teologi som beskrivs i Thursakyngi är inte särskilt väldokumenterad inom forskningen, jag vill därför i denna del av analysen närma mig en beskrivning av den. 67 Vilken syn på omvärlden och dess aktörer formuleras och varför formuleras den just så?
6.1.1 Kosmogoni och kosmologi
Till en början fanns enligt kosmogonin i Thursakyngi bara kaos, Ginnungagap. Där fanns gnosis, den sanna kunskapen, och den akosmiska gömda guden. I Ginnungagap fanns även Niflheimr och Muspelheimr. Den ena iskall och den andra glödhet. Där dessa möttes tinade isen av Muspels flammor och genom dess ångor och droppar bildades den första varelsen, Aurgelmir. Från Aurgelmir härstammar alla thursar. Senare slickade urkon Audhumbla fram ytterligare en varelse, Bore, ur ett isblock. Från honom kom asar och jotnar.68
Bland asarna fanns en triad som hette Oden, Vile och Ve. Dessa dödade
Aurgelmir och skapade av hans kropp kosmos. Dessa anses alltså vara en demiurgisk kraft där Oden framförallt räknas som den onde demiurgen. Demiurgerna försökte utrota de thursiska krafterna men lyckades inte fullt ut. De skapade människan och fångade skärvor av det akosmiska svarta ljuset i enskilda individer genom att ge dem själ och ande. Dessa skärvor kan inte fritas förrän individen når gnosis.69 Om själ och ande står i Thursakyngi att ”[t]he ignorant people saw this as a gift, while the enlightened saw it as a burden.”70 Kosmogonin
67 Till viss del står det olika på olika ställen i böckerna. Min beskrivning gör jag först och främst utan att ta större hänsyn till
de motsägelser som finns, då det i löpande text i så fall blir alltför svårt att hänga med. I vissa stycken kommer jag dock att ta upp några utvalda delar där motsägelserna blir extra tydliga och gör ”läran” svår att reda ut. Detta för att göra det komplexa idébygget rättvisa, vilket enbart en förenklande sammanfattning inte kan göra.
68 Ekortu, 2016a, s.39, 65-70, 84-92; Ekortu, 2017, s.26-27, 31
var alltså i sig en ond handling och asagudarna liknas vid fjättrande bojor.71
Den sanna kunskapen, gnosis, menar man finns i kaos vilket också anses vara
alltings ursprung.72 ”We, the few awakened and enlightened humans, are longing back to
Ginnungagap-Chaos because it is where we belong; as our spiritual essence (Múspell-embers) is actually a part of it.”73 Kaos är alltså eftersträvansvärt. De upplysta vill dit, men det är inte
lätt och dessutom står gudarna och det skapade kosmos i deras väg.74
Synen på kaos stämmer väl överens med forskning om religioner från forntida
kulturer.Ett centralt tema där är kaos och ordning som varandras motpoler. Många
kosmogonier handlar om kaos som övervinns och ordnas och därmed blir till kosmos. Ett exempel på detta är den babylonska skapelsemyten om Marduk som vinner över kaosdraken Tiamat och skapar kosmos av hennes kropp. Ett motiv som går att se i olika varianter i flera olika religiösa tradtitioner.75 Den stora skillnaden är att man här, precis som i klassisk
gnosticism, ser skapelsen som negativ istället för positiv och hamnar därmed i linje med Jonathan Z Smiths tolkning av det andra av de två olika sätten att förhålla sig till kaos, där målet är att slå sig fri från ordningens bojor snarare än att sträva efter ordningens beskydd.76
Texterna i Thursakyngi bygger på studier av fornnordiska källor. Många stycken ur de fornnordiska källorna, exempelvis Völuspa, Grimnismal och Gylfaginning diskuteras i böckerna.77 De fornnordiska källorna är dock inte entydiga eller lätta att tolka. De är dessutom tendentiösa och nedskrivna långt efter att deras innehåll var aktuellt och levande.
Källproblematiken runt de fornnordiska källorna bemöts också genomgående i böckerna.78
Hur den fornnordiska kosmologin såg ut i sin samtid är omtvistat även av många forskare. Av allt att döma fanns det ingen färdig eller klar bild av kosmologin som alla eller ens
majoriteten av forntidens nordbor kunde ställa sig bakom.79
Att kosmologin inte var fastspikad och färdig i det forntida Norden innebär inte att det inte fanns någon uppfattning om platser och deras förhållande till varandra. Åtskilliga texter i de fornnordiska källorna tar upp kosmologiska spörsmål. Exempel på sådana är var Utgård ansågs ligga i förhållande till Asgård och Midgård, hur Jörmungandr omgav hela
71 Ekortu, 2017, s.22-38
72 Ekortu, 2016a, s.59-60, 92, 223; Ekortu, 2016b, s.51; Ekortu, 2017, s.22-38, 145, 151-155 73 Ekortu, 2016a, 2016, s. 92
74 Ekortu, 2016a, 2016, s.92, 223; Ekortu, 2016b, s.51; Ekortu, 2017, s.22-38, 145, 151-155 75 Forsyth, 1989; Lincoln, 2012; Smith, 1993, s.134-135
76 Smith, 1993, s.129-171
77 Ekortu, 2016a, s. 58, 64-65, 70-78 (Enbart exempel, liknande finns kontinuerligt i böckerna) 78 Ekortu, 2016a, s.23-25; Ekortu, 2016b, s.19; Ekortu, 2017, s.102, 111-113, 148-149, 157
79 Brink, I: Andrén, Jennbert & Raudvere(red.), 2004; Jakobsson, 2006; Schjodt, I:Feldt, Laura(red.), 2012; Vikstrand, I:
kosmos och hur Járnvidr låg i öster. Dessa återgivelser är inte alltid sammanhängande. De motsäger varandra och går inte alltid att jämka utan att ta till kreativa lösningar.80
Den flytande kosmologiska uppfattningen är dock inte ovanlig när det gäller en muntlig tradition. Bruce Lincoln har diskuterat hur pantheon från muntliga traditioner var flytande, olika gudar kunde dyka upp och försvinna och deras betydelse och innebörd skiftade över tid. Samma sak gällde med kosmologin. En muntlig kultur har sällan en fastspikad syn på sin religion, men teologer och forskare gör gärna mer eller mindre välgrundade försök till det. Lincoln diskuterar hur dessa fasta beskrivningar också låser betydelsen i en muntlig tradition vilket kan ge en skev syn på hur den faktiskt fungerade i verkligheten.81
I Thursakyngi-böckerna diskuteras kosmologins och mytologins flytande natur. Man påpekar mycket riktigt att ”Norse sagas have a wide range of sundry sources that may
not always be so true and original. Mythology is dynamic and changes with time.”82 Trots
detta försöker man fastställa kosmologin på flera sätt. Långa avsnitt i böckerna går ut på att argumentera för varför kosmologin ser ut som man hävdar. Det finns till och med en karta över kosmos i Thursakyngi III.83
Varför är det viktigt att fastställa en kosmologi trots konstaterande om dess föränderlighet? Detta är en av de motsägelser som återkommer i Thursakyngi-böckerna. Enligt bland annat religionshistorikern Mircea Eliade finns det ett behov för människor att skapa ordning av sin tillvaro och religion är ett sätt att uppnå denna ordning.84 Det är inte otänkbart att det är just de mekanismerna som återkommer här, detta trots att religionen som sådan argumenterar för att kaos är det huvudsakliga religiösa målet. Ytterligare en möjlig förklaring är att människor har lättare att ta till sig ett budskap om det har ett
sammanhängande narrativ. På samma sätt är det viktigt med personliga egenskaper hos de gudar och krafter som dyrkas.85 Något som jag återkommer till mer i nästa del.
6.1.2 Teologi
Efter kosmos skapelse fortgår enligt vad som står i Thursakyngi kampen mellan de
antikosmiska krafterna och de kosmiska.86 Gudar och thursar kämpar mot varandra i vad som
80 Brink, I: Andrén, Jennbert & Raudvere(red.), 2004; Jakobsson, 2006; Schjodt, I:Feldt, Laura(red.) 2012; Vikstrand, I:
Andrén, Jennbert & Raudvere(red.), 2006; Wellendorf, I: Andrén, Jennbert & Raudvere(red.), 2006
81 Lincoln, 2012, s.17-29 82 Ekortu, 2016b, s.19
83 Ekortu, 2016a, s. 65-70, 84-92, 146-179, 199-202, 222-223; Ekortu, 2016b, s.23-29, 34, 40, 142; Ekortu, 2017, s.24-38,
141-155, 158, 200, 213
84 Eliade, 2008
85 Ekortu, 2016a, s.67; Hammer, 2004, s.136-137
slutligen ska bli kosmos undergång, Ragnarök.87 Oden anses vara den store och onde
demiurgen. Han är asarnas ledare och framställer sig som vis inför asar och människor, men i
Thursakyngi beskrivs han som lögnaktig och lömsk bakom sin falska fasad.88
Oden framstår dock som något tvivelaktig även i de sagor och mytologiska redogörelser som finns från den här tiden. Han är den starke ledaren men knappast moraliskt fläckfri. Denna tvivelaktighet är inte okänd för andra aktörer i berättelserna. Många forskare tolkar detta som att den fornnordiska mytologin inte var dualistisk, även gudarna hade sina svagheter. De stod över människan, men de var inte allsmäktiga och de var inga rättesnören att se upp till i alla lägen. Kampmotivet är ständigt närvarande, men ingen av sidorna beter sig
oklanderligt.89 Den fornnordiska mytologin kan ur det perspektivet ses som mer
mångfacetterad än den kristendom som sedan tog över. För moderna asatroende är detta en
aspekt som man framhäver.90 I Thursakyngi beskrivs däremot den fornnordiska mytologin
som mer dualistisk än vad många forskare hävdat.91 Samtidigt motsätter sig man sig starkt den
kristna läran och skriver uttryckligen att den kristna dualismen tvingats på de fornnordiska sagorna.92 Detta trots att det krävs att den fornnordiska mytologin läses tämligen dualistiskt
för att fungera i den kaosgnostiska världsbilden. Det här sättet att använda de delar i religioner som fungerar med den egna läran samtidigt som man omformulerar eller helt bortser från de delar som inte passar in gäller även inom andra varianter av kaosgnostiska strömningar. Ett exempel är en selektiv kaosgnostisk tolkning som N.A-A.218 gjort av den sydamerikanska Señor la Muerte, som i sig är en synkretistisk blandning av element från både katolicism och inhemsk folktro.93
Anses då godhet vara positivt eller negativt? Godhet inom kosmos innebär att upprätthålla den kosmiska ordningen. I den situationen är thursarna de onda då de motarbetar den. De beskrivs också som just onda. De är ”malevolent”, ”adversary”, ”sinister”, ”evil antagonists” och så vidare. Som thursatrúende vänder man sig till ”the sinister forces”.94
The Thursatrú Tradition is based on the pre-Christian Norse religious belief, mythology and sorcerous praxis. But the cosmic gods and life (æsir, vanir, álfar, dísir
87 Ekortu, 2016a, s. 69, 205-211, 260; Ekortu, 2016b, s.19-30, 233-234; Ekortu, 2017, s.29-32, 34, 37, 55-57, 60-62, 107,
243-246, 274-294
88 Ekortu, 2016a, s.100-102; Ekortu, 2017, s.32
89 McKinnell, 2014, s.173-199; Brink, I: Quinn, Heslop & Wills (red.), 2007, s.105-125; Schjodt, I: Quinn, Heslop & Wills
(red.), 2007, s.137-151
90 Gardell, 2003, s.154-157; Gregorius, 2008, s. 204, 212-213 91 Ekortu, 2017, s.29
92 Ekortu, 2017, s. 34-35, 162 93Hedge Olsen, 2013, s.245
and verðir) are not worshiped; instead, the sinister giants (þursar) of the underworld and beyond are. Thursatrú Followers use the gnostic umbrella-term anti-cosmic for this type of Adversarial Thursian Giants or Powers, as their heritage and essence
originates from beyond the cosmos and not from within it.95
Samtidigt som thursarna och det antikosmiska kopplas samman med ondska så är demiurgen också beskriven som ond. Det är demiurgen som förslavar människorna och som fängslat dem i kosmos. Det är demiurgen som håller alla förblindade genom illusioner och håller dem från sann kunskap.96
The gnostic perspective comprehends the cosmos as being evil, and its demiurge or creator being a tyrant. It is determined that the anti-cosmic powers will end the so-called
cosmic eternal recurrence, and thereby re-invoke all into an immaterialized Chaos”97
Loke och Gullveig beskrivs som vägvisare till den akosmiska sanna kunskapen, samtidigt beskrivs de hela tiden som onda, aldrig som goda.98 Hur hänger det ihop? Det enkla svaret är
att det gör det inte. I varje enskilt sammanhang inom texten kan det uppfattas som logiskt. I de enskilda omnämnandena blir det rimligt med epitet som ond och god. Men sätter man
samman alltihop och försöker få en sammanhängande analytisk helhetsbild så fungerar det inte särskilt väl.
Här är ett exempel på hur komplicerad en motläsning som görs i flera led blir. Man vänder på vad som vanligen tolkas som positivt och negativt i de fornnordiska sagorna men man ställer sig dessutom på den mörka sidan. Det första steget i motläsningen hade kunnat innebära att thursarna och deras gärningar ansågs vara goda. Det ytterligare steget i läsningen, om ondska och den mörka sidan, gör dock att det inte fungerar att benämna dem som goda om man inte själv ska hamna på fel sida om mörkret. Det här liknar den diskussion som Per Faxneld för angående motläsningar inom den satanism som går emot både
kristendom och världstillvänd satanism och de paradoxer som då uppstår. Exempelvis hur vissa gått hela varvet runt och börjat hylla kristna aspekter då de anses vara de ”riktigt onda” eftersom den kristna kyrkan varit delaktig i en del människofientlig aktivitet genom åren.99
95 Ekortu, 2016a, s.36
96 Ekortu, 2016a, s.37, 39, 58; Ekortu, 2016b, s.73; Ekortu,2017, s.231 97 Ekortu, 2016a, s.58
Protagonisterna i Thursakyngi är framförallt Loke och Gullveig.100 De är ”[t]wo heroes who sacrifice themselves fearlessly - warriors and rulers: liberators and avengers.”101 Loke är den mäktige thursen som visar människorna den svarta flamman och jämförs med Prometheus och Lucifer. Han nästlar sig in hos asarna och låtsas vara deras vän men bedrar dem ständigt. Enligt berättelserna i Thursakyngi har han hela tiden sin ondskefulla plan i bakhuvudet, den om att krossa asarna totalt genom Ragnarök. Loke representerar Muspels förödande eld och det akosmiska svarta ljuset. Han är en skepnadsskiftare och han kan föda barn trots att han är man och visar därmed att han står över naturens lagar. Samtidigt beskrivs han också som representant för det ultimata maskulina.102
Loki, analogous to Lucifer-Satan, is the Emissary of the Acosmic Hidden God from the Other World here to end the aeon of the gods, who we recognize as the æsir and
vanir, with the Light transcending that of this world.103
Loke beskrivs i Thursakyngi uttryckligen som fullständig motståndare till asarna och kosmos. I forskning om fornnordisk mytologi låter det dock oftast annorlunda. Precis som att Oden är mångfacetterad och stundom lömsk och tvivelaktig så brukar Loke tolkas som en
tricksterfigur. Han genomför förvisso flera handlingar som leder fram till Ragnarök (där han dessutom är härförare i kriget mot asarna) och han utsätter asarna för många och allvarliga problem. Samtidigt gör han mycket som är positivt för asarna och hjälper dem ur knipor på flera sätt, vilket gör att han trots allt tolkas av många forskare som en ambivalent karaktär.104 Det här är tolkningar som man i Thursakyngi-böckerna starkt vänder sig mot då det strider mot Lokes roll som den främste thursen. Exempelvis bemöts den vanliga tolkningen om Loke som trickster med att andra har tolkat honom fel.105 Han kan helt enkelt inte vara ambivalent i sin lojalitet eller sina ställningstaganden. Det här är ett tydligt exempel på den dualistiska läsning som görs för att få de fornnordiska källorna att fungera med kaosgnosticism.
Gullveig är enligt Thursakyngi Lokes kvinnliga motsvarighet. Hon kopplas samman med Nifls iskrafter. Gullveig representerar den mörka feminina gudomliga kraften. Hon är modern och den mäktiga häxan. Hon är Angrboða som föder vargar i Jarnviðr och Heiðr som går i gårdarna och gillas av onda kvinnor. Hon är völvan i Völuspa och Hyrrokin
100 Ekortu, 2017, s. 242-254, 282 101 Ekortu, 2017, s. 252
102 Ekortu, 2016a, s.60, 256; Ekortu, 2016b, s.16-20, 24-30, 32, 37, 57; Ekortu, 2017, s.43, 62, 261-264 103 Ekortu, 2016b, s.37
vid Baldrs likbål. Hon hjälper Loke med Baldrs död och hon lurar asarna genom att nästla sig in bland dem i förklädnad. Hon är dessutom den som lär ut svart trolldom till Freja.106
All that a woman wants to be, Gullveig is – because she has no feminine weakness or submissiveness. She is the representation of the ultimate feminine power.107
I Thursakyngi-böckerna hävdar man att Gullveig är den som egentligen gömmer sig bakom
många andra kvinnliga karaktärer i de fornnordiska sagorna.108 Kopplingen mellan Gullveig
och Heiðr utifrån vad som står i stanza 21 och 22 i Völuspa är inte alla forskare inom fornnordisk mytologi överens om, men det är inte heller en okänd eller fullt ut avfärdad tolkning. Att Gullveig dessutom skulle vara Angrboða och Hyrrokin är något mer ovanlig
som slutsats, men det förekommer det med.109 I Thursakyngi påstår man dessutom att
Gullveig är samma som Aurboða, Hljóð och Hyndla.110 Detta gör Gullveig till en viktig
karaktär med flera nyckelroller. Det gör också att hon passar bättre in i den dualistiska världsbilden och gör henne till en mer likvärdig motsvarighet till Loke än vad hon varit om hon bara ansetts vara en av dessa karaktärer.
En annan viktig jättinna i den fornnordiska mytologin är Hel, Lokes och
Angrboðas dotter. Även Hel anses här representera det mörka feminina. Hon är dödsgudinnan som härskar över Helheimr och dess, enligt tolkningen i Thursakyngi, nio underjordiska riken, vilka den som vill nå gnosis/kaos/Ginnungagap bör färdas igenom. Genom att dö från denna värld hamnar människan i Helheimr, men därefter måste människan dö igenom fler dödsriken för att slutligen nå Niflhel där hon kan uppnå gnosis fullt ut. En död ner till Helheimr beskrivs här varken vara en pina eller ett straff utan ett mål i sig självt.111 Här syns ett exempel på en motläsning och en invertering av ideal och narrativ.
As a devotee to Hel and the rime-powers of Niflheimr, I personally see the spiritual traversal unto Niflheimr as an honor and a goal, not a punishment. I also see the rather young concept of <<helvíti>> as a gift, rather than the twisted theory that it would have anything to do with a penalty.112
106 Ekortu, 2016a, s.104, 229; Ekortu, 2017, s.50-61, 64-73, 78-88, 96-109, 114-122, 131-135, 190-191, 219-229, 236-237 107 Ekortu, 2017, s.189
108 Detta är bara hennes kopplingar inom tolkningen av den fornnordiska mytologin. Hon kopplas även till bland annat den
judiska Lilith och grekiska Hekate
109 Clunies Ross, 1998, s. 244-260; Kuusela, I: Sundqvist, Olof et al (red.), 2019; McKinnell, 2014, s.34-58; Mundal, I:
Simek & Heizmann (red.), 2002
110 Ekortu, 2017, s. 78-88, 131-135, 236-237
I fornnordisk mytologi finns flera olika sorters jättar. Om det är fråga om strikt separerade raser eller bara olika ord eller ord som skiftat betydelse över tid är inte forskarna på området överens om. Vissa menar att det finns en viktig skillnad mellan jätteraserna där vissa är mer onda än andra, en del rent monstruösa.113 Vissa menar att det bara är de manliga jättarna som är onda. De kvinnliga är vackra, kloka och kan vara riktigt godsinta, om än inte lika högt skattade som gudarna.114 Ytterligare andra menar att jättarna är en ännu äldre gudsvariant som fanns i Norden före tron på asar och vaner.115
I Thursakyngi-böckerna är man noga med att det handlar om just olika raser och man lägger stor vikt vid att definiera dessa. Men faktum kvarstår att det på många ställen i de gamla källorna står jotnar om vissa karaktärer man här vill se som thursar, och tvärtom. Det är inte alltid klart dragna linjer. För att mytologin ska fungera med den dualistiska tolkningen drar man medvetet denna linje ändå. De ställen i källorna där benämningarna hamnar ”fel” bedöms som feltolkade eller förenklade av de som skrev ner berättelserna.116
Hur definieras begreppet ”gud” enligt texterna i Thursakyngi? Det kan här syfta både på asar och vaner men också på den som man menar är den sanna transcendentala dolda gudomen. Gullveig, Loke och deras fränder beskrivs som antikosmiska thursamakter, men det händer på ett par ställen att även de kallas för gudar eller gudomliga eller etymologiskt kopplas samman med gudomlig makt.117
Den dualistiska världsbilden gör att det inte kan finnas någon allsmäktig gudsmakt. Allsmäktighet innebär att den ständiga kampen mellan krafterna inte skulle behövas. Gudsbegreppet i Thursakyngi liknar därför mer det som forskare brukar diskutera inom den fornnordiska mytologin. Gudar är makter som står över människorna, de har till exempel skaparkraft, magiska förmågor eller övermänsklig styrka. Men de är inte allsmäktiga, de kan övervinnas, de kan delta i krig och de kan förlora, åtminstone stundvis.118
I kaosgnosticism är det den dolda guden som går att likställa med gnosis. Det är där den
svarta flamman hör hemma.119 Det samma gäller i Thursakyngi.
The most important part of the gnostic conception is the idea of gnosis and salvation, and to be able to awake from your cosmic slumber you need to know about the
113 Ney, I: Andrén, Anders, Jennbert, Kristina & Raudvere, Catharina (red.), 2006 114 Bertell, 2016; Kuusela, 2014
115 Motz, 1982; Motz, 1984; Motz, 1987
116 Ekortu, 2016a, s. 64-67, 221, 233, 260; Ekortu, 2017, s.29-31, 277 117 Ekortu, 2017, s.190, 218-223,240-241
118 Bonnetain,. I: Andrén, Anders, Jennbert, Kristina & Raudvere, Catharina (red.), 2006; Clunies Ross, 1998, s.125ff ;
Mundal, I: Simek & Heizmann (red.), 2002; Steinsland, 1986
acosmic god, called the hidden god or the unknown god, and about yourself in your present situation. This knowledge will usher you to the acosmic emanations and make
you receptive to its gnosis.120
Inte ens den dolda guden är dock allsmäktig, skapelsen kunde trots allt genomföras.121 Thursarnas krafter beskrivs i Thursakyngi vara de som leder vägen till gnosis, den dolda guden som ska vara störst nämns inte ofta i jämförelse. Varför är det så? Det är lättare för människor att fokusera på något formbart snarare än transcendent och obeskrivligt. Det behövs ansikten, namn och egenskaper för att en troende enklare ska kunna fokusera på det gudomliga eller det mål hen har, oavsett vilken religion det gäller. Här behövs därför thursarna och en detaljerad beskrivning av dem och deras kringliggande värld och mytologi för att ge religionen dess mer påtagliga substans.
Just like people in all times, we have to embellish the powers we worship with symbolism and qualities that other people can understand; universal qualities, that is why so many divine aspects are analogous from one religion to another. We have to put human qualities on extramundane powers in mythology for us to be able to comprehend the sublimeness of the divine. […] So, for the þurs-power, the Cult of the Thurses needs to explain it in the way the powers come to us, using the symbolism and qualities as we
recieve and define them, as well as how far our language can take us.122
6.1.3 Människan och hennes roll
Inom LHP strävar man efter både individualism och antinomiska ideal och motsätter sig en
gemensam moralisk lära.123 Det här gäller även den gnostiska grunden där man menade att
påbjudna och förbjudna handlingar var kosmisk terror mot individen.124 I Thursakyngi ställer man sig bakom de antinomiska idealen och uppmanar sin läsare att gå mot strömmen, släppa lös sin inre varulv och inte lyda vare sig auktoriteter eller lag. Det är en absolut frihet man vill
uppnå. ”I am rather free and alone, than being a slave amongst a mass!”125
Kaosgnosticism är, som jag tidigare nämnt, en elitistisk religion, samma sak gäller människosynen som lyser igenom i Thursakyngi. Alla människor anses inte vara lika mottagliga för den akosmiska flamman och kan således inte varken tända eller vårda den korrekt. De är för dumma, lata, förblindade eller låter sig helt enkelt luras av demiurgen. De
120 Ekortu, 2016a, s.80-81
121 Ekortu, 2016a, s.60, 81, 110-111; Ekortu, 2016b, s. 23 122 Ekortu, 2017, s.67
enda som verkligen kan nå gnosis behöver stå lite (eller mycket) över alla andra människor.126 Det här säger mycket om synen på människor i stort, de allra flesta är förblindade får som bara följer med och inte ser hur det egentligen ligger till. Genom att hävda detta både implicit och explicit så höjer man också sig själv över alla andra. Genom att förstå hur det hela ligger till och sträva efter gnosis anses man med andra ord per automatik vara bättre än de andra.
Kennet Granholm har i flera texter argumenterat för att elitism är en term som är alltför nedtyngd med negativa konnotationer. Istället menar han att man kan använda sig av termen uniqueism.127 Jag håller inte med Granholm här. Det är elitistiskt att hävda att bara
vissa har de rätta förutsättningarna för att kunna nå det andliga målet, vare sig man anser att det är negativt eller ej. Det finns, enligt mig, ingen anledning att byta ut användbar och korrekt terminologi enbart på grund av dess konnotation.
6.2 Thursakyngi i sin diskursiva kontext
Allt som går att definiera språkligt tillhör en diskursiv kontext. Vissa mer komplexa än andra. Utifrån vilken eller vilka diskurser kan Thursakyngi placeras och förstås?128
6.2.1 Kristendom
Thursakyngi-böckerna har sitt ursprung i västvärlden och det hade därför varit naturligt om kristendomen förekom frekvent som kontrast och motståndare. Så är dock inte fallet,
kristendomen nämns inte särskilt ofta.129 De gånger det förekommer i texten är det framförallt i samband med källkritik kring att de fornnordiska texterna skrevs ner av kristna samt i
påpekandet ”nothing could make me trust a Christian, det är sällan någon kritik riktad direkt mot de kristna värderingarna eller dess teologi.130
Detta tolkar jag som en konsekvens sekulariseringen i den här delen av världen. Kyrkan har inte längre en stark roll i samhället och den kristna världsbilden är inte längre
allomfattande, precis som Berger påpekar i The Sacred Canopy.131 Det finns alltså ingen
större anledning att ta aktivt avstånd mot just den kristna kyrkan då den inte lika starkt som förr representerar gängse moraluppfattning i samhället.
126 Ekortu, 2016a, s. 60, 80-83, 96-97, 100-102, 109, 116; Ekortu, 2017, s.22, 58-59, 66 127 Granholm, 2005, s.129-131; Granholm, I: Aa Petersen (red.), 2009, s.88
128 Gränserna för vad som räknas som en diskursiv kontext går att dra väldigt långt. För att inte tappa fotfästet helt har jag
valt att fokusera på de diskurser som hör hemma i andra närliggande religiösa strömningar.
129 De gånger det nämns är dock synen på kristendomen och dess konsekvenser genomgående negativa 130 Ekortu, 2016a, s. 23-25; Ekortu, 2017, s.111-112,148-149, 160-162
