Misshandelns inskränkande konsekvenser: En kartläggning av skillnader i individens begränsning av livsutrymmet efter utsatthet för misshandel, utifrån kön och etnisk bakgrund.

Misshandelns inskränkande konsekvenser

En kartläggning av skillnader i individers begränsning av livsutrymmet efter utsatthet för misshandel, utifrån kön och etnisk bakgrund.

Anna Dehlbom och Aravella Lejonstad

Sociologiska Institutionen

Kandidatuppsats i sociologi, 15 h.p.

Inriktning: Sociologisk Samhällsanalys VT 2021

Handledare: Roujman Shahbazian

Sammanfattning

Våldsbrott är ett ständigt aktuellt ämne som ger stora konsekvenser för såväl individ som samhälle. Av dessa brott är misshandelsbrott vanligast i kriminalstatistiken. En framträdande konsekvens av sådana brott yttrar sig i olika former av begränsning av livsutrymmet. Syftet med denna studie har varit att studera om det föreligger ett samband mellan individers utsatthet för misshandel och begränsning av livsutrymmet. Av de som utsatts för misshandel studerades också skillnader i begränsning av livsutrymmet utifrån kön och etnisk bakgrund. Detta eftersom tidigare forskning har visat att utsatthet för misshandel skiljer sig mellan olika sociala grupper i samhället. Teorin om det ideala offret användes som teoretiskt ramverk för att förstå om skillnader i utsatthet även medför skillnader i begränsning av livsutrymmet. För att undersöka detta användes Nationella Trygghetsundersökningens (NTU) datamaterial från 2018.

Datamaterialet samlades in genom stratifierat obundet slumpmässigt urval via post- och webbenkäter och skickades till individer mellan 16–84 år. För att testa de uppställda hypoteserna tillämpades linjär sannolikhetsmodell. Det slutgiltiga antalet respondenter som användes i analysen var cirka 67 000.

Resultatet visade att det finns ett statistiskt signifikant samband mellan utsatthet för misshandel och begränsning av livsutrymmet, vilket går i linje med tidigare forskning. Vidare återfinns ett statistiskt signifikant samband mellan allvarlighetsgraden av misshandel och begränsning av livsutrymmet. De som utsatts för allvarlig misshandel begränsade livsutrymmet i större utsträckning än de som utsatts för mindre allvarlig misshandel. Avseende skillnader mellan olika sociala grupper visade resultatet att kvinnor begränsar sig i större utsträckning än män efter att ha blivit utsatt för misshandel. Dock återfinns inget statistiskt signifikant samband mellan etnisk bakgrund och begränsning av livsutrymmet efter utsatthet för misshandel.

Resultatet bekräftar teorin om det ideala offret avseende de funna könsskillnaderna. Kvinnor betraktas oftare som mer legitima brottsoffer jämfört med män och antas därför begränsa livsutrymmet i större utsträckning.

Nyckelord

Misshandel, begränsning av livsutrymme, ideala offer, etnisk bakgrund, utländsk bakgrund, kön.

Innehållsförteckning

1. Inledning ... 1

1.1 Syfte och frågeställningar ... 2

1.1.1 Avgränsningar ... 3

1.1.2 Begreppsdefinitioner ... 3

1.2 Disposition ... 3

2. Bakgrund ... 4

2.1 Våldsbrott – kort historik ... 4

3. Teori och tidigare forskning ... 5

3.1 Det ideala offret ... 5

3.2 Det ideala offret och etnisk bakgrund ... 7

3.3 Tidigare forskning ... 8

3.3.1 Samhälleliga konsekvenser av våldsbrott ... 9

3.3.2 Individuella konsekvenser av våldsbrott ... 10

3.3.3 Skillnader i utsatthet ... 11

3.4 Hypoteser ... 13

4. Metod ... 13

4.1 Datamaterial ... 14

4.1.1 Bortfall ... 15

4.2 Etiska reflektioner ... 15

4.3 Operationaliseringar och variabler ... 16

4.3.1 Beroende variabler ... 16

4.3.2 Oberoende variabler ... 17

4.3.3 Kontrollvariabler ... 18

4.4 Studiens tillförlitlighet ... 19

4.5 Analysmetod ... 20

4.6 Regressionsdiagnostik ... 21

5. Resultat och analys ... 21

5.1 Deskriptiv statistik ... 21

5.2 Regressionsanalyser ... 23

5.2.1 Hypotes ett ... 23

5.2.2 Hypotes två ... 25

5.2.3 Hypotes tre ... 27

6. Diskussion ... 29

6.1 Begränsningar ... 31

1

1. Inledning

Våldsbrott är ett ämne som ständigt är en politisk angelägenhet och föremål för debatt (Tham, 2018, s. 112–113). Genom åren har exempelvis strängare åtgärder återkommande införts, vilket kan betraktas som ett tecken på ämnets ständiga aktualitet. Den faktiska våldsbrottsligheten tros emellertid inte ha ökat över tid, istället kan synen på våldsbrott antas ha förändrats som en effekt av exempelvis ökad välfärd och ett skiftat fokus från gärningsperson till brottsoffer (SOU 2008: 85, s. 257; Tham, 2018, s. 125). Dessa pågående processer och det faktum att den allvarliga synen på våldsbrott tycks råda än idag gör studiens syfte högst aktuellt och sociologiskt relevant.

Tidigare forskning (de Vylder, 2008, s. 2; Socialstyrelsen, 2006, s. 22–23) belyser de konsekvenser som våldsbrott innebär för såväl samhället som individen i form av olika kostnader. De direkta samhällskostnaderna av våldsbrottslighet innefattar åtgärder som krävs för att hantera gärningspersonen och behandla brottsoffret. De indirekta samhällskostnaderna är av mer långvarig karaktär och kan innefatta förlorad arbetsinkomst och psykiska besvär för den drabbade (ibid). Liknande konsekvenser har även visat sig uppstå på individnivå. Bland annat visar tidigare forskning på både fysiska och psykiska konsekvenser av våldsbrott, såsom exempelvis försämrat socialt liv samt försämrade utbildnings- och yrkesmässiga möjligheter (Fuller, 2015, s. 2, 4–6). Även andra påtagliga konsekvenser såsom inskränkning av livsutrymmet har visat sig följa på utsatthet för våldsbrott. Exempelvis tenderar individer utsatta för våldsbrott ofta uppfatta offentliga platser som ångestladdade och riskfyllda (Freeman m.fl., s. 2674; Fuller, 2015, s. 4–6; Shapland & Hall 2007, s. 178–179). Att utsättas för våldsbrott medför således negativa begränsningar för utsatta individers upplevda möjlighet till rörelsefrihet i vardagen. Dessa så kallade immateriella konsekvenser har också visat sig vara de mest vanligt förekommande efter våldsbrott jämfört med andra brottskategorier, vilket gör dem särskilt viktiga att fördjupa sig i (Wickramasekera, Wright, Elsey, Murray & Tubeuf, 2015, s. 224).

Trots att misshandelsbrott är den vanligaste brottstypen i kriminalstatistiken är mörkertalet stort (Brottsförebyggande rådet [BRÅ], 2017, s. 74–75, 77). Endast cirka en fjärdedel av alla misshandelsbrott kommer till rättsväsendets kännedom (Sporre & Standar, 2006: 99–100).

Risken att utsättas för misshandel varierar också mellan olika sociala grupper i samhället.

Generellt sett är exempelvis män mer utsatta än kvinnor enligt BRÅ (2017, s. 74–75, 77). Det

2 finns dock skillnader i hur, var och av vem kvinnor respektive män misshandlas (ibid).

Avseende etnisk bakgrund visar tidigare forskning att svenskfödda personer med utrikesfödda föräldrar i större utsträckning utsätts för misshandel jämfört med utrikesfödda och svenskfödda personer med minst en svenskfödd förälder (Irlander Strid, Lifvin, Molin & Viberg, 2020, s.

50–51). Eftersom utsatthet för misshandel och konsekvenserna av detta skiljer sig mellan olika sociala grupper är det angeläget att studera dessa vidare. Detta för att öka kunskapen om dessa skillnader och inte riskera att förbise komplexiteten av konsekvenserna efter utsatthet för våldsbrott.

Sammanfattningsvis indikerar således tidigare forskning (Freeman m.fl. 2013; Fuller, 2015;

Shapland & Hall, 2007) att utsatthet för misshandel ofta bidrar till negativa begränsningar i individens livsutrymme. Det är därför av intresse att undersöka om det finns ett samband mellan utsatthet för misshandel och individens begränsning av livsutrymmet. Det anses även av vikt att ytterligare undersöka skillnaderna i huruvida individen begränsar livsutrymmet efter misshandelsbrott utifrån kön och etnisk bakgrund. Med hjälp av senast tillgängliga data (från år 2018) från Nationella Trygghetsundersökningen (NTU) bidrar denna studie till att aktualisera kunskapsläget avseende dessa aspekter och också förhoppningsvis till att förbättra eventuella stödåtgärder för brottsoffren.

1.1 Syfte och frågeställningar

Syftet med studien är att utifrån Nationella Trygghetsundersökningen (NTU) studera om det finns ett samband mellan individens utsatthet för misshandelsbrott och begränsning av livsutrymmet¹. Av de som utsatts för misshandel studeras vidare skillnader i individens begränsning av livsutrymmet utifrån kön och etnisk bakgrund. Följande frågeställningar ställdes upp:

1. Finns det ett samband mellan utsatthet för misshandelsbrott och huruvida individen begränsar livsutrymmet?

2. Om en individ har utsatts för misshandel – påverkar dennes kön och/eller etniska bakgrund huruvida individen begränsar livsutrymmet?

1 I denna studie avser begränsning av livsutrymme att ta sig uttryck i att individen ofta avstår från aktivitet och/eller tar en annan väg/färdsätt på grund av oro för brott (se Metod-avsnitt).

3 1.1.1 Avgränsningar

Studien baseras på senaste tillgängliga data från NTU från år 2018 och är avgränsat till individer mellan 16–84 år. Det bör även framhävas att då etnisk bakgrund enbart mäts genom födelseland (individens eget samt dennes föräldrars), i linje med SCB:s definition (2002, s. 10), har även denna studie utgått från detta mått. Dock med reservation för att det inte ger en heltäckande bild av begreppet. Författarna är också medvetna om att studien inte kan påvisa säkra orsakssamband utan enbart eventuella korrelationer.

1.1.2 Begreppsdefinitioner

Etnisk bakgrund: Begreppet är omdiskuterat och har flera definitioner (se till exempel Wikström, 2009, s. 10–20). I denna studie utgår begreppet från Diskrimineringsombudsmannens (DO, 2020) definition som avser “att någon tillhör en grupp av personer som har samma nationella eller etniska ursprung, hudfärg eller annat liknande förhållande”. Detta utmynnade sedan i SCB:s indelning av svensk och utländsk bakgrund (se nedan).

Svensk/utländsk bakgrund: Definitionen utgår från SCB:s uppdelning som baseras på individens och dennes föräldrars födelseland (2002, s. 10). Svenskfödda med minst en svenskfödd förälder kategoriserades som svensk bakgrund. Svenskfödda med utrikesfödda föräldrar samt utrikesfödda individer kategoriseras som utländsk bakgrund (ibid).

1.2 Disposition

Inledningsvis presenteras en kort bakgrund avseende misshandelsbrott. Efter detta följer en presentation av den teori som ansetts lämplig för studiens syfte och frågeställning. Därefter redogörs forskningsläget avseende misshandelsbrott. Studiens olika hypoteser som sedan presenteras har grundats i denna teori och tidigare forskning. Vidare redovisas studiens tillämpade metod samt det datamaterial som ligger till grund för analysen. Under detta avsnitt kommer också studiens inkluderade variabler att operationaliseras samt aspekter som rör validitet och reliabilitet att diskuteras. Även etiska reflektioner diskuteras under detta avsnitt.

Därefter analyseras och presenteras resultatet. Slutligen diskuteras de funna resultaten i förhållande till studiens tillämpade teori och tidigare forskning samt förslag på framtida forskning föreslås.

4

2. Bakgrund

2.1 Våldsbrott – kort historik

I brottsbalken återfinns misshandelsbrott under tredje kapitlet “Brott mot liv och hälsa”, femte paragrafen och definieras som “den som tillfogar en annan person kroppsskada, sjukdom eller smärta eller försätter honom eller henne i vanmakt eller något annat sådant tillstånd” (SFS 1962:700). Det finns fyra olika grader av misshandel – ringa misshandel, misshandel, grov misshandel och synnerligen grov misshandel (ibid).

Synen på våld² som en brottslig handling är ständigt omdebatterad och har förändrats genom åren (Tham, 2018, s. 112). Sedan brottsbalkens införande 1962 har straffen för exempelvis misshandel återkommande skärpts. Statens egen utredning kring proportionen av bestraffning av våldsbrott redogör för detta som ett svar på en “ökad generell välfärd och andra förändringar i samhället” vilket framställer våldsbrott “som ett större hot än tidigare” (SOU 2008: 85, s.

257). I en global kontext slöt Världshälsoorganisationen, WHO, en resolution år 1996 som konstaterade våld som ett ledande globalt folkhälsoproblem (WHO, 2014, s. 2). Liksom såväl statens utredning och WHO konstaterade har detta dock bevisligen inte att göra med att våldsbrott i någon faktisk mening har ökat eller blivit värre i sin karaktär, varken i en svensk eller global kontext (SOU 2008: 85, s. 258; WHO, 2014, s. 12). Enligt utredningen kan det istället handla om en ökad anmälningsbenägenhet vilket också till viss del tros vara kopplat till uppkomsten av brottsoffret som begrepp och aktör (SOU, 2008: 85, s. 258; Tham, 2018, s.

125). Som en effekt av att brottsoffer uppmärksammas allt mer blir också synen på våldsbrott samtidigt strängare och straffen skärps därefter. Enligt Tham (2018, s. 125) kan brottsoffret som konstruktion ses som en modern uppfinning. Han tar exempelvis upp det allt mer individualiserade samhället där brottsofferstatus blir ett sätt att uppmärksamma individen och dennes alltmer okränkbara status. En annan förklaring är att acceptansen för våldsbrott helt enkelt har minskat. Oavsett förklaring kan inte förändringar i förekomsten av våldsbrott i tillfredsställande grad enbart förklaras av att våldsbrotten skulle ha ökat (Tham, 2018, s. 124).

2 Våld och våldsbrott är den breda benämningen på brott som innebär våld mot annan person, exempelvis misshandel, mord och våldtäkt (Åklagarmyndigheten, u. å). I denna studie används samma benämning som i litteraturen och bör anses vara synonymt med misshandel som är fokus för denna studie.

5 Gällande utsattheten för misshandel är det sedan länge känt att brottet domineras av ett stort mörkertal i kriminalstatistiken och inte mer än ungefär vart fjärde misshandelsbrott anmäls till polisen (Sporre & Standar, 2006, s. 99). Bland annat anmäls brott mellan bekanta mer sällan än mellan obekanta. Likaså tenderar grovt våld att anmälas i större utsträckning jämfört med de lindrigare misshandelsfallen. Anmälningsbenägenhet verkar också påverkas av vart misshandeln skett, det vill säga om brottet skett på allmän eller privat plats. Misshandel som skett på privat plats tenderar att anmälas i mindre utsträckning än om den skett på allmän plats.

Alltså domineras kriminalstatistiken avseende misshandelsbrott av en underrepresentation om misshandeln skett mellan bekanta, på privat plats och omfattats av lindrigt våld (Sporre &

Standar, 2006, s. 99–100).

En ökning i anmälningsbenägenhet observerades under slutet av 1980- och 1990-talet (Sporre

& Standar, 2006, s. 99–101). Detta antas emellertid bero på återkommande lagändringar som förenklat anmälningsprocessen för individen och uppmärksammat mäns våld mot kvinnor (Sporre & Standar, 2006, s. 99–101; Prop. 1981/82:43; Prop. 1997/98:55). Enligt BRÅ (2017, s. 77–78) har man även under 2000-talet fram till år 2015 sett en fortsatt tydlig ökning i anmälda misshandelsbrott. Som tidigare nämnts kan detta bland annat vara en effekt av allmänhetens minskade tolerans mot sådana brott och nya arbetssätt inom polisen (ibid).

3. Teori och tidigare forskning

I detta avsnitt redovisas inledningsvis studiens primära teori samt det rådande forskningsläget gällande de samhälleliga och individuella konsekvenserna av våldsbrott. Vidare redogörs för vilka grupper som utsätts för misshandelsbrott i större utsträckning än andra grupper. Detta ligger till grund för den senare analysen av datamaterialet. Slutligen ställs relevanta hypoteser upp, vilka formulerats utifrån nämnda teori och tidigare forskning.

3.1 Det ideala offret

Med utgångspunkt i den samhälleliga analysen av brottsofferkonstruktioner talar Christie (1986) om det ideala offret. Denna är ”[…] a person or a category of individuals who - when hit by crime - most readily are given the complete and legitimate status of being a victim.”

(Christie, 1986, s. 18). Även om brottsofferstatus enligt Christie är något som konstrueras och reproduceras på en samhällelig nivå samt förändras över tid finns det aspekter som är återkommande. Totalt går det att urskilja sex olika kriterier som en individ behöver uppfylla

6 för att få fullständig och legitim brottsofferstatus enligt Christie (1986, s. 19, 21). Kriterierna grundas i en dominerande samhällelig uppfattning på vem, hur, var och när en handling betraktas som brottslig eller inte. Ju fler av dessa kriterier som uppfylls desto större sannolikhet är det att denne också får fullständig och legitim brottsofferstatus ur samhälleligt perspektiv (ibid).

Det första kriteriet är att (1) offret ses som svagt. Christie (1986, s. 19) menar att exempelvis äldre, sjuka eller unga personer ofta ses som svaga och att de därmed har lättare att uppfylla detta kriterium. Likaså har kvinnor, jämfört med män, lättare att få denna status. Det kan antas hänga samman med att egenskaper såsom stark ofta associeras med män medan svag eller hjälplös ofta associeras med kvinnor (Burcar, 2005, s. 20–21, 164). Dock kompliceras brottsofferstatusen för kvinnor om de samtidigt betraktas besitta egenskaper som exempelvis stark och erfaren (Christie, 1986, s. 19). Det andra kriteriet innebär att individen också (2) är upptaget med ett respektabelt projekt (Christie, 1986, s. 19). Det avser en aktivitet som kan betraktas som något rättfärdigt och normativt förväntat (ibid). Ett exempel på detta är att ta hand om eller hjälpa en behövande individ, medan ett motsatt exempel är en individ som dricker sig berusad (Christie, 1986, s. 19). Det tredje kriteriet avser (3) platsen som individen befinner sig på och som behöver vara ett ställe som hen inte kan ifrågasättas för, exempelvis en allmän gata under dagens ljusa timmar. Platsen behöver alltså i en slags normativ mening kunna ses som oklanderlig (ibid). Unga män som utsätts för misshandel eller rån när de befinner sig i krogmiljö har följaktligen svårt att uppfylla kriterierna och därigenom uppnå brottsofferstatus (Christie, 1986, s. 19). Detta eftersom såväl platsen (krogmiljö) som projektet (dricka sig berusad) ofta ses som klandervärt (ibid).

Utöver ovan nämnda kriterier behövs, enligt Christie, även en motpol till det ideala offret - den ideala gärningsmannen. Denne (vilken ofta är en man) bör betraktas som (4) stor och ond samt (5) ha en okänd relation till offret (Christie, 1986, s. 19). Av den anledningen tenderar det således vara svårare att betrakta andra individer som onda om man samtidigt har en nära eller bekant relation till denna. Därav är “främmande“ personer ofta lättare att kategorisera som ideala gärningsmän. Att avhumanisera och omvandla gärningspersoner till mer eller mindre

“monster” är alltså ett sätt att också konstruera ideala offer (Christie, 1986, s. 29). Av samma anledning har kvinnor utsatta för våld i nära relation både setts och ses ofta i allmän mening som icke-ideala brottsoffer (Christie, 1986, s. 19–20).

7 Enligt Christie är typexemplet på ideala offret ”the little old lady on her way home in the middle of the day after having cared for her sick sister. […] she is hit on the head by a big man who thereafter grabs her bag and uses the money for liquor or drugs.” (Christie, 1986, s. 18–19).

Ju längre ifrån en individ befinner sig från denna normativa bild av brottsoffer desto svårare kommer denne få att hävda sig som sådan (ibid). Dessutom riskerar en del av dessa individer bli ovetande om sin viktimisering då den normativa bilden inte överensstämmer med dennes egen utsatthet (Christie, 1986, s. 23–24). Eftersom ideala offer också är beroende av ideala gärningsmän riskerar även individer som å ena sidan utsätts för våld men å andra sidan utsätter andra för våld också ha svårt att hävda sig som brottsoffer. Denna rollblandning av att vara brottsoffer och samtidigt gärningsman är dock inte helt ovanlig (ibid). Ett sista kriterium är att offret å ena sidan (6) bör vara tillräckligt stark för att föra sin egen talan, å andra sidan bör ses som tillräckligt svag för att lyssnas på eller inte riskera att utgöra ett hot mot andra viktiga intressen (Christie, 1986, s. 21). Dessa “intressen” skulle kunna tolkas utifrån olika typer av maktordningar, exempelvis den patriarkala och rasistiska maktordningen (se nästa avsnitt).

Enligt Christie (1986) domineras alltså samhällets uppfattning och konstruktion av brottsoffer av offertyper som sällan existerar i det verkliga livet. Föreställningen resulterar i att individer som uppfyller kraven för det ideala offret är de som också är mest rädda att utsättas för brott, trots att det inte alltid är de som har störst risk att bli utsatta (Christie, 1986, s. 27). Likaså är reproduktionen av den stereotypiserade bilden av gärningsperson och offer problematisk eftersom den riskerar att upprätthålla en skev och smal bild av vem som både i allmän och egen mening får legitim och fullständig brottsofferstatus. Detta leder följaktligen också till att individer som har svårt att identifiera sig eller identifieras som brottsoffer också sällan anmäler brottet eftersom risken att ifrågasättas är stor och chansen att bli betrodd är försumbar. Eftersom få brottsoffer i verkligheten uppfyller alla dessa kritiserar anses de ofta istället själva vara klandervärda och bära en del av skulden (ibid). Av denna anledning har det under lång tid varit svårt att ge personer utsatta för misshandel legitim och fullständig brottsofferstatus, detta trots kunskap och god förståelse för våldsbrottens mörkertal och förekomst (Christie, 1986, s. 19–

20).

3.2 Det ideala offret och etnisk bakgrund

Teorin om ideala offer är välanvänd och än idag tillämpbar på en rad olika fenomen som rör brottsoffer. Teorin passar studiens syfte och frågeställning väl men brister i att omfatta alla

8 studiens inkluderade sociala grupper. Det går till exempel att argumentera för att vissa grupper med utländsk bakgrund ofta porträtteras som “främmande” av majoritetssamhället. Det kan i förlängningen också antas bidra till att samma grupp samtidigt får svårigheter att uppnå fullständig och legitim brottsofferstatus. Till exempel visar forskning att personer med utländsk bakgrund har svårare att få sitt ärende rättsligt prövat jämfört med personer med svensk bakgrund (Martens, Shannon & Törnqvist, 2008, s. 9). Detta har lyfts som en kritik gentemot teorin om ideala offer (Long, 2021, s. 1–2). Bland annat tar den inte i beaktande andra strukturella förhållanden som också rimligtvis kan påverka processen att betraktas som ett idealiskt brottsoffer (ibid). Long (2021) lyfter i sin artikel upp hur brottsofferstatusen påverkas av etnisk diskriminering i den brittiska kontexten och i detta fall utifrån hudfärg. Utifrån antagandet om en rasistisk världsordning menar Long (2021, s. 3, 5) att vissa icke-vita etniska grupper (“black and black mixed-race”) konstrueras som kriminella och misstänkliggörs utgöra ett stort hot mot majoritetssamhället. Därmed uppfyller denna grupp inte det sjätte kriteriet (6) för att betraktas som ett idealiskt offer. Likaså har den ökade fokuseringen på brottsoffer bidragit till ett dikotomt synsätt där medborgare allt mer kategoriseras i antingen “laglydiga”

eller “lagbrytande” (Long, 2021, s. 9). Icke-vita etniska grupper porträtteras då oftare som det senare (ibid).

Long (2021) menar att svarta kvinnor och män sällan uppfattas som ideala offer. Tvärtom ses de ofta som "icke"-offer ([un]-victim), det vill säga att de inte klassificeras som brottsoffer utan istället som gärningsperson (Long, 2021, s. 14). Särskilt svarta män är föremål för denna kategorisering eftersom de å ena sidan är män och å andra sidan ofta ses som förövare snarare än offer, baserat på deras hudfärg (Long, 2021, s. 8–9). Icke-vita etniska grupper kan således betraktas stå i motsatsförhållande med det ideala offret vilket får följdeffekter såsom inadekvat stöd och hjälp från samhällsinstanser. Detta bristande bemötande antas leda till minskad förtroende för rättsväsendet, exempelvis genom att offren inte anmäler brotten (Long, 2021, s.

13). Dessutom kan det bristande samhällsstödet resultera i en känsla av åter-viktimisering (”re- victimization”) vilket Long menar kan orsaka större skada än själva brottet (Long, 2021, s. 3–

4, 11–12). Dessa förhållanden har studerats i en brittisk kontext men har också visat sig återfinnas i den svenska kontexten (Schclarek Mulinari, 2017, s. 21, 33).

3.3 Tidigare forskning

I avsnittet som följer presenteras relevant tidigare forskning avseende kostnader för brott samt samhälleliga och individuella konsekvenser till följd av våldsbrott. Detta följs av en

9 redogörelse av skillnader i utsatthet för misshandel mellan olika grupper. Därefter lyfts de begränsningar som utsatthet för misshandel kan leda till.

3.3.1 Samhälleliga konsekvenser av våldsbrott

All brottslighet som sker i samhället innebär olika hanteringskostnader. Att mäta dessa kostnader har dock varit föremål för diskussion inom forskarvärlden eftersom det dels råder ett stort mörkertal inom exempelvis våldsbrott, och dels för att vissa kostnader är svåra att mäta monetärt, exempelvis långvarigt psykiskt lidande (de Vylder, 2008, s. 2). För staten har emellertid anledningen att mäta kostnader för brottslighet varit att så effektivt som möjligt stävja brottslighet till de lägsta kostnaderna (Brand & Price, 2000, s. 1; Wickramasekera m.fl., 2015, s. 218; Chalfin, 2015, s. 1).

I litteraturen åtskiljs bland annat direkta och indirekta kostnader samt materiella och immateriella kostnader. Direkta kostnader innefattar de varor och tjänster som inbegriper att hantera gärningsmannen och behandla brottsoffret. Indirekta kostnader inkluderar den förlust i arbetsförtjänst som kan uppstå dels hos brottsoffer (genom sjukskrivning eller långvariga psykiska problem) och dels hos gärningsmannen (genom fängelsestraff) (de Vylder, 2008, s.

2; Socialstyrelsen, 2006, s. 22–23). Dessa kostnader når dock inte upp till samma nivåer som de mer svårmätta kostnaderna, de så kallade immateriella kostnaderna, som exempelvis långvarigt psykiskt lidande hos brottsoffer och anhöriga till denne (de Vylder, 2008, s. 6). De immateriella kostnaderna är viktiga att beakta i sammanhanget eftersom våldsbrott är den brottskategori som orsakar störst andel sådana “kostnader” (Wickramasekera m.fl., 2015, s.

224).

I en översiktsartikel av Wickramasekera m.fl. (2015, s. 224) uppges att misshandel (“assault”) står för i genomsnitt nio procent av de totala kostnaderna för brottslighet i de länder där studierna genomförts (främst USA, Storbritannien och Australien). I en svensk kontext redovisar Nilsson och Wadeskog (2012, s. 9) att kostnader för en enskild våldshändelse över tid kan uppmätas till 75 miljoner kronor, dessa innefattar kostnader för offer, förövare, vittnen samt anhöriga. Vissa indirekta kostnaderna kan vara mer svårmätbara som exempelvis sämre fastighetsvärden i områden med mycket våld, produktionsförluster och negativa sociala arv (ibid). Våldsbrott har således en allomfattande effekt på samhället, dels vid våldstillfället men även vid tiden innan och efter (Nilsson & Wadeskog, 2012, s. 3). I de industrialiserade länderna har våldsbrottsligheten dock inte haft alltför stor påverkan på den ekonomiska utvecklingen

10 vilket är fallet i vissa länder, exempelvis i delar av Sydamerika (de Vylder, 2008, s. 4–5).

Förhållandet mellan samhällsekonomi och våldsbrott är snarare det omvända – i de länder där det finns instabilitet i form av stora inkomstskillnader sker också fler våldsbrott (de Vylder, 2008, s. 3; WHO, 2014, s. 33). Gällande mäns våld mot kvinnor finns det ett liknande mönster.

I de länder där kvinnor har en mer ojämlik ställning i förhållande till män råder mer utbrett våld mot kvinnor (de Vylder, 2008, s. 4–5). De svårmätbara konsekvenserna såsom känsla av otrygghet och rädsla är dock rådande även i samhällen som uppfattas som relativt stabila och trygga (ibid).

3.3.2 Individuella konsekvenser av våldsbrott

Förutom de ovan nämnda samhälleliga konsekvenserna visar även tidigare internationell forskning på de individuella konsekvenser som våldsbrott kan medföra. Bland annat har studier från den australienska och brittiska kontexten visat att fysiskt våld, såsom misshandel, bidragit till såväl fysiska som psykiska konsekvenser (Fuller, 2015, s. 4–5; Shapland & Hall 2007).

Sådana fysiska skador har visat sig vara exempelvis hjärnskakning, huvudvärk, synrubbningar samt minnes- och koncentrationssvårigheter, vilka är konsekvenser som också fått följdeffekter för individens utbildnings- och yrkesmässiga samt sociala funktionaliteter. Likaså har man sett att fysiskt våld tenderar att medföra psykiska konsekvenser för de utsatta, exempelvis genom ökad vaksamhet, rädsla, depressioner, paranoia, PTSD, ångest och ilska (Freeman m.fl., 2013, s. 2673–2674; Fuller, 2015, s. 4–5; Shapland & Hall 2007, s. 178–179; WHO, 2014, s. 16).

Freeman m.fl. (2013) menar att dessa former av psykiska konsekvenser både förekommer i nära anslutning till brottet men också flera veckor och månader senare (dock i minskad förekomst). Personer som utvecklat PTSD eller paranoia till följd av utsatthet för fysiskt våld bär ofta med sig ett katastroftänkande vilket följaktligen leder till att individen också ständigt bär med sig ett säkerhetstänk i vardagen och därmed begränsar sitt sätt att leva (ibid). Personer som fallit offer för fysiskt våld tenderar således ofta att uppfatta offentliga platser som ångestladdade och riskfyllda, då en rädsla för att återviktimiseras kan uppstå (Fuller, 2015, s.

4–5; Shapland & Hall, 2007, s. 178–179, 188). Sådana psykiska konsekvenser har i förlängningen visat sig få följdeffekter på offrens upplevda rörelsefrihet och sätt att uppfatta sin omgivning. Exempel på sådana konsekvenser kan vara att offren undviker att delta på olika sociala tillställningar, åka kollektivt, vistas på särskilda platser och områden eller vägrar lämna sitt hem (Freeman m.fl., 2013; Fuller, 2015, s. 4–5; Shapland & Hall, 2007, s. 178–179). Likaså bekräftas fysiska överfall leda till en ökad misstänksamhet och minskat förtroende gentemot sin omgivning (Freeman m.fl., 2013, s. 2680; Fuller 2015, s. 6).

11 I förlängningen avspeglas dessa konsekvenser även på de ekonomiska aspekterna av den utsattes liv, bland annat genom de ökade svårigheterna att få ett arbete eller återgå till detsamma (Fuller, 2015, s. 5–6). Att ha utsatts för fysiskt våld har också visat sig bidra till ökad isolering, minskade sociala nätverk och relationer för den utsatte. Personer utsatta för fysiskt våld uppger också att händelsen förändrat synen på såväl sitt eget värde som sin omvärld (ibid). De individuella konsekvenserna av fysiskt våld, såsom misshandel, har alltså visat sig vara både negativa och väl påtagliga och påverkar också en mängd olika delar av den utsattes liv. Liksom de fysiska konsekvenserna bidrar således de psykiska konsekvenserna till negativa effekter på utsatta individers möjligheter att återgå till det normala livet med arbete, utbildning och sociala relationer (Fuller, 2015, s. 4–5).

Det bör emellertid tilläggas att tidigare nämnda studie (Freeman m.fl., 2013) undersökt individer utsatta för fysiskt våld med sådan utgång att de behövt uppsöka sjukvård. Av den anledningen är det inte givet att individer utsatta för lindrigare varianter av våld följer samma mönster eller uppvisar liknande symtom på brottsutsattheten. Det är också i sammanhanget viktigt att betona att konsekvenserna av att utsättas för våld varierar i såväl form som mängd.

Trots detta visar ovanstående studier (Freeman m.fl., 2013, Fuller, 2015; Shapland & Hall, 2007) ett återkommande mönster av negativa begränsningar i de utsattas möjligheter att leva sitt liv som vanligt och röra sig obehindrat.

3.3.3 Skillnader i utsatthet

Enligt BRÅ (2017, s. 74–75, 77) är misshandelsbrott en av det vanligast förekommande brottstyperna i kriminalstatistiken och det beräknas ske fler än 1000 misshandelsbrott per dag.

Den vanligaste typen av misshandelsbrott sker på allmän plats (cirka hälften av misshandelsfallen), under kvälls- eller nattetid och är ofta relaterad till krog- och nöjesmiljöer i städer (BRÅ, 2017, s. 80). Likaså sker den vanligaste typen av misshandel mellan personer som sedan tidigare är obekanta. Avseende misshandel som sker på privat plats mellan bekanta personer sker detta oftast i offrets egen bostad (ibid). Olika samhällsgrupper utsätts dock i olika utsträckning. Till exempel har det vid samtliga tillfällen som NTU genomförts visat sig att en större andel män än kvinnor utsätts för misshandel. Siffror från exempelvis den senaste NTU (Irlander Strid, Lifvin, Molin & Viberg, 2020, s. 7) visar bland annat att 4,6 procent av de som utsattes för misshandel var män, respektive siffra för kvinnor var vid samma tillfälle 2,7 procent. För både män och kvinnor råder en skillnad i utsatthet mellan olika åldersgrupper, där

12 störst andel utsatta återfinns i åldersgruppen 16–19 år (Irlander Strid, Lifvin, Molin & Viberg, 2020, s. 49). Lägst andel utsatta återfinns i den äldsta åldersgruppen 75–84 år (ibid). Det finns således könsskillnader vad gäller utsatthet för misshandelsbrott. Det är dock viktigt att betona att utsattheten för misshandelsbrott också skiljer sig avseende plats, grovhet och relation till gärningsperson (BRÅ, 2017, s. 79–80, 83–84). Som tidigare nämnt tenderar män, generellt sett, att utsättas på allmän plats och har oftast en okänd eller ytlig relation till gärningspersonen. De utsätts också allt som oftast för lindrigare former av våld. Kvinnor å andra sidan tenderar, generellt sett, att utsättas i privatbostäder, ha en närstående eller bekant relation till gärningspersonen samt utsättas för upprepat och grövre våld (BRÅ, 2017, s. 84–85).

Enligt BRÅ (2017, s. 87) har man tidvis även funnit skillnader i utsatthet avseende svensk eller utländsk bakgrund (se definition under Begreppsdefinitioner). Under tidsperioden 2006–2010 har man inte funnit några skillnader mellan dessa grupper. Dock har man under den senare tidsperioden 2011–2015 funnit att utsattheten i gruppen svenskfödda med utrikesfödda föräldrar har ökat. För gruppen svenskfödda med minst en svenskfödd förälder samt utrikesfödda har dock utsattheten minskat under samma tidsperiod (ibid). Detta mönster bekräftas även av den senaste NTU (Irlander Strid, Lifvin, Molin & Viberg, 2020, s. 50–51).

I NTU ställdes även frågor om oro och otrygghet. Cirka 26 procent av respondenterna i NTU 2020 (Irlander Strid, Lifvin, Molin & Viberg, 2020, s. 160) uppger att de ofta har valt en annan väg eller annat färdsätt på grund av oro att utsättas för brott. Mellan könen är det nästan dubbelt så stor andel kvinnor som väljer en annan väg eller färdsätt jämfört med män (ibid). Det är även vanligast med denna beteendeförändring i åldersgruppen 20–24 (Irlander Strid, Lifvin, Molin

& Viberg, 2020, s. 162–163). Svenskfödda med utrikesfödda föräldrar uppger i större utsträckning denna beteendeförändring jämfört med svenskfödda med minst en svenskfödd förälder och utrikesfödda (ibid). Likaså uppger 14 procent av alla respondenter att de ofta avstått från aktivitet (Irlander Strid, Lifvin, Molin & Viberg, 2020, s. 159). Det är vanligare att kvinnor jämfört med män ofta har avstått från aktivitet på grund av oro för brott (Irlander Strid, Lifvin, Molin & Viberg, 2020, s. 164). Det är vanligast i åldersgruppen 35–44 år att ofta ha avstått aktivitet (Irlander Strid, Lifvin, Molin & Viberg, 2020, s. 166). Det är också vanligast att ofta ha avstått aktivitet för oro för brott hos gruppen svenskfödda med båda föräldrarna utrikesfödda jämfört med grupperna utrikesfödda och svenskfödda med minst en svenskfödd förälder (ibid).

13

3.4 Hypoteser

Utifrån teorin om det ideala offret och tidigare forskning kan det antas att utsatthet för misshandel har ett samband med huruvida individen begränsar livsutrymmet. Om en individ blir utsatt för allvarlig eller mindre allvarlig misshandel kan det också antas påverka variationen i begränsning. Därför ställdes följande hypoteser upp:

Hypotes 1a: Det är större sannolikhet att individer begränsar livsutrymmet om de har blivit utsatta för misshandel jämfört med om de inte blivit utsatta för misshandel.

Hypotes 1b: Det är större sannolikhet att individer som utsatts för allvarlig misshandel begränsar livsutrymmet i större utsträckning än de individer som utsatts för mindre allvarlig misshandel.

Teorin och tidigare forskning har även visat på att kvinnor tenderar att begränsa sig i större utsträckning än män. Följande hypotes ställdes därför upp:

Hypotes två: Kvinnor som utsatts för misshandel tenderar i större utsträckning att begränsa livsutrymmet jämfört med män som utsatts för misshandel.

Tidigare forskning (Irlander Strid, Lifvin, Molin & Viberg, 2020, s. 159, 162) har gett en viss indikation på att det finns skillnader mellan grupper med utländsk och svensk bakgrund när det gäller individens begränsning av livsutrymmet. Trots att grupper med utländsk bakgrund kan antas kategoriseras som icke-ideala offer och därmed torde begränsa sig mindre är det rimligare att anta att till följd av sämre behandling av bland annat rättsväsendet begränsar sig dessa grupper i större utsträckning än personer med svensk bakgrund (Long, 2021; Schclarek Mulinari, 2017). Den sista hypotesen löd därför:

Hypotes tre: Individer med utländsk bakgrund som utsatts för misshandel tenderar i större utsträckning att begränsa livsutrymmet jämfört med individer med svensk bakgrund som utsatts för misshandel.

4. Metod

I detta avsnitt presenteras inledningsvis studiens använda datamaterial. Vidare redogörs för studiens tillförlitlighet avseende validitet och reliabilitet samt etiska reflektioner. Därefter presenteras de variabelurval och operationaliseringar som genomförts. Slutligen ges en presentation av studiens tillämpade analysmetod och den regressionsdiagnostik som genomfördes innan analys.

14

4.1 Datamaterial

För att besvara studiens syfte och tillhörande frågeställningar har sekundärdata från Nationella trygghetsundersökningen (Lifvin, Söderström, & Viberg, 2019) nyttjats. Denna är en tvärsnittsstudie som ämnar att undersöka personers utsatthet för brott under kalenderåret före svarstillfället, i detta fall under 2018. Likaså undersöks upplevelse av oro, otrygghet, förtroende för rättsväsendet samt brottsutsattas erfarenheter av kontakter med rättsväsendet.

Datainsamlingen genomförs årligen av BRÅ och materialet är insamlat genom post- och webbenkäter. Dessa skickades till ett stratifierat obundet slumpmässigt urval av personer folkbokförda i Sverige mellan 16–84 år, vilka besvarade enkäten anonymt (Viberg, 2019, s.

13, 116, 118). Materialet stratifierades utifrån lokalpolisområde samt åldersklasserna 16–29 och 30–84 (Viberg, 2019, s. 116). Totalt svarade cirka 74 000 personer av de 200 000 personer som valdes ut att ingå i urvalet (Viberg, 2019, s. 118).

Att använda enkät som insamlingsmetod har både för- och nackdelar. Vid undersökningar som NTU är enkäter ett fördelaktigt verktyg eftersom man kan nå ut till många respondenter och till en relativt låg kostnad (Dahmström, 2011, s. 87). BRÅ har för denna undersökning valt att göra både en post- och webbenkät och även erbjuda en på olika språk (Viberg, 2019, s. 15). En annan fördel med enkät är att respondenten får möjlighet att besvara formuläret när denne har tid, dock inom en viss svarsperiod (Dahmström, 2011, s. 87). Det råder inte heller någon

“intervjuareffekt” eftersom respondenten besvarar formuläret på egen hand (Bryman, 2018, s.

287). Detta är särskilt fördelaktigt när undersökningen handlar om sådana ämnen som är av mer känslig karaktär, exempelvis brottslighet (Dahmström, 2011, s. 87). Dock sker tyvärr ofta ett stort bortfall vid enkätundersökningar, vilket även kan ses i det datamaterial som används i denna studie. Det är också en nackdel att det inte finns någon person till hands om respondenten skulle behöva hjälp med någon fråga, vilket då kan öka det interna bortfallet (som beskrivs i avsnittet nedanför) (Dahmström, 2011, s. 88). Webbenkäten kan dock minska risken för att svara på ett felaktigt sätt, exempelvis välja två svarsalternativ när bara ett ska väljas, och därmed bidra till ett mindre internt bortfall (Dahmström, 2011, s. 89).

NTU räknas som en “offerundersökning”, vilket är en form av självdeklarationsundersökning.

Sådana har varit till stor hjälp för att kartlägga det mörkertal som exempelvis återfinns av våldsbrott i kriminalstatistiken (Estrada, 2017, s. 31). Dock är det viktigt att lyfta en vanlig kritik mot denna typ av undersökning som avser att det faktum att det finns en risk för att respondenten uppger socialt önskvärda svar (Viberg, 2019, s. 20). Detta kan emellertid antas

15 minimeras genom att undersökningen anonymiseras och att respondenten själv får besvara enkäten.

4.1.1 Bortfall

Visst bortfall uppstår när personer som ursprungligen ingått i urvalsramen inte kommit med av olika anledningar, exempelvis till följd av att de flyttat, inte behärskar språket eller vägrat att delta (Dahmström, 2011, s. 356; Bryman, 2018, s. 240–241). Då cirka 74 000 av totalt 200 000 respondenter besvarat enkäten landar detta i en svarsfrekvens på totalt 40,5 procent (Lifvin, Söderström & Viberg, 2019, s. 27). BRÅs bortfallsanalys visar även att kvinnor samt svenskfödda personer har svarat i större utsträckning än män och utrikesfödda personer (ibid).

Ett internt bortfall kan också uppstå av olika anledningar. Respondenten väljer ibland svarsalternativen “Ingen åsikt” eller “Vet inte” och sållas bort på grund av att det inte alltid ger information av substans i relation till vad som studeras. I andra fall har respondenten valt att inte svara alls eller råkat svara på en fråga som inte var avsedd för denne, exempelvis en filterfråga (Lifvin, Söderström & Viberg, 2019, s. 28). Det kan också hända att respondenter i postenkäter svarar på ett felaktigt eller ologiskt sätt, exempelvis genom att kryssa i två svarsalternativ där endast ett efterfrågades (Viberg, 2019, s. 19). Vissa frågor som använts i denna studie kunde uppfattas som känsliga och därmed få ett högre internt bortfall (Viberg, 2019, s. 20). I denna studie efterföljdes de flesta fall av BRÅ:s hantering av det interna bortfallet, dock inte i fallet med Förtroende för rättsväsendet där BRÅ anser att svarsalternativet “Ingen åsikt/Vet inte” innehåller viktig information om medborgarnas kunskap om rättsväsendet (Viberg, 2019, s. 90). I denna studie gjordes dock ställningstagandet att dessa svarsalternativ skulle hanteras som internt bortfall, eftersom det inte gav någon användbar information i relation till syfte och frågeställningar. Det totala antalet respondenter som ingick i analysen efter det interna bortfallet blev 66 943.

4.2 Etiska reflektioner

Inom samhällsvetenskaplig forskning är det fundamentalt att efterfölja de forskningsetiska principerna (Vetenskapsrådet, 2002, s. 5–6). Dessa rör informationskravet, samtyckeskravet, konfidentialitetskravet och nyttjandekravet (Vetenskapsrådet, 2002, s. 6–14).

Informationskravet avser det ansvar som forskaren har att informera om studiens syfte och den eventuella inverkan som kan uppstå för de respondenter som ingår i studien.

Informationskravet uppfylls i NTU (Viberg, 2019, s. 67–68) genom det följebrev som

16 skickades med där dessa aspekter presenteras för respondenten. Vidare innebär samtyckeskravet att respondenten själv har rätt att välja om de vill delta eller inte. Även detta krav uppfylldes genom att respondenten i följebrevet informeras om att hen deltar frivilligt.

Konfidentialitetskravet innebär att de svar och uppgifter som respondenten lämnar ska behandlas konfidentiellt. Även detta informerades respondenterna om i följebrevet. Likaså har BRÅ avidentifierat datamaterialet innan det sändes till studieförfattarna, detta för att återigen säkerställa anonymiteten för respondenterna (ibid). Det sista kravet avser nyttjandekravet och innebär att de uppgifter som samlats in endast bör användas för det avsedda ändamålet med forskningen, inte heller får uppgifterna lämnas vidare till andra forskare, journalister eller annan tredje part (Vetenskapsrådet, 2002, s. 6–14). Detta krav efterlevs även av studieförfattarna då syftet med denna ligger tämligen nära det avsedda ändamålet med NTU.

Eftersom denna studie nyttjat sekundärdata är det av särskild vikt att datamaterialet behandlas i enlighet med ovan nämnda krav, något som studieförfattarna genomgående tagit hänsyn till.

4.3 Operationaliseringar och variabler

4.3.1 Beroende variabler

För att mäta huruvida en individ begränsar sitt liv eller inte användes de två variablerna

“Avstått från aktivitet”³ samt “Valt annan väg/annat färdsätt”⁴ som beroende variabel. Dessa variabler mäter faktisk begränsning i individens liv. De svarsalternativ som respondenten fick var: “Aldrig” (5), “Mycket sällan” (4), “Ganska sällan” (3), “Ganska ofta” (2) och “Mycket ofta” (1). Skalan kodades dock om så att ett lågt värde angav en låg grad av begränsning och vice versa. Detta gjordes för att göra variablerna mer intuitivt begripliga (Bryman, 2018, s. 204;

Djurfeldt, Larsson & Stjärnhagen, 2010, s. 449–455). Dessa två slogs sedan samman till ett index som avsågs mäta individens begränsning av livsutrymmet. Samma typ av skala nyttjades för indexvariabeln där lägsta värdet anger mycket låg grad av begränsning (2) och högsta värdet anger mycket hög grad av begränsning (10). För att mäta hur väl den interna reliabiliteten uppfylldes mellan de ingående variablerna i indexet genomfördes testet Cronbachs alpha (se även avsnittet om studiens tillförlitlighet). Detta visade sig vara cirka 0.83 vilket indikerar god

3 Frågan som ställdes var: “Har det hänt under det senaste året att du avstått från någon aktivitet, t.ex. gå på promenad, restaurang eller träffa någon på grund av oro för att utsättas för brott?” (Viberg, 2019, s. 55).

4 Frågan som ställdes var: “Har det hänt under det senaste året att du valt att ta en annan väg eller ett annat färdsätt på grund av oro för att utsättas för brott? Ett annat färdsätt kan t.ex. vara att ta bil eller taxi istället för att gå eller åka med kommunalt färdmedel.” (Viberg, 2019, s. 55).

17 intern reliabilitet (Bryman, 2018, s. 209). För att senare kunna genomföra en LPM (se avsnitt 4.5 nedan) dikotomiserades indexvariabeln. I den dikotomiserade variabeln (begränsning) angav värdet (1) om man har totalvärde på åtta eller mer, med andra ord att man i stor utsträckning begränsar livsutrymmet. Värdet (0) angav om man hade ett totalvärde av sju eller mindre på indexvariabeln, vilket innebär att man inte begränsar sitt liv i stor utsträckning.

4.3.2 Oberoende variabler Utsatt för misshandel

Variabeln “Utsatt för misshandel”⁵ har tillämpats som oberoende variabel, vilken är den variabel som primärt kan antas förklara variationen i vår beroende variabel begränsning. Det är en dikotom variabel med svarsalternativen “Ja, antal gånger:”, där respondenten även angav antal gånger detta skett, eller “Nej”. För den senare analysen har denna variabel gjorts om till en dummyvariabel (misshandel) där värdet (1) angav att man har utsatts för misshandel och värdet (0) angav att man inte har utsatts för misshandel. Den sistnämnda blev således referenskategorin. Slutligen uteslöts de observationer som inte uppgivit ett svar avseende denna fråga.

Allvarlig misshandel

Allvarlighetsgraden av misshandel⁶ kan också antas påverka variationen i begränsning av livsutrymmet. För att mäta detta användes “Utsatt för allvarlig misshandel (behov av sjukvård)”

vilken besvarades av individer som uppgav att de blivit misshandlade någon gång. Även denna variabel gjordes om till två dummyvariabler, varav den ena för de som svarade ”Nej” på frågan och som då kategoriserades som ”mindre allvarlig misshandel”. Den andra avsåg de individer som inte utsatts för misshandel (och därmed inte fick besvara ovanstående fråga) och kategoriserades då som ”ej utsatt för misshandel”. För dummyvariablerna anger (1) att individen har egenskapen och (0) att individen inte har egenskapen. De som uppgett att de har blivit allvarligt misshandlade var referenskategori. Individerna som uppgav att de blivit

5 Frågan som ställdes var: “Har någon med avsikt slagit, sparkat eller på annat sätt utsatt dig för fysiskt våld, så att du skadades eller så att det gjorde ont, under förra året (2017)?” (Viberg, 2019, s. 60).

6 Ställdes som följdfråga till om individen har utsatts för misshandel och löd: “Ledde händelsen eller någon av händelserna till att du fick sådana skador att du besökte läkare, sjuksköterska eller tandläkare?” (Viberg, 2019, s. 60).

18 misshandlade (misshandel) men som inte besvarade följdfrågan om allvarlig misshandel uteslöts ur materialet på grund av otillräcklig information.

Kön

Den andra oberoende variabeln var “Kön” vilken anger respondentens juridiska kön. Denna information hämtades från Statistiska centralbyråns (SCB) befolkningsregister innan enkäten skickades till respondenten (Viberg, 2019, s. 8), därav hade denna variabel inget bortfall. För regressionsanalysen gjordes variabeln om till en dummyvariabel (kvinna) där (1) anger att respondenten är kvinna och (0) anger att respondenten är man. För att ta hänsyn till interaktionen mellan utsatthet för misshandel (ja/nej) och kön (kvinna/man) skapades ytterligare dummyvariabler, alltså en för varje möjlig kombination (se Tabell 3).

Etnisk bakgrund

För att operationalisera den oberoende variabeln etnisk bakgrund har variabeln “Svensk eller utländsk bakgrund” använts. Denna angav om respondenten själv är “Svenskfödd, med en eller båda föräldrar svenskfödda” (1), “Svenskfödd, med båda föräldrarna utrikesfödda” (2) eller

“Utrikesfödd” (3). För analysen skapades en dummyvariabel för ”utländsk bakgrund” där kategori (2) och (3) ingick. Kategori (1) räknades som ”svensk bakgrund” (se Begreppsdefinitioner) och tillämpades som referenskategori. För att ta hänsyn till interaktionen mellan utsatthet för misshandel (ja/nej) och etnisk bakgrund (utländsk/svensk) skapades ytterligare dummyvariabler, alltså en för varje möjlig kombination (se Tabell 4).

4.3.3 Kontrollvariabler Ålder

Den första kontrollvariabeln var ålder då tidigare forskning (Irlander Strid, Lifvin, Molin &

Viberg, 2020) visat att utsattheten för misshandel skiljer sig mellan åldrarna. Respondenten fick uppge sitt födelseår, och denna ursprungsvariabel kodades senare om så att den istället angav respondentens ålder (ålder) vid mättillfället. Variabelvärden som ansågs vara irrelevanta eller orimliga uteslöts ur datamaterialet, exempelvis “963”. Likaså uteslöts de observationer som inte uppgivit något svar. Till den deskriptiva statistiken skapades en grupperad åldersvariabel för att göra materialet avseende ålder mer överskådligt. Av denna skapades sedan tre dummyvariabler till analysen varav ålderskategorin 16–24 blev referenskategori (se Tabell 2–4).

19 Boendeort

En faktor som visat sig påverka variationen i utsatthet för misshandel är den typ av boendeort som individen bor på, där något större andel individer utsätts i storstadsregionerna (Lifvin, Söderström & Viberg, 2019, s. 46). Detta kan antas bero på exempelvis fler krogmiljöer, fler obekanta människor och ojämnt fördelade polisresurser. Variabeln ”boendeort, 3 kategorier”

användes därför och var uppdelad i “Storstadsregion”, “Större stad” och “Mindre städer/landsbygd”⁷. Av de två förstnämnda skapades två dummyvariabler och den sistnämnda blev referenskategori, värdet (1) angav att individen hade egenskapen och värdet (0) angav att individen inte hade egenskapen. Denna information hämtades, liksom för kön, från Statistiska centralbyråns (SCB) befolkningsregister innan enkäten skickades till respondenten (Viberg, 2019, s. 8), därav fanns inget bortfall.

Förtroende för rättsväsendet

Utifrån antagandet att personer som uppger lågt förtroende för rättsväsendet begränsar sig i större utsträckning än de med högt förtroende, användes variabeln “Förtroende för rättsväsendet”⁸. Svarsalternativen löpte från “Mycket/ganska stort förtroende”, “Varken stort eller litet förtroende” till “Ganska/mycket litet förtroende”. Alternativet “Ingen åsikt/vet ej”

uteslöts på grund av att dessa inte innehöll någon relevant information för studiens syfte och frågeställning. Av ursprungsvariabeln skapades senare två dummyvariabler, en för “varken stort eller litet förtroende” och “ganska/mycket litet förtroende”, varav värdet (1) innebär att man hade egenskapen och värdet (0) att man inte hade egenskapen. Den sista kategorin

“Mycket/ganska stort förtroende” blev referenskategorin.

4.4 Studiens tillförlitlighet

En studies tillförlitlighet utgår från validitet och reliabilitet. Bland annat brukar intern och extern samt mätningsvaliditet lyftas fram (Bryman, 2018, s. 73–74, 209). Intern validitet rör sambandets eventuella kausalitet och huruvida studien kan påvisa detta. Eftersom NTU är en

7 Storstadsregion avser Stockholm/Södertälje A-region, Göteborgs A-region och Malmö/Lund/Trelleborg A- region. Större städer avser kommuner med mer än 90 000 invånare inom 30 kilometers radie från kommuncentrum. Resterande regioner kategoriseras som mindre städer/landsbygd (Viberg, 2019, s. 100).

8 Frågan som ställdes var: “Om du tänker dig rättsväsendet som en helhet. Hur stort eller litet förtroende har du för rättsväsendet?” (Viberg, 2019, s. 53).

20 tvärsnittsstudie är det inte möjligt att tala om kausala förhållanden och inte heller säkerställa den interna validiteten (Bryman, 2018, s. 73–74). Dock går eventuella korrelationer att påvisas.

Extern validitet berör huruvida studiens resultat kan generaliseras till den berörda populationen. För att säkerställa extern validitet krävs ett obundet slumpmässigt urval och att det urvalet är tillräckligt stort (ibid). Datamaterialet från NTU uppfyller dessa krav, vilket även BRÅ bekräftar (Viberg, 2019, s. 13). Slutligen är det relevant att ta upp mätningsvaliditeten för studien. Denna handlar om hur väl måtten som används mäter det som avses att mätas (Bryman, 2018, s. 73). Studiens variabel etnisk bakgrund kan ses som proxy för hur diskriminering kan påverka en individs känsla av trygghet i samhället och därigenom dennes begränsning av livsutrymmet. Indexvariabeln “begränsning av livsutrymme” innefattar två ursprungsvariabler varav en rör huruvida man har tagit en annan väg/färdsätt och den andra handlar om huruvida man har avstått från någon aktivitet. Dessa två kan också ses som proxy för otrygghet som yttrar sig i begränsning av livsutrymmet. Alltså skulle begreppen ”etnisk bakgrund” och

”begränsning av livsutrymme” kunna behöva mätas genom andra eller fler variabler för att säkerställa mätningsvaliditeten ytterligare.

Reliabilitet avser pålitligheten och stabiliteten i studiens mått. Måtten bör vara stabila nog för att studien ska kunna replikeras av en annan forskare vid ett senare tillfälle (Bryman, 2018, s.

72, 207–208). Man eftersträvar med andra ord frånvaro av slumpmässiga fel i måtten (ibid).

Den interna reliabiliteten berör studiens beroende variabel som är utformad som ett index och huruvida detta är ett pålitligt mått (Bryman, 2018, s. 208–209). För att säkerställa intern reliabilitet på indexvariabeln genomfördes ett Cronbachs Alpha-test.

4.5 Analysmetod

För att vidare besvara studiens syfte och frågeställning har en linjär sannolikhetsmodell (Linear Probability Model, LPM) tillämpats som analysmetod. Denna typ av metod är lämplig att använda när man har en binär beroende variabel som antar värdet 0 eller 1 (Edling & Hedström, 2003, s. 173–174). Metoden var lämplig eftersom syftet var att undersöka hur olika faktorer påverkade sannolikheten att begränsa sitt liv (Edling & Hedström, 2003, s. 173). Dessutom ställdes olika modeller upp för att undersöka sambandet mellan utsatthet för misshandel och individens begränsning av livsutrymmet och sedan göra en jämförelse mellan olika grupper.

LPM lämpar sig bättre än en logistisk regression för detta ändamål (Mood, 2010, s. 68). Det är även lättare att tolka resultat från en LPM jämfört med logistisk regression och göra jämförelser mellan studiens resultat och framtida studiers resultat (ibid). Det finns emellertid några brister