Varelser i det undermedvetna En adaptionsstudie i skräck, genus och våld.

Varelser i det undermedvetna

En adaptionsstudie i skräck, genus och våld.

Innehåll

Inledning

Utgångspunkter

Bakgrund

Uppdatering

Genus

The Thing From Another World

The Thing

Musikens roll

Våld

Våld mot djur

Grad av våld

Sammanfattning

Källförteckning

Inledning

Mitt ämnesval beror på en livslång uppskattning för skräckfilm och att jag under tonåren utvecklade ett intresse för filmer regisserade av John

Carpenter. En del av intresset med The Thing är berättelsens ålder och förmåga att återvända in i filmvärlden och populärkulturen gång på gång.

Ursprungligen så är berättelsen ifrån 1930-talet då den publicerades i en tidning för science fiction entusiaster, detta skulle leda till filmatiseringar under tre olika generationer. Många andra klassiska skräckhistorier som filmatiserades under den svartvita eran lever kvar än idag i vårt kollektiva mannaminne. Alla känner till Dracula, Frankensteins monster, varulven och mumien som essentiella figurer i skräckgenren, men rymdvarelsen ifrån kortromanen Who Goes There? förblir en mera undangömd symbol inom genren trots att den funnits i cirka 80 år.

Att skriva om adaption med denna roman och filmerna som bygger på den som fokus kändes som en självklar sak för min egen del, men eftersom omständigheterna kring det hela känns säregna så vore det nog intressant för andra också med tanke på att berättelsen har unika drag som skiljer den ifrån typiska troper inom skräckgenren. Till exempel så handlar det inte om dödande för sakens skull i varelsens fall, istället handlar det om överlevnad och bevarandet av sitt slag, något som en vanlig människa kan relatera till.

Trots detta så är våld en central del i berättelsen och på grund av detta så är våld ett fokus i denna uppsats.

Det saknas kvinnor i originaltexten och en av filmadaptionerna men inte i andra filmer baserade på samma berättelse, att diskutera hur och varför det blivit så ger tillfälle till mångfacetterat analys av genus. Att läsa eller se någonting med endast ett kön representerat känns som ett ovanligt tema, visst finns mycket material som fokuserar på ett kön eller är ur det perspektivet men ändå brukar det finnas karaktärer av det motsatta könet i periferin eller med i någon kapacitet. Därför sticker The Thing och romanen den är baserad på ut såpass mycket. Man får en lust att utforska materialet i hopp om att hitta

spår efter någon djupare mening med valet att exkludera det motsatta könet, om det ens finns något att finna.

Den allmänna uppfattningen kring skräckfilmer är att de står lågt inom filmhierarkin, nästan längst ner till och med. Det enda som har sämre anseende än skräck är erotik och ofta ses den ena bara som ursäkt för den andra. Till en viss del så är denna uppsats till för att inspirera andra till att inte helt förkasta skräckgenren eftersom den har lika stor potential att vara djup, meningsfull och estetisk som alla andra genrer. Den huvudsakliga kritiken som skräckfilmer utsätts för är just den nivå av våld som de innehåller och hur de representerar kvinnor. Att dessa ämnen är de två

huvudsakliga teman jag skriver om förutom själva adaptionen är ingen slump eftersom att tackla dessa teman är en given sak när man ska diskutera

skräckfilm, och speciellt om man vill visa det i ett brett spektrum som kan leda till en mindre stereotypisk syn på genren. Att kombinera adaption med våld och genus ger en bild av hur dessa saker sågs och tolkades i sina

respektive tidsperioder, visserligen är det bara skaparens syn av ämnena man får uppleva men genom att se hur det gick för verken i populärkulturen under sin respektive tid så får man en bredare syn på hur det var.

Utgångspunkter

Målet med denna uppsats är att jämföra kortromanen Who Goes There? med filmerna The Thing From Another World och The Thing. Detta kommer att vara en adaptionsstudie där kortromanen och filmerna kommer att jämföras med varandra i hopp om att hitta liknelser men också skillnader verken emellan för att sedan diskutera hur och varför vissa aspekter inkluderades eller exkluderades i filmerna. Fokus kommer att ligga på hur våld skildras de tre verken emellan och hur själva varelsen som är i centrum för alla

berättelserna porträtteras. Utöver detta så kommer frågan om genus och

könsroller också att tas upp eftersom kortromanen saknar kvinnliga

karaktärer, något som The Thing håller sig till men The Thing From Another World väljer att ändra på, diskussion kring varför det kommit att bli så kommer att framgå. I debatten kring skräckfilmer så är våld och hur kvinnor representeras oftast de teman som diskuteras mest.

Genom att titta på dessa två teman först i skrivet format för att sedan övergå till filmer från olika generationer så kommer det onekligen visa att våldet blir grövre desto längre fram i tiden man kommer och att kvinnorna behandlas annorlunda. I verkligheten hade dock kvinnor mindre rättigheter, respekt och status på 30-talet än på 80-talet, ofta är den representationen omvänd när det gäller ett medium som film. Denna uppsats kanske är ett hjälpmedel till att lista ut varför detta kommer sig. Att studera våld och genus i dessa verk kan leda till en bättre bild av hur moralen såg ut på den tiden som respektive verk gavs ut. Dessutom kommer frågan om det är tekniska begränsningar eller typiska tidstroper som står för hur delar av filmerna och filmerna som helhet blev som slutresultat jämfört med romanen att tas upp.

Materialet som används för källor består av filmvetenskaplig litteratur. För variation och bredd i genusdiskussion så används tre olika texter ifrån tre filmvetare, Laura Mulvey, Tania Modleski och Molly Haskell. Ämnet är kvinnans roll inom Hollywood, men trots att temat är det samma i alla tre texter så är de tillräckligt annorlunda varandra för att ge unika syner på just det temat och blir därför en bra utgångspunkt för diskussion och analys.

Mulveys teorier kring the male gaze blir en bra trampdyna vidare till

Modleskis text som är en direkt respons på den skriven av Mulvey. Eftersom Mulvey och Modleski skriver mycket om Alfred Hitchcock och Rear

Window så är Haskell som fokuserar på kvinnliga stjärnor överlag på 40-talet en mer övergripande och generell text som ger annan perspektiv på frågan om könsroller. Poängen är inte att bevisa eller motbevisa några av teorierna i källmaterialet, istället vill jag skapa en plattform som kan ge utrymme för att

se om möjligheten finns att anpassa dessa teorier till filmerna jag skriver om, om inte så är varför det inte går att anpassa dom lika viktigt som varför de går att anpassa.

Bakgrund

Who Goes There? av John W. Campbell Jr. är en science fiction kortroman utgiven 1938. I berättelsen får vi följa ett amerikanskt forskningsteam som finner någonting begravt under isen i Antarktis, det visar sig att detta ting är ett rymdskepp som kraschlandat på jorden och legat undangömt i 20 miljoner år. Inte långt ifrån kraschområdet så finner teamet en av farkostens

ockupanter fastfrusen under isen, de bestämmer sig för att ta med sig det tillbaka till sitt läger för vidare studier. Tillslut tinas rymdvarelsen upp, återfår liv och försvinner. Snart får männen veta att den inte kommit till jorden med fredliga avsikter. Who Goes There? är en studie i skräck vilket berör teman som våld, tillit och fruktan. Inte bara fruktan för okända väsen men också den paranoia som karaktärerna känner gentemot varandra, då de inte vet vem som är det de utlovar sig själva för att vara och vilka som fallit offer för varelsens krafter.

Den första filmiska adaptionen av denna berättelse regisserades av Christian Nyby och Howard Hawks (som endast står med som producent under förtexterna, trots detta har Nyby beskrivit Hawks som en ledande hand under inspelningen av filmen) och heter The Thing From Another World.¹ (1951) Det finns både mindre och större skillnader mellan romanen och filmen, med tanke på tidens tekniska begränsningar så är rymdvarelsens utseende och krafter nedtonade jämfört med romanen. Till exempel så är varelsens utseende, gångstil och läten i filmen jämförbara med monstret ifrån Frankenstein (Whale, 1931) som spelades av Boris Karloff.

1 http://www.imdb.com/title/tt0044121/trivia?ref_=tt_trv_trv (2013-03-01)

När det gäller hur varelsen porträtteras i romanen så är inspirationen ifrån H.P. Lovecraft mera tydlig då de enda detaljerna som belyses är de tre eldröda ögonen och det blåa håret som påminner om krälande maskar.

Lovecraft skrev ofta om ”onämnbara” monster och därmed så uteblev

detaljrika beskrivningar om hur dessa övernaturliga och demoniska väsen såg ut. På så vis bygger läsaren upp en egen bild av hur de kan se ut eftersom att de i själva berättelserna ofta nämns som för hemska att kunna beskrivas med ord. Varelsens förmåga att absorbera och därmed bli en helt perfekt kopia av det levande ting som den absorberat är en central del av romanen och är i princip källan till allt som händer, inte minst alla känslor som framkallas.

Detta är inte fallet i The Thing From Another World där det istället är så att varelsens förökning bygger på frön som behöver mänskligt blod för att växa till sig så att det kan bli flera varelser. Att ändra detta och inte adaptera varelsens förmågor rakt av ifrån romanen skulle för många vara det som får dom att se filmen som en misslyckad adaption just för att varelsens krafter är så viktiga i romanen.

I Twelve Fallacies In Contemporary Adaptation Theory så skriver Thomas Leitch att just en av de tolv felen i adaptionsteori är att man väljer att lägga för stor fokus på hur trogen en film är sitt källmaterial. Anledningen till detta påstående är att hur trogen eller otrogen en film än är till det ursprungliga materialet så kommer källan alltid vara bättre på att vara sig själv.² En kopia kan alltså aldrig vara mer lik originalet än originalet i sig, därför är det i slutändan viktigare att fokusera på att göra en bra film baserad på

källmaterialet istället för att göra en film som försöker vara sitt källmaterial.

Uppdatering

31 år efter The Thing From Another World gjordes så kom det en annan adaption av Who Goes There?, detta var The Thing, (Carpenter, 1982)

2 Thomas Leitch, Twelve Fallacies in Modern Adaptation Theory, Criticism, vol. 45, #2 (2003), S.161

Jämfört med den första adaptionen så blev Carpenters film den mer välkända och uppskattade av de två filmerna. Fram till att filmen gjordes 1982 så användes termen The Thing som en förkortning istället för att behöva använda den fullständiga titeln till filmen ifrån 51, men ända sedan

Carpenters film släpptes så är det oftast hans film som folk syftar på när de endast säger The Thing. (trots att den kompletta titeln till filmen är John Carpenter's The Thing) En av anledningarna till att The Thing överskuggar sin äldre föregångare är tack vare dess förmåga att vara en mera trogen tolkning av kortromanen trots att den också har ett antal saker som skiljer sig ifrån den.

Främst så har varelsen i The Thing samma förmåga som den har i Who Goes There?, något som genast gör att den skiljer sig enormt ifrån The Thing From Another World och blidkar fans av kortromanen. De tekniska

utvecklingarna som gjorts under de 30 år efter The Thing From Another World gjordes gynnade tydligen The Thing och det syns mest via själva varelsen tack vare Rob Bottin som både designade och skapade de speciella sminkeffekterna, vi får se varelsen skifta form, överta och absorbera flera människor och även djur. Tidigt i The Thing så hittar medlemmar ifrån det amerikanska forskningslägret kvarlevorna av en varelse i ett annat förstört och nedbränt läger som visar sig tillhöra norska forskare som nu hittats döda.

Via anteckningar och inspelat videomaterial så får amerikanerna reda på att det var norrmännen som hittade ett rymdskepp begravt under isen och den varelse som de nu tagit med sig tillbaka till sitt läger. Här ser vi alltså att fyndet ifrån kortromanen är med men att det inte är huvudkaraktärerna som gör den ursprungliga upptäckten. Det norska lägret förebådar också det slutgiltiga ödet för det amerikanska lägret. Detta är ett bra exempel på hur Carpenter lyckas ta någonting ifrån källmaterialet men ändå göra någonting eget av det samtidigt som man ger de som läst kortromanen någonting de kan känna igen. Detta är en trend som är genomgående under hela filmen och

bidrar till dess goda rykte. Exempelvis i Who Goes There? så finns det en scen där några av männen låser in en av sina kamrater i ett rum eftersom de fruktar att han har tagits över av rymdvarelsen, detta sker relativt tidigt men när de sedan går för att titta till honom mot slutet så visar det sig att han har byggt en apparat som kan ändra gravitationen i rummet. I Carpenters film är grunden densamma men istället för denna lysande sfär som byggdes så finner männen helt enkelt ett delvis konstruerat rymdskepp nere i en underjordisk tunnel. En annan detalj som är förvånansvärt lätt att förbise är att namnen av de flesta karaktärerna i The Thing är direkt tagna ifrån Who Goes There?, något som de valt att totalt ignorera i The Thing From Another World.

En så simpel sak som namngivning kan göra mycket för att ge tittare en känsla av bekantskap med karaktärerna, förutom att få fans av

originalberättelsen att se filmversionen så har Hollywood som mål att få en så bred publik som möjligt att se filmen i hopp om att göra den till en så stor succé som det kan bli. För att lyckas med detta så lär kompromisser behöva göras och saker som varit med i romanen kan exkluderas för att göra övergången till film så enkel som möjlig. Bara en sådan sak kan vara tillräckligt med anledning för att ändra på karaktärernas namn i The Thing From Another World.

Genus

En annan unik aspekt av romanen är att det finns en total avsaknad av kvinnliga karaktärer, något som nästan inte ens märks trots att det finns många beskrivningar av hur de manliga karaktärerna ser ut. De flesta beskrivs som långa, stora, starka och skäggiga. Männen är typiska representationer av det manliga idealet, de är kraftfulla både i kropp och sinne. Det talas aldrig om livet bortom lägret, inga av männen har konversationer med varandra om sina personliga liv eller eventuella

relationer där hemma. De uttrycker ingen sorg över avsaknaden av kvinnor och det är inte heller någon fråga om längtan efter dem. Om detta är ett medvetet val av författaren vet man ej, man förväntar sig nästan att man hade tänkt och fokuserat så mycket som möjligt på sitt hem och sina kära för att ens orka med den tid man behöver spendera på ett så obeboeligt, kallt, mörkt och ensamt klimat. Dessa män har bara varandra att umgås med men det verkar ej påverka dom något särskilt. Det är först när varelsen kommer in i bilden som deras sinnen och säkerhet rubbas.

I The Thing From Another World så ändras dynamiken genom att det introduceras två kvinnliga karaktärer in i berättelsen, den ena är en

sjuksköterska medan den andra är sekreterare till en vetenskapsman. Det är här som teorin om the male gaze blir relevant. Termen ”the male gaze” tas upp av Laura Mulvey i hennes text Visual Pleasure and Narrative Cinema, här beskriver hon hur Hollywoodfilmer skapas och presenteras ur en manlig synvinkel och att kvinnor används inte som karaktärer som är viktiga för själva berättelsen och dess utveckling, snarare att de är erotiska sidospår och distraktioner för de manliga karaktärerna i filmen och för tittarna själva.³ Mulvey nämner också att Hollywood utvecklat ett sätt att bli av med det kvinnliga ”problemet” genom att helt enkelt inte ha med kvinnor alls.

Dessa ”buddy movies” bygger oftast på att handlingen involverar två manliga huvudroller och deras äventyr ihop, ofta spelar de poliser eller kanske män som är på rymmen ifrån polisen. Poängen är att den latenta homosexuella atmosfären mellan de två männen blir istället en ersättning för den roll som en kvinna hade kunnat fylla.⁴ Denna teori ihop med the male gaze är lätt att applicera till mansdominerade filmgenrer som action och skräck, trots detta så behöver det inte betyda att varje film som inte

inkluderar en kvinna i en betydande roll har någon slags hemlig agenda som

3 Laura Mulvey, Visual Pleasure and Narrative Cinema, Leo Braudy, Marshall Cohen, Film Theory & Criticism: Introductory Readings, 7:e utgåvan, New York: Oxford University Press 2009, S.716

4 Mulvey, S.716

går ut på att förtrycka eller nedvärdera det motsatta könet eller att alla relationer mellan män har en underliggande homosexuell ton. I Who Goes There? så är det till exempel över trettio män i teamet som arbetar i Antarktis, det är buddy movie upplägget plus en hel del, att endast stämpla det som en slags homosexuell fantasi och inget mera känns trångsynt. Speciellt om man väljer att bortse från det som finns på ytan, nämligen ett originellt science fiction verk med skräckinslag. Det finns inget rätt eller fel vad det gäller tolkningar av olika verk. Inte för att denna teori om buddy movies måste stämma överens med varje film som görs med män i fokus, bara för att det är långsökt när det gäller Who Goes There? och The Thing så betyder det inte att det inte kan ses mycket tydligare i andra verk, till och med i The Thing From Another World.

De flesta buddy movies börjar med separata introduktioner av de två huvudkaraktärerna, ofta med syfte att visa hur de två männen skiljer sig ifrån varandra men också att de har någonting gemensamt. Lethal Weapon

(Donner, 1987) är ett passande exempel, här får vi se veteranen Murtaugh (Danny Glover) som är en gift, äldre, konservativ svart man och

trebarnspappa paras ihop med den yngre, vildare, liberala och vita Riggs (Mel Gibson) som är självmordsbenägen på grund av att hans fru dog ung, han har heller inte några barn. Båda dessa män är dock poliser och får i uppgift att arbeta tillsammans, naturligtvis så finns det ett hat mellan de två i början men slutar med ömsesidig respekt och vänskap. När detta formatet översätts till Who Goes There? och vidare till The Thing From Another World och The Thing så finns det liknelser men ändå brister.

Eftersom romanen är så kort så finns det inte mycket utrymme kvar för karaktärsutveckling och därför uteblir mycket potentiell exposition som hade kunnat hjälpa till att ge läsaren en djupare och mer bred bild av karaktärerna.

På grund av detta så sträcker sig ens vetskap kring männen i romanen inte längre än fysiska beskrivningar och mycket kortfattade meningar om hur

deras natur är. Vi vet alltså att männen har någonting gemensamt, dvs att de befinner sig och jobbar på samma plats när när rymdvarelsen börjar attackera och att de nu måste försöka arbeta tillsammans mot detta hot men utöver detta finns inga riktiga karaktärskontraster, så länge alla är människor så finns det inga problem. Detta är något som de båda filmadaptionerna försöker utveckla och bygga vidare på.

I The Thing From Another World blir det mera en kamp mellan vetenskap och intelligens mot sunt förnuft. Läkaren Dr. Stern (Eduard Franz) antar sakta rollen av den galna vetenskapsmannen eftersom han inte vill att rymdvarelsen ska dödas, han inser att det är den enda av sitt slag och att den borde fångas så forskning och experiment kan utföras på den. Alla de andra inser dock hur farlig varelsen är och försöker bli av med den för gott, detta leder då till konflikt med Dr. Stern.

Trots att man inte får någon vidare bakgrundsinformation på karaktärerna i The Thing så är det ändå i den filmen som man får se mest personlighet ifrån männen i lägret. Man märker att många helt enkelt bara tolererar varandra och att varelsens ankomst bara driver existerande relationer in på ännu mer extrema fronter. Här gäller det inte bara att överkomma varelsen men också att inte låta problemen de har med varandra att komma i vägen för klart tänkande. Så även utan varelsens närvaro finns det problem men nu utkämpas det ett krig på två fronter, ett där det är människorna står emot hotet ifrån rymden men också ett männen emellan. De måste lära sig att leva med

varandras brister eller kasta dom åt sidan så att lägret inte faller samman även om de skulle lyckas överleva situationen de är i.

The Thing From Another World

Representationen av the male gaze i The Thing From Another World är rätt uppenbar då de enda två kvinnliga karaktärerna har väldigt stereotypiska arbeten, de är inte överläkare och vetenskapskvinnor, endast deras assistenter.

Under inledningen till The Thing From Another World ser vi några flygare i luftvärnet som sitter i en bar och diskuterar sin resa till lägret, under

konversationen så säger de skämtsamt till sin kapten att han säkert ser fram emot att träffa ”pinuppan” som de har där. Redan här innan vi ens har fått se en kvinna i bild så görs hennes roll som ögongodis klar för oss. Kvinnornas roller nedvärderas vidare eftersom när farliga situationer börjar uppstå så skjuts de åt sidan så att männen kan ta hand om hotet. Detta är som tydligast i en scen där männen bestämmer att bekämpa varelsen med eld. Planen är att en av dom ska hälla bensin på varelsen medan en annan använder en blåslampa för att tända eld på den. Innan dess så säger kaptenen Hendry (Kenneth Tobey) till Nikki (Margeret Sheridan) att stå i ett hörn och lägga en madrass över sig så att elden inte råkar komma åt henne.

Den romantiska relationen mellan Hendry och Nikki är mera som en jakt då Nikki är den som aktivt försöker att återskapa deras tidigare relation till varandra medan Hendry spelar som om han inte vill att någonting ska ske mellan dom. En liknande situation uppstår i Hitchcocks Rear Window (1954) som nämns i Mulveys text men som Tania Modleski också skriver om i The Master's Dollhouse: Rear Window, här väljer hon att tolka mannens motvilja att binda sig som ett uttryck för hans fruktan att hans självständighet,

manlighet och kontroll över sitt liv kommer att försvinna om han ger vika för kvinnans lust att binda sig.⁵

Samma sak kan sägas om situationen mellan Hendry och Nikki, speciellt om man tar deras arbeten i åtanke. Hendry är pilot i luftvärnet, ett klassiskt manligt drömjobb. Att flyga representerar hans frihet, ensamhet och tillit i sig själv. Ett arbete som sekreterare ses som något som duger för en kvinna men är otillräckligt för en man, det kan ses som en av anledningarna till att Hendry inte vill binda sig med Nikki då hennes arbete och därmed hon står för något som är i motsats till honom.

5 Tania Modleski, The Master's Dollhouse: Rear Window, Leo Braudy, Marshall Cohen, Film Theory & Criticism: Introductory Readings, 7:e utgåvan, New York: Oxford University Press 2009, S.726

Precis som i Rear Window så slutar det trots allt med att mannen ger vika och går med på kvinnans önskan att binda sig, men inte innan hotet som funnits med under hela filmen har äntligen avklarats. Då kan mannen själv se antingen att kvinnan är mera man än han först anade eller att han först nu efter att det stora uppdraget är slutfört kan se att binda sig inte är så farligt, i alla fall inte lika farligt som att i Hendrys fall behöva gå upp mot ett hot from yttre rymden.

I stycket Female Stars Of The 1940's från sin bok From Reverence to Rape:

The Treatment of Women in the Movies så skriver Molly Haskell just om denna lek mellan mannen och kvinnan där kvinnan måste bevisa att hon kan bete sig som en man och tänka som en man för att vinna mannens respekt, tillit och slutligen hans kärlek. Det är genom detta som mannen själv öppnar upp och visar sin mera känsliga sida för kvinnan och därmed förstår hennes kvinnliga sätt bättre. Dessa roller där man byter kön är alltså viktiga för den heterosexuella kärlekens uppkomst.⁶ Det är ingen tvekan om att det är just denna typ av relationslek är precis det som sker mellan Hendry och Nikki under filmens gång.

Trots att kvinnorna i The Thing From Another World i slutändan presenteras som hjälplösa så är det männen som försätter dom i den situationen, eftersom de mer eller mindre ger dom order om att gömma sig eller inte ge sig i när varelsen är i deras närhet. Utöver detta så utstrålar Nikki en viss självsäkerhet och styrka, hon vet att hon vill ha kapten Hendry och ger sig inte i hennes jakt efter honom. Det är sättet hon väljer att utöva detta behov efter Hendry som skiljer henne och hennes era ifrån till exempel dagens era. Nikki använder sig mest av dialog för att visa Hendry att hon fortfarande är intresserad av honom och vill att de ska ha ett seriöst förhållande, det är nästan som om hon hånar och utmanar honom att binda sig. Detta är en

6 Molly Haskell, Female Stars of the 1940s, Leo Braudy, Marshall Cohen, Film Theory &

Criticism: Introductory Readings, 7:e utgåvan, New York: Oxford University Press 2009, S.504

reflektion av tiden som filmen gjordes i med tanke på att fysiska uttryck av kärlek och lust på film inte gick bortom en kyss.

Numera är filmer som innehåller skräck och våld tungt associerade med sex eftersom det är ofta sexscener som leder till dödsscener. Dessa scener i sig är inte direkt subtila med sitt meddelande kring vad som kan hända om man som ung låter hormonerna styra en, om man nu väljer att tolka det så.

Kvinnans roll i den moderna skräckfilmen är helt enkelt att visa upp sin kropp i ett erotisk manér för att sedan dö en våldsam död. Det är sällan man får se män dö i duschen, badkaret, i sina kalsonger eller när de gör något

”tabu” som att onanera. När kvinnor försätts i dessa situationer så är det sexigt och intressant men om en man hade fått likadana scener så hade det tolkats på ett helt annat vis.

The Thing

I samma stil med kortromanen så väljer John Carpenter att behålla berättelsen kvinnolös i sin film, de enda spåren av det motsatta könet som finns att hitta i The Thing är när huvudkaraktären MacReady (Kurt Russell) dricker whisky och spelar ett parti schack på en dator markerad ”chess wizard”, varje gång ett drag görs så hörs en sensuell kvinnlig röst som säger det drag som MacReady gör och sedan det drag som datorn gör. Trots sin självsäkerhet så förlorar han mot datorn vilket leder till att den ständigt upprepar ordet

”checkmate”, MacReady öppnar då en lucka på datorn och häller sin drink i den vilket gör att datorn kortsluter. Scenen avslutas med att MacReady säger

”cheating bitch” innan han lämnar datorn. Scenen är komisk och har det som syfte men det visar även vilka karaktärsdrag MacReady har, han har höga tankar kring sig själv men tappar lätt kontrollen över sina känslor. Hans reaktion är extrem eftersom han precis förstört ett av de få vis som han själv och alla de andra männen kan underhålla sig själva i lägret, trots detta så görs själva akten väldigt kyligt och nonchalant som om det vore hans avsikt att

kortsluta datorn från första början. Sedan går det att tolka scenen ytterligare, man kan fråga sig om MacReady hatar kvinnor med tanke på hans

kommentar, om han helt enkelt bara är en dålig förlorare, om schack är något han inte är bra på eller om datorn faktiskt fuskade.

En djupare titt på denna scen visar att hela sekvensen kan istället vara förebådande för vad som ska ske längre in i filmen. MacReady förlorar en mental kamp mot ett ting som är smartare än honom men trots detta så finner han ett sätt att ”vinna” ändå genom att förstöra datorn och därmed se till att den aldrig har en chans att skada honom igen. (i fallet med datorn så är det hans ego som skadas) På liknande vis så är det MacReady som måste applicera sitt icke-klassiska kunnande för att besegra varelsen i filmen, hans mål är likadant som med datorn, trots att det kan leda till negativa resultat för de andra männen så måste han se till att slutligen vinna och därmed inte bara rädda sig själv men i fallet med rymdvarelsen så blir han hela jordens

räddare.

Varelsen visar sig snabbt vara smart, sakta men säkert så försöker den överta varje man i lägret, de faller som pjäser, den anfaller inte bara männen fysiskt men vänder dom emot varandra med hjälp av deras egna mentala brister så de kanske lyckas förgöra varandra inifrån lägret så den kan uppnå sitt mål ostört.

MacReady försöker kontra detta med sin unika stil, han är inte rädd att offra sig själv och de andra männen. Han upptäcker snart att en vinst inte verkar möjlig och bestämmer sig istället för att göra just detta i hopp om att

”schackpartiet” ska sluta oavgjort, så länge inte varelsen vinner och därmed lyckas komma ut i världen för att förgöra den så vinner MacReady ändå oavsett om han inte är vid liv för att uppleva det själv.

Efter scenen med datorn så ser vi senare i filmen två av männen i lägret som tittar på ett avsnitt av ett frågesportprogram som de hade inspelat på en videokassett. Vi får en skymt av deras tv under några sekunder och får se att en av de personerna som tävlar i programmet är en kvinna, utöver detta så får

vi inte ens höra talas om kvinnor under resten av filmen. I sin artikel What 'The Thing' Loses By Adding Women för hemsidan theatlantic.com så skriver Noah Berlatsky att skräckfilmer inte handlar om realism men att de istället handlar om att uppfylla de krav som ställs på genren, en av de kraven var att den manliga publiken förväntade sig att få se kvinnlig naken hud i dessa barnförbjudna filmer.⁷ The Thing levererar inte på den här fronten, inte ens den motsatta fronten med manlig hud, alla är fullt påklädda under hela filmens gång.

Berlatsky uttrycker vidare att Carpenters film är i princip en blandning mellan en science fiction och en slasherfilm och att vid den tiden som The Thing kom ut på bio så hade man vant sig vid kvinnliga protagonister i slasherfilmer. (Ridley Scotts Alien ifrån 1979 används som exempel, såväl som Carpenters egna Halloween ifrån 1978) Anledningen till att det inte finns några kvinnor med i The Thing och därmed ingen typisk kärleksrelation mellan en man och en kvinna är enligt Berlatsky att Carpenter är känd för att vilja skildra utvecklingen av manliga relationer i sina filmer. (They Live ifrån 1988, bland annat.) Med referens till en teori av Eve Sedgewick där hon i Epistemology of the Closet skriver om krisen som den västerländska världen går igenom när det gäller att definiera homo/heterosexualitet så väljer Berlatsky att se på The Thing som en film som har underliggande homosexuella teman, främst då genom att säga att varelsen som tar över männen och förvandlar dom till ”icke-män” är en representation av männens fruktan för det homosexuella.

Ord som ”bondage”, och ”orgie” används av Berlatsky för att beskriva scener där varelsen tar över en av lägermännens kroppar och för att beskriva männens situation i helhet. Under artikelns gång så väljer Berlatsky att tolka flera scener ifrån The Thing som sexuella, allt ifrån situationen i sig,

varelsens övertagande av kroppar, diverse våldsscener och männens

7 Noah Berlatsky, What 'The Thing' Loses By Adding Women, Oktober 2011, http://www.theatlantic.com/entertainment/archive/2011/10/what-the-thing-loses-by- adding-women/246648/ (2013-01-04)

paranoida sammanstötningar med varandra. Samtidigt så gör han jämförelser till The Thing (Van Heijningen Jr, 2011) som är en så kallad ”prequel” till Carpenters film och är inte direkt baserad på Who Goes There? av John W.

Campbell Jr. Istället så bygger den på det norska lägret ifrån Carpenters The Thing där vi endast fick ana vad som hänt norrmännen men i Van

Heijningens film så får vi se exakt allt som skedde fram till att MacReady först hittar det norska lägret i filmen ifrån 1982.

Berlatsky tolkar inte liknande scener i Heijningens film på samma vis som han gör med scener ifrån Carpenters. Granskande blickar, inkluderingen av en kvinnlig huvudkaraktär och testen som används i filmen för att kunna urskilja vem som infekterats av varelsen tolkas helt annorlunda bara för att det nu är en kvinna som står i centrum. Huvudrollen Kate (Mary Elizabeth Winstead) ses som eftertänksam och klok istället för empatisk och paranoid, när hon granskar männen i sin omgivning ses det inte som sexuellt av Berlatsky medan när MacReady gör det så är det helt plötsligt inte för att avgöra om denna individ är ett hot, istället har det med förtryckt lust att göra.

Trots allt detta så nämner Berlatsky till slut att även Kate blir offer för den mest typiska tropen bland slasherfilmer, hon blir den sista som klarar sig, den enda karaktären som lyckas övervinna det onda hotet och leva vidare.

Termen ”the final girl” myntades av Carol J. Clover och syftar på den unika kvinna i en film som antingen kommer att överleva alla försök att ta slut på hennes liv eller så blir det istället hon som dödar mördaren själv. Vi får följa denna typiska kvinna som inte är lika cool eller världsvan som sina vänner eller andra kvinnor i dessa filmer, hon är alltid annorlunda på något vis och till slut så blir det också hennes räddning. Hon är huvudkaraktären som inte verkar kunna klara av att besegra det oövervinnliga monstret som tagit död på alla andra under filmens gång, men som klarar sig på något vis ändå.⁸ Ens empati som tittare byggs upp för denna karaktär som skriker, gråter, och

8 Carol J. Clover, Her Body, Himself: Gender in the Slasher Film, Stephen Prince, Screening Violence, New Brunswick, New Jersey, Rutgers University Press 2000, S.143

skadar sig gång på gång men aldrig ger upp. När hon slutligen vinner så är man glad och nöjd eftersom man vill att hon ska segra istället för monstret eller mördaren man ursprungligen kom för att se. Oftast är det så att enda anledningen man valt att se på filmen är just på grund av dödsscenerna, man sitter och väntar spänt på hur det kommer att ske och på så vis blir mördaren ens favorit ändå fram till han möter the final girl.

Utseendemässigt så påminner männen i The Thing om

karaktärsbeskrivningarna i Who Goes There?, ungefär hälften av karaktärerna är långa och framstår som kraftfulla medan den andra hälften är mindre och smalare. De flesta av männen har dock någon form av hårväxt, antingen har de långt hår, mustasch, skägg eller någon form av kombination av samtliga.

De enda som framstår som något underlägsna är Dr. Blair (Wilford Brimley) och Norris. (Charles Hallahan) Blair är en äldre skallig man med lite grått hår, dessutom är han något kort och tjock. Norris är yngre än Blair men har hjärtåkomma som resten av karaktärerna inte verkar känna till, han har inte heller nerverna att leda gruppen när det kommer på tal under en scen.

Konflikterna karaktärerna emellan är något som utvecklas mycket mera i The Thing än i Who Goes There?, i kortromanen så är det MacReady som är obestridd ledare och hjälte, men i Carpenters film finns flera män som vill ta makten över gruppen när krisen med varelsen har uppstått. Blair och Copper försöker visa att de borde bestämma eftersom de är mest intelligenta, Childs (Keith David) är den största, starkaste och mest temperamentsfulla av

männen och vill leda med aggression, MacReady är mer av en man med sunt förnuft som kan hålla huvudet kallt under en stressig situation och slutligen finns Garry (Donald Moffat) som är den ursprungliga chefen för lägret och styr i stil som en sheriff ifrån vilda västern, alltid med en revolver vid sin sida. Blair skjuts undan fort med tanke på att han tappar förståndet efter han insett vad varelsen är kapabel till att göra, han spenderar en stor del av filmen inlåst i ett skjul som en fånge på grund av sitt galna, våldsamma och

opålitliga beteende. Copper ignoreras också och ses helt enkelt som en läkare som är där för att plåstra om folk ifall det skulle behövas.

Den riktiga maktkampen är mellan Childs, Garry och MacReady som MacReady tillslut lyckas vinna efter att han själv kommit på ett sätt att testa alla männen i lägret för att se om de är mänskliga eller om de blivit

infekterade av varelsen. Vägen dit var dock farlig för MacReady och fylld med svek, död och våld som nästan resulterade i inte bara hans egna död men också alla de andra männens. Även efter scenen där testet utfördes så märktes det att inte alla kunde sätta sin tillit i någon till hundra procent. Sporadiska bråk, misstro och anklagelser bryter ut under filmens gång då flera av männen tydligen påverkas hårt av den mentala stress som de utsätts för tack vare situationen de är i.

Vi får ett bredare spektrum av män i Carpenters film, i denna situation på liv och död så får vi se vilket mansideal det är som segrar i kampen mellan intelligens, styrka och mellantinget som helt enkelt kan kallas sunt förnuft. Så klart så är det förnuftet som segrar eftersom det är en kombination av de resterande två och därmed blir MacReady den perfekta mannen på ett sätt.

Innan sina samarbeten med John Carpenter så hade Kurt Russell något av en

”pretty boy” image, tjejer och kvinnor tyckte om honom för hans utseende och det gick inte att tro att män skulle acceptera honom i rollen av en manlig hjälte i en actionfilm. Filmer som Escape From New York (Carpenter, 1981) och The Thing bidrog till att totalt vända upp och ner på denna syn av Kurt Russell, idag ses han som en kulthjälte inom gamla actiongenren. En typisk trop av testosterondrivna filmer är att hjälten alltid blir tillsammans med kvinnan på slutet, detta är en trend som Kurt Russell och John Carpenter brutit när de samarbetat ihop.

Russell vinner den mansdominerade publiken utan att behöva ha med en kvinna som slutgiltig trofé. I Escape from New York så träffar Snake Plissken (Kurt Russell) en kvinnlig karaktär som ser ut som hon kommer att bli hans

följeslagare och kärleksintresse men hon blir dödad i samma scen, det enda han vinner i slutet av filmen är sin frihet ifrån ett fängelsestraff som han åkte fast för under filmens inledning. I sin roll som Jack Burton i Big Trouble In Little China (Carpenter, 1986) så finns det en kvinna som han stöter på och flörtar med under hela filmen och där han till slut måste rädda henne ifrån en ond trollkarl, men även här efter allt som de gått igenom och all den sexuella spänning mellan dessa två karaktärer så slutar det inte med att de lever lyckliga i alla sina dagar. Burton förklarar att han inte är gjord för sådana relationer och ger sig istället av i sin truck för att fortsätta köra längsmed vägarna.

Om det är av ren slump att karaktärerna som Russell spelar i Carpenters filmer alltid slutar på detta vis vet man inte, det underliggande meddelandet i denna rad av filmer kan i alla fall överensstämma med de tidigare nämnda genusteorierna av Mulvey och Modleski då de tydligt visar att en man inte nödvändigtvis behöver en kvinna för att bevisa för andra att han faktiskt är en man, istället är det saker som coolhet, tuffhet, frihet och äventyrslusten som får stå i fokus. Om detta ska tolkas som nedsättande mot kvinnor eller att ett sådant porträtt ska visa någon slags underliggande homosexuellt beteende är dock en annan sak och en tolkningsfråga. När det gäller filmer som John Carpenter och Kurt Russell har arbetat tillsammans på så går det att applicera en modifierad version av Mulveys buddy movie teori.

Russells partner är i detta fallet inte med i själva filmerna men han är bakom kameran, det är Carpenter som är hans ”buddy”. De går alltså igenom samma äventyr (dvs filmen) men de gör det på olika vis, Carpenter blir på så vis en slags osynlig buddy. Principen är fortfarande densamma som i

Mulveys ursprungliga teori men det spelar bara ut sig på ett annorlunda vis, männen visar dock fortfarande att de är oberoende av kvinnor. Även när det gäller Big Trouble In Little China, vars handling bygger på att rädda kvinnor och ens förväntningar är att den räddande hjälten ska bli tillsammans med

kvinnan han befriar, så blir det förvånansvärt nog inte så och man lämnas med en slags twist eftersom det är sidokaraktären som slutligen får sig en fru medan Russells karaktär väljer att strunta i det trots att möjligheten fanns där för honom.

I den eviga kampen om att få både män och kvinnor att intressera sig för ens filmer så slutar det ofta med att man använder sig av bra utseende män för att locka kvinnor till biograferna och att man utlovar slående action för att intressera den manliga publiken. Eftersom den röda tråden i Carpenters och Russells samarbeten är att Russell aldrig slutar upp med en kvinna så finns det en chans att man gör de kvinnliga fansen besvikna, precis som män vill placera sig själva i huvudkaraktärens skor så lär många kvinnor vilja vara den typen som han slutligen faller för. Eftersom Russell inte faller för någon så finns risken att kvinnorna tillslut ger upp hoppet kring Russells karaktärer eller så är det en medveten risk de tar eftersom de hoppas på att kvinnor kommer att vilja återvända gång på gång för att se om nästa film äntligen blir den där Russell faller för en kvinna permanent.

Musikens roll

Något som inte kommer på tal i första hand när det gäller vad som hjälper att påverka en och få en att reagera inte bara mentalt men också fysiskt under tiden som man ser på skräckfilm är den roll som musiken spelar. Ett plötsligt ljud kan vara lika gastkramande som en oväntad akt eller syn och ofta hjälper musiken till att förhöja ens känsla av rädsla under dessa tillfällen. En av de mest chockerande momenten i filmhistorien är den ökända duschscenen ifrån Alfred Hitchcocks Psycho ifrån 1960. Mordet som begås sker snabbt och klippningen reflekterar också detta men det som är allra mest känt ifrån scenen är musiken, de höga och gälla stråkarna som ger ifrån sig endast en not med jämna mellanrum fungerar nästan som en substitut för kvinnans

skrik när hon blir ihjälhuggen med kniv. Ett möjligen medvetet val eftersom Hitchcock nog visste att biobesökarna instinktivt blundar eller sätter händerna för ögonen när någonting skrämmande eller obehagligt sker, I detta fallet så undkommer de inte händelsen bara för att de inte ser någonting, därför påverkar ljudet en mer än något annat och den stress och panik som karaktären känner på film övergår istället till en själv.

Ett annat musikstycke involverande stråkar som skulle komma att bli

synonymt med filmen som den hörs i är motivet ifrån Jaws (Spielberg, 1975) som signalerade hajens ankomst. Här är det dock tunga bastoner med långa mellanrum ifrån den ena tonen till den andra, sakta blir tiden mellan noterna mindre och mindre tills de spelas fort och ständigt efter varandra. Detta fungerar som ett hjälpmedel och påminnelse för hur den massiva varelsen rör sig igenom havet. John Carpenter skrev och spelade vanligtvis musiken till sina filmer själv, han förlitade sig ofta på att använda endast en synth och hade en minimalistisk stil till melodierna. För The Thing så överlämnade Carpenter musikansvaret till en man som kan beskrivas som en legend inom branschen, Ennio Morricone.

Morricone har musiksatt ett stort antal filmer i sin karriär men han är antagligen mest känd för sitt arbete på den rad Westernfilmer som Sergio Leone regisserat. Storslagna orkesterstycken med kvinnlig sång hade blivit något av en signatur för Morricone men när det kom till att arbeta på The Thing så visar han en återhållsamhet som påminner om den simpla men effektiva stil som användes i filmer som Psycho och Jaws. Den

minimalistiska stil som Carpenter själv använt sig av i sina andra verk går att tyda hos det Morricone gjort för The Thing. Långsamma stråkstycken med fokus på bas genomsyrar hela filmmusiken och skapar en passande atmosfär för den avlägsna, kyliga och ensamma plats som filmen utspelar sig på. Det finns ingenting som är direkt vackert med filmmusiken, istället känns det väldigt förebådande för det som komma skall, en krypande onaturlig skräck.

Återigen så fångas en del av kortromanens atmosfär i Morricones musik vilket leder till att filmens atmosfär känns än mer passande och autentisk. När det gäller musiken ifrån The Thing From Another World som gjordes av Dimitri Tiomkin så finns det ingen direkt unik känsla i det man hör, den erans”gamla” stil är lätt igenkännbar och känns inte exklusiv till den typen av film, man hade kunnat höra samma stycke i en drama eller actionfilm, den skräckfyllda känsla eller utomjordiska obekantskap saknas. Musiken är inte opassande på något vis, som helhet så fungerar det under filmens gång men i jämförelse med det som Morricone gjorde för The Thing så kan man tolka att det finns kvalitativa skillnader att uppleva.

Musiken under de mest kända scenerna i Psycho och Jaws är icke-diegetisk, dvs att musiken inte spelas eller hörs inom filmens fiktiva värld. Jerrold Levinson skriver i sin text Film Music and Narrative Agency att trots att det huvudsakliga syftet med icke-diegetisk musik är att driva berättandet i filmen framåt så finns det även flera andra syften för denna typ av musik, bland annat att förebåda dramatiska händelser som utspelar sig.⁹ Det är precis på det viset som musiken används i Psycho, Jaws och även The Thing.

Våld

Trots att Who Goes There? klassas som science fiction och först publicerades i tidningen Astounding Stories vars fokus är att ge ut berättelser av det slaget så har våld och skräckfaktorn en viktig roll i berättelsen, allt från pistolskott till yxhugg, eld och elektricitet används mot varelsen och flera våldsamma handlingar talas om men beskrivs inte i detalj. I The Thing From Another World däremot så är det mest våldsamma man får se den tidigare nämnda eldattacken mot varelsen, dock så besegras den slutligen via en plan där

9 Jerrold Levinson, Film Music and Narrative Agency, Leo Braudy, Marshall Cohen, Film Theory & Criticism: Introductory Readings, 7:e utgåvan, New York: Oxford University Press 2009, S.406

varelsen elektrifieras tills den smälter bort. Detta är något som låter

våldsammare än det ser ut eftersom själva scenen påminner mycket om hur den onda häxan dog i The Wizard of Oz. (Fleming, 1939)

Specialeffekterna var en av de mest prisade aspekterna av The Thing och det var oftast genom våld som tittaren fick se dessa effekter ta form. En av filmens höjdpunkter är när Norris får en hjärtattack och kollapsar vilket leder till att Dr. Copper (Richard Dysart) måste använda en defibrillator för att han ska ha chans att överleva. Precis innan doktorns armar slår emot kroppen för att ge elstöten så förvandlas Norris mage på ett ögonblick till en jättelik mun med sylvassa tänder som sliter av doktorns armar på en gång. Panik bryter ut när resten av männen försöker hjälpa doktorn samtidigt som de använder eldkastare för att bränna ihjäl varelsen som var Norris.Varelsen försöker rädda sig genom att separera huvudet ifrån Norris kropp, ur huvudet som nu hamnat på golvet så växer det spindelliknande ben som varelsen försöker använda till att lämna rummet men den blir upptäckt och slutligen bränd precis som kroppen den lämnat efter sig.

Denna intensiva och oväntade scen visar verkligen upp hur långt den teknologiska utvecklingen inom film har kommit jämfört med scenen där de besegrar varelsen i The Thing From Another World. I scenen ifrån The Thing får vi se avhuggna lemmar, blod och diverse färgade vätskor som kommer ifrån varelsen, äckelfaktorn är en stor del av denna film. I romanen så besegras den sista varelsen genom att den huggs itu av en av männen som använder sig av en yxa, det inkluderas även en beskrivning av blod, kött och dödsryckningar.

Våld mot djur

Våld mot djur har alltid varit ett kontroversiellt tema inom film och är ofta någonting som tittare reagerar starkt på. Antalet män är reducerat i The Thing jämfört med kortromanen och The Thing From Another World, i källtexten är

det över trettio stycken personer som jobbar på lägret men i The Thing är de endast tolv, alla dessa män namnges och har talroller, alla är unika med varsin sak som de tillför till lägret. Carpenters film blir väldigt personlig på grund av att man lär känna precis alla karaktärerna man kommer att få se i hela filmen och därför intresserar det en så mycket mera när de börjar dö eller risken finns att vem som helst av de tolv kan vara infekterade. Man ser

männen som hela karaktärer och inte som statister som bara är där för att fylla ut ett visuellt tomrum.

I romanen så tvingas männen att döda alla sina slädhundar och kossor eftersom de alla blivit utsatta för varelsen. Trots att varelsen har annorlunda krafter i The Thing From Another World så finns en referens till detta då en grupp män öppnar upp ett förvaringsutrymme och ut faller en död polarhund med ett synligt sår. Det finns flera varelser i The Thing och den första gången vi får se vad den är kapabel till är när en främmande hund som kommit till det amerikanska lägret sätts i en kennel över natten bland lägrets andra hundar. Hunden förvandlas i kenneln under nattens stilla mörker och börjar attackera de andra hundarna i en brutal scen. Detta hörs dock av MacReady som sätter igång lägrets larm för att väcka de andra och efter viss förvirring så lyckas de döda varelsen med en eldkastare och rädda några av hundarna.

De överlevande hundarna dödas sedan av Blair efter att han listat ut att varelsen kan ha spridit sig till dom under attacken, detta får inte ses mer än att en av de andra männen i lägret hittar en av hundarna liggande i kenneln med en yxa i sig. Kvinnorna skadas inte i The Thing From Another World, något som kanske skulle se annorlunda ut om en adaption av romanen hade gjorts idag eftersom länken mellan dödsscener, kvinnor och skräckfilmer är något av en tradition numera, tack vare slasherfilmens popularitet på 70 och 80-talet. (Exempel är filmserier som Halloween, Friday The 13^th och A Nighmare on Elm Street)

Grad av våld

James Kendrick skriver i sin bok Film Violence: History, Ideology, Genre att explicit våld inom skräckfilmer är inte nödvändigtvis en faktor i dess

popularitet. Han nämner filmer vars enda riktiga attraktion låg i den nivå av våld som karaktärerna utsätts för men trots detta så blev de inga jättesuccéer, filmer som Hostel (Roth, 2005) och uppföljaren Hostel: Part II. (Roth, 2007) Kendrick säger att det grafiska våldets popularitet inom skräck kan vara cyklisk och att det kan överföras till succé i perioder.¹⁰ 80-talet var en stor period för filmer med extrema våldsskildringar och det märktes med tanke på hur många uppföljare filmer som Friday The 13th och A Nightmare on Elm Street fick, just de två filmserierna ledde även till sina egna tv-serier med tiden, för att inte tala om pengarna som tjänades på saker som leksaker och kläder baserade mest på filmernas huvudantagonister, Jason och Freddie.

Trenden att göra uppdaterade versioner av filmer som numera räknas som klassiker är något som blivit väldigt populärt på 2000-talet och framåt men det har gett blandade resultat. Många genrer och kända karaktärer återinförs nuförtiden i hopp om att bli en lika stor kassasuccé som Christopher Nolans filmtrilogi om Batman. En anledning Kendrick har till att dessa nya filmer vars fokus ligger på död och våld inte är lika populära som sina föregångare som bygger på samma princip är ett citat av Ivan Butler, nämligen ”det osedda är ofta mera skrämmande än det sedda”.¹¹ Detta kan tolkas som att biobesökaren har redan sett det de vill se och trots att någonting kommer flera år efter detta faktum så är det inte lika intressant eller spännande som den första gången man såg Jason hugga någon med en machete.

Trots att effekterna kan vara bättre nuförtiden eller att dödsscenerna visar mera, är längre och brutalare så betyder det inte nödvändigtvis att någon kommer att vilja se det efter att de på sätt och vis redan avtrubbats av det de

10 James Kendrick, Film Violence: History, Ideology, Genre, London, New York:

Wallflower Press 2009 S.81 11 Kendrick, S.81

sett tidigare. Att lyckas bli den första filmen någon ser som skrämmer eller äcklar denna person är verkligen en engångsföreteelse som allt annat man ser efteråt ständigt kommer försöka att mäta eller jämföra sig med. Samtidigt så kanske den moderna skräckpubliken vill åt någonting mindre visuellt och letar istället efter någonting mera cerebralt, en skräck som sätter sig i ens hjärna istället för ens kropp. Spänning, fasa och förväntan är känslor som hade hög prioritet i The Thing, den paranoia som karaktärerna kände för varandra delades av tittaren också. Detta i kombination med den höga nivån av våld och de unika specialeffekterna gjorde så att hela spektrumet av det som behövs för att göra en effektiv skräckfilm finns med. Viljan och kunskapen som krävs för att åstadkomma något liknande kan vara det som saknas i de filmer inom skräckgenren som gjorts efter 2000-talet.

För att ge exempel på den cykliska naturen av våld inom skräck som Kendrick talar om så kan man börja med att först nämna de tysta och

svartvita filmerna ifrån 20-talet, Nosferatu (Murnau, 1922) och The Cabinet of Dr. Caligari (Wiene, 1920) är konstnärliga och atmosfäriska filmer men inte nödvändigtvis särskilt våldsamma, här handlar det istället om att diskret klippa bort när någon håller på att dö, det finns inga grafiska skildringar. Om man går framåt i tiden så kommer man till Hammer Studios i England där det nu finns både ljud och färg i filmerna och en ökning i det vi får se som tittare.

Blod, extremare våld (mot män och kvinnor) och skändning av religiösa ting såsom kors får nu ses i den serie av vampyrfilmer där huvudfiguren Dracula spelas av Christopher Lee. Det hela börjar på en nivå för att sedan gå ner sig innan det återigen stiger upp igen. Detta är vågen av skräck som ständigt måste tänja på sina gränser och inkludera mera våld och saker som tidigare (eller än idag) ses som tabu eftersom det är det enda sättet som det hela kan hålla sig aktuellt och nytt inom filmvärlden och populärkulturen.

Efter Lees insats i flera av Hammer Studios filmer som bland annat handlade om vampyrer, mumier och satanism så ökade nivån av våld igen

mot slutet av 70-talet och början av 80-talet då specialeffekterna hade utvecklats till den nivå där vi skulle få se lemlästning och en ökad nivå av blod som skulle leda till slasherfilmens dominans inom skräckmarknaden.

Detta leder oss till idag där hypervåldet finns i filmer som A Serbian Film (Spasojevic, 2010) och Human Centipede II (Six, 2011)

Sammanfattning

The Thing From Another World visar sig alltså vara en lyckad adaption av Who Goes There? för sin tid, med tanke på hur komplex varelsen är i romanen så lyckas de i filmen ändå få den att framstå som ett världshot och inte bara ett hot för forskningsteamet i Antarktis. Kraften att kunna absorbera en människa, bli en perfekt kopia av dom och samtidigt duplicera sig själv som rymdvarelse och därmed sakta sprida vidare sin ras var en central del av romanen. Det kanske var för invecklat och komplicerat att åstadkomma på den tiden precis som själva specialeffekterna och karaktärsdesignen på

varelsen var, trots detta fanns samma anda av desperation kvar i filmen precis som i romanen. Att inkludera kvinnor i filmen var kanske ett val som gjordes med the male gaze som baktanke eller så var det så att man tog med kvinnor för att utöka filmens tittarkrets och ta vara på den stora popularitet som kvinnliga stjärnor i Hollywood hade under den tiden. Våld och genus representeras ändå med en viss klass och måtta som höjer filmens status och inte får den att sänkas ner i b-filmträsket som inte togs på allvar eller med respekt.

Dramatisk media (dvs media som inte är informationsriktad på det vis som nyheter är) överlag är till för att få den som tittar eller läser att känna någonting. Hur man sedan väljer att tolka sina känslor och vad man gör av dom är upp till en själv. Så klart kan man argumentera för att nyheter

egentligen är till för samma mål, nämligen någon sort av aktion eller reaktion. Det finns de som ser The Thing From Another World som anti- kommunistisk propaganda och att rymdvarelsen då står för Ryssland eller kommunism överlag. Timothy Corrigan skriver i sin bok Film and

Literature: An Introduction and Reader att de kommunistiska ”häxjakterna”

som leddes av senatorn Joseph McCarthy under slutet av 1940-talet skulle påverka Hollywood något enormt på grund av att många med utländskt bakgrund jobbade inom filmindustrin. Manusförfattare drabbades bland annat riktigt hårt och många tvingades sluta jobba inom Hollywood eller USA överhuvudtaget.¹² Kan denna rädsla för att pekas ut som kommunist vara en av anledningarna till att The Thing From Another World filmatiserades just vid den tidpunkten då denna rädsla var aktuell?

Om man väljer att se på filmen med teorier ifrån Mulvey och Modleski i åtanke så blir det det kvinnliga istället fokus för filmen, speciellt hur det representeras och fungerar jämfört med det manliga. Att ens verk ens kan tolkas på flera olika vis med argument som stöd är nog det bästa man kan önska sig som författare eller filmskapare, Campbells och Hawks verk är relevanta än i dag tack vare det och har adapterats vidare till

datorspelsformatet och serietidningsformat.

Skräck ses ofta som underhållning på en ”låg” nivå eftersom det har som syfte att väcka väldigt simpla, snabba och primitiva känslor ifrån

konsumenten. Musiken och dess subtila sätt att leda tittaren igenom en film och manipulera en till att känna som filmskaparen vill är en central del i själva filmupplevelsen. Men att bli rädd när man ser på film är en helt annan sak än att bli rädd när man läser någonting, det handlar om en fysisk reaktion och en mental reaktion. Att adaptera den mentala skräcken av Who Goes There? till den fysiska skräcken av The Thing From Another World var inte en felfri process men det fungerade bra nog för att The Thing From Another

12 Timothy Corrigan, Film and Literature: An Introduction and Reader, 2:a utgåvan, London, New York: Routledge 2012, S.30

World skulle bli den mest lönsamma science fiction filmen som släpptes på bio i USA året som den kom. The Thing blev något av en flopp i biograferna, anledningar till detta kan vara att E.T. The Extra-Terrestrial (Spielberg, 1982) släpptes endast två veckor innan The Thing, den innehöll en mera positiv och barnvänlig inställning till rymdvarelser och var i princip den raka motsatsen till det sätt som The Thing valde att handskas med det

utomjordiska temat.

1982 var också den tid som AIDS verkligen började uppmärksammas stort och eftersom varelsen i The Thing sprider sig som ett virus i ens kropp så kan detta ha avskräckt potentiella tittare eftersom de inte ville bli påminda om sina problem i den riktiga världen. The Thing har dock klarat sig i alla dessa år och tiden har visat att John Carpenters film är den som klarat sig bäst, först som en klassisk kultfilm men numera anses det vara en av de bästa

skräckfilmerna någonsin. Campbells berättelse trycks fortfarande i nyutgåvor än i dag och det verkar som om berättelsen om varelsen som hittades under den Antarktiska isen aldrig riktigt kommer att dö.

Eftersom filmen ifrån 2011 har en kvinnlig huvudroll, så känns det som om det sluter en cirkel som började med avsaknaden av kvinnor i Who Goes There? Att detta nämns är för att visa till vilken grad en berättelse som skrevs för så många år sedan kan fortfarande fånga folks intresse och kanske

viktigast av allt att tanken fortfarande skrämmer nya tittare såväl som läsare.

Oavsett var man får sin första smak av denna berättelse (om det nu är via den senaste filmen, den ifrån 82, 51, serietidningarna eller tv-spelet) så lär man inte lämna det så. Att aktivt leta upp, se och uppleva den media som finns kring det fenomen som nu kommit till att kallas för ”The Thing franchise” är ett äventyr i sig.

Källförteckning Litteratur

Campbell, John W. Jr, Who Goes There?, London: Gollancz (2011) Clover, Carol J, ”Her Body, Himself: Gender in the Slasher Film”, Prince, Stephen, Screening Violence, New Brunswick, New Jersey, Rutgers University Press (2000), S.143

Levinson, Jerrold, ”Film Music and Narrative Agency”, Braudy Leo, Cohen Marshall: Film Theory & Criticism: Introductory Readings, New York: Oxford University Press, 7:e utgåvan (2009), S.406

Mulvey, Laura ”Visual Pleasure and Narrative Cinema”, Braudy, Leo, Cohen, Marshall: Film Theory & Criticism: Introductory Readings, Oxford University Press, 7:e utgåvan (2009), S.711-722

Modleski, Tania ”The Master's Dollhouse: Rear Window”, Braudy, Leo, Cohen, Marshall: Film Theory & Criticism: Introductory Readings, Oxford University Press, 7:e utgåvan (2009), S.723-735

Haskell, Molly ”Female Stars of the 1940s”, Braudy, Leo, Cohen, Marshall:

Film Theory & Criticism: Introductory Readings, Oxford University Press, 7:e utgåvan (2009), S.501-514

Corrigan, Timothy: Film and Litterature: An Introduction and Reader, Routledge, 2:a utgåvan (2012)

Leitch, Thomas: Twelve Fallacies In Modern Adaptation Theory, Criticism, vol. 45, #2 (2003), S.149-171

Stam, Robert: Litterature Through Film: Realism, Magic and the Art of Adaptation, Blackwell Publishing (2005)

Kendrick, James: Film Violence: History, Ideology, Genre, London, New York: Wallflower Press (2009)

Nätresurser

Berlatsky, Noah, ”What 'The Thing' Loses By Adding Women”,

http://www.theatlantic.com/entertainment/archive/2011/10/what-the-thing- loses-by-adding-women/246648/ (2013-01-04)

http://www.imdb.com/title/tt0044121/trivia?ref_=tt_trv_trv (2013-03-01)

Filmer

John Carpenter's The Thing, Universal Pictures, Turman-Foster Company, USA 1982. producent Stuart Cohen, David Foster, Larry J. Franco, Wilbur Stark, Lawrence Turman, regi John Carpenter, manus Bill Lancaster, John W. Campbell Jr. (litterär förlaga), foto Dean Cundey, klipp Todd C. Ramsay, musik Ennio Morricone, skådespelare Kurt Russell (R.J. MacReady), Wilford Brimley (Dr. Blair), T.K. Carter (Nauls), David Clennon (Palmer), Keith David (Childs), Richard Dysart (Dr. Copper), Charles Hallahan (Vance Norris), Peter Maloney (George Bennings), Richard Masur (Clark), Donald Moffat (Garry), Joel Polis (Fuchs), Thomas G. Waites (Windows), m. fl. Färg (Technicolor)

The Thing From Another World (Fantomen från Mars), Winchester Pictures Corporation, USA 1951. producent Howard Hawks, regi Christian Nyby, manus Charles Lederer, John W. Campbell Jr. (litterär förlaga), foto Russell Harlan, klipp Roland Gross, musik Dimitri Tiomkin, skådespelare Margaret Sheridan (Nikki), kenneth Tobey (Captain Patrick Hendry), Robert

Cornthwaite (Dr. Arthur Carrington), Douglas Spencer (Scotty), James Young (Lt. Eddie Dykes), Dewey Martin (Crew Chief Bob), Robert Nichols (Lt. Ken 'Mac' MacPherson), William Self (Corporal Barnes), Eduard Franz (Dr. Stern), Sally Creighton (Mrs. Chapman), James Arness ('The Thing') m.fl.

A Nightmare on Elm Street (Terror på Elm Street, Wes Craven, 1984) Alien (Ridley Scott, 1979)

Big Trouble In Little China (John Carpenter, 1986)

Das Cabinet Des Dr. Caligari (Dr. Caligari, Robert Wiene, 1920) E.T. The Extra-Terrestrial (Stephen Spielberg, 1982)

Escape From New York (Flykten från New York, John Carpenter, 1981) Frankenstein (James Whale, 1931)

Friday the 13th (Fredagen den 13:e, Sean. S Cunningham, 1980) Halloween (Alla helgons blodiga natt, John Carpenter, 1978) Hostel (Eli Roth, 2005)

Hostel: Part II (Eli Roth, 2007)

Jaws (Hajen, Stephen Spielberg, 1975)

Lethal Weapon (Dödligt Vapen, Richard Donner, 1987)

Nosferatu, eine Symphonie des Grauens (Nosferatu, F.W. Murnau, 1922) Psycho (Alfred Hitchcock, 1960)

Rear Window (Fönstret åt gården, Alfred Hitchcock, 1954) Srpski Film (A Serbian Film, Srdjan Spasojevic, 2010) The Human Centipede II (Full Sequence) (Tom Six, 2011) The Thing (Matthijs van Heijningen, 2011)

The Wizard of Oz (Trollkarlen från Oz, Victor Fleming, 1939) They Live (John Carpenter, 1988)