”De lärde sig lika fort och gjorde
det lika bra som hwita barn”
En studie om ambivalens i Kongomissionens
årsberättelser 1881–1902
Kandidatuppsats
Författare: Tobias Svensson Handledare: Hans Hägerdal Examinator: Erik Wångmar Termin: VT21
Abstract
By examining the annual records produced for, and published in, Svenska
Missionsförbundet’s annual meeting protocol, this essay aims to analyze how Swedish missionaries located in the Congo Free State created the image of themselves and various people around them from missionary stations in the area surrounding the Congo river. In its essence, the results of the study show that the missionaries use the
missionary stations as fostering institutions, where Congolese boys and young men are taught civilized manners. No matter their effort and achievement though, the notion of racial differences embedded in the missionaries, locks the Congolese men in a
subordinate state from which they may not leave.
Key words: Svenska Missionsförbundet, Kongomissionen, årsberättelse, textanalys, kolonialism, postkolonialism
1 Inledning ___________________________________________________________4
1.1 Syfte och frågeställning _____________________________________________4
2 Metod och material ___________________________________________________5
2.1 Avgränsning och disposition _________________________________________7
3 Tidigare forskning ____________________________________________________8 4 Teori ______________________________________________________________10 5 Bakgrund __________________________________________________________12
5.1 Svenska Missionsförbundets Kongomission ____________________________12 5.2 Kongofristaten ___________________________________________________13 5.3 1800-talets rasdiskurs ______________________________________________14 5.4 Nykterhetsrörelsen ________________________________________________14
6 Svenska Missionsförbundets årsberättelser 1881 - 1902 ____________________14
1 Inledning
Av en ren slump fick jag för många år sedan en bok i present av en äldre bekant, skriven av en släkting till hen, och publicerad 1922 av Svenska Missionsförbundets Förlag. Boken, I de svartas land, är skriven av missionärsfrun Elin Börrisson, där hon redogör över sin tid i Kongo. Främst innehåller den bilder och texter om den lokala floran och faunan, naturens skiftande genom årstiderna, och stundtals lite om färdmedel och människor. En trevlig läsning, skriven för att berätta om allt det trevliga och
annorlunda hon upplevt. Boken gav mig flera år senare inspiration till att undersöka området och tidsperioden mer, främst för att förstå hur en svensk familj hamnat i Kongo av alla ställen, i mitten av 1890-talet av alla tillfällen.
Området kring Kongofloden har plågats av motgångar, stridigheter och konflikter från 1400-talet fram till modern tid. Under slutet av 1800 eskalerade våldet och misären under rask takt som resultat av Henry Morton Stanleys upptäcktsresa genom området. Stanleys återgivelse av sina upplevelser, samt de kartor han skapat under sin färd, främst till två saker. Belgiens kung Leopold II tog kontroll över området och gav beväpnade europeiska företag fri lejd att med vilka medel som helst exploatera området på naturtillgångar och slavar. Under samma period ökade även kristna missionärers närvaro i området, och en stor del av dem var ditsända av nystartade Svenska
Missionsförbundet, som efter Stanleys upptäcktsresa fått upp ögonen för ett område av världen som de såg som i behov av frälsning. Detta arbete ska fokusera på den senare av dessa två händelser, men en förhoppning om att finna kontaktpunkter mellan de båda.
1.1 Syfte och frågeställning
årsmötesprotokollet. Missionärernas rapporter om sina upplevelser, framsteg och motgångar, präglar beslutfattandet gällande deras budget.
• Vilken bild förmedlar de svenska missionärerna av den kongolesiska befolkningen? Vilken förändring kan ses i framställningen av konvertiter? • Vilken bild förmedlar de svenska missionärerna av kolonialmakten som styr
området?
2 Metod och material
Detta arbete kommer utgå ifrån ett kvalitativt arbetssätt. På grund av sin bredd kan den kvalitativa metoden vara svår att definiera koncist. Det finns en risk att den antingen blir för bred, och därmed oanvändbar, eller för snäv, och därmed utesluter
grundläggande aspekter. Enligt Alan Bryman ligger sex steg till grund för utförande av en kvalitativ ansats; generella frågeställningar, val av relevanta platser och
undersökningspersoner, insamling av relevant data, tolkning av data, begreppsligt och teoretiskt arbete samt formulering av forskningsrapporten.1 För att försöka hitta en balans i mitt tillvägagångssätt är den kvalitativa metod som kommer genomsyra detta arbete röra sig inom ramen för textanalys. Textanalysen grundar sig i hermeneutiken, i sin bredaste bemärkelse, och kännetecknas av tolkningslära. Hermeneutiken formades under 1800talet av den tyske teologen Friedrich Schleiermacher som en systematik för att tolka texter. Utgångspunkten var här att meningar tillsammans bildar textens helhet. Detta har sedan vuxit vidare till vad vi idag identifierar som “den hermeneutiska cirkeln”, eller “den hermeneutiska spiralen.” Enligt Maria Sjöberg bidrar detta till att skapa tolkningsfaser, där texten först tolkas som en helhet utifrån dess detaljer, och sedan tolkas detaljerna utifrån texten som helhet.2 Efter detta bör läsaren ha nått en ny nivå av förståelse och bör då vara mogen att gå tillbaka till det första steget, för att tolka texten på nytt, men den nya förförståelsen. Det bör här nämnas att denna studie, likt den historiska forskningen i allmän, synnerligen kvalitativ historisk forskning, präglas av ett induktivt förhållningssätt.3 Jag söker alltså i materialet synliggöra mönster och
1 Bryman, Alan, Samhällsvetenskapliga metoder, 2., [rev.] uppl., (Malmö: Liber, 2011), s.345–347. 2 Gustavsson, Martin & Svanström, Yvonne (red.), Metod: guide för historiska studier, Upplaga 1, (Lund:
Studentlitteratur, 2018), s. 70.
bakomliggande regelbundenheter, utan att först ha förankrat undersökningen i någon vedertagen teori.4 Den teoretiska anknytningen blir tillagd i efterhand, för att tolka, analysera och förklara fynden.
Tolkningen och analysen av materialet grundar sig även den på den hermeneutiska spiralen, men där tolkningen sker utifrån förförståelse grundad i den teoretiska anknytningen och utgör steg 4 och 5 av stegen presenterade av Bryman. Frågeställningarna specificeras utifrån det insamlade materialet och teoretiska förklaringsmodeller eftersöks för att kunna göra mer kvalificerade tolkningar av den text som ansetts relevant att analysera för att tillfredsställa studiens syfte.
En viktig problematik med en kvalitativ ansats som bör tas i beaktning och kortfattat diskuteras är att den i hög grad är subjektiv. Kvalitativ forskning kan möta motstånd mot att undersökningarna kan vara svåra att replikera då de bygger på forskaren subjektiva uppfattning. Annan kritik som kan riktas gällande subjektiviteten är bland annat det faktum att kvalitativa forskare ofta startar sina undersökningar relativt öppet, för att efter hand sålla bort material och precisera frågeställningarna, vilket kan leda till att läsaren får en tämligen snäv insyn i varför ett visst material används, eller varför ett visst område eller tema valts istället för ett annat.5 Därför vill jag kortfattat redogöra för vilket material som i denna undersökning används som primärkällor.
Det undersökta materialet är utdrag ut Svenska Missionsförbundets årsberättelser från åren 1878 – 1902. Fokus ligger på det material i årsberättelserna som rör
Kongomissionen, i synnerhet de redovisningar som skickats hem till Sverige av de missionärer som befann sig i Kongofristaten då det är dessa utdrag som bäst besvarar mina frågeställningar. Den första missionären skickad via Svenska Missionsförbundet avreste 1881 och hans rapport är den första som redovisas i årsberättelserna. Utöver denna rapportering finns ytterligare 15. Under åren 1882-1886 finns ingenting dokumenterat i årsberättelserna som gäller Kongomission utöver kostnaden för den vilket redovisas i förbundets revisionsberättelse. Kostnaderna kommer dock ej
redovisas då de inte har någon relevans för studiens övergripande mål och syfte. Fram till årsberättelsen från 1890 finns ingen uttryckt form för hur redovisningen ska ske.
4 Patel, Runa & Davidson, Bo, Forskningsmetodikens grunder: att planera, genomföra och rapportera en undersökning, 4., [uppdaterade] uppl., (Lund: Studentlitteratur, 2011), s.23.
Mestadels presenteras utdrag från de olika missionärernas brev. Från och med
årsberättelsen 1891 standardiseras redovisningarna något. Varje station lämnar varsin redovisning som sammanfogas till årsberättelsen. Jag ämnar dock att strukturera min redogörelse utifrån en liknande struktur för var år, för att underlätta bearbetningen av materialet. Från och med 1898 presenteras även en redogörelse från evangeliekursen i Mukimbungu som utbildar inhemska evangelister. Evangeliekursrapporterna
presenterar främst antal elever samt vilka aktiviteter de utför, och tillför ingenting till denna studies syfte. Dessa kommer därmed inte att redovisas. I den mån det är möjligt ämnar jag att presentera mitt insamlade material utifrån vilken station uppgifterna kommer ifrån, samt namnet på den missionär som lämnat uppgiften. Detta anser jag kunna enklare strukturera händelseförlopp och möjlig förändring.
2.1 Avgränsning och disposition
Uppsatsen kommer avgränsa sig till de delar av Svenska Missionsförbundet årsberättelser som rör Kongomissionen. I synnerhet kommer de officiella
redovisningarna, dvs rapporter hemskickade från missionärer stationerade i Kongo, att analyseras. De årsberättelser som varit tillgängliga berör åren 1878–1902 med undantag för 1892, vilka fanns att finna vid Lunds Universitetsbibliotek som tryckta källor. Det hade varit intressant att följa årsberättelserna fram till 1908 då
Kongofristaten under kung Leopold II:s välde upptas av den belgiska staten. Dessvärre fanns åren 1903-1908 ej att tillgå. Då årsredovisningarna från 1878–1880, samt 1882– 1885, inte innehåller texter som gäller Kongomissionen kommer inga utdrag därifrån att redovisas.
I nästkommande del presenteras kortfattat tidigare forskning utifrån två aspekter. I del 4 presenteras delar av postkolonial teoribildning utifrån Ania Loombas
Kolonialism/Postkolonialism. Del 5 redogör kortfattat för en historisk bakgrund till Svenska Missionsförbundets bildande, samt sätter området kring Kongofloden i historisk kontext. I del 6 redogörs alla utdrag ur Svenska Missionsförbundets
återgivelser och där med riskera att återge en tolkning av vad som skrevs. I del 7 analyseras delar av det material som presenteras i del 6 och anknyts till tidigare forskning, samt till den teoretiska anknytningen. Som resultat av studiens begränsade omfång finns det ej utrymme att analysera allt material som framkommit under undersökningens gång. I del 8 sammanfattas undersökningens resultat och förslag på framtida forskning utifrån material diskuteras. Slutligen, i del 9, presenteras en didaktisk reflektion över varför delar av denna studie skulle kunna vara användbar i undervisningssyfte på gymnasienivå.
3 Tidigare forskning
Malin Gregersen har i sin avhandling Fostrande förpliktelser: Representationer av ett missionsuppdrag i Sydindien under 1900-talets första hälft undersökt hur självförståelse uttryckts och skapas i ett sammanhang genom att undersöka texter skrivna av svenska missionärer i Tiraputtur under den första hälften av 1900-talet. Missionärerna skriver om sig själva som nödvändiga faktorer för att kunna lyfta det indiska samhället och dess välstånd och legitimerar på så sätt sin närvaro och sitt missionsprojekt. Deras texter är skapade utifrån deras erfarenheter och formuleras utifrån deras tolkningsramar. Med tanken att det är Guds vilja att sprida evangeliet ser missionärerna sig själva som nödvändiga och sända för att hjälpa indierna ur deras misär. Texterna som skickas tillbaka till Sverige skapar en svartvit bild av det egna kristna svenska och det andra förfallna indiska. 6
Sigbert Axelsson har i sin bok Culture Confrontation in the Lower Congo: From the Old Congo Kingdom to the Congo Independent State with special reference to the Swedish Missionaries in the 1880’s and 1890’ s ämnat att skildra mötet mellan européer och kongoleser mellan åren 1482 och 1900. Axelsson delar in perioden i fyra delar, varav den sista behandlar åren 1877–1900, då det i Nedre Kongo under den perioden pågick stora järnvägsbyggen. Axelsson har tagit del av brev skrivna av både
missionärer och utbildade evangelister samt militärer, böcker skrivna i efterhand av desamma om sina upplevelser, samt de årsberättelser som undersöks i denna uppsats. Axelsson visar intressanta tendenser hos missionärer och andra svenskar på plats när det
gäller deras syn på kongoleser, men använder sig av så pass brett underlag att det är svårt att greppa huruvida källorna granskats metodiskt och djupgående. 7
Rahel Kuflu har i sin avhandling Bröder emellan : Identitetsformning i det koloniserade Eritrea undersökt bland annat rapporter skrivna av Svenska missionärer i fält. Hennes studie syftar till att undersöka identitetsformning bland de tewahdokristna som deltog i den svenska missionsverksamheten i det koloniserade Eritrea genom att granska diverse olika källor skrivna av svenskar, på svenska av afrikaner, samt översatta källor skrivna av afrikaner. Hennes studie visar att både koloniala samt lokala patriarkala strukturer influerar identitetsformningen bland afrikanska evangelister.8
Joel Yrlid har i sin doktorsavhandling Mission och kommunikation – Den kristna missionen och transportnätets utveckling i Belgiska Kongo/Zaïre 1878-1991 redogjort för den kristna missionen organisering växt fram under den undersökta perioden i relation till hur kommunikationsnätet byggdes upp och förändrades med tiden.
Generellt byggdes missionsstationerna långt från kolonialposter för att markera mot den statens våld mot kongoleser. De byggde upp en sammanhängande infrastruktur som efterhand togs över och utvecklades av kolonialmakten. Yrlids tidsspann sträcker sig 1878–1991 eftersom missionsverksamhet förekom i området under hela den perioden. 9 I Kung Leopolds vålnad av Adam Hochschild beskrivs de olika former av tvångsarbete som utfördes i Kongofristaten, bland annat genom järnvägsbygge och gummitappning. Förutom att redovisa för de inhumana levnadsvillkor kongoleser fick utså lyfter
Hochschild även fram de människor som arbetade för att motverka kolonialmakten. Flertalet missionärer från Svenska Missionsförbundet lyfts fram som kritiker av Kung Leopold och hans styre med citat tagna från bland annat brevkorrespondens. Boken bör betraktas som ett populärvetenskapligt bidrag till kunskapen om situationen kring
7 Axelson, Sigbert, Culture Confrontation in the Lower Congo: from the Old Congo Kingdom to the Congo Independent State with Special Reference to the Swedish Missionaries in the 1880's and 1890's,
Diss. (Uppsala: Uppsala universitet, 1970).
8Kuflu, Rahel, Bröder Emellan: Identitetsformering i Det Koloniserade Eritrea, Diss. (Huddinge:
Södertörns Högskola, 2018).
9 Yrlid, Joel, Mission och kommunikation: den kristna missionen och transportnätets utveckling i Belgiska Kongo/Zaïre 1878-1991 = [Mission and communication] : [the Christian mission and the development of transportation in Belgian Congo/Zaïre 1878-1991], Diss. (Göteborg: Göteborg
Kongofloden baserat på att Hochschild inte hänvisar till källor i sin text, trots en gedigen litteraturlista.10
4 Teori
Uppsatsen kommer utformas ur ett postkolonialt synsätt. En del av den postkoloniala ansatsen är konstruktionen av ”den andre” i relation till ”det egna”.
Bilden av den håriga, nakna, våldsamma och moraliskt förkastliga ”vilden” som senmedeltida européer föreställde sig gav enligt Loomba upphov till diverse
ångestladdade tankar om kulturella framsteg eller tillbakagång av civilisationen. Vilden fanns alltid i periferin hos de något främmande folkslag det fanns kontakt med. En distinktion av ”vi” och ”de andra” var etablerad väl före kolonialiseringen av världen tog sin start. Kolonialiseringsprocessen gav dock under relativ kort tid en ökad kontakt mellan västerländska och icke-västerländska folk, seder och idéer, oavsett om man personligen varit kontakt med någon från en främmande kultur eller ej. De äldre föreställningarna om den västerländska överlägsenheten användes då för att legitimera upprättandet av kolonier, handelspolitik och missionsverksamhet för att i längden kunna se till att ”vi” civiliserar och upplyser ”de andra” ur sitt mörker.11 Detta blev särskilt
tydligt under kolonisationstiden då det behövdes legitimering för varför vissa hade rätt att koloniserade och vilka som hade rätt att bli koloniserade. Skapandet av tydliga skiljelinjer mellan västerländskt och icke-västerländskt fungerade även i praktiken som identitetsskapande för ”det egna” och cementerade klyftan mellan det civiliserade Europa och det efterblivna och underlägsna ”Andra”. Samtidigt påbörjades olika projekt för att göra de koloniserade mer lika de europeiska kolonisatörerna.12 Loomba skriver att: ”En av kolonialismens mest slående motsägelser är att den strävar efter att både ’civilisera’ ’de Andra’ och låsa fast dem i en evig ’annanhet’.”13 Samtidigt som
kolonisatörerna vill lyfta och civilisera ”de andra” är det väsentligt för att legitimera sin särställning att ”de andra” aldrig blir en del av ”det egna”.
10 Hochschild, Adam, Kung Leopolds vålnad: om girighet, terror och hjältemod i det koloniala Afrika,
(Stockholm: Ordfront Förlag, 2018).
11 Loomba, Ania, Kolonialism/Postkolonialism: en introduktion till ett forskningsfält, 2., [omarb. och
utvidgade] uppl., (Stockholm: Tankekraft, 2008), s.65-66.
Den kristna världsuppfattningen skapar även den problem för kolonisatörerna. Bibeln påstår att alla människor är bröder, alla av samma härkomst. Hur förklarar man i så fall dessa ”vildar” som ”de andra” i mångt och mycket består av? De kan ha åtdragit sig Guds vrede och fördömts. Enligt Loomba fanns en benägenhet att förknippa svart hud med ättlingar till Noas vanärade son, Ham, och med ondska. Om människan har samma ursprung bör det vara möjligt att uppta även en ”vilde” i den kristna gemenskapen. Kan man dock göra sig av med de uppfattade rasskillnaderna? Kan man ”tvätta en etiopier vit”?14 Loomba lyfter ett utdrag ur pjäsen The Triumphs of Honour and Virtue från
1622 där en indisk drottning menar att all export av varor, alla ”österlandets rikedomar och behag” är en rimlig kompensation för den himmelska kunskap hon fått genom sin konvertering till kristendomen. Pjäsen är skriven av en brittisk dramatiker och blandar religionens och handelns värld. Handeln blir en nödvändighet i kristendomens tjänst, samtidigt som ”den andre”, i detta fall en indisk kvinna, ska betraktas som god då hon konverterat. Genom konvertering till kristendom löstes problemet med att ”tvätta en somalier vit” för första gången – vilden blir, till viss del, en del av det egna tack vare hennes kristna tro.15
”Andrafieringen” blir central för hur materialet i denna uppsats ska tolkas
för att utröna hur de svenska missionärerna konstruerade och förmedlade en bild av sin omgivning utifrån deras egna världsbild. En central utgångspunkt är att för de lutherska missionärerna är det människans relation till Gud som står i centrum för den kristna tron. Människorna de möter är därför huvudsyftet med missionen, att de ska tas upp i den kristna gemenskapen. Missionsverksamheten är även grundad i tanken att det är var kristens plikt att sprida evangeliet. Missionärernas inställning, beskrivning av och relation till de ickekristna de möter kommer därför vara det huvudsakliga
undersökningsområdet. Likt Malin Gregersen resonerar jag att ”När missionärerna skriver fram sig själva och sitt uppdrag för läsarna använder de platsen och
människorna där de är som utgångspunkt i berättelserna.” Relationen mellan missionärerna och ”de andra”, kongoleser, europeiska handelsmän, missionärer från andra kristna trosinriktningar, presenteras i rapporterna och konstrueras som antingen förebilder eller motbilder. Beskrivningen av deras omgivning, deras framgångar och
motgångar, deras förbättringar och förbättringsambitioner, blir vad som legitimerar deras närvaro.16
5 Bakgrund
5.1 Svenska Missionsförbundets Kongomission
Svenska Missionsförbundet grundades 1878 som en utbrytning ur Evangeliska Fosterlandsstiftelsen och var redan från början inriktat mot missionsverksamhet. Den huvudsakliga anledningen till bildandet var att trygga missionsskolan i Kristinehamns existens.17 Intresset för mission i Afrika hade vid förbundets grundande nyligen ökat runt om i de kristna delarna av världen, mycket tack vare H.M. Stanleys rapporteringar av sina resor genom Centralafrika under åren 1877-78.18 Svenska missionsförbundet skickade 1881 sin första missionär, Carl Johan Engvall, till Kongo via ett brittiskt missionsförbund, Livingstone Inland Mission.19 Han var dock tvungen att lämna
området bara några månader senare på grund av ohälsosamt klimat. Året efter skickades två nya missionärer till Kongo som även de först arbetade åt Livingstone Inland
Mission. När LIM 1884 upphörde med sin verksamhet arbetade de båda svenskarna ett tag åt ett amerikanskt missionsförbund innan de 1885 for hem till Sverige. 1885 tog Svenska Missionsförbundet beslutet att starta en egen missionsverksamhet i Kongo och sände i oktober 1886 ner fem svenska missionärer som fick ta över missionsstationen Mukimbungu, Livingstone Inland Missions gamla missionsstation där de tidigare svenska missionärerna arbetat.20 Svenska Missionsförbundets fokuserade sin verksamhet på området norr om Kongofloden och upprättade redan 1888 två nya missionsstationer, Diadia och Kibunzi. 1890 grundades den fjärde missionsstationen, Nganda, ytterligare en bit norrut. Två till missionsstationer tillkom under den
undersökta perioden, Kikenge 1897 samt Kingoyi 1900.21
16 Gregersen 2010, s.31.
17 Walan, Bror, Församlingstanken i Svenska missionsförbundet: en studie i den nyevangeliska rörelsens sprängning och Svenska missionsförbundets utveckling till o. 1890 = A study in the concept of the church within Mission Covenant Church of Sweden, Diss. (Uppsala: Uppsala universitet, 1964), s.252.
18 Walan 1964, s.497.
19 Yrlid, Joel, Mission och kommunikation: den kristna missionen och transportnätets utveckling i Belgiska Kongo/Zaïre 1878-1991 = [Mission and communication] : [the Christian mission and the development of transportation in Belgian Congo/Zaïre 1878-1991], Diss. (Göteborg: Göteborg
universitet, 1993), s.216.
5.2 Kongofristaten
Imperialismen som präglade tiden 1880-1914 är i allra högsta grad relevant att kortfattat diskutera för att sätta Svenska Missionsförbundets Kongomission i sin rätta kontext. De europeiska stormakterna kontrollerade 1880 cirka 20% av den afrikanska kontinenten, och vid första världskrigets utbrott 1914 hade de expanderat sitt inflytande till nära 90%.22 Startskottet för denna expansion kan hittas i Berlinkonferensen 1884-1885 där de europeiska stormakternas ledare möttes för att dela upp den afrikanska kontinenten sinsemellan. Syftet med kongressen var att fredligt dela på kontinenten för att undvika storkrig, samtidigt som det generellt sågs som den civiliserade vita mannens börda att civilisera och utveckla vad man såg som lägre stående folk.23 Belgien var inte en europeisk stormakt, men dess kung, Leopold II, lyckades slugt redan innan Berlinkonferensen ta enväldigt kontroll över Kongo, under beteckningen
Kongofristaten, vilket han drev likt ett företag. 24 Under Berlinkonferensen blev detta
landområde officiellt Leopolds att härska över, och Sverige erkände denna nya stat 15 september 1885.25 De ekonomiska vinsterna från området var till en början främst elfenbenshandel men under 1890-talet skapades en global efterfrågan på rågummi. Denna efterfrågan var inte Leopold II sen att svara på och lät vinstdrivande företag härja fritt i landet för att exploatera de vilda gummiplantorna. Företagen, med inhyrda legosoldater fick härja fritt, och brände byar, tillfångatog slavar, och högg av händer och fötter på de kongoleser som inte samlade ihop tillräckligt mycket gummi.26 Det huvudsakliga budskapet till lokalbefolkningen var att antingen arbeta för européer eller dö. Adam Hochschild konstaterar i sin bok Kung Leopolds vålnad antal döda i
massmord ofta är svåra att uppskatta, men menar ändå att om bara hälften av de fem till åtta miljoner döda som beräknas faktiskt stämmer, är massmordet i Kongofristaten fortfarande ett av värsta folkmorden i modern tid.27
22 McKay, John P., A history of world societies; Value edition, Tenth edition., (Boston: Bedford/St.
Martin's, 2015), s.759.
23 Axelsson 1970, s. 205. 24 Axelsson 1970, s. 206. 25 Axelsson 1970, s. 208. 26 McKay 2015, s. 760.
27 Hochschild, Adam, Kung Leopolds vålnad: om girighet, terror och hjältemod i det koloniala Afrika,
5.3 1800-talets rasdiskurs
Europas politiska, sociala och tekniska penetration av Afrika, vilket föranledde
Kongofristatens uppkomst, var även ett resultat en upplevd biologisk överlägsenhet från västerländsk håll. Imperialismen gav upphov till en arrogans och självgodhet, vilken tenderade att konstruera en bild av den överlägsna vita mannen, och den underordnade svarta. Uppslagsverket Nordisk Familjeboks elfte band, utkommen 1887, exemplifierar detta under ”Negrer”28. Kortfattat konstrueras en bild av ”negern” som intellektuellt,
moraliskt, och social underlägsen alla andra raser, en bild som för sin tid ansågs vara naturvetenskapligt korrekt.
5.4 Nykterhetsrörelsen
En sista aspekt av 1800-talets slut som kortfattat bör belysas är framväxten av
folkrörelser i Sverige, främst arbetarrörelsen och nykterhetsrörelsen.29 Båda rörelserna
spelar med i den svenska demokratiseringsprocessen som sker parallellt med det frikyrkliga uppvaknandet, av vilken Svenska Missionsförbundet är en del. Främst nykterhetsrörelsen fick genom sambandet med folkväckelserna en starkt religiös karaktär.30
6 Svenska Missionsförbundets årsberättelser 1881 - 1902
6.1 1881
C J Engvall inleder sin rapportering från Kongo med att citera Jesaja 60:2: ”Si mörker öfwertäcker jorden och mörkhet folken”.31 Dessa ord menar han äga bra tillämpning på den afrikanska kontinenten som blivit kallad den ”svarta” eller ”mörka” kontinenten. Detta menar han dock inte beror inte bara ”derför att dess invånare äro swarta” utan för att folket där är nedsänkta i mörker och elände. Människorna här vandrar ”i mörker och dödens skugga” då de ännu inte fått höra det glada budskapet. Det skrivs kortfattat om Stanleys resa genom Afrika några år tidigare och hur han på sin långa färd träffat på
28 ”Negrer”, Nordisk familjebok: konversationslexikon och realencyklopedi innehållande upplysningar och förklaringar om märkvärdiga namn, föremål och begrepp, (Stockholm: Gernandts
boktryckeri-aktiebolag, 1887), s.953-956.
29 Svanberg, Ingvar & Westerlund, David (red.), Religion i Sverige, 2. uppl., (Stockholm: Dialogos,
2011), s. 93.
30 Svanberg & Westerlund 2011, s. 371.
31 Swenska missionsförbundet, Årsberättelse för dess tredje werksamhetsår 1881. (Stockholm: U. L.
miljoner människor men inte en enda kristen. Inte en enda av dessa människor har blivit till delad informationen ”om frälsning och ewigt lif genom Kristus”. Denna resa, och dess upptäckt av hedniska folk, var enligt Engvall anledningen till varför kristna församlingar i England gått samman för att kunna missionera i detta område.
Flera svårigheter med missionen enligt Engvall är språket, landets traditioner,
europeiska handlande och jesuiter. Kongospråket beskrivs som en gren av Bantuspråket som talas över stora delar av syd- och centralafrika. Det saknar skrift, och även:
”uttryck för många saker och ting såsom: frid, försoning m. m. Så finnes icke heller något ord, som betecknar penningar o.s.v. Hwilken svårighet detta har med sig, kan man lättare föreställa sig än beskrifwa.”32 Det största problemet med missionen menar dock Englund att europeiska handelsmän är:
Då de europeiska handlande, som till följd af winninslust och penningbegär icke
frukta att resa till de mest ohelsosamma trakter, och som kommit äfwen till Kongo, kunna i sanning de orden tillämpas: ’För eder skull blir Guds namn försmädat bland hedningarne’. De lefwa det uslaste lif i dryckenskap och otukt m.m. och gifwa infödigarne bössor och krut, brännvin och andra rusdrycker i utbyte mot deras varor. Infödigarne behandlas ej heller på bästa sätt. Wid den ringaste förseelse blifwa de, som äro under dem, bundna och mycket grymt pryglade, och om andra infödingar förolämpa dem, blifwa de kanske helt enkelt nedskjutna. Om infödingarne under sådana förhållanden ej så lätt fatta förtroende för eller hysa så höga tankar om den lära, hwars bekännare lefwa på detta sätt, så bör det ej förundra oss.33
Vidare förklarar Engvall att folket är ”djupt sjunket i elände och okunnighet men saknar ingalunda anlag för att höjas”. Folket kan antagligen lära sig skriva, läsa, snickra samt lära sig bättre seder och skick. Enligt uppgift finns det barn i området som lärt sig alfabetet på 14 dagar. Andra barn har fått lära sig att sy, snickra, laga mat och städa ”och de lärde sig lika fort och gjorde det lika bra som hwita barn.” Barnen i området är älskvärda och Engvall påpekar att han ”kunde älska dem fullkomligt lika mycket som någonsin hwita”. Även de vuxna i området fattar Engvall tycke för. De beskrivs som ”mycket känsliga för wänlighet, så att man genom ett kärleksfullt bemötande lätt kan blifwa mycket god vän med dem.”34
Folket närmast kusten beskrivs som fredliga, både för att tidigare missionärer haft inflytande på dem, men även för att de fruktar den vite mannen. Enligt uppgifter från Stanley ”äro somliga af stammarna i det inre af landet menniskoätare. De jagade efter honom i sina kanoter, ropande: ’kött, kött, kött’.
I andlig mening menar Engvall att folket har en förståelse för att det finns en övre makt och erkänner ”att de ha något inom sig, som bestraffar dem, då de göra sådant, som de weta wara orätt.”35Folket är inte heller främmande för att lyssna till de kristna
budskapen. I synnerhet är det barnen som uppskattar att lyssna till bibliska berättelser samt kolla på tavlor med bibliska motiv. Engvall menar att det är bland barnen man bör först och främst fokusera missionen då de visar stort intresse och Engvall poängterar att det är just barnen, ”hwilka ej ännu hunnit warda så djupt rotade i djewulens lögner.”36
Avslutningsvis resonerar Engvall kring folkets inställning till missionärernas uppdrag:
Då jesuiterna hade kommit till San Salvador, ämnad Herrene
missionärerna draga sig derifrån, men då sade en af konungens förnämsta till dem: ’Om I lemnen oss, och wi gå förlorade, så är det eder skuld’. Är icke dett ett tydligt rop: ’kom hit öfwer och hjelp oss’. Huru ämna wi beswara deras bön? Med att ingenting göra? O nej, det är icke möjligt, det våga wi icke, det kunna vi icke, ty huru wi kunna stå till swars dermer inför Herren.37
6.2 1886
Den enda redogörelsen för Kongomissionen beskriver kortfattat hur SMF tidigare samverkat med engelska och amerikanska sällskap men nu tagit beslut att egen verksamhet ska ske. Missionärsfältet beskrivs som lovande då: ”…flere infödingar öppnat sina hjertan för budskapet om Jesus Kristus, syndares frälsare. Afrikas millioner synas längta efter ljus i hedendomens natt, och detta ljus kan allenast evangelium bringa dem.”38
35 Swenska missionsförbundet 1882, s.79. 36 Swenska missionsförbundet 1882, s.81. 37 Swenska missionsförbundet 1882, s.81.
38 Swenska missionsförbundet, Årsberättelse för dess åttonde werksamhetsår 1886. (Stockholm:
6.3 1887
Det meddelas från Kongo att ”hedendomens grundfästen börjar ock så småningom att skakas”39 i takt med att evangeliets budskap sprids bland folket. Den lokala tron ska
enligt Westlind innefatta att de döda finns i skogarna, och att vördnaden om de döda kan vara den viktigaste aspekten av tron. Många unga män har börjat ifrågasätta sin gamla tro genom att testa den genom att tillverka avgudabilder och genom dessa
försöka kontakta de döda. Då detta inte ger någon verkan har många börjat tvivla på sin tro då de vill ha trygghet i var de hamnar efter döden. Westlind summerar detta med att ”Afgudapresternes wapen wändas nu emot dem sjelfwe”40, vilket resulterat i att många
konverterat. Av de senast döpta var två män ”afgudaprester”41. Tiden beskrivs dock
som kort, och att mer mission måste göras, innan missionärerna trängs undan av katolska präster ”och andre, som äro fientlige mot de kristne”.42 Om missionen dock
görs med förstånd är Westlind övertygad om att ”folket sjelf under vår ledninger snart skall börja arbete för att sedan öfwertaga det helt och hållet.”43
Missionsstationen Kibunti har under detta år grundats. Det beskrivs hur då broder Pettersson besökte olika byar längs ett mindre område kring Kongofloden hur folket i byarna var väldigt angelägna om att stationen skulle byggas i just deras by. Pettersson har fått trösta folken i de andra byarna med att ”flere hwite män skulle komma till det och att man skulle bygga på flere ställen.”44
Vidare innehåller Kongomissionens redovisning en inbjudningsskrift från flera lokala ”konungar av Kibunti”45 som önskar att Svenska Missionsförbundet missionärer ska
komma och bygga fler stationer ”warhelst de behaga på den stora höjden sydost från staden Kibunti”. De erbjuder missionärerna full rätt att bruka naturen på samma sätt som de själva gör. 46
39 Swenska missionsförbundet, Årsberättelse för dess nionde werksamhetsår 1887. (Stockholm:
6.4 1888
Missionen beskrivs som på positiv framgång då ”landet är öppet för oss”47 och ”Det ena efter det andra af hedendomens gamla fästen ramlar, och mörkrets rike skakas i sina grundvalar.” Folket beskrivs i allmänhet som ”glatt och livligt”. Fler och fler sägs komma till missionärerna för att bekänna sig till Kristus, såväl män, kvinnor, barn och äldre, samt även avgudapräster.48 En söndag vid stationen Mukimbungu efter en predikan, tändes ett bål där ett trettiotal av ”Kongos usla gudar” brändes. En stor skara afrikaner såg på och enligt Rangström gick de ”antagligen härifrån med betydligt mindre tankar om sina gudars makt.”49 Avgudar har även bränts vid stationen Kibunzi. Det beskrivs hur pojkar från gosskolan självmant samlat ihop sina fetischer för att tillsammans bränna dem på ett bål vid stationen. Pojkarna i skolan beskrivs som ”äraktiga och snälla : några äro jämförelsewis begåfwade.”50
6.5 1889
Vid Mukimbungu har det inte skett någon större väckelse, ”dock reser sig
en då och en då genom evangelii makt och skakar hedendomens bojor af sig”.51 Av de
senast omvända var två relativt nykomna män från den ”förr så fientliga byn Matende.”52
Från Kibunzi berättar missionär Pettersson om ett dop där en pojke inte
bara vänt sig från sina avgudadyrkan, utan givit en ”offentlig bekännelse om, att gifwit hela sitt hjerta åt Jesus och fått det twaget och renadt i hans blod.”53 Vidare skriver Pettersson att pojken ”nu genom dopet skulle upptagas i de heligas samfund”54, och att
”brodershanden räcktes den nykomne, som nu antagit namnet Josua.”55
47 Swenska missionsförbundet, Årsberättelse för dess tionde werksamhetsår 1888. (Stockholm:
Hemlandsmännens tryckeri, 1889), s.15.
48 Swenska missionsförbundet 1889, s.14. 49 Swenska missionsförbundet 1889, s.15. 50 Swenska missionsförbundet 1889, s.15.
51 Swenska missionsförbundet, Årsberättelse för dess elfte werksamhetsår 1889. (Stockholm:
Hemlandsmännens tryckeri, 1890), s.33.
Stationen vid Diadia har slutit fred med en av ”de fientlige hövdingarna”56, vilken nu
låter barnen gå i skola vid missionsstationen, samt rapporterar även att ett tiotal män jobbat avlönat mot månadsbetalning vid missionsstationen. Männen beskrivs som nybörjare ”hwilka ej fått lära sig annat arbete än att tappa palmvin och bära bördor på hufwudet.”57 Enligt missionär Skarp är det missionärernas plikt att vid sidan om att
frälsa hedningarna, även lära dem att arbeta, ”ty whad är en kristen, om han icke kan eller vill arbeta.”58 Vidare skriver Skarp hur han bevittnat ”en liten förståndig gosse
hwilkens ben äro förlamade”59 sjungandes på sitt modersmål om Jesus med glädje i
ögonen, ovetandes om att någon människa såg honom. Skarp beskriver händelsen som ”en god lektion, den lille swarte krymplingen gav mig.”60
En ny missionsstation, Nganda, har under det gångna året utsetts, i ett område befolkat av Bwende-folket, vilka beskrivs som ”ett wildt och i hedendomens mörker djupt sjunket folk”.61
6.6 1890
Årsberättelsen är relativt innehållslös gällande de aspekter som i denna uppsats eftersöks. Den börjar med att ange att ”Den lilla negergossen, Moses,”62 insjuknat i
lunginflammation under sin vistelse i Sverige. Han är nu återställd och råds av läkare att snabbt bege sig tillbaka till Kongo för att inte åter insjukna. Från Mukimbungu
rapporteras att flera har blivit döpta under årets lopp. Från Kibunzi rapporteras att skolverksamheten går frammåt. Barnen beskrivs som ”öfwer huvud taget snälla och arbetsamma”63och ger missionärerna mycket glädje. Vid stationen i Diadia bor nu 22 pojkar. De beskrivs som ”snälla och läraktiga”64 och har under den senaste tiden fått
lära sig att sy sina egna kläder. Avslutningsvis anges en önskan om att ”Måtte Herren fortfarande såsom hittills wälsigna det hoppingifwande arbetet i Kongo, så att många af
56 Swenska missionsförbundet 1890, s.37. 57 Swenska missionsförbundet 1890, s.37. 58 Swenska missionsförbundet 1890, s.38. 59 Swenska missionsförbundet 1890, s.39. 60 Swenska missionsförbundet 1890, s.39. 61 Swenska missionsförbundet 1890, s. 32.
62 Swenska missionsförbundet, Årsberättelse för dess tolfte werksamhetsår 1890. (Stockholm:
Hemlandsmännens tryckeri, 1891), s.31.
Hams swarte slägte måtte få erfara, at äfwen de hafwa i Kristus Jesus en frälsare från hedendomens mörker och styggelser.”65
6.7 1891
Från Mukimbungu rapporterar Walldén att det startats en dopklass där alla som begärde dop fick undervisning. Det sker skild undervisning för kvinnor och män. Vidare berättas att den vanliga skolverksamheten för pojkar drivs ”med tillhjälp av en swart yngling.”66
Under året har 13 döpts. Fler har begärt dop, men får tillsvidare gå i dopklass. En person har under året blivit utesluten på grund av månggifte. Församlingen uppgår vid årets slut till 45 personer.
Från Kibunzi meddelar Pettersson att ett antal reparationer och tillbyggnader gjorts, men hjälp av ”gossarna”.67 Samma gossar har enligt uppgift varje söndag varit ute i de
närbelägna byarna och predikat.68 Gossarna bor mer eller midre på stationen ”och äro i
wiss mening att betrakta som barnhemsbarn […] af whilka en är medlärare […] en är twättare, och tre äro med i tryckeriet.”69 Pojkarna beskrivs som ”liksom alla andra pojkar öro de icke sena att taga sig friheter, då de se, att minsta tillfälle ges.”70 I en
närliggande by har under året ett skolhus blivit färdigbyggt och undervisningen leds av två namngivna afrikaner, Mayala och Kiasangwa.71 Pettersson avslutar sin redovisning med en önska om att tiden skall komma ”då Gud skall skaka hednafolket
häromkring.”72 Missionären Rangström rapporterar att predikningar har gjorts i
omkringliggande byar där folket har lyssnat uppmärksamt, ”men deras okunnighet och widskepelse är ett stort hinder.”73 I området kring Diadia har en bistation upprättats
efter överenskommelse med byn Mbanza Nkangas hövdingar.74 Vid bistationen finns en
65 Swenska missionsförbundet 1891, s. 36.
66 Swenska missionsförbundet, Årsberättelse för dess trettonde werksamhetsår 1891. (Stockholm:
skola som sköts av en namngiven afrikan, Kiananwa, och och icke namngiven ”gosse härifrån”.75
Vid Nganda har ett hus byggts till skolgossarna. Huset består av tio rum och rymmer 60 sovplatser. I allmänhet är skolbarnen snälla och gör framsteg i skolan. Predikningar har gjorts i omkringliggande byar där folket lyssnar uppmärksammat och välkomnande.76
6.8 1893
Stationen vid Mukimbungu sköttes under en period ”af ett par swarta evangelister, hwilka utmärkte sig för mycken noggrannhet och punktlighet.”77 Arbetet har under
denna tid inte tagit någon skada enligt missionär Andersson. Två
församlingsmedlemmar har ”med sorg måst uteslutas.”78 Av de under året avlidna
församlingsmedlemmarna beskrivs en som ”en stilla och älsklig man.”79 Andersson
refererar till föregående års redovisning där fem individer omnämndes som friköpta. En av dessa, en flicka på ungefär 14 år, ”tillhör nu missionen härstädes och är en mycket snäll och förståndig flicka.”80 Hon är numera döpt och ses nu som ”en af församlingens
allra bästa kwinnor.”81 Vid Mukimbungu har under det gånga året även startats en
läkarmission.82
Från Kibunzi inleder missionär Laman sin redovisning med att retoriskt fråga om en oskyldig fånge kan räddas. Denna fråga uppkommer ”wid tanken på detta i synder och laster djupt nedsjunkna och af Satan fjättrade folk.”83 Skolgossarna vid stationen har
under året varit hjälpsamma vid anläggandet av nya plantering samt hjälpt till med arbeten på stationen. Verksamheten vid byarna kring stationen har skötts av fyra namngivna kongolesiska evangelister. Vid Ngombe har Nayala och Kiasungwa drivit verksamheten, och vid Nkonka har verksamheten skötts av Lusanu och Lokelo.84
75 Swenska missionsförbundet 1892, s. 46. 76 Swenska missionsförbundet 1892, s. 47f.
77 Swenska missionsförbundet, Årsberättelse för dess femtonde werksamhetsår 1893. (Stockholm:
I sin redogörelse från Diadia börjar missonären Skarp med att beskriva sin kamp mot omgivningen han befinner sig i: ”Här […] hafwa wi den råa barbarismen med den grofwa af okunnigheten och widskepelsen altrade fetischdyrkan tt kämpa emot.”85
Under det gångna året ”hafwa så mycket hårdare sammandrabbningar ägt rum mellan ljusets och mörkrets andemakter.”86 Pojkarna vid skolan har vid de flesta fall varit arbetsamma och lydiga, samt vittnar både vid stationen som i byarna ”om den frälsare, som förlossat dem ur hedendomens mörker.”87 Bistationen Mbanza Nsangas
skolverksamhet har under hela året drivits av ”wår nitiske, infödde medhjälpare, Abeli Kiananva.”88 Ytterligare en kongoles namnges, Alemi Makmala. Han är en slav,
tillhörande hövdingen i Mbanza Nsanga, och har under året genomgått evangeliekurs, och har varit till godhjälp vid både skolan och predikningsverksamheten.89
Från Nganda meddelas av Norén att förutom de missionärer som under året dött av sjukdom, har deras liv även svävat i fara på grund av ”upproret – som ännu icke bliwit kväst – och därpå följande krig mellan staten och de upproriske.”90 Besöken i de omkringliggande byarna har därför varit mycket färre än tidigare år.91 Skolarbetet vid missionsstationen har dock kunnat fortlöpa under större delen av året tack var hjälp från ”den sannt gudfruktige, nitiske och duglige evagelisten Pauli Sikoko. Guds wälsignelse while öfwer honom allt framgent.”92 Åter en annan kongoles omnämns vid namn,
Nkondi, vars sista ord var ”Jesus, förbarma dig öfwer mig”, innan han avled.93
6.9 1894
Från Mukimbungu rapporterar missionär Andersson att området under året härjats av både uppror mot staten och smittkoppor.94 Läkarmissionär Palmer fortsätter med att
85 Swenska missionsförbundet 1894, s. 56. 86 Swenska missionsförbundet 1894, s. 57. 87 Swenska missionsförbundet 1894, s. 58. 88 Swenska missionsförbundet 1894, s. 60. 89 Swenska missionsförbundet 1894, s. 60. 90 Swenska missionsförbundet 1894, s. 62. 91 Swenska missionsförbundet 1894, s. 64. 92 Swenska missionsförbundet 1894, s. 62f. 93 Swenska missionsförbundet 1894, s. 63.
94 Swenska missionsförbundet, Årsberättelse för dess sextonde werksamhetsår 1894. (Stockholm:
beskriva att vaccinering misslyckats, både för att en del av vaccinet var för gammalt, samt att en del av ”infödingarne” inte vill ge någon ersättning för medicinen de mottar: ”utan de skola då söka hjälp hos sina fetisch män, såsom de gjorde förr. Den tid torde dock ej wara långt borta, då folket lär sig att mera inse de naturliga läkemedlens nytta och fetisch-dyrkans och afgudaprästernas dårskap.”95
Från Kibunzi meddelar föreståndare Pettersson att ”de kristna”96 i hans församling på
eget bevåg beslutat att sluta dricka palmvin, röka tobak, bära pärlor och ringar, samt ”spela på hedniska musikinstrument, så framt de icke kunna sjunga Guds sånger till musiken.97 De har även bestämt att kvinnorna ska ”kläda sig anständigt, så att de skyla sin nakenhet”.98
Från Diadia rapporterar föreståndare Skarp att det svåraste hindret för
missionsverksamheten är slöheten och lättjan hos männen de möter. Orsakerna till lättjan beskrivs huvudsakligen grunda sig ”uti det omåttliga drickandet af palmvin”.99
Därtill hjälper det inte, enligt Skarp, att ”mannens hufwudsakliga sysselsättning är att tappa palmvin”.100 Vidare skriver Skarp att då det är missionens uppgift ”att med
evangelii makt bekämpa all slags synd och last, så inses, att här måste blifwa en hård kamp.”101 Flera gånger under året har kristna församlingsmedlemmar dragits med i
”hedningarnes dryckeslag”102, vilket resulterat i att nykterhetsförening bildats med löfte
om ”absolut afhållsamhet äfwen från palmvin.”, vilket Skarp ser som en seger.103
Vidare namnges fyra kongolesiska män. Daniel Nzinu104, som hjälpt till att driva skolan för pojkar, Alemi Makmala samt Joane Ngelezo105, som under större delen av året bedrivit både skolverksamheten och evangelieverksamheten vid bistationen Mbanza Nsanga, samt ”wår alltid lika nitiske och trogne evangelist Abeli Kiananwa”106 som
själv drivit både skolverksamheten och evangelieverksamheten vid Mbanza Kinganga, en transportsstation tillhörande Kongo Balolo Missionen, en brittisk organisation. Kiananwa har även med sitt glada och livliga sätt, ”med en för Kongofolket owanlig uthållighet”107, vandrat omkring i byarna och spridit Guds ord. Skarp ser det gågna året
som lyckat, och anser att ”Såwidt wi hafwa fattat wår uppgift rätt, så äro wi sända att bland detta folk uppenbara den gudomliga barmhärtigheten.”108
Från Nganda skriver missionärsfru Andreæ att under maj och juni försvann många pojkar från stationen. ”En stor del såldes eller bortgafs i de många rättegånger, som då höllos i anledning af kriget mellan staten och de swarte.”109 Under senare delen av året
att en del av dem återkommit, och en flicka har blivit friköpt. Evangelisten Dikoko har med ”trohet och nit” var väldigt hjälpsam i skolarbetet.110
6.10 1895
Föreståndare Sjöholm vid Mukimbungu inleder sin rapport med att konstatera att ”alla infödingar äro som barn” som ”äro i behof av ledning och underwisning i det minsta såväl som det största.”111 Genom att ledningen vid stationen tillåtit sina troende
församlingsmedlemmar att behålla en del av sina seder, de seder som inte direkt gått emot Guds ord utan mer sågs som nationella, har det lett till ”att det warit swårt skilja mellan en troende och en icke troende.”112 En rensning har gjorts, och församlingen har
nu slutat dricka palmvin, bära ringar, bjällror, och pärlor, samt ”åtskilliga andra mindre vackra tillställningar.”113 Under det gångna året har sex stycken bistationer grundats
runtomkring huvudstationen. Fem av dem drivs av namngivna kongolesiska
evangelister.114 Gustaf Palmer, föreståndare för läkarmissionen, tillägger att vid sidan av att förkunna Guds ord, måste banden klippas till ”deras hedniska styggelser, och ett af dessa band är deras tro på afgudarnes förmåga att bota sjukdomar.”115
107 Swenska missionsförbundet 1895, s. 71f. 108 Swenska missionsförbundet 1895, s. 72. 109 Swenska missionsförbundet 1895, s. 75. 110 Swenska missionsförbundet 1895, s. 75.
111 Swenska missionsförbundet, Årsberättelse för dess sjuttonde werksamhetsår 1895. (Stockholm:
Swenska tryckeriaktiebolaget, Kungsg. 17., 1896), s.65.
Kibunzi har numera 5 stycken bistationer som alla drivs av kongolesiska evangelister.116
I flickhemmet vid Diadia har under året tillkommit 19 flickor som friköpts.117
Vid Nganda rapporterar föreståndare Walldén att församlingen under året avsagt sig allt drickande av palmvin.118
6.11 1896
Från Mukimbungu meddelar föreståndare Sjöholm hur de under året kunnat nå ut till 72 omkringliggande byar tack vare att de vid Mukimbungu har en fungerande
evangelistutbildning. Sjöholm menar att ”då det är på dessa, som arbetets utweckling i fortsättningen till stor del kommer att bero, wilja wi begagna oss af tillfället att påpeka för såwäl konferensen här ut som för styrelsen där hemma nödwändigheten af att söka få denna skola bättre ordnad”.119 Det finns för tillfället 15 evangelister vid stationen
vilka Sjöholm beskriver som ”Dessa wåra kära bröder äro oss och missionen till owärderlig tjänst.”120 Sjöholm tillägger även att de vid stationen många gånger under
året löst tvister bland lokalbefolkningen. Enligt Sjöholm har det ”bliwit en wana på många ställen häromkring att låta den hwite lärarens utslag wara avgörande”.121
Från Kibunzi rapporteras om de 8 bistationer som mer eller mindre under året drivits av kongolesiska evangelister, varav alla namnges: Josua Lusanu, Stefanus Mayalu, Salomo Makanza, Filippus Matundu, Petrus Lusala, Bartimeus Mubiandu, Elisa Nkambulu, Andreas Kimfuzi, Samuel Kiasungwa samt Jakob Nsakala122 En av utstationerna, Kibangu, har under året anfallits och skövlats av folk från kringliggande byar.
Evangelisten Bartimeus Mubiandu blev i anfallet mördad och verksamheten har därefter inte upptagits. Enligt föreståndare Laman har mordet ”på det kraftigaste beifrats af
116 Swenska missionsförbundet 1896, s. 77f. 117 Swenska missionsförbundet 1896, s. 81. 118 Swenska missionsförbundet 1896, s. 83.
119 Swenska missionsförbundet, Årsberättelse för dess artonde werksamhetsår 1896. (Stockholm: Swenska
tryckeriaktiebolaget, 1897), s.71.
statens tjänstemän.”123 Josua Lusanu avled under året och beskrivs som ”mycket älskad
och wärderad”.124
Föreståndare Larsson rapporterar från Diadia verksamheten fått ett tillskott av ”5 infödde ynglingar” som genomgått evangeliekursen.125 Dessa 5, tillsammans med de
”någorlunda dugliga infödde medarbetare, Abeli Kinanwan och Daneile Nsinu”126 har
under året skött om fem bistationer. Vid huvudstationen finns 24 friköpta flickor-127 Vidare beskriver Larsson hur hälsotillståndet ”med få undantag ibland oß hwita”128
varit bra, ”Men ibland de swarta”129 har det värre. De beskrivs som ”oförgätliga
stunder både för de swarta och oß, då medlemmar upptagas i församlingen.”130
Bistationen Bulu, som tidigare använts av staten som transportstation, togs åter i bruk av staten detta år. Detta blev ett hinder för missionsverksamheten då ”skolgossarne icke längre wille komma till skolan, och evangelisterna anhöllo om att få gå till en annan plats.”131
6.12 1897
Från Mukimbungu rapporteras att stationen med bistationer under året drivits av ”5 hwita och 12 evangelister.”132
Från Kibunzi rapporterar Pettersson att ”en lite wanära för verksamheten”133 uppstått
under året då strejk utbröt vid en av bistationernas skola. Alla skolpojkar får 25 öre i veckan om de vistas i skolan fem dagar i veckan och utöver det arbetar en timme varje dag. Pojkarna strejkade en vecka för att få betalt även om de missade en dag på grund av sjukdom, vilket motsattes av ledningen. Av de 10 bistationerna drivs verksamheten
123 Swenska missionsförbundet 1897, s. 79. 124 Swenska missionsförbundet 1897, s. 78. 125 Swenska missionsförbundet 1897, s. 81. 126 Swenska missionsförbundet 1897, s. 81. 127 Swenska missionsförbundet 1897, s. 83. 128 Swenska missionsförbundet 1897, s. 86. 129 Swenska missionsförbundet 1897, s. 86. 130 Swenska missionsförbundet 1897, s. 88. 131 Swenska missionsförbundet 1897, s. 89.
132 Swenska missionsförbundet, Årsberättelse för dess nittonde werksamhetsår 1897. (Stockholm:
Swenska tryckeriaktiebolaget, Kungsg. 17., 1898), s.58.
vid 6 av dem av namngivna kongolesiska evangelister: den ”nitiske”134 avlidne Yosu
Lusanu, Sitefano Mayalu, Samueli Kiasungwa, Filipo Matundu, Andela Kimfuzi, Yakobi Nsakala, samt Pauli Komunwa.135
Från Diadia meddelas av Larsson verksamheten ”biträdts af 5 ordinarie infödde läraren, nämligen Abeli Kiananwa, Petolo Mazangi, Elisa Semba, Samueli Nsembani och Andela Diatzwa”136 Dessa friver främst arbetet vid bistationerna och ”Wi äro
tacksamma för dessa dyra gåfwor, Gud gifwit oß.”137 Evangelisten Danieli Nzinu har
under året dött.138
Från Nganda frågar sig Börrison vad missionarbetet går ut på. Enligt honom är det ett frälsnings- och räddningsarbete som behövs göras ”innan ännu dyningarne från en gudlös civilisation bryter sig öfwer dem och trycker dem ned i en omätlig afgrund.”139 Evangelisten Abalami Nkumbi, som ”har utfört ett owanligt troget dagsarbete”140 har
under året dött. Börrison meddelar även att ”Byskolorna omfattas med stort intresse både af hedningarna och af församlingen.”141
6.13 1898
Enligt Laman är missionsarbetet i flera avseende likt det arbete som utförs vid uppfostringsanstalter då man måste ”omskapa folket till ett idogt, kraftigt och
arbetsälskande folk” genom att ”lära och undervisa dem i odling m. fl. nyttiga arbeten och yrken, på det de må kunna komma till en bättre och oberoende ställning, hwars mål åter är, att de blifwa ett civiliserat och missionerande folk.”142 Arbetet vid
Mukimbungu har utförts av ”5 hwita och 9 äldre och 8 yngre evangelister.”143
134 Swenska missionsförbundet 1898, s. 61. 135 Swenska missionsförbundet 1898, s. 61-63. 136 Swenska missionsförbundet 1898, s. 65. 137 Swenska missionsförbundet 1898, s. 66. 138 Swenska missionsförbundet 1898, s. 66. 139 Swenska missionsförbundet 1898, s. 68. 140 Swenska missionsförbundet 1898, s. 69. 141 Swenska missionsförbundet 1898, s. 69.
142 Swenska missionsförbundet, Årsberättelse för dess tjugonde werksamhetsår 1898. (Stockholm:
Swenska tryckeribolaget Ekman & Co, 1899), s.57.
I mars detta år föddes den första avkomman av två missionärer, Josef Emanuel vid Kibunzi. Enligt föreståndare Pettersson har han redan utfört mer missionärsarbete än någon tidigare, då han visat ”att wi födas hwita, lika vißt som de födas swarta.”144
Vidare har ”de 11 swarta medhjälpare, som omnämndes i förra årsberättelsen”145 varit tillgängliga även detta år. Verksamhet har återupptagits i ett område som 1896 ”af statens soldater och fientliga infödingar plundrades och brändes.”146
Från Diadia rapporteras att verksamheten vid den av utstationerna inte kunna fortgå hela året då ”statens soldater en natt öfwerföllo byn, bundo män och kwinnor, som de sedan förde med sig. Bland dessa war en af wåra evangelister och hans hustru, hwilken
sistnämnda de först skändade på det mest skamliga sätt midt för hennes mans ögon.”147 I övrigt sker all verksamhet vid bistationerna av ”infödda lärare, som alla genomgått evangelistskolan vid Mukimbungu och sedan blifwit antagna af konferensen.”148
Vid Nganda frågar sig föreståndare Börrison: ”Är det icke wåra bröder och systrar, wi bo och werka ibland, fastän de blifwit swarta? Har icke Gud gifwit både oß och dem tid och rum att träffas, på det att wi må lära äfwen deßa arma kongobarn finna sin Gud, som ju ock är wår egen käre Fader?”149 Missionen har fått ta över stationen Kingila, som tidigare tillhört staten. Detta är den andra stationen som staten överlåter, ”hwilket ju ock wisar statens wänliga sinnesstämning mot wår mission.”150 Den ”dyrbara
evangelistskara”151 som finns vid stationen har under året ökat ”hwadan antalet här af wåra swarta missionärer nu är 14.”152 En av dessa, Jsafi Kimbele, var under ett tag
utesluten eftersom han sålt sina syskon. Efter att ha visat ånger blev åter upptagen i församlingen då denne ansåg ”att han handlat under sofsjukans inflytande”.153 Börrison har under året gjort en resa in i Franska Kongo och där mött en officer som gett
missionen tillåtelse att starta mission på deras område med det enda villkoret att de lärde folket franska.154
Från Kinkenge rapporterar föreståndare Johansson att det praktiska arbetet under året varit mödosamt, ”ty wåra swarta kunna wara både olydiga, lata och okunniga.”155
Johanssons ”trogne wän och följeslagare”, Masakuba Davidi, har under året avlidit.156
”Denna broder war en kostlig frukt af arbetet wid Kibunzi.”157 Under sommaren
undervisade evangelisten Esaia Ndaki vid missionsskolan. Han hade självmant valt att bosätta i i Kinkenge för att ”blifwa hjälpt från den starka frestelsen att dricka
palmvin.”158
6.14 1899
Från Kibunzi rapporterar Flodén att han, tillsammans med andra ”hednamissionärer och missionsvänner” ser och känner hur Gud älskar ”de stackars hedningarna.”159 ”Han har
uppenbarat sin rättfärdighet med frälsning för kongonegrerna”.160 Kibunzi har 13
bistationer där ”uppehålles af infödda evangelister.”161
Från Diadia anser Flodén att: ”Lättja, olydnad och ondska äro här nationalsynder, som äro djupt inrotade bland både stora och små.”162 Bistationerna har under året ökat till
16 stycken som alla drivs av ”våra kära evangelister.”163
Från Londe återberättas att Mose Nsiku driver tryckeriet och bokbinderiet förträffligt. Tryckpressen känner han bättre än någon annan, och han leder arbetet, vilket resulterat i att två arbetare slutat då de haft svårt att ”lyda svart skinn.”164
154 Swenska missionsförbundet 1899, s. 73. 155 Swenska missionsförbundet 1899, s. 74. 156Swenska missionsförbundet 1899, s. 74. 157Swenska missionsförbundet 1899, s. 75. 158Swenska missionsförbundet 1899, s. 75.
159Svenska missionsförbundet, Årsberättelse för dess tjuguandra verksamhetsår 1899 (Stockholm:
Svenska tryckeribolaget Ekman & C:O, 1900), s.64.
6.15 1900
Mukimbungus utstationer har under året drivits av 17 ”infödda lärare.”165 Stefano Kilanda har dessvärre dött under året. Vidare rapportera Larsson att ”Flera affällingar hafva kommit till rätta, och ganska många hedningar hafva blifwit omvända.”166 På
grund av en period av en växande dryckesrörelse, som ursprungligen växte fram på en amerikansk missionsstation, har 49 blivit blivit uteslutna under året.167
Enligt föreståndare Flodén så har Diadia och Kibunzi sammanlagt 35 bistationer, varav alla drivs av infödda evangelister. ”De flesta af evangelisterna hafva dock varit trogna och nitiska.”168 ”Vid Kibunzi ha vi en svart, som nästan ständigt är sysselsatt med att
hjälpa . . . lidande barn. Vi måste naturligtvis laga till de olika medicinerna åt honom.”169 Under året har två lärare samt otaliga församlingsmedlemmar blivit
uteslutna för att ha druckit palmvin. De flesta ångrar sig och vill återigen upptas i församling, men ”de må dock få vänta något samt känna följderna af sitt fall och så lära sig förstånd.”170
Från Nganda rapporterar Ekström att: ”Genom sjukvården hafva vi fått vara de svarta till stor hjälp” då ”folket ej förstått mer än att förvärra det onda” genom ”deras
oduglighet”.171 Undervisningen fortgår som vanligt och ”undervisningen vid stationen
bestrides i hufvudsak af de hvita, vid utskolorna af de svarta.”172 Församlingen beskrivs
som ”vår fröjd och vår krona”.173 Den har under året relativt väl motstått ”satans listiga
anslag” men innehåller fortfarande anlag av ”hedniska seder” som klagogråt, dans och skjutning vid sorg- och glädjefester. ”Det är därför vi åter och åter behöfva undervisa dem och gifva dem lag, som de kalla det.”174
Från Kinkenge resonerar föreståndare Walldén att: ”de mörkhyade barnen här vid
165 Svenska missionsförbundet, Årsberättelse för dess tjugutredje verksamhetsår 1900 (Stockholm:
Svenska tryckeribolaget Ekman & C:o, 1901), s.74.
Kongos stränder” ska få höra Guds röst och ”förenas med den stora skaran”.175 ”Äfven
här vid Kinkenge har den ljufliga herderösten börjat att höras och några af de förlorade fåren och lammen, som varit sargade och sönderslitna, hafva börjat att återvända till den rätte herden och blifvit helade…”176
Från Londe rapporterar Sjöholm att dess tryckeri är: ”det största och mest produktiva i hela Kongostaten. . . . Största förtjänsten för detta tillkommer vår broder Nsiku Mose, som jämte sex ynglingar i hufvudsak sköter både tryckeri och bokbinderi.”177
6.16 1901
Från Mukimbungu rapporterar föreståndare Jansson att två av de äldre evangelisterna, Yoani Mbamba och Yosua Makulula har avlidit.178
Från Diadia och Kibunzi rapporterar föreståndare Lindström att det förekommit några sjukdomsfall ”men Herren har skonat oss från dödsfall”, dock ”bland de svarta har döden gjort sina skördar”.179 Två flickor vid flickskolan, Luti Ketunuma och Kunigunda
Lutumbo, har under året avlidit.180
Från Nganda rapporterar föreståndare Ekström att hälsotillståndet ”varit jämförelsevis godt” för de vita, samt att ”bland de svarta har ingen ovanlig eller svårare sjuklighet försports.”181 Ekström beskriver folket rumtomkring som ”arma hedningar”.182
Motgång har mött missionsverksamheten då ”En av statens svarta höfdingar, […] hade beslutat att totalt göra vår verksamhet om intet.”183 Han har enligt Ekström tvingat de
kristna att dansa, trumma, och dricka palmvin, samt tagit deras egendomar, förbjudit dem att går i skolan, och förbjudit dem ”att kläda sig, som det anstår kristna. I allt detta hade han stor framgång, emedan statens hwite män icke endast medgåfvo, att han
175 Svenska missionsförbundet 1901, s. 87. 176 Svenska missionsförbundet 1901, s. 87.
177 Svenska missionsförbundet 1901, s. 92.
178Svenska missionsförbundet, Årsberättelse för dess tjugufjärde verksamhetsår 1901 (Stockholm:
Svenska tryckeribolaget Ekman & CO, 1902), s.71.
179 Svenska missionsförbundet 1902, s. 74. 180 Svenska missionsförbundet 1902, s. 75 181 Svenska missionsförbundet 1902, s. 77.
182Svenska missionsförbundet 1902, s. 78.
handlade på nämna sätt utan t. o. m. lärde honom att så handla.”184 Efter att Ekström
besökt statens station, Luanzi, och hotat att anmäla den överordnade vid stationen till högre instanser har ”den svarte gunstlingen” fängslats och stationen har fått en ny chef.185
Från Kinkenge meddelar föreståndare Walldén att ”Herren varit nådig och barmhärtig, långmodig och stor i nåd mot oss och våra kära svarta under det år, så flytt.”186
Hälsotillståndet har varit bra ”ibland oss hwita”, dock har den varit värre ”ibland de infödda”, och även ”f. d. mycket anlitade medicinmän eller afgudapräster komma och söka hjälp.187
Från Kingoyi meddelar föreståndare Markus om stationens första verksamma år. Han beskriver arbetet som att ”höja korsets blodröda banér för att nedbryta de urgamla hedendomens afgudafästen, som icke förmå att skydda de stackars hedningarna fös satans mördande skott och pilar.”188 Hälsotillståndet har varit gott, dock har ”ingen af
oss undgått feber” dock har ”De svarta här på stationen varit mycket friska”.189
6.17 1902
Från Mukimbungu rapporterar föreståndare Laman att deras ”trogne evangelist” Paulus Dikoko avlidit. Han har efterträtts av David Malangidila. Enligt Laman räcker det dock inte med att ha en god evangelist ”utan äfven de hvita måste hafva ett vakande öga öfver verksamheten i byarna, om allt skall utveckla sig i en sund riktining.”190 Två evangelister och många församlingsmedlemmar har under året lämnat församlingen. Den första att lämna ”var broder till en af staten tillsatt höfding för detta distrikt.”191
184 Svenska missionsförbundet 1902, s. 79. 185 Svenska missionsförbundet 1902, s. 79-80. 186 Svenska missionsförbundet 1902, s. 81. 187 Svenska missionsförbundet 1902, s. 81. 188 Svenska missionsförbundet 1902, s. 84-85. 189 Svenska missionsförbundet 1902, s. 85.
190 Svenska missionsförbundet, Årsberättelse för dess tjugufemte verksamhetsår 1902 (Stockholm:
Svenska tryckeribolaget Ekman & C:o, 1903),s.65.
Från Kibunzi meddelas av föreståndare Berthold att evangelisten Samueli Kiasungwa har behövt lämna sitt arbete på grund av sjukdom.192 Hälsotillståndet för ”oss hwita” har varit bra, dock har sjukvården för ”de infödda” varit tidskrävande.193 Vidare menar
Berthold att ”Vår kristliga plikt bjuder oss att taga vård om de verklig lidande”.194 12 församlingsmedlemmar har blivit uteslutna för att ha ”lefvat osedligt eller druckit palmvin.”195 Från Diadia meddelar föreståndare Karlman att hälsotillståndet varit gott
då ingen ”af oss”196 varit nämnvärt sjuka. ”Blande de svarta” har rätt många avlidit av
sjukdom.197
Från Nganda rapporterar föreståndare Lembke att all undervisning vid de 11
utstationerna sköts av 11 evangelister och 2 medhjälpare.198 Hälsotillståndet bland ”oss hvita” beskrivs som gott.199
Från Kinkenge meddelar Börrisson att dödstalen bland ”de infödda” har varit mycket få i relation till befolkningsmängden.200
Från Kingoyi meddelar föreståndare Markus att hälsotillståndet varit ”det bästa, vi kunnat vänta”, detta så även bland ”de infödda”.201 Markus tillskriver sjukvården en stor roll i att ”förtroendet för de hvite betydligt förökats. Dock vill förtroendet till afgudaprästerna ej gärna upphöra hos de mest konservativa och råa hedningarna.”202
Under årets första hälft bedrevs undervisning vid stationen av ”en infödd lärare från Nganda”. Andra hälften av året drevs den av syster Alma Doering ”med större framgång”.203 Vidare beskriver Markus arbetet som svårt ”bland detta vilda
