UMEÅ UNIVERSITET
Institutionen för kultur- och medievetenskaper Museologi C
Bevara eller begrava?
Mänskliga kvarlevor i svenska anatomiska samlingar och deras framtid
To preserve or to bury?
Human remains in Swedish anatomical collections and their future
Tova Äng
C-uppsats: VT 2018
Innehållsförteckning
Inledning ... 1
Syfte och frågeställning ... 2
Metod ... 2
Teori ... 4
Tema och forskningsläge ... 6
Avgränsningar ... 7
Källor ... 8
Uppsatsens disposition ... 9
1. Dissektionens historia ... 11
2. De anatomiska museernas historia och de anatomiska samlingarna idag ... 15
Anatomiska museet i Uppsala och dess samlingar ... 16
Anatomiska museet i Lund och dess samlingar ... 18
Anatomiska museet i Stockholm och dess samlingar ... 19
3. Juridiska, praktiska och etiska förutsättningar för begravning... 20
De juridiska förutsättningarna för återlämning ... 20
Förvaltarnas riktlinjer och attityder till begravning ... 23
Praktiska möjligheter till begravning ... 24
4. Avslutande analys ... 27 Anhöriga ... 27 Intressegrupp ... 29 Förvaltarna ... 32 Slutsats ... 33 Sammanfattning ... 36
1
Inledning
Mitt intresse för ämnet mänskliga kvarlevor i musei- och samlingssammanhang väcktes i samband med att jag besökte Royal London Hospital Museum 2016. Jag hade några veckor tidigare läst några böcker om medicinhistoria och i samband med en resa till London kändes detta museibesök givet. Medan det överlag var ett intressant museum var det en sak som jag helt enkelt inte kände mig helt bekväm med – en kopia av Joseph Merricks skelett. Merrick, även känd som elefantmannen, föddes med en kraftigt deformerad kropp och kunde endast försörja sig genom att uppträda på olika cirkusar. Genom hela sitt liv, kantat med fattigdom och ensamhet, exploaterades han av olika människor som tjänade pengar på hans utseende. Trots att det endast är en kopia av hans skelett som visades upp så var det ändå någonting som kändes fel och skelettet fanns endast där för underhållning då resten av utställningen om honom inte höll en särskilt vetenskaplig nivå. Hans riktiga skelett finns ännu kvar på
sjukhuset där han vårdades i slutet av sitt liv trots uppmaningar att han ska begravas, mycket på grund av hans kristna tro. I detta fall var det just exploateringen som fick mig att reagera – varför skulle roten till hans lidande fortsätta efter döden?
Detta museibesök fick mig överlag att tänka kring mänskliga kvarlevor på museer och i samlingar. Vilka är dessa människor? Hur hamnade de egentligen där? Och vad ska vi göra med dem? På senare tid har repatriering av utländska kvarlevor blivit en allt hetare
debattfråga och 2017 återlämnades kvarlevor från en urbefolkning till Nya Zeeland från Karolinska Institutet. Tio år tidigare krävde Sametinget att samtliga samiska skelett i alla statliga samlingar ska identifieras och repatrerias. En grupp med människor som dock aldrig nämns i denna fråga är de kvarlevor som består av människor som kom till de anatomiska institutionerna vid Lund och Uppsala universitet samt Karolinska institutionen för att
dissekeras efter sin död på 1800- och 1900-talet. Dessa människor var ofta fattiga, utan familj och bodde på olika sorters försörjningsinrättningar, fängelser och sjukhus. Ska dessa också begravas? Eller ska dessa helt enkelt glömmas bort då det inte finns några påtryck utifrån? Dessa människor gick från samhällets botten till att bli ofrivilligt dissekerade till att sedan bli bortglömda i ett arkiv. Förtjänar dessa människor upprättelse i form av en riktig begravning? Jag tycker det. Jag går in i detta uppsatsskrivande med en tydlig övertygelse om att människor även efter döden ska behandlas med respekt och att dessa människor vars kvarlevor finns i arkiven förtjänar den vördnad de förnekades dem både i livet och i döden. Jag är medveten om att det finns mycket problematik rörande ämnet och att min utgångspunkt inte är helt
2
realistisk men att det ändå finns en poäng i att redogöra för ämnet då det idag inte är en prioriterad fråga.
Syfte och frågeställning
Syftet med denna uppsats är att undersöka möjligheterna för begravning för de
majoritetssvenska människor som efter att ha avlidit på försörjningsinrättningar, sjukhus, fängelse eller på grund av självmord hamnade i de anatomiska samlingarna på Lund och Uppsala universitet och Karolinska institutionen efter dissektion av kropparna.
För att arbeta med mitt syfte har jag utgått från följande frågor: • Varför byggdes de anatomiska samlingarna upp i Sverige? • Var finns dessa anatomiska samlingar idag och hur används de?
• Är det juridiskt och praktiskt möjligt att begrava majoritetssvenska kvarlevor?
Metod
Jag har huvudsakligen arbetat utifrån en mängd olika texter som har legat till grund för denna uppsats. Dessa texter går att dela in i ett antal olika kategorier;
• Redogörande skrifter
Under denna kategori återfinns skrifter så som Människosamlarna - Anatomiska
museer och rasvetenskap i Sverige ca 1850–1950 (2015) av Fredrik Svanberg och Döda kroppar i vetenskapens tjänst – Om anatomiska dissektioner och utsatta människors rättigheter i 1920-talets Sverige (2003) av Annika Berg. Dessa skrifter
redogör för ett visst ämne så som anatomiska samlingar eller människors rättigheter under 1920-talet och har fungerat som källmaterial för de inledande kapitlen där jag beskriver dissektionens och de anatomiska museernas historia.
• Juridiska texter och lagar
För att kunna redogöra för bland annat vem som kan anses äga de mänskliga kvarlevorna har lagar från den svenska lagstiftningen fått vara vägledande, så som
Förordning (1996:1191) om överlåtelse av statens lösa egendom. Även andra texter så
som betänkanden från Justitieombudsmannen och statliga offentliga vägledningar hamnar under denna kategori. Dessa texter ger insikt i ämnets juridiska status och klargör för äganderätten men kan även skapa fler frågor så som definitionen av kulturarv.
3
• Internettexter
De texter som jag har funnit på internet har huvudsakligen varit av informativ karaktär så som Riksantikvarieämbetets definition av kulturarv och Museum Gustavianums riktlinjer för hantering av mänskliga kvarlevor.
• Tidningsartiklar
Denna kategori går delvis in i Internettexter då många av de tidningsartiklarna jag har använt finns på Internet men jag väljer att presentera dem separat. Tidningsartiklarna jag har använt mig har vanligtvis varit utformade som reportage och den artikel jag har använt mig av mest har varit ”Mörk historia fram i ljuset” som publicerades i Dagens
Nyheter i januari 2015 av journalisten Björn af Kleen. Artikeln gav mig både
faktaunderlag och viktiga åsikter från bland annat Olof Ljungström som har varit mycket involverad i den anatomiska samlingen på Karolinska Institutet.
Jag har även använt mig av intervjuer som faller under två kategorier, mailintervju och telefonintervju. Sammantaget har tre intervjuer gjorts. Mailintervjuerna blev just
mailintervjuer då jag mailade till en allmän e-postadress vid Museum Gustavianum och Lunds universitets historiska museum och sedan fick ett mail tillbaka av de personer som mitt mail hade blivit vidarebefordrat till. Då det tog viss tid att få återkoppling från museerna valde jag att skicka frågorna direkt via mail då planering av andra intervjuformer hade kunnat ta upp ännu mer tid. Mailintervjuer har gett mig fördelen att allting finns nedskrivet och
dokumenterat samt att respondenten fick tid att förbereda sig inför svar.
Telefonintervjun skedde på respondentens initiativ efter mitt mail där jag erbjöd att intervjun kunde ske såväl via mail, på telefon eller i person. Respondenten ville inte bli inspelad vilket innebar att det endast finns anteckningar från intervjun.
För mitt arbete har intervjuerna huvudsakligen fungerat som kompletterande material, huvudsakligen då det tog lång tid att få svar från några av respondenterna och jag hade redan hunnit skriva en stor del av huvudkapitlet när jag väl fick kontakt. Materialet i sig har dock varit användbart och jag är tacksam för att respondenterna tog sig tiden att ställa upp på intervju.
Slutligen vill jag även lyfta fram lagtolkning som en betydande metod. Flertalet lagar kan relateras till ämnet, så som Förordning (1996:1191) om överlåtelse av statens lösa egendom och Begravningslag (1990:1144). Genom att tolka dessa lagar har frågor så som
4
Teori
De teoretiska utgångspunkter jag har valt att arbeta efter i denna uppsats är weberiansk stratifikation samt bioetiken Malin Mastertons teori om förpliktelser mot döda personer. Weberiansk stratifikation är en teori om sociala klasser författad av den tyska sociologen Max Weber (1864–1920) under tidigt 1900-tal. Stratifiering definieras som uppdelandet av
samhället i olika grupper.1 Dessa grupper kan variera beroende på lära. Filosofen Karl Marx talade huvudsakligen om två olika grupper – borgare och arbetare som är sina direkta motsatser där det är kontrollen över produktionsmedlen som dikterar klasstillhörighet.2 Max Webers klassteori är mer flytande än Marxs och utgår ifrån hur klass, status och makt samspelar.
Med klass menar Weber de möjligheterna en individ har för att äga, försörja sig och att konsumera. De människor som delar liknande marknadssituation bildar således en klass.3 Utöver klass besitter en individ även status som dikterar vilken respekt denne visas av andra. Status behöver inte per automatik vara knuten till klass då även obemedlade människor kan bemötas med mer eller mindre respekt beroende på livsstil.4 Slutligen beskriver Weber hur ”partier” är olika slags grupperingar av människor som arbetar för att etablera och bibehålla makt inom olika områden med högt samhällsinflytande.5 Weber menar att inneha makt innebär att någon kan få igenom sin vilja även om det finns uttalat motstånd.6 Utifrån dessa variabler kan en människa befinna sig olika högt upp i den samhälleliga hierarkin.
Utifrån denna teori går det att identifiera de maktordningar som möjliggjorde de systematiska kränkningarna som de anatomiska institutionerna utsatte såväl fattiga som sjuka människor för. Anatomerna som var verksamma vid institutionerna hade hög klass genom ett välbetalt
1 Nationalencyklopedin, ”Stratifiering”, https://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/l%C3%A5ng/stratifiering,
2018-03-28.
2 Nationalencyklopedin, ”Marxism”, https://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/l%C3%A5ng/marxism,
2018-03-28.
3 Ulrika Holgersson, Klass – Feministiska och kulturanalytiska perspektiv (Lund, 2011) 64.
4 Max Weber, ”Class, Status, Party” i History and Class: Essential Reading in Theory and Interpretation, red. R.
S. Neale (Oxford, 1983) 64.
5 Ibid, 71.
6 Richard Swedberg och Ola Agevall, The Max Weber Dictionary: Key Words and Central Concepts, (Stanford,
5
arbete, hög status genom ett aktat yrke,7 samt makten att kunna influera politiken nog att få igenom lagar som gav dem tillgång till döda kroppar.8
Bioetiken behandlar de värdekonflikter som uppstår inom sjukvård och medicinforskning. Då det innefattar ett så pass stort fält är bioetiken en mångfacetterad disciplin med varierande ståndpunkter. Snarare än en färdig förklaringsmodell kan bioetiken förklaras som ett ständigt pågående samtal där etiska frågor sjukvård och forskning står i fokus men där åsikterna varierar.9 För att bioetiken ska kunna appliceras rent teoretiskt är det med andra ord
nödvändigt att specificera närmare vilket perspektiv av bioetiken som kommer att appliceras. För denna uppsats har jag valt att använda mig av de etiska resonemang som formulerats av den svenska bioetiken Malin Masterton. Masterton menar att en död person är berättigad till moralisk behandling då kroppen har en direkt relation till en person som har levt. Kroppen blir som en symbol för den en gång levande människan och för att respektera det mänskliga värdet ska då den avlidne kroppen behandlas respektfullt.10 Utifrån detta menar Masterton att de som i sitt yrke hanterar döda människor och dess kvarlevor har tre särskilda förpliktelser gentemot dessa.11 Dessa förpliktelser är:
• Plikten om sanningsenlighet. En död person ska inte utsättas för förtal eller någon annan handling som kan skada personens rykte.
• Plikten att respektera personlig integritet. Om personlig information om en död person ska offentliggöras via forskning måste det finnas goda argument för detta.
• Plikten att erkänna fel. Människor ska, utan att nödvändigtvis ta på sig skulden, erkänna de fel som har begåtts mot människor i såväl livet som i döden.12
Masterton poängterar även att tanken på att en död människa förtjänar respekt i många fall är införlivad i rättsväsendet. Exempelvis är såväl gravskändning som nekrofili olagligt men hon tar även upp att den dödes vilja i ett testamente går före önskningarna och behoven av de efterlevande.13
7 Fredrik Svanberg, Människosamlarna: Anatomiska museer och rasvetenskap i Sverige ca 1850–1950
(Stockholm, 2015), 199f.
8 Annika Berg, Döda kroppar i vetenskapens tjänst: Om anatomiska dissektioner och utsatta människors
rättigheter i 1920-talets Sverige (Uppsala, 2003), 29.
9 Michigan State University, ”What is Bioethics?”, http://www.bioethics.msu.edu/what-is-bioethics, 2018-03-29. 10 Malin Masterton, Duties to Past Persons: Moral Standing and Posthumous Interests of Old Human Remains, http://uu.diva-portal.org/smash/get/diva2:310376/FULLTEXT01.pdf, 2018-03-29, 24.
11 Ibid, 54. 12 Ibid, 65.
13 Leena Drenzel m.fl., Mänskliga kvarlevor vid offentliga museer: En kunskapsöversikt, http://historiska.se/wp-content/uploads/2016/05/FoU-Rapport-15.pdf, 2018-03-30, 29.
6
Tema och forskningsläge
Mitt tema är majoritetssvenska människors kvarlevor som använts för dissektion och sedan blivit en del av anatomiska samlingar vid olika institutioner och museer. Vidare vill jag undersöka förutsättningarna som finns för att dessa kvarlevor ska kunna begravas. För att redogöra för forskningsläget behöver temat delas upp i två kategorier; (1)
majoritetssvenska människors kvarlevor som använts för dissektion och sedan blivit en del av anatomiska samlingar vid olika institutioner och museer (2) och de förutsättningar som finns för att dessa kvarlevor ska kunna begravas. Den första kategorin finns det gott om forskning om i olika infallsvinklar; exempelvis dissektion som praktik, människorna som dissekerades, de anatomiska institutionerna och de anatomiska museerna. Fredrik Svanberg, arkeolog och museichef, har bidragit med värdefull forskning till området och särskilt bör boken
Människosamlarna – Anatomiska museer och rasvetenskap i Sverige ca 1850–1950 nämnas.
Boken täcker in en stor del av de ovan nämnda infallsvinklarna med Uppsalas anatomiska institution som sin särskilda utgångspunkt. Annika Berg, forskare vid institutionen för idé- och lärdomshistoria på Uppsala universitet utkom 2003 med rapporten Döda kroppar i
vetenskapens tjänst – om anatomiska dissektioner och utsatta människors rättigheter i 1920-talets Sverige som bland annat behandlar dissektionens historia ur ett såväl internationellt som
nationellt perspektiv fram tills 1990-talet. Eva Åhrén, chef vid enheten för medicinens historia och kulturarv på Karolinska Institutet, beskriver i boken Death, Modernity, and the Body –
Sweden 1870–1940 (2009) hur den döda kroppen nyttjades på 1800 och 1900-talet och hur
den var ett objekt för såväl studier som spektakel. Åhrén har även skrivit mer ingående om just Karolinska Institutets anatomiska museum och forskat om såväl dess praktiska funktion som vad det representerade.
Forskningsläget för den andra kategorin, om möjliga begravningar, är däremot mer skralt. Det finns forskning gjord om såväl repatriering av kvarlevor till andra länder och om temat
återbegravning av svenska samer men för just min specifika avgränsning där jag fokuserar på majoritetssvenskar så finns det förvånansvärt lite skrivet. I nästan alla texter som behandlar mänskliga kvarlevor och begravning, såväl känslosamma debattartiklar som statliga rapporter, lyser kvarlevorna från majoritetssvenskar med sin frånvaro. Jag har således fått referera till händelser och fall som inte faller inom samma avgränsning och således under andra
förutsättningar vilket inte är optimalt. Frågan om repatriering och begravning av kvarlevor har huvudsakligen diskuterats ur ett etnicitetsperspektiv där det just är de mänskliga kvarlevornas användning i rasbiologiska syften som lyfts fram som skäl för återförande. Det är i sig ett
7
oerhört viktigt ämne men det vore intressant med ett mer nyanserat forskningsläge med flera infallsvinklar än endast etnicitet. Jag har således fått arbeta utifrån en hypotes och jag har fått dra många egna slutsatser. Detta har jag har dock mer sett som en positiv utmaning även har varit mycket intressant att redogöra för ett mindre forskat ämne.
Avgränsningar
Medan jag tycker att hela spektrumet av repatriering och begravningar av mänskliga
kvarlevor är oerhört intressant så skulle det inte rymmas inom en C-uppsats att redogöra för alla perspektiv. Inledningsvis hade jag tänkt att skriva om repatriering av mänskliga kvarlevor till utlandet men efter att jag hade tittat mer ingående på vad tidigare studenter inom
museologi har skrivit om så uppenbarades det att detta var ett relativt väldokumenterat område och jag tänkte därefter om och valde att skriva om just begravningsmöjligheterna för majoritetssvenska mänskliga kvarlevor. Anledningen till varför jag väljer att använda mig av begreppet ”majoritetssvensk” är för att skilja på dessa från kvarlevor från andra etniciteter eller kulturgrupper. Exempelvis samiska kvarlevor är förvisso svenska, men dessa är även klassade som kvarlevorna från ett urfolk samt en minoritetsgrupp och samlandet av samiska kvarlevor har huvudsakligen haft en rasbiologisk funktion där forskare försökte fastställa den ”nordiska rasens” överlägsenhet gentemot samerna. De majoritetssvenska personer som dissekerades valdes snarare utifrån socioekonomisk situation och således blir diskursen annorlunda då kvarlevorna samlades in på olika grunder och på olika sätt – samiska kvarlevor grävdes upp från sina gravar medan majoritetssvenskar togs direkt efter döden till de
anatomiska institutionerna. 14 Jag har även valt att avgränsa mig till att huvudsakligen fokusera på de mänskliga kvarlevor som samlades in till de anatomiska samlingarna under 1800-talet och framåt då det bland annat handlar om begränsat utrymme i C-uppsatsen men även då arkeologiska kvarlevor omfattas av andra frågeställningar och perspektiv då man med en mer modern tidsavgränsning lättare kan behandla omständigheter så som historik, lagar, sociala normer som påverkade den avlidne och sedan de mänskliga kvarlevorna. Ytterligare en viktig aspekt är att det med mer moderna kvarlevor kan finnas anhöriga som kan tänkas begära ut kvarlevorna från en släkting.
14 Sametinget, ”Sametinget begär av regeringen att Rounala-kranier återförs till Sápmi”, https://www.sametinget.se/8654, 2018-03-26.
8
Källor
Mina huvudkällor till denna uppsats har varit böckerna Människosamlarna – Anatomiska
museer och rasvetenskap i Sverige ca 1850–1950 av Fredrik Svanberg samt Döda kroppar i vetenskapens tjänst – Om anatomiska dissektioner och utsatta människors rättigheter i 1920-talets Sverige av Annika Berg. Båda har erbjudit ett rikt källmaterial och intressanta
perspektiv som har fungerat som vägledande för uppsatsen. Böckerna är sekundärkällor som baseras på och omfattande forskningsarbeten med såväl intervjuer som arkivstudier. Det hade varit önskvärt med något fler primärkällor men då det finns oerhört lite digitaliserat relaterat till ämnet hade egna arkivstudier blivit både tidskrävande och ekonomiskt påfrestande då det skulle innebära resor till Stockholm. Då mitt arbete har baserats på en betydande del
sekundärkällor har god källkritik varit väsentlig. Författarna till verken är i regel experter inom sina ämnen och arbetar på museer såväl som universitet. Fredrik Svanberg är bland annat tidigare forskningschef vid Statens historiska museer och Annika Berg forskar specifikt på medicinhistoria på Uppsala universitet. Jag har under uppsatsens gång varit noga med att endast välja källor som jag kan försvara användandet av och har betraktat mina källors kredibilitet som en förlängning av min egen trovärdighet.
Utöver Svanberg och Bergs skrifter har jag även haft stor användning av bioetiken Malin Mastertons doktorsavhandling Duties to Past Persons: Moral Standing and Posthumous
Interests of Old Human Remains (2010) som har fungerat vägledande för de etiska
resonemangen. Statens historiska museers rapport Mänskliga kvarlevor vid offentliga museer
– en kunskapsöversikt (2016) har varit särskilt användbar både som faktaunderlag men även
för att skapa sin en uppfattning om vad kulturarvsbranschen tycker om repatriering och begravning.
Jag utövar samma sorts källkritik när det kommer till Internetkällor. Det ska finnas en tydlig avsändare vars auktoritet i ämnet samt avsikt med informationen ska kunna värderas. Likt som för alla källor är det viktigt att inte representera åsikter som fakta utan ge en löpande hänvisning till personen eller organisationen som uttalat sig.
Jag har även utfört ett antal intervjuer. Respondenterna har valts med omsorg utifrån källkritiken men även auktoritet i ämnet. Bland annat har jag varit i kontakt med Jenny Bergman som är ansvarig för den anatomiska samlingen på Lunds universitets museum och Fredrik Svanberg som är presenterad ovan. Jag valde även frågor utifrån respondentens möjlighet att vara saklig; Bergman fick sakliga frågor så som samlingens uppbyggnad och
9
skick medan jag till Svanberg, som inte är verksam vid något av lärosätena, ställde mer värderande frågor så som hur han uppfattar förvaltarnas hantering av frågor om såväl repatriering som begravning av mänskliga kvarlevor.
Uppsatsens disposition
Denna uppsats är uppdelad i tre kapitel. I det första kapitlet, ”Dissektionens historia” så inleder jag med att förklara vad en dissektion är innan jag övergår till en kortare europeisk historiebeskrivning över synen på döden och kroppen. Därefter redogör jag för dissektionens historia just i Sverige och hur det under 1600 och 1700-talet var vanligast att avrättade brottslingar blev dissekerade. Mot slutet av 1800-talet började allt fler människor från andra oönskade samhällsgrupper att dissekeras så som fattiga och sjuka. Efter det följer en
utläggning över just vilka samhällsgrupper som de anatomiska institutionerna hade laglig rätt att dissekera och något hur de varierade från institution till institution. Kapitlet avslutas med att jag beskriver hur underlaget för vilka som fick dissekerades ändrades under 1900-talet med ökad välfärd och en annan syn på samtycke gällande döda kroppar och hur de anatomiska institutionerna slutligen lades ner i slutet av 1990-talet.
Det andra kapitlet, ”De anatomiska museernas historia och de anatomiska samlingarna” inleds med en kort introduktion till institutionsknutna museer och vilken funktion de anatomiska museerna i Uppsala, Lund och Stockholm hade. Efter det följer separata redogörelser för de tre svenska anatomiska museerna där jag beskriver deras historia från det att de bildades till det att de lades ner. Varje separat redogörelse avslutas även med ett kortare stycke om vad som hände med de anatomiska samlingarna efter det att institutionerna upphörde.
Det tredje kapitlet, ”Juridiska, praktiska och etiska förutsättningarna för begravning” inleds med att jag undersöker vem det är som äger de mänskliga kvarlevorna och vilka juridiska möjligheter de har att återlämna dessa. Efter det diskuterar jag vilka riktlinjer och attityder förvaltarna själva har just runt begravning av kvarlevor innan jag går in på om det är praktiskt möjligt att begrava utifrån rådande regler. Slutligen avslutas kapitlet med att jag diskuterar den etiska avvägning som måste göras mellan de olika perspektiv som kan uppkomma inom diskussionen för begravning av majoritetssvenska mänskliga kvarlevor.
Uppsatsen rundas av med en avslutande analys där jag försöker besvara min egen frågeställning om det är juridiskt och praktiskt möjligt med begravning av mänskliga kvarlevor. Jag identifierar att det måste finnas någon som driver frågan och testar
10
förvaltarna själva. Utifrån detta konstaterar jag att det föreligger många svårigheter för begravning av majoritetssvenska kvarlevor och att det förmodligen inte kommer höra till vanligheterna. Därefter presenterar jag hur jag tycker att människorna som dissekerades och införlivades i samlingarna kan få viss återupprättelse och slutligen diskuterar jag hur det museologiska perspektivet kan vara viktigt i ämnet.
Uppsatsen allra sista del är en sammanfattning där jag sammanfattar uppsatsen genom att besvara mina ursprungliga frågeställningar samt lyfter fram aspekter ur min avslutande analys.
11
1. Dissektionens historia
Att dissekera en kropp innebär att kroppens organ friläggs och sedan delas för att dess uppbyggnad ska gå att betrakta och studera i detalj. I början av den europeiska anatomins historia användes det under antiken huvudsakligen döda djur på grund av de starka motsättningarna som fanns mot att dissekera människokroppar. Resultaten från
djurdissektionerna applicerades i en människokontext och i över 1000 år användes läroböcker i mänsklig anatomi som var grundade på just djurs uppbyggnad.15
I och med kristendomens spridning i Europa kom dissektioner helt att förbjudas då det sågs som hädiskt.16 Från det kristna perspektivet betraktades kroppen som någonting temporärt för bruk under jordelivet och oväsentligt att studera när det ställdes i kontrast själen och det eviga livet efter döden. Med renässansens intåg på 1400-talet kom synen på kroppen och själen att förändras och den tydliga uppdelningen mellan kropp och själ som två separata enheter kom att börja luckras upp och tanken på att de var oskiljaktiga kom att allt mer ersätta den kristna dualismen.17 Intresset för den mänskliga kroppen väcktes och konstnärer så som Leonardo da Vinci, Michelangelo och Rafael ägnade sig åt noggranna anatomiska studier och da Vinci dissekerade själv lik som ibland stals från nyligen grävda gravar. 1543 publicerade konstnären och anatomen Andreas Vesalius boken De humani corporis fabrica (1543) som med oerhörd detalj visade människokroppens uppbyggnad och kom att bli en av den västerländska
medicinens mest inflytelserika böcker och Vesalius kom att kallas anatomins fader. Vid sekelskiftet mellan 1500 och 1600 anläggs flertalet anatomiska teatrar på europeiska universitet där allmänheten bjöds in att betrakta dissektionerna.18
Tankarna om kroppen och själens obrytbarhet fanns även i Sverige vid den här tiden vilket går att utläsa i den inbjudan till begravningen av ett dissektionslik i Uppsala år 1664 vittnar om. Petrus Hoffwenius, doktor och professor vid Uppsala universitet, skriver i inbjudan att ”vi säga att den mänskliga eller förnuftiga själen finnes hel i hela vår kropp och hel i varje dess del och ger form åt allt kroppsligt […].”19 I Sverige anlades den första anatomiska teatern år 1663 i Uppsala där 200 åskådare fick plats. Som namnet antyder bar de anatomiska teatrarna på stora likheter med vanliga teaterlokaler och när salen fylldes med åskådare kunde det
15 Berg, Döda kroppar i vetenskapens tjänst, 7.
16 Sanjib Kumar Gosh, “Human cadaveric dissection: a historical account from ancient Greece to the modern
era”, https://www.ncbi.nlm.nih.gov/pmc/articles/PMC4582158/, 2018-02-22.
17 Karin Johannisson, Kroppens tunna skal: Sex essäer om kropp, historia och kultur (Stockholm: 2013), 16. 18 Berg, Döda kroppar i vetenskapens tjänst, 7f.
19 Telemark Fredbärj, ”De offentliga anatomierna i Sverige under 1600- och 1700-talen”, i Medicinhistorisk
12
framstå som vilket skådespel som helst, men, som forskaren Annika Berg påpekar, med ovanlig rekvisita.20
Kropparna som uppläts för anatomernas nyfikenhet tillhörde i regel nyligen avrättade brottslingar eller människor som begått självmord, något som fram till 1864 var ett brott i Sverige. Dissektionen betraktades som ett slags förlängt straff där personen fortsatte att straffas efter döden, men genom att dissekeras blev det även möjligt att sona sitt brott. Efter dissektionen ansågs den dissekerade således ha gottgjort sina brott och kunde begravas i vigd jord, någonting som även hjälpte att göra dissektionen mer accepterad för allmänheten.21 Under 1600-talet i Uppsala begravdes de dissekerade med viss prakt och
begravningsprocessionen bestod av både professorer, studenter, anhöriga och allmänhet. Vid en begravning av en man som nyligen dissekerats lät naturforskaren och professorn Olof Rudbeck d.ä. dela ut en av honom själv skriven dikt, ett så kallat griftekväde, som tog formen av en slags sista hälsning från den dödes perspektiv. Den döde, omnämnd som Microcosmus, konstaterar med stolthet hur han kunde hjälpa många att förstå hur den mänskliga kroppen är uppbyggd och även fast än han hängdes för sina brott kommer Gud bevara honom till evigt liv.22
Som filosofen Michel Foucault skriver om i boken Övervakning och straff (1975) kom synen på att straff att förändras mot slutet av 1700-talets Europa. Från ett straffsystem där fysiska straff likt tortyr och avrättningar användes för att statuera exempel kom straff allt mer få ett uppfostrande syfte. Det makabra skådespel som straff tidigare utgjort med offentliga avrättningar och övriga skamstraff kom allt mer att försvinna från den offentliga sfären.23 Detta kom att resultera i att även dissektionerna, som i viss mån fungerat som ett förlängt kroppsligt straff, kom att hållas stängda för allmänheten och den sista offentliga dissektionen i Sverige skedde 1766.24
Medan avrättade brottslingar ännu användes för dissektioner kom allt fler grupper att bli föremål för dissektion vid universiteten i Uppsala, Lund och Stockholm. Idéhistorikern Karin Johannisson menar att fram till 1800-talet var den svenska befolkningspolitiken
huvudsakligen intresserade av att öka befolkningen vilket skulle resultera i fler arbetsdugliga
20 Berg, Döda kroppar i vetenskapens tjänst, 8. 21 Ibid.
22 Fredbärj, De offentliga anatomierna i Sverige under 1600- och 1700-talet, 10. 23 Michel Foucault, Övervakning och straff (1975), sv. övers. (Lund, 2017), 37. 24 Berg, Döda kroppar i vetenskapens tjänst, 8.
13
invånare. Men i och med den kraftiga befolkningsökningen i Sverige under 1800-talet samt att allt fler flyttade till städerna kom stigman så som fattigdom, alkoholism och sjukdomar att synas allt mer och nu blev bekymret det motsatta – Sverige behövde en befolkning byggd på kvalité snarare än kvantitet.25 Brottslingarna fick på dissektionsbordet nu sällskap av andra av samhället oönskade grupper så som fattiga och sjuka.26
Under 1800-talet justeras bestämmelserna för vilka kroppar de anatomiska institutionerna hade rätt att dissekera ett antal gånger och de olika institutionerna i Uppsala, Lund och Stockholm hade egna bestämmelser att förhålla sig till. Det är först runt 1880 som
bestämmelsernas innehåll fastslås och förblir ungefär de samma fram till 1920-talet. Nedan följer en jämförande lista som jag har sammanställt över de lik varje institution hade rätt till vid denna tidpunkt. Värt att notera är att detta gällde människor vars anhöriga ej hade råd att betala för begravningen av den avlidne.27
25 Johannisson, Kroppens tunna skal, 155. 26 Berg, Döda kroppar i vetenskapens tjänst, 10f. 27 Svanberg, Människosamlarna, 22.
Stockholm (Karolinska) Uppsala Lund
Avrättade brottslingar Avrättade brottslingar - Människor som begått
självmord
Människor som begått självmord
Människor som begått självmord
Människor som avlidit på en arbetsinrättning eller försörjningsinrättning
Människor som avlidit på en arbetsinrättning eller försörjningsinrättning
-
Människor som avlidit på häkte eller i fängelse (från hela Sverige med undantag från Skåne)
Människor som avlidit på häkte eller i fängelse (från hela Sverige med undantag från Skåne)
Människor som avlidit på häkte eller i fängelse
Människor som avlidit på sjukhus eller hospital
- -
Fattighjon - -
Oäkta barn - Oäkta barn
14
Uppsala fick även efter 1861 rätt till hälften av antalet lik som annars skulle ha tillfallit Karolinska Institutet.28
Dessa grupper av människor betraktades som sociala avvikare vars skuld till samhället kunde återbetalas genom att deras kroppar dissekerades och således var till nytta för
läkarstudenternas utbildning.29 Exakt hur många människor som på grund av sin sociala status kom att dissekeras vid en anatomisk institution i Sverige är okänt, men det finns vissa siffror. Exempelvis har arkeologen och tidigare forskningschef vid Statens historiska museer Fredrik Svanbergs efterforskning visat att det från Norra och Södra arbetsinrättningen i Stockholm kom åtminstone 1131 lik till Uppsala för att dissekeras mellan 1892 till 1920.30 Detta ger ett ungefärligt snitt på 40 lik per år och då är de övriga kategorierna inte inräknade. Med även Stockholm och Lund i åtanke går det att konstatera att flera tusentals utsatta människor kom att dissekeras på 1800 och 1900-talet.
Vad hände med kropparna efter dissektionen? En del av kropparna och kroppsdelarna kom att begravas, men om begravningen eller gravarna finns ingenting dokumenterat.31 De kroppar och kroppsdelar som inte begravdes kom istället att sparas i de anatomiska institutionernas samlingar, något som kommer att undersökas mer ingående i nästa kapitel.
1926 införs nya provisoriska bestämmelser för specifikt Stockholm och Uppsala där endast de som avlidit på institutioner och inrättningar som stod under Stockholms stads
fattigvårdsnämnd och hälsovårdsnämnd och vars begravning skulle ha behövts betalas med allmänna medel skulle finnas tillgängliga för dissektion. Inom fem dagar hade anhöriga till den avlidne rätten att begära att denne inte skulle dissekeras utan istället få begravas under vanliga former oavsett om begravningen skulle bekostas av egna medel eller på allmän bekostnad.32
Denna, i sin kontext, generösa regel som för mindre bemedlade anhöriga kunde innebära att de kunde begrava en anhörig med allmänna medel, kom att tas bort i samband med 1932 års förordning som istället gav de anatomiska institutionerna i landet rätt till alla lik som annars skulle ha begravts på allmän bekostnad. Endast om anhöriga själva kunde ta hand om begravningen samt meddelande detta inom en så pass kort tidsperiod som tre dagar efter de
28 Berg, Döda kroppar i vetenskapens tjänst, 11. 29 Johannisson, Kroppens tunna skal, 28. 30 Svanberg, Människosamlarna, 106.
31 Eva Åhrén, Death, Modernity and the Body: Sweden 1870-1940 (Rochester, 2009), 60. 32 Berg, Döda kroppar i vetenskapens tjänst, 40.
15
nåtts av nyheten om bortgången kunde liket släppas. 1949 korrigerades 1932 års förordning som nu åter igen specificerade från vilka platser kropparna fick komma ifrån; sinnessjukhus, sanatorium, fängelser, sinnesslöanstalt, ålderdomshem samt hem för sjuka.33
I takt med att välfärden i Sverige ökade kom allt färre kroppar att finnas tillgängliga för dissektion då anhöriga i all högre grad kunde bekosta begravningen. På 1960-talet kom även WHO, Världshälsoorganisationen, att förespråka frivilliga donationer framför det rådande systemet där individens sociala och ekonomiska status styrde.34 I slutet av 1960-talet inleddes kampanjer som syftade till att få personer att donera sina kroppar efter döden där bland annat anatomen Bo Eric Ingelmark gjorde allt från informativa TV-inslag till att hålla föredrag för pensionärer om kroppsdonation.35
1973 upphörde 1932 års förordning och de olika hälsoinrättningarna samt fängelser var nu ej längre tvungna att förse de anatomiska institutionerna med lik för dissektion. Men medan det nu inte längre var en plikt så var det fortfarande lagligt och hälsoinrättningar och fängelser kunde komma överens om fortsatt tillgång av lik och således kunde utsatta människor fortfarande bli objekt för dissektion. Detta ändrades först 1996 när lagen ”om obduktion m.m.” (1995:832) började gälla som fastställer att ”kroppen efter en avliden får användas för dissektion vid en högskoleenhet för undervisning i anatomi, om den avlidne skriftligen har samtyckt till det. Kroppen får tas i anspråk under högst ett år efter dödsfallet, om inte den avlidne har föreskrivit annat.”36
I slutet av 1990-talet kom de klassiska anatomiska institutionerna att avvecklas och ansvaret för anatomiundervisningen lades på andra institutioner och avdelningar på de tre lärosätena.37 I och med avvecklingen kom de anatomiska samlingarna som varit knutna till respektive institution att få nya förvaltare som än idag förvaras de stora människosamlingarna i arkiv i Uppsala, Lund och Stockholm.38
2. De anatomiska museernas historia och de anatomiska samlingarna idag
Gemensamt för de tre anatomiska institutionerna var att samtliga hade ett anatomiskt museum knutet till institutionen.39 Mot slutet av 1700-talet och under 1800-talet kom många
33 Ibid., 40f.
34 SOU 1992:17, Den sista undersökningen – obduktionen i ett psykologiskt perspektiv, 233. 35 ”Pensionärer uppmanas att donera sina döda kroppar”, Aftonbladet, 25/10 1967.
36 Berg, Döda kroppar i vetenskapens tjänst 44f, Lag (1995:832) om obduktion m.m. 37 Berg, Döda kroppar i vetenskapens tjänst, 44.
38 Telefonintervju med Fredrik Svanberg, 6/3 2018. 39 Svanberg, Människosamlarna, 10.
16
forskningsinstitutioner runt om Europa att etablera museer i linje med de rådande forskningsidealen.40 Genom stora samlingar kunde världens beståndsdelar jämföras och klassificeras för att bygga det sammanhängande nätverk som kunde förklara naturens lagar och ordning. Med evolutionsteorins genombrott på 1800-talet skulle även naturens utveckling att kartläggas och objekt sorterades i evolutionära serier från primitivt till avancerat.41 Dessa samlingar utgjorde ett viktigt källmaterial för många studier och så även för anatomin. På 1800-talet hade de anatomiska museerna i Uppsala, Lund och Stockholm hög status vid sina respektive lärosäten och utöver museernas funktion som studiematerial för de studerande så höll de även öppet för allmänheten. Fredrik Svanberg menar att museernas undervisande funktion grenade ut i tre ämnen; kroppens uppbyggnad, rasbiologi samt den komparativa anatomin den mänskliga kroppen jämfördes med djurs. Människan skulle studeras och jämföras på olika värderingsskalor där normalt ställdes mot onormalt utifrån anatomernas tycke. Friskt ställdes mot sjukt, människan ställdes mot djuret och ras ställdes mot ras där den vita människan betraktades som norm.42 I de anatomiska museerna speglas en tydlig
samhällshierarki som Svanberg har formulerat på så vis att antingen var du en som samlar eller en som blev samlad. Samlingarna utgjordes av ”sociala avvikare” som ”socialt korrekta” sedan arrangerade på hyllorna.43 De anatomiska museerna och dess samlingar tidslinje
sträcker sig över en lång tidsperiod och för att göra det mer lättöverskådligt presenteras historik och nutida bestånd separat efter institution.
Anatomiska museet i Uppsala och dess samlingar
I Uppsala har det funnits anatomiska samlingar sedan åtminstone tidigt 1700-tal då de förvarades i den anatomiska teatern som var belägen på Uppsala universitet. Fram till 1850, då den nya institutionsbyggnaden för anatomi stod färdig, kom samlingarna att flytta fram och tillbaka mellan universitetet och diverse professorers egna hem. Fredrik Sundewall, professor vid institutionen, kom att till den nya byggnaden att föra med sig 208 preparat från den tidigare samlingen som där la grunden till det nya museet. Det anatomiska museet prioriterades utrymmesmässigt i institutionsbyggnaden och nästan hela övervåningen användes som samlingssalar.44 20 år senare kom samlingen att ha vuxit till 1138 objekt som
40 Olof Ljungström, Oscariansk antropologi: Exotism, förhistoria och rasforskning som vetenskaplig
människosyn (Uppsala: 2002), 131.
41 Tony Bennett, The birth of the museum: History, theory, politics (London, 1995), 96. 42 Svanberg, Människosamlarna, 180f.
43 Ibid., 200f. 44 Ibid., 167.
17
sorterades under kategorier som representerade kroppens system så som ”angiologie” (cirkulationssystemet) och kroppens delar så som ”osteologie” (skelett).45
1887, i samband med att den anatomiska institutionen byggdes ut, infördes en ny katalog för registrering och dokumentation vid museet. Indelningen efter kroppens system och delar var ännu kvar om än med något andra klassificeringar. Katalogen, Catalogus generalis, finns bevarad och visar bland annat hur mänskliga skelett sorterades under tre rubriker; ”normala”, ”abnorma och sjukligt förändrade” samt ”utländska”.46
På museet kunde anatomstudenterna själva betrakta och studera kroppens system och delar men de hade även möjligheten att låna med sig föremål så som skelettdelar med sig hem för självstudier. Utöver den direkt undervisande funktionen höll museet även öppet för
allmänheten och i guideboken Stockholm och dess omgifningar från 1897 informeras det att museet håller öppet mellan 11.00 till 12.00 på onsdagar och lördagar samt vid önskemål.47 Det anatomiska museet i Uppsala fortsatte att hålla en viktig roll för den anatomiska institutionen och på våren 1930 godkände riksdagen ett förslag om ombyggnationer av institutionen som bland annat skulle ha resulterat i ett nytt och större museum med bättre säkerhet för samlingarna. Samma år skedde dock förändringar vid den anatomiska institutionen som kom att sätta spiken i kistan för det nya museet. Uppsala universitet
beslutade att ämnet histologi (mikroskopisk vävnadslära) skulle bilda sin egen institution och således lämna den anatomiska. Personal från den anatomiska institutionen fördes över till den histologiska och pengarna som hade öronmärkts för det nya anatomiska museet kom istället att användas för att finansiera histologiska institutionens nya byggnad. Hösten 1930 tillsattes även nya professorer vid anatomin som till skillnad från sina föregångare inte prioriterade det anatomiska museet och med det kom samlandet att stanna av.48
På 1950-talet lades museet ner för att lokalen skulle kunna användas som ett laboratorium och samlingarna flyttades till en mindre byggnad där de, utöver ett fåtal föremål som fortfarande förvarades i skåp, magasinerades. Efter att den anatomiska institutionen lagts ner i slutet på 1990-talet fördes vissa av djurskeletten över till Evolutionsmuseet i Uppsala och under 2000-talet kom Museum Gustavianum, som ägs av Uppsala universitet, att visa delar av samlingen. Idag förvaltas samlingen av Museum Gustavianum och uppskattas att bestå av cirka 2000 till
45 Ibid., 64.
46 Svanberg, Människosamlarna, 64ff.
47 Stockholm och dess omgifvningar: Illustrerad handbok för resande, författare okänd, (Stockholm: 1897), 187. 48 Svanberg, Människosamlarna, 81f.
18
3000 föremål. Samlingens exakta uppbyggnad är okänd, men i samlingen finns bland annat ett komplett skelett vars identitet är känd som Kristina som dissekerades i Uppsala efter sin död år 1900.49
Anatomiska museet i Lund och dess samlingar
Samlingarna i Lund fick sin ordentliga början i och med anatomiprofessorn Arvid Henrik Florman som under tidigt 1800-tal samlade in anatomiska preparat där bland annat sex skelett och över 20 stycken kranier ingick.50 Med denna samling som grund kom det anatomiska museet att ta upp hela övervåningen i den byggnad som från 1853 inhyste den anatomiska institutionen. År 1868 hade samlingen vuxit avsevärt och bestod av 1500 föremål som i sig bestod av en stor mängd skelett från djur men även 25 skelett och 60 kranier från människor. Även museet i Lund höll öppet för allmänheten och kunde besökas på lördagar mellan 14.00 till 16.00.51
1897 stod en ny byggnad för den anatomiska institutionen redo och den nya museisalen var nästan 100 kvadratmeter stor och utgjorde byggnadens största rum. Ingången till museisalen pryddes med ett citat på latin ”hic locus est ubi mors gaudet succurrere vitae” som på svenska översätts till ”detta är platsen där det behagar döden att bistå livet”.52 Vid flytten till det nya museet hade samlingen nu vuxit till sig ytterligare och nu fanns det 43 skelett och 117 kranier från människor representerade.53
Trots minskade intresse från institutionen och flertalet gallringar så stod museet kvar fram till 1995 då den anatomiska institutionen i Lund lades ner. Idag förvaltas samlingen av Lunds universitets historiska museum och siffran för antalet föremål uppskattas till mellan 2000 till 3000, likt samlingen i Uppsala. I samband med att institutionen lades ner kom alla
mjukdelspreparat samt vätskelagda preparat att brännas upp och samlingen består således huvudsakligen av skelettdelar, särskilt kranier.54 Enligt Jenny Bergman, antikvarie vid Lunds universitets historiska museum, så genomgår samlingen just nu en inventering men tidigare uppgifter pekar på att cirka 80 % består av medeltida anonyma kvarlevor och resten består av förhistoriska kvarlevor samt nutida kvarlevor. 18 kvarlevor är identifierade, där bland annat
49 Ibid., 185f.
50 Svanberg, Människosamlarna, 50. 51 Ibid., 155.
52 Jenny Bergman, ”Detta är platsen där det behagar döden att bistå livet”,
http://www.sverigesmuseer.se/nyheter/2014/12/detta-ar-platsen-dar-det-behagar-doden-att-bista-livet/, 2018-03-06.
53 Svanberg, Människosamlarna, 156. 54 Ibid., 50f.
19
skelettet av Elsa Matilda Palm som år 1868 begick självmord vid 20 års ålder.55 2015 ställdes delar av den anatomiska samlingen ut i utställningen ”Döden – ett bekymmer?” på Lunds universitets historiska museum. Utställningen handlade om hur döda kroppar har använts inom forskningen och syftade bland annat till att öppna upp för frågor så som om samlingen borde finnas kvar och om all forskning kan ses som berättigad.56
Anatomiska museet i Stockholm och dess samlingar
Det anatomiska museet i Stockholm kom till redan på 1830-talet och grundades av anatomen Anders Retzius. Museet kom att växa i storlek under hela 1800-talet och efter ett lokalbyte 1886 kom museet att ta upp hela nio rum på den anatomiska institutionen på Karolinska.57 Det anatomiska museet i Stockholm höll öppet för allmänheten och enligt Fredrik Svanberg ger guideböckerna vid denna tid ett intryck av att museet var både välkänt och välbesökt. Särskilt intressant för besökarna ska de stora djurskeletten samt kraniesamlingarna ha varit.58 Retzius utvecklade ett sedan länge avfärdat system, så kallat kranieindex, där olika
människoraser kunde klassificeras utifrån skallformen och stora delar av samlingen dedikerades just till kranier.59
Enligt Eva Åhrén, enhetschef på enheten för medicinens historia och kulturarv på Karolinska Institutet, så fungerade museet även som en arena där forskare kunde visa upp sina
vetenskapliga bedrifter och det var viktigt för institutionens prestige att ha så vackra och kvalitativa föremål som möjligt. Åhrén menar vidare att museet var viktigt för den anatomiska institutionens självbild och genom museisamlingarna kunde anatomin som kunskapsämne att växa.60
Museets relevans kom att sjunka allt mer på 1900-talet i samband med att den anatomiska forskningen blev allt mer inriktad på mindre beståndsdelar som undersöktes med mikroskop. De stora föremålen hade allt mer spelat ut sin roll i forskningssamhang och när Karolinska Institutet år 1940 flyttade från Kungsholmen till Solna var det anatomiska museets glansdagar
55 Mailintervju med Jenny Bergman 23/2 2018, Peter Bagge, ”Skeletten som staten inte vill släppa greppet om”, https://www.svt.se/nyheter/granskning/ug/skeletten-som-staten-inte-vill-slappa-greppet-om, 2018-03-05.
56 Jenny Bergman, ” Detta är platsen där det behagar döden att bistå livet”,
http://www.sverigesmuseer.se/nyheter/2014/12/detta-ar-platsen-dar-det-behagar-doden-att-bista-livet/, 2018-03-06.
57 Åhrén, Death, Modernity and the Body, 60. 58 Svanberg, Människosamlarna, 152. 59 Åhrén, Death, Modernity and the Body, 61.
60 Eva Åhrén, ”Museerna: Vetenskap i tre dimensioner”, i Medicinen blir till vetenskap: Karolinska Institutet
20
över och mycket av samlingarna kom att förstöras med tiden.61 Delar av samlingen kom att deponeras till Stockholms universitet men numera är det Karolinska Institutet som återigen förvaltar samlingen. Bland annat innehåller samlingen idag 792 kranier varav 350 av dessa är utländska.62
3. Juridiska, praktiska och etiska förutsättningar för begravning
Det har funnits fall då mänskliga kvarlevor har begärts ut från svenska museers samlingar för att sedan begravas men till synes inget fall som faller inom avgränsningen för denna uppsats – det vill säga majoritetssvensk individ som på 1800-talet eller 1900-talet efter dissektion vid en anatomisk institution införlivats i institutionens samling. Detta kapitel syftar till att undersöka de juridiska, etiska och praktiska förutsättningar för en begravning av en individ som faller inom avgränsningen.
De juridiska förutsättningarna för återlämning
De mänskliga kvarlevorna som härstammar från de anatomiska samlingarna förvaltas som tidigare nämnts av Museum Gustavianum, Lunds universitets historiska museum samt på Karolinska Institutet. Detta innebär dock inte att museerna och institutet äger vare sig samlingarna eller kvarlevorna då Uppsala universitet, Lunds universitet samt Karolinska Institutet är statliga lärosäten såväl som statliga myndigheter och således ägs samlingarna av den svenska staten.63 Som resultat av detta klassificeras de enskilda föremålen i de aktuella samlingarna som ”statlig lös egendom”. Begreppet lös egendom är inte i sig definierat utan bedöms utifrån en negativ bestämning – allt som inte är fast egendom, vilket enligt lag är definierat som jord som är indelat i fastigheter, är per automatik lös egendom.64
Museum Gustavianum, Lunds universitets historiska museum eller Karolinska Institutet kan inte på egen hand besluta att återlämna mänskliga kvarlevor till anhöriga eller en organisation då överlåtelsen av statens lösa egendom regleras genom Förordning (1996:1191) om
överlåtelse av statens lösa egendom som fastställer att myndigheter endast är berättigade att
61 Ibid., 169.
62 Björn af Kleen, ”Mörk historia fram i ljuset”, https://www.dn.se/nyheter/sverige/mork-historia-fram-i-ljuset/,
2018-03-07.
63 Gustaf Lindencrona, ”Högskolan – en egen företagsform” i Hur fria skall universitet och högskolor vara?,
Sveriges universitets- & högskoleförbund,
http://www.suhf.se/MediaBinaryLoader.axd?MediaArchive_FileID=ceb55908-dea9-4648-8d0f-e5f5159f31c6&FileName=Hur+fria+skall+universitet+och+h%C3%B6gskolor+vara.+Autonomirapporten_h%C 3%B6sten+2002.pdf, 2018-03-08, 35.
64 Karin André, Fråga om rektors behörighet att besluta om överlåtelsen av vid universitetets historiska museum
förvarade kvarlevor efter en person, Justitieombudsmannen, https://www.jo.se/PageFiles/2005/2955-2005.pdf, 2018-03-08, 5.
21
sälja samt byta statlig lös egendom som inte längre behövs. Att skänka bort lös egendom är bortanför myndigheternas jurisdiktion.65 Detta har även konstaterats av
Justitieombudsmannen som år 2007 granskade Lunds universitets dåvarande rektor Göran Bexell beslut att till den judiska församlingen i Malmö år 2005 överlåta kvarlevorna efter Levin Dombrowsky, en judisk invandrare som år 1879 överlämnades till den anatomiska institutionen i Lund efter att ha begått självmord. I samband med att Dombrowsky begravdes kom rektorns beslut att anmälas till Justitieombudsmannen av en professor i osteologi samt en juridikstudent, båda vid Lunds universitet. Anmälarna hävdade att Bexell inte var behörig att besluta om överlåtelse av Dombrowskys kvarlevor då detta stred mot den ovan nämnda förordningen, något som Justitieombudsmannen i sitt beslut instämde i.66
Skulle något av lärosätena, i enlighet med Förordning (1996:1191) om överlåtelse av statens
lösa egendom, kunna sälja de mänskliga kvarlevorna till en anhörig? Enligt förordningen har
myndigheter rätt att sälja lös egendom som inte längre behövs för statens verksamhet vilket kan innefatta de mänskliga kvarlevorna.67 Dock ska en försäljning ske ”affärsmässigt”, vilket bland annat innebär att ett pris måste sättas och på rekommendation av
Ekonomistyrningsverket ska detta pris baseras marknadsvärdet på lösöret.68 Då det är tveksamt om huruvida mänskliga kvarlevor kan marknadsvärderas är det även svårt att säga om en sådan affär kan vara affärsmässig. Medan det är svårbedömt om försäljningen av mänskliga kvarlevor skulle något av laglig då det inte uppfyller god affärsmässig sed är det nog något av en icke-fråga då det rör sig om ett så pass kontroversiellt ämne som handel med mänskliga kvarlevor och det nog är osannolikt att något av läroverken skulle erbjuda detta. Samlingarna på Museum Gustavianum samt Lunds universitets historiska museum regleras även sedan 2017 av Museilagen (2017:563). Till museilagen hör Förordning (2017:564) om
statliga museers förfogande över museiföremål som bland annat reglerar statliga museers
möjlighet till att ge bort ett museiföremål och även här hindras museerna från att överlämna mänskliga kvarlevor till anhöriga då förordningen fastställer att statliga museer endast får skänka bort museiföremål till annan offentlig verksamhet, museer i det allmänna
65 Förordning (1996:1191) om överlåtelse av statens lösa egendom.
66 André, Fråga om rektors behörighet att besluta om överlåtelse av vid universitetets historiska museum
förvarade kvarlevor efter en person, 6.
67 Förordning (1996:1191) om överlåtelse av statens lösa egendom.
68 Ekonomistyrningsverket, ”En myndighet har tillgångar som inte längre används i verksamheten. Kan dessa
säljas till personalen eller skänkas bort?”, https://www.esv.se/statens-ekonomi/redovisning/fragor-och-svar/lopande-redovisning/salja-tillgangar-till-personalen-eller-skanka-till-en-organisation/, 2018-03-15.
22
museiväsendet, museer utanför det allmänna museiväsendet samt ideell kulturarvsverksamhet.69
En gråzon kan dock uppstå runt begreppet ideell kulturarvsverksamhet som inte specificeras närmre. 2015 återlämnade Uppsala universitet, efter regeringens godkännande, tre kranier till Franska Polynesien som funnits i den anatomiska samlingen i Uppsala sedan 1884.
Mottagarna av kranierna var den icke-vinstdrivande organisationen Te Tupuna Te Tura som i flera år har arbetat just med repatrieringsfrågor rörande mänskliga kvarlevor från Franska Polynesien.70 Kan en grupp så som Te Tupana Te Tura betraktas som en ideell
kulturarvsverksamhet och i så fall – skulle en svensk intressegrupp som bildas med syftet att begära ut svenska kvarlevor för att begravas kunna betraktas som en ideell
kulturarvsverksamhet? Förordningen görs i och med begreppet ”kulturarvsverksamhet” öppen för tolkning då kulturarv är ett brett begrepp som enligt Riksantikvarieämbetet innefattar alla uttryck för mänsklig påverkan, såväl materiella som immateriella. Riksantikvarieämbetet listar bland annat ”traditioner” som ett exempel på kulturarv där begravningar skulle kunna tänkas ingå.71
Ytterligare en förordning nämner begreppet ”kulturarvsverksamhet” – Förordning (2017:628)
om statsbidrag till kulturarvsarbete. I förordningen fastslås att ekonomiska bidrag får lämnas
till bland annat ”ideella kulturarvsverksamheter som syftar till att bevara, använda och utveckla kulturarvet”.72 Om dessa krav på ideella kulturarvsverksamheter skulle gälla även i frågan om överlämning av museiföremål uppstår det ytterligare en konflikt – det går både att argumentera för bevarandet, användandet och utvecklandet av en begravningstradition likväl som bevarandet, användandet och utvecklandet av mänskliga kvarlevor som museiföremål. Baserat på detta är det svårt att avgöra statliga museers juridiska möjligheter till att överlämna mänskliga kvarlevor till en hypotetisk svensk ideell organisation som skulle arbeta för att begrava svenska mänskliga kvarlevor. Det hela hänger även på museernas villighet till att faktiskt skänka bort kvarlevorna då de i detta fall har bestämmanderätten.73
Då det inte finns ett specifikt regelverk som behandlar mänskliga kvarlevor i samlingar blir varje fall unikt och bedöms individuell. Om en person önskar att begära ut en mänsklig
69 Förordning (2017:564) om statliga museers förfoganden över museiföremål.
70 Uppsala universitet, ”Universitetet återlämnar kranier till Franska Polynesien”, http://www.uu.se/nyheter-press/nyheter/artikel/?id=3671&typ=artikel, 2018-03-15.
71 Riksantikvarieämbetet, ”Definition av kulturarv och kulturmiljö”, https://www.raa.se/kulturarv/definition-av-kulturarv-och-kulturmiljo/, 2018-03-15.
72 Förordning (2017:628) om statsbidrag till kulturarvsarbete.
23
kvarleva rekommenderar både Uppsala universitet och Lunds universitet att denne skickar in en förfrågan till det aktuella läroverket som sedan granskar ärendet utifrån de rådande
omständigheterna. Läroverket kommer sedan lämna in sin rapport till regeringen som tar ett slutgiltigt beslut.74 Då det till synes inte finns några fall där en person har begärt ut
kvarlevorna efter en majoritetssvensk person är det svårt att förutsäga ett regeringsbeslut i ett sådant ärende, men rent juridiskt så finns det ingenting som hindrar någon från att försöka begära ut en mänsklig kvarleva.
Förvaltarnas riktlinjer och attityder till begravning
Då det är läroverken som granskar varje enskilt fall och lämnar in ett underlag till regeringen för besluttagande så kommer läroverkens attityd till begravning att påverka utredningen. Två av läroverken, Uppsala universitet och Lunds universitet, har genom universitetsmuseerna publicerat riktlinjer kring hanteringen av mänskliga kvarlevor där det i viss mån går att utröna deras ställning i frågan. Museum Gustavianum tycks ha en relativt neutral hållning till just återförandet av kvarlevor men ställer sig kritiska mot just begravning – museets ställning är att medan kvarlevorna kan återlämnas till en legitim mottagare så bör de ändå förvaltas på ett sådant sätt att de finns tillgängliga för forskning.75 Lunds universitets historiska museums riktlinjer för just återföring och begravning är betydligt mer kortfattat men dokumentet framhäver att universitetet är ansvariga för att hålla samman samlingarna men att ärenden i frågan kommer hanteras av museet.76 Att museet väljer att lyfta fram just samlingens sammanhållning kan tydas som en övergripande negativ inställning till såväl återföring som begravning men på grund av den korta texten så blir det öppet för tolkning. Karolinska Institutet har inga tydliga riktlinjer, åtminstone inte publika sådana, men docent i idéhistoria Olof Ljungström som arbetat med att inventera Karolinska Institutets kraniesamling har uttryckt en önskan om nationella riktlinjer för hanterandet av mänskliga kvarlevor.77 I en statligt initierad rapport har Statens historiska museer sammanställt såväl antalet offentliga museer som har mänskliga kvarlevor men även museernas attityder till kvarlevorna. I ett
74 Uppsala Universitet, Riktlinjer för hantering och bevaring av mänskliga kvarlevor vid Uppsala universitets
museer, http://www.gustavianum.uu.se/digitalAssets/529/c_529700-l_3-k_ufv-2014-1374-.pdf, 2018-03-16, 5. Lunds universitet, Riktlinjer för hantering och förvaring av mänskliga kvarlevor vid Historiska museet vid Lunds universitet (LUHM),
https://www.historiskamuseet.lu.se/sites/luhm.lu.se/files/riktlinjer_-_manskliga_kvarlevor_luhm.pdf, 2018-03-16, 3.
75 Uppsala Universitet, Riktlinjer för hantering och bevaring av mänskliga kvarlevor vid Uppsala universitets
museer, 5.
76 Lunds universitet, Riktlinjer för hantering och förvaring av mänskliga kvarlevor vid Historiska museet vid
Lunds universitet (LUHM), 3.
77 Helena Östlund, ”Kvarlevor skapar huvudbry för universiteten”,
https://www.tidningencurie.se/nyheter/2017/10/19/kvarlevor-skapar-huvudbry-for-universiteten/, 2018-03-27. Olof Ljungström intervjuas i artikeln.
24
kortare kapitel, ”Behov av riktlinjer – rätt riktlinjer – nationella riktlinjer” säger en representant från Karolinska Institutet att nationella riktlinjer skulle bli allt för generella, något som står i kontrast till vad Olof Ljungström, även han anställd på Karolinska Institutet, efterfrågar.78
Sammantaget så har Uppsala universitet de tydligaste riktlinjerna, Lunds universitets riktlinjer är något kryptiska och Karolinska Institutets företrädare tycks vara oense i frågan. Detta innebär i praktiken att ett ärende i frågan kan få olika utslag beroende på vilket lärosäte som förvaltar de mänskliga kvarlevorna.
Detta kan dock komma att förändras. I regleringsbrevet för budgetåret 2018 har Riksantikvarieämbetet fått i uppdrag att tillsammans med de centrala museerna och
Sametinget utforma riktlinjer för hanteringen av mänskliga kvarlevor på museer. Resultatet ska presenteras i samband med årsredovisningen för 2019.79 Det finns dock en aspekt som är värd att uppmärksamma, nämligen begreppet ”de centrala museerna”. En lista över de centrala museerna finns att tillgå på Riksantikvarieämbetets hemsida och varken Museum Gustavianum eller Lunds universitets historiska museum finns representerade där.80 Detta innebär alltså att dessa museer till synes inte kommer vara involverade i arbetet med
framtagandet av riktlinjer vilket kan ifrågasättas då dessa museer sitter på stora samlingar av just mänskliga kvarlevor. Ytterligare värt att poängtera är att dessa riktlinjer riktar sig till museers hantering av mänskliga kvarlevor vilket innebär att Karolinska Institutet kan bortse från riktlinjerna om så önskas.
Praktiska möjligheter till begravning
Begravningsrätten i Sverige utgår huvudsakligen från folkbokföring. Detta innebär att även fast en person är svensk medborgare kan denne nekas en gravplats på en allmän
begravningsplats om personen i fråga inte är folkbokförd i Sverige.81 Då denna uppsats behandlar majoritetssvenska personer som levde under 1800-talet och 1900-talet är det en rimlig slutsats att de människor som hamnar inom ramen för avgränsningen till uppsats var
78 Drenzel m.fl., Mänskliga kvarlevor vid offentliga museer, 49.
79 Regeringen, Regleringsbrev för budgetåret 2018 avseende Riksantikvarieämbetet, https://www.esv.se/statsliggaren/regleringsbrev/?RBID=18634, 2018-03-27, 4.
80 Riksantikvarieämbetet, ”FoU – centrala museer”, https://www.raa.se/samhallsutveckling/fou-forskning-och-utveckling/fou-centrala-museer/, 2018-03-27.
81 Svenska kyrkans arbetsgivarorganisation, Gravsättning av icke-folkbokförda, https://www.svenskakyrkan.se/default.aspx?id=896318, 2018-03-29, 2.
25
folkbokförda då riksomfattande folkbokföring har existerat i Sverige sedan 1600-talet.82 Om en i Sverige folkbokförd person avlider har denne rätt till vissa tjänster utifrån det som står beskrivet i Begravningslag (1990:1144). Det är huvudmannen, den som ansvarar för begravningen inom satta förvaltningsområden, som ansvarar för att utan kostnad
tillhandahålla dessa tjänster. Med undantag för Stockholms och Tranås kommuner så är Svenska kyrkan begravningshuvudman i hela Sverige. Tjänster som inkluderas är bland annat gravplats under 25 år, gravsättning, transport av den avlidne till gravplatsen och lokal för begravningsceremoni utan religiösa symboler.83 Om den avlidne dessutom var medlem i Svenska kyrkan har denne rätt till begravningsgudstjänst, tacksägelse och processionsbärning utan extra kostnad.84
Med all största sannolikhet är det såväl möjligt som ekonomiskt försvarbart att begrava kvarlevorna efter en person som begärts ut från en anatomisk samling. Detta resonemang bygger dock på lagtolkning då inget tidigare fall finns att referera till. Vid kontakt med Svenska kyrkan i Umeås pastoratkansli uppgav Josefin Högberg, administrativ assistent på kyrkogårdsexpeditionen, att medan hon inte kunde ge ett definitivt svar, då det inte finns några uppsatta riktlinjer, så hade hon väldigt svårt att se att Svenska kyrkan som huvudman inte skulle tillhandahålla tjänsterna som beskrivs i lagen.85
Etisk avvägning – olika perspektiv
Ett argument för att begrava mänskliga kvarlevor är att det skulle ge upprättelse till de avlidna som utan samtycke blev införlivade i en anatomisk samling.86 Detta kan knytas samman med Malin Mastertons teori om förpliktelser gentemot döda där felaktig behandling av en avliden person ska erkännas som just sådana.87 Att begrava mänskliga kvarlevor kan ses som en bekräftelse på att dess förvaring i en samling var felaktig. Det finns dock en annan sida av myntet. Kvarlevor av socialt utsatta människor kan genom forskning visa hur just den sociala
82 Skatteverket, ”Folkbokföringens historia”,
https://www.skatteverket.se/privat/folkbokforing/attvarafolkbokford/folkbokforingenshistoria.4.18e1b10334ebe8 bc80003006.html, 2018-03-29.
83 Begravningslag (1990:1144).
84 Svenska kyrkan, ”Vem ansvarar för vad?”, https://www.svenskakyrkan.se/begravning/att-planera-en-begravning/vem-ansvarar-for-vad, 2018-03-29.
85 Telefonintervju med Josefin Högberg, 27/03 2018.
86 Therese Thomasson, ”Levande debatt om kvarlevor”, https://www.sydsvenskan.se/2005-08-22/levande-debatt-om-kvarlevor, 2018-03-30.
26
situationen påverkat deras hälsa. Således kan forskningen ge upprättelse till de avlidna då deras lidande uppmärksammas och bekräftas.88
Intressant för forskningsaspekten är dock faktumet att inte särskilt mycket forskning har gjorts på kvarlevorna från de anatomiska samlingarna i Uppsala och Lund. I Lund är det
huvudsakligen förhistoriska kvarlevor som undersöks och av de kvarlevorna som har sitt ursprung i den anatomiska samlingen är det de identifierade kvarlevorna som har varit av intresse.89 Anne Ingvarsson, antikvarie och ansvarig för den gamla anatomiska samlingen på Museum Gustavianum, uppger att det inte heller i Uppsala har förekommit mycket forskning på de mänskliga kvarlevorna från den anatomiska samlingen.90 På Museum Gustavianums hemsida presenteras flertalet historiska samlingar som finns tillgängliga för forskning så som den arkeologiska samlingen och den egyptiska samlingen där bland annat mumier ingår. Något omnämnande av den anatomiska samlingen går dock inte att hitta någonstans. I en intervju med Dagens Nyheter från 2015 uppger Olof Ljungström, ansvarig för
kraniesamlingen på Karolinska Institutet, att ingen har forskat på samlingen sedan 1960-talet.91 Det är alltså sammantaget inte helt uppenbart hur stor funktion de anatomiska samlingarna har för forskningen idag.
Detta betyder dock inte att samlingarna aldrig kommer få betydelse för forskningen. Ett argument mot begravning av mänskliga kvarlevor är att detta skulle förhindra framtida forskning som med mer avancerad teknik kan ta reda på mer information om kvarlevorna.92 Liv Nilsson Stutz, arkeolog och forskare på Emory University i USA, menar att i och med begravning av mänskliga kvarlevor upphör möjligheten för vidare forskning vilket innebär att nutida förståelser och tolkningar av kvarlevorna inte kommer kunna omprovas. Enligt Nilsson Stutz blir det ett bekymmer då förståelsen av det förflutna ständigt omtolkas och utvecklas och ger vad som är ”svenskt” som exempel på gamla koncept som har kunnat problematiseras tack vare nutida forskning.93
88 Ibid, 53.
89 Mailintervju med Jenny Bergman, 23/2 2018. 90 Mailintervju med Anne Ingvarsson, 22/3 2018. 91 af Kleen, ”Mörk historia fram i ljuset”.
92 Drenzel m.fl., Mänskliga kvarlevor vid offentliga museer, 61.
93 Liv Nilsson Stutz, ”Vi berättar om vår historia”, https://www.hd.se/2012-01-16/vi-berattar-om-var-historia,
