Juryns motivering:
En symbolisk och filosofisk berättelse om frihet och om hur det är att vara människa. Får vi vara allt, får vi vara föränderliga eller finns det en ordning att rätta sig i? Genom en stark dramaturgisk uppbyggnad drabbas vi av denna novell där ditt öde avgörs av ett endaste ord. Med
ett precist språk lyckas författaren beskriva alla detaljer med en exakthet som berör. Att våga lyssna till sig själv kan visa sig vara det enda som leder till frihet och verkliga valmöjligheter.
Ordet som avgör allt
Vi väntade alla tålmodigt på vår tur. Hela landets blivande förstaklassare samlade på ett och samma ställe. Omkring mig hörde jag jämnåriga tyst repetera ord för sig själva lika frekvent som mantran. Trots den låga volymen var ljuden nästan
öronbedövande, vikten i varje ord var enorm. Flera höll hårt i sina minneslappar.
Vi hade nog alla hört skräckhistorier om barn som blev stumma av nervositeten.
Det var av yttersta vikt att det blev rätt ord. Jag hade själv en sådan papperslapp, nerknögglad i finjackans ficka. Så liten, men så betydelsefull. Min kö rörde sig framåt och snart kunde jag se vår registrerare. Därefter skulle kön komma att delas i två, en för de som fick avslag och en för de som skulle bli den de önskat. Ljudlöst repeterade jag mitt eget ord, noga utvalt av mina föräldrar. Det behövde vara ett bra ord, men det fick inte vara för krävande. Jag slätade till jackan och kände så att håret låg rätt. Nästan lika viktigt som ordet var utseendet. Trots att det inte skulle vara så visste alla att registrerarna var mer benägna att acceptera ditt ord och du klädde dig i enlighet med det.
Skorna klickade mot det nytvättade golvet och det var inte många framför mig nu.
Vår registrerare var gammal till åren och skötte sitt arbete nästan automatiskt. För en kort sekund kände jag mig som en produkt på ett rullband som bara väntade på sin etikett. Bakom henne syntes lättade barn ihållandes sitt livs viktigaste
dokument. Bara några steg kvar och om allt gick som uttänkt skulle jag komma att bli en av dem. Jag skulle kunna gå hem, fira med min familj och leva resten av livet
i harmoni. Allting skulle passa, vi skulle alla ha vår plats i samhällets maskineri.
Som kuggar i perfekt balans. Om allt gick väl vill säga. Om med stort O. Bakom registreraren syntes inte bara de lättade barnen utan även de som nu spänt väntade på sin ofrivilliga etikett. De som inte fick den roll de önskat. Ofta var det dessa barn som skulle bli nedstämda, lata, enformiga eller rent utav elaka.
Jag tog fram min lapp och repeterade ordet ännu en gång. Mentalt gick jag igenom alla stegen. Jag skulle hälsa artigt, uppge mitt namn och mina föräldrars placering.
Sen skulle jag tillägga att min syster var mycket lycklig med sitt ord och att jag önskade bli det med. Därefter behövde jag bara säga ordet så skulle hon
omedelbart se hur väl det passade mig och utan tvekan tilldela mig mitt bevis. Allt var redan noga uttänkt och förutbestämt. Det skulle bli precis så enkelt, så varför var jag nervös? Jag tvingade mig själv att ta djupa och lugna andetag i ett försök att sänka pulsen. Bara tanken på avslag fick hjärtat att förtvivlat dunka hårdare. Jag intalade mig själv att det inte fanns någon mening att vara rädd. Att mitt ord passade mig. Jag var mitt ord, varken mer eller mindre.
Det var bara några få personer före mig i kön och jag hörde en okammad pojke uppge ordet snäll. Han fick sitt bevis och vi tog alla ett steg framåt. Näst på tur var en prydligt klädd flicka som uppgav ordet ambitiös. Hon fick avslag och såg alldeles gråtfärdig ut när hon ställde sig i kön för de utan placering. Nu var det bara tre före mig i kön och pulsen skenade. Det gick inte att tränga undan rädslan för att bli avslagen. Ett litet barn med oslipade glasögon uppgav ordet kunnig och fick efter en stunds tvekan sitt bevis. Jag torkade händerna mot byxorna. Lika lite som det gick att tränga undan tanken på avslag gick det att ignorera tankarna på allt det man valde bort. Näst på tur var det en likblek pojke med tunghäfta. Registreraren fick be om hans lapp två gånger innan han ens reagerade. Han fick avslag. Det kändes
som om hjärtat skulle slitas ur bröstet. Jag repeterade ordet ännu en gång men det kändes stelt och tillgjort. Därefter var det en flicka med hål över knäna. Hon bad om att bli energisk och tilldelades omedelbart sitt bevis. Näst på tur var jag.
Försiktigt tog jag de två stegen fram till disken. Efter att artigt hälsat uppgav jag mitt namn och mina föräldrars ord. Jag förklarade hur lycklig min syster var som fick leva i harmoni med våra föräldrar. Jag skröt om hur de aldrig avvek från sina placeringar. Sen tog det stopp. Jag kunde inte förmå mig att säga ordet. Att leva resten av mitt liv på samma sätt som min familj levde sitt. Jag försökte forma ordet med tungan, men det kändes otympligt och fel. Registreraren tittade upp från sin skärm och bad mig uppge mitt ord. Ren panik genomsyrade mig. Vad skulle jag nu göra? Inte kunde jag säga ordet mina föräldrar valt men inte heller kunde jag finna ett annat. Kunde inte förmå mig att välja bort allt utom ett litet ynka ord. Just som jag tänkte på hur min familj alltid levde efter ett ord insåg jag att jag aldrig skulle kunna leva så. Endast en egenskap, ett ord. Aldrig kunna vara något annat.
Återigen bad hon om mitt ord, ännu mer otåligt denna gång. Jag förblev tyst samtidigt som köerna bredvid oss tickade framåt. Hon stirrade ner mot mig och bad mig att säga ett passande ord, vilket som helst, eller ge henne min minneslapp.
Huvudet var helt blankt och blodet dånade i öronen. Jag ville inget hellre än att det skulle vara över, trots det visste jag att jag inte kunde sammanfatta hela min
existens med ett endaste ord. Försiktigt skakade jag på huvudet vilket fick henne att luta sig mot mig och börja rabbla exempel. Glad, korkad, långsam, egensinnig, obeslutsam, klurig, självisk. Jag kunde känna lukten av hennes blommiga parfym samtidigt som hon bad, nästan bönföll mig att bara nicka någon gång. Smart, blyg, förvirrad, ansvarsfull, uttråkad, naiv, ordningsam, kreativ. Jag fortsatte skaka på huvudet.
Någonting ändrades i hennes uttryck och jag trodde mig se ett leende samtidigt som hon lutade sig tillbaka i stolen och gjorde någonting på skärmen. Omedelbart började disken lysa med blinkande lampor och jag tittade oförstående på henne.
Hon bara fortsatte le. Jag kan än idag se det leendet framför mig lika glasklart som om det varit igår. Inte många ögonblick senare såg jag vakter knuffa sig fram mot oss. Köerna delade sig som havet framför Moses och vakterna kom närmare för varje sekund. Desperat försökte jag ta mig därifrån, men köerna slöt sig omkring mig. Det kändes som jag drunknade bland människorna. Inte ens de som fått
avslag tog emot mig. Ångesten växte. Var var jag då välkommen? Förtvivlan åt mig inifrån. En knotig hand slöt sig kring min arm och jag kunde inte låta bli att skrika till. Bryskt drogs, halvt om släpades jag bort från diskarna. Bort från människorna.
Bort från systemet.
Jag knuffades genom en steril korridor samtidigt som jag skrek att jag ville tillbaka.
Jag bad om ett ord, vilket som helst, bara jag fick komma tillbaka. Vakterna gav inget gehör för min önskan. Jag tänkte på den bisarra situationen jag befann mig i.
Nyss kunde jag inte välja ett ord och nu ville jag inget hellre än att få gå tillbaka och göra om. En ny chans att göra rätt, att passa in. Långt bort i korridoren skymtade en dörr. Alldeles tårögd bönföll jag vakterna att släppa mig. Jag skulle göra vad som helst. Allt kändes som någon bisarr mardröm. I fickan hade jag fortfarande kvar lappen som skulle garantera att jag tilldelades ett ord. Min livlina, om jag kunnat förmå mig att använda den.
Jag föreställde mig lyckliga barn träffa sina föräldrar efter en lyckad registrering.
Barn som passade in. Barn som hörde hemma. Vad jag önskade att jag var en av dem. Det var först då jag insåg att jag inte visste om jag någonsin skulle se mina föräldrar igen. Jag svalde klumpen som började bildas i halsen. För stunden var det
inget jag orkade tänka på, det fanns nog med problem som det var. Dörren blev större och större. Utan att veta vad som väntade på andra sidan visste jag att det skulle förändra allt. Korridoren kändes både oändligt lång, men samtidigt alldeles för kort. Vi var så nära slutet nu att jag kunde se varje skruv i den komplexa järndörren.
En av vakterna släppte taget för att påbörja öppnandet av den enorma dörr vi stod framför. Det var koder, reglage och nycklar. Jag försökte inte ens springa. Det fanns det ingenting jag kunde göra för att undvika det oundvikliga. Känslan av att stå utanför en fängelseport svepte över mig. På sätt och vis gjorde jag nog det också, stod vid dörren till ett fängelse. Jag kommer ihåg att undra om de tänkte hålla mig inlåst för all framtid. Efter en lång upplåsningstid började dörren sakta glida upp. Framför mig syntes inget av det jag väntat mig. Det fanns inga galler, förtvivlade skrik eller fängelseceller. Inga ondskefulla vakter eller skadeglada registrerare. Luften fylldes inte med ångest och misströstan. Jag vred sakta på huvudet och kunde inte låta bli att chockas av den enorma mur jag stirrade in i.
Flera meter hög och sträckte sig i sidled så långt ögat kunde nå. Hålet för dörren såg så litet och obetydligt ut.
Framför mig stod ett gammalt par vid en bred grusväg vilken försvann mot
horisonten. Vid vägkanten fanns små hus, tillräckligt många för att bilda en mindre by. Det doftade av öppna landskap och hela vyn ingav en känsla av lugn och
sinnesro. Paret introducerade sig som gränsväktare och jag blev förvånad över att ingen av dem nämnde sitt ord. De pekade på vägen bakom sig och sa att när jag kände mig redo kunde jag gå den, men tills dess fick jag stanna hos dem precis så länge jag ville. Vägen var stenig och slingrade sig fram. Det var inte en väg man visste vart den ledde eller bara gick av automatik. Det var en väg som kunde bli
både krokig och guppig. En väg att gå vilse på. En väg man fick välja hur, när eller om man vandrade. Sakta insåg jag att muren inte längre var till för att hålla mig inlåst.
Linnea Stålberg (Förstapris Novellprisfesten 2021)
