Detta verk är licensierat under Creative Commons Erkännande- Ickekommersiell-Dela Lika 2.5 Sverige licens. För att se en kopia av denna licens, besök http://creativecommons.org/licenses/by- nc-sa/2.5/se/. Verket har publicerats i www.globalarkivet.se.
SADC - ett regionalt verktyg
Med södra Afrika menar man oftast inte mer än ett geografiskt område bestående av ett visst antal länder belägna i allra sydligaste delen av Afrika.
Men södra Afrika är mer än summan av staterna. Södra Afrika är en region som successivt och i varierande grad håller på att knytas samman, inte bara politiskt och ekonomiskt utan också genom ökat samarbete mellan olika typer av organisationer. I konsolideringen av regionen södra Afrika är tre, av flera, faktorer viktiga att nämna: apartheid,
avkolonialiseringen och det kalla kriget. I takt med att fler och fler stater avkolonialiserades i regionen under 60- och 70-talen delades södra Afrika upp i två block.
Det ena, apartheidblocket, bestod av Sydafrika och dess allierade (de portugisiska kolonierna och den vita regimen i Rhodesia) och det andra, anti-apartheidblocket, av diverse
befrielserörelser och självständiga stater (även kallade frontstaterna).
USA respektive flera kommuniststater och de nordiska länderna stödde aktivt, på olika ekonomiska och militära sätt, var sin sida i konflikten. På 80-talet intensifierades konflikten ännu mer och Sydafrika lade ner hela sin själ i att, som det hette, destabilisera regionen. Detta manifesterades ofta i ren krigsföring mot såväl befrielserörelser som enskilda stater.
Dessutom försökte Sydafrika genom olika regionala arrangemang knyta till sig och dominera frontstaterna ekonomiskt. Som försvar mot Sydafrikas aggressiva regionala politik bildades 1980 SADCC, Southern African Development Co-ordinating Council. Dess syfte var att genom ekonomiskt och politiskt samarbete inom olika områden skydda sina medlemsstater mot Sydafrika. När det demokratiska Sydafrika införlivades 1994 hade namnet bytts till SADC, Southern African Development Community. Organisationen tog snabbt på sig rollen som underlättare för ökad inomregional handel i södra Afrika.
Tre instanser
De utan tvekan två viktigaste aktörerna för södra Afrikas integrering är idag Sydafrika och SADC. Sydafrika behöver ingen närmare presentation, det gör emellertid SADC.
SADC består, något förenklat av tre delar. "Konferensen för stats- och regeringschefer" är det mäktigaste och det policyskapande organet inom SADC. Det är ytterst ansvarigt för
organisationens verksamheter och riktlinjer och äger rum minst en gång per år. Ministerrådet, bestående av medlemsländernas ministrar, ser till att överenskomna policies inom deras respektive område genomförs. Sekretariatet sköter all administration runt SADC och har sitt huvudkontor i Gabarone, Botswana.
Handel och utveckling
På pappret är SADC:s övergripande filosofi idag "utvecklingsorienterad handelsintegration".
Å ena sidan sällar man sig till den nyliberala doktrinen om frihandel, fri rörlighet och gemensam valuta á la EU, instrument som skall leda till regional ekonomisk tillväxt.
Å andra sidan vill man poängtera att SADC är mer än handel och ekonomisk tillväxt genom att inkorporera en utvecklingskomponent. I retoriken säger man sig erkänna den ekonomiska globaliseringens marginaliserande tendenser och framväxten av regionala asymmetrier i södra Afrika där vissa länder blir fattigare och andra rikare (t.ex. Sydafrika). Genom
resursöverföring via regionala utvecklingsfonder, gemensamma och regionala satsningar på
infrastruktur samt skydd av de svagare staternas industrier skall man få bukt med dessa ojämlikheter.
I praktiken förefaller dock SADC lägga tyngdpunkten på handelsaspekten. Inom ramen för SADC drivs idag, framförallt av Sydafrika, en till synes övervägande marknadsanpassad integration. Genom mellanstatliga, regionala avtal förbinder sig staterna att avreglera och privatisera olika sektorer för att göra dessa tillgängliga för utländska, läs sydafrikanska, intressen, samt ta bort olika typer av handelshinder mellan staterna. Målsättningen är att senast år 2012 ha skapat ett frihandelsområde där 80 procent av alla länders handel är inomregional.
Historisk obalans bibehålls
En sådan ensidigt handelsdriven integration är dock djupt problematisk för en region som södra Afrika där den ekonomiska obalansen mellan staterna historiskt varit gigantisk. Detta insåg bland andra Nelson Mandela redan 1993. Så var till exempel BNP 1997 för hela SADC, utom Sydafrika, mindre än 40 procent av Sydafrikas BNP. Klyftorna har med stor sannolikhet ökat sedan dess.
Tittar vi istället på handelsflödet lider de flesta stater inom SADC av stora handelsunderskott medan Sydafrika har ett handelsöverskott. Med ökad avreglering och ännu sämre möjligheter för svaga stater att skydda sina ekonomier med hjälp av handelshinder, visserligen med större inomregional handel som följd, kommer de svagare delarna av regionen troligtvis att bli ännu svagare och ovannämnda obalans att cementeras. Det förefaller som om Sydafrika och dess industri tjänar avsevärt mycket mer på nuvarande typ av regional integration än andra stater.
Kritik från civilsamhället
Kritiken från civilsamhället mot den nuvarande regionala integrationen låter inte vänta på sig.
För det första anklagar bland andra Nomore Sibanda från den zimbabwiska oberoende fackliga koalitionen ZCTU de rikare staterna för att vara för protektionistiska och inte släppa in företag från de fattigare länderna på sina marknader.
För det andra anses SADC:s viktiga utvecklingskomponent i praktiken vara nedtonad till förmån för nyliberal frihandel och för det tredje kritiseras hela projektet för att vara toppstyrt utan tillräcklig inblandning från civilsamhället.
Slutligen hävdar t.ex. George Dor från Jubel Sydafrika, en av Afrikagruppernas
samarbetspartner i Sydafrika, att den nuvarande regionala integrationen framförallt är ett instrument för Sydafrika att öppna upp andra staters marknader för sydafrikanska företag.
Detta riskerar att förstöra andra länders kapacitet att generera en självständig ekonomisk utveckling.
Civilsamhället samarbete
Inte bara stater väljer att samarbeta regionalt. Både kritiken mot SADC och mot den övergripande nyliberala politiken är grogrund för ökat regionalt samarbete även mellan organisationer inom civilsamhället. T.ex. arrangeras vid sidan av SADC-konferenser parallella, regionala protestmöten där aktivister från organisationer i regionen samlas för att kollektivt uttrycka sitt missnöje mot SADC.
Ett annat incitament är utbytet av erfarenheter och information, t.ex. vad gäller strategier för mobilisering av människor och olika sakfrågor. Detta stärker de enskilda organisationerna och deras arbete på hemmaplan.
Regional lobbying
Fler och fler organisationer inser hur påverkansarbetet kan effektiviseras om man slår ihop
krafterna och kollektivt uppvaktar diverse makthavare, såväl nationella som regionala då många politiska beslut idag fattas på regional nivå.
Vi kommer då osökt in på formerna för det regionala samarbetet. Utöver det mer bilaterala, temporära samarbetet organisationer emellan, har en hel del intressanta regionala nätverk och enskilda organisationer bildats. SAPSN, Southern African Peoples Solidarity Network består av 27 organisationer från 10 länder i regionen, flera av dem Afrikagruppernas partner. SAPSN arrangerar löpande t.ex. workshops, studiecirklar, demonstrationer och protestmöten för sina medlemsorganisationer. AFRODAD, African Network and Forum on Debt and Development, med säte i Harare, lobbar för avskrivning av skulder och rättvisare handelsregler samt initierar och stödjer olika nationella skuldnätverk i regionen, som t.ex. ZIMCODD i Zimbabwe.
Afrikagruppernas roll
Vad kan då Afrikagruppernas roll som biståndsgivare vara i detta begynnande regionala samarbete inom civilsamhället? Naturligtvis bör organisationerna i södra Afrika själva svara på den frågan!
George Dor från Jubel Sydafrika menar att biståndsgivare är alltför ensidigt fokuserade på utbyten och samarbeten mellan organisationer från Nord och Syd, samtidigt som man förnekar betydelsen av regionalt samarbete inom Syd.
Utmaningen för Afrikagrupperna är således att dels frigöra resurser för regionalt samarbete, dels att tillsammans med partners i södra Afrika hitta mer kostnadseffektiva sätt att samarbeta.
Diamantino Nhampossa, från bondeorganisationen UNAC i Moçambique, instämmer med tillägget att det regionala samarbetet måste ske på södra Afrikas villkor. Däremot är, enligt UNAC och flertalet av dess partners, Afrikagrupperna med sitt regionala kontaktnät viktig som förmedlare av regionala "strategiska partners" till organisationerna.
Andréas Godsäter
