Arkeologi och språk Kjelldorff, Bertil
Fornvännen 92:3/4, 187-192
http://kulturarvsdata.se/raa/fornvannen/html/1997_187
Ingår i: samla.raa.se
Debatt
Arkeologi och språk
I min h a n d har j a g just fått och läst Colin Ren- frews bok Arkeohgi och språk, utgiven av d e n n e som Archaeology and language 1988 och översatt av Gustaf Gimdal samt distribuerad i Sverige år 1989 av Symposion Bokförlag. Boken handlar om det indoeuropeiska språkets ursprung. Läs- n i n g e n av d e n n a och o m detta har varit en b å d e intressant och o m t u m l a n d e upplevelse.
Renfrew tar först bestämt avstånd från ett an- tal kolleger, som fångna i arkeologiska kulturers tvångströjor funnit att kulturer av d e n n a art normalt påförts berörda o m r å d e n och länder g e n o m invandring. I våg efter våg h a r vi så- lunda enligt vissa forskare, bl.a. i Sverige, u n d e r förhistorisk tid på detta sätt sköljts över m e d nya religioner, nya gravskick, nya vapen, nya redskap och nya försörjningssätt. Märkligt nog har dessa forskare inte testat sin lära eller upp- fattning på samtid eller historiskt känd tid. De skulle då nämligen ha funnit att asaläran anam- mats av g e r m a n e r n a g e n o m inflytelser utifrån, att övergången från asalära till kristendom skett på liknande sätt samt att hela d e n e n o r m a ut- veckling, som pågått u n d e r det senaste 1000- talet, precis som förut n ä m n d a kulturella skal- ömsningar skett helt utan invandring. Så har det naturligtvis varit hela tiden. Så infördes och försvann arkeologernas megalit-, trattbägar-, klockbägar-, stridsyxekulturer osv. lika enkelt, okomplicerat och odramatiskt i förhistorisk tid som bondekulturen de sista 100 åren. Så kan vi även i dag utnyttja amerikanska bilar och ja- panska datorer i landet utan att för den skull behöva invaderas av dessa folk.
Renfrew har insett detta, m e n så gör han sin märkliga kullerbytta. I sin år 1988 presenterade teori hävdar han nämligen - lika omotiverat som föregående sagesman - att det indoeuro- peiska språket har påförts E u r o p a m e d jord- brukskulturen. Inte plötsligt visserligen, m e n som följd av att människor u n d e r 3 500 år flyt- tat sina boplatser från Anatolien i Turkiet till
Atlantkusten, England och Sverige. H a n an- vänder sig då av en vågfrontsmodell framtagen av ett par a n d r a forskare - en modell som an- tyder att en diffussion av d e n n a art försiggår m e d en hastighet av 1 km per år. Språket skulle då enligt Renfrew ha följt j o r d b r u k e t s utveck- ling och b ä r a r n a av språket skulle ha varit de anatoliska b ö n d e r n a s ättlingar. Att k o r n och frön varit betydligt enklare att flytta än män- niskorna framkommer inte. Dessutom - män- niskor och kanske speciellt b ö n d e r flyttar inte utan tvingande skäl. Hem-, jord-, bygd-, familje- och släktkänsla är för d e m viktigare än allt an- nat. Däremot flyttar idéer, kunskaper och pro- dukter. De senare saknar känslor och har egna och m å n g a gånger betydligt lättare ben.
Ett a n n a t f d i Renfrews ansats är därutöver, att han separerar fångstfolk från bönder. H a n föreställer sig j o r d b r u k e t som något så speci- ellt att det måste vara omöjligt för en jägare- samlare att försörja sig på detta sätt. I själva ver- ket finns ingen skillnad. Jägare-samlaren och b o n d e n är en och samma person. Den dag jä- garen tar m e d sig ett par griskultingar h e m ef- ter en jakt och föder u p p d e m för senare be- hov, blir h a n boskapsskötare och o m h a n s kvinna som samlare av frukt, bär, säd, nötter och rötter en dag hackar u p p ett trädgårdsland framför hyddan och i d e n n a strör litet säd för framtida behov blir familjen bönder. Svårare är inte övergången. Så lever för övrigt våra en- staka kvarvarande b ö n d e r än i d e n n a dag. De drygar ut och varierar kosthållet för familjen såväl m e d jakt som m e d fiske även om detta nu- m e r a fått drag av fritidssysselsättning. Renfrew visar m e d detta en sida av sig själv, som saknar kontakt m e d verkligheten.
O m Renfrews idé h a d e haft verklighetsan- knytning, b o r d e han k u n n a t visa vart de forna fångstfolken efter h a n d tagit vägen och varför m a n inte ser några som helst spår av deras språk i de indoeuropeiska språken. H a n und-
Fomvännen92(1997)
188 Debatt
viker egentligen frågan. H a n tycks dock anse att fångstkulturerna varit så underlägsna bon- d e k u l t u r e n att d e helt assimilerats och för- svunnit in i d e n n a . Ändå har fiskelägen längs kusterna ä n d a in i vår tid levt i stort sett paral- lellt m e d bondebyarna. Delvis skyller h a n väl p r o b l e m e t på språkforskarna. De h a r j u för- klarat att det indoeuropeiska språkets u r h e m måste förläggas högst 5 000 ä 6 000 år tillbaka i tiden. T i d p u n k t e n har våra lingvister funnit g e n o m en serie säkert väldefinierade språkliga Ijudlagsenliga och grammatikaliska bindningar och förändringar. För att nå d e n n a tidiga tid- p u n k t har disciplinen dessutom angripit frågan m e d s.k. lingvistisk paleontologi eller språklig fossillära. Längre kan m a n naturligtvis inte k o m m a . D ä r m e d har lingvisterna gjort sitt.
Renfrew upplever dock inte gåtan d ä r m e d som slutgiltigt löst. Språket måste väl vara äldre? Ja, rent av betydligt äldre. Att skola in ett språks första råmärkesstenar måste dessutom vara en övermänsklig uppgift - även för en specialist.
Renfrew går dock delvis språkforskarna till mötes när han lanserar sin teori om Anatolien som ett cirka 8 500-årigt u r h e m för indoeuro- p é e r n a och om j o r d b r u k s k u l t u r e n som språ- kets bärare såväl i Europa som i Asien. I sam- m a n h a n g e t gör han dock diverse reservationer, liten avbön och tvår sina h ä n d e r inför de språk- liga e x p e r t e r n a n ä r h a n avslutningsvis säger:
»Jag anser att språkhistorikerna gör mycket klo- kare i att i sitt tolkningsarbete gå så långt det är möjligt inom sin egen disciplins ramar, innan de alltför mycket litar till någon förment arke- ologisk konsensus; ty någon sådan finns för när- varandeinte.» (Renfrew 1988, s. 244; min kurs.) Av Renfrews uttalande får m a n intrycket att de båda disciplinerna dessförinnan relativt förbe- hållslöst litat på och kanske till och m e d miss- lett varandra.
En a n n a n arkeolog - Maria Gimbutas - har å sin sida förlagt det indoeuropeiska urhem- met till den ryska stäppen mellan Ural och Kar- p a t e r n a och i god överensstämmelse m e d språkhistoriska a n t a g a n d e n m e d ett u r s p r u n g 5 500-6 000 år tillbaka i tiden. Även h o n ham- n a r d ä r i g e n o m så s m å n i n g o m m e d sin grav- högs- eller kurganteori vid Atlantkusten och visar bl.a. h u r det skandinaviska språket här Uängt
in i Sverige för cirka 4 500 år sedan. Att h e n n e s teori råkar börja i det o m r å d e där h o n kon- cenUerat sin forskningsverksamhet h a r väl en närmast naturlig förklaring. Även a n d r a uttol- kare av i n d o e u r o p é e r n a och deras språk h a r funnits. Till dessa h ö r Gustaf Kossina, som i bojan av detta å r h u n d r a d e m e d då tillgängligt material ville förlägga u r h e m m e t till n o r r a C e n t r a l e u r o p a - en hypotes som n u m e r a är övergiven. Renfrew presenterar ä n n u en teori lanserad av H e r b e r t Kuhn 1932 och vidareut- vecklad av Gustav Schwantes 1958. Enligt d e n n a bör de indoeuropeiska r ö t t e r n a sökas i magdalénienkulturen i södra Frankrike för cirka 10 000 år sedan efter att dessförinnan ha haft sitt u r s p r u n g i aurignacienkulturen cirka 30 000 år tillbaka i tiden. Detta visar således ett antal tänkbara alternativa lösningar samtidigt som spännvidden i teorierna antyder stor p r u t m å n såväl till tid som r u m .
Jag är släkt- och bygdeforskare och har för min del många gånger funnit det fruktbart när m a n kört fast i sitt sökande från nutid till dåtid att vända på p r o b l e m e t och att från anfadern eller invandraren söka sig fram m o t närva- r a n d e tid. I samband m e d studier av invand- ringsförloppet till Västsverige har j a g även mött förhållanden som gett ett a n n a t perspektiv på frågeställningen än det de p e r s o n e r fått som tagit sig an p r o b l e m e t från ryska stäppen eller i .Anatolien. Skandinavien hör för övrigt till den del av Europa, som Tacitus år 100 e.Kr. betrak- tade som världens ä n d e och d ä r m e d en plats som ingen r o m a r e eller sydlänning g ä r n a k u n d e tänka sig att besöka eller bosätta sig på.
Språkförändringar i detta o m r å d e kan då ha varit obefintliga eller i vart fall mycket sällsynta.
De första bosättningarna etablerades i nord- liga delar av Skandinavien innan isen lämnat Sverige för m e r än 10 000 år sedan vid Fosna på Norges väskust och Komsa på Nordkalotten.
Att detta var möjligt b e r o d d e på Golfström- m e n . Den direkta a n l e d n i n g e n var knappast frivillig. Dessa människor måste ha förts till här skyddade fågel- och fiskrika vikar och fjordar av storm och strömmar från land och öar i At- lanten. De kan då ha kommit från Shetlands- ö a r n a , O r k n e y ö a r n a och England eller d e n landmassa som d e n n a tid förenade England
Fornvännen 92 (1997)
m e d Jylland, den s.k. Nordsjökontinenten. Män- niskorna i Komsa och Fosna var dock bara pi- lotfall. Snart eller för cirka 9 000 år sedan skulle nämligen Nordsjökontinenten - detta nordliga Atlantis - sänkas i havets djup av landisarnas syndaflod och här bosatta människor i likhet m e d föregående tvingas finna nya boplatser.
När så skedde sökte sig stora g r u p p e r av om- rådets fiskarbefolkning till Bohuslän. Den bo- huslänska skärgården var speciellt attraktiv ef- tersom det dåvarande svenska innanhavets väl- diga vatten h ä r vällde ut g e n o m s u n d e n vid G ö t e b o r g , vid Uddevalla och via Otteid ut i Oslofjorden. I dessa strömma vatten vimlade det av säl och ett närmast paradisiskt fiske fyllde fiskekorgarna långt snabbare än fisket på d e n forna kontinenten. Fiskarfolket var kvalificerat.
Vid S ä n d a r n a i det sund som senare skulle krympa till Göta älv har forskarna funnit ben av skrubba, rödspätta, långa, torsk och sej.
Långan är en djupgående svårfångad fisk även m e d m o d e r n a redskap. På boplatsen Bua Väs- tergård har man Uots detta funnit ben av 1,7 m lång långa och meterlång torsk. Detta motsva- rar i dag fiskevikter o m 40 (DN 20.3.1996) re- spektive 7 kilo {Fångstfolk ... , s. 243 ff.). Vid Husbyklev k u n d e märkligt nog även delfin stå på matsedeln emellanåt för 10 200 år sedan (DN 18.6.1994).
O v a n s t å e n d e visar eftertryckligt n o g såväl människans behov av som tillgång till båtar re- dan för 10 000 år sedan - ett förhållande som möjligen u n d g å t t en eller a n n a n . Båtar av d e n n a ålder tillverkade av skinn eller trä läm- nar nämligen inga spår efter sig att datera, syna eller granska. Det bör detta till trots vara fullt möjligt att förstå förloppet. Några vägar fanns inte. Landet var ej heller ö p p e t på det sätt vi n u m e r a är vana att se. Berg och moras samt ur- skog gjorde vandringar till lands svåra att ge- nomföra. Människan var redan nu intelligent, kunnig och uppfinningsrik, vilket megalitkul- turen snart skall visa. H o n valde därför tidigt båten och d e n för h e n n e m e r snabba, enkla och lättframkomliga vattenvägen. Sin flytande farkost tillverkade människan strax efter det att h o n b e r e t t sin första skinnmantel. Båten un- derlättade transport och förflyttning, m e n den var samtidigt en direkt förutsättning - i d e n n a
del av världen d e n n a tid - för det för h e n n e s försörjning så viktiga fisket Att kajakliknande kanoter tillverkade av vildsvinsskinn fanns re- dan före d e n n a tid framgår även av en grott- m å l n i n g i Cueva Remigia i Spanien (Piggott 1967, s. 34).
I Bohuslän har den utveckling som började m e d 10 000-åriga fiskelägen fortsatt oavbrutet ända in i våra dagar. Speciellt bronsåldern m e d dess hällristningar visar o m r å d e t s stora bety- delse för nordisk båtutveckling. Enbart Bohus- län uppvisar sålunda 8 000 skeppsristningar av skilda m o d e l l e r och olika storlekar. Besätt- ningarna har varierat mellan enstaka och u p p till ett 60-tal personer. Övriga N o r d e n kan inom hela sitt stora o m r å d e sammantaget en- dast visa cirka 4 000 liknande ristningar. Fiske och sjöfart har för bohuslänningarna från förs- ta stund gått h a n d i h a n d . Med successivt allt mer sjödugliga farkoster har bohuslänningarna hela tiden k u n n a t upprätthålla förbindelser och kontakter m e d a n d r a fiskelägen r u n t Nordsjön. Detta framgår direkt även av a n d r a element, t.ex. megalitkultens solsymboler, i den bohuslänska hällristningskonsten.
Det var dock inte bara Bohuslän som fick del av folket från N o r d s j ö k o n t i n e n t e n . A n d r a g r u p p e r söke sig till angränsande s u ä n d e r i Jyl- land, Västtyskland, Frisiska öarna, Holland och England. Även för dessa var båten en omistlig del i rekvisitan och alla dessa o m r å d e n skulle efter h a n d utvecklas till b e t y d a n d e sjöfarts- nationer. Vad m e r a är - alla dessa g r u p p e r trängdes av havet in m o t de o m r å d e n , som se- nare skulle förklaras vara befolkade av germa- ner. Helt naturligt kom folk och stammar som landat vid d e n n u v a r a n d e Nordsjökusten att snabbt söka sig in längs de floder som mynnade vid d e n n a . De kom därvid att rätt väg och ej bakvänt via de centraleuropeiska träsken och morasen, som vissa forskare försökt förklara ut- vecklingen, att kolonisera det o m r å d e vi i dag kallar Tyskland. D e n n a fiskar-jägarbefolkning skulle snart mötas av motsvarande kolonisation från Svarta havs-området och Balkan och ett par tusen år senare tacksamt a n a m m a den jord- brukskultur, som skulle k o m m a att fortplantas d e n n a väg. Därmed fick de ä n n u en inuessant möjlighet att försörja sina familjer. Folkgrup-
Fomvännen92(l997)
190 Debatt
p e r n a på ömse sidor om d e n n a skiljelinje var dock säkert fortsatt etniskt sammanhållna un- gefär på det sätt vi k ä n n e r d e m u n d e r historisk tid. Vi har i varje fall ingen a n l e d n i n g att för- utsätta något annat.
N o r d e n utgör i dag ett språkligt sett h o m o - gent o m r å d e . Enda undantaget är ett färgstarkt samiskt inslag längst i norr, vilket dock samti- digt visar möjligheten för olika språk att sam- existera vid en reell invandring. Språkforska- r e n Elias Wessén a n g e r beträffande de nor- diska språken att »varken i o r t n a m n e n eller de u r n o r d i s k a skrifterna finner vi några spår av främmande språk» (Wessén 1969, s. 30). Ovan- stående måste då tolkas så, att ingen språklig förändring inträffat i d e n n a del av världen åt- minstone inte sedan megalittidens dagar. Dös- och gånggriftfolket i Bohuslän, Västergötland och Skåne bör sålunda redan på sin tid ha talat det språk, som senare utvecklats till dagens svenska.
Wesséns tes o m lång språklig kontinuitet i o m r å d e t kan även få belägg på a n n a t sätt. Med DNA-teknik h a r således konstaterats att om- kring tio procent av Västeuropas befolkning är släkt m e d d e n 5 000-årige alpman, som för någ- ra år sedan återfanns i isen på gränsen mellan Italien och Österrike. Ett än äldre släktförhål- lande har även visats föreligga mellan d e n 9 000-årige s.k. C h e d d a r m a n n e n och ett antal nu levande familjer från d e n n e s h e m t r a k t i England (Berggren 1997, s. 15). Det känns inte fel att anta, att samband föreligger mellan släkt och språk. Framdeles kan vi på så sätt kanske få facit till språkforskarnas hittills väl vågade teo- rier. Säkert intressanta, befriande och beri- kande erfarenheter såväl för språkforskare som för oss andra.
Även Tacitus tar d d i diskussionen. I sitt ar- bete o m Germanerna redovisar h a n uppfatt- ningen att »vad g e r m a n e r n a själva angår, skulle j a g Uo att de är ursprungsfolk, och icke i mins-
ta m å n u p p b l a n d a d e g e n o m a n d r a folks in- vandringar ..., eftersom de som i urtiden bytte boplatser icke kom landvägen utan sjöledes»
(Persson 1929, s. 165). Man kan visserligen ifrå- gasätta h a n s möjligheter att överblicka hela detta förlopp, m e n han befann sig dock 2 000 år n ä r m a r e d e n n a tid än vad vi gör. Vi k ä n n e r
ej heller till vilka källor han g r u n d a d e sin upp- fattning på. Uttalandet är u n d e r alla omstän- digheter märkligt. Det visar också att Tacitus för sin d d betraktade sjövägarna som naturliga leder för urtidens folk. Enligt nutida forskares och historikers verk förefaller forna människor dock mest att ha förflyttat sig på land eller över landbryggor. I och för sig förklarligt eftersom vårt ordfattiga svenska språk alltid talar om (in) vandring även om d e n n a vandring eller immi- gration n o r m a l t skedde m e d båt över hav och sjö eller på vattenleder.
De germanska språken har vissa egenheter.
I förhållande till övriga indoeuoropeiska språk har de således egna ord för bl.a. kung och folk, för krig och fred, för v a p e n b e t e c k n i n g a r som båge, hjälm, sköld och svärd, m e n kanske mest anmärkningsvärt för väderstecken norr, söder, öster och väster samt sjöfartsbegrepp som bål, skepp, köl, roder, mast och segel. Det senare visar att germansk båtutveckling, navigation och sjö- fart utvecklats inom ett från Medelhavet, Svarta havet och Kaspiska havet avskilt och isolerat o m r å d e . Vi vet att sjötransporter bl.a. av obsi- dian förekom i Egeiska havet redan för 10 000 år sedan. U n d e r samma tid pågick som vi sett båtutveckling i Nordsjön. O m Renfrews och Gimbutas teorier h a d e varit riktiga och det ger- manska språket sålunda spjälkats från övriga för cirka 7 000 respektive 5 000 år sedan b o r d e en del av ovanstående t e r m e r ha varit gemen- samma.
Som framgått ovan har de skandinaviska fol- ken i sin avlägsna, perifera och avskilda del av världen sannolikt levt tämligen oberörda av vad som i övrigt skett i Europa. Det mesta talar då för att en mycket stor del av dagens svenskar är ättlingar till de människor som, kanske främst via Bohuslän, först tog landet i besittning. Sam- tidigt visar detta att även övriga germanstam- mar troligen haft sina rötter i samma o m r å d e . De hypoteser, som Renfrew och Gimbutas för- medlat, att g e r m a n e r n a skulle anlänt till Väst- e u r o p a för 4 500-6 000 år sedan m e d säd och kreatur eller häst och vagn stämmer inte. Vad skulle dylika följen ha haft för förutsättningar att gå in i och fortsätta en påbörjad megalit- kultur, att utplåna en vid Atlantkusten rotfast fiskarbefolkning och omskolas till Nordsjöfis-
Fomvännen 92 (1997)
käre, att praktiskt taget o m e d e l b a r t börja rista skepp i bohuslänska hällar och fortsätta en i detta o m r å d e påbörjad båtutveckling, att ut- plåna och ersätta fiskarfolket på norsk västkust eller att i östra Mellansverige ta sig an en fram- växande arkipelag och i d e n n a utveckla ett i stor utsträckning båtburet samhälle. Ovanstå- e n d e hypoteser av såväl Renfrew som Gimbutas saknar förbindelse m e d d e n n a verklighet
Till samma verklighet h ö r även megalitkul- turen. D e n n a fick sitt första synliga uttryck när människor i Bretagne för nära 7 000 år sedan fick ingivelsen, att på sin i n m u t n i n g vid Kercado (Renfrew 1988, s. 99) bygga världens första k ä n d a g r a v m o n u m e n t . Snart följde nya an- läggningar av samma art i kustnära o m r å d e n på Irland, i England, i Portugal och Spanien, på öar i Medelhavet, på O r k n e y ö a r n a samt i Danmark och Sverige. Att dessa storstensbyg- gare ingått i ett för tiden intellektuellt högtstå- e n d e , väl organiserat och tekniskt avancerat samhälle förstår man av deras senare i flera fall i m p o n e r a n d e byggnadsverk. Ett av dessa var det 4 000-5 000-åriga tempelbygget Stonehenge nära Engelska kanalen, vilket uppförts som hyllning till d e n livgivande solguden - vars vandringar kultens överstepräster noga följde u n d e r året. I ett annat samtida magnifikt sol- tempel vid Newgrange (Burenhult 1990, s. 266 ff.) på Irland lyser solen g e n o m en springa ovan ingången u p p gravkammaren en gång om året - den 21 d e c e m b e r - d e n dag solen åter- vänder till människorna. Övriga dagar u n d e r året ligger k a m m a r e n i mörker.
Vi m ö t e r således här vid Europas Atlantkust tidigt väl utvecklade samhällen som, bortsett från tillgången på skriftspråk, företer kvaliteter och egenskaper som vi vanligtvis b r u k a r till- skriva vissa folk i östra Medelhavsområdet. C
14- dateringar har vidare visat att de första mega- litbyggena i realiteten är cirka 2 000 år äldre än pyramiderna. Fram tonar således här bilden av ett intellektuellt välutvecklat folk i självvald h å r d k a m p för tillvaron inom o m r å d e n , som isen nyss lämnat. En k a m p mot vädrens och vattnets makter, vid kust och på hav som ställt synnerligen stora krav på människan. För oss finns då a n l e d n i n g att inte bara notera, utan även förundras över d e n n a tidiga g e n u i n t eu-
ropeiska kultur, som i en så krävande miljö ge- nomfört asUonomiska observationer, hyllat sin solgud och byggt storstensgravar över sina döda 1 000-3 000 år innan de s.k. civilisationerna ens börjat spira i m e r tättbefolkade och m i n d r e kärva trakter i Mesopotamien, Egypten, Ana- tolien och Grekland.
Man frågar sig gärna, vad det var som drev dessa människor till att så tidigt börja läsa och tyda planeterna? Något svar får vi inte. Kanske var det yrket. Kanske gällde det något så enkelt som att k u n n a styra rätt på havet för att få återse sitt fiskeläge.
Man frågar sig även gärna h u r Gimbutas kan anse att ett ryskt stäppfolk och Renfrew att tur- kiska b ö n d e r h a d e bättre förutsättningar än konstruktiva och expansiva västeuropéer att symbolisera det indoeuropeiska u r h e m m e t och varifrån forskarna fått u n d e r l a g för att ut- n ä m n a e n d e r a av dessa folkspillror till det her- refolk som övertog ledningen av och bestämde utvecklingen även i g r o t t k o n s t n ä r e r n a s och stenkammarbyggarnas o m r å d e n vid Europas Atlantkust? Den uppgiften var dem helt säkert övermäktig. De skulle snabbt ha assimilerats i folkhavet. Men lika litet som dessa teoriers folk kan megalitfolket ensamt erkännas som rot och u r s p r u n g för de indoeuropeiska folken. Upp- giften är för stor och varje form av skäl härför saknas.
Renfrews klassificering av arkeologen som en kanske inte helt tillförlitlig vägvisare samt u p p m a n i n g till språkforskarna att stå på egna b e n , förefaller vara en bra början. Såväl han själv som Gimbutas var, när de formade sina te- ser, ä n n u fångna i tidiga idéer o m att männi- skor v a n d r a d e o m k r i n g m e d kulturer. Så var det inte. Varken d e n ryske h e r d e n s eller d e n anatoliske b o n d e n s ättlingar n å d d e troligen Atlantkusten. Lösningen ligger troligtvis m e r nära Kuhns och Schwantes teori. O m r å d e t på Europas näs mellan Atlanten och Medelhavet var u n d e r istidens slutfas fruktbart. Det var av a n n a n karaktär än semitfolkens k o r r i d o r vid a n d r a ä n d a n av Medelhavet, m e n m e d sin Ri- viera, sina grottor, sina skogar, sina floddeltan, sina kuster m e d ebb och flod - ett ovedersäg- ligt paradisiskt och mänskligt Gösen m e d fina förutsättningar för såväl jakt som fiske. D e n n a
Fornvännen 92(1997)
192 Debatt
halvö, skönt i n r a m a d av två hav, kan i sig mycket väl g ö m m a i n d o e u r o p e e r n a s eftersökta u r h e m . Låt oss från d e n n a välja den enklaste och mest naturliga lösningen.
Att det var g r u p p e r av människor, som från detta o m r å d e tog sig fram u t m e d kusten i isens spår mellan Alpernas ismassiv och Atlanten är lätt att inse. I vällovligt syfte att finna givande fisken vid kustens flodmynningar koloniserade de successivt det västeuropeiska kustbandet och n å d d e så för 8 000-10 000 år sedan även svensk västkust. Yoldiahavets väldiga utflöden måste då ha varit en stor attraktion - vida känd och säkert en oemotståndlig m a g n e t för kvali- ficerade fiskarfolk.
A n d r a g r u p p e r kan samtidigt och på mot- svarande sätt söder o m alpvärldens isar ha följt Medelhavets kust österöver, successivt bildat nya bosättningar och så småningom via Svarta och Kaspiska haven nått o m r å d e n långt in i södra Asien. Folkens u t b r e d n i n g följde därvid d e stora vattnen. Det basspråk d e m e d f ö r d e f ö r ä n d r a d e s u n d e r tiden ljudlagsenligt och grammatikaliskt lika, alldeles oavsett o m de var fiskare, jägare, b ö n d e r eller herdar. Ordförrå- det förändrades därutöver m e d alldeles egna ord o m ett folks eller en folkgrupps båt-, va- pen- eller samhällsutveckling skedde isolerat vid Nordsjön, vid Medelhavet eller vid Karpa- terna, m e n m e d samma ord då skilda g r u p p e r i n d o e u r o p é e r efter h a n d a n a m m a d e en från bördiga halvmånen spridd j o r d b r u k s k u l t u r el- ler n å g o n a n n a n kultur som de u n d e r tiden fick gemensam del av. Svårare var det kanske inte.
Hittillsvarande svensk forskning h a r m e d sina övertoner o m vågor av invandring skapat osäkerhet, såväl om skilda bygders som om na- tionens rötter. Känsla för att de senare skulle ha någon betydelse saknas tydligen på många håll.
Fältet verkar närmast ha varit fullständigt fritt för spekulationer och sagor. Man kan således beträffande stridsyxefolket ik läsa att »det nya fol- ket var h e r d a r och b ö n d e r ... framträngande m ä n n i s k o h o r d e r ... en e n o r m folkrörelse ...
säkerligen förskräckande nog när de m e d sina flockar av r a m a n d e och b r ä k a n d e boskap vält-
rade n e d m o t b o n d e b y g d e n , särskilt o m de som m a n antagit haft hästen m e d sig som rid- och dragdjur» (Erikson & Löfman 1985, s. 73 ff). Man k ä n n e r bakom detta igen Gimbutas.
Det som egentligen inträffat var dock något helt annat. I Sverige h a d e man vid detta tillfälle på vissa platser börjat tillverka stenyxor efter i Centraleuropa gjutna modeller. Svensken för- sökte då som nu följa m o d e t En sparsamt fö- r e k o m m a n d e yxmodell - främst som gravgåva - omtolkades därvid av vissa forskare till mass- invasion och u t p l å n i n g av ett helt folk. Men h u r många k ä n n e r till detta? Detta sätt att utan trovärdigt u n d e r l a g konstruera nya folkgrup- p e r i landet har medfört att nationens rötter och b a n d m e d sitt förflutna skadats. Inför detta måste å t m i n s t o n e d e av oss som sysslar m e d släkt- och bygdeforskning och alltid är nog- g r a n n a med fakta reagera. En släkts, en bygds eller en nations u r s p r u n g måste alltid hanteras varsamt, omdömesgillt och m e d o m t a n k e .
Referenser
Berggren, U. 1997. Släkthistoriskt forum. Tidskrift för SUiktforskare. Nr 2/1997.
Burenhult, G. 1990. Speglingar av det förflutna. Höga- näs.
Collinder, B. 1970. Språket. Inkdning till del vetenskap- liga språkstudiet. Stockholm.
Dagens Nyheter. 16.8.1994. [Intervju med arkeolog Bengt Nordqvist angående delfinfiske m.m. vid Husbyklev på Orust]
— 17.6.1995 [Dito ang. 9 700 år gammal stockbåt vid Husby klev.]
— 20.3.1996. [Foto m.m. av »Sveriges största långa», 172 cm.]
Erikson, B. G. & Löfman, C. O. 1985. Sagan om Sve- rige. Värnamo.
FångstfoUtför 8000 år sedan. En grupp stenåUlersbopUitser i Göteborg. Göteborgs arkeologiska museum.
Kungälv 1988.
Lombard, A. 1990. Språken på vår jord. Stockholm.
Persson, P. 1929. Taätus Mindre skrifter. Stockholm.
Piggott, S. 1967. Ancient Europé. Edinburgh.
Renfrew, C. 1973. Before civilization. London.
— 1988. Arkeologi och språk. Det indoeuropeiska ur- sprungets gåta. Lund.
Wessén, E. 1969. De nordiska språken. Lund.
Bertil I. W. Kjelldorff Östervågen 40, 169 55 Solna
Fornvännen 92(1997)
