Mellan vågor, väggar och växter
Perspektiv på kulturellt hållbar stadsutveckling i Norra Djurgårdsstaden
Håkan Rugeland
Institutionen för etnologi, religionshistoria och genusvetenskap Examensarbete 15 hp
Kandidatkurs i etnologi Vårterminen 2021
Handledare Andrea Dankić
English title: Between waves and walls. Perspective on Cultural Sustainability on Urban Development in Norra Djurgårdsstaden
Mellan vågor, väggar och växter
Perspektiv på kulturellt hållbar stadsutveckling i Norra Djurgårdsstaden
Håkan Rugeland
Sammanfattning
Hur kan den kulturella hållbarheten bidra till att skapa en känsla av samhörighet och vara identitetsskapande? Hur blir hus och husrum till hemma? Uppsatsen belyser hur olika aktörer agerar kring stadsutvecklingsområdet Norra Djurgårdsstaden. Offentliga dokument och
intressenters utsagor studeras utifrån materialiseringar i kulturmiljön. Vattenrum, gaturum och gröna rum med flera agerar med människor och analyseras utifrån hur dessa samverkar i nätverk med intressenterna enligt teoribildningen aktörsnätverksteori (ANT). Uppsatsen finner att upplevelsen av hållbara kulturella värden inte behandlas explicit, utan ingår oftast i aspekten social hållbarhet. Styrdokument och den operationalisering som görs visar dock på att en kulturell hållbarhet finns i innehållet, även om den inte uttalas. Förutsättningarna för att skapa hem finns.
Nyckelord
Norra Djurgårdsstaden, hållbarhet, kultur, kulturell hållbarhet
Innehållsförteckning
Inledning ... 1
Syfte och frågeställningar ... 4
Begrepp ... 5
Teoretisk ram ... 9
Tidigare forskning ... 13
Metod och material ... 16
Stockholm stad, hållbarhet och kultur ... 20
Översiktsplanen 2018 ... 20
Stadens gaturum ... 24
Rumslig tillgänglighet ... 26
Stockholms Stads strategi för kulturmiljö. ... 28
Rum och rörelse. Den farbara eller gångbara staden ... 33
Norra Djurgårdsstaden och hållbar kultur ... 36
Norra Djurgårdsstaden rumsliga förutsättningar ... 39
Norra Djurgårdsstadens omgivningar ... 41
Vattenrum ... 43
Hållbarhet ... 44
Avslutande diskussion ... 45
Käll- och litteraturförteckning ... 50
Otryckta källor ... 50
Litteratur och tryckta källor ... 51
1
Inledning
Var ska vi bo? Frågan ställs såväl av studenten som just har fått en plats på
universitet, av den nybildade barnfamiljen som av den nyinflyttade migranten. Att bo är för de allra flesta människor mer än bara tak över huvudet. Det är också att skapa ett hem. Vad är det som gör att människor upplever sitt boende i hus, i en stadsmiljö, som ett hem?
Denna uppsats handlar om Norra Djurgårdsstaden. Det stora vattenrummet norr om området har tidigare varit färdväg, på vågor, från omvärlden med varor och resenärer. Med kommande utbyggnader blir passagerar- och kryssningstrafiken kvar medan markområdet bebyggs med väggar till hus. Detta samtidigt som stadens ambitioner uttrycker att man vill ha en levande stadsdel som förhåller sig till Nationalstadsparkens1 gröna rum med växter. (Intervju 3, 6 och 7). Det är i detta växelspel som uppsatsen rör sig, mellan vågor – väggar – växter och människor. Det geografiska området framgår av bilden nedan, där den planerade nya bebyggelsen, från 2020 till 2030-talet, är i Värtahamnen, Frihamnen och Loudden. Medan befintlig bebyggelse finns i Hjorthagen.
1Grunden till Nationalstadsparken var det enhälliga riksdagsbeslut som togs den 7 december 1994. Lagstiftningen som reglerar Nationalstadsparken finns i Miljöbalken, där det bland annat står att läsa: ”Området Ulriksdal-Haga-Brunnsviken-Djurgården är en nationalstadspark. Inom en nationalstadspark får ny bebyggelse och nya
anläggningar komma till stånd och andra åtgärder vidtas endast om det kan ske utan intrång i parklandskap eller naturmiljö och utan att det historiska landskapets natur- och kulturvärden i övrigt skadas.”
2 Bild 1, Norra Djurgårdsstaden stadsutvecklingsområde Referens: Stockholms stads hemsida: www.Stockholmvaxer.se.
Trots att staden och det urbana livet är vår tids referenspunkt och innehåller många maktaspekter, paradoxer, möjligheter och förväntningar, har få etnologer
intresserat sig för det inre liv som ger staden dess innehåll (Svensson 2012:95).
Stadens miljöer i det rumsliga och det sociala bestäms ömsesidigt av varandra.
Människor skapar sin historia och sin plats samtidigt som platsen och historien skapar människorna. Konturernas förutsättningar formuleras av politiker och planerare men dess inre liv fylls av dem som bebor, brukar och besöker platsen.
(Svensson 2012:94, 96)
Bakgrund
Arkitekten Mats Pemer (2006:13-17) skriver att tillväxt och befolkningsökning har under många perioder för Stockholm varit liktydigt med bostadsbrist och där byggandet av husen tidigare styrdes av statens ambitioner att bygga en
representativ huvudstad. Från mitten av 1800-talet, kom byggnationen allt mer
3
styras av den mycket hastiga befolkningsökningen genom inflyttning av arbetskraft till stadens industrier.
Det är också under den här tiden som man börjar en gestaltning av hemmet, med en åtskillnad mellan det offentliga och det privata (Frykman & Löfgren 1979:104).
Det ökande välståndet och tekniska förutsättningarna kom att utgöra faktorer som styrde byggandet av hus som hem för borgerligheten. Lika tydligt kom, för den växande arbetarklassen i industristaden Stockholm, boendet att präglas av att bo trångt, mörkt och smutsigt (Frykman & Löfgren 1979:121, Gernert 2016:81, Sjöstrand 2014:39). För många människor blev, i den skriande bostadsbristen husrum viktigare, än hus som hem. Detta innebar stora kontraster mellan de borgerliga våningarna och arbetarklassens boende i enrumslägenheter, källare, gårdshus eller i enklare hyreskaserner på stadens malmar. Med stigande tomtpriser blev också husen högre och bebyggelsen tätare (Sax 2016:9). Detta och
välfärdsårens miljonprogram i förorter, bilismens sår i innerstaden och statens frånträde från bostadsförsörjningen, har idag skapat nya förutsättningar för hus och hem. Vilka uttryck vill aktörerna idag framhäva i Stockholm stads projekt för Norra Djurgårdsstaden?
Staden och det urbana livet formar och formas av människorna som lever i staden.
Människors identitet präglas av den plats som de bor på, där stadslandskapet och dess hus skapar ramar för stadens offentliga liv och kollektiva minne. Detta samtidigt som det sker en dynamisk förhandling mellan boende och besökare om platsens innehåll och känslorna som den väcker. Etnologen Birgitta Svensson (2011:26) menar att de olika stadsmässiga arrangemangen skapar olika förutsättningar för såväl familjeliv som gatuliv och därmed också olika uppfattningar av stadsrummet.
Stadsdelen Norra Djurgårdsstaden kommer för de resenärer som rör sig på sjövägen till Stockholm att vara det första landmärke de angör och upplever.
4
Stockholm kan inte som tidigare växa genom förvärv av mark i närliggande kommuner, utan under de senaste 30 åren, har nya stadsrum planerats och givits form i tidigare vattennära industriområden inom staden. Här tar nya identiteter plats med hjälp av historiens arv och nya sammanhang. Relationen mellan stadens nya stadsdelar, läget vid vattnet, husen och stadsmiljön som skapas och naturen som finns i och omger stadsdelen, ger olika förutsättningar för människors vardagsliv. Ett av dessa områden är Norra Djurgårdsstaden som i början av 2000- talet började planeras för ny bebyggelse. Stockholm stad säger i sitt Program för hållbar stadsutveckling (2012:1) att planeringen för Norra Djurgårdsstaden syftar till att möta stadens ökande behov av bostäder och arbetsplatser, genom att omvandla detta tidigare industriområdet till en ”tät och mångfacetterad stad”.
Planeringen och byggnationerna sträcker sig från början av 2000-talet till efter 2030.
Uttrycks det skillnader i olika aktörers visioner om de
som kommer till stadsdelen eller för de som redan bor där? Ett urbant stadsliv ger upphov till både ljud och oljud alltifrån trafikleder, flygplan till uteliv. Årstider och vädrets växlingar påverkar också upplevelsen. Det är ifrån dessa känslor och uppfattningar som jag vill identifiera de uttryck som finns i visionerna och hur dessa översätts i den praktiska planeringen.
Syfte och frågeställningar
Stockholm stads stadsbyggnadsnämnd har (2009-11-26) pekat ut Norra Djurgårdsstaden som ”ett hållbarhetsprofilerat stadsutvecklingsområde i världsklass”. Hållbarhetsperspektiven, ofta ekologiska, uttalas och skrivs ut av representanter, i stadens olika projektdokument och politiska beslut om projektet Norra Djurgårdsstaden 2030. Uppsatsens syfte är undersöka användningen av begreppet hållbarhet i byggandet av Norra Djurgårdsstaden. Därtill kommer
5
kulturella uttryck inom byggandet att undersökas i relation till hållbarhetsbegreppet.
Dessa uttryck är sedan något som andra aktörer översätter och använder i en viljeyttring, de har då detta förändrade uttryck som sitt eget (Ramberg 2012:26).
Om denna översatta vilja, med tiden blir underförstådd hos individer, som till exempel begreppet kultur och hållbarhet, kan jag förstå den som en ”svart låda”.
Syftet är således att analysera om begreppet kulturell hållbarhet kan ses ingå i Stockholms stadsutveckling av Norra Djurgårdsstaden, där det med kulturell hållbarhet förstås att denna har ett värde för boende och besökare.
Frågor som undersöks är: Hur kan den kulturella hållbarheten bidra till att skapa en känsla av samhörighet och hur kan den vara identitetsskapande? Hur formas en stadsstruktur för att bli en lockande plats, där människor vill bo och vistas?
Begrepp
I detta avsnitt beskriver jag hur begreppen hållbar utveckling, kulturell hållbarhet, hållbar stadsutveckling och kultur förstås i denna uppsats. Begreppen ges olika innebörd och mening av användare. Kulturell hållbarhet utgör element i det som formar staden och hur staden sedan formar oss. Kulturell hållbarhet utgör den mänskliga dimensionen när man studerar liv, rum, parker och hus i byggandet av Norra Djurgårdsstaden. Funktionalistisk stadsplanering har präglats av den omvända ordningen, först hus och sist människans liv.
Människors känsla av samhörighet och identitetsskapande i stadsrummet, samt att som medborgare ha rätt att bruka kultur och konst kan ses som en del i en kulturell hållbarhet över tid. Etnologerna Billy Ehn och Orvar Löfgren (1998:97) beskriver att analysen av kultur handlar om hur rymd, yta, landskap utnyttjas och upplevs.
När människor rör sig i en fysisk miljö får omgivningen en kulturell form, med
6
föreställningar om till exempel vackert och fult. Platsen kan förmedla en
hemkänsla. Ehn och Löfgren kallar detta kulturell gemenskap och identitet (Ehn &
Löfgren 1996:74). I denna uppsats förstår jag detta som den kulturella hållbarheten.
Hållbar utveckling med kultur eller kulturell hållbarhet med utveckling Kulturbegreppet är mångfasetterat, det kan omfatta arv, kreativitet, utbud,
upplevelse, mångkultur, resurs för hälsa och välbefinnande, lärande och estetiska värden. Bland dessa kan två ”poler” urskiljas: den ena handlar om människors vardagsliv, de sätt som människor kommunicerar och förmedlar traditioner, normsystem och förståelse av sociala mönster i samhället och de uttryck som görs som konstnärliga eller estetiska. Det förra kan ses som antropologiskt –
etnologiskt, den kultur vi lever i. Man kan här exempelvis tala om stadskulturen i Stockholm eller svensk kultur eller mångkultur som innefattar företeelser som kulturmöten och kulturell förändring. Den andra ”polen”, den estetiska, är ett område med olika konstformer, såsom musik, litteratur, bildkonst, teater, film et cetera och som vi förhåller oss till som både producenter och konsumenter. Denna
”pol” utgör ofta en identitetsmarkör, vad vi lyssnar på, vad vi tittar på, vad inreder vi våra hem med, hur vi klär oss. Det vill säga skapandet av den miljön som vi och våra kroppar lever i, där vi uppfattar det som är tilltalande och vackert eller
oangenämt och fult. Det är detta som kan utgöra vad vi kan tala om som ett hem och/eller hemma i en stadsdel eller en hel stad. (Alwall 2019:25-26).
Kultur kan ses ”ladda” en plats eller ett hus med upplevda värden som skapar livsvärden och mening åt oss. Kulturen kan ses som något vi skapar åt oss själva och som vi kan använda, mer än att den ska vara något i sig självt, en tillgång. Ett annat synsätt skulle vara att se kulturen just som en tillgång som man investerar i och ger en avkastning för såväl individ som plats. Kulturen ger då människor ett livsvärde och platser ett värde och funktion i form av attraktivitet; en förmåga att locka nya verksamheter boende och besökare till sig (Alwall 2019: 31).
7
Begreppet hållbar utveckling kom att användes i FN:s ”Världskommission för miljö och utveckling” rapport 1987, under ordförandeskap av Gro Harlem Brundtland (Brundtlandrapporten 1987) ”Our common Future”. Rapporten adresserar en vilja och åtgärder inom miljöområdet utöver en enbart ekonomisk hållbar utveckling. Detta har under de senaste decennierna också kommit att kompletteras med begreppet social hållbarhet.
Drivkrafterna för att inkorporera också kulturen i hållbarhetsbegreppet har inte verkat lika tydliga. Med begreppet kulturell hållbarhet försöker jag, i denna uppsats, fånga mötet mellan stadsplaneringens uttryck med hjälp av etnologins konstruktivistiska teoretiska kulturbegrepp. De kulturteoretiska frågorna som kan ställas till empirin handlar om vad kultur är, eller förstås, hur kultur finns och vad kultur gör (Gunnarsson Payne & Öhlander 2017:17).
Jag kan således finna tre olika synsätt på hur kultur och därmed kulturell
hållbarhet principiellt kan betraktas. För det första kan kulturell hållbarhet ses som ingående i de tre andra perspektiven av hållbarhet; ekonomi, ekologi och socialt.
Kulturen fungerar här då som en inre drivkraft som kan bidra och stärka de andra perspektiven. Detta synsätt är det vanligaste för kulturens frågor, i de fall den överhuvudtaget omnämns. Ett annat sätt att se på kulturen och kulturell hållbarhet är att se den som allomfattande och som en förutsättning där de tre andra
perspektiven ingår (Dessien m.fl. 2015). Ett tredje sätt är att se kulturen och den kulturella hållbarheten som ett självständigt ”fjärde assamblage” i paritet med de tre andra hållbarhetsbegreppen. Som det beskrivs i kulturvetaren Jon Hawkes i sin artikel ”The Fourth Pillar of Sustainability. Culture’s Essential Role in Public Planning” (2003). Detta synsätt på kulturell hållbarhet är rart i min empiri och studerad litteratur.
8 Hållbar stadsutveckling
Begreppet hållbarhet i stadsutvecklingen förstås olika i olika dokument och av informanter. De globala målen för en hållbar utveckling beskrivs av regeringen i Agenda 2030 (regeringen.se 2021). De är totalt 17 stycken och där mål nummer 11 är Hållbara städer och samhällen. Alla målen beskrivs som ”integrerade och odelbara” (Agenda 2030, 2017:2), men när de operationaliseras finns risken att aktörer, som arbetar med de olika målen fokuserar och avgränsar, i stället för att integrera det komplexa (Intervju 1 & 4).
De tre ”vanliga” dimensionerna ekonomisk tillväxt, ekologisk balans och social inkludering etablerades under senare halvan av 1980 - talet. Där
Brundtlandrapporten, Our Common Future (WCED 1987) ofta sägs utgöra startpunkten för vidare arbeten. De kulturella frågorna placeras ofta som en
delmängd av den social hållbarheten, i likhet med vad Stockholm stad gör. Det gör att den kulturella dimensionen riskerar att nedtonas eller helt förbises.
Begreppet hållbarhet avseende kultur har också adresserats av internationella organisationer såsom United Cities and Local Governments (UCLG) och Unesco som gett ut policyramverk i mitten av 2000-talet. I Agenda 21 för kultur (2005) beskrivs ett antal principer inkluderande för kultur och kulturarv på en hög
abstraktionsnivå: kulturell mångfald, mänskliga rättigheter, deltagande demokrati, hållbarhet, fred och interkulturell dialog. Unesco skriver i sin konvention om skydd och främjande av kulturella uttryck i artikel 13:
The integration of culture in sustainable development: the Parties shall endeavor to integrate culture in their policies development at all levels for creation of conditions conducive to sustainable development and, within this framework, foster aspects relating to the protection and promotion of the diversity of cultural expressions.
9
Här ser jag att det som UNESCO beskriver som ”integrate” i ANT benämns sammansättningar (assamblage). Vad är det som sätts samman och vilka värden får dessa sammansättningar Medan ”creation” och ”expressions” benämns
översättningar i ANT, dvs hur olika uttryck av kvalitéer översätts och presenteras mellan vision och planering (Ramberg 2012:36).
Teoretisk ram
I detta avsnitt beskriver jag de ramar som omsluter min teoretiska ansats.
Stadslivet skapas av stadens hus, byggnader och mellanrum när människor vistas och rör sig i stadsrummet. Stadsstrukturen och planeringen av den påverkar förutsättningarna för människors beteende och stadens sätt att fungera.
I denna uppsats använder jag aktörnätverksteori (Actor Network Theory, ANT) som teoretiskt perspektiv, för att analysera hur sambandet är mellan olika aktörer såsom mänskliga, materiella och de presumerade föreställningarna om stadsdelens utformning. En källa för studiet av materiella relationer och sammansättningar har varit Bruno Latours (1999, 2005) John Laws (1999) texter om ANT.
Med aktörer ska inte förstås enskilda subjekt eller objekt. De ska i stället förstås som relationer och kopplingar i ett nätverk. (Forsemalm 2007:27). I ANT kallas, enligt Bruno Latour (Forsemalm 2007:23), de givna föreställningarna för svarta lådor, vars relationer är så stabila att de passerar obemärkt, vilket gör att den svarta lådan tas för självklar. Frågan om att knyta samman de olika elementen i en stadsplanering, blir således central. Och för ett givet sammanhang görs detta i en svart låda som då ställs bortom varje ifrågasättande (Göransson 2017:349). I min uppsats ser jag begreppet kulturell hållbarhet som ett exempel på en svart låda och sammanhanget är Stockholms planering för stadsutvecklingen av Norra
Djurgårdsstaden.
10
Sambandet mellan hur man bjuder in till platser och hur människor agerar har betydelse för hur samhörighet upplevs och hur sambandet kan vara
identitetsskapande. Utformningen i stadsplaneringen beskriver etnologen Billy Ehn som ett berättande, där källmaterialets representation och inbyggda budskap bygger en bild av livet i vardagen (Ehn & Löfgren 1996:151). De olika aktörerna, materiella och icke-materiella ger och har olika perspektiv och föreställningar om de materiella uttrycken samt vilka människor som ska bo och besöka en viss plats.
ANT kan då användas för att finna innehåll, uttryck och relationer kopplat till kulturell hållbarhet.
Med användningen av ANT kan således fokus riktas mot de förbindelser och nätverket som finns hos aktörer. Flöden och sammansättningar (eller assamblage) av elementen såsom de materiella, sociala och kulturella värdena kan undersökas.
Till detta kan de företeelser och relationer som en tänkt stadsdel konstrueras av knytas ihop. Sammansättningarna är föränderliga och de är något man gör, de är inte givna på förhand och ändras något avseende en aktör, påverkas de andra aktörerna i sammansättningarna. Det är dessa sammansättningar som etnologen Klas Ramberg, med hänvisning till Bruno Latour och John Law,, använder sig av som teoretiskt utgångspunkt i ANT (Ramberg 2012:25) i sin förståelse av bostaden och staden.
De viljeyttringar som förs vidare i flödena kallas i ANT översättningar.
Översättningarna synliggör en aktörs utsagor och viljeyttringar, när de förs vidare som materiella relationer, till exempel i texter och ritningar som dessa relationer framträder i. Samtidigt är dessa översättningar föränderliga och uttrycken varierar (Ramberg 2012:26). Etnologen Elin Nystrand von Unge beskriver i sin
avhandling, med hänvisning till John Law, att dessa föränderliga förbindelser kan ses som tillfälliga ordningar , ”modes of ordering” (Nystrand von Unge 2019: 34).
Jag kan i min uppsats se begreppen sammansättning och översättning som varande de dokument och intervjuer som det sedan görs analys av. Med analysen kan det
11
sökas efter de uttryck som ges för hållbarhet och då om kulturell hållbarhet kan förstås i dessa sammansättningar och översättningar.
En företeelse eller handling ska, med ANT, inte förstås som kausala, som uttryck av orsak och verkan, utan det är i stället kombinationen av människan och det materiella som gör strukturen eller kulturen (Frihammar 2010:24). Det materiella och mänskliga görs till exempel till en kroppslig känsla och rumslig närvaro i kombination med dofter, ljus, ljud och oljud. Det skapar upplevelser, bilder och minnen av staden hos oss människor. Vidare kan platser och rum förstås i
förbindelse med människan. En trottoar eller torg kan till exempel upplevas olika, beroende på tid på dygnet eller om det är folköde eller fullt av mänsklig aktivitet (Damsholt & Simonsen 2009:17, 23, 29). I min uppsats kan aktörers budskap i utsagor analyseras för att finna uttryck för kulturell hållbarhet, med syfte att forma lockande platser och ge bättre förutsättningar för bättre stadsrum med mer stadsliv.
Detta kan med ANT ses som två olika berättelser, dels som materiella relationer och dels som den performans som dessa materiella relationer framträder i (Ramberg: 2012:27). De olika aktörerna och de visioner och dokument som de producerar skapar förskjutningar, när de översätts mellan de olika rumsliga skalorna såsom staten, staden och förvaltningar. Det som Lefebvres kallar omskalningsprocesser (Franzen, 2003:58). I min analys kan jag söka efter hur hållbarheten framställs mellan aktörer, hur den ’omskalning’ som sker mellan vision och den faktiska planeringen.
Riksantikvariatämbetets rapport 2016. Kulturarbetet i samhällsutvecklingen, definierar begreppen kulturarv, kulturmiljö, kulturarvande och immateriellt kulturarv. Riksantikvariatämbetets olika definitioner beskriver väl, de olika aspekter som skapar en plats identitet. Med sitt kulturella, materiella och immateriella arv och sin miljö och görande – kulturarvande som
Riksantikvariatämbetet benämner det, förstår jag det som att med detta skapas de relationer som kan bidra till kulturell hållbarhet.
12 Bearbetning och analysmetod
Uppsatsens användning av aktörsnätverksteori (Action Network Theory ANT) har varit ett verktyg att tolka och analysera empirin som dock oundvikligen påverkas av vad som samlas in och vad som uppmärksammas och sammanställs. Forsemalm (2007:34) beskriver att undersökningen med ANT som metod börjar ”in media res”, det vill säga mitt ibland tingen och inte utifrån väldefinierade
utgångspunkter.
De redskap som jag använt i min metod är komna från ANT och dess begrepp - översättningar och sammansättningar. Där översättningar är kopplade till processer för planering och de förslag om hållbarhet och kultur, som jag finner i mitt empiriska material. Med detta begrepp förstår jag, som dels att någons vilja, vision förs vidare, men också som att representationen av dem förändras.
(Ramberg 2012:65). Medan jag med sammansättningar förstår, vad det är som sätts samman när man beskriver hållbarhet och kultur. Etnologen Ramberg beskrivet det som att svara på frågan om vad framtidens bostäder och stadsdelar sätts samman av. Detta består i sin tur av sammansatta rum med sociala
beståndsdelar och relationer (Ramberg 2012:31).
Meningsskapandet, av begrepp, kan ses som en social process i ett nätverk av aktörer, mänskliga och ickemänskliga. I stället för uttryck såsom ”strukturen”,
”kulturen”, ”makten” som orsak, så är det kombinationen av människor och det materiella som utgör struktur, kultur eller makt. ANT kan överbrygga dualismen mellan till exempel en plats, uttryck och identitet; en identitet är ingenting utan sina uttryck och uttryck är ingenting utan sina idéer (Frihammar 2010:24).
Forsemalms underrubrik på avhandlingen är ”power practies in city conversion”, som också förstås i Ramberg avhandling, där Michael Foucaults syn på makt anges som något som utövas och inte som något som någon innehar. Makten kan
13
vara något produktivt och som uppstår när man lyckas värva många aktörer och med hänvisning till Bruna Latour säger Ramberg att makt kan utövas genom att andra ”översätter” en viljeyttring och gör den till sin (Ramberg 2012:26). Om denna översatta vilja, med tiden blir underförstådd hos individer, som till exempel hållbarhet, kan jag förstå den som en ”svart låda”, men då med ett innehåll som inte är allmänt överenskommet. Olika individer kan ha olika syn på vad som ska ses som hållbart. Det finns således ingen given kontext på förhand. Hur makt formas vid denna kommunikation adresseras i ANT. Etnologen Forsemalm (2007:25) anger det, med referens till sociologen Bruno Latour, som att ”power and domination have to be produced, made up, composed”. Forsemalm uttryck för ett urbant etnologiskt perspektiv ges av att ”lyfta fram materialitetens betydelse för maktstrukturers skapande och bevarande, något som kan anses vara produktivt och viktigt för ett fält genomsyrat av artefakter” (Forsemalm 2007:173). I min uppsats ses makten utövas genom att aktörerna väljer vilka frågor de ställer eller hur de översätter visionerna i planering.
Tidigare forskning
I detta avsnitt kommer jag att beskriva några av de avhandlingar och den forskning som jag funnit med koppling till etnologi och andra närslutna ämnen. Särskilt om när mänskliga aktörer och icke-mänskliga aktörer knyts ihop såsom husen, stadsrummen, människor och kulturella uttryck. Litteraturen kan beskriva hur det materiella binds samman med människors vardagsliv som i, till exempel,
etnologen Karla Werners avhandling Staden som livsrum (1991). Min uppsats försöker finna kopplingar mellan visionerna om hållbarhet, kulturmiljön och kulturarvets platser och planeringen för detta.
Två etnologer som varit goda källor, för mig i uppsatsen, till såväl
aktörsnätverksteorin (ANT) som frågeställningar till empirin är Klas Rambergs avhandling Konstruktion av framtidens stad (2012) och Joakim Forsemalm avhandling Bodies, Bricks and Black Boxes (2007). Där den förra studerar
14
stadsutveckling för obebyggda områden, genom analys av svenska
arkitekttävlingar, medan den senare studerar processerna för stadsomvandling, genom sitt deltagande och analys av två befintliga gators omdaning i Göteborg.
Forsemalms titel på avhandlingen fångar ANT syn på aktörer.
Byggnader och bostäder har för generationer av etnologer varit givna studieobjekt.
Kartläggningen skedde tidigt som en reaktion mot den framväxande moderniteten, som ett försök att fånga något som var på väg att försvinna. Detta gjordes genom bland annat med anläggningen av Skansen (1891) och Nordiska museet (1897).
Fram till 1960-talet, dominerades folklivsforskningen och kulturgeografin av kartläggning av den svenska landsbygden. Studiet av äldre byggnadsskick och regional variation dokumenterades i kartor där spridningsmönster och
kulturgränser påvisades. Som i, till exempel, etnologerna Mats Hellspong och Orvar Lövgren Land och stad (1994). Intresset för bostäder i stadsmiljö och urbana livsformer var mer sparsmakade. Spridda spår finns i till exempel Sigurd Erixons studie Stockholms hamnarbetare (1949) som inte bara studerade
yrkesmiljön utan också tog upp, mycket detaljerade, skildringar av hemmiljöer (Ramberg 2012:55).
Etnologer som studerat staden, stadsrummen och dess människor är, till exempel etnologen Elisabeth Högdahl som i sin avhandling Göra gata (2003) behandlat hur platser och gator skapas genom mänsklig närvaro och berättelser. Etnologen Rebecka Lennartsson beskriver i Gösta Arvastson antologi Det urbana rummet (1999) hur människors visuella betraktande och rörelse i staden formas. Synen och förändring i synen på en plats i staden och dess människor har beskrivits av bland andra etnolog Urban Ericsson (2007) i Belägrade rum, belägrade människor och den tidigare nämnde etnologen Per-Marku Ristilammi (1993) Rosengård och den svarta poesin. Etnologen Kerstin Gunnestad har utvecklat detta i (1998) Hembygd i storstad- om vardagslivets praktik och den lokala identitetens premisser om stadsrummens identitetsskapande.
15
Vidare har stadens liv och ljud starka kopplingar, som etnologen Elin Franzén beskriver, med tempo och rytmer. Förändringar och rörelser av dessa förmedlar känslan av tid hos människor, både som sociala varelser och som kroppar (Franzén 2011:47). Etnologen Per-Markku Ristilammi beskriver i sin avhandling Rosengård och den svarta poesin hur bostadsområdet Rosengård i Malmö omvandlades från en positivt laddad framtidsvision till ett annorlunda socialt och senare etniskt utanförskap (Ristilammi 1994). Denna uppsats försöker beskriva de uttryck som ges av visioner i dokument och av aktörer för den omvandling och omvärdering som görs av ett postindustriellt område som laddas med omdömen om hållbarhet.
Stadens form skapar sociala och ekonomiska grundförutsättningar genom att mängden människor på olika platser är avgörande för den sociala, ekonomiska och kulturella potentialen hos dessa platser. Detta kan sedan fylla de praktiker och representationer som urbansociologen Mats Franzén (2003: 54) beskriver som Lefebvres rumsliga triad. Rummet som praktik, förväntningar om rummet och föreställningar om rummet. Franzén säger (Franzén 2003: 39), med referens till Jane Jacobs, vidare att platsen handlar om rum som får mening och då kan ge platser atmosfär – ett genius loci. I nätverket av hus, rum och dess närhet finns således en tillgänglighet i sig. Detta innebär bland annat att vissa stadsrum upplevs som närmare andra platser och stadsrum, medan andra upplevs som avsides.
Liksom att vissa stadsrum i högre grad än andra utgör en del av mångas färdväg genom staden. Stadsliv, utbud och tekniska lösningar ger således olika visuella upplevelser och förutsättningar för människors rörelser i rummen.
Karaktären hos en fungerande stadsbildning beskrivs av Franzen (2003: 42-43) med referens till Jane Jacobs, som i sin bok ”The Death and Life of Great American Cities” beskrivit fyra karaktärer och egenskaper som en stadsdel behöver för att upplevas attraktiv. För att skapa denna känsla av fungerande stad
16
behöver det; finnas flera olika verksamheter i området, mindre storlek på kvarteren, blandad ålder på byggnader och tillräckligt hög befolkningstäthet.
Metod och material
I följande avsnitt kommer jag att redogöra för insamling, bearbetning och analys av materialet, samt diskutera källkritik, forskningsetik och reflexitivitet.
Offentliga dokument
Det empiriska materialet som den här uppsatsen bygger på, är en
materialinsamling av ett tiotal utgivna styr- och inriktningsdokument, politiska beslutsdokument, tjänsteutlåtanden från olika myndigheter och förvaltningar avseende utveckling och omdaning av staden och projektet Norra Djurgårdsstaden 2030. I dessa offentliga dokument har jag sedan sökt uttryck om hållbarhet och kultur, som svar på de frågor som jag har. Det insamlade materialet sträcker sig över en nästan 20-årig tidsperiod. Flera dokument beskriver samma sak men med olika uttryck och delvis olika innebörd.
Urvalet av dokument har gjorts genom sökningar på Stockholms stads hemsida och Kungliga Djurgårdsförvaltningens hemsida med sökord som Norra
Djurgårdsstaden, hållbarhet, kultur, kulturell hållbarhet och socio-kulturell hållbarhet.
Intervjuer
Det skriftliga materialet har varit utgångspunkt för urval av vilka intervjuer som jag senare gjorde. Urvalet gjordes utifrån de som utgör intressenter i de olika dokumenten. För att komma i kontakt med intervjupersonerna användes dels nyckelpersoner inom projektet Norra Djurgårdsstaden 2030 och dels val utifrån officiella uppgifter av vem som är anställd på en viss tjänst. Urvalet av intervjuade blev då politiker och offentligt anställda. Politikerna består av en erfaren politiker i riksdagens kulturutskott och en erfaren politiker i den beslutande
17
stadsbyggnadsnämnden i Stockholms stad. Offentligt anställda är
hållbarhetsstrateg för projektet Norra Djurgårdsstaden 2030, planarkitekterna för områdena Frihamnen och Loudden, företrädare för den akademiska kunskapen om stadsplanering och hållbarhet, klassificeringshandläggare av kulturmiljöer vid Stockholms stadsmuseum samt slottsfogde och företrädare för den enskilda dispositionsrätten av Kungliga Djurgårdsförvaltningen (KDF),
De intervjuade är fyra kvinnor och fyra män med lång erfarenhet, mer än fem år, i etablerade positioner. Intervjuerna har föregåtts av mailkontakt, varefter
intervjufrågor skickats.
Därefter har en Coronasäkrad intervjumiljö skapats genom mobiltelefonintervju med utgångspunkt från frågorna, varför intervjuerna blev semistrukturerade med begränsad möjlighet till följdfrågor. Samtliga sju intervjuer har skett enskilt, utom en, med de två planarkitekterna. De olika intervjuerna förlöpte olika beroende på om jag hade personlig bekantskap med intervjupersonen eller om det var första gången vi hade en konversation.
Att inte ha möjlighet till personligt möte minskar möjligheten till observation av annat tillgängligt material och utveckling av följdfrågor. Fägerborg (2001:88) beskriver den etnologiska intervjun som ett samtal, men att den är en ”väl definierad situation som båda parter är införstådda med” och att den erbjuder möjligheter att med följdfrågor och därigenom få en fördjupning genom att den intervjuade ges möjlighet till reflektion. Vidare sägs att såväl vad som berättas och hur det berättas är av vikt. Medievalet till mobil och Skype, på grund av Corona, begränsar möjligheten till att bredda formen för intervjun till att också omfatta sättet att berätta. Vanan att ses i digitala forum varierar också, varför vissa intervjuer upplevdes som mer formella, av mig, men intervjusituationen innebär också att den intervjuade kunde kontrollera sin berättelse om vad de ville lyfta fram.
18 Källkritik, forskningsetik och reflexitivitet
Mitt insamlade material består till huvuddel av offentliga dokument med visioner och planer, varför alternativa beskrivningar och de bortval som gjorts i processen inte framgår i de publicerade dokumenten. I de politiska beslutsdokumenten framgår det tydligare när olika intressenters syn möts. Vid majoritetsbeslut kan en minoritetsreservation göras. För Norra Djurgårdsstaden har reservationer varit i mindre omfattning än vid stadsomvandlingar i befintliga bostadsområden. En motsats utgörs till exempel av ombyggnaden av Slussen (Intervju 6). Min genomgång av material har inte omfattat allt befintligt material, då materialet är mer omfattande än vad tiden för denna uppsats har medgett. Det valda materialet kommer från projektet Norra Djurgårdsstaden och då främst ifrån det som ännu inte är byggt. Detta då valen som görs mellan vision och planering tydligare kan ses.
Samtliga intervjupersoner har enligt god forskningsetik blivit tillfrågade och informerade om syftet och villkoren för deras deltagande innan de gav sitt
samtycke till att delta (Bryman 2008:420). Samtliga intervjupersonerna har uttalats sig som offentliga personer i en roll. Alla intervjupersoner är anonymiserade, men med angivande av anställning är identifiering ändå möjlig av individ, detta har varit en del av det samtycke som avgetts och de intervjuade är medvetna om detta.
Min egen roll i intervjuerna, kan för de som jag är bekant med sedan tidigare, vara en källa till både mer öppna svar men samtidigt vara färgade av tidigare roller. För de som är tidigare okända är intervjuerna mer neutrala, men samtidigt kan nyanser och tillägg utebli.
Min egen ingång till ämnet avseende kulturell hållbarhet i Stockholm stad och stadsbyggnad är drygt 60 års boende i Stockholm. Men också att jag under 25 år, haft en roll som bland annat som representant för en byggherre i Stockholm och som representant för statens markanvändning. Med detta kan det finnas en risk att min förförståelse, om stadsutveckling i Stockholm får en konfirmeringsbias, det
19
vill säga att jag gör att mitt urval av och i dokument samt frågor och i analysen söker efter det som bekräftar vad jag redan tror mig veta. För att minska denna risk har litteratur inom urbanforskning med koppling till etnologiska perspektiv sökts.
Med dessa har sedan andra perspektiv kunna ges till min förförståelse.
20
Stockholm stad, hållbarhet och kultur
Kapitlet undersöker Stockholm stads och andra myndigheters olika uttryck och ambitioner för kulturmiljöer, kulturarv och hållbar stad i de offentliga miljöerna och hur detta kan bidra till att skapa en identitet av ”hemma”. Norra
Djurgårdsstaden är en del av stadens ambitioner avseende hållbarhet varför detta blir inom de ramar som projektet kan röra sig. Vilka är aktörerna finns, mänskliga och materiella, som uttalar sig, om vad uttalar de sig, vilka översättningar och sammansättningar skapas och används för dessa relationer och värden? Vilka begrepp tas för givna och vilka begrepp definieras och hur beskrivs de?
Översiktsplanen 2018
Det framtida Stockholms gestaltning och liv beskrivs i Stockholm stads Översiktsplanen (ÖP) från 2018, som sägs ge en huvudinriktning för de
kommande åren fram till 2040. I denna sägs, bland annat, att Stockholm idag har en sammanvävd gestalt av naturlandskap och bebyggelse. ”Från viktiga
utsiktspunkter kan staden läsas som enkla former: plana vattenrum, block av tät bebyggelse med en sammanhållen låg siluett och en krans av stränder och kajer”.
(ÖP 2018 :63). Man beskriver i sin vision en sammansättning mellan det som ska byggas och naturen.
Vidare sägs att:
De kulturhistoriska utgångspunkterna vid bevarande och utveckling av stadslandskapet ser olika ut beroende på vilken del av staden som berörs, vilket tidslager som påverkas och vilken typ av åtgärd som planeras. När staden förändras krävs ett medvetet förhållningssätt till topografin, stadssiluett och mötet med vattnet. Högre byggnader ska infogas med omsorg om stadslandskapets helhetsverkan. Grönska, parker och
21
naturområden ska utvecklas så att kulturvärden tas tillvara samtidigt som nya estetiska och sociala värden tillförs. Stadens identitet är kopplad till landskapets och bebyggelsemiljöns fysiska karaktär, men handlar också̊ om hur invånarna identifierar sig med och upplever en stadsdel, plats eller byggnad. Det som byggs idag blir en del av stadens framtida kulturarv. Ett välavvägt förhållningssätt är en förutsättning för att garantera en fortsatt förståelse av det historiska arvet samtidigt som nya arkitektoniska tillägg ges utrymme. Betydelsen av detta slås fast i Unescos (2011) rekom-
mendation om det historiska landskapet. Det urbana kulturarvet ses som en grundläggande resurs i en hållbar samhällsutveckling.” (ÖP 2018:64)
Översiktsplanens text uttrycker de sammansättningar som man vill bevara och skapa i stadslandskapet. Med uttryck som ”medvetet”, ”omsorg”, ”identifiera sig med”, ”upplever”, ”välavvägt”, och ”förståelse” beskriver planen att det urbana kulturarvet ses som en grundläggande resurs i en hållbar samhällsutveckling. Här är ett exempel på där man anspelar på kulturell hållbarhet som något som är allomfattande, mer än att bara röra ekonomisk, ekologisk eller social hållbarhet.
Man pekar på kulturvärden, både som materiella och icke materiella uttryck, som ska bli en del av framtida kulturarv där man kan identifiera sig med och uppleva landskapets och bebyggelsemiljön. Den faktor som anges för detta är att ha ett
”välavvägt förhållningssätt”. Det som inte framgår här vad det är som ska avvägas, utan detta ”ser olika ut beroende på vilken del man av staden som berörs”.
När Stockholms stad beslutade att Norra Djurgårdsstaden
(Stadsbyggnadsnämnden, 2009) ska utgöra ett av stadens tre områden med särskild miljöprofil så sägs det, i stadsbyggnadsnämndens beslut, att det innebär att
särskilda satsningar ska göras för en hållbar utveckling. Med bland annat
innovativa lösningar som befäster Stockholms position som ledande huvudstad för klimatarbetet. Här förstås begreppet hållbarhet som kopplat till klimatet och översättningen mellan ekologisk och kulturell hållbarhet saknas. De tio år som skiljer kommunfullmäktige beslut (2009) och ÖP (2018) kan ses som en ökad
22
medvetenhet om kulturella värden, som till exempel tidigare industrimiljöer och andra typer av tidigare byggda kulturlager, där uttryck som ”sluta riv”. Detta kommer till uttryck både i en politisk kontext och från den kommunala kulturmiljöklassningen som görs (Intervju 2 & 6).
När detta ska översättas till den faktiska planeringen saknas verktyg för att hantera och värdera kulturell hållbarhet. Intervju 7 & 8, uttrycker detta med att de
använder en modell som heter socialt värdeskapande analys (SVA). Denna analys syftar till att tidigt i planprocessen identifiera, till exempel på
stadsbyggnadsåtgärder som bidrar till att stärka social sammanhållning. Detta görs då för att öka tilliten i lokalsamhället och bidra till minskad boendesegregation. I analysen betraktas stadens identitet utifrån hur hus och landskap interagerar med invånarnas identifiering och upplevelsen av stadsdelen. Analyserna görs av respektive byggherre från och med markanvisningen, men någon helhetssyn på de olika dokumentens beskrivningar har inte hittats. Respektive byggherre har i första hand att möta de ekonomiska kraven som företag inom de tekniska
byggbegränsningar som ges samt att uppfylla miljöenergikrav.
Intervju 5, beskriver att formen för markanvisningar skapar en fragmentering då delarna inte sammanhålls varken geografiskt eller socioekonomiskt. Jag ser att Norra Djurgårdsstaden har särskilda utmaningar, då den är avskild från de central delarna av staden av barriären Nationalstadsparken. Nationalstadsparken kan utgöra en barriär för människors rörelse och minska möjligheten till kulturella uttryck.
I Översiktsplanen skrivs vidare att ”ny bebyggelse ska vävas samman med
befintliga värden” (2018:37). De nya tilläggen som görs i stadsväven ska uttrycka ett medvetet förhållningssätt till kulturmiljöns värden”. I det faktiska planarbete görs inte någon explicit analys (Intervju 7 & 8) mer än den kulturhistoriska värdering som görs av Stadsmuseum avseende enskilda byggnader och hus
23
(Intervju 2). Den kulturmiljöanalys för Loudden som finns, har ett fokus på siktlinjeanalyser – att byggnationer inte ska ”(för-)störa” värdefulla utsiktspunkter och blickfång.
I Översiktsplanen (2018:64) skriver man att ”stadsbyggandet förutsätter en bred kunskap om till exempel kulturhistoriska, sociala och estetiska aspekter. Därför behövs gemensamma processer med stadsbyggandets aktörer för att identifiera och nå samsyn om befintliga värden, samt definiera handlingsutrymme för
förändringar”. Någon process för värdering och omhändertagande av kulturella värden, materiella och icke materiella som finns i landskapet och byggnadsmiljön ,finns inte idag, utöver den socialt värderande analys, SVA (Intervju 7 & 8) som beskriver utbyggnaden utifrån perspektiven ekonomiskt, ekologiskt och socialt hållbar. Uttryck om kultur representeras av de sociala värden som framgår i målvisionerna om – en växande stad och god offentlig miljö. Det är ur dessa socialt värdeskapande perspektiv som projektets effekt- och projektmål definieras, med olika mätetal. Dessa kan vara statistikvisualiseringar av befolkningen med till exempel sociotopkartor och trygghetsmätningar samt olika former av
marknadsanalyser. I översiktsplanen använder man inte ordet hållbarhet. Man använder ordet tålig, men då med liknande begreppsligt innehåll.
Begreppen är flera i dokumenten, till exempel anger man socio-kulturella frågor som viktiga. Detta begrepp används av Boverket, Riksantikvarieämbetet, Formas
& Arkitekturmuseet (2013) som de säger, ”varande en nödvändig dimension för hållbar stadsutveckling”. Ofta beskrivs detta som social hållbarhet. Stockholm stad har med ”Kommissionen för ett socialt hållbart Stockholm” utgivit dokument som beskriver detta. Till exempel ”Från delad stad till enad stad”- Översiktsplanering för social hållbarhet” (Dahlin 2016) och i ”Staden där vi möts - Arkitektur och kultur i det offentliga rummet” (Dahlin 2017) i denna pekar man på att den sociala hållbarheten skapas av kombinationen arkitektur och kultur.
24
Hållbarhetsarbetet sägs ska genomsyra alla planerings-, bygg- och förvaltningsprocesser. Kraven har sitt ursprung i ”Program för hållbar
stadsutveckling” från 2017, framtagen av Stockholm stads exploateringskontor och stadsbyggnadskontor. Strategierna i programmet följs upp årligen och rapporteras till stadsbyggnadsnämnden. Detta dokument har kommit att bli något av ett nyckeldokument i de vidare analyserna av dokument och intervjuer. Dokumentet beskriver och väger olika aktörer mot varandra samt beskriver processen för att göra det. Man avslutar med att beskriva hållbarhetsmål som årligen följs upp.
Dokumentet beskriver således under rubriken ”Unika kvalitéer” de materiella förutsättningarna områdesvis och funktionsvis, medan de icke-materiella aktörerna beskrivs i ”Fem strategier”; levande stad - fokuserar på människan genom
formandet av en attraktiv och levande stadsmiljö; tillgängligt och nära;
resurshållning och klimatansvar; låta naturen göra jobbet, det vill säga nyttja ekosystem samt engagemang och inflytande. Styrdokumentet har få/inga beskrivningar av hållbarhet för kulturvärden. Ett nytt måldokument avses produceras till 2022 med en erfarenhetsåterkoppling från det operativa arbetet sedan 2017.
Stadens gaturum
Stockholm stad skriver i sin Strategi för offentliga rum (Stadsbyggnadskontoret 2012) om gatans två funktioner för människor, vistelse och rörelse och att vistelse sägs vara stadsliv.
Upplevelsen av gaturummets stadsliv sker i form av butiker, restauranger, sittplatser och genom att träffa andra människor. Rörelsen är trafik, till fots eller med fordon. Strategin skiljer inte på dessa två aspekter. Den som går i bidrar till stadslivet samtidigt som hen förflyttar sig. Den som reser med en buss växlar från att vara intresserad av att komma snabbt fram till att vara mer intresserad av platsen man kommit fram till. Stadsrummet utgör en arena med olika syften; möten mellan människor för utbyte av idéer, kultur, varor och tjänster. Det attraktiva offentliga rummet är en produkt av många olika faktorer; stadens form, skala och blandning av funktioner, arkitektur,
25
konst, grönska, flöden av människor och gods med mera.” (Ur Strategi för offentliga rum 2012:6).
Programmet uttrycker vad som utgör sammansättningar för en hållbar stadsdel.
Det uttalas att det är grundläggande, i ett demokratiskt och jämlikt samhälle, att de offentliga rummen är inbjudande och upplevs som trygg plats, för alla. Den
enskilda gatan, torget eller kajen ska vara en integrerad del av ett kvarter, stadsdel, staden och regionen. Såväl utformningen som sammankopplingen och målpunkter mellan de olika delarna beskrivs. Där bidrag fås från faktorer såsom topografi och landskap, utblickar, närhet till vattnet och naturområden. Platsens gestaltning och utformning ska hanteras via arkitekturen med rummets proportioner – bredd och höjd, ljusförhållanden, blandade stadsmiljöer och levande bottenvåningar, konst och andra estetiska värden, möblering, grönska, överblickbarhet, orienterbarhet, belysning, upplevd trygghet, god ljudmiljö, frisk luft, gynnsamt mikroklimat och låga hastigheter. Det sägs vidare att människor är det viktigaste i en attraktiv stadsmiljö. Det behövs platser för evenemang och för den som söker avskildhet.
Övergångar ska finnas mellan det offentliga och det privata samt för upplevelser av kulturverksamheter evenemang, och tillgång till handel och service.
Urbansociologen Mats Franzén (2003) har beskrivit hur journalisten Jane Jacobs har beskrivit ”Trottoaren” plats i stadsrummet. En trottoar betyder ingenting i sig självt, säger Jacobs. Den får sin mening först när den sätts i förbindelse med de gator, byggnader och andra verksamheter som gränsar till den. Jacobs beskriver gator och dess trottoarer som stadens mest särskiljande drag från mindre orter och förorter, då trottoarerna kan vara fyllda av främlingar. Det offentliga livet äger rum utomhus medan det privata äger rum inomhus. Denna centrala funktion, för
trottoaren har två villkor, enligt Jacobs, de ska vara i direkt förbindelse med angränsande verksamhet och de ska ha en tillräckligt stor mängd av främlingar, så att en anonymitet säkras. De angränsande verksamheterna utövas i de privata rummen, men bestämmer mycket av platsens karaktär, där fasaden utgör ytan till
26
denna. (Franzén 2003: 37). Vidare skriver Franzen att samtidigt som den offentliga urbaniteten är något mycket vardagligt kan det läggas ett kvinnligt perspektiv på, enligt Jacobs, trottoarens liv. Folklivet har ett värde som ett motmedel mot brottslighet och är trygghetsskapande.
I en väl gestaltad miljö gör människors många små trottoarkontakter, med att se andra och bli sedd av andra, att en tillit skapas. Man får en känsla av de andras offentliga identitet och en tilltro att de finns som en resurs om något händer. Men kontakter kan tas i denna anonyma gatuvärld, inte bara för att avstyra brott eller hindra det som stör, utan det finns en kreativ sida att på frivillig grund skapa kreativa moment och möten. Som nyttjare av trottoaren är man både producent av närvaro och konsument av andras närvaro. Utformning av trottoaren och fasaden och gatans anslutning till den, styr våra rörelsemönster på, och upplevelser av den.
Norra Djurgårdsstaden kommer att ha en mycket stor genomströmning av färje- och kryssningsresenärer samt turister. Detta kommer att särskilja detta område från andra stadsområden. Såväl resenärer och turister rör sig ofta i skockar, ibland anförda av någon med ett höjt hopfällt paraply i handen. Passerande besökare kommer att således ge särskilda förutsättningar för trottoarers nyttjande och utformning. Förutsättningarna för utformningen, i detta avseende, av trottoarer som yta för förflyttning och vistelse, har dock inte har adresserats i något av den empiri, som jag har haft i denna undersökning.
Rumslig tillgänglighet
Upplevelsen av avstånd och hur enkelt det är att orientera sig i staden kan
identifieras på olika sätt. Det kan studeras med en rumsintegrationsanalys (Intervju 5) som visar hur nära olika stadsrum är till varandra. Via stadsrummens
genomsnittliga avstånd, mätt i antal riktningsförändringar för att nå andra
stadsrum. Denna rumsliga tillgänglighet kan därmed också sägas vara ett mått på upplevt avstånd och orienterbarhet. Det vill säga att stadsrum som nås från många andra stadsrum med få riktningsförändringar har en hög rumslig tillgänglighet,
27
stadsrummet upplevs då väl integrerat i rumssystemet som helhet. Det visuella intrycket är avgörande vid gestaltningen av stadsdelar menar Ramberg (2012:171) och här kan då riktningsförändring betraktas utifrån hur stor riktningsförändring är. Det är lätt att tänka sig att en riktningsförändring på 90° eller mer upplevs som en större förändring än en på 45° eller bara 20°. I Norra Djurgårdsstaden har man eftersträvat ”öppna” synlinjer” genom stadsdelen för att få visuell kontakt med vattenytor (Intervju 7 & 8). Jag ser skapandet av den rumsliga tillgängligheten och hänsyn till den, som enligt ANT kan ses som ”översättningar” från vision om den attraktiva staden till det faktiska planerandet.
En axialkarta (en karta som visar de raka axlar som kan ses utan att avbrytas av någon byggnad) baseras på vad vi faktiskt kan se och hur vi rent fysiskt kan röra oss, Axiallinjerna får en kognitiv grund, det vill säga att de utgår från hur vi visuellt och fysiskt medvetandegörs av stadsrummet. Det skapas en mycket stark länk mellan människa och byggd miljö. Analyserna av hur långt man ser längs olika axlar fångar orienterbarheten i ett område (Intervju 5) och ger oss de sammansättningar som bildar vår upplevelse av staden.
Det går med detta att värdera hur väl ett stadsrum används, integreras, i sin stadsdel. Detta kan i sin tur översättas till hur olika stadsdelar integreras till
varandra. För staden som helhet kan man se hur dessa olika stadsdelar förhåller sig till varandra. För miljonprogrammens förortskvarter har man till exempel en liten integration och därmed en låg orienterbarhet, ”alla hus ser likadana ut”. Medan man i Norra Djurgårdsstaden eftersträvar maximal variation i byggnadernas utformning (Intervju 7 & 8). Denna underförstådda nytta, med att låta varje hus ha en egen arkitekt, kan beskrivas som en svart låda, till exempel ”man har vacker utsikt åt alla håll” eller ”spännande utblickar”. Men samtidigt riskerar
gestaltningen att bli disharmonisk och spretig. Värdet som skapas av
översättningar från visionsbilders programmens flanerande eller den vilande
28
kontemplerande människa ska vägas mot de utmaningar som planeringen ställs inför (Intervju 7 & 8) att hantera omgivningens bullrande vägar, fartyg och flyg.
Stockholms Stads strategi för kulturmiljö.
Stockholm stad i har i, Arkitektur Stockholm – stadens gestaltning (2012) utgått från ”Stockholms Stads vision 2030” om en växande ”innovativt och
upplevelserikt” Stockholm. Det skrivs att:
…med goda stadslivskvaliteter och en högt värderad kulturmiljö med unika skönhetsvärden byggs stadens identitet. Stockholms årstidsväxlingar och vackra ljus, arkitekturens skönhet och det naturnära skärgårdsläget bidrar alla till dessa värden. Här finns goda förutsättningar att utveckla Stockholm till en mer modern och hållbar stad.
Ambitionerna uttalas med att stadskvalitéer och högt värderad kulturmiljö ska bygga stadens identitet som en modern och hållbar stad.
I Arkitektur Stockholm (2012), uttrycker man att, en stor skillnad idag är att nybyggnationer ofta sker inom områden som redan är bebyggda och som därmed har en given struktur. Byggnationerna måste därför förhålla sig till den befintliga staden – antingen man väljer bort eller bygger vidare på de värden och den
karaktär som finns på platsen. Att utgå från platsens kulturarv ger möjlighet till en historisk förankring, men också skapa nya värden genom en mångfald i olika tiders uttryck.
På flera ställen i Arkitektur Stockholm – stadens gestaltning (2012) framhålls att en större interaktion ska ske mellan de privata och de offentliga rummen i staden, till exempel att tillgängliggöra stadens platta tak med terrasser och planteringar. Det framgår inte i dokumentet vilka ska ha tillgång till terrasser och planteringar eller hur man kommer dit? Graden av privat - offentligt är beroende på utformningen av
29
gaturummet. Det är heller inte alltid förenligt med en byggnads karaktär att öppna upp för entréer mot gata. För att ge förutsättningar för det liv kring stadens
vattenrum som är en av strategierna, är det viktigt att bebyggelse och då inte bara hus utan andra installationer som bryggor och däck, inte får lov att breda ut sig så att det skapas privatiserade zoner utmed stränder och kajer.
Intervju 7 & 8, pekar på gränsytan mellan det offentliga och privata ser olika ut beroende på husens placering. En öppenhet mot en park eller grönt område kan väljas, medan det för en fasad mot trafikerad gata eller ett högt befolkat torg kan ha en högre slutenhet, men då ha en sluten innergård som alternativ. Gestaltningen av gårdar beror på deras läge och storlek. Man vill sträva efter att ha öppna
genomgående gårdar. Stockholms stad skriver i sin byggnadsordning (2020:11) bland annat att:
Stockholm befinner sig i en av historiens kraftigaste tillväxtperioder, där antalet invånare beräknas öka med 300 000 till år 2040. Det innebär att staden förändras såväl gestaltningen av landskapet och bebyggelsen.
Vidare skrivs att:
Det byggda ska användas som verktyg för att bidra till att lösa samhällets långsiktiga behov och tillföra staden hållbara kvaliteter med människan som utgångspunkt.
Stockholms Stadsbyggandsordningen har sekellånga anor och 2020 års utgåva sägs, i stadsbyggnadsordningen, att ska utgöra ett kunskapsunderlag och stöd för planerings- och byggnadsprocessen i skapandet av stadslandskapet och
stadsbyggnadskaraktären. Den sägs syfta till att ge en djupare förståelse av befintliga värden och samtida behov. Med detta kan man tolka det som att ett kulturellt byggnadsarv ska bevaras men också utvecklas. Det beskriver
stadslandskapets dimensioner, exempelvis topografi och siluett, vattenrum, gator och torg, parker och naturområden samt ”stadens ton”- årstider med skiftningar i ljus, kulör och ljud.
30
Den kulturmiljöanalys som stått att finna i projekt NDS 2030 är en
kulturmiljöanalys av Loudden (2017). Denna beskriver i huvudsak siluetter och siktlinjer för de planerade byggnationerna. Norra Djurgårdsstadens karaktär anges som en tät blandstad. Dess karaktär liknas med Hammarby sjöstad, Liljeholmen, Årstafältet med flera. Byggnationerna ska ta utgångspunkt från platsens specifika kulturvärden och där bebyggelsefronter mot omgivande vattenrum, parker och grönområden samordnas utifrån en gestaltningside. Man ska utforma gator och torg utifrån den mänskliga skalan, säkerställa tillgång på mötesplatser såsom torg och parker. Bottenvåningar i husen ska utformas så att stadsrummet blir
upplevelserikt och aktivt. Man skriver att man särskilt ska studera proportionerna mellan gaturummet och torgens storlek och proportioner, där till exempel
gaturummet kan ha förgårdar och trädplanteringar. De element som man jobbar med uttrycks som skala, tid, plats, form och funktion.
Arkitektur Stockholm – stadens gestaltning (2012) håller sedan 2019 på att överses och planeras att under 2021 fastställas av kommunfullmäktige i Stockholm, den är ännu (april 2021) inte offentlig (Intervju 6). Policyn avses vara vägledande för andra dokument som ger en djupare kunskap om exempelvis gestaltningsfrågor.
Den kommer att ha krav på byggherrarna och stadsplaneringen avseende, bland annat aspekterna, Tid, Plats, Rum och Skala. Den ger inte explicita värden för aspekterna, men de utgör punkter att diskutera och värdera när man politiskt bedömer kvalitet och fastställer stadsplaner. Ett kvalitetsperspektiv på byggandet ger en hållbarhet – en stad som håller över tid, vare sig det är ekonomi, klimatet eller socialt. (Intervju 6).
Avseende ”Stockholms karaktärsdrag och stadsbyggnadskvaliteter” sägs från en representant av den politiska majoriteten i Stockholm, dock att man för närvarande sänker kvalitén genom att (Intervju 6):
… så har Stockholms senaste utvecklingsområden av kvartersstaden präglats av tjockare, högre hus och längre och slutna kvarter. Innergårdar
31
har gått ifrån 60 gånger 60 meter, till som högst 40 gånger 40 meter och ibland ännu mindre. Det blir bara små ljuskilar som når ner till marken.
Stockholm stad har en byggnadsordning från 2020, som fungerar som ett kunskapsdokument över stadsdelarnas historiska och tilltänkta karaktär. Den beskrivs syfta till att:
Poängen med en arkitekturpolicy är att den utgör ett kunskapsunderlag som ger stöd för ökad samsyn, bredare ansvarstagande, tydligare arbetssätt och större förutsägbarhet. Det finns därför en risk att dokumentet inte stöder de här behoven om det blir för vagt. Samtidigt kan det inte bli för tydligt för frågorna är såpass komplexa att det inte finns entydiga svar.
Spår av stadsdelars historiska och tilltänkta karaktär finns delvis utskrivet i några dokument men är inte uttalat av någon informant, men det kan förstås som del i andra uttryck. Till exempel har Stockholm stad gjort en antikvarisk
konsekvensanalys av förslag till bevarande och utveckling. (Analys av påverkan på Riksintresset Stockholms innerstad med Djurgården Stockholm stad, 2015). I denna beskriver man hur kulturhistoriska värden minskar, trots att man bevarar hus som sådana, men med en ny funktion.
Riksintresset på den lokala platsen beskrivs utifrån att man vill värna ett kärnområde i den centrala platsbildningen med beaktande av topografi och områdets kulturhistoriska läsbarhet med visuella kopplingar. Vari dessa består redovisas i detalj med text och bilder, bland annat anges ombyggnaden av
Gasklocka 2 i Hjorthagen, till gästspelscen. Där behövde man göra våld på denna blåklassade byggnads kulturhistoriska värden i omvandlingen för att möta för brukarens teatertekniska krav. Förändringarna sades vara på gränsen av vad som kan förändras enligt plan- och bygglagen. (Analys av påverkan på Riksintresset Stockholms innerstad med Djurgården Stockholm stad, 2015:18)
32
Det som på individnivå utgör sammansättningar, såsom hälsa och sociala relationer, som de kan förstås utifrån Latour, är i existentiell mening,
identitetsskapande. Där då olika materiella och icke-materiella kulturella uttryck får ett direkt värde för individen. För staden, med sina olika aktörer såväl
offentliga som privata, kan kulturen ses som uttryck av hållbarhet, kvalitet,
attraktivitet men också identitetsskapande och fora för inflytande. För rummet och platsers egenskaper använder Stockholm stads planarkitekter och politiker
exploateringtalet avseende begreppet täthet (Intervju 7 & 8). Utöver detta finns begreppen närhet och genhet.
Tätheten är starkt kopplad till upplevelsen av staden. Gamla stans trånga gränder, stenstadens med boulevarder, förortens kvartersstad och miljonprogramsområden eller trädgårdsstaden med egnahemshus ger alla olika upplevelser och
associationer. Tätheten ger förutsättningar för närhet. Stockholm stad har en ambition om att kollektiva nyttigheter, till exempel kollektivtrafik, ska kunna nås inom 15 minuters promenad
(Intervju 6).
Ett begrepp som kan påminna om närhet, men som egentligen fångar något annat är vad som kan kallas genhet. Även det kan mätas på flera sätt. Ett är att jämföra det faktiska gång- eller cykelavståndet med fågelavståndet och på så vis beräkna en genhetskvot. Ett annat mätetal som används för genhet, kan vara antal
korsningar per valt markområde. Måttet har visat sig ha betydelse för vilka stråk som blir mest använda, som till exempel cykelstråk (Cykelplan 2013). Ett lika vanligt, som illustrativt, exempel är de ofta symmetriska räta gångbanor som anläggs och som inom kort tid överges av de gående för en ”rakare”, mer gen framfart.
33
Rum och rörelse. Den farbara eller gångbara staden
Stockholm stad presenterade sin Framkomlighetsstrategi (2013) för 2015-2020 mot mål 2030. I denna konstaterar man att:
…trafik är människor och gods – inte fordon. Människor bor i städer för att få korta resor till många möjligheter – jobb, skolor, andra människor med mera. Resande sägs handla om att komma fram, inte att ta sig fram.
Rörlighet och mobilitet är inte självändamål. Det viktiga är tillgänglighet, att smidigt komma fram till sitt mål. För att få en fungerande och hållbar trafik behöver staden ändra fokus från att förflytta fordon till att förflytta människor och gods. Det innebär även att ta hänsyn till hela resan från start till mål, som i de flesta fall sker med era olika färdsätt.
(Ur Framkomlighetsstrategi, 2013:5).
Den förda politiken är hierarkiskt uppbyggd med fotgängare som högsta grupp följt av cyklar, kollektivtrafik och sist motorfordon. Denna beskrivning saknar dock flanörens perspektiv. Vandraren som inte är på väg någonstans, en person som rör sig kontemplativt i stadslandskapet. Förhållanden mellan olika individer samt relationen mellan individer och det materiella såsom platser, artefakter och gatunät ger olika betydelser för platsers framtoning, hur de uppfattas och
framställs i olika perspektiv, vilka känslor av välbehag, obehag, trygghet eller otrygghet de väcker. Rörelser som uppstår av dessa förhållanden är fler än bara ta sig från en plats till en annan. Vilka betydelser får föreställningar och rörelser i det sociala landskapet som kan ha andra syften än platsbyte där olika val görs av genhet, närhet och täthet, i stadsplaneringen. Dessa styr de rumsliga praktikerna.
Staden säger sig vilja skapa en storstad med bilar – inte en stad för bilar. Detta vill ska uppnås med minskat utrymme och fler hinder för bilar.
Stockholm stad presenterar i sin Gångplan (2013) sin målbild för ett gångvänligt Stockholm. Man beskriver målbilden med verben kunna, vilja, veta och våga. Man beskriver att alla fyra aspekterna inte går att uppnå samtidigt på en och samma
34
plats. Man exemplifierar med att om ett gångstråk har dålig överblickbarhet så kompenserar man detta med extra god belysning, så att människor vågar gå där.
Detta särskilt under tider då flödet av gångtrafikanter är litet. Man strävar efter att gångstråket ska vara befolkat och innehållsrikt och utformat med kvalitet.
Gångnätets egenskaper ska motivera människor till att gå framför andra sätt att förflytta sig.
Användningen av gågator eller semigågator begränsar biltrafiken, medan (el-) cyklar har fri rörelse vilket innebär att om ett gångstråk ska användas, måste det vara tillräckligt brett och fysiskt möjligt att använda för alla. Gångnätet bör vara gent, ha en genhet, det vill säga innehålla alternativa vägar och vara utan barriärer som gör det svårt eller omöjligt att ta sig fram. En antipod till en fungerande plats är Nybroplan, där otydliga stråk på torg- och trottoarytor gör att cyklar rör sig över hela ytan i hög hastighet. Det är en av Stockholms mest olycksdrabbade platser.
Stockholms trafik (cykel-) borgarråd beskriver i pressen (Tidningen Mitt I, 2021) platsen och skälen för planerna för dess ombyggnad.
Hela området är nästan som en konfliktdesign. Man vet inte riktigt hur man ska gå eller cykla omkring Raoul Wallenbergs torg, säger trafikborgarrådet Daniel Helldén (MP). Men nu ska staden ta ett rejält grepp om platsen.
Åtgärdslistan är lång.
Stadens prioriteringar för cykel framgår i Cykelplanen (2013) där man uttrycker sig vilja minska antalet konfliktytor, redan i planeringen av byggnationerna i stadsdelen.
Gatan är en del av vår stad och bidrar till hur vi trivs i den. En stad för cykel och gång är en levande stad. Visionen om cykelstaden är en stad för alla där alla kan ta sig fram i sitt eget tempo, på ett säkert och tryggt sätt.
Cykel och gång behöver också̊ komplettera och understödja varandra vilket kan göras genom att minska antalet konfliktytor mellan trafikslagen.
