som med vidtberömda Philos. Facnltetens tillstånd

/t

T O R Q U A T O T A S S O ’8

G

E

E M M E

E

1 1 . D e l e n .

som med vidtberömda Philos. Facnltetens tillstånd

u n d e r i n s e e n d e a f

mc. C A R L W I L H E L M B O T T I G E R

E . O . P r o f e s s o r i M o d e r n a L i t t e r a t u r e n iu. in.

f ö r P li i 1 o s o p h i s k a G r a d e n

k o m m e r a t t o f f e n t l i g e n f ö r s v a r a s

a f

A X E L W I L H E L M N I L S O N

P h i l . C a n d . a f V e a t g ö t h a N a t i o n

på Gustavianska Lärosalen d. 5 Febr. 1 8 5 1 p. v. t. f. ra.

V P 8 A I . A

W a h l s t r ö m dt C. 101)1.

36.

T a n c r e d

cj hann b a r b a r e n , som sågs flykta, T y dennes häst har eldigare lopp:

H an ser sig o m , och se r de sina ryckta

F ö r långt fra m å t, ser kringhvärfd deras t r o p p ; Då styr han kosan d it, till de betryckta Han skyndar fram i sträckande g a lo p p , Och ej blott h a tt, men oek den rid d a rsk a ra , Som alltid ä r tillhands vid hvarje f a r a ,

37.

Den t r o p p , som D udo f ö r , a f fria männer, O ch blom m an, senan i de Christnas här.

Rinaldo f r ä m s t, m er snabb än blixten, rä n n e r, H an stoltast och han skönast äfven är.

H ans ädla skick Erminia genast k ä n n e r, Och örnen hvit i blåa fältet: ” D e r ,

Se d e r — till kungen säger hon — du röjer D e n , som de tap p ra s lå r, de starka höjer.

36.

” Väl är han u n g , men g e r i bragd ej vika, H a r knapt en like, ingen öfverman.

R e ’n tagen vore Syriens bygd den r ik a , Om bland dc C hristna funnes sex som kan;

D ä Söderns l a n d , och ö s te r n s land tillika L ä n g st b o rt i f je r ra n , kufvat hade m an;

J a , undan oket skulle Nilens bölja F örgäfves kanske då sitt hufvud dölja.

39.

” Rinaldo ä r hans namn. H ans arm ä r bräcka F ö r m u ra r n a , hans svärd dem genomskär. — A t annat håll du nu din blick må strä c ka, I guld och grönt en rustning ser du der.

D et Dudos är. I la n lo rc r an de käcka F riv illig a , och deras liöfding är.

Mångpröfvatl denne ä r , och ädelt blodet:

T ill åren frä m s t, är han ej sist till modet.

40.

M ir a quel g r a n d e , c h ye coperto a bruno:

E G ernando il fr a te i del I le N orvegio.

N o n ha la terra uom più superbo alcuno:

Questo sol de’ suoi fa tti oscura il pregio.

E son gue’ d u e , che van si giunti in u n o , E che han bianco il v e stir , bianco ogni fre g io , G ildippe ed O do a rd o , amanti e sposi,

i n ua/or dP ormi e in lealtà famosi.

41. *

Così pa rla va : e già vedean la sotto Come la strage p iù e piìi sy ingrosse ;

C he T ancredi e R in a ld o il cerchio han ro tto , R enche d y uomini denso e d ' arm i fo sse , E p oi lo stu o l, c lie da Dudon condotto,

^ 7 giunse, ed! aspram ente anco il percosse.

A rg a n te , A rg a n te stesso, ad un grand’’ urto D i R in a ld o abb a ttu to , appena e surto.

42.

iVè sorgea fo r s e , mrt m </«iei punto stesso A l fìgliuol di B erto ld o il destrier cade?

E , restandogli sotto i l piede oppresso, Convien ch'indi a rilrarlo alquanto bade.

L o stuol P agan fra tta n to in rotta messo S i ripara fuggendo alla cittade.

S o li A rg a n te e C lorinda argine e sponda Sono al fu r o r , che lor da tergo inonda.

43.

U ltim i va n n o , e V impeto seguente I n lor «’ arresta alquanto e si reprime S ì , che potean men perigliosamente Q uelli genti fu g g ir, che fuggian prime.

Segue Dudon nella vittoria ardente

1 fu g g itiv i, e 7 fier T ig ra n e opprime

Con V urto del ca va llo , e con la spada

F a , che scemo del capo a terra cada.

40.

” Den h ö g e , den s v a rtru s ta d e , nu skåda!

Det ä r G e rn a n d , en b r o r till Norriges drott.

E tt g ränslöst högmod ses hos honom r å d a , Hans v ä rd e skuggas a f det enda blott.

O ch d e , som följas der så troget b å d a , Och hvilkas skrud a f snön sin färg h a r fått, G ildipp’ och O doard! Dem ryktet känner Som så ta m akar, ta p p ra vapenvänner.”

41 .

S å hon. Men striden växte nu och trängde Sig blodig fram på slätten nedanför.

Rinaldo och T a n c re d re’n hopen s p rä n g d e , H u r t ä t af folk och vapen den sig r ö r :

O ch D udos t r o p p , som up p till striden svängde Nu äfven den e tt väldigt anfall gör.

R inaldo m ed en stöt var n ä r att döda A r g a n t , som föll och reste sig med möda.

4 2 .

H an kanske a ld r ig hade r e s t sig s e d a n , Men f ö r R in a ld o stupade hans h ä s t , O ch r y tta rn d e r a f hindrad blef, emedan H ans fo t en stu n d satt <jvar i bygeln fäst.

Men liednahopen slagen ä r alltredan, Den v ik e r , flyr mot staden nu som bä st:

A r g a n t allena o c h Clorinda bilda E n dam em ot förföljelsen den vilda.

43 .

D e begge vika sist. De vilja vara E t t skydd ä n n u , der anfallet ä r stö rs t,

A t t

emot staden må med mindre fara

De an d ra fly, soin

flykten först.

Men eldigt denna flyktingarnas skara

F ö rfö ljs a f Dudo. I sin segertörst

H a n stöte r ned Tigran i e fte rtro p p e n ,

O ch skiljer genast hufvudet från kroppen.

44.

N e giova ad A lg a zza rre il fitto usbergo, N e d a Corban robusto il forte elmetto ; Che in guisa lor ferì la inuca e ’l tergo, C he ne passo la piaga al viso , al petto:

E per sua mano ancor d u i dolce albergo L ’ alma uscì d ’ A m u r a tte , e d i M eem etlo, E del crudo A lm a n s o r $ n e ’l gran Circasso P u b sicuro da lui m overe il passo.

43.

F rem e in se stesso A r g a n te ; e p u r talvolta S i fe r m a , e volge, e poi cede pur anco.

A lfin così improvviso a lu i si v o lta , E d i tanto rovescio il coglie al fianco, C he dentro il ferro v i s’ im m erg e, e tolta E d al colpo la vita al duce Franco.

C a d e , e gli occhi ? eh’ appena aprir si p o tino.

D u ra quiete prem e c fe rre o sonno.

46.

G li apA tre v o lte , e t dolci rai del cielo Cerco fr u ir e , e sovra un braccio alza rsi:

E tre volte r i c a d d e e fosco velo

G li occhi adom bro, che stanchi al fin serrarsi.

S i dissolvono i m em bri$ e ’l m ortai gelo Irrig id iti e d i sudor gli h a sparsi.

S o vra il corpo già morto i l fero A rg a n te P unto non b a d a , c via trascorre innante.

47.

Con tutto ciò , sebben d ’ a n d a r non cessa, Si volge ai F ra n c h i, e g rid a : o cavalieri, Questa sanguigna spada è quella stessa, C7ie ’/ signor vostro m i dono p u r jeri:

D itegli come in uso oggi l* ho m essa, C/t’ udirà la novella ei volentieri:

E caro esser gli dee. che ’l suo bel dono

Sia eonosciuto al paragon sì buono.

Ditt täta pansar, A lga z ar, dig d å ra r!

Din starka lijelm, C o rl)a n , ä r bräcklig tröst!

T y Dud os svärd cr r y g g , e r nacke sårar Och trä n g e r fram i bufvud och i bröst.

Han A m u r a t h , han Mchinet geno m b å rar, Hans arm är d ö f för de ra s böners röst:

Han d ö d a r grymme A h n a n s o r, och hotar Cirkassiern sjelf, den han på flykten motar.

4 i».

A rgant då biter samman sina tä n d e r, H an stadnar, vänder s ig , han flyr igen.

Till slut så tv ä r t, så plötsligt han sig vänder O ch ger med sabeln sådant h u g g , att den D jupt in i Dudos sida nu han sänder, Och lifvet flyr från Christna höfdingen.

Han faller. Ögonlocken tu n g t sig lycka, E n j e r n h å rd sömn vill dem tillsamman trycka.

4 C.

T r e gånger han dem ö p p n a r , och vill njuta Den blida solens sken, på arm en stö d d ; T r e gånger ned han d ig n ar: nu sig sluta F ö r evigt ögonen: han ä r förblödd.

Hans leder d o m n a , frost sig b ö rja r gjuta l dem ; en dödssvelt öfver dem är strödd.

A rgant ej v å rd a r sig att se på liket,

Han skyndar till sitt fo lk , som långt är viket.

4 7 .

M en, midt i f a r te n , till de C hristnas leder H a n vänder sig och r o p a r : ” detta s v ä rd , Det blodiga, j a g fick i g å r a f e d e r,

Mig Gottfrid g a f det sjelf till afskedsgärd;

Så sägen honom , hur jag nu g jo rt heder Å t gåfvan, som mig furstligt blef beskärd:

Glad skall han h ö r a , n ä r J gen tillkä nna ,

A tt den h a r hållit p ro f i kam p som denna.

D iteg li, che vederne ornai s’ aspetti N e lle viscere sue piti certa prova 9 E quando d ’ assalirne ei non s1 a ffretti, V'errò non aspettato, ov* ei si trova.

Ir r ita ti i C ristiani ai fe r i d e tti,

T u tti ver lui già si moveano a prova m , M a con gli altri esso e già corso in sicuro So*to la guardia d e l! amico muro.

40.

I difensori a grandinar le pietre D alV alte m ura in guisa incom inciaro, E quasi innum erabili faretre

T a n te saette agli archi m inistraro,

C he fo rz * e p u r, che ’l Franco stuol a rre tre , E i Saracin nella Cittade entraro.

M a già R in a ld o , avendo il pie sottratto A l giacente destrier, s’ era qui tratto.

so.

V en ia per fa r nel barbaro omicida D e ll’ estinto D udone aspra vendetta •, E f r a * suoi giunto alteramente grida:

O r qual indugio e questo? e che s’ aspetta?

P o i eh? e morto il signor, che ne f u g u id a , Che non corriamo a vendicarlo in fr e tta ? D unque in si grave occasion d i sdegno E sser può fra g il muro a noi ritegno?

si.

N o n , se d i ferro doppio o d ’ adamante Questa m uraglia impenetrabil fosse, Cola dentro sicuro il fiero A rg a n te S ’ appialteria dalle vostr’ alte posse.

A n d ia m pure all’ assalto: ed egli innante A tutti gli a ltri in questo d ir si mosse j Che nulla teme la sicura testa

O d i sassi o d i strai nembo o tempesta.

” Och sägen honom , a tt j a g snart shall pröfva Den ännu bättre mot Lans egen k r o p p ,

Och derest han vill med sitt anfall töfva, Så kom m er jag och söker honom opp.”

De C hristna nu, fö r delta hån ej döfva, Mot honom alla rusa i ett lo p p ;

Men m ed de sina fram han redan hunnit T ill stadens mur, och vänligt skydd der funnit.

49.

T y nu från dem , som m urarna bevaka, F ö rs v a re t börjar hagla a lla re ’n ,

En sådan åska u ta f sten h ö rs b ra k a , E tt s å d an t pilregn öfver slätten liven, A tt sig de Christne måste dra tillbaka, Men staden tog emot hvar Saracen.

Då kom R in a ld o , fiendebetvingarn,

Som nu sig lossat från den fallna springarn.

00.

Han kom för Dudos mord alt hämnden kräfva, En blodig h ä m n d , utaf hans banem an;

Och med en r ö s t , att marken tyckes bä fv a , F r a m till de sina hu n n e n , r o p a r han:

” Hvi dröjen J ? Skall då hans ande sväfva Oliäm nad b o r t , som förde eder a n ?

Vid nesligt d å d , som oss till häm nd förbinder, M onn’ svaga m uren kan oss bli ett hinder?

01.

” N e j , kunde den ock a ldrig genom sprängas, Och vore den a f s tå l , a f d ia m a n t,

D er skulle dock förgafves undanstängas F ö r ed ra svärd den h å nande Argant.

F o r t , fort till storm !” — H an ilar f ra m , de trängas A tt alla följa med åt stadens kant.

H ans trygga panna rädes inga skurar

A f sten och pilar från de höga m urar.

32.

E i crollando il gran capo alza la faccia P iena d i si terribile ardim ento,

Che sin dentro alle mura i cori agghiaccia A i difensor d ’ insolito spavento.

M en tre egli altri rin co ra , a ltri m inaccia, Sopravvien chi reprim e il suo talento ; Che G offredo lor manda il buon Sigiero D e’ gravi im perj suoi nunzio severo.

33.

Questi sgrida in suo nome il troppo ardire, E incontinente il ritornar impone:

T o rn a ten e , dicca, cli> alle vostr ire N o n e il loco opportuno, e la stagione:

G offredo il vi comanda. A questo dire R in a ld o si fr e n o , d i ’ altrui fu sprone',

B en ch é dentro ne fre m a , e in più d' un segno D im ostri fu o re il m al celato sdegno.

34. •

T o rn a r le schiere indietro, e da * nemici N o n f u il ritorno lor punto turbato', N e in parte alcuna degli estremi ufficj I l corpo d i D udon resti) fraudato.

S u lle pietose braccia i fid i amici P o rta rlo , caro peso ed onorato.

M ir a intanto il Buglioli d ’ eccelsa parte D ella fo rte cittadc il sito e V arte.

33.

G erusalem sovra due colli e posta

D y im pari a ltezza, e volti fronte a fro n te ; V a per lo mezzo suo valle interposta, C he lei distingua, e V un dalV altro monte.

F uor da tre lati ha rnalagevol costa:

P e r V altro vassi e non p a r che si monte $ M a <f altissime m ura e più difesa

L a parte p ia n a , e ’n contra B orea stesa.

Su stolt sin hjessa skakar h a n , och visar I all sin uppsyn så förfärligt m od, Att bäfvan g rip e r ficnilen och isar Med ovan skräck de Saraceners blod.

Dc sina an han h o t a r , än han prisar ; Men bäst till storm ning nu han färdig s to d , E tt ilbud kommer. G ottfrid till dem skickar Sigicr, med stränga bud och stränga blickar.

83.

Han banna h ö r s , och ro p ar: ” E r beredcn Till återtåg! I l a , vid dc Ckristnas G u d , H är ä r ej t id , h ä r ä r ej ort för vred e n , Tillbaka genast ! Så ä r Gottlrids bud.”

Rinaldo s p o rra t nyss de tappra leden, Han ty g la r nu sig sje lf vid dessa lju d ; Men i hvar å tb ö r d , i hvart drag man läser Den qväfda h a r m , som i hans inre jäser.

84.

S å , störd ej m er a f fienden, sig vänder T ill återtåg de Ckristnas krigartropp. — A llt hvad till sista äretjenten länder Man nu vill visa Dudos döda k ro p p :

Han bäres b o r t på trogna vänners h ä n d e r, E n d y rb a r b ö r d a , ett forbleknadt hopp! —■

Men G o ttfrid , m ellertid, ser från en k u lle , H u r staden l å g , h u r den belägras skulle.

8 8 .

Jerusalem ä r b y g d t på åsar tvenne A f olik h ö j d , men vända mot hvarann.

E n dal g å r midt em ellan, och a f denne Sig berget klu fv e t, staden delad fann.

P å trenne h å ll ä r vägen bran t till h e n n e , P å Ijerde k n a p t en sluttning m ärker m an;

Men denna s id a , som ä r vänd mot N o rd e n ,

Med höga m u ra r är befästad vorden.

H

.

L a citta dentro ha lo ch i, in cui si serba Ì

acqua che p io v e , e laghi, e fo n ti v iv i$

iHa fu o r la terra intorno è nuda «T erb a ,

£ d i fontane sterile e d i r iv i$

N e si vede fiorir lieta , e superba

f i ’ alb eri, e fa re schermo ai raggi estivi, Se non se inquanto oltra sei miglia un bosco Sorge d* ombre nocenti orrido e fosco.

o7.

H a da quel la to , donde il giorno a ppare, />e/ felice G iordan le nobil onde,

E dalla parte Occidental del mare M editerraneo V arenose sponde.

V erso B o rea e B e te l, eh’ alzo V altare A l bue delV o ro , e la S a m a r ia , e cT onrfe A u stro portarle suol piovoso nem bo,

B etelem , che 7 gran parto accolse in grembo.

sft.

O r mentre guarda e V alte mura e 7 s»7o D ella citta Goffredo e del paese,

E pensa ove s’ accampi, onde assalito S ia il muro ostil più facile alV offese, E rm inia il v id e , e dimostrollo a dito A l B e P a gano, e così a dir riprese:

Goffredo e quel, che nel purpureo ammanto H a d i regio e di augusto in se cotanto:

6 9.

Veram ente e costui nato alV im pero\

S ì del reg n a r, del comandar sa V a r ti:

E non m in o r, che duce, e cavaliero, M a del doppio valor tutte ha le parti.

N e fr a turba sì grande uorn più guerriero O p iù saggio di lui potrei mostrarti.

S o l B aim ondo in consiglio, ed in battaglia

S o l B in a i do e T ancredi a lui s' agguaglia.

F ö r regn h a r staden samlingsrum och d am m ar, H a r mellan sjö och mellan källor val,

Men a f den öckenlietta, som h ä r flam m ar, Ä r marken utanfore svedd och kal:

Ej h ä c k , ej källa h ä r ; men nakna sta m m a r, Mot som m arglöden ingen skugga sval:

F ö rs t om en mil från staden gå man ly ste r, D er fins en sko g , en o s u n d , hemsk och dyster.

87.

Der solen u p p g å r , öster bakom fjället, Jo rd a n flöt fram med sin berömda våg:

Der solen sänker sig m ot vestra tjä lle t, En sandig kust a f medelhafvet låg.

I n o rr Samaria och B c th e l, stället, Som gyllene kalfvens a lta r fordom såg;

Men regnig sunnan visar med sin flagga Å t B ethlehem , åt g udabarnets vagga.

8 8 .

N u medan Gottfrid noga öfverväger H u r staden lå g , h u r den befästad v a r, Och tän k e r efter hvar han skall slå läger, Och h v a r ett anfall m ö te r minst försvar;

Erminia lionoin m ä r k e r, och hon säger T ill A la d in , som stod i tornet qvar:

” Se honom d e r , som kungastolt sig höjer;

D et Gottfrid ar. H ans p u rp u rd rä g t det röjer.

80.

”1 sanning född ä r denne atl befalla, S ä vet han h e r r s k a , så han styra kan:

H ans lo f som höfding hörs från hären skalla, Men han är äfven frä m st som riddersman.

H u r många an de ä r o , bland dem alla J a g vet ej en så s t o r , så vis som han.

I råd blott Raimund kan hans like v a ra ,

Rinaldo och T a n c re d i stridens fara.”

GO.

R isponde il I le pagati: B en ho di lui

C ontezza, e ’l vid i alla gran corte in F rancia, Q uand’ io <f E gitto tncssaggicr vi f u i ,

E ’ l vid i in nobil giostra oprar la lancia:

E , sebhen gli anni giovinetti sui

N o n gli vestian d i pium e ancor la guancia, P u r dava «’ detti, alV opre, alle sem bianze, Presagio ornai d' altissime speranze.

Gl.

Presagio ahi troppo vero! e qui le ciglia T u rb a te inchina, c poi l in n a lza , e chiede:

D im m i chi sia co lu i, c/t’ /i« p u r vermiglia L a sopravveste, e seco a par si vede.

O h quanto d i sembianti a lui som iglia, Sebbene alquanto d i statura cede.

E R a ld o v in , risponde $ e ben si scopre N e l volto a lu i fr a te i, ma più nell* opre.

6 2 .

O r rim ira colui, c h e, quasi in modo D ’ uom che consigli, sta d a ll altro fianco.

Quegli e R a im o n d o , il qual tanto ti lodo / ) ’ accorgimento, uom già canuto e bianco.

N o n e chi tesser m e’ bellico frodo D i lu i sapesse, o sia L a tin o , o Franco.

M a quell’ altro più in la , eh’ aurato ha V elmo, D el R e B rita n n o e ’/ buon figliuol Guglielmo.

G3.

e G uelfo seco: egli e d* opre leggiadre E m u lo , c d ’ alto sangue, e d ’ alto stato.

B en il conosco alle sue spalle quadre, E d a quel petto colmo e rilevato.

M a *l gran nemico mio tra queste squadre G ià riveder non posso, e p u r v i guato:

T dico R oem ondo, il micidiale

D istruggitor del sangue mio reale.

CO.

”J a g känner honom g o d t, — så kungen sade — , Såg honom fö rr vid hofvet i P a r is ,

När dit som bud Egypten sändt mig h a d e

Han vann då i tornering dagens pris.

En skägglös riddarsven lian var den glade, Den unge då

men re’n på fiera vis Uli hans s ä lt, hans t a l , hans vapenvana, L ä t hoppet något stort om honom ana.

61.

” En aning a lllför sann!” — Och h ä r han sänker Sitt öga m u le t, men med lyflad blick

Han s p ö rje r: ” S e , vid Goltfrids sida blänker En ann’, med lika drägt och lika skick.

Ej tvillinglikhet ja g mig s tö rre tän k e r, En växt blott mera reslig Gottfrid fick.”

Hon sv a ra r: ” B a ld u in , käck oeli förslagen, Ä r lik sin bro r till b r a g d e r , som till dragen.

62.

” Men s e , der s tå r vid Gotlfrids andra sida En m a n , som råda tycks: hans h å r ä r grått.

Det Raimund är. Du ve t, a tt han ä r vida Berömd fo r slughet i ej vanligt mått

T y så en krigslist fint och listigt smida I l a r ingen L a t ie r , ingen Frank förstått. — Men /»an, som gyllne hjelmen der bekröner, Ä r W i l h e l m , en a f Englands kungasöner.

65.

” Hos honom ser du W e lf. De äro vänner, Medtäflare i bragd och börd ändå.

P å hvälfda bröstet lätt ja g honom känner Och på de bred a skulderblad också.

Men d e n , ja g h a ta r värst, bland dessa männer J a g se r ej t i l l , h u r än j a g söka må:

J a g menar Bohem und. Han kunnat skona

Min faders l i f ! han tog det med hans krona.”

Cosi parlavan questi; e ’l C a p itano,

P o i eh’ intorno ha m ira to , a t suoi discende.

E perche crede, c/te /a ferra invano S ’ oppugneria dove il p iù erto ascende, C ontra la porta aquilonare nel p ia n o , C/ie con lei si congiunge, a/za /e tende ', E quinci procedendo in fra la to rr e , C/ie chiamano angolar, gli a ltri fa porre.

6J5.

D a ^neZ </t‘ro del campo e contenuto D e lla cittade il te r z o , o poco meno}

C h e d? ogni intorno non avria p o tu to , Cotanto ella volgea, cingerla appieno:

M a le vie tu tte , ont/e av er puote a ju to , T e n ta G offredo d* im pedirle almeno , E d occupar f a gli opportuni passi, O nde da lei si viene, cd a lei vassi.

66.

I m p o n , che sian le tende indi munite E d i fosse p ro fo n d e , e d i trinciere, C he d y una parte a cittadine uscite, Da//* a /fra oppone a correrie straniere.

M a poiché fu r quest’ opere fo rn ite , V o lV egli il corpo d i D ud o n vedere', E cola trasse ove il buon duce estinto D a mesta turba e lagrimosa e cinto.

67.

D i noDi/ pompa i fid i amici ornaro I l gran fere tro , ove sublime et giace.

Quando Goffredo en tro , le turbe alzaro L a voce assai più flebile e loquace:

M a con volto ne to rb id o , ne chiaro,

F re n a il suo affetto il pio B u g lio n e , e tace',

E p oi che ’n lu i pensando alquanto fisse

L e luci ebbe ten u te, alfin si disse:

Sä till den ene nu den andra säger.

Men G o ttfrid steg ifrån sin kulle n e r, Ocli d å , f rå n branta sid an, h an ej äger E t t h o p p , att staden kan erö fras, m e r, M ot n o rra porten låter han slå läger U ppå den s lä tt, man utanför den ser, O ch t ru p p e rn a att sträcka sig befallas L ängs till det h ö r n , som Yinkeltornet kallas.

6 6 .

P å detta s ä tt nu nära att omringa E n tre d je d e l a f staden lyckas han.

Dess om fång är för s to r t , hans h är för ringa, O ch hel belägring går ej d erför an.

Men alla vägar sp ä rra r h a n , på inga F ö r s tä r k n in g nu åt staden bringas kan.

H v a r s ti g , h v a rt pass han låter starkt bevaka, M an kan ej komma in , ej gå tillbaka.

6 6.

Med v a lla r höga och med grafvar vida M a n , p å hans b u d , nu lägret raskt fö rs å g , T ill sky d d mot utfall ifrån stadens s id a , T ill värn m ot anfall u taf ströfvartåg.

Nu kan m ed lugn till andra v ä rf han skrida, H a n s ö k e r stället hvarest Dudo låg,

L å g blek och slocknad i en krets af käm par, D e r ingen fins, som mer sin smärta dämpar.

67 .

H ans höga b å r h a , med den dubbla ståten A f k rig och s o r g , de trogna vänner prydt.

N ä r G o ttfrid nalkas, ökes k lagolåten, I t å r a r sorgen ger sig luft på nytt.

Men G o ttfrid s blick , allvarlig, ej fö rg rå te n , F ö r r å d e r so rg i ädel sans förbytt.

E n stu n d han står och liksom öfverväger

I stu m betralctning, men till slut han säger:

Già non si debbe a te deglia, tic p ia n to , C h e , se m uori nel m o n d o , in ciel rinasci, E q u i, dove ti spogli il m ortai m anto, D i gloria impresse alte vestigia lasci.

V ivesti qual gucrrier cristiano e santo, E come tal sei m orto: or godi c pasci I n D io gli occhi bram osi, o felice alm a, E d hai del bene oprar corona e palm a.

CO.

V iv i beata p u r , che nostra so rte,

N o n tua sventura, a lagrim ar n in v ita ', Poscia d i ’ al tuo p a rtir si degna e forte P a rte di noi fa col tuo pie partita.

M a se questa, che H volgo appella m orte, P riva ti ha noi <T una terrena a ita ,

Celeste aita ora im petrar ne p u o i,

C he ’l ciel ti accoglie in fra gli eletti suoi.

70.

E come a nostro prò veduto abbiam o,

Ch9 u sa v i, uom già m o rta i, V arm e m o rta li, Cosi vederti oprare anco speriamo

Spirto divin V arme del ciel fatali.

Im p a ra i voti ornai, ch9 a te porgiam o, R a cco rre, e dar soccorso ai nostri mali.

In d i vittoria annunzio : a te divoti Solverem trionfando al tempio i voti.

71.

Così diss9 egli$ e già la notte oscura A v e a tutti del giorno i raggi spenti, E con V oblio </’ ogni nojosa cura Ponea tregtia alle lagrim e, ai lamenti:

M a il C apitan, cK espugnar m ai le mura N o n crede senza i bellici strom enti,

Pensa otuV abbia le tra v i, ed in quai fo rm e

L e macchine com ponga, e poco dorme.