PUBLIKATION 2010:26
Grönstruktur, fauna och barriäreffekter i planeringen av Tvärförbindelsen och annan exploatering mellan E20 och riksväg 40 i Partille, Lerums och Härryda kommuner
MATTIAS OLSSON, ENVIROPLANNING AB
MATS LINDQVIST, VÄGVERKET
2
Vägverket, Väg (VGtm)
Avdelning Teknik & Miljö, Miljöenheten, Göteborg Kontaktperson: Mats Lindqvist (miljöspecialist/biolog)
_________________________________________________________________________________
Text: Mattias Olsson, EnviroPlanning AB & Mats Lindqvist, Vägverket Fotografier: Mats Lindqvist & Mattias Olsson (s. 19 överst, s. 20)
Omslag: Framsida: 1. Älg på E20 utanför Skara. 2. Blåvinge. 3. Den funktionella ekodukten över E20 vid Jeriko. Denna tunnel byggdes i mitten av 1960-talet och blev en av Sveriges första faunapassager. Baksida: 1. Friluftsliv vid Kåsjöns strand. 2. Väg 549 mellan Öjersjö och Fläskebo.
Datum: 2010-02-11
Kartor: © Lantmäteriverket ärende nr 1 2009/1431 ISSN: 1401-9612
Publikation: 2010:26
3
I N N E H Å L L
Bakgrund 4
Studiens syfte 5
Utredningsområdet 6
Den regionala grönstrukturen 7
Friluftslivets förutsättningar 12
Områdets storlek i ett landskapsekologiskt sammanhang 16
Vägarna, trafiken, broarna och djuren 18
Trafikflöden 18
Viltolyckor 20
Befintliga passagemöjligheter för vilda djur 24
Befintlig och planerad markanvändning i relation till den gröna
infrastrukturen 28
Slutsatser och rekommendationer 34
Allmänna slutsatser 34
Föreslagna åtgärder för att bibehålla ekosystemens konnektivitet 37
Referenser 40
Bilaga 1: Beskrivning av de broar och portar utmed befintligt vägnät som kan ha potentiell funktion som faunapassage.
Bilaga 2: Definitioner och förklaringar
4
Bakgrund
Stadsnära grönstrukturer kan ha stora biologiska värden, samtidigt som områdena ofta utnyttjas mycket för rekreation och friluftsliv. Mellan E20 och riksväg 40 sträcker sig en grön kil, i denna studie benämnd Delsjö-Kåsjö-Härskogenkilen in mot Göteborgs östra stadsdelar (figur 1 och 2). Detta område har höga biologiska värden och det nyttjas också av många personer för rekreation. Området kring Maderna i Partille kommun är ett Natura 2000 område, områdena kring Delsjöarna och Knipeflågsbergen är naturreservat och stora delar av den gröna kilen inom Göteborg, Partille och Härryda kommun är ett riksintresseområde för friluftslivet. I området finns dessutom stora arealer med lövskog, många sjöar och våtmarker och partier som aldrig utsatts för modernt skogsbruk.
Normalt sett fokuserar man mycket på enskilda naturområdens bedömda värde i samband med olika exploateringar t ex vid nyanläggning av vägar. Sällan analyseras på allvar hur landskapets ”gröna infrastruktur” fungerar och vilka krav olika djur och växter har för sin långsiktiga överlevnad. I samband med mindre exploateringar saknas ofta den övergripande bild som krävs, för att kunna bedöma hur flera decenniers successiv planering påverkar landskapets gröna infrastruktur. I många europeiska länder arbetar man idag kraftfullt med att analysera grönstruktur och anlägga t ex faunapassager. Planeringen i Sverige är i det avseendet inte på något sätt idag särskilt offensiv.
Det aktuella områdets status och den ekologiska konnektiviteten påverkas starkt av olika projekt som idag har påbörjats eller som finns i olika myndigheters och kommuners långsiktiga planering. En kraftig uppgradering av länsväg 549 mellan Partille och Landvetter i kombination med en ny tvärförbindelse mellan Åstebo och E20 vid Jeriko, riskerar att fördjupa och skapa nya barriärer som fragmenterar och avsevärt begränsar förutsättningarna för de biologiska värden som finns i området.
Denna studie är en fördjupad analys kring hur kvarvarande grönstrukturer bör kunna sammanlänkas med faunapassager för att även i framtiden utgöra viktiga gröna kilar i regionens östra delar. I analysen ingår både identifiering av befintlig grönstruktur, dokumentering av framtida exploateringar samt åtgärder längs framför allt det statliga vägnätet för att möjliggöra en sammanhängande grön ekologisk infrastruktur. Rapportens fokus ligger på de större däggdjuren, men betydelsen av konnektivitet för mindre organismer som finns i området diskuteras också. De större däggdjuren fungerar i detta
avseende som paraplyarter, men avsikten är att sammanhållna gröna korridorer skall gynna även andra organismer i områdets ekosystem.
Älgko med kalv. Barriäreffekter för djur uppstår både pga trafiken i sig och eventuella stängsel. Hög trafikvolym betyder ofta stor dödlighet på vägen. E20 mellan Vara och Skara.
5
Under 2007 och 2008 uppmärksammades problematiken med viltolyckor med främst älg vid länsväg 549 och riksväg 40. Jägarna i området tog kontakt med Vägverket och en diskussion påbörjades som utmynnat i vissa smärre åtgärder längs vägarna. Totalt skedde det nio olyckor med älg längs den 7,7 km långa sträckan på väg 549, mellan riksväg 40 och E20, under 2008. Detta motsvarar ca 1,2 olyckor per km och år. Jämfört med liknande vägar i regionen är detta en mycket hög olycksfrekvens.
Kunskapen kring de nuvarande viltolyckorna i området och Vägverkets arbete med detta, har bidragit med material till denna rapport. Det arbetet visar tydligt att stor dödlighet hos faunan är följden av att man inte löst djurens möjligheter till säkra passager kring väg 549.
Många grävlingar körs ihjäl utefter vägarna. Normalt utformade viltstängsel hindrar inte djuren från att ta sig ut på vägen. E45 Ånimskog.
Studiens syfte
Studiens syfte är främst att vara underlag till och identifiera vilka viktiga grönstrukturer som behöver bevaras och att ge övergripande förslag på hur faunapassager kan planeras för att bibehålla de ekologiska sambanden i landskapet i samband med planeringen av ny länsväg 549 och en eventuell Tvärförbindelse (Åstebo-Jeriko). Studien är relevant vid annan förändrad markanvändning i delar av området. Inom arbetet har förutom de statliga vägarna även genomförda och planerade kommunala exploateringar analyserats med avseende på deras effekt för de ekologiska sambanden i området.
I utredningen har utöver dokumentation och vidarebearbetning av befintligt material även vissa analyser genomförts. Analyserna har utförts för att identifiera viktiga grönstrukturer och för att specificera vad som krävs för att de ekologiska sambanden mellan dessa områden bäst skall
upprätthållas. Studien kan förutom det aktuella arbetet med den s k Tvärförbindelsen (väg 549 mm), även ses som en fortsättning på det regeringsuppdrag kring barriärer i storstadsregionerna, som
6
Vägverket och Banverket arbetade med 2005 (Vägverket/Banverket 2005a). Vägverket har under de senare åren dessutom nationellt arbetat vidare med att utveckla en metodik kring att beskriva brister i befintligt vägnät m a p konflikter med hjortdjuren (Seiler m fl 2009, Vägverket Region Väst 2009 opubl). Vår studie har sin förankring både i aktuell forskning inom området, bl a olika modeller som rör faunan i landskapet, men också praktiska erfarenheter kring pågående arbete med viltolyckor, vägplanering kontra olika djur, brokonstruktioner som passager, utformning av stängsel mm.
Detta arbete bör kunna vara en viktig vägledning för Vägverkets och andra aktörers arbete med ekologiska frågor i områdets samhälls- och infrastrukturplanering. Det är av största vikt att åtgärder och markanvändning planeras gemensamt med de berörda kommunerna och att olika exploaterande aktiviteter läggs samman och ses i ett längre tidsperspektiv. Vägverket kan bygga större funktionella faunapassager i området, men passagernas funktion kommer aldrig att bli bättre än vad kommunernas planering av markanvändning i övrigt begränsar dem till. Det är viktigt att det finns en samsyn och samplanering av gröna stråk, samt faunapassager, mellan olika aktörer.
Utredningsområdet
Området utgörs av den skogsdominerande kil som sträcker sig in mot Göteborgs östra stadsdelar och området kring Delsjön, fritidsområdet Skatås och Härlanda. Det begränsas av väg E20 i norr och riksväg 40 i söder (figur 1). De nästan obrutna skogsområdena kring mellan Härskogen till Maderna och Kåsjön via Knipeflågsbergen till Delsjöområdet är bl a med sin storstadsnära lokalisering av riksintresse för friluftslivet. Riksintresset för friluftslivet sträcker sig vidare in i Göteborgs kommun i området kring Stora och Lilla Delsjöarna. Den sammanhängande arealen av skogsområden väster om väg 549 uppgår ungefär till 2900 ha (29 km2).
Figur 1. Utredningsområdet utgörs av väg 549 mellan Partille och Landvetter, samt omkringliggande vägar och ytor mellan Rv 40 i söder och E20 i norr.
7
Genom Delsjö-Kåsjö-Härskogenkilen sträcker sig väg 549 (Landvettervägen) mellan Landvetter och Partille samhällen. Idag är hastigheten till största delen begränsad till 70 km/h och vägen är försedd med viltstängsel från väg 40 och norrut till i höjd med Åstebo (här finns en sträcka med 50 km/h p g a risken för viltkollisioner). Inom en framtid kan vägen komma att uppgraderas betydligt och hela vägen förses då sannolikt med viltstängsel samtidigt som hastigheten kan höjas till mellan 80-100 km/h.
Detta kan medföra en ännu större isolering av området väster om länsväg 549.
Den regionala grönstrukturen
Många av Göteborgsregionens naturområden sträcker sig in mot regioncentrum i Göteborg som gröna kilar (figur 2). Dessa områden har stor betydelse för rekreation och dess ekologiska värden är noga dokumenterade i tidigare utredningar (Länsstyrelsen Västra Götaland 2003). Planering av den regionala grönstrukturen på en mer övergripande nivå har egentligen en ganska lång historik i Göteborgsregionen. Redan vid 1963 års regionplan fanns ett tänkande kring de gröna kilarna in mot regioncentrum (Regionplaneförbundet 1963/1964). På 1970-talet följdes detta upp med stora studier kring de större frilufts- och naturområdena Sandsjöbacka, Delsjöområdet (Göteborgs stadskollegium 1969), Härskogsområdet (Göteborgsregionen. 1976), Vättlefjäll och Svartedalen.
Figur 2. Runt Göteborg sträcker sig grönområden in mot regioncentrum som gröna kilar. Dessa områden har stora biologiska värden, samtidigt som de har stor betydelse för rekreation och friluftsliv.
Modifierat efter Länsstyrelsen Västra Götaland, Rapport 2003:53
8
Under senare decennier tycks emellertid den övergripande gröna strukturen inte behandlats på ett ingående och strategiskt sätt i ett regionövergripande planeringsperspektiv. Många små projekt och även större projekt som större vägar hamnar därför i ett planeringsvakuum när det gäller att klara den långsiktiga grönstrukturen och minska barriäreffekterna för både människor och djur.
När Vägverket och Banverket för ett par år sedan, inom ramen för ett regeringsuppdrag kring barriärer, utredde situationen fanns endast ett magert material att utgå från (Vägverket/Banverket 2005a). Detta till skillnad från Stockholmsområdet, som hade ett mycket tydligare material och enkelt kunde peka ut platser som behövde åtgärdas. I Göteborgsregionen identifierades, trots det bristande underlaget, i alla fall ett antal sannolika platser där barriärerna behövde överbryggas för att säkra natur/fauna och friluftsliv. Punkter relevanta för den nu aktuella planeringen var utpekande av länsväg 549 vid Åstebo och Fläskebo, delar av Öjersjövägen (kommunal) samt områden vid riksväg 40 (figur 3, område 3, 4 och 7 på karta).
Figur 3. Karta över väsentliga barriärer i Göteborgsområdet. Inom ramen för regeringsuppdraget om storstadsnära barriärer var det dessa områden som gavs högsta prioritet för Göteborgsregionen (Vägverket/Banverket 2005a). Notera särskilt siffrorna 3, 4 och 7 som direkt berör det studerade området.
Under de senaste åren har Vägverket Region Väst arbetat med en bristanalys som rör konflikten mellan trafiken/vägarna och faunan. I den simulering som gjorts i enlighet med vissa kriterier, så redovisas stor del av länsväg 549, E20 och riksväg 40 som påtagliga barriärer för den högre faunan (Vägverket Region Väst 2009 opubl).
9
Det betyder att redan befintlig länsväg 549 har utpekats som en så stor barriär att den bör åtgärdas i enlighet med det tänkande som idag finns kring hur vägar ska ta hänsyn till natur och djur.
Bakgrunden finns bl a i den s k Faunahandboken (Vägverket/Banverket 2005b), som är en svensk bearbetning inom ett mångårigt europeiskt samarbetsprojekt (COST 341).
Det aktuella studieområdets generella drag karakteriseras av läget inom det västsvenska gnejsområdet.
Väster om länsväg 549 utgör Delsjöområdet och Knipeflågsbergen två viktiga större skyddade naturområden. De två naturreservaten i Göteborgs, Mölndals, Härryda och Partille kommuner som tillsammans är 1160 ha (SCB) bildar en enhetlig större mängd skyddad tätortsnära natur (figur 5).
Naturen är varierad och består av i stort sett oexploaterade bergsplatåer med framträdande
bergsryggar, lövskogssluttningar, våtmarker och sjöar. Delar av området visar spår av tidigare betad och bränd mark som I många fall fått utvecklas relativt fritt. Kåsjöområdet har lika höga naturvärden som reservaten västerut och bl a hyser ganska stora ekbestånd. Utredningsområdet Delsjön, Kåsjön, Bråta, Maderna och Råhult innehåller höga värden för friluftsliv och naturvård, vilka bör
säkerhetskällas på lång sikt. I flera decennier har staten pekat ut värden för både naturvård och friluftsliv i enlighet med figur 4 i form av s k riksintressen. Det tätortsnära läget innebär dock ett stort tryck på exploatering, vilken i högsta grad bör innebära en tydlig dialog mellan olika parter för att säkerhetskälla både de lokala värdena samt de funktioner som upprätthålls i ett levande och välmående landskap.
Figur 4. Riksintressen för naturvård och friluftsliv inom studieområdet. Källmaterial från Länsstyrelsen.
Bråtaskogen är ca 300 ha stort och ligger söder om Delsjöområdet. Skogen erbjuder omväxlande miljöer med myrar och bergsplatåer och på sina ställen har skogen en tydlig vildmarkskaraktär. Under
10
lång tid har området ingått under kyrkans beskydd, men det såldes till en privatperson under 2002 och hotades snabbt av avverkning. Genom aktiva naturvårdsinsatser sattes fokus på detta område och det undantogs avverkning. Området är viktigt ur naturvårdssynpunkt bland annat för sina förekomster av äldre skog men även fukthedsmiljöer med klockgentiana och alkonblåvinge (Länsstyrelsen Västra Götaland 2003).
Området kring och norr om Kåsjön har inget formellt skydd enligt miljöbalken, men är sedan tidigare utpekat som ett område med höga naturvärden (Göteborgs stadskollegium 1969, Partille kommun 1986). I 1969 års utredning av det som då kallades Delsjöreservatet bedömdes området tillsammans med Knipeflågsbergen ha de största naturvärdena i området väst om länsväg 549. Kåsjöområdet, Åstebo och Maderna fick 1987 ett slags planlagt skydd i samband med att Partille kommun antog en Fördjupad översiktsplan för området i form av Friluftsområde med höga naturvärden (Partille kommun 1987). I Kåsjöområdet finns bl a de skyddsvärda arterna klockgentiana och alkonblåvinge, vilket är grunden till att Maderna längre österut utsetts till Natura 2000-område. Dessa skyddsvärda förekomster finns alltså även utanför en värdekärna som Maderna.
Mellan Kåsjön och Maderna finns idag en fortfarande relativt grön tunga vid Åstebo, som med natur förbinder dessa båda större områden. Länsväg 549 skär tvärs igenom Åstebo gamla inägomark och är en påtaglig barriär. Åstebo är en gammal gårdsbildning på en drumlinhöjd i landskapet. Här kan ännu 1700-talets agrara struktur tydligt registreras och det finns naturvärden i form av ekskog, äldre tallskog, våtmarker med grod- och kräldjur mm.
Figur 5. Skyddad natur och viktiga naturområden inom utredningsområdet. Källmaterial från Länsstyrelsen och berörda kommuners översiktsplaner.
11
Maderna ligger mitt emellan de två stora naturområdena Delsjön/Kåsjön och Härskogen och bildar med dessa en länk in mot Göteborgs stad. Området på 187 ha har Natura 2000-status (figur 5).
Maderna är ett värdefullt våtmarkskomplex med höga värden för insektslivet samt botaniska värden bestående av några ovanliga kärlväxter och ett intressant fågelliv. Det är ett av få områden i Sverige som hyser både klockgentiana och den till klockgentianan knutna rödlistade fjärilen alkonblåvinge (Naturvårdsverket 2007).
Klockgentiana och till höger ägg av alkonblåvinge (vita prickar), en sällsynt rödlistad fjäril.
Den viktigaste kända orsaken till alkonblåvingens tillbakagång runt Göteborg har varit exploatering av artens livsmiljöer. Alkonblåvingen är en ganska svårspridd art och studier har kunnat dokumentera spridningsavstånd på omkring 500 meter (Naturvårdsverket 2007). Spridningsförmågan är till stor del beroende av det landskap där organismen lever, och fjärilar har till exempel stora svårigheter att passera högtrafikerade vägar (Askling et al. 2005). På grund av den dåliga spridningsförmågan och barriären som länsväg 549 redan idag utgör har troligen alkonblåvinge begränsade möjligheter att spridas mellan områden på var sida av den aktuella vägen (figur 6). På lång sikt kan detta påverka möjligheter till etableringar väster om väg 549 negativt. Särskilda skötselåtgärder har de senaste åren genomförts vid Maderna och Kåsjösand för klockgentiana/alkonblåvinge.
Fukthed som domineras av gräset blåtåtel. Detta är den primära miljön för klockgentiana och alkonblåvinge – en karaktäristisk tuvig miljö i Kåsjö-, Bråta- och Madernaområdena.
12
Figur 6. Illustrationen visar ett teoretistk spridningsavstånd om 500 meter för den rödlistade fjärilen alkonblåvinge (streckade cirklar) (Naturvårdsverket 2005) från de kända lokaler (röda punkter) med klockgentiana som finns i området. En starkt trafikerad väg påverkar drastiskt spridningen i landskapet i och med att fjärilar har stora svårigheter att passera vägar.
Friluftslivets förutsättningar
I det tätortsnära landskapet i Göteborgsregionen har fyra strukturer definierats som särskilt betydande för både friluftsliv och ekologi; De gröna kilarna, Kusten, Vattendragen och Ädellövnätverket (Länsstyrelsen Västra Götaland 2003). De gröna kilarna har stor betydelse som strövområden, jaktområden mm där den sammanhängande strukturen och tillgängligheten är av största vikt för upplevelsen av naturen. I stora drag sammanfaller den gröna Delsjö-Kåsjö-Härskogenkilen med det utpekade riksintresset för friluftsliv (figur 7).
Ett områdes kvalitéer och funktioner för friluftslivet bestäms av många olika faktorer. I den historiska bakgrunden märks kulturhistoriska värden samt identitetsvärden som människor har till området.
Utöver detta varierar områdets värde beroende på människors intresse och erfarenheter. Medan jakt och fiske har stor betydelse för många så uppskattas kanske samma område av andra människor för den rika biologiska mångfalden. Frihetskänslan i stora sammanhängande områden pekas ofta ut som en viktig egenskap hos större sammanhängande områden, och är särskilt viktiga i dag när landskapet fragmenteras allt mer av exploateringar och en förändrad markanvändning. Bär och svamp utgör en viktig resurs och sökandet efter detta innebär dessutom ibland en bra motion. Naturen utgör viktig en social plats där människor möts och delar intressen.
13
Östra delarna av Kåsjön. Kåsjön är en omtyckt badsjö och dessutom vattentäkt.
Paddling i Kåsjön. Kåsjön och Åsteboområdet är huvudnavet i ett omfattande organiserat och oorganiserat friluftsliv, där man lätt når både västerut och österut.
14
Figur 7. Värdefulla friluftsområden och fritidsanläggningar inom området. Från berörda kommuners översiktsplaner.
Stora vägar spelar också en roll eftersom det uppstår barriäreffekter för friluftslivet. Länsväg 549 är en ganska tydlig barriär i hela sin sträcka, delar upp området i en västlig och östlig del. Åsteboområdet framstår som en strategisk punkt där naturen förbinds mellan väst och öst. Detta är t ex tydligt både i den fördjupade översiktsplanen för Kåsjöområdet (Partille kommun 1987) och i den efterföljande översiktsplanen för Åsteboområdet (Partille kommun 1994). Denna redovisar t o m en ny framtida länsväg i en tunnel öster om Åstebo dvs en ekodukt för djur och människor (figur 19).
15
Grodlokal i Åsteboområdet, alldeles väster om befintlig länsväg 549.
Befintlig bro vid Åstebo. Den fungerar som vägport för människor och hästar. Viltstängslet slutar/börjar vid denna bro.
16
Områdets storlek i ett landskapekologiskt sammanhang
Den sammanhängande arealen av skogsområden väster om länsväg 549 uppgår ungefär till 29 km2, vilket är en liten enhet om området skulle bli ytterligare isolerat via en utbyggnad av länsväg 549. Det är därför viktigt att sätta områdets storlek i relation till de arter som kan finnas i området. Vi har här fokuserat på de större däggdjuren för att visa på arealbehov och rörelser i landskapet.
Alla djur rör sig inom ett visst område vilket definieras som hemområde eller revir. Skillnaden är att ett revir försvaras aktivt mot artfränder medan hemområden inte försvaras och således överlappar ofta olika individers hemområde varandra. Det är inom hemområdet/reviret som individen söker föda och vatten, får skydd och träffar artfränder. Områdets storlek skiljer sig mellan olika arter och även inom samma art finns det skillnader beroende på resursfördelning i landskapet och kön. Generellt styr främst tillgången på föda hemområdets storlek för en älgko, medan älgtjurens hemområde även styrs av tillgången på hondjur. Rovdjurens vistelseområden varierar främst av hur stor bytestätheten är.
Storleken av hemområdet/reviret hos ett antal arter redovisas i tabell 1.
Fjärilar och salamandrar är organismgrupper som är starkt beroende av landskapets karaktär och innevarande resurser för sin överlevnad. Avståndet mellan lämpliga vistelseområden får inte överstiga ett visst avstånd för att de olika delpopulationerna i ett område skall kunna nå varandra. Detta kritiska avstånd förkortas avsevärt av t ex infrastruktur i och med den barriär som vägen skapar och den dödlighet det innebär att passera vägen. De ekologiska avstånden i landskapet upplevs alltså längre än vad de egentligen är, på grund av exempelvis en vägs dragning, vilket på sikt kan leda till lokal utrotning i vissa isolerade områden.
Tabell 1. Arealbehov och spridningsförmåga hos ett urval svenska arter.
Art Hemområde /revir alt.
spridningsförmåga
Storlek i medel (km2)
Källa
Lodjur Revir eller hemområde1 200 - 400 ♀ 600 - 1000 ♂
Herfindal et al. 2005
Älg Hemområde 10 – 30 ♀
20 – 50 ♂
Cederlund och Sand 1994, Olsson 2007,
Rådjur Hemområde eller revir2 0,2 - 1,7 ♀ 0,2 – 1,7 ♂
Cederlund och Liberg 1995
Spillkråka Revir 1 – 10 (par) Askling et al. 2008
Större vattensalamander Spridningsförmåga3 1300 m Nyström och Stenberg 2008
Puktörneblåvinge Hemområde 0,01-0,02
(population)
Askling et al. 2008
1Vuxna hanar hävdar revir som de aktivt försvarar mot andra hanar.
2Vuxna hanar hävdar revir under större delen av året som de försvarar mot andra hanar.
3Anger maximal observerad spridningsförmåga för en individ. I medel en spridningsförmåga på omkring 400 m.
Området som är inneslutet väster om länsväg 549 är ur perspektivet hos olika djurs arealbehov mycket begränsat och det är viktigt att det finns länkar till de större områdena öster om vägen. Det kan finnas en risk att området blir för isolerat och litet för att exempelvis hysa en egen älgstam på lång sikt.
Rådjurshanar (råbockar) hävdar revir under större delen av året och delar då upp landskapet mellan
17
sig. Teoretisk sett kan då inte området väster om länsväg 549 hysa mer än ca 30 hanar, om man räknar med att varje individ kräver ca 1 km2 i revirstorlek. Med en normal älgtäthet (mellan 3-6 älgar/1000 ha) kan området hysa mellan 9-18 älgar. En framtida ökad isolation genom ombyggnad av länsväg 549 minskar dock möjligheterna för älg att finnas kvar inom området väst om länsväg 549. Området blir helt enkelt för litet och för isolerat. Samma principer gäller för alla arter inom området, och en ökad isolation inom området kommer att leda till en minskad möjlighet för en rik fauna.
Områdets begränsade yta kan visualiseras genom att införa teoretiska rörelsemönster för någon art. För att göra detta har positionsdata för älg inom regionen förskjutits geografiskt för att passas in till det aktuella området. Här kan man se att en individ teoretiskt sätt rör sig över nästan hela området väster om länsväg 549 (figur 8). I det aktuella exemplet har data använts för en älgko. Årshemområdet (den yta som ett djur rör sig inom under ett år) uppgår till ca 1600 ha (16 km2) för den aktuella älgkon (metod 100 % MCP). Medelhemområdet för älgtjurar kring faunapassagerna norr om Uddevalla var omkring 5000 ha (50 km2) (Olsson 2007), alltså nästan dubbelt så stort som det aktuella området väster om väg 549. Det är således viktigt för dessa stora djur att det finns möjligheter att röra sig i landskapet för att de inte skall söka sig till större, mer sammanhängande marker. Finns inte denna möjlighet är det risk att arter lokalt försvinner från isolerade områden.
Figur 8. Teoretiskt rörelsemönster hos en älgko där positionerna från en GPS-sändare på älgen är inpassade i detta område. Positionsdata är insamlade från området norr om Uddevalla och förskjutna för att passas in i det aktuella området, för att påvisa områdets storlek i ett ekologiskt sammanhang.
De två cirklarna anger större vattensalamanders* maximala (yttre cirkel – 1300 m) och
medelförflyttningsavstånd (inre cirkel – 400 m) i terrester miljö, runt en given damm i mitten av de båda cirklarna (Nyström och Stenberg 2008).
18
Vägarna, trafiken, broarna och djuren
Vägnätet inom studieområdet är en viktig faktor när det gäller fragmenteringsgraden av området.
Större vägar med hög trafikintensitet och stängsel skapar barriärer som delar upp landskapet och begränsar de ekologiska funktionerna inom området. Det finns även uppenbara brister i den befintliga utformningen av stängslen längs främst länsväg 549 som skapar onödigt många viltolyckor i området.
Under de senaste åren har även många viltolyckor skett vid bl a de trafikplatser som finns längs riksväg 40 (Nationella Viltolycksrådets Databas över viltolyckor). Analyserna kring vägnätet har innefattat tre olika delar; trafikflöden längs olika vägar i området, viltolyckor inom området och befintliga passagemöjligheter längs stängslade vägar i området. Viltstängslens dragning framgår av figur 9.
Figur 9. Omfattningen av viltstängsel (röda sträckor) i området öster om Göteborg.
Trafikflöden
Trafikflödesmätningar har bl a genomförts under 2008 och de viktigaste vägarnas trafikflöden beskrivs i figur 10. I de forskningsarbeten som pågår för att identifiera barriärer i landskapet orsakade av infrastrukturen räknas en väg som en i det närmaste total barriär vid medeltrafikflöden över 10 000 fordon per dygn (forskningsprogrammet INCLUDE – Bristanalyser). De flesta av vägarna i området får därför antas vara i det närmaste totala barriärer, oavsett om de har stängsel eller inte.
19
Länsväg 549 söder om Öjersjö. Stora delar av vägen är försedd med viltstängsel och hastigheten är till stora delar begränsad till 70 km/h, men det körs ofta betydligt fortare. På flera platser finns möjligheter för större djur att gå ut i vägområdet via anslutande vägar.
E20 öster om Jerikotunneln.Viltstängslen på denna sträcka kanaliserar djuren till ekodukten (=tunneltaket, varifrån denna bild är tagen).
20
Figur 10. Trafikmedelflöden (ÅDT) och vägnummer längs de större vägarna inom studieområdet.
Mätningarna genomfördes under 2008. Trafiken på väg 549 och en eventuell ny Tvärförbindelse kommer att vara väsentligt högre än dagens flöden.
Viltolyckor
Nationella Viltolycksrådet har ansvar för sammanställningen av landets alla polisrapporterade viltolyckor. Detta material har använts för att skapa en visuell bild av olycksfrekvenser längs de olika vägarna och för att identifiera var olycksrisken är som störst. De lokala jägarnas kunskaper och dokumentation har också att använts för att undersöka hur många olyckor som sker, och var de sker.
Älgolycka i Bokenäs, väster om Uddevalla.
21
Totalt har det skett 9 olyckor med älg längs den 7,7 km långa sträckan mellan riksväg 40 och E20, under 2008, vilket motsvarar ca 1,2 olyckor per km och år. Ser man på hela sträckningen av väg 549 har det skett 0,27 olyckor med älg under 2008 (figur 11). Jämfört med antalet älgolyckor längs ett antal andra vägar i regionen (STORM - Nationella Viltolycksrådets databas över viltolyckor) är detta en mycket hög olycksfrekvens. Tidigare olyckor i området, data insamlade av Vägverket, 1990-1999, redovisas i figur 12. Det är ganska tydligt var älgarna i området försöker passera vägen. Det är i Furulund/Åstebo (viltstängsel slutar), Djupedalen/G:a Prästvägen (öppningar i stängsel) och vid Fläskebo/Bårhult (öppningar i viltstängsel).
Antalet olyckor med rådjur har varit relativt konstant på mellan 4-7 olyckor per år under de senaste åren. Inga olyckor har noterats inom studieområdet med varken vildsvin, kronhjort eller dovhjort. De närmsta olyckorna med vildsvin har under 2008 skett längs väg 190 väst om sjön Mjörn, ca 1,5 mil från Öjersjö. De närmsta olyckorna med hjort (dovhjort eller kronhjort) har skett ca 2,5 mil från Öjersjö, längs E20 söder om Alingsås. Fasta förekomster av dessa tre arter är alltså inte så långt borta rent geografiskt sett.
Figur 11. Antal älgolyckor per km väg inom ett antal vägar inom Västra Götalands län under perioden 2007-09-01-2008-10-31. Obs: Antalet olyckor för länsväg 549 är beräknad på hela vägens sträckning, alltså en längre sträcka än inom studieområdet för denna rapport. Inom studieområdet skedde det 1,2 älgolyckor/km under den aktuella perioden, alltså betydligt högre än vad som redovisas i figuren.
22
Figur 12. Lokalisering av älg och rådjursolyckor längs väg 549, under perioden 1990 - 1999.
23
Älgspår på en spårbädd. Vid utfarten från Fläskebo verksamhetsområde och vid Gamla Prästvägens angöring till väg 549 har under tiden juni-december 2009 funnits två öppningar i viltstängslet, för att större djur ska kunna passera vägen. Det finns behov av en riktig planskild faunapassage i området.
24
Befintliga passagemöjligheter för vilda djur.
Det finns få anpassade faunapassager längs vägnätet i området. Den enda större passage i området är tunneltaket vid Jerikotunneln, en ca 90 meter bred övergång med befintlig vegetation som främst utgörs av tall och gran, samt en lokalväg. Jerikotunneln från 1960-talet är känd sedan årtionden tillbaka som en plats där älg och rådjur frekvent passerar.
Vi vet dock sedan tidigare studier att många djur även använder konventionella vägportar och broar för att korsa infrastrukturen (Olsson 2007, Seiler och Olsson 2009). Dessa strukturer har identifierats och deras betydelse har värderats. Spårningarna som ligger till grund för dessa analyser genomfördes under vår - sommar - höst 2005, inom ett forskningsprojekt för Vägverket, som genomfördes vid Karlstads universitet. Materialet ingår i en doktorsavhandling “The use of highway crossings to maintain landscape connectivity for moose and roe deer” (Olsson 2007), som Vägverket finansierat för att öka kunskaperna om främst hjortdjurens rörelser över större vägar.
Figur 13. Antalet passager per dygn genom konventionella traktorportar, viltbroar, större dalbroar, ekodukter och landskapsbroar. Cirklar anger passagens bredd och läses ur höger y-axel. Staplar anger antal passager per dygn av älg och rådjur, genom respektive bro/tunnel/ekodukt. Passager längs E20 och väg 40 är understrukna. Tunneln vid Jeriko benämns ”ekodukt Jonsered”. Anpassat efter studie av Olsson och Widén 2007 (källa: Olsson 2007).
25
Generellt kan sägas att de konventionella mindre passager (ekodukten undantaget) som finns längs riksväg 40 och E20 är alldeles för små för att älg skall använda dem i någon större omfattning (figur 13). Under studien nyttjade älg 3 av 11 mindre passager i det aktuella området och rådjur nyttjade 8 av 11 (ekodukten undantaget). Omsatt i medelutnyttjande av enskilda passager så nyttjades var och en av dessa 11 mindre passager av älg ca en gång var tredje månad (i medel 0,011 passager per dygn per passage). Rådjur passerade mer frekvent, och varje passage nyttjades i medel ca en gång i veckan (i medel 0,14 passager/dygn). Det skall dock sägas att det finns stora skillnader i nyttjandet av de olika passagerna.
Längs länsväg 549 finns idag endast mindre GC-tunnlar som förbinder områdena på var sida vägen.
Dessa tunnlar har enbart en mindre funktion för Delsjö-Kåsjö-Härskogenkilens ekosystem, men vissa arter som exempelvis grävling och räv kan dock använda dessa strukturer frekvent. Det förutsätter dock ett förankrat och finmaskigt viltstängsel, vilket inte finns idag.
Tunneltaket ovan Jerikotunneln passerades av älg ungefär en gång per vecka, vilket var mer frekvent än summan av alla de andra passagerna tillsammans. I en jämförelse passeras Jerikotunneln betydligt oftare av älg än exempelvis viltbron vid Grytingen (nordväst om Uddevalla), som båda
specialdesignades för älg och rådjur. Jerikotunneln nyttjades även mycket av rådjur, där nästan 1,2 passager noterades per dygn. Idag utgör denna passage en viktig länk över E20, och den torde fungera för de flesta förekommande arter i området. Längre österut finns några mindre portar och en bro (figur 14), som till viss del bör fungera som korridor för mindre krävande arter. Dessa har dock liten
ekologisk betydelse för exempelvis älg i och med att de med all sannolikhet används i så liten omfattning. Passagemöjligheter kring omgivande vägnät presenteras i figur 14, samt beskrivning av passagetypen i bilaga 2.
26
Figur 14. Lokalisering av de befintliga potentiella passagemöjligheterna inom studieområdet.
Tunnlarna och broarna är indelad från 1-35 (Se bilaga 2 för beskrivning av passagetyp). Observera att endast tunneltaket vid Jerikotunneln (nr 31) är att betrakta som en egentlig faunapassage för älg.
Dock finns flera mindre tunnlar (vägportar och trummor) som har funktion för de mindre djuren.
I juni 2009 gjordes två öppningar vid stängslen mellan Öjersjö och Fläskebo i samband med den diskussion som förts mellan Vägverket och jägarna. På dessa platser fanns enkelsidiga öppningar i form av de vägar som kommer från dels Fläskebo och dels Gamla Prästvägen infast mot Tahult. Syftet var att se om antalet olyckor och döda djur kunde minskas genom att djuren kunde passera tvärs över vägen istället för att bli fångna mellan stängslen. På dessa två platser lades spårbäddar ut (se bild sid 23), samt ytterligare en spårbädd strax söder om Fläskebo vid gården Kärret, där djur förmodades passera genom befintliga öppningar på båda sidor.
Resultatet av spårstudierna som pågått under resten av året visar på att alla dessa passager använts frekvent. Två av dem har använts av älg och den tredje av främst rådjur men även periodvis av älg.
Sedan öppningarna gjordes har inga olyckor skett. Passagefrekvensen visar tydligt hur hjortdjurens behov av att röra sig i landskapet finns, men att den nuvarande vägen inte kan möta detta på ett säkert sätt för vare sig människor eller djur. Vid Åstebo där viltstängslet slutar reducerades hastigheten till 50 km/h istället för 70 km/h, även detta som en åtgärd för att minska antalet viltolyckor.
27
Tunneltaket ovan Jerikotunneln upplevs troligen som en ekodukt av de vilda djuren. I tidigare spårningsstudier har denna passage visat sig användas frekvent av både älg och rådjur. Denna ekodukt har en bred funktion där hela ekosystem ”flödar” över vägen. Denna passage har använts frekvent av älg och rådjur under många decennier sedan E20 byggdes ut under 1960-talet.
Genom tidigare studier har det påvisats att konventionella broar och tunnlar kan ha viss funktion för flertalet arter (Olsson 2007, Seiler och Olsson 2009). Därav är det viktigt att analysera och väga in befintliga passagemöjligheter i besluten om kommande satsningar för faunan. Några av de befintliga tunnlarna i området (nr 10, 19, 20, 21, 31, 32) har spårats för en tidigare studie finansierad av
Vägverket. Resultaten av dessa spårningar visas i figur 13. Det är bara tunneltaket ovan Jerikotunneln som har en bredare ekologisk funktion, övriga mindre passager nyttjas sällan av hjortviltet. Dock kan dessa mindre och ofta störningsutsatta passager nyttjas frekvent av mindre djur som exempelvis grävling och räv.
28
Befintlig och planerad markanvändning i relation till den gröna infrastrukturen
Effekterna av bebyggelseplanering och annan förändrad markanvändning i de berörda kommunernas översiktsplaner (Partille, Härryda och Lerum) har analyserats med avseende på dess sannolika påverkan på grönstrukturerna i området. Tillsammans med infrastrukturen har dessa översiktsplaner skapat underlaget för analyserna kring konnektivitet och ekologiska korridorer i området. Det finns flera stora planer med bebyggelse eller annan verksamhet inom området som riskerar att påverka de ekologiska sambanden.
Figur 15. Studieområdet med en framtida tänkbar exploatering med berörda kommuners
översiktsplaner som källa (Partille, Lerum och Härryda kommun). Den planerade utvecklingen är ett gemensamt skikt sammanslaget från skikten; planerade bostäder och verksamheter. I Öjersjö finns en del mindre områden som inte är redovisade.
Söder om Öjersjö finns det framförallt två framtida projekt som starkt kan komma att påverka
möjligheterna för faunan att röra sig i öst-västlig riktning över länsväg 549 (figur 15). Öster om vägen planeras en fortsatt utbyggnad av bostäder kring Tahult-Gökskulla och väster om vägen pågår en fortsatt exploatering av olika verksamheter i Fläskebo-Bårhult. I detta område utgörs verksamheterna idag främst av Postens paketterminal och Renova Deponi. Dessa framtida exploateringar, tillsammans med verksamhetsplanerna för Öjersjös sydöstra delar (Djupedalen, Hossåsen i Partille kommun) innebär att endast en mindre del av dagens grönstruktur blir kvar som möjlig länk över länsvägen (figur 16). Fullbordas dessa exploateringar enligt planerna kan det komma att innebära att en relativt
29
smal grön zon finns tillhanda för att planera för grönstrukturer över vägen. På Härrydasidan har dock ännu en stor del av utbyggnaderna inte realiserats. Området norr om Postens terminal har på ett olyckligt sätt planlagts upp i det höjdparti som utgör den stora länken, men denna del har ännu inte exploaterats. Det är viktigt att Vägverket och berörda kommuner för en dialog om eventuellt skydd av denna viktiga länk för hela den östra gröna kilen Delsjön-Kåsjön-Härskogen samt Bråta, om en ekodukt ska planeras här. Vägverket har negativa erfarenheter från andra platser där effektiviteten i ganska stora faunapassageinvesteringar har minskats genom efterföljande bostadsexploatering.
Figur 16: Grönstrukturen över länsväg 549 har redan tidigare analyserats i ett försök att sammanlänka naturområdena Maderna och Bråta (Från: GF Konsult AB 2004).
I västra Öjersjö finns planer både i Partille och i Härryda kommuner. Sydväst om Lilla Hålsjön planerar Härryda ytterligare verksamhetsområden (Solsten). Detta är ett område där många djur idag passerar Öjersjövägen på väg mot eller från Delsjöarna-Knipeflågsbergen. Mellan Hålsjöarna planerar Partille ytterligare bostadsområden vid den gröna landtunga som finns mellan sjöarna. Förutom hjortdjuren finns i detta område en del groddjur. I en damm på golfbanan noterades 2009 den
rödlistade större vattensalamandern (ref M Lindqvist, fältinventering 2009). Även i Öjersjö har i olika sammanhang grönstrukturen tidigare beaktats utan att få något riktigt starkt skydd (figur 17 & 18).
Dock så fanns i den områdesplan för Kåsjöområdet som kommunen tog fram 1987 en tydlig ”grön”
brygga med över Öjersjövägen och mellan Hålsjöarna ner mot Bråta (figur 18 från Partille kommun 1987). Tanken här var helt klart att förbinda Delsjö-Kåsjöområdet med Bråtaområdet.
30
Figur 17. Grönstrukturen för Öjersjö som helhet. Pilarna illustrerar naturstråk som är viktiga att bevara.
Aktuellt planområde påverkar inte naturstråken (citerat ur Partille kommun 2009). Den vänstra nedersta pilen visar det gröna stråket mellan Hålsjöarna (se figur 18 för detalj av markerat område).
Figur 18: Den “gröna bryggan” mellan Kåsjöområdet och Bråtaområdet mellan Lilla och Stora Hålsjön.
Efter plankarta i “Områdesplanen för Kåsjöns friluftsområde” - ett oexploaterat område drogs medvetet ner över Öjersjövägen och mellan sjöarna för att en konnektion skulle uppstå med
Bråtaområdet. I området finns ett par hus och en föreningslokal. När Härryda kommuns verksamhets- område (Solsten) längre västerut byggs ut kommer området mellan Hålsjöarna att bli ännu viktigare som länk för faunan.
31
Mellan Öjersjö och Åstebo fritidsområde med vandrarhem, klubbstugor, ridhus, hästhagar mm finns en smal korridor som länge har varit en relativt oexploaterad grön korridor kring väg 549. Det stora problemet idag är att befintlig väg skär rakt igenom området. För gående, ridande etc finns en liten vägport, som inte används av större hjortdjur. Här finns det flera planer som drastiskt kan påverka de naturliga sambanden, bland annat den nya tvärförbindelsen mellan länsväg 549 och E20 vid Jeriko.
Det är ännu oklart hur denna vägsträcka ska lokaliseras i detalj och hur denna väg kommer att ansluta till väg 549. Utformningen kring Åstebo kan göras på olika sätt. Om man vill ha en riktig ekodukt i detta område, för friluftsliv och natur så som man tänkt sig i tidigare planering, så ställer det krav på att vägen anpassas till detta (se äldre idéskiss i figur 19). Den behöver dock anpassas till de nya förutsättningarna (Tvärförbindelsen planeras med en plan- och profilstandard för höga hastigheter, vilket ställer krav på radier etc vid trafikplatser).
Figur 19. Illustration av tänkt ekodukt i Åstebo gjordes redan 1994 i en kommunal plan (FÖP Åstebo, Partille kommun 1994).
Ett av problemen är att Madernas Natura 2000-område har en något svårbegriplig gränsdragning strax väster om Maderna, vilket troligen kommer i konflikt med en lämplig utformning av en ekodukt. Här måste en avvägning göras mellan olika värden, men mycket talar för att det är bättre att klara
kärnmiljöerna med ädellövskog mm vid Åstebo och samtidigt kunna anlägga en ekodukt, även om man då behöver nagga det dåligt avgränsade Natura 2000-området Maderna i kanten.
32
Madernas norra delar. Mycket vatten- och våtmarksmiljöer. Viken i främre delen av bilden har kontakt med Kåsjön via Osbäcken – ett av områdets våtmarksstråk som kan behöva anpassningar för groddjuren.
Åstebo vandrarhem en del av den viktiga fritidsmiljön vid Åsteboområdet.
33
Området mellan Åstebo och Jeriko, som planeras att exploateras med bostäder kommer också att skära av stora kvarvarande grönområden vid Kvastekulla, Högens berg etc från Härskogen- och
Madernaområdet. Vägen här behöver ha flera passagemöjligheter för större djur och människor, men de måste ligga så att störningen från de framtida bostäderna inte förtar effektiviteten i passagerna.
Kåbäckens dalgång är ett viktigt ”blått” stråk som behöver vara passerbar. Det nordliga och nedtryckta läget i dalgången gör dock att en bro här (en underpassage) inte kan ersätta en ekodukt närmare Åstebo.
Planeringen av området kring Jeriko i Partille och Lerums kommuner kommer väsentligt att påverka den ekologiska funktionen av ekodukten över E20. Det finns idag ingen annan befintlig passage längs E20 som kan få den ekologiska funktion som ekodukten idag har, om den skulle försvinna. Denna funktion kan endast upprätthållas med hjälp av någon ny struktur för faunan.
Vinterspår på ekodukten över E20 vid Jeriko. Det finns många faunaväxlar och spår över ekodukten. (2009)
34
Slutsatser och rekommendationer
I många av Europas länder pågår idag analyser av barriäreffekter och det byggs olika typer av faunapassager. I Holland har stora summor nyligen avsatts för att ”defragmentera” landskapet, ett landskap som är fullständigt genomskuret av bl a vägar. I Sverige har vi fortfarande inte tagit till oss problemen med infrastrukturens effekter för konnektiviteten i landskapet fullt ut och på allvar börjat tillämpa dessa synsätt kring den ”gröna infrastrukturen” i planeringen av vägar och annan
exploatering. Fortfarande anläggs nya kraftfulla barriärer i landskapet utan att tillräckliga kompenserande åtgärder för naturen vidtas. I Sverige har det ännu inte byggts någon renodlad ekodukt. Det kan vara så att den stora andelen natur i det svenska landskapet gjort planeringen blind för de kraftfulla barriärer som nya vägar, järnvägar och urbanisering innebär. Det räcker inte att undvika de allra mest värdefulla naturområdena vid exploatering, hela landskapet måste beaktas.
Allmänna slutsatser
I denna studie redovisas slutsatser om hur grönstrukturerna tillsammans med omgivande vägnät bör behandlas för att bibehålla de ekologiska värdena inom området, även vid en framtida storskalig exploatering. Det räcker inte med att undvika att beröra vissa värdefulla områden utan uppgiften är dessutom att säkerställa att alltför stora barriärer inte uppstår. Rekommendationer ges om hur vägarnas påverkan på naturmiljön skall minska med hjälp av ekodukter, andra faunapassager mm, utifrån scenariot av en framtida utveckling av vägstandarden längs väg 549. Även med bibehållen utformning av väg 549 behöver åtgärder vidtas för att djur ska kunna passera och viltolyckor undvikas. Den allt intensivare trafiken i sig är en allt mer kraftfull barriär för både människor och djur.
I Europa finns ett stort antal ekodukter byggda för att leda ”hela ekosystem” över vägen. Här redovisas en bild på en faunapassage från södra Tyskland, B31 neu (2008)
35
Den gröna infrastrukturen, befintliga och kommande vägar samt kommunal exploatering kan analyseras utifrån följande huvudområden och pilarna i figur 20 (se nedan).
• E 20 – Jonsered Jerikotunneln/Hulan (befintlig och ev ombyggd)
• Ny väg 549 Jeriko – Råhult – Åstebo (Tvärförbindelsen)
• Väg 549 – Åsteboområdet
• Väg 549 – Öjersjöområdet
• Väg 549 – Öjersjö – Fläskebo – Bårhult
• Väg 548 Öjersjövägen – Hålsjöområdet – Solsten
• Riksväg 40 Kallebäck – Landvetter (har inte behandlats ingående här)
Vid en uppgradering av väg 549 (utan byggande av effektiva faunapassager) isoleras ytterligare de skogsområden som finns inneslutna öster om Göteborg, riksväg 40, E20 samt väg 549. Resultatet kan på sikt bli en utarmad fauna på grund av att området är för litet och för isolerat för att medge
möjligheter för många arter att överleva på sikt. Bland de mest sårbara är arter med stora
hemområden/revir och som har problem eller undviker att korsa stängslade vägar. Bland dessa hör bland annat lo, älg, kronhjort och vildsvin. Att dessa stadsnära skogsområden i framtiden kan vara viltrika är en fantastisk möjlighet till upplevelser för 100 000-tals närboende. En annan faktor att ta med i bedömningarna blir hur buller påverkar natur- och friluftsmiljöerna. Relativt tysta områden som Maderna och Råhult, får en helt annan ljudbild på sikt med trafik på mellan 20 000 - 40 000 fordon.
Detta blir också en del av barriäreffekterna. Riktvärden för buller i viktiga naturmiljöer är ett område som det forskas en del kring och som säkert kan påverka denna typ av planering.
Även mindre djur som exempelvis alkonblåvinge kommer att få svårare att etablera sig i det isolerade området i och med att en ökad trafikmängd av väg 549 m fl vägar innebär ytterligare problem att passera vägen för dessa organismer (se teoretisk spridningsförmåga i figur 6 och tabell 1). De
våtmarksbetonade områdena med olika groddjur är särskilt känsliga för vägar som barriärer. Här krävs det inte bara passager i form av trummor under vägarna utan även längsgående ledstrukturer. Nya fynd av den svårspridda större vattensalamandern i Öjersjöområdet under 2009 understryker detta.
Salamanderns spridningsförmåga återges i figur 8.
Enda möjligheten att förhindra groddjuren från att bli överkörda på vägar är att bygga ledstrukturer parallellt med vägen och speciella trummor under vägen. På visa vägar kan annars en närmast 100- procentig dödlighet uppkomma. Högra bilden visar en trafikdödad större vattensalamander. Även relativt lågtrafikerade vägar är ett stort problem för groddjuren.
36
Däremot medger en byggnation av faunapassager i enlighet med kommunernas planerade markanvändning (och vice versa – kommunernas planerade markanvändning anpassas till de faunapassager som kommer att behövas) en möjlighet till att upprätthålla det aktuella områdets ekologiska värden och funktioner. Det kommer då att finnas kontinuerliga grönområden undanhållna exploatering, som tillsammans med faunapassager sammanlänkar områdets olika ekologiska
funktioner. Då kan naturen kring Delsjöområdet, Knipeflågsbergen, Kåsjöområdet samt Bråtaområdet fortfarande vara sammanlänkade med områden längre österut, och Delsjö-Kåsjö-Härskogenkilen kan fortfarande benämnas just en ”grön” kil in mot Göteborgsregionens centrala delar.
Av Vägverkets trafikprognoser, framtagna för Förstudien till Tvärförbindelsen, framgår att en ny uppgraderad väg 549 vid Kåsjön och med en helt ny Tvärförbindelse förbi Åstebo år 2020 kommer att ha ca 27 000 respektive ca 15 000 fordon per dygn. Två decennier senare, år 2040 kan trafiken vara nästan 40 000 respektive nästan 30 000 fordon per dygn vid dessa snitt. Detta är så pass kraftig trafikvolym att vägarna i princip kommer att behöva bli fyrfiliga och med planskildheter. För
Kåsjösnittet är det nästan en fyrdubbling av trafiken idag och för Åsteboområdet som idag saknar väg men som går utefter gränsen för riksintresset för friluftsliv, är det en nivå som nästan motsvarar dagens trafik på E20 i ett snitt mellan Partille och Lerum. De väganläggningar som ska svälja så mycket trafik, och trafiken i sig förstås, innebär mycket kraftiga barriärer för både människor och djur.
Vi föreslår att planeringen av vägar och annan fysisk exploatering i området arbetar utifrån följande målsättningar och åtgärder, som bör analyseras och konkretiseras i varje projekt.
• Målsättningar
Att upprätthålla ekologiska nätverk i landskapet är ett viktigt verktyg för att klara av det övergripande målet att bibehålla biodiversiteten i alla skalor; i landskapet, för biotoper och arter. Att upprätthålla och återskapa en god konnektivitet för hela ekosystem med alla ingående arter. Att faunan skall kunna förflytta sig för fortplantning, födosök, övervintring, långdistans-spridning och även för den lokala balansen i jaktbara viltpopulationer.
• Viktiga åtgärder för ekosystem och fauna
De ekologiska sambanden för viktiga ekosystem upprätthålls bäst med hjälp av större ekodukter som leder naturen över vägen eller under vid stora landskapsbroar. Men man bör även arbeta med mindre strukturer som exempelvis anpassade mindre broar över
huvudvägen, större eller mindre vägportar, trummor och ledstrukturer för den mindre faunan t ex för groddjur. Trummor och rörbroar i större vattendrag bör alltid ha en landpassage.
Viltstängsel bör inte förekomma om inte effektiva passager anläggs. Förutom de ovanstående större åtgärderna bör man även arbeta med andra strukturer som exempelvis trummor för mindre fauna för att lokalt leda mindre målarter över vägen. Dessa mindre strukturer kan lokalt ha stor betydelse för de mindre djurens rörelser och kraftigt minska djurens dödlighet i trafikolyckor (Bekker & Canters 1995).
• Skydda faunapassager i planeringen
Identifiera förutsättningarna för att av Vägverket utförda faunapassager och ekodukter inte spolieras av annan samhällsplanering eller markanvändning. I samverkan med kommunerna bör Vägverket arbeta för att säkerställa att närområdena till faunapassager inte exploateras på ett olämpligt sätt. Effektiviteten hos faunapassager kan sänkas markant om störande aktiviteter tillkommer eller exploateringsgraden ökar i närområdet.
37
• Den akuta situationen med viltolyckor utmed väg 549 mm
Arbetet med att förbättra situationen för hjortdjuren utefter befintlig länsväg 549 bör fortsättas så att dödligheten hos djuren kan minska och trafikolyckor undvikas. Vidare bör en mer ingående analys göras hur djuren rör sig kring och över både E20 och riksväg 40, eftersom detta hanterats mer översiktligt i denna studie.
Föreslagna åtgärder för att bibehålla ekosystemens konnektivitet.
Det är i dagsläget inte möjligt att ge exakta rekommendationer om vilka typer av strukturer som behövs, deras dimensioner och exakt var de bör lokaliseras i och med att dessa frågor först kan preciseras när den nya vägens sträckning och funktion planeras. Dock bör länken mellan områden öst och väst om väg 549, med tanke på det höga antalet fordon i framtiden, upprätthållas med hjälp av flera effektiva passager. De ekologiska sambanden upprätthålls bäst med hjälp av större ekodukter som leder naturen över vägen. Enligt europeiska rekommendationer bör ekodukter minst vara mellan 40-50 meter breda för att få en bred ekologisk funktion (Iuell 2005, Vägverket 2005b). Storleken är dock inte ensamt avgörande om åtgärden skall fungera tillfredsställande. Viktigt är också passagens lokalisering, hur störningsutsatt den är, vegetationens anpassning till omgivningen mm.
Figur 20. Figuren visar en sammansatt karta med framtida utvecklingstrender enligt berörda kommuners översiktsplaner, samt hur djurens rörelser i landskapet kan styras till de faunapassager som föreslås byggas längs främst väg 549. Den streckade linjen visar en ungefärlig dragning av den förändrade och kommande väg 549 (den sk Tvärförbindelsen i norr och ny trafikplats vid Slamby i söder). Även kopplingen över Öjersjövägen illustreras.
38
De större anläggningar som behövs i området kan preciseras enligt följande:
1. Faunapassage mellan Öjersjö-Fläskebo. En större passage bör anläggas mellan Öjersjö och riksväg 40 där det finns förutsättningar för en grön korridor mellan Fläskebo och Djupedalen i Öjersjö.
På delar av denna sträcka finns det även topografiska möjligheter att anlägga en ekodukt över vägen.
Vid stora topografiska höjdskillnader kan en passage anordnas under en landskapsbro, förutsatt att höjden är tillräckligt stor och naturen kan tillåtas passera under bron. Dock måste Härrydas planering ses över i detta område, så att en större ekodukt även är effektiv i framtiden. Exakt lokalisering måste undersökas mer ingående och samordnas med plan- och profilläge för ny väg 549. I detta område finns även behov av passage för det rörliga friluftslivet.
2. Faunapassage Åstebo. Den större andra passagen behöver anläggas någonstans mellan Öjersjös nordöstra delar och Furulund. Ser man på all hittillsvarande planering är det tydligt att det är i Åsteboområdet som platsen måste hittas. Lokaliseringen är i mångt och mycket beroende av hur man tänkt sig lösa den nya vägens dragning från området kring Åstebo. I tidigare kommunal planering är det tydligt att man beträffande plan- och profilstandard ritat in en mycket mindre väg mot Råhult och Jeriko, än vad som nu lyfts fram i Vägverkets planering (figur 19). Den mycket omfattande trafik som redan passerar kommer med Tvärledsprojektet att mångdubblas på några decenniers sikt. Det är angeläget att lösa barriärproblemen grundligt vid Åstebo, eftersom detta är den gröna brygga som förbinder Delsjö-Kåsjöområdena med Härskogsområdet (riksintressen för friluftsliv på båda sidor).
Både naturen och och människorna behöver erbjudas en effektiv ekodukt vid Åstebo. Etapplösningar som inte hanterar barriäreffekten här, och som ökar på trafiken, måste undvikas. I andra vägprojekt har olika idéskisser gjorts till rena ekodukter (figur 20).
Figur 20. Idéskiss till en ekodukt för väg 49 mellan Skara och Skövde. Forskning har visat att ekodukter bör vara upp mot 45 meter breda för att fungera effektivt. Sådana broar är stora
investeringar vilket innebär att omgivningen sedan måste skyddas från exploatering som förhindrar djurens effektiva rörelser. Illustration Vägverket/Ramböll (Arbetsplan för Väg 49, Axvall-Varnhem).
39
3. Faunapassager mellan Åstebo och Råhult. En Tvärled kommer att bli en kraftfull ny barriär mellan nya bostadsområden och naturområden norr om Maderna och Härskogsområdet. Här finns behov för både människor och djur att kunna röra sig över eller under vägen på flera ställen. Utefter Kåbäcken finns ett vattenekosystem att ta hänsyn till.
4. Faunapassage på E20 vid Jeriko. Det finns även ytterligare ett område där framtida verksamheter riskerar att kraftigt begränsa de ekologiska sambanden i området. Exploateringen i Jeriko kommer att påverka de ekologiska sambanden över E20 negativt. Dessutom kommer troligen länsväg 549 att ansluta till E20 öst om Jerikotunneln, vilket gör att denna idag mycket effektiva ekodukt förlorar sin funktion för Delsjö-Kåsjö-Härskogsområdet. Det kan finnas möjligheter att bygga en ny ekodukt längre österut längs E20 som en kompensation för denna exploatering. Detta är dock sannolikt en investering på mellan 20-30 Mkr för att komma i närheten av samma effektivitet som den nuvande tunneln har.
Befintlig bro (vägport) öster om Jeriko (E20). Denna typ av konstruktion är inte på långa vägar så effektiv som en riktig ekodukt. För att fungera något bättre behöver den ha en bredd av 12-15 meter istället för 6-7 meter, men kan aldrig jämföras med Jerikotunnelns ekodukt.
5. Faunaport söder om Bårhult. Faunaporten finns med i det kommannde byggprojektet norr om Slambymotet. Det blir en mindre faunaport kombinerad med en enskild väg. Storleken på porten medger rörelser av rådjur och i liten mån även med älg. Utbyggnadsplaner omkring Bårhult innebär dock en begränsning i hur den kan komma att användas för djurens rörelser. Det är mycket djur som rör sig i området och oklart hur effektivt konstruktionen kommer att fungera.
40
Referenser
Askling J., K-O Bergman, H. Ignell och H. Wahlman. 2005. Ryggradslösa djur och planering av infrastruktur – dagfjärilar som landskapsekologiska verktyg och modellorganismer. Calluna AB och Linköpings Universitet.
Askling J, H. Wahlman, J-O Helldin, A. Seiler, P. Kjellander. 2008. Biologisk infrastruktur och vilt.
Järnvägsutredning Ostlänken Bilaga 3 till Miljökonsekvensbeskrivning. Banverket Diarienummer:
F08-10130/SA20.
Bekker H och K.J. Canters. 1995. The continuing story of badgers and their tunnels. Ur: Proceedings of the international conference on habitat fragmentation, infrastructure and the role of ecological engineering. Maastricht and the Hauge. The Netherlands 17-21 sept 1995. Pp: 344-353.
Cederlund G. och G. Sand. 1994. Home range size in relation to sex and age in moose. Journal of Mammalogy Vol 74. pp 1005-1012.
Cederlund G. och O. Liberg. 1995. Rådjuret – viltet, ekologin och jakten. Svenska Jägareförbundet, Uppsala.
GF Konsult AB. 2004: Bråta – Maderna i Härryda och Partille. Natur- och friluftslivsvärden, förslag till skötsel och säkerställande. Uppdrag åt Länsstyrelsen.
Göteborgs stadskollegium. 1969. Delsjöreservatet. Konsultbyrån GAKO AB, Göteborg.
Göteborgsregionen. 1976. Göteborgsregionen – Härskogen. Maj 1976.
Herfindal I., J.D.C. Linell, J. Odden, E. Birkenland Nilsen och R. Andersen. 2005. Prey density, environmental productivity and home-range size in the Eurasian lynx (Lynx lynx). J. Zool., Lond. 265:
63-71.
Iuell B. (red). 2005. Veger og dyreliv. Rapport HR 242, Statens vegvesen, Norge.
Länsstyrelsen Västra Götaland. 2003. Den tätortsnära naturen i Göteborgsregionen. Program för skydd av tätortsnära naturområden. Regeringsuppdraget om tätortsnära områden av särskilt värde för
friluftsliv och naturvård. Rapport 2003:53.
Naturvårdsverket 2007. Åtgärdsprogram för alkonblåvinge och klockgentiana 2007-2011. Rapport 5686 juli 2007.
Nyström P. och M. Stenberg. 2008. Forskningsresultat och slutsatser för bevarandearbetet med hotade amfibier i Skåne – En litteraturgenomgång. Länsstyrelsen i Skåne.
Olsson M. 2007. Use of highway crossings to maintain landscape connectivity for moose and roe deer.
Doctoral thesis, Karlstad University Studies 2007:16.
41
Partille kommun. 1986. Natur i Partille. Del A. Sammanställning av naturvärden. Kommunalt naturvårdsprogram.
Partille kommun 1987: Områdesplan för Kåsjöns friluftsområde. Göteborgs Förorter. Antagen av kommunfullmäktige 1987-05-21.
Partille kommun 1994. Fördjupad översiktsplan Åstebo fritidsområde.
Partille kommun. 2009. Program för Hossaberget och Kärvås Öjersjö 6:297 och Öjersjö s:39.
Samrådshandling 2009-09-21.
Regionplaneförbundet 1963/1964: Regionplan för Göteborg med omgivningar.
Seiler A och M. Olsson. 2009. Are non-wildlife underpasses effective passages for wildlife? In:
Proceedings of ICOET 2009 report. Duluth, Minnesota.
Seiler A., MikusinskiG, Helldin J-O, Olsson M, Sjölund M & Lindqvist M. 2009. Addressing road barrier issues in Sweden – towards a defragmentation action plan for moose and roe deer. Article in prep.
Vägverket/Banverket 2005a. Regeringsuppdrag Barriäreffekter. Barriäreffekter av vägar och
järnvägar. Dokumentation av workshops den 15, 16, och 22 februari Stockholm, Lund och Göteborg, samt slutseminarium Stockholm 5 april 2005. Vägverket Publikation 2005:75, Banverket
Miljösektionen rapport 2005:3.
Vägverket/Banverket. 2005b. Vilda djur och infrastruktur. En handbok för åtgärder. Vägverket publ 2005:72, Banverket miljösektionen 2005:5.
Vägverket Region Väst. 2009. Bristanalys för hjortdjur. Opublicerat, ytterligare bearbetning pågår.
42
Bilaga 1
Beskrivning av de broar och portar utmed befintligt vägnät som kan ha potentiell funktion som faunapassage
Nr karta Konstruktions nummer
Passagetyp* Ungefärlig Trafikintensitet**
Ungefärlig storlek m (bredd x höjd)
Kommentar
1 14-865-1 Vägport Medel 9 x 4,7 Lokalväg
2 14-864-1 Vägport Låg 6 x 3,5 Enskild väg
3 14-602-1 Vägport Hög 22 x 5 Allmän väg
4 14-753-1 Faunaport Ingen 6 x 4 Viltpassage
5 14-864-1 Vägport Låg 6 x 4 Enskild väg
6 14-754-2 Vägbro Medel 8 Allmän väg
7 14-756-1 Vägport Låg 6 x 4 Enskild väg
8 14-757-1 Vägport Låg 6 x 4 Enskild väg
9 14-758-1 Vägport Låg 6 x 6 Enskild väg
10 14-759-1 Vägport Låg 6 x 6 Forskning#
11 14-760-1 Vägport Medel 6 x 4,7 Allmän väg
12 14-761-1 Vägport Låg 6 x 4,7 Enskild väg
13 14-762-1 Vägport Medel 48 x 7 Allmän väg
14 14-763-1 Vägport Medel 10 x 4,7 Enskild väg
15 14-1407-1 GC port --- 4 x 3 Gång, cykelväg
16 14-977-1 GC port --- 5 x 3 Gång, cykelväg
17 14-1016-1 Vägport Hög 17 x 5 Allmän väg
18 14-927-1 Järnvägsport Medel 13 x 7 Port för järnväg
19 14-1406-1 Vägport Låg 4 x 4 Forskning
20 14-1035-1 Vägport Låg 6 x 4,7 Forskning
21 14-1034-1 Vägport Låg 6 x 4 Forskning
22 14-1413-1 GC port --- 2 x 2,5 Gång, cykelväg
23 14-1411-1 GC port --- 2 x 2,5 Gång, cykelväg
24 14-1223-1 GC port --- 7 x 3,5 Gång, cykelväg
25 14-1225-1 GC port --- 4 x 3,5 Gång, cykelväg
26 14-1226-1 GC port --- 5 x 3,5 Gång, cykelväg
27 14-746-1 GC port --- 3 x 3 Gång, cykelväg
28 14-574-1 Vägport Hög 13 x 4,7 Allmän väg
29 14-575-1 Vägport Låg 11 x 4,7 Enskild väg
30 14-576-1 Vägport Låg 6 x 4 Enskild väg
31 15-761-2 ekodukt Medel 200 Forskning, Jerikotunneln
32 15-712-1 Vägport Låg 6 x 3,5 Forskning, Enskild väg
33 15-713-1 Vägport Låg 6 x 3,5 Enskild väg
34 15-714-1 Vägport Låg 6 x 3,5 Enskild väg
35 15-715-1 Vägbro Låg 6 Enskild väg
*Passagetyp utifrån djurens perspektiv.
**Uppskattad användning utifrån lokalkännedom.
#Passagerna har ingått i en större spårningsstudie genomförd av Karlstads universitet och Grimsö forskningsstation, SLU med medel från Vägverket.
43
Bilaga 2
Definitioner och förklaringar
Ekodukt En typ av faunapassage som har intentionen att leda ”hela ekosystem” över vägen. Det är viktigt att landskapet ”flyter” över vägen i en obruten kedja för att funktionen skall bli optimal för ett brett spektra av organismer. Ekodukter fokuserar inte på någon specifik målart, vilket är en stor skillnad mot ex älgbroar, småviltstrummor mm där fokus ligger på ett fåtal arter.
Faunapassage En faunapassage är en säker väg över (eller under) vägen för de vilda djuren.
Hit räknas ekodukter, landskapsbroar, viltportar, viltbroar, stängselöppningar, strandpassager, tunnlar, grodtunnlar och vägtrummor.
Faunapassager ska vara lokalt anpassade, ansluta till den omgivande naturen, utformas efter djurens krav och präglas av hög kvalitet. Djuren ska uppleva att naturen fortsätter över (eller under) vägen. Vägen ska inte vara ett hinder som delar landskapet.
Konnektivitet Konnektivitet är en term som beskriver landskapets struktur, på vilket sätt det medger eller försvårar rörelser och spridningar av organismer. Vägar och järnvägar försvårar möjligheterna för många arter att röra sig fritt inom det landskap där de lever.
Viltsluss En enkel typ av faunapassage som innebär att viltstängslet tas bort längs en sträcka av vägen. Stängslet bör anpassas till vägen så att det försvårar för djur att ta sig in på vägbanan utanför slussen. En viltsluss bör ej anläggas på vägar med mitträcke, i och med att detta kan försvåra passage för ett flertal arter.
Vägverket Region Väst 405 33 Göteborg
www.vv.se. vagverket.got@vagverket.se Telefon: 0771-119 119. Telefax: 031-63 52 70.
