Trekking på Kilimanjaro - turismens baksida
- Pole, pole! Sakta, sakta! uppmanade vår guide Boni medan vi långsamt vandrade uppför Kilimanjaros Machame-led mot Afrikas tak.
Vår dröm om att bestiga Kilimanjaro var en fysisk utmaning och gav oss också oerhört värdefulla men skrämmande insikter i effekten av turismen på Kilimanjaro.
Folkvimlet vid baslägret, Machame Gate, påminde om en afrikansk marknad; färgglatt, fullt av folk som försöker överrösta varandra, försäljning av allt mellan himmel och jord, samt djur överallt. Skillnaden var de många fullastade jeeparna som var fyllda med grupper av
förväntansfulla trekkers och de slagsmål vi såg.
Arbetslösheten är ofantligt hög i Arusha vilket gör att en plats som bärare på en expedition är ett mycket attraktivt jobb, så attraktivt att man slåss om de lågavlönade jobben. Bärarna anställs av huvudguiden på expeditionen som bestämmer vem som bär vad.
Det går rykten om att bärarna i vissa fall tvingas betala en muta till guiderna för att de skall få en plats på nästa expedition.
Detta är naturligtvis en kostnad som gör den redan mycket låga lönen ännu lägre och som trots det inte ger någon anställningstrygghet. Det händer också att de blir nedskickade redan efter två dagar för att det inte finns något jobb för dem längre, på grund av att vandrarna druckit upp dricksvattnet som bärarna burit. Med andra ord: bärarna hade blivit vilseledda att tro att de skulle jobba under hela den sex dagar långa expeditionen.
Bärarna får ingen hjälp med utrustning, utan står själva för sovsäck, varma kläder och vad de har på fötterna. Vi såg många bärare som gick i bara badsandaler och en tunn skjorta, trots kylan på högre höjd.
Det finns inte mycket hjälp att hämta hos de fackföreningar som jobbar för bärarnas arbetsrättsliga villkor. Korruptionen är stor och utbredd.
Vatten, mat och vikt
Den första dagen innebar en för oss lång och seg vandring uppför de branta stigarna genom den täta regnskogen upp till 3000 meter. Efter 8 timmars intensiv vandring, och otaliga mat och dryckesstopp, stannade vi för att prata med två utmattade bärare som stod vid kanten av stigen. Eftersom de bara pratade swahili bad vi Boni fråga dem om de var ok och om de ville ha lite mat och vatten.
Vi insåg snart att de korgar de bar på huvudet var så tunga och otympliga att de inte kunde lyfta ner dem själva för att kunna stanna och dricka lite vatten! En hel dag utan vatten och mat hade inte varit tänkbart för vår del, men var en del av vardagen för dessa killar. Vi hjälpte dem och frågade samtidigt vilket trekkingföretag de jobbade för, och det var, som Boni uttryckte det, "ett tanzaniskt företag, mycket dålig kvalitet".
- De här unga killarna bär förmodligen ca 40 kg på huvudet, 15 kg över den lagliga vikten på Kilimanjaro, berättade Boni efter att ha pratat länge med de två bärarna. Jämför det med maxvikten på grannberget Meru som är 15 kg och helt ologisk.
Det är ingen hemlighet att flera bärare dör varje år på Kilimanjaro, och vi förstår nu varför. Ty medan det enda vi bar var en dagsryggsäck med kamera och vattenflaskor, släpade våra porters på allt från köksutrustning, vattentunnor och meloner till sovsäckar och de tunga omoderna mattälten.
Lägren
Vårt läger, som alltid var uppställt och redo när vi kom fram på kvällen, bestod av våra expeditionstält, robusta och anpassade för arktiska förhållanden.
Expeditionens personal sov i de dragiga och provisoriska tält som användes som vårt mattält
och som inte ens hade ett plastskynke på golvet. Du har säkert sett tält av det här slaget förut;
avlagda tält från UNHCR:s flyktingläger runtom i Afrika.
När vi var framme på kvällen hade vår kock redan lagat kvällsmat och vi fick tre rätters middag varje dag som bestod av soppa, pasta full av kolhydrater och färsk frukt. Frukosten bestod av majsgröt, rostat bröd, frukt, och till och med stekt ägg och korv. Bärarna får ofta nöja sig med en knapp skiva bröd och en kopp te på morgonen. Inte undra på att de låg utslagna runtom tälten när vi nådde lägret på sena eftermiddagen.
Miljön och turismen
Exploateringen av bärarna är bara en av effekterna av alla trekkers som vandrar upp mot Kibo varje år. En annan effekt är miljöförstöringen.
Redan under första dagen insåg vi hur mycket skräp i form av kolapapper som ansvarslösa vandrare lämnar utmed vandringsleden. Vår assisterande guide, med det svenska namnet Anderson, hade fickorna fulla av kolapapper efter den långa vandringen.
Men även organiskt skräp, typ banan- och apelsinskal, som i vanliga fall bryts ner och förmultnar är ett miljöproblem på Kilimanjaro eftersom syrebristen gör att det bryts ner mycket långsamt.
- Sedan ett par år tillbaka är det förbud mot öppen eld på Kilimanjaro, sa Anderson. Det beror på att stora områden skövlats på buskar och träd för att användas som vedträn. Numera används fotogen som är mer miljövänligt. Dessutom härjade en svår skogsbrand för ett par år sedan då någon av misstag satte eld på en buske efter att ha slängt en cigarettfimp.
Vi fick även veta att växthuseffekten har en avsevärd effekt på snötäcket på toppen av Kibo.
Det sägs att det inte kommer att finnas kvar om 15 år. Vi hade turen att vara där i tid för att få uppleva snö i Afrika!
Utbildningsmöjligheter
Sista kvällen innan vår hemresa var vi på besök hemma hos Boni i Arusha för att träffa hans fru och fyra barn.
Boni bjöd generöst på Kilimanjaro-öl och vi satt och pratade utbildningsmöjligheter och lekte med barnen. Boni har haft turen att hitta en sponsor som betalat hans utbildning till guide, något som för de flesta bärare är ett ouppnåeligt mål. Utbildningen kostar ca 4000 kronor och det ska man ställa i relation till dagslönen på 40 kronor för bärare. Dricksen från oss vandrare är därför livsviktig och de flesta bärare är helt beroende av den.
Vad du kan göra
Om du funderar på att bestiga Kilimanjaro är det viktigt att du först och främst väljer rätt reseorganisatör som bara anställer guider och bärare under bra arbetsförhållanden. Den typen av information kan du få genom organisationer som arbetar för ansvarsfull turism.
Om du trots allt skulle råka stöta på en reseorganisatör som bryter mot etik och grundläggande mänskliga rättigheter kan du skriva till National Tourist Board och The Kilimanjaro Park Authorities i Tanzania som har ett register över svartlistade organisatörer. På så sätt kan du se till att informationen sprids vidare och förhoppningsvis resultera i en förbättrad arbetssituation för de exploaterade bärare som hjälper oss att bestiga Afrikas tak.
Ett annat tips är att ta med kläder och utrustning som du kan ge bort i slutet av vandringen.
Vandringsstavar, benskydd och bra vandringskängor är bristvaror i Tanzania och mycket tacksamma gåvor.
Ulrika Sandberg
Detta verk är licensierat under Creative Commons Erkännande- Ickekommersiell-Dela Lika 2.5 Sverige licens. För att se en kopia av denna licens, besök http://creativecommons.org/licenses/by- nc-sa/2.5/se/. Verket har publicerats i www.globalarkivet.se.
