Tystnaden fortsätter
Under Namibias befrielsekrig anklagades två tusen personer för att vara spioner åt regimen. Åtta hundra fängslades och levde i bunkrar i Lubango i Angola. Många var oskyldiga.
Trots det torterades de av sina egna; befrielserörelsen Swapo. Nu ska några av deras berättelser dokumenteras för att inte gå förlorade för framtida historieskrivare.
- När vi skriver Namibias historia nästa gång, då ska även vår, de överlevandes från Lubango, finnas med, säger Pauline Dempers, som leder organisationen Breaking the Wall of Silence Movement. En organisation som arbetar för att de som oskyldigt utpekades som spioner och blev torterade och fängslade under befrielsekriget ska få upprättelse.
Organisationen arbetar i motvind. Trots kontinuerligt arbete med information och lobbying är det än så länge ingen från regeringen som tagit upp frågan. Ingen har ännu erkänt att
fängslandena inte alltid gjordes på korrekta grunder, utan ofta var ett utslag av alltför stor misstänksamhet.
Inte ens president Sam Nujoma svarade förra året när hans biografi gavs ut och han kritiserades för att han i boken knappt berört frågan.
- När Namibia blev självständigt 1990 la Swapo locket på och vägrade tala om de oförrätter man gjorde sig skyldig till under kriget. Jag kämpar för att få igång en dialog med dem. Jag vill inte att vår smärta och sorg ska föras vidare till nästa generation. Vi kan förlåta, men vi kan inte glömma.
Nyligen började därför Breaking the Wall of Silence Movement att dokumentera historierna från de överlevande. Det här är Paulines berättelse:
Swapomedlem
"Jag är född och uppvuxen i södra Namibia. Jag jobbade aktivt inom Swapo Youth League.
Jag knackade dörr för att värva medlemmar till Swapo. Jag organiserade möten. Jag deltog i kampen för vår frihet.
När kriget intensifierades i början av 80-talet beslutade jag mig för att gå i exil. Jag flydde till Lubango i Angola. Det var 1983. I Lubango skulle jag få militär träning. Men, redan när jag kom tyckte jag att stämningen var underlig. Jag var van vid att kunna säga min mening, men här var det annorlunda. Följa order skulle vi göra, men inte ha en egen uppfattning.
Efter några månader blev jag kallad till informationscentralen. En vecka tidigare hade min fästman försvunnit, han var på intensivträning, sa de. Jag tvingades skriva min biografi. När de läst igenom den sa de att jag nog glömt något.
Nej, sa jag, det har jag inte. Då sa de att de trodde att jag var tränad av fienden. Jag tänkte att de vet inte vem jag är, de har inte förstått att jag är medlem i Swapo och en av Swapos aktivister. De lät mig i alla fall gå.
Folk försvann
Efter en vecka kom min fästman tillbaka och var helt förändrad. Tyst och avståndstagande.
Jag bad honom berätta vad som var fel. Han visade mig såren. Han hade blivit torterad. Av Swapo.
Det dröjde inte länge förrän folk började försvinna. Specialuppdrag kallades det, men de kom aldrig tillbaka. Tiden gick och vi tyckte det bara blev värre. Så blev jag gravid. I december 1984 föddes vår dotter Survival. Min fästman skickades till fronten.
Saker och ting förvärrades i lägret och vi hade ont om mat. Det fanns mycket mat, men inte för oss. Survival hade ständig diarré och jag var orolig. Till slut gick jag till officerarna och sa att mitt barn är del i kampen för vår frihet, hon har rätt att få mat. Det hjälpte en kort tid.
Till slut bestämde jag mig för att försöka byta lite majsmjöl mot grönsaker och mjölk i en by nära lägret. Jag tog med en väninna. När vi var på väg tillbaka kom det en bil med några av våra militärkamrater och frågade om vi ville ha lift. Vi tackade ja.
Det skulle vi inte ha gjort. De körde åt fel håll. Efter en stund tvingades vi byta bil och de nya förarna frågade oss om vi visste att vi var på förbjudet område. Det visste vi, men det var ju inte vi som kört. De körde oss till informationscentralen.
Gav namn
Där skrek de till mig att ta av mig kläderna. Jag tog av sandalerna. Då skrek de igen. Till slut hade jag bara underkläderna på. De satte på mig ögonbindel, band mina händer och fötter, satte mig på en stol. Fem män slog mig. Sedan frågade de om jag var beredd att prata. Jag sa att jag inte var spion, att jag var Swapomedlem. Då slog de igen.
Till slut fördes jag till ett rum för att sova. Nästa morgon var det samma sak. I två veckors tid pågick torterandet. Till slut förlorade jag medvetandet. När jag vaknade upp gav en
sjukvårdare mig två injektioner och sedan sov jag i många timmar. När jag vaknade fördes jag in till mina torterare igen. De sa att de skulle döda mig om jag inte pratade.
Jag insåg att de inte ljög. Jag skulle dö här om jag inte sa något. Det var namn de ville ha. Jag sa namn på alla vita jag kunde komma på, sedan på mina studentkamrater. Därefter började de ge mig namn. Jag svarade att nej, de är Swapomedlemmar, då slog de mig igen. Då sa jag ja, de är spioner.
Tre år i bunker
Efter detta togs jag till bunkrarna. Där hölls vi fängslade. Vi tillverkade tegelsten på dagarna.
Inomhus levde vi som packade sillar. Som täcken på nätterna hade vi papper och plastsäckar.
Det var ont om mat. Ibland kom det stora fiskleveranser som vi fick rensa. Ibland fick vi äta lite av det, men ibland rensade vi fisken och sedan kördes den bort. Det var psykisk tortyr.
Jag satt i bunkrarna i Lubango i tre år, 1986 till 1989. Den fjärde juli 1989 landade vi på Windhoeks flygplats. Hundratals människor välkomnade oss. Dagen efter höll vi
presskonferens i Windhoek.
Då bestämde vi oss också för att fortsätta prata om det som hänt och försöka få Swapo att ta upp frågan. Vi kan aldrig glömma, men för att kunna förlåta behöver vi tala öppet om det som hände."
Mari Dahl Adolfsson, Namibia Detta verk är licensierat under Creative Commons Erkännande- Ickekommersiell-Dela Lika 2.5 Sverige licens. För att se en kopia av denna licens, besök http://creativecommons.org/licenses/by- nc-sa/2.5/se/. Verket har publicerats i www.globalarkivet.se.
