Strid om aidsstatistiken
Lögn, förbannad lögn och statistik är ett ordspråk som kan appliceras på den sydafrikanska aidsepidemin.
Det menar i alla fall författaren och journalisten Rian Malan, som efter tre års forskande dragit slutsatsen att aidskrisens omfång manipuleras av läkemedelsindustrin. Hans åsikter möter hårt motstånd. Kritiken mot hans utspel har inte låtit sig vänta. Aidsaktivisterna i Treatment Action Campaign, TAC, har lyft fram brister i resonemanget, men trots det kvarstår en viktig, obesvarad fråga.
Enligt den gängse statistiken är mellan 20 och 25 procent av sydafrikanerna hivsmittade. 600 personer sägs dö i aids varje dag, medellivslängden förväntas falla till 35 och redan år 2010 kan närmare tio miljoner sydafrikaner ha gått bort i sjukdomen. Lägg därtill runt två miljoner föräldralösa barn och du har ett regelrätt helvete på jorden.
Men Rian Malan menar att det kanske inte är fullt så illa som man befarar. Han har tittat på statistiken och kommit fram till att det är något som inte stämmer. Som väntat blev
reaktionerna starka.
Han är emellertid inte den förste som ifrågasätter vedertagna fakta om aidskrisen. År 2000 tillsatte president Thabo Mbeki ett nationellt aidsråd där även dissidenter ingick. Deras kontroversiella syn på viruset i kombination med Mbekis oklara uttalanden ledde till en politisk skandal som kom att skaka regeringen ända tills den i slutet av år 2003 antog ett femårigt handlingsprogram mot hiv/aids där motsvarande 13,2 miljarder kronor avsatts för bromsmediciner.
Malan är allt annat en än aidsdissident. När en amerikansk förläggare bad honom skriva en bok som skulle avslöja president Mbekis vansinneslinje tackade Malan, som är en uttalade regeringskritiker, genast ja till vad han kallar "ett kontrakt att mörda Mbeki".
Hans första samtal gick till landets ledande begravningsbyråer och det är inte svårt att räkna ut att han ville måla upp en bild av ett land där kyrkogårdarna är överfulla, där
begravningsentreprenörer jobbar dygnet runt och där döden blivit den mest lukrativa industrin.
Men svaren han fick var förvirrande. Nej, de hade inte mer jobb än vanligt. Det var "business as usual".
Siffror med frågetecken
Enligt Medical Research Council, MRC, registrerades 339 000 vuxna dödsfall i Sydafrika 1998. År 1999 låg siffran på 375 000 och året därpå på 410 000. Sålunda överensstämde de med väl prognosen att antalet dödsfall i landet kommer att öka. Men takten rimmade däremot illa. Världshälsoorganisationen WHO och FN-organet UNAIDS, som grundar sin statistik på uppskattningar och en datasimulator som kallas Epimodel, hade kommit fram till en kvarts miljon dog i aids år 1999. Det skulle med andra ord betyda att 250 000 av totalt 375 000 avlidna gick bort i aids. Det är en omöjlighet.
MRC:s siffror pekade på 143 000 aidsdödsfall samma år, eller 40 procent av de bortgångna.
Inte heller denna mer modesta siffra framstår som trovärdig, och MRC förklarade den med att de totala antalet dödsfall i Sydafrika sjunkit med årliga tre procent sedan 1985. Orsaken till varför mortaliteten sjunkit är okänd - något som lämnar frågetecken i ett land som förutom hiv/aids plågas av undernäring, malaria, resistent tbc och regelbundna utbrott av kolera.
I oktober 2001 bytte MRC statistikmodell från ASSA 600 till ASSA 2000 och antalet aidsdödsfall för år 1999 reducerades från 143 000 till 92 000. Enligt den sydafrikanska statistiska centralbyrån Stats SA, som får stöd från Sida, förelåg bevis för "bara" 40 000 aidsdödsfall samma år.
Ett annat tecken på att aidsepidemin kanske inte är så utbredd som vissa institutioner påstår är befolkningsökningen. Enligt många demografer skulle den minska till 1,6 procent per år på grund av aids, men enligt folkräkningen Census 2001 ligger den konstant på två procent per år. För år 2001 redogjorde Stats SA för 47 000 aidsrelaterade dödsfall, MRC för 195 000 och UNAIDS för hela 360 000. MRC har nyligen aviserat att de tänker överge ASSA 2000 för ett nytt system, och den nya modellen kommer att minska de uppskattade aidsdödsfall med ungefär tio procent.
Bortglömda sjukdomar
Aids är den mest politiserade sjukdomen någonsin. Ända sedan den först upptäcktes i USA har expertisen svartmålat samtidigt som statistikerna uppskattat. År 1990 påstod till exempel TV-kändisen Oprah Winfrey att en av fem heterosexuella amerikaner skulle dö i aids.
När det gäller Afrika tror Malan att domedagsscenariot gått hem då alla alltid förväntar sig det värsta av Afrika. Han menar också att de uppblåsta siffrorna inte enbart går att tillskriva ett svårbedömt statistiskt underlag - de är snarare verket av forskare, biståndsarbetare och aidsaktivister som går läkemedelsindustrins ärenden.
- Uppskattningarna är avsiktligt överdriva och de har nått sitt mål, nämligen att putta aidsfrågan längst upp på listan över biståndsprojekt, säger Malan.
Men även om UNAIDS och WHO:s siffror skulle vara manipulerade kvarstår faktum att hiv/aids är ett allvarligt problem i dagens Sydafrika. Det finns belägg för att minst elva procent av befolkningen bär på smittan och att minst 50 000 människor avlider i sjukdomen varje år.
Idag satsar bilaterala biståndsgivare (dock inte svenska Sida) allt större belopp på inköp av bromsmediciner som sedan distribueras i fattiga länder. Kostnaden för ett års behandling ligger på minst två tusen kronor per patient. Det är mer än vad länderna i Syd har råd med, och då är det lovvärt att biståndsorgan sträcker ut en hjälpande hand, eller?
Rian Malans svar är inte entydigt.
- Vad ska man säga ifall många fler dör i svält och i politiskt sett mindre intressanta
sjukdomar? De är lika dödliga och kan behandlas för några cent, men medicinen görs likväl inte tillgänglig.
Kanske kommer aidskrisens flesta offer att krävas av den ensidiga betoningen av just hiv-aids.
Världshälsoorganisationen WHO erkänner själv att dess ansats att utrota malaria innan 2010 håller på att misslyckas. Enligt den ansedda läkartidningen The Lancet dör minst tiotusentals barn varje år av de föråldrade malariaprofylax som fortfarande säljs till fattiga länder, många gånger via WHO och dess globala fond för aids, tbc och malaria.
Den cyniska slutsatsen blir att läkemedelsindustrin är den enda part som går vinnande ur denna mänskliga tragedi. De har visserligen gjort eftergifter. Tack vare en gigantisk folkstorm blev de tvungen att sänka priserna på vissa bromsmediciner och de gick också med på att tänja på patentlagstiftningen för länder försatta i katastrof.
Men samtidigt har de lyckats etablera en ny marknad för andra generationens bromsmediciner och profylax som de flesta malariamyggor redan är resistenta mot.
Och det, det är värt att ifrågasätta.
Rian Malan presenterade sina rön i magasinet Noseweek (dec 2003), TAC:s kritik av Malan finns att läsa på www.tac.org.za
Annika Forsberg Langa, Johannesburg Detta verk är licensierat under Creative Commons Erkännande- Ickekommersiell-Dela Lika 2.5 Sverige licens. För att se en kopia av denna licens, besök http://creativecommons.org/licenses/by- nc-sa/2.5/se/. Verket har publicerats i www.globalarkivet.se.
