This work is licensed under the Creative Commons Attribution-Noncommercial-No Derivative Works 2.5 Sweden License. To view a copy of this license, visit creativecommons.org/licenses/by- nc-nd/2.5/se/
Nyheter från Nicaragua (NfN) nr 2-2007. Vänskapsförbundet Sverige – Nicaragua (VFSN)
Möjligheten att förändra en by
Efter sex timmars bussfärd rakt in i det nicaraguanska inlandet kommer jag fram till Río Blanco. Staden ligger inbäddad bland gröna, skogsklädda berg och luften är sval och klar i jämförelse med Managuas tryckande värme. Färden bär sedan mot Paiwas, en liten by som tack vare ett pris för sin lokalradio placerat sig på kartan både nationellt och internationellt.
Paiwas är en mycket liten by, men till stor del påminner den om vilken nicaraguansk by som helst.
Det finns en huvudgata i sten, låga färgglada hus, en vit- och blåmålad skola, kyrkor och pulperior, som kioskerna kallas i Nicaragua, i så gott som varje hörn. Men till skillnad från de flesta
nicaraguanska byar där VFSN:s samarbetsorganisationer verkar, ligger byn intill en stor flod, Río Grande de Matagalpa.
– Du är på väg till radion antar jag, säger biljettförsäljaren på bussen. Det är uppför backen.
Trots att det är innan påskhelgen och vädret borde vara torrt hänger regnet i luften och stigen uppför berget är lerig. Väl uppe går skylten utanför radiostudion med sitt stora kvinnotecken inte att missa. Yamileth Chavarría, ordförande för radion Palabra de Mujer, möter mig. Vi går in i huset där radioprogrammen spelas in. Huset, som på utsidan inte ser så märkvärdigt ut, visar sig hysa studio, inspelningsrum och kontor i gott skick.
– Fast det går åt väldigt mycket ström, så vi kan inte ha så många program som vi skulle vilja, kommenterar Yamileth. Alla elektriska apparater tar mycket energi och det är både dyrt och komplicerat eftersom infrastrukturen inte fungerar så bra härute.
Feministiska jinglar under matchen
Antonia Chavarría, som besökte Sverige i september 2006, håller precis på att avsluta ett radioprogram, men kommer sedan ut för att hälsa och presentera några unga tjejer som också jobbar med radion. Hon försöker febrilt få tag på sportkommentatorerna som riggat upp
utrustningen för att direktsända från dagens match. Planen ligger en bit utanför byn och regnet gör det svårt att få kontakt. Till slut lyckas hon, och jag och Antonia får i uppgift att åka dit ut och
fotografera. Vi blir skjutsade av radions chaufför och på väg ut ur byn passerar vi Casa de la Mujer, kvinnohuset som är ursprungsorganisationen bakom radion, där en del av verksamheten genomförs. På väg ut till basebollplanen berättar Antonia att basebollmatcherna engagerar i stort sett alla i omgivningen och att radion är perfekt för dem som inte har möjlighet att åka och titta.
Eftersom det är så populärt innebär det också att många tar del av de informationsjinglar som sänds löpande under programmen. Jinglarna rör ämnen som kvinnans rätt till sin egen kropp, vikten av att göra bröstcancerundersökningar eller rätten till preventivmedel. Men just nu genomför radion en miljökampanj så de feministiska jinglarna blandas med budskap om att inte skräpa ner. Det är mycket folk på plats och matchen har precis dragit igång. Uppe på ett litet träpodium sitter två män och kommenterar matchen. Efter en timme avbryts matchen på grund av det häftiga regnet.
Väl tillbaka försöker jag få mig en pratstund med Yamileth, men hon är upptagen med att skriva projektförslag, prata med några av tjejerna som varit på en sammankomst för lokalradiostationer samt se till att barnen som har hand om barnprogrammet Locuras Infantiles kommer på plats. Vid datorn visar hon mig bilder från evenemang i byn och från 8 mars. Kvinnoorganisationen åkte från Paiwas till Managua för att delta i den stora demonstrationen. Det stora temat hade varit
inskränkningar i abortlagen och man hade manifesterat sitt misstycke genom att gå med
hoptejpade munnar. Det hade varit en stor demon-stration med många organisationers deltagande.
Jag frågar om de har mycket samarbete med andra organisationer och Yamileth berättar att de är med i ett nätverk för feministiska organisationer och ett annat för radiostationer. Det främsta syftet med nätverken är att sprida kunskap och information samt mobilisera inför större evenemang.
Monopol på kreativitet?
Hon visar en bild från en färgsprakande dansuppvisning.
– Den är från den senaste dansföreställningen nere i kulturhuset, berättar Yamileth.
Kulturhuset är den tredje delen av föreningens verksamhet. Jag frågar om de har monopol på kreativitet i Paiwas och Yamileth säger skrattande att det skulle man kunna tro. Hon sätter sig till slut ner för att svara på de frågor jag försökt ställa hela dagen. Ute har det börjat skymma och regnet trummar mot plåttaket igen.
– Det hela började med ett hälsoprojekt, berättar hon. Syftet var att förebygga bröstcancer genom att erbjuda undersökningar till kvinnor, både i byn och ute på landet. I och med det arbetet
upptäckte vi att det fanns så många andra problem som faktiskt var mer akuta. Många kvinnor var i större behov av skydd mot sina män och så gott som alla kvinnor var okunniga om sina
rättigheter. Därför beslutades att projektet skulle få en större och mer varaktig form genom la Casa de la Mujer. Basen i arbetet är fortfarande hälsovård, men föreläsningar, informationsspridning och stödpersoner åt överfallna kvinnor har tillkommit. Men det har ju indirekt med kvinnors hälsa
att göra, tillägger hon.
Men när började ni arbeta med kulturhuset då, frågar jag.
– Kvinnohuset firar 15 år i år, den 17 juli, berättar Yamileth. Sju år efter att den verksamheten startats drog vi igång med kulturhuset. Anledningen var att det inte fanns någon liknande
verksamhet i byn. Den närmsta staden är Río Blanco och det är drygt en timmes bussfärd dit och det är inte alla som har möjlighet att ta sig dit. Vi tyckte helt enkelt att det behövdes. I kulturhuset finns inte ett utpräglat feministiskt arbetssätt, men jämställdhetstanken går ju så klart inte att sudda bort. Verksamheten består främst av dans och teaterklasser och just nu driver vi även en
miljökampanj via kulturhuset.
Radion är faktiskt till viss del sprungen ur kulturverksamheten. Genom gatuteater skapades la Bruja Mensajera, den häxa som nu har ett program varje morgon klockan fem. Häxan talar om vad som egentligen försiggår i byn och sticker hål på alla uppblåsta karlar som tror att de kan behandla sina fruar hur som helst, säger hon och skrattar ett riktigt häxskratt. I själva verket är det Yamileth som är häxan och man kan märka att hon gillar sitt alter ego.
Mitch blev startskottet för radion
– Egentligen var det ju orkanen Mitch som blev startskottet för radion, fortsätter hon. Då upptäckte vi hur utsatt Paiwas kan bli. Det fanns varken telefoner eller vägar som fungerade. Radion har blivit metoden för oss att nå ut till folk i byn med omnejd. Det finns många feministiska inslag i radioprogrammen, men framför allt så är det allmänbildande radio vi gör. En stor del i vårt arbete är att vi låter grupper komma fram som annars inte har möjlighet att göra radio på sina egna villkor, som till exempel kvinnor och barn. Vi har också kontroll på vilken musik som spelas. Om det är låtar vars texter handlar om att behandla kvinnor illa så spelar vi helt enkelt inte dem, eller så censurerar vi texterna.
Allting låter så enkelt när Yamileth berättar om verksamheten. Men att på femton år bygga upp en verksamhet med tre olika inriktningar som alla fått en viktig del i byinvånarnas vardag låter nästan för bra för att vara sant. Jag frågar därför om det inte funnits några svårigheter.
– Det är klart att det varit tufft, säger Yamileth. Främst ekonomiskt eftersom allt, speciellt radion, kräver stora resurser. Vi får in en del pengar på att hyra ut radiotid och på att bränna skivor till uteställen, men det täcker inte alla våra kostnader. Vi får stöd från utländska organisationer för en del saker och på så sätt försöker vi få allt att gå runt. En annan svårighet är självfallet
manschauvinismen. Genom vårt arbete kritiserar vi männens leverne och det är klart att de blir arga för det. Särskilt i början hade vi mycket bråk och män kastade sten på radiohuset. Några gånger har män tagit till våld mot oss, som till exempel en gång då en man sköt mig i handen. Men vi försöker bemöta sådana här situationer med kunskap. Genom att prata med dem desarmerar vi
dem. Efter femton år är vi dessutom en referenspunkt, både lokalt, nationellt och internationellt.
– Vi har tyvärr inte utrotat patriarkatet, men vi har synliggjort mycket som tidigare varit tabu och har blivit accepterade i byn, även fast inte alla tycker om oss, avslutar hon. Det absolut viktigaste är att utsatta kvinnor nu har någonstans att vända sig. Det fanns inte innan.
Text och foto: Caroline Johansson
