KONSTVETENSKAPLIGA INSTITUTIONEN
Maskrosor, minnen och mystik
En studie i Cecilia Edefalks bildvärld
Författare: Ulla Strängberg. Påbyggnadskurs i konstvetenskap(C) Handledare: Karin Wahlberg-Liljeström Vårterminen 2021
ABSTRACT
Uppsala University Thunbergsv 3 H,Box 630 75126 Uppsala
Phone: 018-4712887
Title:” Dandelions, memory and mysticism- An essay on the image world of Cecilia Edefalk”
Author: Ulla Strängberg
Tutor: Karin Wahlberg- Liljeström
Content: Cecilia Edefalk (born in 1954) is one of the most wellknown and respected artists in Sweden and has an international renommé.She started out as a post modernist in the late 80´s with today iconic works as ”Baby” and ”Another movement.” Gradually she has swithced her focus towards a more minimalistic expression, where she tries to visualizwe the invisible world; a spiritual dimension. Her work is in the same tradition as many painters from the beginning of the 20th century, such as Vassilij Kandinsky and Hilma af Klint - the later is one of her major influences.
The essay’s aim is to analyze ten of ther major pieces from the late 90´s and onward, characterized by a repetition of motives and themes over a length of time, using the notion of memory to recreate and rebuild certain images in an existential context.
She arranges seed heads of dandelions into still lives as symbols of nature´s fragility. The dandelion becomes a vivid metaphor of nature´s susceptibility to decay. Hereby she creates a fruitful tension between the ephemeral and the eternal. The recreation of the Roman emperor Marcus Aurelius head into a bronze sculpture, as well as her ”blowball”, reflects the repetitious cycle of nature and our own fragility. She creates contact with deceased writers and painters as August Strindberg, and communicates their thoughts about their works. Her serial progressions of paintings, almost interpreted as a film sequence, is understood by the viewers as a beautiful expression of time and corporality and the interaction between these elements. Although a conceptual artist, she follows her intuition as she tries to explore and visualize the unwritten field between the visual and the invisible world.
INNEHÅLLSFÖRTECKNING
I INLEDNING
Syfte och frågeställningar s.5
Avgränsningar s.5
Metod och teori s.6
Tidigare forskning s.7
Bakgrund s.8
II HUVUDTEXT
Minnet s.12
Andligheten s.13
Föregångare s.14
Uppkoppling s.16
Analys s.17
III AVSLUTANDE DISKUSSION s.28
IV SAMMANFATTNING s.32
V KÄLL-OCH LITTERATURFÖRTECKNING s.33
VI BILDBILAGA s.36
VII BILAGA II INTERVJU s.43
INLEDNING
Ceciia Edefalk är en av Sveriges mest välrenommerade och uppskattade bildkonstnärer.
Även internatonellt har hon nått stora framgångar. Hon är född i Norrköping 1954 och har varit verksam i drygt fyra decennier, arbetar i flera olika tekinker; olje- och temperamåleri, fotografi, skulptur, akvarell och bild- och ljudinstallationer. Hennes verk betingar idag stora summor på Auktionshusen.
Cecilia Edefalk utbildade sig på Konstfack (1973-77), Birkagårdens folkhögskola (1980-81) och Kungliga Konsthögskolan(1982-87). 1988 hade hon sin första soloutställning på
Galleri Wallner i Malmö.Nästa utställning blev ”En annan rörelse” där hon hämtat motivet ur en modetidning. Utställningen orsakade debatt om förlagan, och skillnaden mellan kopia och original. Efterspelet till den debatten blev serien ”Echo” (1992-94), där hon försökte undersöka vad ett fotografi är. Den första målningen reproducerades i den andra,den andra i den tredje, och så vidare.
Kännetecknande för Cecilia Edefalks måleri är att hon håller fast vid och upprepar samma motiv. Samtidigt söker hon ofta inspiration i äldre förlagor, som ett marmoransikte av den unge Marcus Aurelius, daterat 140 e Kr.
På senare år har hennes sparsmakade produktion mer och mer förskjutits mot skulptur och installation ,där temat är en upplösta gränsen mellan den synliga och osynliga
världen. Kort sagt, andligheten har fått en större plats och blir mer och mer betydelsefull i hennes skapandeprocess.
Första gången jag kom i kontakt med Cecilia Edefalks verk var på en utställning på Waldemarsudde i Stockholm hösten 2016: MASKROS/Dandelion. Jag fascinerades av hennes minimalistiska bildspråk, som ändå var så poetiskt och suggestivt.
”Jag arbetar med andlighet, djur, natur och människor,” sade hon i sitt Sommarprogram i radions P1. (2013). ”Min roll som konstnär är att ta min känslighet på allvar och uttrycka den.”
Jag intresserar mig för den speciella bildvärld som Cecilia Edefalk skapat genom
sambanden mellan dåtid och nu, förfluten tid och samtid, och där den synliga verkligheten upprättar förbindelsetrådar mot den andliga (den osynlliga)
SYFTE OCH FRÅGESTÄLLNINGAR
Jag intresserar mig för den speciella bildvärld som Cecilia Edefalk skapat genom
sambanden mellan dåtid och nu, förfluten tid och samtid, och där den synliga verkligheten upprättar förbindelsetrådar mot den andliga (den osynliga).
Syftet med uppsatsen är att belysa hur Cecilia Edefalk förhåller sig till den synliga och den osynliga världen i sina motiv och i sitt bildspråk.
Vad betyder det vi förlorat, det som finns i en förfluten tid för hennes konstnärskap?
Hur spelar upprepningen av motiv in; det repetitiva momentet?
Hur arbetar hon med tidsaspekt och minne?
Vad innebär andlighet för henne som konstnär?
AVGRÄNSNINGAR
Jag har valt att undersöka tio verk av Cecilia Edefalk.
The Bee girl (1988) olja på duk, 192x135.
White within (1997-2009) akryl och olja på duk, 260x198.
Elevator 1-5 (1998) olja på duk, 268x183. Moderna Museet, Stockholm.
To view the painting from within (2002) akryl och olja på duk, 43x37. Gladstone Gallery New York and Brussels.
Being in the Being (2006) Venus de Milo, bildprojektion.Från utställningen ”Cecilia Edefalk in der Antikensammlung,” der Kunsthalle zu Kiel, (2006).
Double white Venus (2009) olja på duk, 60x40.
Double white Venus (2010) tempera och olja, 30x22.
Minne (2010) silvernitrat på brons.
Birch mask (2012) brons och egg tempera, 60x20x20.
The Dandelion (2013) gelatinsilvertryck på papper.
Weeping birch branch (2016) tempera på linneduk.
Jag har valt dessa verk eftersom jag tycker att de representerar det förhållningssätt konstnären har till sitt material; hur hon närmar sig ett tema, som återkommer i sviter, och där gränsen mellan den synliga och osynliga världen gestaltas. Även tidens gång synliggörs, och konstnärens sätt att bearbeta de minnesfragment vi lagrar, särskilt när det gäller arketypiska motiv från antiken. När hon synliggör dessa på ett nyskapande sätt, blir verket till en annan berättelse som säger något om oss själva och vår tid.
Verken kom till under åren 1998-2012 - en produktiv tid i Edefalks produktion, där hon utvecklar nya tekniker. Från oljemåleri till äggtempera, foto och skulptur/installation.
METOD OCH TEORI
Jag kommer att bygga min studie i huvudsak på de litteraturstudier som finns om Cecilia Edefalks verk, på bildanalyser av 10 verk, samt en kvalitativ intervju.
Den teoretiska bakgrund uppsatsen vilar på är den hermeneutiska vetenskapstraditionen, där varje enskild del tolkas i ett större sammanhang; ett narrativ kring konstnärens uttryck och bildtradition.
De metoder jag tänker använda mig av för bildanalys är följande:
1) Semiotiken
Läran om tecken och symboler. Genom en avkodningsprocess förbinds ett konstnärligt uttryck med den inre verkligheten. Det sker på två nivåer: denotation och konnotation. 1 Denotation avser den direkta betydelsen. Exemplet Venusgestalten betyder då en gudinna ur den romerska mytologin.
Konnotation innebär en kulturellt betingad avkodning. Vad står Venusgestalten för i vår tid och kultur? Säger arketypen något annat än kärleksgudinnan, som hon framställs under antiken. När man tolkar de skilda elementen och sätter dem i en kontext, framkommer kanske en ny betydelse.
2) Den ikonologiska analysmodellen
En analysmodell som presenterades av den tyske konsthistorikern Erwin Panofsky (1939) och som omfattar tre nivåer.2
Den första är den preikonografiska, som talar om dagens primära betydelse. Vad ser jag? Färg och form? Hur är bilden uppbyggd; centralpunkt, diagonal/horisontal? Ljus och mörker?
Den andra är den ikonografiska nivån. Vad sker i bilden? Vilka symboler och tecken finns? Vad kan tänkas vara bildens syfte?
Tema och begrepp manifesterade i bilder, berättelser och allegorier. Exemplet Venus: här 3 kommer den mytologiska aspekten in. Litterära källor kan användas. Stilhistoria kan tillämpas.
Den tredje nivån syftar till att förklara samtidens inverkan på ett verk. Den ikonologiska nivån frågar vad bildens egentliga mening är. Hur ser den politiska, sociala, idéhistoriska och kulturella kontexten ut? Verket förstås utifrån konstnärens uppfattning om den värld hen lever och verkar i. ”Att se något som konst fordrar något som ögat inte kan 4
nedvärdera - en konstteoretisk miljö, en kännedom om konsthistoria, en konstvärld.” 5
Aspelin, Tecken och tydning, 1976, s 121.
1
Eriksson, Göthlund, Möten med bilder, 2012, s 33.
2
Panofsky, Meaning in the Visual Arts, 1983, s 29.
3
ibid, s 28.
4
Danto, Konsten och konstbegreppet, skriftserien Kairos nr 1, 1986 s 108.
5
TIDIGARE FORSKNING
Jag har inte hittat någon forskning om Cecilia Edefalk annat än en magisteruppsats från Linköpings universitet:” Cecilia Edefalk genom postmodernismens raster” (2019) av Britt- Mari Augustsson. En avhandling vid Göteborgs universitet av Kristoffer Arvidsson, ”Den romantiska postmodernismen. Konstkritiken och det romantiska i 1980- och 1990-talets svenska konst,” (2008) nämner Cecilia Edefalk i förbigående i samband med
nyromantiken inom postmodernismen. En magisteruppsats vid Linköpings universitet (2019) diskuterar konstnären ur ett postmodernistiskt perspektiv.6
Det kan tyckas märkligt att en av Sveriges internationellt mest kända och framgångsrika samtida konstnärer inte har blivit föremål för ytterligare forskningsinsatser.
Jag har tagit del av flera utställningskataloger med texter om Cecilia Edefalks verk. Här presenteras de viktigaste.
Maskros-Dandelion (2016), Prins Eugens Waldemarsudde. Författare: Karin Sidén, museichef Waldemarsudde; Friedrich Meschede, museichef Kunsthalle Biedefeld, Adel Wieder, chefsintendent The Swedish Contemporary Art Foundation.
Fotografi 227 månader, Cecilia Edefalk, Estelle af Malmborg (2016).
Hemkomsten, Cecilia Edefalk retrospektiv Norrköpings konstmuseum (2020).
Kunsthalle Bern, Moderna Museet Stockholm (1999), texter av Daniel Birnbaum och Bernhard Fibicher.
Cecilia Edefalk in der Antikensammlung der Kunsthalle zu Kiel, Dirk Luckow (2007).
Time and memory, Cecilia Edefalk (2012).
Cecilia Edefalk/Hilma af Klint, Betrakta växter, Nordiska Akvarellmuseet (2009).
Augustsson, Cecilia Edefalk genom postmodernismens raster, Linköpings universitet, 2019.
6
BAKGRUND
Här tänker jag ge en kort bakgrund till den samtida konstscen där Cecilia Edefalk verkar och har verkat sedan slutet av 1980-talet, då hon fick sitt genombrott med en utställning på Galleri Wallner i Malmö.
Det sena 80-talet och 90-talet i konst-Sverige dominerades av de postmodernistiska strömningarna. Konstnären Dick Bengtsson blev en inspiratör för många av de
postmodernistiskt orienterade målarna under den här tiden, som Karin Mamma Andersson, Ernst Billgren, Martin Wickström och Cecilia Edefalk. Edefalk
utställningsdebuterade samtidigt som de nya strömningarna uppmärksammades i Sverige, främst genom utställningen ”Implosion” (1987).7
Folke Edwards bok ”Från modernism till postmodernism - svensk konst 1900-2000 tecknar en bild av utvecklingen från modernism till postmodernismens genombrott. De konstnärer som enligt honom har betytt mest för det postmoderna genombrottet är Max Book, Eva Löfdahl, Ernst Billgren, Dan Wolgers, Anna Maria Ekstrand och Carl Michael von Hausswolff. 8
Här saknas alltså Cecilia Edefalk. Är det för att författaren anser att hon inte hör hemma inom postmodernismen? Eller är hon bara bortglömd?
Jag kommer senare att hävda, med stöd av konstnären själv, att hon inte ska placeras inom den postmodernistiska rörelsen, annat än i början av hennes karriär, främst med avseende på två verk: ”Baby” (som ställdes ut på Galleri Wallner 1988) och ”En annan rörelse.” Båda stora oljemålningar.
”Baby”föreställer en kvinna som sitter nedsjunken i ett blått hav. (Den såldes 2011 för 5,9 miljoner på auktion). ”En annan rörelse” ställdes ut 1990 på Galleri Sten Eriksson i
Stockholm. Det är en serie om sju verk med samma motiv: En man står bakom en sittande kvinna med handen på hennes rygg. Förlagan var en reklambild för solkräm, och verket orskade en häftig debatt om gränsen mellan reklam och konst, autencitet och
kommersialism. Edefalk har också i samma anda skapat en parafras på Dick Bengtssons ” Richard i Paris.” (1970). Han var uppenbarligen en viktig inspirationskälla för henne under dessa år. Hon kallade målningen ”Dad.” Kärleksfullt eller ironiskt?
Under postmodernismens första tid blev också fotografiet erkänt som konstart, efter att ha blivit föraktat under modernismen. Edwards ser detta som ett uttryck för ”9
postmodernismens behov att på nytt närma konsten till verkligheten.”
Det här är intressant. Postmodernismens avståndstagande från delar av modernismens ” metafysiska pretentioner” lade grunden för det postmoderna måleriet och fotokonsten.
Vad kännetecknar då postmodern konst? Enligt Kristoffer Arvidsson präglas verken av 10 dekonstruktion, fragmentisering och en ironisk distans, samt stillån, appropiering och citat.
Edwards,Folke, Från modernism till postmodernism, Svensk konst 1900-2000, s 291.
7
Edwards,Från modernism till postmodernism, Svensk konst 1900-2000, 2000, s 292.
8
Ibid. s 291.
9
Arvidsson, s 39.
10
Man blandar friskt fin- och populärkultur, inte sällan med metakommentarer.Det postmoderna tillståndet utmanar på så sätt gränsen mellan verklighet och fiktion.11 I den bemärkelsen skulle Cecilia Edefalk inledningsvis kunna inplaceras i den
postmodernistiska traditionen, men jag anser att hon från 2000-talet och framåt (när hon övergav oljemåleriet på grund av en allergi) mera hör hemma i nyromantiken. Kanske det som Folke Edwards kallar ”ett svävande tillstånd mellan olika realitetsnivåer.”12
I Kristoffer Arvidssons avhandling försöker han belägga tesen att ”romantiken är ett mångfacetterat och motsägelsefullt svar på modernismen.” Om modernismen bröt mot 13 klassicismens ideal om helhet, vilar romantiken på symbolismen, det fragmentariska, metaforer och det processartade. Arvidsson beskriver det som ”Det odefinierade upplösta är relaterat till det sublima.”14
Det transcendenta perspektivet är alltså något som kännetecknar nyromantiken, vare sig man placerar den som en gren av postmodernismen eller som en självständig rörelse vilande på det metafysiska. Här är Cecilia Edefalks verk från 2000 och framåt självskrivna.
Hennes rötter ligger hos metafysiskt orienterade modernister som Vasilij Kandinsky
(1866-1944), som skrev ”Om det andliga i konsten” (1911) , Ivan Aguéli (1869-1917) som i sitt andliga tänkande sökte den rena konsten, ”lárt pur”, Hilma af Klint (1862-1944)- som jag kommer att ägna ett eget kapitel- Mark Rothko (1903-1970) och Cy Twombly
(1928-2011). Hos den senare ser jag tydliga influenser i Cecilia Edefalks bildspråk, särskilt färg och komposition. (Här har jag inte hittat någon forsknings som stöder mitt antagande, men jag återkommer till detta i analysen).
I kapitlet ”Transcendent abstraktion” framhåller Folke Edwards ett antal svenska
konstnärer i ”det fjärde avantgardet,” där måleriet har en metafysisk dimension- även om det skenbart bara rör sig om att applicera färg på en yta.15
Han nämner Håkan Rehnberg, Ann Edholm, Peter Zennström och Ann-Sofi Sidén - alla generationskamrater med Cecilia Edefalk. Rimligen borde även hon ha ingått i det fjärde avantgardet. Men å andra sidan: Cecilia Edefalk har alltid gått sin egen väg och avstått från att delta i olika grupperingar eller konstnärkotterier. Så har ju också hennes bildspråk utvecklats från det postmoderna oljemåleriet till ett konceptuellt, minimalistiskt formspråk, som paradoxalt nog, kan det tyckas, även i mina ögon framstår som romantiskt. En romantik som är släkt med surrealismen. Ibland undrar jag vad André Breton skulle tycka om Cecilia Edefalks konst. Eller Magritte. (Jag återkommer till romantikbegreppet i min analys).
ibid s 291
11
Edwards, s 292.
12
Arvidsson, s 99.
13
ibid s 99.
14
Edwards, s 325.
15
Cecilia Edefalk är förstås inte ensam om att göra existentiell konst idag. Folke Edwards använder begreppet purism för att beskriva en modernistisk ideologi under 1950-talet med konkretister som Olle Baertling och Gert Marcus som främsta företrädare.16
Drömmen om” lárt pur,” den rena konsten, var också en dröm om en högre andlighet, enligt Edwards, som menar att ett metafysiskt perspektiv kan finnas hos samtida konstnärer som Carl Michael von Hauswolff, Elisabeth Ryhre och Karin Wikström. Jag 17 skulle vilja framhålla Carin Ellberg i samma generation som Edefalk (f 1959), målare, tecknare och skulptör, som arbetar med existentiella frågor,om liv och död och andlighet.
En aktuell utställning (våren 2021) på Galleri Schiptjenko i Stockholm visar skulpturer förbundna med stenar, andra med glasovaler som representerar människoansikten.
Stenarna har förbindelser med ”ett uråldrigt, evig material och det materiellas koppling till det andliga.” Även installationskonstnären Meta Isaeus -Berlin (f 1963) arbetar intuitivt 18 med det undermedvetna med en dragning till mystiken.
ibid, s 352.
16
ibid,s 357.
17
DN, Existentiell konst i sensuellt svävande former, 21-03-07.
18
II HUVUDTEXT
Jag kommer att dela in huvudtexten i följande underrubriker:
MINNET
ANDLIGHETEN
FÖREGÅNGARE: HILMA AF KLINT UPPKOPPLING: AUGUST STRINDBERG ANALYS
MINNET
”En minut av vårt jordeliv går förbi. Måla dess verklighet, glöm allting bara för detta.
Bli dess minuter. Ge bilden av vad du ser, glömsk av allt som hänt före din tid.” (Paul Cézanne)
Vad minns vi och varför? Vilka minnesbilder av vår gemensamma historia delar vi, och hur skapas de? Det är frågor jag ställer mig när jag betraktar Cecilia Edefalks verk. Vad
betyder det vi förlorat, det som finns i en förfluten tid för vår uppfattning om vår samtid?
Jag ska återkomma till detta vid analysen av Cecilia Edefalks skulptur ”Minne.”
Men låt oss först fundera över minnet i konsten. 2013 anordnades en utställning på Bonniers konsthall i Stockholm med titeln ”Minneskonst.”Utgångspunkten var att visa hur historiska händelser används i konsten och vilken funktion de fyller för samtiden.Här konstaterar man att vi lever i en tid som är mycket upptagen av att minnas inte minst i konsten och litteraturen. Den tidigare historiserande konsten har ersatts av perspektiv som präglas av det postkoloniala och genusforskningen. ”Den enda historien har brutits upp av flera.” 19
Utställningen presenterade tre konstnärer; Gerard Byrne, Alina Szapocznikow och Cecilia Edefalk, alla mycket olika i uttryck. Cecilia Edefalk beskrivs här som att hon ”låter
historiens spöke framträda i en serie målningar som är omgivna av sin egen historia, i förstudier och bilder från tidigare utställningar.” 20
I antiken var minneskonsten en av de sköna konsterna. Länge försökte vi uppfinna ett förflutet som hade den storhet vi saknade i vår egen tid, men nu är vi inte längre intresserade av att återskapa historien tidstypiskt och i varje del korrekt. Vad vill vi 21 använda historiens artefakter till?
Arrhenius, Minneskonst, s 6.
19
ibid s 8.
20
ibid s 8.
21
Cecilia Edefalk använder enligt min mening historien för att skapa mening åt sin tid och tillvaro, genom att binda samman dåtid med nutid.
Vi vet ju alla att med tidens gång blir det allt viktigare för oss att minnas, men möjligheten att återkalla minnena försvagas. Den brittiske konstteoretikern och författaren John Berger skriver : ”Och likt fotografier, min älskade, våra ansikten förbleknar.” 22
Vad säger då detta om konstens roll i minnesarbetet? John Berger hävdar att alla målningar utgör förutsägelser om framtiden, avsända ur det förflutna. Ibland förlorar 23 bilderna sitt tilltal, men ibland är de fortfarande ”äkta” i sitt tilltal. Målarkonsten blir då ett koncentrat av det förflutna, det närvarande och det kommande - en konstart som förblir tidlös.
Det kan man också säga om Cecilia Edefalks verk. De har förbindelsetrådar med det förflutna, inte sällan i val av motiv, men utstrålar ändå en tidlöshet och en aura av serenitet.
Vi lever i en ständig kamp med glömskan, som vi försöker betvinga med ord och bilder.
Räcker språket till? Ibland kan ett konstverk se till att värna tiden det tar att tänka på och minnas svåra frågor,”att verket destabiliserar nuet. En önskan att se längre in i tid och rum än vad vår jordiska existens tillåter. Det är här Cecilia Edefalk opererar, i minnets hjärta.
Det är ur den källan hon öser och får oss att se det osynliga.24
”Från och med en viss ålder är våra minnen så sammanflätade med varandra, att det nästan inte spelar någon roll vilken sak man tänker på eller vilken bok man läser. I allting har man lagt ned sig själv, allt är fruktbart, allt är farligt, och man kan göra lika värdefulla upptäckter i en tvålannons som i Pascals tankar.”25
ANDLIGHETEN
Cecilia Edefalk sommarpratade i Sveriges Radio 2013. Då sade hon: ”Jag är en konstnär som arbetar med andlighet och med respekt för djur, natur och människor.”
Det synsättet genomsyrar hela hennes oeuvre; en respekt för allt levande i naturen, och för levande och döda i människosläktet.
Vid förra sekelskiftet var många konstnärer intresserade av religiösa frågor, esoterik och ockultism.Wassilij Kandinsky, Franz Marc och Paul Klee (och före dem Hilma af Klint) var tidiga att utforska den abstrakta konsten i sitt sökande efter andliga sanningar bakom den synliga världen. Konsthistorikern Robert Rosenblum hävdar att detta har beröringspunkter med romantiken, ”in which spirit would triumph over matter and in which art would become the vehicle for communicating the quasireligious experiences of childlike innocence or
Berger, och likt fotografier min älskade, våra ansikten förbleknar,1987, s1.
22
Berger, s 36.
23
Minneskonst, Raqs Media Collective, s 117.
24
Marcel Proust, På spaning efter den tid som flytt 1, 2013.
25
apocalyptic destruction, of the beginnings and the end of universe, of the supernatural mysteries revealed in the world of nature.”26
Rosenblum menade alltså att denna tradition har sina rötter i romantiken, som sökte mening och sanning i en värld som inte längre bekände sig till den traditionella kristna ikonografin. Piet Mondrian, den nederländske målaren, gick enligt Rosenblum längst i sitt sökande efter en värld bortom den synliga i sitt arbete som kunde sägas vara ett slags religiös meditation. Här stiger vi in i en inre värld, full av andlighet och känslor. 27 Rosenblum kallar det ”transcendental abstraction.” Mondrian kunde måla en spröd blomma, en krysantemum, som i all sin bräcklighet påminner om det sköra livet. Liksom Cecilia Edefalks maskrosor, där bara blomställningen är kvar. En ensam frökapsel i universum.
Mark Rothko är kanske den 1900-talskonstnär som gick allra längst i sitt abstrakta formspråk med stora monokroma färgfält, fyllda av en lysande tomhet.
Denna tradition av andligt sökande, som karakteriserar Cecilia Edefalks projekt, vare sig det handlar om foto, måleri eller skulptur, har alltså föregångare inom de tidiga
modernisterna.
Men hur är det då i hennes egen generation?
Edefalk har aldrig velat gruppera sig i något konstnärskollektiv. Hon är en solitär, en
sökare och trogen enbart mot sig själv. Man har velat placera henne i olika fack, inte minst postmodernismen, en etikett som hon vill befria sig från.
”Jag är trött på all ytlighet och det postmoderna, det är slut med det nu,” säger hon. Och 28 tillägger, försonande: ”Det är alltid svårt att skriva om mig. Jag gör saker som är svåra att skriva om.”29
Likaså är Edefalk intresserad av processen, fragmenten och det ofullbordade. Kristoffer Arvidsson skriver i sin avhandling om det processartade motivet att ”det odefinierade och upplösta är relaterat till det sublima.” Det sublima blev, särskilt i 1700-talets England och 30 hos filosofen Kant ett sätt att uttrycka sig om konstens kraft att försätta betraktaren i hänryckning; en mystisk kraft som nådde bortom det synliga.31
Transcendens. Att gå bortom och förbi. Konsten kan kanske inte lösa gåtan, men hjälpa oss att få syn på den.
Vad var det som hände/Jag minns inte helt Men jag fick en glimt/av en overklighet32
Rosenblum, Modern Painting and the Northern Romantic Tradition, 1975, s 149.
26
ibid s 175.
27
Intervju med konstnären, 2021-02-21. Bilaga II.
28
ibid
29
Arvidsson, Den romantiska postmodernismen, s 99.
30
SvD, Axelsson, Höjd över livets medelmåttiga stunder, 2005-05-29.
31
Hederos och Hellberg, Tillsammans mot ljuset, 2021.
32
FÖREGÅNGARE: HILMA AF KLINT
Hilma af Klint (1862-1944) räknas som en av pionjärerna inom den abstrakta konsten. Hon var verksam som professionell konstnär i Stockholm när 1800-talet övergick till 1900-tal.
Hon betraktade sig som ett medium, styrt av andarna, men även som forskare. Förra sekelskiftet var en tid som präglades av stort intresse för djuppsykologi (Sigmund Freuds lära om det omedvetna), som också öppnade för en tolkning av människoans omedvetna värld i form av symboler. Antroposofen Rudolf Steiner var en stor inspirationskälla för af Klint, som hade ett eget symbolsystem- ”etatiska diagram där en visionär konstnärlig process återges. 33
Denna andliga utopism hade också en frigörande effekt för kvinnliga konstnärer, som annars fick stå tillbaka. Teosofin var en av de andliga och filosofiska strömningar som var tongivande kring sekelskiftet 1900. De utgjorde en betydande del av det modernistiska projektet.34
De nonfigurativa konstnärerna förkastade den materiella världen, och ville istället ge uttryck för det andliga i den abstrakta formen, menar Stephen Kern i kapitlet ”Hilma af Klint och sekelskifteskulturen.” Hilma af Klint ansåg att hon mottog budskap från Höga 35
Mästare,och såg sig själv som budbärare. I den meningen var hon, till skillnad från
Edefalk ingen konceptuell konstnär, utan ett redskap för andarna; ett synsätt som förenade kristendom och evolutionsteori.
Konsten blev ett medium för att nå fram till dolda kunskaper, för att blicka in i den osynliga världen, som på många sätt styr våra liv utan att vi själva varseblivit det.
Kandinsky ställde ut målningar på Carl Gummessons galleri i Stockholm år 1916. Kanske Hilma af Klint såg den? Som tidigare sagts var Kandinsky starkt influerad av andighet och esoterism, liksom många andra konstnärer från mitten av 1800-talet. Konstverket sågs som ett resultat av en direkt inspiration från, eller kommunikation med andliga källor.36 Man skulle kunna säga att den esoteriska utgångspunkten blev en förutsättning för att frigöra kreativiteten. Så tolkar jag Cecilia Edefalks uttryck i de verk jag har valt att
analysera. Edefalk ingår då i samma tradition som Kandinsky, Strindberg, Aguéli och Cy Twombly.
En rolig parallell mellan Hilma af Klint och Edefalk är att båda konstnärerna målade växter i akvarell; Edefalk innan hon började på Konsthögskolan, ett illustrationsuppdrag över den europeiska havsstrandsfloran (1973-80).Hilma af Klints akvareller är en mogen konstnärs verk. I en av sina anteckningsböcker skrev hon: ”kämpat har den som talar att övervinna sin oförmåga att betrakta växtriket med seende ögon och med hörande öron.” 37
Almqvist, Belfrage, Hilma af Klint, Konsten att se det osynliga, s 29, 2020.
33
ibid s 121.
34
ibid s 29.
35
Almqvist, s 100.
36
Betrakta växter, Nordiska Akvarellmuseet, s 9.
37
Af Klint valde att inte visa sina verk under tjugo år efter sin död. Det stora genombrottet för hennes konst kom med den retrospektiva utställning på Moderna Museet i Stockholm 2013. ”Hilma af Klint- Abstrakt Pionjär.”
Liksom hos Cecilia Edefalk är det svårt att placera in Hilma af Klint i ett fack. Iris Muller Westerman menar att hennes verk utlöser många frågor eftersom det inte passar in i den befintliga konsthistoriska kanon. Hon säger vidare, att af Klints konst inbjuder oss att 38 tänka på etblerade kategorier på ett nytt sätt. Vad är konst? Vilket samband finns mellan konsten och den värld vi lever i, är frågor som man kan ställa sig, både vid anblicken av af Klints och Edefalks bildvärld. Deras uttryck skiljer sig åt, men grunden är densamma:
intresset för den osynliga världen. Och om af Klint i början av sitt konstnärskap arbetade med automatism i spiritistgruppen De fem, finns en parallell med Edefalk som ”kopplar upp sig” mot döda konstnärer och får svar på sina frågor av dem. Kanske ska vi se de okända världar som öppnar sig som nya fält för forskningen, och nya inspirationskällor att ta del av? Vad betyder Hilma af Klints konstnärskap för Cecilia Edefalk? Är hon en arvtagare?
”Det är smickrande, eftersom hon är en storartad konstnär. Hilma säger: Du är en stor själ i mindre format, men samma anda, utan likhet på ytan.Du har stannat upp. Våga språnget så blir det fantastiskt.
Skriv: Jag har stannat i utveckling men vill gå vidare efter en paus. Nu laddar jag inför det stora blå. Hennes tro och kärlek är grunden. Hennes konst talar till mig och säger att det är möjligt.”39
UPPKOPPLING: AUGUST STRINDBERG
I flera ljud- och videoverk har Cecilia Edefalk ”kopplat upp sig” (konstnärens eget ordval) mot döda konstnärer och sedan återgett dialogen. Hon pratar också med gräs, sand, stenar och andra material.
”Jag tror att jag har haft med mig det här genom hela livet, men det har förstärkts i vuxen ålder.En gång var vi på semester på Gotland och bodde på ett pensionat där det var många barn. Då fick jag lust att tala med gräset och humlorna. Barnen som är helt öppna för sånt här tyckte det var underbart.”40
I antologin ”Minneskonsten” återges ett utdrag av videoverket ”Historia för framtiden.”41 Samtal med August Strindberg.
”Har gått igenom texten nu och har tillsammans med August kommit fram till ett val.
När jag frågade sa han:
ta en bit i mitten där jag rabblar, låt det vara så kort bort allt annat
bara rabbel och jag
ibid s 166.
38
Intervju med Cecilia Edefalk, 2021-02-21, Bilaga II.
39
Hemkomsten, (uställningspublikation) Norrköpings museum, 2020, s 14.
40
Minneskonst, Arrhenius, s 151.
41
du kan fråga nu
-Vad kan jag använda i Bonnierboken?
Du ska vara kort och koncis, bättre så vänta med svar 2 dagar
mörar upp allt lägg sordin på mig
skriv jag surar så blir alla glada”
Verket väcker frågor om sanning och fiktion, om historieskrivning och tolkningsföreträde.42 Jag frågade konstnären om hon fortfarande talar med döda konstnärer.
Hon svarade: Kanhända när jag är på museum. I sommar ställer jag ut på Aguélimuséet.
Jag har gjort texter där jag pratar med honom om hur han ser på ljuset i sitt arbete.
Många gånger blir det mer som monologer, men med Aguéli ställde jag vissa frågor och fick bra svar. Strindbergs intima teater har filmat mig när jag samtalar med Strindberg. Då ställer de frågor och jag vidarebefordrar dem, blir ett medium.”43
Strindberg var, liksom Edefalk, intresserad av frågor om en besjälad natur och
experimenterade med olika aspekter av den transcendentala dimensionen av tillvaron, både i prosa och måleri.
ANALYS
1. The Bee -Girl (olja på duk) 1988
Två verk med samma motiv med tjugo års mellanrum. Det äldsta visar en flicka som håller en bisvärm i famnen. Bakgrunden är mörk, flickans hår är gyllene liksom bina. Svärmen hänger som håret på en Bauer-prinsessa, i brons och guld. Hennes hår faller ner över ryggen, parallellt med bina.
På den denotativa nivån ser vi ser flickan i profil, vänd mot höger i bilden. Hennes
ansiktsuttryck är allvarligt, kontemplativt. Jag känner en stark närvaro i den mörka bilden, och de upplysta delarna drabbar mig med en närmast övernaturlig kraft.
Den konnotativa nivån tolkar biets starka symbolvärde. I flera kulturer symboliserar det 44 själen som flyger iväg till andra världar. Är det detta bisvärmen är på väg att göra? Men även om biet färdas långa sträckor, hittar det alltid hem igen. Dessutom finns en aggressiv sida. Bina försvarar outtröttligt sin drottning.
I flera äldre religioner har biet förknippats med religion och gudomlighet. Bin förekommer 45 flitigt i medeltida bildkonst. Ett exempel är en illuminerad tiedbok från 1400-talet, där bina
Fotografi 227 månader,Cecilia Edefalk, 2107, s 29.
42
Intervju med Cecilia Edefalk, 2021-02-21, Bilaga II.
43
Aspelin, Tecken och tydning, s 147.
44
Möller, Bin och människor, 2019, s 8.
45
sitter i sina halmkupor och väntar på våren. Men redan den romerske skalden Vergilius 46 (70 f kr-19 f Kr) skrev om bin: ”En fläkt av gudomens ande.” Kejsar Napoleon och 47
kejsarinnan Josephines mantlar smyckades med broderade bin vid kröningen 1804. Biet har alltså en lång kulturhistoria och förknippas med andlighet och makt.
Vilket kan då tänkas vara Edefalks mening med motivet? Ett tidigt verk i olja, samtidigt 48 med hennes genombrott. Kanske var hon redan då intresserad av de metafysiska
aspekterna av tillvaron? Är biflickan en gudomlig varelse, som utstrålar renhet och skönhet?
”Den är mystisk för mig, den bara blev så. Jag ville inte något. Det var bilden som ville.” 49 Den sena målningen har tappat det mesta av färgen. Här ser vi bara skugglika konturer av flickan och bina syns nästan inte allt. Bakgrunden är lojus, frånsett enstaka färgflickar i blått. Den blå färgen- ofta förknippad med jungfru Maria. Flickans hår är fortfarande målat i guld och koppar, hennes klädnad är vit. Det är som att hon förandligats ytterligare och bara är på tillfälligt besök i sinnevärlden.
I många av Edefalks verk är gränsen mellan den synliga och osynliga världen upplöst, och vi som betraktare bjuds att stiga in i det okända. Ingamaj Beck karaktäriserar hennes verk som ”en svindlande upplevelse av att existera som symbol för en annan och varats och själens obestämbarhet.”50
Edefalks färgskala har gått från kraftfulla kontrastfärger i de tidiga verken till ett mer monokromt uttryck, där ljuset är avgörande. Som alltid finns här många dimensioner, som spänningen mellan verk och betraktare och symbol och tecken. Flickans kropp är här på 51 väg att lösas upp, att försvinna. Bilden påminner oss om skörheten i vår existens och om den hårfina gränsen mellan kropp och själ, ande och materia.
2. White within (1997-2009), akryl och olja på duk
Som så ofta målar Cecilia Edefalk en serie verk, som bygger på upprepning. En serie om 8 verk, ”White within angel,” måleri, skulptur och video, har ställts ut bl a i Lunds
Domkyrka. Ängeln är svepande, men ändå robust i formen. Färgerna är svavelgult, terracotta och vitt. Ängelns vingar är utsträckta mot en bakgrund av grått och terracotta.
Om upprepning säger Daniel Birnbaum i utställningskatalogen till Kunsthalle Bern, Moderna museet i Stocholm: ”Hennes projekt verkar handla om spänningen mellan en förflyktigande upplevelse av jaget och en varsam återinskription av det personliga i spridningens själva medium: upprepningen. Det är som om hon i varje ny målning med 52 upprepande av samma motiv, avlägsnar sig från det figurativa och skapar en känsla av tomhet. En tomhet som gör att vi måste skärpa blicken.”
i bid s 42.
46
ibid s 62.
47
Eriksson, Möten med bilder, s 33.
48
Intervju med Cecilia Edefalk, 2021-02-21, Bilaga II.
49
Beck, Vingspeglar, 1993, s 32.
50
ibid s 34.
51
Birnbaum, Änglalik-demonisk, (utställningspublikation Moderna museet Sthlm), 1999 Kunsthalle Bern.
52
Bernhard Fibicher menar, i samma katalog, att Edefalk genom upprepning av motivet, ifrågasätter myten om en målnings autencitet. 53
Genom att uppepa motivet gör Edefalk något nytt och unikt av målningarna.
Ängeln är ett motiv Edefalk ofta återkommer till, som t ex i Elevator-serien. Alla har med sig egna minnesbilder av ängeln. Jag minns söndagsskolans vita ängel som hukade över två små barn med psalmbok i handen på en väg som slingrade sig upp mot himlen.
Ängelns symbolspråk är laddat. En konnotativ analys knyter Michelangelos målningar i Sixtinska kapellet till den arketypiska skyddsängeln. Hur kan det komma sig att ett motiv lever kvar genom århundraden, men tolkas så olika? Vi ser pastellfärgade änglar som keruber, sockersöta och feta, eller svarta dödsänglar som hotfullt hovrar över en av människor ödelagd jord. Änglar och djävlar, himmel och helvete. Hos Edefalk är ängeln ofarlig, mer inbjudande än avskräckande. Men samtidigt oåtkomlig och gäckande.
Bilden får mig att tänka på motsatsparet närvaro-frånvaro, och som alltid en gestaltning av det sublima. Ett begrepp som går tillbaka på fiosofen Immanuel Kant, som menade att det sublima representerade det som överskrider den mänskliga kunskapsförmågans
gränser. Det sublima var ett modeord på 1700-talet , då konstens uppgift var att höja 54 oss över det vardagliga. För filosofen Longinos (213-273 f Kr) var det sublima ”
återklangen av en stor själ, en själ som yppade konstens och naturens upphöjdhet och gudomlighet.”55
3. Elevator 1-5 (1998)
Fem oljemålningar i olika format med samma titel: ”Elevator”. Det betyder enligt SAOB en hissanordning av något slag. Mycket riktigt säger sig Cecilia Edefalk ha fått idén till målningen i en hiss. Men det finns inget mekaniskt eller konstruerat maskinmässigt i dessa bilder. Moderna Museet har köpt in en målning i serien, placerad under kategorin ”
Andlighet och mysticism.”56
Cecilia Edefalk berättar att målningen kom till efter ett möte med Bebådelseängeln i en medeltidskyrka i San Gimignano i Toskana (1998). En trettonhundratalsskulptur i trä, en 57 polykrom träängel. Ängeln har en vit klädnad och håller händerna utsträckta, som för att välsigna oss. På en av de mindre bilderna är ansiktet tydligt, ett stilla och kontemplativt uttryck. På den vita klädnaden finns något som ser ut som guldbroderieri små färgklickaar.
Men på den största bilden är figuren skugglik och det vita glider ihop med bakgrunden, som är målad i olika nyanser av blått, från himmelsblått till åskblått.
Jag känner ett lugn när jag betraktar bilden, känner mig omsluten av värme,Det är
uppenbart att när vi betraktar ett verk är vi inte passiva mottagare av en faktisk verklighet.
Författaren Siri Hustvedt menar, liksom perceptionspyskologin, att vi aktivt skapar det vi
Fibicher, Bernhard, intervju, 1998, Kunsthalle Bern.
53
NE, bok 10, s 405.
54
SvD, Axelsson, 205-09-28.
55
Moderna museet, Elevator av Cecilia Edefalk, MOM/2001/2.
56
Intervju med Cecilia Edefalk, 2021.02-21, Bilaga II.
57
ser genom inlärda mönster, så etablerade att de har blivit omedvetna. Symbolen är för 58 mig laddad med positiv kraft.
Vad vill ängeln säga oss?
Edefalk:”Ängeln är en symbol för dom som vill väl. Villkorslös kärlek. Tröst.”59
I en intervju med James Rondeau säger hon att hon känner igen något i skulpturerna och genom att måla dem integrerar hon det med sig själv. På sätt och vis är alla självporträtt, eller på väg att bli det.60
”De skulpturer som fascinerar mig har alla ett starkt ljus inom sig. Upprepningen av motivet är den mer analytiska delen av arbetet.”61
Edefalks teknik är att måla med många tunna lager. ”Jag vill hålla vid liv en sorts sårbarhet som fungerar både som öppenhet och integritet, som guidar betraktaren in i målningen. Jag försöker uppnå ett slags klumpighet för att förhöja penseldragen. i ” Elevator” är änglarnas ansikten väldigt lätt målade. Jag tror inte att änglar ser ut som människor. Jag tror att de känns som en ansamling av energi. För att vara ursprunget troget bör målningarna inte vara abstrakta men se abstrakta ut. Jag gav änglarna ansikten för att ge betraktaren en möjlighet att relatera till dem.”62
Ängeln är inte verklig. Den är en representation. Men det är en symbol som lever och verkar inom oss, när vi betraktar något. Edefalks ängel har, med poeten Rainer Maria Rilkes ord, ”en förfärande skönhet” i sin ogripbarhet och ouppnåelighet. Nästintill upplöst.
Författaren Siri Hustvedt diskuterar ickemateriella representationer och konstaterar:
”De lever i minnet, och ibland genom de märkliga hjärnvindlingar vi kallar fantasi, blir de till konstverk.”63
Filosofen Jonna Bornemark skriver: Ӏngeln har gjort sin resa. Hon har lyssnat,
responderat, stridit och älskat. Men hon har levt i en ljuvlig väntan och önskar stillhet. Så en dag kommer form och kropp varandra så nära att ingendera längre är synlig. Och vi måste stanna här med löftet om hennes pånyttfödelse.”64
4. To view the painting from within (2002)
Vi ser ett ungdomsporträtt av den romerske kejsar Marcus Aurelius,”filosofen på tronen”, i vit marmor i en bildsvit om fyra verk med en bakgrund i olika blå toner. Ytterligare ett exempel på upprepningen av samma motiv med olika variationer, som en tonsättares
Hustvedt, A Woman Looking at Men Looking at Women, Essays on art, sex and the mind, 2016,, s 25.
58
Intervju med Cecilia Edefalk, 2021-02-21, Bilaga II.
59
Rondeau, In der Antikensammlung der Kunsthalle zu Kiel (utställningspublikation), 2007.
60
ibid.
61
Fibicher, Bernhard, Kunsthalle Bern.
62
Hustvedt, s 33.
63
Edefalk, Maskros -Dandelion, 2017, s 21.
64
variationer över ett och samma tema.Edefalk betraktar motivet ur olika vinklar, ibland upp och ned, framför och bakom ,och utforskar därmed en serie av möjligheter att tolka ett givet objekt. Hon utgår ofta från ett fotografi, ett medium som tillåter en mängd kopior.Men det paradoxala är att med Edefalks upprepningar åstadkommer hon en serie helt unika målningar.65
Edefalk svarar i intervjun med Fibicher, att hon märkte att hon ” kunde förmedla en särskild intensitet som fanns någonstans bredvid, inte bakom, det som målningen representerade, som övertoner i ett musikstycke.”66
Den unge Marcus Aurelius har blicken riktad mot kameran. Kompositionen är enkel. Den blå färgen upplöses och är som minst tydlig i bildens mitt.
”Var och en av de fyra målningarna kretsar kring tomheten,” säger Edefalk. I det här 67 avseendet står de nära självporträttet. Jag kunde inte måla en vuxen man, så det blev en ung pojke, och jag upptäckte att det var min manliga sida! Precis som manliga konstnärer alltid har målat sin kvinnliga sida när de målade kvinnor, kärlek och skönhet. Ta t ex
Velasquez ”Venus med Cupido.” Här kan man se konstnärens drag av en kvinna i Venus spegel.”
Bildsviten kom till när Edefalk förberedde en utställning på Malmö Museum 1999 och blev fascinerad av en mask av Marcus Aurelius. Själva sviten kom till under ett månvarv.
”Jag målade respektive dag i månfasen, det blev ungefär var tredje dag.”68
”Jag arbetade med två ämnen: Marcus Aurelius och tiden, under ett månvarv. Den blå färgen är himmelsblå. Om sommaren kan ju månen vara uppe fast det är ljust.”
Cecilia Edefalk sätter in porträttet av den upplyste kejsaren i en kontext av andlighet.
Månen, himlavalvet, det oändliga blå. Vad säger den unge kejsaren till oss idag? Masken på museet var tom på baksidan, som en relief. I en konnotativ analys gör Edefalk honom verklig och samtida med diffust mjukare egenskaper än vad man oftast förknippar en maktmänniska med. Jag lär mig att Aurelius var en av de största tänkarna under sin tid (180-121 e Kr). Hans självbiografiska texter samlade i ”Självbetraktelser” handlar mycket om livet och döden ur en stoikers perspektiv. Kanske vill Edefalk påminna oss om det tidlösa i människors tankar om liv och död; att vi fortfarande två tusen år senare kan känna igen oss i ett ungdomsporträtt av en lockhårig kejsare.69
5. Being in the Being (2006)
Verket visades på Nationalmuseum 2007 i samarbete med Ersta konsthall. Det består av en replika i gips av en 1800-talsstaty ur Nationalmuseums samlingar, föreställande Venus av Milo med en diabild a statyn projicerad i centrum.
Edefalk använder sig återigen av en historisk förlaga. Vi ser Venus, utan armar med tidstypiskt sedesamt kläde kring höfterna. Denna platsspecifika installation har visats på andra ställen i världen, bl a Tyskland och USA.
Fibicher, Kunsthalle Bern.
65
ibid.
66
ibid.
67
Intervju med Cecilia Edefalk, 2021-02-21, Bilaga II.
68
Aurelius, Självbetraktelser, övers Mikael Johansson, Daidalos, 2021.
69
Venus från Milo var en hellenistisk skulptur som återfanns på Melos/Milo. Myten säger att Venusgudinnan (Afrodite i hellenistisk tid) var uppstigen ur havets skum utanför Cyperns kust.70
Här har Edefalk letat i museets förråd och hittat en mytologisk gestalt, kanske en av de mest avbildade arketyperna i konsthistorien. Installationen erbjuder en ny tolkning av en av museets många gipsreplika, så ofta kopierade.71
Jag ser skulpturen med nya ögon tack vare projiceringen. Vad är original och vad är kopia? Är det ena mera värdefullt än det andra?
En intressant tanke är att det vi betraktar som original (grekiskt, hellenistiskt eller romerskt) i själva verket ofta var kopior av ett original i brons. Som så ofta ifrågasätter Edefalk vår betoning av ”originalets” värde. I hennes diabildsprojektion drar den lilla, infällda bilden blicken till sig. De dubbla motiven - upprepningen i sig- förändrar upplevelsen av verket.
Det ändrar karaktär.
”Det har jag upplevt när jag har målat samma motiv. När jag repeterat ett och samma motiv, som jag gjorde tidigare i måleri, så blir det helt olika betydelser. Från att ha varit en viss känsla så har det blivit något helt annat med samma motiv. Det är ju intressant att det blir samma sak med fotografi.”72
När Edefalk använder sig av skulpturer som modeller i sina verk, är det alltid indirekt, genom fotografier. Det gäller också Venus-statyn. ” De påverkade mig starkt i egenskap av skulpturer, men det skulle ha varit svårt att måla dem ”live”, eftersom jag är mer intresserad av deras väsen än av deras volym”73
Edefalk ska återkomma till Venusgestalten flera gånger. Men detta handlar om fotografi.
Liksom fotografen Robert Mapplethorpe använder hon sig av den fotografiska replikan av objektet snarare än objektet självt. Kanske för att reproduktionen är felfri, perfekt. Bilderna är perfekta, och samtidigt finns det något alienerande med perfektionen.74
Och ja, jag kan känna ett visst förfrämligande när jag ser på Venus i Edefalks tolkning, så perfekt, så klassiskt ren, men samtidigt utan uttryck. Kärleksgudinnan är berövad all sexuell utstrålning, hon är kyskheten och renheten personifierad. Men i min konnotativa analys den infällda lilla bilden ett redskap som får mig att fundera över vem hon
egentligen var. Venusmyten får sig en törn. Edefalk har rubbat perspektivet. Nu är den inte längre ett erotiskt objekt för den manliga blicken. Något annat, men vad? En serenitet, ett förandligande? Det är så vackert,men tomt på känsla. Venus är lika oåtkomlig som den medeltida träängeln i Toskana.
NE, band 19, s 258.
70
Sidén, Ersta konsthall c/o Nationalmuseum,( utställningspublikation), 2007.
71
Edefalk, Fotografi 227 månader, s 39.
72
Fibicher, Kunsthalle Bern.
73
Hustvedt, s 40.
74
6. Double white Venus (2009) (2010)
Vi kommer närmare det förflutna och binder samman dåtid med nutid genom att använda oss av historiska artefakter. Cecilia Edefalk gör Venusmyten levande genom sin serie 75 Double white Venus. En svit om 7 målningar från 2004-2010 i olika skalor och tekniker. De återges som de ursprungligen avbildades, som massproducerad utsmyckning i parker och trädgårdar.
Den första målningen i tempera och akryl är nästan som en skiss. Konturerna av Venusgestalten är tydliga och istället framträder bakgrunden mer i form av manshöga växter. Vissa av målningarna är skugglika, upplösta i ett dimlandskap. Allt är suddigt, som i ett töcken. Två oljor från 2009 är olika i uttrycken. De har samma format, 60x40. Den ena är en mindre Venusgestalt som nästan knöböjer på sin sockel. Hon har båda armarna utsträckta. Men allt är skugglikt, och man anar bara konturerna av växterna och ramen på en soffa. Framför allt är det en målning som utstrålar ljus.
Edefalk har kommenterat sitt intresse för ljuset i sina verk i intervjun med James Rondeau.76
”Frågan om ljuset i en målning eller en skulptur är komplicerad. Jag tycker om att tänka att det är ett slags upplysning (enlightment) som lyser igenom, något man förstår utan att inse vad man förstår.” (min översättning).
Venusgudinnan i den romerska mytologin står för kärlek, skönhet och sexualitet. Hon ansågs vara från Milo, och den allra mest berömda Venusstatyn från antiken föreställer Venus de Milo och finns på Louvren. Här har Venus enbart en avhuggen arm. Botticelli målade henne nyss uppstigen ur havet på ett snäckskal, eller som symbol för Våren. Men motivet har intresserat konstnärer i alla tider. 77
Edefalks Venusgestalt från 2010 möter aldrig vår blick. Men armen är, till skillnad från Venus de Milo, hel och utsträckt med en öppen handflata. Edefalks Venus står på knä, medan Venus de Milo är i helfigur. Den knöäböjande Venus har något bedjande över sig.
Tillsammans med den utsträckta armen är det som att hon vill visa oss något, kanske i växtligheten som omger henne. Bakom sockeln finns en parksoffa. Himlen är mörk.
Färgerna går i grisaille; grått, sepiabrunt och antikvitt.
Hur fick hon idén till sviten?78
”Det var en lång serie av händelser, som mynnade ut i ett möte med Venusskulpturen i en trädgård i London på natten. Plötsligt lystes den upp av ett starkt sken, vilket gjorde starkt intryck på mig. ”
Målningen blir skugglik, som ett falnande minne?
”Det är de stora målningarna som blir skugglika. Jag gjorde först mindre, som är mer fotografiska, precisa och kontrastlika. Att göra större på samma genomarbetade sätt var onödigt, eftersom jag inte var intresserad av detaljerna på Venusen, utan snarare av det hålrum som konturen bildade mot det gråa, och av podiet hon står på. När man såg det framifrån liknade det en monokrom målning.”
Arrhenius, Minneskonst, s 6.
75
Rondeau, In der Antikensammlung der Konsthalle zu Kiel.
76
https://ww.louvre.fr- the palace
77
Intervju med Cecilia Edefalk.
78
Edefalk talar om hålrummet, som intresserar henne. Kanske ska vi förflytta blicken från den gäckande Venus till den tomma ytan? ” Här är det inte den upprepade bilden av 79 statyn som är central i varje verk utan snarare processen av reflektionen över de händelser som ledde henne till det.”
Venusfiguren blir ett redskap för att utforska idén om original och kopia genom upprepningen, silad genom minnets selektiva filter. Medan de tidiga målningarna är småskaliga reflektioner över klassiska replika, är de större mer abstrakta och mer collageaktiga. Men alla verken rör sig mellan minne och signifikans.
-I serien uppstår en spänning mellan Venusgestalten i vårt kollektiva minne och det vi uppfattar i dina verk. Hur ser du på det?80
-Det har jag inte lagt någon vikt vid. Men det är ju intressant.
Tillfälligheterna, slumpen och det oförklarliga är viktiga inspirationskällor för Cecilia Edefalk, och det blir tydligt i den här sviten. Hon är förvisso en konceptuell konstnär, men leds av intuitionen och fascinationen för det gåtfulla andra som omger oss, den osynliga världen. Venussviten är för mig ett tydligt exempel på en nyromantisk hållning hos konstnären.
Vad menas med det?
En öppenhet för känslor och intuition som verktyg för att skapa utifrån en idé som kommit till henne, ofta av en slump, av ett gåtfullt möte. Här skedde mötet i en nattlig trädgård i London under ett starkt, blåaktigt ljussken lystes allt upp och blev som förklarat.
7. Minne (2010)
Förlagan till Edefalks skulptur var en enkel träbock; ett hjälpmedel som används vid finputsning av bronsskulpturer. En stabil konstruktion med träslåar monterade i hörnen.
Varför denna titel? Under antiken var minneskonsten en av de sköna konsterna. Edefalks skulptur i brons med en yta av silvernitrat är skrovlig och lite medfaren av tiden. Lager av tid, rum och minne avspeglas i verket.Ofta är Edefalk, som gärna upprepar och varierar sina motiv, intresserad av den konstnärliga processen i sin konceptbaserade konst.
Kanske ville hon här undersöka hur bronsskulpturen ursprungligen kom till, dvs med hjälp av detta verktyg? Här är rymden och tomrummet centralt, och en lika viktig storhet som själva skulpturen. 81
”Jag tycker om att arbeta i ett rum där det är möjligt att skapa en oändlig rymd,” säger Cecilia Edefalk i samtal med Bernhard Fibicher.
Konstnären ”återvinner” föremålet och ger det en ny existensform. ”De frånvarande 82 historierna blir förevigade i brons.” Man frågar sig vilka verk har en gång i tiden bearbetats på den här ställningen? Vad hände med dem?
Jag tänker på Cy Twombly, vars skulpturer ofta är gjorda av gips, trä eller järn med små emblematiska inskrifter eller symboler. Hos Edefalk finns ingen text men väl linjer och
Grabner, The Art Institute of Chicago, (utställningspublikation), 2004.
79
Intervju med Cecilia Edefalk, 2021-02-21, Bilaga II.
80
Fibicher, Kunsthalle Bern.
81
Maskros -Dandelion, Meschede, s 11.
82
streck som formats av tiden. Också dessa tecken vill säga något till en sentida betraktare.
Man måste gå runt skulpturen och närma sig den från olika håll och vinklar.
Verket ”Minne” blir en tidsbehållare, som inte bara innehåller tiden, som konstnären lagt ned, utan också skulpturarbetets historia. 83
Edefalk arbetar ofta med minnet, med hågkomster som delas av alla. Verket är taktilt i den bemärkelsen att det inbjuder till att man ska ta på det, känna på den mjuka och skrovliga ytan, låta fingret följa konturerna.
En plats för minnen och drömmar.
Lars Norén skriver i sin dagbok: ” Det jag ser i konstverket skiljer sig naturligtvis från det som finns i det, men det finns ändå där.
Minnet av de döda ekade som en transcendens , nästan som en besvärjelse; en besvärjelse utan mål.84
8. Birch Mask (2012)
En mask av den romerske kejsaren Marcus Aurelius, gjuten i brons. Masken balanserar på ett antal smala spröt, som flyter ut i en plastisk massa på ett podium. Ur huvudet sticker en avgjutning upp av en nedhuggen björk.
Ögonen är himmelsblå och stirrar mot fjärran. Det lockiga håret är vitt med inslag av koppar. Samma färger som björken, där barken delvis slittis loss.
Edefalk har gjort flera liknande skupturer. Ibland har kopparen ärgats och verket har fått en grön patina. Sättet att använda antika fragment i konsten leder enligt Friedrich
Meschede tillbaka till 70-talets italienska konst och Giulio Paolini, som för första gången introducerade ett antikt fragmenet i verket ”Elegy” som visades på Venedigbiennalen.85 Edefalks björkgren handlar i en konnotativ bemärkelse om mimesis, en imitation av naturen som ett sätt att urskilja björkens reproducerbara fragilitet, och skörheten hos en berättelse som riskerar att gå förlorad om den inte gestaltas. 86
Cecilia Edefalk visar i detta verk att hon är en berättare. Genom att foga samman skilda delar ur natur och mänsklighet till en helhet, visar hon på ett slags processuell berättelse, däer betraktaren får vara med i ateljén och följa förloppet.
Kring 1914 förändrades synen på vad en skulptur kan vara i och med Marcel Duchamps ” ready-mades.” Det var industritillverkade objekt som bara kunde förstås som konst i ett speciellt sammanhang. Den klassiska skulpturen ersattes av en kontextualisering, inte sällan i form av rumsliga installationer.
ibid.
83
Norén, Dagbok 2015-2019, s 42.
84
, Maskros-Dandelion, Meschede, s 12.
85
ibid s 12.
86
Det är i krocken mellan dessa två tradiitoner skulptören Edefalk arbetar. Hon använder sig av ett klassiskt motiv; ett antikt huvud, en berättelse som förs vidare. Men dessa motiv laddas med en personlig berättelse , där hennes tredimensionella verk förhåller sig till rummet som en scen där de uppförs. 87
Vad berättar då Edefalk?
Den avhuggna björken är en tydlig metafor för naturens sönderfall, inte sällan
åstadkommet av människan. Minnet av Marcus Aurelius är lika förgängligt och flyktigt som björkens. Här finns en spänning mellan det eviga- tidlösa och det kroppsliga-förgängliga.
Den andliga dimensionen i detta verk är tydlig. Vi står i förbindelse med något evigt, tidlöst, som vi inte kan greppa, men bara ana i den skira skönheten hos den fällda björken.
Också vi är en del av naturens kretslopp.
9. The Dandelion (2012)
En hand håller en utblommad maskros på ett silvergelatintryck.
Ur det textbaserade verket ”The Dandelion”: 88
”May I speak to you?!”
”Of course.”
”You humans just bevome more and more. Take over everything. We have good intentions. That was all. Good-bye.”
En utblommad maskrosboll. Cecilia Edefalk säger i en intervju i DN:Maskrosbollen har ju potentialen till liv och samtidigt är det att den håller på att försvinna, innehåller ju ett kretslopp i sig.”89
”I min ateljé har jag massor av maskrosor. Det står för nåt som är roligt att måla, också något som har låg status, som många inte tycker om fast de är så fina.”
Maskrosbollen har en rund form och är halvtransparent. En symbol för livets kretslopp.
Den har något upplyft över sig, en viktlös transcendental laddning, eterisk men ändå konkret.
Konstnären Piet Mondrian (1872-1944) var liksom Hilma af Klint inspirerad av teosofin och målade många blommotiv. Hans Krysantemum från 1900 är liksom Edefalks
maskrosboll utbruten ur sitt sammanhang och förstorad för oss så att den framstår som en bild av ett mikrokosmos- den lilla världen i den stora.90
Maskrosbollen är inte enbart dekorativ. Den, liksom Mondrians krysantemum ingår i en romantisk tradition där blomman står i brytpunkten mellan liv och död. Ett uttryck som faller tillbaka på 1800-talets andliga spekulationer, litterärt hos Goethe och i bildkonsten med Mondrians krysantemum och Van Goghs solrosor som emblematiska verk i mystikens
ibid s. 12
87
Edefalk, Fotografi 227 månader, s 128.
88
DN 2016-10-05
89
Rosenblum, s 178.
90
värld. Kanske kan vi genom Edefalks maskrosbollar få en glimt av den andliga verklighet som upptog Rudolf Steiner. Han menade att blommans liv speglade makrokosmos. 91 Edefalk står nära naturen, som hos henne är besjälad. Hennes maskrosserie ”visar upp naturens fascinerande konstruktionskraft, samtidigt som de illustrerar övergången från ett tillstånd till ett annat. Därmed är de en tydlig metafor för naturens sönderfall.”92
Maskrosbollen , så ömtålig där den ligger i handen, existerar i spänningsfältet mellan det efemära och det eviga.
10. Weeping Birch Branch (2016)
Den gråtande björkgrenen, inspirerad av ett nedsågat träd på grannens tomt, vilar vertikalt på golvet. En målning av grenen i tempera är ställd mot väggen, bakgrunden är
jordfärgad. Båda verken i denna installation är stora; 150x150cm. Det utgör en del av en svit om tre verk med upprepningar av samma motiv; Weeping Birdch (2010) i tempera och med björkpollen från hängande grenar, samt Min andra björk (2016) där konturerna av den horisontala björken är skugglika och utan pollen- på väg att upplösas i intet.
Weeping birch branch är förmodligen en glasbjörk, eftersom den har en vitare stam.
Björken i kulturhistorien står för något genuint svenskt- ”röd lyser stugan bakom hängbjörkens slöja” - och för sommar, glädje och ljus. Den finlandssvenske skalden Zacharias Topelius har skildrat vad som kan hända under björken i månskenet i dikten ” Björkens visa.” Som symbol för spirande kärlek och vår är björken flitigt använd. Men här, hos Cecilia Edefalk, står den liggande björken, kullvält, avsågad, för något annat. Min konnotativa analys säger mig död och fragmentisering. Verket är en hyllning till trädet likaväl som en reflektion över minne och sörjande.93
”Edefalks vision of the spiritual interconnectedness between all elements appear mirrored in both form and content, establishing a methodological act of conjuring and recalling those systems of remembrance and memory.”94
Edefalks esoterik upprättar samband mellan alla naturens element. Den sträcker sig bortom det begreppsliga och ger röst åt vår egen tid genom osynliga förbindelsetrådar med minnets labyrinter.
Så blir ”Weeping birch branch” en elegi över något som gått förlorat, kanske en tid när allt levande hängde samman i ett holistiskt synsätt, innan rovdriften på naturen, skövlingen av skogarna och miljöförstöringen hade satt sina spår. Kanske är den en liggande totempåle till minne av alla dem som vi sörjer. Och en påminnelse om att vi hör samman med något större.
ibid s 180.
91
Maskros-Dandelion, Meschede, s 13.
92
Gladstone Gallery, (utställningspublikation), 2010.
93
ibid.
94
