Omvärldsanalys
Global katastrofmedicin och internationella insatser
Nationellt kunskapscentrum i global katastrofmedicin och internationella insatser på uppdrag av Socialstyrelsen
Tidsperioden januari 2021 – oktober 2021
Introduktion
Detta är den första omvärldsanalysen inom kunskapsområdet som produceras av Nationellt kunskapscentrum i global katastrofmedicin och internationella insatser på uppdrag av Socialstyrelsen. Syftet med analysen är att upprätthålla och utveckla expertis, samt att förse målgruppen med en aggregerad lägesbild och lägesanalys, inklusive förslag till inriktning gällande svensk katastrofmedicinsk beredskap inom kunskapsområdet. Omvärldsanalysen utgår från Kunskapscentrumets leveranser (omvärldsbevakningar 1 och 2, forskningsöversikten), samt deltagande i nationella och internationella expertnätverk som kunskapscentrumet deltagit i eller tagit del av. Omvärldsanalysen inkluderar händelser och insatser under tidsperioden januari 2021 – oktober 2021. Författarna svarar för innehåll och slutsatser.
Ett ökande intresse för kunskapsområdet till följd av pandemin
Covid-19-pandemin har visat att utbildning, forskning och policyarbete inom området ”global katastrofmedicin och internationella insatser” är essentiellt för att bygga beredskapen inför kommande hälsokriser. För närvarande kan vi se att det startas flera initiativ, både på nationell och internationell nivå, som strävar mot att förebygga en hälsokris som covid-19, men att samtidigt ha beredskap för andra typer av katastrofer utifrån ett ”all hazard1”-perspektiv.
Pandemiförebyggande, pandemiberedskap och pandemiinsatser är en global prioritering i skrivande stund. Här följer några exempel på initiativ som nyligen har startats inom området:
• HERA - Europeiska myndigheten för beredskap och insatser vid hälsokriser
En ny EU-myndighet ska stärka den europeiska hälsounionen och förbättra beredskapen och insatserna vid allvarliga internationella hälsohot. HERA ska se till att det snabbt finns motåtgärder att tillgå och fördela. Under pandemin har det blivit uppenbart att det behövs samordnade EU-insatser vid hälsokriser. Det finns brister när det gäller framsyn, till exempel när det gäller efterfråge- och utbudsfaktorer, beredskap och insatsverktyg.
• WHO Hub for Pandemic and Epidemic Intelligence
WHO:s nya initiativ med geografisk placering i Berlin har uppdraget att förse världen med bättre data, analyser och beslut för att upptäcka och reagera på hälsokriser.
• Health Emergency and Pandemic Science Center vid Karolinska Institutet
Covid-19-pandemin har visat att vid akuta hälsohot och pandemier måste universitet och högskolor ha förmåga att snabbt kunna ställa om sin forskning, utbildning och övriga verksamheter för att bidra till att lösa akuta behov. Det nya centrumet ska använda multidisciplinära och multisektoriella förhållningsätt inom forskning och snabbt kunna rycka in med expertis i händelse av hälsokriser.
1 All hazard syftar på att adressera samtliga risker, hot och övergripande kontext i en given situation
Överlappning av områdena global katastrofmedicin och svensk beredskap
Till följd av covid-19-pandemin har kunskapsområdena global katastrofmedicin och internationella insatser fått en ny och tydligare betydelse för svensk katastrofmedicinsk beredskap. Dessutom finns det ny en överlappning av områdena som inte varit lika märkbar tidigare.
Behovet av kompetens inom katastrofmedicin har under Covid-19-pandemin på nytt satts i blixtbelysning i Sverige. Pandemin har tydligt visat att sjukvårdspersonalen spelar en viktig roll för at hantera den ökade belastningen som skapats inom hälso-och sjukvård. Det har också blivit tydligt att svenska läkare, sjuksköterskor och annan vårdpersonal behöver ha grundläggande kunskaper gällande krishantering och om hur svensk sjukvård organiseras och ställs om vid särskilda händelser och pandemier.
Här följer exempel på erfarenheter från globalt kris- eller katastrofmedicinskt arbete som kan stärka den svenska beredskapen:
• Insatser som rör kliniskt arbete utomlands bidrar inte bara med att fylla stora vårdbehov utan kan även ge breddad kompetens och ökad förståelse för andra kulturer, sjukdomspanoraman och hälsopåverkande faktorer. Det är erfarenheter och lärdomar som kan vara mycket värdefulla för den svenska hälso- och sjukvården. Lärdomar från insatser under ebolautbrottet i Västafrika kunde tillämpas på covid-19-pandemin i Sverige.. Hälso- och sjukvårdspersonal som har arbetat med Läkare utan Gränser under ebolautbrottet i Västafrika 2014–2015 och i Kongo (DRK) 2018–2020 har under pandemin fått användning av de erfarenheter och den kunskap de tog med sig hem till Sverige. Bland dessa erfarenheter inkluderas exempelvis ”triage” – kunskapen om att sortera efter vårdbehov – och förmågan att värna patientsäkerhet och hålla personalen och hälsoinstitutioner fria från smitta (”Infection prevention control”).
• Att arbeta i en låginkomstkontext med begränsade resurser kan i högre grad medföra svåra etiska val än vad svensk hälso- och sjukvårdspersonal möter i en ”vanlig”
vårdkontext där resurserna inte är begränsade. Men under pandemin, när vården blev tvingad till att ställa om och prioritera bland svårt sjuka patienter, tvingades vårdpersonal fatta svåra etiska beslut vilket utsatte dem för moralisk stress. Moralisk stress kan uppstå i situationer där de beslut och prioriteringar som känns moraliskt rätta att göra inte är möjliga att genomföra.
• Ett annat exempel på överlappning av kunskapsområdena var byggandet av ”fältsjukhuset” i Älvsjö där sjukvårdspersonal i Region Stockholm och som hade fälterfarenhet från insatser med Läkare utan Gränser drev uppbyggandet och använde
sig av erfarenheter från andra globala hälsokriser. Erfarenheterna kom bland annat till del gällande; uppbyggnad av fältsjukhuset, utbildning i infektionsprevention, samt krisstöd för vårdpersonal.
Analys av händelser och insatser under tidsperioden
Covid-19 pandemin
Analys av globala folkhälsoinsatser mot Covid-19
I Omvärldsbevakning 1 och 2 beskrev KcKM den globala utvecklingen av covid-19-pandemin och insatser för att bekämpa pandemin. Det har gått nitton månader sedan Världshälsoorganisationen (WHO) förklarade att utbrottet av covid-19 utgör en pandemi och vissa slutsatser och lärdomar kan dras kring folkhälsoinsatserna och kring vilka åtgärder som fortfarande behövs för att motverka pandemin. Den 30 juni 2020 tillsatte den svenska regeringen en kommission, Coronakomissionen, för att utvärdera de åtgärder som vidtagits för att begränsa spridningen av covid-19. Den 29 oktober 2021 överlämnar Coronakommissionen sitt andra delbetänkande ”Sverige under pandemin” till Socialdepartementet. I en global kontext, nämns här två rapporter som har utvärderat globala åtgärder och insatser för att motverka covid- 19-pandemin; Slutrapporten från WHO:s panel för pandemiberedskap, Independent Panel for Pandemic Preparedness and Response (IPPPR) och EU-kommissionens rapport ” Drawing the early lessons from the COVID-19 pandemic.
Den oberoende panelen, IPPPR, inrättades av WHO:s generaldirektör som svar på World Health Assembly resolution 73.1. Panelen granskar de erfarenheter och lärdomar som dragits av den av WHO samordnade internationella hälsorelaterade insatsen mot covid-19. I maj 2021 presenterade panelen sina resultat och rekommendationer för åtgärder för att bekämpa covid- 19-pandemin och för att se till att framtida utbrott av smittsamma sjukdomar inte blir en ny katastrofal pandemi.
Den oberoende panelen har kommit fram till att många av världens länder inte hade den beredskap som krävdes för att få stopp på spridningen. Alldeles för många länder – även flera av de rikaste i världen – tonade ner forskningsbaserad kunskap, förnekade sjukdomens allvar och dröjde med viktiga åtgärder. Inte förrän intensivvårdsavdelningarna runtom i världen blev överfyllda satte länderna in åtgärder, och då var det enligt panelen redan för sent att stoppa pandemins förödande effekter.
De länder som hittills varit mest framgångsrika i att bekämpa covid-19 baserade nationella insatser på lärdomar från tidigare utbrott och/eller hade insatsplaner som anpassades. De lyssnade till vetenskapen, ändrade kurs vid behov, engagerade civilsamhällen och kommunicerade öppet och konsekvent. De som lyckats bäst i kampen mot pandemin är de länder som haft egna erfarenheter av dödliga farsoter som till exempel SARS. De agerade tidigt och satte in kraftfulla åtgärder för att skydda sina befolkningar mot smittan.
Öppna data och öppet vetenskapligt samarbete var centrala för varning och respons. Till exempel ledde delningen av genomsekvensen av det nya coronaviruset på en öppen plattform fort till det snabbaste skapandet av diagnostiska test i historien. Det rekordsnabba framtagandet
av vaccin är ett annat lyckosamt resultat av global samverkan bland forskare och industri. Att fördelningen av vaccinet inte är rättvis är dock ett problem som belyses mer nedan.
Här följer några viktiga rekommendationer från panelens rapport som är relevanta för den svenska hälso- och sjukvårdens katastrofmedicinska beredskap:
• Flytta ansvaret för beredskap och hantering av pandemier till den högsta politiska ledningen. Etablera ett nytt globalt råd för hot mot hälsan – ”Global Health Threats Council” – som leds av stats- och regeringschefer.
• Stärk WHO:s oberoende, mandat och finansiering. WHO måste etablera att globalt system för övervakning av hotfulla utbrott som kan resultera i pandemier, och snabbt kunna skicka experter till olika länder för att utreda pandemihot och globala hälsokriser.
• Investera i förebyggande strategier för att undvika nästa hälsokris. Alla regeringar i världen uppmanas att uppdatera sina strategiska planer för att stoppa hälsokriser och pandemier.
• Ett nytt flexibelt och snabbt övervaknings- och varningssystem för epidemier och hotande pandemier måste skapas.
• Skapa ett system för smidiga leveranser av vaccin, läkemedel, diagnostik och nödvändig vårdutrustning.
• Starta en International Pandemic Financing Facility för att snabbt mobilisera finansiering av åtgärder som behövs i en akut global hälsokris.
• Stats- och regeringschefer måste utse nationella pandemikoordinatorer som har i uppdrag att leda det förebyggande arbetet och hanteringen av en hotande pandemi.
Den 6 juni 2021 presenterade även EU-kommissionen en rapport med titeln” Drawing the early lessons from the COVID -19 pandemic” över de lärdomar man hittills dragit från pandemin och hur man i framtiden kan stå bättre rustad för liknande händelser.
Här följer några viktiga slutsatser från rapporten som är av relevans för den svenska hälso- och sjukvårdens katastrofmedicinska beredskap:
• Snabbare upptäckt och bättre insatser kräver att hälsosituationen övervakas globalt och att Europas system för att samla pandemiinformation förbättras.
• Tydligare och mer samordnade vetenskapliga rekommendationer skulle underlätta beslutsfattande och kommunikation med allmänheten. EU bör utse en europeisk chefsepidemiolog och motsvarande styrningsstruktur före årets slut.
• Bättre beredskap kräver kontinuerliga investeringar, granskningar och utvärderingar.
EU-kommissionen bör ta fram en årlig rapport om beredskapsnivå.
• Krisverktyg måste kunna sättas in snabbare och vara lättare att aktivera. EU bör inrätta en ram för aktivering av ett europeiskt undantagstillstånd till följd av pandemi och en verktygslåda för krissituationer.
• Det behövs fler samordnade åtgärder. Europeiska hälsounionen bör antas snabbt, före årets slut.
• Offentlig-privata partnerskap och starkare leveranskedjor behövs för att garantera ett flöde av nödvändig utrustning och läkemedel.
• EU bör fortsätta vara ledande i de globala insatserna, framför allt via Covax, och stärka den globala hälsosäkerhetsstrukturen genom att leda arbetet med att stärka WHO.
• En mer samordnad och väl utarbetad strategi för att bekämpa felaktig och vilseledande information bör tas fram.
Analys av vaccinationsfördelningen
Vi har skrivit om den globala fördelningen av vaccin mot covid-19 i Omvärldsbevakning 1 och 2. Vissa slutsatser kan dras från processen att fördela vaccinationsdoser globalt.
Närmare hälften av världens befolkning har fått minst en dos av vaccin mot covid-19, mindre än två år innan pandemin startade, men endast 3,1 % av befolkningen i låginkomstländer (där 10 % av världens befolkning bor) har fått minst en dos. Snedfördelningen av vaccin har en negativ påverkan på pandemin eftersom fler mutationer kan uppstå ju längre viruset cirkulerar.
De ekonomiska konsekvenserna av nedstängningar i låginkomstländer fortsätter varvid vanlig hälsovård inte fungerar. Men framför allt riskerar snedfördelningen fler dödsfall av hälso- och sjukvårdspersonal och riskgrupper som skulle kunna förhindras. Det är av högsta vikt att vaccinera vårdpersonal så att vården kan hållas i gång och samtidigt stärka hälsosystemen så att covidvaccinering inte stjälper barnvaccinationerna, som redan minskat med upp till 70 procent. Enligt siffror från John Hopkins-universitetet så har minst fem miljoner dött i covid- 19, medan pandemins indirekta effekter på hälsan hamnat i skuggan av dess direkta effekter.
För närvarande är det bilaterala donationer från höginkomstländer och doser från Covax vaccinprogrammet som skapar tillgång till vaccin för länder utan egna kontrakt med läkemedelsföretag eller produktionsförmåga. Sammanlagt har 245 miljoner doser distribuerats till låg- och medelinkomstländer via programmet. Men när Indien i april införde exportförbud på vaccin, för att snabbare kunna förse sin egen befolkning, sinade tillgången för Covax. Andra problem har varit tillverkningstakten av vaccin från Johnson & Johnson och Astra Zeneca, samt att rika länder tidigt skrev kontrakt med läkemedelsbolagen, vilket gjorde det svårt för Covax, Afrikanska unionen och enskilda länder att få tag på vaccin.
Även om man lägger ihop Covax-leveranser med bilaterala donationer och enskilda länders inköp kommer Afrika inte att nå upp till de globalt satta målen att 40 procent av befolkningen ska vara vaccinerad i slutet av 2021. Sydafrika och Indien lade i oktober 2020 fram ett förslag till världshandelsorganisationen (WTO) om att länder ska kunna frångå immaterialrätten för att importera eller tillverka generiska vaccin, läkemedel och tester mot covid-19 under pandemin.
EU och däribland Sverige har ställt sig emot detta förslag.
Men det är inte bara bristen på vaccindoser som försvårar vaccinationsprocessen i låginkomstländer. Under de närmsta sex månaderna kommer det sannolikt inte vara bristen på
vaccin som avgör om man vaccinerar eller inte, snarare brist på resurser att genomföra vaccinationer. Att kunna vaccinera en hel befolkning och kommunicera kring vaccinet kräver ett starkt hälsosystem. Det behövs extra hälso- och sjukvårdspersonal för att vaccinera, logistik för att distribuera doserna och det krävs olika lagrings- och transportbehov, särskilt när det gäller kyltransport- och kyllagringskapaciteten.
I många låginkomstländer ses covid-19 heller inte som ett lika akut hot som malaria, hiv och tuberkulos, tre sjukdomar som skördar mångdubbelt fler dödsoffer i Afrika. Under 2021 var dödsfall på grund av covid-19 den 24:e vanligaste dödsorsaken medan det i höginkomstländer var den näst vanligaste. En förklaring, förutom annorlunda demografi och andra faktorer var att covid-19 inte är synlig i många låginkomstländer eftersom testkapaciteten och dödsfallregistreringen är låg.
Vaccinationsmotståndet
Tillgång till covid-19-vacciner blev en verklighet för medel-och höginkomstländer under 2021.
Men det finns markanta skillnader mellan länder som är öppna för vaccin och de som inte är det. I flera länder är vaccinmotståndet stort, även inom EU, som till exempel i Bulgarien där bara 15 procent har fått första dosen, trots intensivt kampanjande från myndigheterna.
Vaccinationsmotstånd är komplext och tros bero på en kombination av en allmän misstro till myndigheter och konspirationsteorier, och motståndet förväntas bestå. WHO inkluderade 2019 vaccinmotstånd i listan över ”Tio hot mot global hälsa”. I en artikel i tidskriften Nature, publicerad 13 maj 2020, analyserade forskare 3 miljarder Facebook-användare varav cirka 100 miljoner är engagerade i vaccinfrågor. Forskarna visade i sina beräkningar att vaccinationsmotståndet i världen kommer att vara större än stödet för vaccinationer någon gång mellan 2030 och 2035 om vi inte aktivt bemöter det.
Den nuvarande pandemin ger en unik inblick i hur snabbt felaktig information om vaccin kan spridas och varför det är nödvändigt att motverka den snabbt och effektivt. Det krävs åtgärder i rätt tid för att hantera nya och framväxande teorier som kan ha en negativ inverkan på förebyggande och kontroll av covid-19 och försvåra ansträngningarna att uppnå hög vaccinationstäckning.
Covid-19-pandemins undanträngningseffekter
Pandemin har medfört omfattande undanträngningseffekter och indirekta hälsoeffekter, både nationellt och globalt. Pandemin har skapat hinder för patienter att få tillgång till grundläggande vård på grund av begränsningar av rörelsefrihet, brist på tjänster, fattigdom på grund av förlorade försörjningsmöjligheter och undvikande av vård på grund av oro för att smittas av viruset.
Exempel på pandemins effekter på hälsoområden:
• En studie från England har visat att antalet kontakter med primärvården för akuta fysiska och psykiska besvär minskade avsevärt efter införandet av restriktionerna 2020. Att försöka bibehålla tillgången till hälso- och sjukvård bör vara en viktig prioritering i framtida folkhälsoplaneringar.
• Covid-19-pandemin har stört den rutinmässiga vaccinationstäckningen för många sjukdomar som kan förebyggas genom vaccinering av barn på global, regional och nationell nivå. I exempelvis Pakistan kunde mer än 40 miljoner barn inte vaccineras mot mässling och omkring 50 miljoner barn saknade vaccinering mot polio 2020.
• En studie i medicintidskriften The Lancet från 2020 visade att utbrottet av covid-19 i Indien hade minskat antalet kvinnor som föder sina barn på sjukhus med 43,2 procent.
• Uppkomsten av covid-19-pandemin har skapat en miljö där många bestämningsfaktorer för dålig psykisk hälsa har förvärrats. En stor studie från 2021 som undersökte 204 länder, visade att av covid-19:s effektindikatorer, närmare bestämt daglig SARS-CoV- 2-infektion och minskad mänsklig rörlighet, var associerade med ökad förekomst av allvarlig depression. Studien uppskattade att de platser som drabbades hårdast av pandemin år 2020, mätt med minskad mänsklig rörlighet och daglig SARS-Cov-2- infektionsfrekvens, hade den största ökningen av prevalensen av allvarliga depressioner och ångestsjukdomar.
Naturkatastrofer
I Omvärldsbevakning 2 skrev vi om skogsbränderna på norra halvklotet och översvämningarna i Centraleuropa som har präglat 2021. Extremväder till följd av klimatförändringar kommer få ökande konsekvenser för området samhällsskydd och katastrofmedicinsk beredskap.
Enligt FN:s meteorologiska organisation har nya vädermönster börjat synas på det norra halvklotet. Klimatförändringen kommer att leda till högre temperaturer, förändrade regnmönster och mer frekventa och intensiva extrema händelser såsom värmeböljor, torka och skyfall. Det är bekant att extremväder, naturkatastrofer och luftföroreningar har förödande konsekvenser för hälsan. Naturolyckor inträffar årligen i Sverige, men problemet med exempelvis översvämningar, ras, skred, erosion, stormar och skogsbränder kommer att bli ännu större i framtiden.
I Omvärldsbevakning 2 skrev vi om dödsfall till följd av översvämningar i Tyskland.
Händelsen belyser riskerna med klimatförändringar för de mest sårbara. Den 15 juli drunknade tolv personer med funktionsnedsättningar som bodde på ett gruppboende i översvämningar i Sinzig i Tyskland, eftersom de inte lyckades evakuera i tid. Sverige har liknande sårbarheter som Tyskland och måste ha beredskapsplaner som kan skydda de mest sårbara i händelse av en
naturolycka. En av Sveriges sårbarheter är en äldre befolkning som är svår att evakuera vid till exempel storm eller strömavbrott.
Komplexa kriser
Jordbävningen på Haiti
I Omvärldsbevakning 2 skrev vi om jordbävningen som drabbade Haitis sydvästra kust den 14 augusti 2021. Humanitärt bistånd till Haiti har tidigare visat bristfälliga resultat och det återstår att se hur insatserna från 2021 kommer att bedömas.
Utvärderingen av hälso- och sjukvårdsinsatsen vid jordbävningen i Haiti 2010 visade att även om insatsen var betydande och flera internationella Emergency Medical Teams (EMT) kom på plats och räddade liv, var flera av dessa inte förberedda för kontexten eller hade fel inriktning för den typ av vård som krävdes. En av lärdomarna från de humanitära insatserna 2010 var att det krävs lokal expertis och lokalt ledarskap för att nå ut till behövande samhällen. Dessvärre kunde vi se exempel på liknande bristfälliga insatser efter jordbävningen 2021 som inte följde internationella riktlinjer för hälsoinsatser i katastrofer. Ett EMT från ett EU-land åkte till Haiti fem veckor efter jordbävningen och satte upp ett fältsjukhus utan kontextkunskaper och utan att upprätta ett samarbete med lokal sjukvårdskapacitet, vilket underminerade det lokala sjukhuset. Vidare blev reguljära humanitära projekt med nutritions- och hälsovårdsinsatser satta åt sidan, då allt fokus hamnade på jordbävningsområdet.
Afghanistan
I Omvärldsbevakning 2 skrev vi om krisen som pågår i Afghanistan just nu.
I Afghanistan pågår det en komplex humanitär kris. Folkhälsoministeriet tar itu med pandemins omfattning vid en tidpunkt då talibanernas maktövertagande har lett till att hundratals miljoner dollar i hälsovårdsbistånd från utomstående grupper har frysts. Många stora givare har omfördelat deras stöd från långsiktig utveckling till humanitärt arbete. Men efter 20 års internationella insatser för att bygga upp en stat i Afghanistan har det utvecklats ett starkt ömsesidigt beroende mellan den afghanska staten och biståndssektorn i landet.
Medicinska humanitära insatser är i regel begränsade till en akut fas, och skiljer sig därigenom från andra typer av biståndsinsatser. Men just nu bevittnar vi nu en situation där Läkare utan Gränsers humanitära mandat riskerar att förändras.
Enbart humanitärt bistånd kommer inte att vara tillräckligt för att ta itu med de omfattande utmaningar som Afghanistans befolkning står inför. Även om tillfälliga lösningar kan hittas för att säkerställa att vissa offentliga tjänster, framför allt hälso- och sjukvård och utbildning, kan fortsätta att tillhandahållas, måste man se bortom tillfälliga lösningar. Att samarbeta med den talibankontrollerade staten är obekvämt för många givare, men internationella givare måste ändå försöka hitta varaktiga lösningar. Utan sådana långsiktiga lösningar kan staten och de
bräckliga systemen för tillhandahållande av tjänster i Afghanistan kollapsa, vilket ökar den afghanska befolkningens lidande och gör det ännu svårare för det humanitära samfundet att tillhandahålla bistånd. Situationen i Afghanistan väcker svåra moraliska och principiella frågor om humanitärt bistånd.
Trender och framåtblickande
Viktigt med ett ”all-hazards” perspektiv
Just nu kan vi se att det startas flera initiativ, både på nationell och internationell nivå, som har som mål att förebygga en liknande hälsokris som covid-19. Även om stärkandet av pandemiberedskapen är positiv så är det viktigt att behålla ett så kallad ”all-hazards perspektiv”.
Begreppet innebär att även om hot/faror har olika ursprung (naturliga, tekniska eller samhälleliga), utmanar de ofta hälso- och sjukvårdssystemen på liknande sätt. Riskminimering, beredskap för nödsituationer, insatser och återhämtning i samhället genomförs vanligtvis enligt liknande modell, oavsett orsak. Nästa globala hälsokris kan vara något helt annat och när vi bygger för framtiden så måste vi bygga ett samhälle som kan stå emot alla typer av hot.
Sendairamverket för katastrofriskreducering 2015–2030 betonar också vikten av att arbetet med katastrofriskreducering är multirisk and multisektoriskt. I ramverket har omfattningen av katastrofriskreducering breddats väsentligt till att fokusera på både naturliga och oavsiktliga människoskapade hot och tillhörande miljömässiga, tekniska och biologiska risker.
Hälso- och sjukvårdspersonal; en viktig byggsten i katastrofmedicinsk beredskap
För att kunna bemöta ”all-hazards” perspektivet i kris- och pandemisk beredskap behövs investering i hälso- och sjukvårdspersonal. Detta gäller utbildning inom katastrofmedicinsk beredskap för svensk personal, men framför allt en välfungerande organisatorisk beredskap som värnar om personalens välmående och kompetens. Pandemin har synliggjort att den viktigaste byggstenen för fungerande hälsosystem är omsorgs- och sjukvårdspersonalen. För att behålla personal och bibehålla kompetens och kunskap behövs en investering i goda arbetsförhållanden, funktionellt ledarskap och organisatoriska stödmekanismer. En framtida kris kommer då lättare kunna hanteras.
Fler interdisciplinära samarbeten
Covid-19 har visat att det krävs interdisciplinära samarbeten för att kunna motverka en hälsokris. Samtidigt som vi vände oss till de biologiska vetenskaperna för att kartlägga virusets arvsmassa och försöka skapa ett vaccin behövde vi också tänka ekonomiskt, miljömässigt, psykologiskt och sociologiskt för att kunna hantera konsekvenserna av utbrottet. Det krävs exempelvis interdisciplinär forskning för att kunna förklara varför konspirationsteorier får fäste hos vissa människor och skapar vaccinmotstånd.
Ett interdisciplinärt tillvägagångssätt kan skapa en bättre förståelse för en hälsokris genom att sammanföra forskare och experter från olika discipliner för att arbeta tillsammans. Ett annat område är i vilken grad munskydd minskar smittspridning. För att bedöma effekten krävs inte bara kunskap om hur små partiklar som filtreras bort av munskydd och stokastiska beräkningar på hur partiklar sprids utan även beteendevetenskaplig förståelse för hur munskydd används och hur det påverkar människors riskbeteende.
Dagens samhällsutmaningar är komplexa och mångdimensionella och kräver expertkunskap från olika områden; medicin, naturvetenskap och samhällsvetenskap, men även andra typer av kunskaper.
Ökad professionaliseringen av humanitära insatser
De senare åren har det skett en ökad professionalisering av internationella insatser. Från att i stort sett varit driven av goda intentioner och solidaritet har det för humanitära insatser i stigande grad tillkommit standarder och ansvarsutkrävande. År 2021 publicerade WHO uppdaterade riktlinjer för hälsoinsatser i katastrofer; ”Emergency Medical Teams” (EMT), som tydliggör minimala standarder för arbete i naturkatastrofer (Blue book), samt i konflikter (Red Book). Dessa båda publikationer kommer vara tongivande de närmsta åren och är referens för alla initiativ som bygger upp både nationella och internationella insatser som ”surge capacity2” i samband med olika typer av katastrofer. Snarare än att ange strukturer för insats (läs fältsjukhus) så utgår EMT från vilken typ av vård som kan ges. Typ EMT 1 (mobil respektive fixed) erbjuder öppenvård, medan EMT 2 erbjuder inneliggande vård inklusive kirurgi och EMT 3 erbjuder ”referral care” dvs mer avancerad våd inklusive IVA-vård. EMT ”Specialised care teams” erbjuder specifik vård inom väldefinierade områden (mödrahälsovård, ortoplastiskvård, brännskadevård etc). Ett paradigmskifte avseende internationella insatser som skett det senaste året är att inte bara låg och medelinkomstländer begärt EMT-hjälp utan att även flera höginkomster i EU också gjort det. EMT-systemet utvecklades framför allt för att ge stöd till resursknappa länder, men i och med covid-19-pandemins betydande effekter på hälsovården även i höginkomstländer, har EMT betydelse för stötta alla jordens länder vid katastrofer bekräftats.
2 Surge capacity syftar på möjligheten att öka kapaciteten vid katastrofer och stora olyckor
Infoga en bild eller ett diagram som kan illustrera texten och
lätta upp dokumentet
Karolinska Institutet 171 77 Stockholm
Karolinska Institutet är ett av världens ledande medicinska universitet med visionen att på ett avgörande sätt bidra till att förbättra människors hälsa.
I Sverige står Karolinska Institutet för den enskilt största andelen
medicinsk akademisk forskning och har det största utbudet av medicinska utbildningar. Varje år utser Nobelförsamlingen vid Karolinska Institutet mottagare av Nobelpriset i fysiologi eller medicin.
