FÖR VISSA ET VAL;
FÖR ANDRA ETT MÅSTE
Att skapa sitt eget rum i staden och överleva i systemet utanför systemet.
Alla platser du passerar varje dag utan att notera. Jag tycker att vi ska ta över dem, tillsammans och göra dem till våra. Genom att utnyttja strukturer som redan finns kan vi skapa nya rum, med gemensamma uttryck där vi delar på
utrymmet. Vi kan hänga här under bron, för det är vårt rum nu.
Anna Märta Danielsson BA Inredningsarkitektur och Möbeldesign, Konstfack VT 2016
Innehållsförteckning
INLEDNING Inredningsarkitektur Offentlig plats
Att ta plats För vem och hur?
METOD
Omhändertagande - att återvinna Samarbete och gemenskap
PROCESSEN
#1 Hur långtifrån är tillräckligt nära
#2 Värme
#3 Att ta (sin/sitt-) plats
#4 Om vi inte vill passa in? Rörelsen
#5 Villkorslöst delande
#6 Att ta hand om det som finns
#7 Ånghästparken - slutet och början REFLEKTIONER
11 1-22-3 4-5 55 6 6-76 10-128-10 13-1413 14-15 16-17 17-18
INLEDNING
Det här projektet handlar om att ta tillbaka platser; att ta tillbaka och att ta över. Hur umgås vi i stadsrummet idag? Hur vill vi umgås?
Finns det möjliga alternativ till hur det ser ut idag? Varför finns det så få platser utomhus som vi kan hänga på året runt, dygnet runt?
Varför finns det inga värmestugor i staden? Det här projektet handlar också om att se det som vi lätt glömmer bort och avfärdar som
oanvändbart; värdelöst. Hur vi kan ta hand om oss själva genom att ta hand om det vi har tillsammans, och varandra. Att bry sig om det som redan finns är att skapa.
Det mesta som byggs idag byggs med ett komersiellt mål, pengar ska omvandlas till mer pengar. Vare sig det handlar om förädling av en råvara som kan användas i byggindustrin, eller om en renovering av ett bostadsområde. De flesta offentliga platser som byggs om har
kommersiella aktörer inblandade och mer ofta än sällan planeras affärsverksamhet in i en plats program.
Idag är många av våra vanligaste mötesplatser i staden rum som du
behöver betala dig in i; platser som kaféer, restauranger, barer, eller rum som förväntar sig att du ska konsumera; som gallerior och butiker, fler och fler offentliga platser tas över av kommersiella intressen genom reklam, butiker
Inredningsarkitektur
Som inredningsarkitekt skapar jag förutsättningar för rum och ser rum som situationer där aktiviteter kan uppstå. Jag använder mig av,
ordnar, system som redan existerar för att bygga vidare på och förändra där systemet kan förbättras och ge andra förutsättningar som gynnar oss som individer och grupp. Jag kan inreda småskaligt; ställa en möbel på en plats för att uppmuntra sittande. Jag kan också inreda storskaligt;
genom kartläggning av system, ett slags ordnande av redan existerande strukturer för att visa på möjligheter en plats kan ha.
Offentlig plats
Begreppet offentlig plats har ingen helt entydlig definition, men enligt 1 kap. 2 § Ordningslagen rör det sig om allmänna vägar, gator, vägar, parker, torg och andra platser som i detaljplaner redovisas som allmän plats (oftast berörs även bostadsområden och öppna innergårdar mellan bostadshus), andra landområden och utrymmen inomhus som används av all- mänheten. Till exempel räknas ytorna mellan butiker i en galleria som offentlig plats samt tåg- och busstationer. Andra offentliga rum inom- hus som inte kostar att använda har ofta andra tydliga normer som måste följas, det kan vara bibliotek, kyrkor, alltså platser som ändå inte är avsedda för att användas fritt, utan har specifika funktioner som ofta är stillsamma och inte inbjuder till speciellt mycket interaktion mel- lan besökare.
1
Om en bryter mot de normer som respektive plats har finns det ofta
anställda (vakter) som har i uppgift att avvisa personer från platsen, trots att dessa kanske egentligen inte bryter mot någon lag utan bara genom sin existens, utseende, beteende gör andra obekväma.
“Disorientation involves failed orientations: bodies inhabit spaces that do not extend their shape, or use objects that do not extend their reach. At this moment of failure, such objects “point” somewhere else or they make what is “here” become strange. Bodies that do not
follow the line of whiteness, for instance, might be “stopped” in their tracks, which do not simply stop one from
getting somewhere, but change one’s relation to what is “here.”... an effect of being “out of place” is
also to create disorientation in others” p.160 “Queer phenomenology”
Sara Ahmed
Även folkparker och andra liknande platser som finns har ofta krav på organiserade aktiviteter och är svåra att få tillgång till när och hur en vill. De platser i staden som är öppna för mer oplanerade och kanske livliga aktiviteter är oftast utomhus, öppna platser utan skydd eller andra nödvändigheter som värme eller toalett. Och om toaletten finns kostar den nästan alltid pengar. Varför är det så? Varför har vi inte rum i städer idag där vi kan umgås och hänga under en längre tid utan krav på konsumtion? Jag tänker på mig själv, mina vänner och bekanta som sällan eller aldrig är i stan för att tex. fika, vissa för att de inte har råd andra för att de inte tror på det system som utgör städer idag, det kapitalistiska systemet, eller en kombination av båda.
Att ta plats
Platstagandet i sig är viktigt för mig för att förstå hur en kan interagera med en plats, och göra den till sin. I en stad finns det många anledningar till att känna sig bortglömd, ovälkommen och otrygg.
För mig är ett första steg till att känna mig bekväm i stadsrummet att omge mig med människor jag tycker om. Det mesta känns enklare,
roligare och tryggare om en inte är ensam. Det handlar också om att skapa den plats en själv drömmer om, att se att det som finns inte räcker till eller känns rätt.
Den byggda omgivningen ger oss indikationer på hur vi kan röra oss;
väggar som helt sätter stopp för förflyttning till andra sidan; murar, stängsel och staket som beroende på höjd, utformning etc. ger oss ett hinder att antingen acceptera eller ta oss förbi. Vissa hinder kan vara så subtila att de bara ger en indikation på vad som förväntas av oss, en skylt eller en linje kan säga att vi är oönskade. Det finns också osynliga hinder, hinder som inte enbart handlar om den byggda
arkitekturen. Dessa mer subtila gränser som efterföljs bara på grund av sociala konventioner och de normer vårt samhälle förlitar sig på. Det
Men hur användbar är dessa rum om du, på grund av normer inte kan ta dig in? (BARBED WIRE p xi-xii) Idag är stadsrummet till stor del byggt och begränsat av kapitalismens normer. Du kommer inte in om du inte betalar för dig. Allt från nyttjande av kollektivtrafik till det byggda är villkorat att du får vara där om du har ett ekonomiskt kapital att röra dig med. Kapitalismen bygger på en konstant tillväxt, pengar investeras i något som vid till exempelvis försäljning genererar ännu mer pengar.
Rum som bygger på ekonomiska transaktioner, vare sig det handlar om att betala för aktiviteten i sig eller för att ha ett rum att umgås i.
I min mening är detta inte en hållbar stad; en stad som är byggd för konsumtion; en stad som är byggd för den som kan konsumera. Den som inte betalar för sig blir därmed oönskad och förpassad till de
överblivna utrymmena som finns. Dessa utrymmen kan vara parkbänkar, trappor, torg, utomhusgym, lekparker m.m. Ofta erbjuder inte dessa platser speciellt mycket variation och heller inte en möjlighet att nyttjas året runt eller en större del av dygnet, på grund av t.ex.
klimat. Detta hindrar oss att röra oss fritt i stadsrummet, och villkoren är definierade av det kapitalistiska systemet.
Detta gör ofta att rum som byggs för ett vinstsyfte är med påkostade, omhändertagna, för att det finns någon med ekonomiskt intresse i att människor faktiskt ska trivas där, medan andra rum, blir mellanrum som glöms bort. Dessa mellanrum har på sin höjd en soptunna och någon typ av sittplats, men utan kreativitet, lekfulhet eller annat som kan få dem att kännas härliga att vistas på. Som Catharina Töhrn uttrycker det
”definitionen av utveckling har förändrats från att handla om socia- la satsningar till något rumsligt, sk. ”uppgraderingar” av det fysiska rummet.” Och hur vissa helt glöms bort eller ignoreras i förändrings- processen. Hur begrepp som “otryggt och sunkigt” är sådant som används på platser och hur detta kan byggas bort (catharina töhrn, föreläsning på cyklopen 17 mars 2016)
https://www.mixcloud.com/sifav/den-urbana-fronten-f%C3%B6rel%C3%A4s- ning-med-catharina-th%C3%B6rn/
Det finns flera lokala exempel på
försök till ett annat system för att skapa rum, kulturhuset Cyklopen i Högdalen är en plats där flera olika
grupper samlas under samma tak med olika aktiviteter, Sifav (Söderords Institut För Andra Visioner) som är en
konstnärsgrupp för att ge andra än makthavare och köpstarka grupper inflytande över stadsutvecklingen.
http://sifav.org
utdrag från stadsomvandlingsparlören
SIFAV, 2014 3
För vem och hur?
Jag tänker på den som aldrig kan, eller den som inte vill, den som vill men inte känner att den får, inte är välkommen. Att ha råd är inte ett antingen eller, vissa har det alltid, andra ibland medan vissa aldrig har det. Det är i grunden ett politiskt ställningstagande att inte vilja konsumera så mycket, och det är inte svårt att komma runt idag med tex. dumpstring, delande av objekt, byta saker med varandra, laga sådant som går sönder mm. Men när det kommer till att bara spendera tid på en plats som inte är hemma blir det svårare. Hur kan vi återta det offentliga stadsrummet och göra det till vårt, göra det till en levande plats där människor vistas och inte bara transporteras mellan
hem-arbete-konsumtion?
”for too many people, urban living consist of mindless travels between work, shopping and home, obvious to the countless wonders a city
offers. Most people think the only worth looking at in cities and towns are those safe and sanitized attractions that require admission fee...
Rather than passively consuming entertainment, urban explorers
strive to actively create authentic experiences, by making discovers that allow them to participate in the secret workings of cities and structures, and to appreciate fantastic, obscure spaces that might otherwise go completely neglected” Hacktivism 2008 von Busch, Otto En mer tillgänglig och öppen stad, även för den som inte konsumerar, tror jag skulle göra att vi såg varandra bättre, och såg vad vi
faktiskt delar med varandra. Jag tror vi skulle möta dem vi sällan ser och uppleva det vi inte märker om vi inte var lika indoktrinerade i vilka rum vi kan umgås i och vad de måste erbjuda. Min förhoppning är att vi tillsammans kan se vad vi har och tillsammans tar hand om det.
De ”uppgraderingar” som görs kostar och resulterar ofta i att de boende i staden får vara med och betala. Detta är vad som kallas för
gentrifiering. På senare tid har medborgardialoger blivit mer och mer populära, olika forum för att öka påverkan från de boende i en stad eller område, men ofta kritiseras detta på grund av vilka det är som tillfrågas, under vilka förutsättningar dessa forum hålls (exempelvis plats och tid), vem som vågar prata och vad frågorna handlar om/hur de ställs. Att invånares inblandning oftast handlar om våra roller som kunder, hur effektiviteten, produktiviteten och tillväxten skall kunna öka, med hjälp av den som bor på en plats. Processer utan tydliga mål och ifrågasättande av levda normer och beteende ifrågasätts inte.
(Medborgardialog - metoderna som producerar medborgarrösten,
2015 Wiberg, Sofia) Med detta menar jag att den moderna staden är en produkt av kapitalismen och fungerar framförallt som något vi
konsumerar mer passivt och inte något vi som invånare är med och skapar.
Jag har utforskat vad det finns för förutsättningar för ett mindre årstidsbundet urbant offentligt rum och hur redan existerande
strukturer, så som broar, balkonger, ytterväggar och andra outnyttjade utrymmen, kan hjälpa oss att skapa nya offentliga rum. Dessa
outnyttjade utrymmen kallar jag för mellanrum. Jag har utforskat
möjligheten att använda det offentliga rummet på liknande villkor som de rummen du betalar för att använda. I undersökningarna har vi
utgått från allemansrättens principer ”Allemansrätten är alltid en fråga om tolkning, och den bygger på principen ’inte störa, inte förstöra’.” uttdrag ur mail från Naturvårdsenheten i Stockholms län, 14 mars 2016.
METOD
Omhändertagande - att återvinna
Jag har valt som metod att använda överblivet material, sådan vi har hittat, eller sådant som är enkelt att få tag på och återanvända. På så sätt vill jag visa att det inte behöver vara speciellt svårt eller dyrt att bygga något själv. Detta är något som andra tidigare gjort på
olika sätt, kanske framförallt användandet av ready-mades som
byggställningar (Recetas Urbanas, Raumlabor, Cyklopen) och tester med överblivet restmaterial, det många skulle kalla ”skräp”, exempel på andra arkitekter och formgivare som gjort detta är Mycket, bland annat under deras utställning “Luftslottet” på Norrtälje konsthall där de byggde uppblåsbara strukturer tillsammans med olika deltagargrupper.
Detta är något jag själv också gjort tidigare tillsammans med Malin Kent och Vilde Stampe Ödman “WETTEX- clit bang”, Bangs 25-års
jubileum 5 mars på Debaser Medis, då vi byggde scenografi av felproducerade Wettex-trasor från Wettexfabriken i Norrköping.
Runt om i städer står containrar och så kallade ”Big Bags” med
restmaterial från renoveringar av byggnader. Vid första anblicken ser det lätt ut som massa skräp men om en gräver djupare finns det mycket som går att använda, träplankor, presenningar, träskivor, tegelstenar, allt möjligt som används i vanliga byggnationer. Att delvis
använda snören och rep för att sammanfoga och fästa material skapas en mer kroppsnära, följsam konstruktion med bättre förutsättningar att formas utefter kroppen. Alla kroppar är olika, och olika rum ger
trygghet och en känsla av tillhörighet för dessa kroppar. Jag funderar på om det egna skapandet av rum ger oss bättre förutsättningar för att känna oss hemma på en plats.
Jag tänker att våra konstruktioner går att utföra på många olika sätt, och utefter flera olika budgetar. Den som vill kan bygga vidare,
dekorera, och göra objekten ännu mer personliga, göra platsen ännu mer till sin. Kan detta ge förutsättningar för att uppleva platser på nya sätt? Se andra saker en inte annars skulle se, upptäcka och uppleva så som vi vill och därmed bry oss mer om dessa mellanrum och bortglömda platser.
5
Samarbete och gemenskap
Att låta andra vara med och göra, influera och ha åsikter har varit viktigt för mig, just för att det handlar om något gemensamt, något vi måste göra tillsammans och något vi ska ta hand om tillsammans. Detta kan vara svårt, och i en workshop eller i ett samarbete kan det vara krångligt att dela arbetet rättvist. Vem gör vad? Vem har makten? Hur kan en skapandeprocces göras så ohierarkisk som möjligt?
För att mer direkt påverka hur stadsrummet utformas har jag valt att göra en undersökning av existerande strukturer och utforska hur ett gemensamt offentligt rum skulle kunna utnyttja det som redan finns. Som inredningsarkitekt kan jag göra det genom att planera workshops, eller akter, som jag här har valt att kalla det jag gjort, tillsammans med andra, på den faktiska platsen med grunder för verktyg för att
underlätta och förändra användandet av just det offentliga rummet. Att jobba tillsammans med andra, som också är potentiella brukare av
platsen är för mig ett sätt att försöka tillgodose olika typer av individers önskemål och smak, att inte se mig själv och min roll som skapare av rum högre än någon annan, att vi behöver vara flera för att göra rum där flera kan mötas.
PROCESSEN
I mitt projekt har jag sammarbetat med vänner i olika akter, som på olika sätt är intresserade av ett öppnare stadsrum och fri rörlighet.
Alla har agerat som privatpersoner och jag har valt att enbart omnämna dem vid förnamn. De som deltagit i de olika akterna är:
Kristin, idehistoriker och genusvetare inriktad på rättsväsendet;
överstatligt våld och kvinnor i motståndsrörelser. Ullis, konstnär och formgivare/arkitekt som jobbar med ungas rätt till stadsrummet.
Jonatan, designer som bl.a. gjort de interaktiva
installationerna/diskussionsforumen ‘Organising Dishcourse’ som en del av kursen på Konstfack med samma namn och ‘Repair Society’ ett
diskussionsforum kring att laga saker hellre än att köpa nytt.
Malin, masterstudent i Inredningsarkitektur och möbeldesign på
Konstfack. Cassandra, student kandidat åk 2 i Inredningsarkitektur och möbeldesign på Konstfack. Vilde, student kandidat åk 2 i
Inredningsarkitektur och möbeldesign på Konstfack. Arizona, går i förskolan, gillar eld och är grym på att ge fart på gungor. Karina, cykelaktivist och koreograf, som bl.a startat cykelbudsfirman Alfaponny Express som budar kultur runt om i Stockholm. Karoline som är fotograf och min bästa vän. Rebecka, heltidsaktivist. Anledningen till att jag valt att jobba med personer jag redan känner är för att jag inte har velat hamna i en slags organisatörsroll, en ”avsändare”/”beställare”
då jag från tidigare erfarenheter av att jobba med andra sett hur det har skapats tydliga hierarkier med mig högs upp, något jag vill komma bort ifrån.
Jag har valt att göra akter, där vi själva regisserar och bestämmer förutsättningarna, hittar platser bygger upp vår egen scenografi för att skapa våra rum. Aktiviteten som vi tillsammans utför är något av det vanligaste vi gör i urbana rum - går på kafé, dricker kaffe, äter något och bara sitter tillsammans. Detta för att det skulle kännas enkelt att relatera till och inte kräva alltför mycket i aktivitet av de andra deltagarna.
#1 Hur långtifrån är tillräckligt nära
Den första akten var någonstans mellan Rågsved, Snösätra och Huddinge.
Det var i runt fettisdagen och jag och Kristin hade bakat egna semlor. Jag ville gärna undersöka hur jag skulle känna inför att använda mer tätbebyggda områden som jag använder skog och natur. Vi gick ut på en promenad som ledde oss från en inhägnad hage, över ett litet berg till ett villaområde. Vi pratade om att det kändes lite lustigt att sitta där på en sten mitt bland husen. Vi såg någon som stod länge i ett fönster och kollade på oss, och vi undrade ifall
personen skulle komma ut och fråga vad vi höll på med. Det hände inte, men på något sätt så kändes det lite olustigt. Som att vi visste att det var fel aktivitet på fel plats.
Efter det tänkte jag mycket på hur det skulle vara att alltid använda stadsrummet utan att konsumera, vilka som gör det och av vilken
anledning. Jag förstår såklart att det finns olika anledningar, men för mig handlar det om ett aktivt val, att visa något som jag tycker är konstigt. Hur kan jag skapa ett rum utanför det kapitalistiska systemet när jag fortfarande befinner mig mitt i det? Vad behöver ett sådant rum och hur kan jag göra det lättillgängligt? Jag tänkte på värmestugor som finns i friluftsområden, varför finns det ingen plats i staden med samma funktion? Där du kan gå in, spendera lite tid, värma dig och kanske äta? Jag bestämde mig för att försöka återskapa en slags värmestuga i staden. Jag funderade kring hur allemannsrätten kan appliceras i stadsmiljö och tog kontakt med Stockholms stad och
Naturvårdsenheten för att få någon typ av grund för om det är tillåtet eller inte.
ur “Allemannsrätten - en unik möjlighet”
7
#2 Värme
Värme är utsöndrad energi, som skapas i möten mellan olika element. Det kan vara möten mellan människor som skapar en känsla av värme, det kan också vara ett objekt som utsöndrar värme, som ger oss förutsättningar att mötas och skapa ännu mer värme i mötet.
Utifrån denna tanke byggde jag en liten spis av tomma konservburkar jag fick från restaurangen på Konstfack, och samlade lite grus från vägkan- ten att fylla den med för stabilitet och för att hålla värmen i hela behållaren. Den är ganska enkel att göra själv, så länge en har något att skära i plåt med. Spisen är också enkel att använda och att ta med sig till och från platsen.
mail från Naturvårdsenheten Stockholms Länsstyrelse
Jag läste om allemansrätten och vad den säger om eldning, och kom fram till att det inte finns några motsättningar att elda i kärl i
tätbebyggda områden.
ur “Allemansrätten - en unik möjlighet”
9
Tillsammans med Malin och Vilde testade jag spisen på parkeringen bak- om Konstfack. Vi kokade kaffe och reglerade spisen, tex la vi till tre större stenar för att skapa en distans mellan eld och behållare så att röken skulle ha någonstans att ta vägen. Under akten passerade flera olika personer, och uppmärksammade på olika sätt det vi gjorde. En stor grupp med mindre barn och lärare som verkade intresserade och frågade vad vi gjorde, byggarbetare som positivt kommenterade vår “kafferast”, eller personer som bara gick förbi och tittade på oss.
#3 Att ta (sin/sitt-) plats
Jag mindes den första stolen jag byggde själv, på träslöjden i mellan- stadiet. Det var en låg och enkel stol och jag minns att jag uppskatta- de den mycket, både för att jag faktiskt hade byggt den själv och för att den gick att fälla ihop och bära med sig. En konstant närvarande sittplats för att kunna ta sin plats där en själv vill. En stol som är lätt att göra i olika versioner för att ge en större förändring i stadsrummet. Något jag också började tänka på när jag hörde en inter- vju med arkitekten Manar Moursi (Studio Meem) som gjorde ett fotopro- jekt om stolar på gatan i Kairo. http://www.studiomeem.me/index.php/
art/1001-street-chairs-cairo/
Jag byggde tre liknande ihopfällbara stolar och ett litet bord för kaffekopparna. Allt byggdes av material andra lämnat efter sig i snickeriet på Konstfack, målade spånskivor som sits och ryggstöd och ihoplimmade tunna furuplankor och mindre bitar av ask för ram och ben.
Den tredje akten var med Ullis och Jonatan. Vi sågs på förmiddagen, runt klockan tio i Hornstull, en dag i början av mars. Det var inte speciellt varmt ute, men solen sken. Inför workshopen hade jag
förberett verktyg för att vi skulle kunna fika på olika platser runt om i staden. Vi valde tillsammans platserna utifrån att det skulle vara mer eller mindre nära formella kaféer eller annan typ av kommersiell verksamhet, detta för att undersöka hur det potentiellt skulle kunna ses som konkurrens, men också för att det är platser där det rör sig mycket folk ofta med syftet att nyttja de rum som är byggda för
liknande aktivitet, som en manifestation att det går att göra saker annorlunda.
Vi diskuterade mycket kring varför de möbler och byggda strukturer som finns utomhus ser ut och är placerade så som de är (under öppen himmel, på rad längs cykel och gångvägar) vilken typ av problematik som skulle kunna uppstå i ett ickekommersiellt rum, hur behov som vatten och
toalett skulle kunna tillgodoses och hur ett rum som ändå på något sätt kommer behöva finansieras skulle fungera och vem det ansvaret skulle ligga på. Eftersom de flesta statliga offentliga rum på olika sätt har privatiserats och blivit bolag med vinstkrav, som exempelvis
Kulturhuset i Stockholm, blir det lätt den enskilda individens ansvar att skapa den typ av icke-komersiella rum, som Cyklopen i Stockholm eller Den flydende by i Köpenhamn. Men om en inte har möjlighet att göra den typ av investering, som att ta lån eller gå ihop med resurser
eller söka bidrag, hur gör en då? Jag tänker mig ett mer rörligt rum som kanske kan bygga på redan existerande byggda strukturer (detta går jag också in djupare på i en senare akt som hölls i Ånghästparken på Södermalm) för att skapa ett rum som inte behöver byggas från grunden och som fler skulle kunna kopiera, ett slags hackitektur.
11
“hacking is a sense of ”colouring outside the lines.” It is modifying something beyond the predefined design field of original intensions and customization parameters. It is about schratching ones own itch, but using unexpected methods. Hacking is to find an own way, to encourage exploration, putting curiosity into action, but also sharing this for others to build upon.” Hacktivism p. 63 2008 von Busch, Otto
Här föddes också idén till “toalettkartan”, en karta över gratis
offentliga toaletter. Varför ska även vår nöd och avföring vara något vi måste betala för att få använda? Vi började med att testa att låna toaletter på olika kaféer och restauranger, vilket gick ganska bra.
Något vi diskuterade i relation till det är att det förmodligen är
enkelt för vissa men betydligt svårare för andra i relation till vem en är och hur en ser ut. Efteråt gjorde jag mer research kring offentliga toaletter och fick fram att statliga institutioner så som universitet/
högskolor, polisstationer, stadsdelskontor och stadshus ska erbjuda gratis toalett till allmänheten under sina öppettider.
https://www.google.se/maps/@59.3271604,18.0595212,13z/da- ta=!3m1!4b1!4m2!6m1!1szTE4Iq4_ubTE.kAbDIoxOqNm8?hl=en
#4 Om vi inte vill passa in? Rörelsen
Jag och Ullis cyklade till kajen vid Munkbron i Gamla Stan, där vi slog oss ner ett par meter från en grupp unga vuxna som delade på en
flaska vin. Det fick oss att fundera kring varför de satt där, och inte var inne på exempelvis en bar. Kanske ville de precis som vi ha ett rum som inte är skapat med konsumtionen i fokus? Vi satte upp varsin stol och trots att det blåste fick vi spisen att börja brinna. Efter ett tag blev det alldeles för kallt och började till och med snöa så vi valde att åka hem, aningens frustrerade över att rummet vi sökte inte fanns.
Hemma pratade vi om rädslor för smuts och skräp i offentliga rum att ett rum som någon äger och investerar i tas om hand av den som äger.
Men ett gemensamt rum utan tydligt ägandeskap något vi har
tillsammans lätt kan ses som någon annans ansvar. Skulle det kunna finnas en liknande tjänst som parkvård i städer som har hand om dessa offentliga rum inomhus som vi äger tillsammans?
Vi bestämde oss också för att detta måste bli en rörelse och genom att vara ute och agera på platser med rörelse kanske det kan sprida sig och fler får ett intresse för och vågar diskutera utvecklingen av de
gemensamma rummen vi har och skulle kunna ha.
#5 Villkorslöst delande
Den 28 mars träffas jag och Karina, som arbetar med rörelser i
stadsrummet. Vi pratade om hur vi kan skapa en öppnare stad, om att våga vara naiv och göra mindre projekt som kan växa samman med andra.
Hur vi kan bli bättre på att stötta varandra som icke-män, som
kulturutövare, att dela sina projekt villkorslöst. Detta gav idén att skapa en slags handbok eller manual av projektet, med instruktioner, inspiration och tips. Att projektet, precis som dess utgångspunkt, kan bli en slags allemannsrätt som flera ska få tillgång till.
13
utdrag av några sidor i handboken
#6 Att ta hand om det som finns
Jag hade åkt förbi Ånghästparken några gånger och tänkt att det ju var en sån stor park och trots det till synes helt oanvänd. Bara en liten bit bort finns Tantolunden som är full av människor och liv när det är varm och soligt, men i princip tom när det är “sämre” väder.
På de senaste åren har Hornstull förändrats, “upprustats” och så även Tantolunden. En ny lekpark med en skulptural klätterställning och ett utomhusgym. Dessa två platser är säkert bra på sitt sätt, de är
offentliga och de är gratis att använda, men de har också sina
förprogrammerade aktiviteter - fysisk aktivitet. De är inte platser där flera kan umgås oavsett ålder, fysisk funktion eller intresse. Det finns mycket att säga om aktivitetsparker som blir ett allt vanligare inslag i den offentliga miljön, vem som kan och vågar använda dem, vad det säger om samtidens relation till träning och fysisk aktivitet, men detta är något jag inte kommer gå in djupare på.
Ånghästparken var det som fångade min uppmärksamhet då det är en tom park under en bro byggd för bilar som skapar en takstruktur där solen lyser in på eftermiddagen och kvällen. Parken är också nära Polishuset Södermalm, där det finns en offentlig toalett. Dessa två
förutsättningar ser jag som något att bygga ett offentligt rum med små medel kring. Ett skydd och en toalett. Jag bestämde att nästa akt
skulle äga rum här och vi skulle undersöka förutsättningar för att bygga något på platsen. Jag, Malin, Karina och Vilde möttes upp under
15 Vi undersökte platsen närmre och såg ett mellanrum mellan balkarna som bär upp bron och vägen som går över bron. Vi kastade upp spännband över balkarna i bron där vi hängde upp gungor som vi byggde av
restmaterial från ett lägenhetshus som renoveras i Gröndal och sammanfogade med fallskärmsrep som jag haft sedan ett projekt jag gjorde under mitt första år på Konstfack.
Vi hängde under bron, kokade kaffe på spisen och diskuterade varför det inte fanns någon typ av sittmöjlighet där under. Är det för att det är för bra förutsättningar för att folk ska samlas? Att det är lite
bättre att sova där än under helt öppen himmel? Eller kanske bara för att brons primära uppgift är att bära bilarna som åker över? Vi såg det som ett yttertligare lager, att vistas under transport och
effektivitet, och göra något som egentligen inte ger något annat än glädje för stunden och minnet av just den dagen.
#7 Ånghästparken - slutet och början
Arizona, Cassandra, Hanna, Karoline, Malin, Ullis, Vilde och jag åkte ännu en gång till Ånghästparken för att hänga. Vi hade med oss alla stolar, bordet, gungan, bänken och spisen, vi skulle använda alla objekten tillsammans och bara spendera tid på platsen. Vi började med att kasta upp spännbanden över balkarna, det blev som en sport eller ett spel, vem kunde klara det på första kastet? När bänken och gungan var uppe arrangerade vi bordet och de ihopfällbara stolarna och ställde fram spisen. Vi fick låna en tändare av några förbipasserande, det enda vi glömt ta med oss, och tände spisen. Vi pratade, gungade och bara um- gicks.
Det var många som passerade och tittade på vad vi gjorde, vissa
stannade till, men ingen av dem kom fram till oss. Förmodligen var det ett tillsynes alldeles för intimt rum, skapat av dem som använder det för att en okänd individ skulle våga sig fram. Detta tänker jag säger både något om hur vi tänker att vi bör agera - inte störa andra, och också hur vi ser på offentliga platser - om den inte är din ska du inte heller nyttja den. Kanske hade någon annan tagit platsen om vi lämnade allt efter oss, men eftersom det idag inte är möjligt, eller rikserar att tas bort och förstöras då det förmodligen skulle ses som
säkerhetsrisk eller nedskräpning är det något som får undersökas vid ett annat tilfälle.
17 De nämnde inget om ölen som flera av oss drack. Jag sa att det var ett examensprojekt från Konstfack, att vi bara skulle fota lite. “...jaaha ja men kör på.. Lycka till” var en del av svaret vi fick. Min
reaktion på svaret och agerandet från polisen är helt klart färgad av egna erfarenheter och observationer samt vänner och bekantas
berättelser; men jag undrar om vi hade varit en annan grupp, utan
kamera, utan Konstfack, hade vi fått samma reaktion? Jag tror inte det.
Vissa personer blir konstans särbehandlade och kommer undan med sådant som andra inte gör.
REFLEKTIONER
Allt går att kapitalisera, även det som har avsikt att aldrig kapitaliseras. När jag presenterade mitt projekt för två olika organisationer som arbetar med socialt företagande såg de direkt
projektets möjligheter att generera pengar. Alltså har jag på ett sätt misslyckats med att skapa något antikapitalistiskt. Å andra sidan
skulle företagen kräva att produkterna av projektet förfinades och förenklades för industriell produktion, något som jag inte lagt ner någon tid på och heller inte har intresse att göra. Om det går sönder så går det sönder och då får en laga det eller göra något nytt. Vikten ligger i platstagandet och det som byggts i detta projekt har varit verktyg för att förenkla tagandet av en plats.
Jag vill fortsätta att arbeta med alternativ sätt att skapa rum, att skapa system för alternativa rum. Att bygga på sådant som redan finns, överrenskommelser, lagar, byggda strukturer och studera dem för att sedan ta tillvara på dem och använda sig av dem för att förändra.
Allemannsrätten är en sådan överrenskommelse, och jag ser den som ett sätt för mig som inredningsarkitekt att hela tiden påminna om hur det kan fungera, ibland i motsats till hur det fungerar och vad tror vi får göra på en plats.
Att stärka ett kollektiv är att stärka sig själv. Jag kommer fortsätta att arbeta tillsammans med andra, att vara tillåtande, förstående men också att ge plats till sig själv. Jag tänker att vi aldrig kan
förändra något själva, men tillsammans kan vi göra mer. Att inte se något som ens eget utan att ge bort det till den som vill ha det. Detta är något som jag ser som en väsentlig del i kampen mot det
kapitalistiska systemet, att vi i positioner som skapare inte får och kan se oss som den med rätt till ett projekt, en design eller vad det kan vara, utan att det framförallt måste vara till för andra, och då inte bara som brukare utan även som medskapare och upphovspersoner.
Detta kommer vara något som jag vill fortsätta undersöka och skapa dialog kring, vem som tjänar på något och i vilken form ”belöningen”
kommer.
Det finns mycket i projektet som jag vill vidareutveckla, ta det
längre och förhoppningsvis slutligen landa i en urban värmestuga, en plats där konsumtion inte är villkoret för att en ska få komma in. Jag ser det dock som en ganska lång process innan jag kan komma dit vad
gäller finansiering, som jag här kommit runt genom att använda
spillmaterial, kanske kan det bli ett billigare sätt tillsammans med byggföretag skapa den här typen av permanenta rum? Då skulle det också bli aktuellt att använda andra typer av material, för även mer
”dyrbara” material än trä, plywood och spånskivor ger restprodukter, både vid produktion samt vid renovering. Mitt val av material i det här projektet handlade enbart om vad vi faktiskt kunde frakta med vår egen kraft och vad vi kunde bearbeta med den kunskap vi har.
Jag är också intresserad av att ta toalettkartan vidare, och skapa ett verktyg som kan fyllas på och delas med alla gratistoaletter, till och börja med i Stockholm, mest för att jag anser att det är information som bör spridas om något vi kanske inte vet om men har rätt att veta.
En inredningsarkitekt kan också ordna, och här ser jag det som att jag ordnar något i ganska stor skala, kartlägger och delar för att förenkla navigeringen i stadsrummet.
Jag önskar ofta att jag hade gjort mer, och att jag hade varit modiga- re, tillexempel lämnat kvar objekten på någon plats, men tanken om en utställning och examination fick mig att tänka att jag behövde dem hela vägen. Kanske också tanken av att de skulle tas om hand av ”fel” per- son, någon som på uppdrag tar bort sådant de som bestämmer inte tycker ska finnas på en plats och sluta som skräp.
