2006:059
C - U P P S A T S
Ett federalt Indien hållbart i ett längre perspektiv
Anders Frisk
Luleå tekniska universitet C-uppsats
Statsvetenskap
Institutionen för Industriell ekonomi och samhällsvetenskap Avdelningen för Samhällsvetenskap
- Ett federalt Indien
hållbart i ett längre
perspektiv ?
Anders Frisk
C-Uppsats VT 2006 Statsvetenskap, LTU Handledare: Astrid Fell
Sammanfattning
Indien och Pakistan blev två självständiga stater 1947. Anledningen var att muslimerna inte ville bli lägre värderade än hinduerna som var i majoritet. 12 % av Indiens befolkning (125 miljoner) är muslimer. Konflikten mellan muslimer och hinduer hör till vanligheterna och har alltid förekommit. I slutet av 1980-talet ökade motsättningarna dramatiskt och Indiens
existens hotades. Diskussioner fördes då om att splittra upp Indien i självständiga stater.
Eftersom området är turbulent och konflikten med Pakistan tillhör det allvarligaste i världen är det intressant att studera Indiens statsbildning och vilka faktorer som påverkar.
Uppsatsens syfte är att studera federationens möjlighet att hålla samman. För att kunna studera en statsbildnings möjlighet att hålla samman måste statens säkerhet studeras samt vilka hot som kan hota statens existens. För att få en relevant bild av situationen måste hänsyn till flera aspekter tas. Därför kommer denna uppsats utgå från neorealismen och Buzans verk People, states and fear (1991) Buzan menar att en stats säkerhet påverkas inom fem sektorer:
Militära, Politiska, Sociala/Samhälliga, Ekonomiska, Ekologisk/Miljö. Dessa fem olika sektorer kommer jag att studera. Dessutom kommer jag att studera statens uppbyggnad, också detta ifrån Buzan (1991).
Slutsatsen i uppsatsen är att Indien är stark som stat men med svag statsbildning. När det gäller Buzans och statens tre komponenter, statens idé, statens institutioner, statens fysiska bas är dessa bräckliga. Indien som en federal sekulariserad stat är inte hållbar i längden.
Anledningen till detta är det politiska etablissemanget (BJP) som leder Indien. Partiet verkar inte för en politik som förenar muslimer och hinduer utan snarare verkar för en segregering av grupperna. En sådan politik kan inte hålla samman en statsbildning i längden.
INNEHÅLLSFÖRTECKNING
Kapitel 1 1.1 Inledning…..……….…………...……….4
1.2 Syfte och frågeställning………...………...……...5
1.3 Analysinriktning………...5
1.4 Material och avgränsning och källkritik………...………...5
1.5 Disposition………...………6
Kapitel 2 Neorealism………....………...7
Kapitel 3 En historisk bakgrundsbild………....10
3.1 Koloniala Indiens födelse……….10
3.2 Politik och reformer………..…… …………...………....10
3.3 Indien och omvärlden…...………...……….13
3.4 Sociala frågor och samhälle…...………...15
3.5 Miljö………..16
3.5 Ekonomisk politik………...17
Kapitel 4 Stat och säkerhet………....20
4.1 Staten………….………...……...20
4.2 Starka och svaga stater……...………...………...23
4.3 Hotbilder mot statens säkerhet………...25
Kapitel 5 Analys angående hotbilden mot Indien……….... 29
5.1 Militära sektorer...29
5.2 Politiska sektorer………...29
5.3 Sociala/samhälliga sektorer………...30
5.4 Ekonomiska sektorer...31
5.5 Ekologiska/Miljö sektorer……….. 32
Kapitel 6 Diskussion/Slutsats………..33
Kapitel 1
1.1 Inledning
Före självständigheten 1947 såg Indiens karta ut som ett ”lapptäcke”. Formellt var dessa stater självständiga men hade ändå starka band till Storbritannien. En person som personifierade det mångkulturella Indien var Mahatma Gandhi. Han förespråkade varje folkgrupps lika värde och såg inga hinder i ett mångkulturellt Indien. Efter kravaller och massiva flyktingströmmar så splittrades Indien upp i två delar, Indien och Pakistan 1947. Anledningen var att muslimska intressen hotades vid en hinduisk dominans i ett sekulärt Indien. Som en protest mot att Indien splittrades mördades Gandhi i januari 1948 av en fanatisk hinduisk nationalist (Internet1).
Jawaharlal Nehru blev Indiens första premiärminister. Efterföljande tid blev en prövning för den nybildade nationen. Migrationen var omfattande och tusentals muslimer och hinduer dödades i sammandrabbningar, uppskattningsvis förflyttades bortåt 15 miljoner människor mellan Pakistan och Indien (Internet1).
Med Sovjetunionen hade Indien från självständigheten 1947 ett hjärtligt förhållande. Trots att man inte delade samma ideologiska uppfattning så finns paralleller mellan länderna.
Gemensamt är att länderna bestod av en federation av olika stater, men även den statliga byråkratin med dess tröghet kan jämföras. När sedan Sovjetunionen föll samman i augusti 1991 varnade många för en splittring av Indien. Diskussioner fördes då om att dela upp landet i självstyrande eller i helt oberoende stater. Att diskussionerna fördes vid denna tid punkt berodde på att Indien höll på att slitas sönder av väldiga motsättningar (Internet1). I slutet av 1980-talet växte en extrem hinduism fram i Indien, främst bland de fattiga på landsbygden och i storstädernas ghetton samt bland medelklassen. Anledningen till denna utveckling var muslimernas väpnade uppror i Kashmir, och att globaliseringen gjorde sig påmind i Indien.
Detta ledde till en identitetskris hos många indier som vände sig inåt till gamla traditioner och värderingar. Ett parti som utnyttjade denna situation var BJP, ett hindunationalistiskt parti med extrema värderingar. När sedan politiker inom BJP låg bakom blodiga attentat mot muslimer i Bombay 1993 så var Indien existens hotad. Eftersom Indien har världens näst största muslimska befolkning (125miljoner) och att ärkefienden Pakistan är muslimskt gjorde att situationen blev alltmer kritisk. Situationen stabiliserade sig, men i början på 2000-talet var ett krig med Pakistan ytterst närstående. Eftersom risken var överhängande att konflikten höll på att utmynna i ett kärnvapenkrig ställde USA med stöd av omvärlden ultimatum till både Indien och Pakistan att börja förhandla med varandra (Internet1).
1.2 Syfte och frågeställning
Indien framställer sig gärna som företrädare för u-länder i tredje världen (Ståhl 1997: 62).
Trots att landet vilar på demokratiska grunder och betonar sin sekularisering så framställs ofta Indien i media som en stat med stora problem. Förklaringen kan vara landets geografiska läge men trots allt är våldsamheter och kravaller ett vanligt fenomen i Indien. Av allt att döma ligger både politiska och religiösa motiv bakom oroligheterna. Syftet med denna uppsats är att genom att analysera en rad faktorer som antas utgöra hot mot Indiens säkerhet göra en
bedömning av federationens möjlighet att hålla samman i ett längre perspektiv.
1.3 Analysinriktning
Som teoretiskt ramverk kommer jag utgå från Barry Buzans verk People, States and Fear: an agenda for international security in the post-cold war era. Buzan förmedlar en annorlunda bild när det gäller staters säkerhet i det internationella systemet än klassisk realism som har makt som utgångspunkt. Buzan däremot lägger tyngdpunkten på säkerhet. Vid analysen av en stats säkerhet delar Buzan upp hotbilden i fem olika sektorer: Militära, Politiska,
Sociala/Samhälliga, Ekonomiska, Ekologiska/Miljö. Med hjälp av dessa sektorer kommer Indiens säkerhet att analyseras. Dessa sektorer kommer att ge en uppfattning om hur säkerhetssituationen ser ut i Indien samt eventuella hot mot statsbildningen. För att få en relevant bild av en stats statsbildning måste också statens komponenter utredas. Här delar Buzan in staten i tre komponenter: Statens idé, statens fysiska bas och statens institutioner.
Vidare kommer faktorer redovisas som påverkar om en stat är svag eller stark enligt Buzan.
Tillsammans med sektorerna (1-5) kommer dessa faktorer ligga till grund för hela uppsatsen.
Fokus kommer att läggas på såväl nationell som regional nivå eftersom det är av största betydelse vid en analys av Indiens säkerhet och dess statsbildning. Valet av Buzans teorier motiveras med att dessa är statsvetenskapligt erkända och används i forskarsammanhang vid analysen av staters säkerhet.
1.4 Material, avgränsning, och källkritik
Den metod jag använder mig är av beskrivande karaktär. De historiska fakta som ligger till grund för uppsatsen är i stort överensstämmande i all den litteratur som jag har använt.
Självklart är inte informationen som är taget från Buzan 1991 heltäckande men enligt min bedömning tillräckliga för att besvara frågorna. Huvuddelen av materialet när det gäller det politiska, ekonomiska och sociala faktorerna är hämtat från Landguiden utrikespolitiska institutet. Utrikespolitiska Institutet (UI) grundades 1938 och är ett partipolitiskt oberoende
organ för information och forskning angående internationella politiska problem. Forskningen bedrivs tillsammans med Försvarshögskolan och bildar ett forum med forskning, undervisning angående utrikes och säkerhetspolitik. Dessutom uppdateras informationen kontinuerligt och är därmed alltid aktuell. Källorna jag har använt mig av kan dock påvisa spår av partiskhet gentemot Indien. En förklaring till detta kan vara att Indien är en demokrati och Pakistan är en militärdiktatur. Speciellt Ståhl tar enligt min bedömning stark ställning till förmån för Indien ibland. Det faktum att Pakistan är en diktatur kan ha påverkat mig och min framställning.
Kritik av Buzan kan vara att boken är från 1990 men trots detta så anser jag att det teoretiska ramverket i syfte på Indien fyller sin funktion.
1.5 Disposition
I kapitel två kommer jag att titta på neorealismen eftersom uppsatsen teoretiska ramverk utgår från denna teoribildning. I det tredje kapitlet kommer jag att ge en översiktlig bakgrundsbild av Indien och situationen i landet. I det fjärde kapitlet kommer en beskrivning av staten och dess komponenter, vidare kommer jag att redogöra för starka och svaga stater och en redogörelse av begreppet hot i det internationella systemet. I slutet av kapitlet kommer en bearbetning av Buzans säkerhetsbegrepp (1-5). I kapitel fem kommer en analys av empirin utifrån säkerhetsbegrepp (1-5). Slutligen i kapitel sex kommer en slutsats och diskussion.
2. Neorealism
I detta kapitel kommer jag att redogöra för uppsatsens teoretiska ramverk som är neorealismen. Anledningen till valet av teoribildning är att Barry Buzan är neorealist.
För att kunna bilda sig en uppfattning av den neorealistiska teorin måste man titta på ursprunget, realism. Österud definierar begreppet på följande sätt:
”Definitionen av realism är att denna lägger en avgörande vikt vid
maktförhållandet och det nationella säkerhetsbehovet i internationell politik,
där det saknas en gemensam myndighet” (Österud 1997: 277).
I traditionell realism är staten i fokus och den enda aktören av betydelse. I den anarkiska ordningen kämpar staterna för att föreviga sig. Makt är realismens utgångspunkt och förklaras utifrån att en stat får vad den vill ha genom hot eller våld. Hur mycket makt en stat än har är det viktigaste nationella intresset alltid sin egen överlevnad. Här betonar realismen att stater med mycket makt har större chans att överleva än stater med mindre makt (Aggestam et al.
2000: 199-204).
Den realistiska teorin har sin grund i det antika Grekland, där bl.a. Thukydides skildrar det Peloponnesiska kriget mellan Aten och Sparta på 400- talet f.kr. (Aggestam et al. 2000: 199).
Realismen som inriktning fick sitt genombrott i motståndet mot idealismen under 1930 och 1940-talet. Idealismen kännetecknas till skillnad från realismen av en positiv människosyn.
Grundtanken är att samarbete mellan stater skapar säkerhet. Här sätts fokus på den fria
handeln och ekonomiska frågor eftersom en konflikt med ens handelspartners skadar ens egna intressen. Idealismen tror också på ett institutionellt samarbete stater i mellan. Exempel på sådana organisationer är NF, FN och EU. Genom ett institutionellt samarbete skapas vänskapliga band som påverkar säkerheten i världen positivt (Österud 1997: 278-279).
Realisterna ansåg att idealisterna var verklighetsfrämmande och levde i ett skimmer av illusioner. Grunden till motsättningarna lades i skapandet av Nationernas Förbund efter första världskriget, där idealisterna menade att Nationernas Förbund skulle utgöra en världsregering som skulle förhindra krig. Realisterna ansåg att det fortfarande fanns utrymme där staterna själva kunde argumentera för sina intressen i det internationella systemet. Utvecklingen på 1930-talet, och upplösningen av Nationernas Förbund blev realisternas huvudargument i fortsättningen (Österud 1997: 279).
Som förgrundsgestalter till realismen ses Niccolo Machiavelli men också Thomas Hobbes.
Hobbes som i likhet med realisterna satte kampen för nationell överlevnad i centrum och att makt måste bemötas med motmakt (Österud 1997: 279). Realismens moderna skapare anses vara E.H Carr och Hans Morgenthau under 1900-talet första hälft. I sitt verk The twenty years of crises säger Carr enligt Aggestam att en internationell struktur saknas, exempelvis en världsregering, därför blir det internationella systemet anarkiskt. Eftersom staterna befinner sig i ett anarkiskt system så är det av största vikt för en stat att lita till sin egen säkerhet. För att kunna uppnå säkerhet är ett starkt försvar lösningen menar Carr. Morgenthau och hans verk Politics Among Nations bygger mer på förklaringar kring den mänskliga naturen d.v.s.
att människan är ond av sin natur samt maktsträvande och att detta återges i relationer mellan stater. Vidare menar Morgenthau att en stat alltid strävar efter mer makt än sina grannar och därför söker en säkerhetsmarginal gentemot grannen. (Aggestam et al. 2000: 199-201).
Neorealism bygger på realism och innebär att det internationella systemet består av stater och hur dessa förhåller sig till varandra. En av de mest framträdande inom neorealismen är
Kenneth N Waltz. I hans verk Theory of International Politics lägger han tyngdpunkten på staternas agerande och internationella maktbalanser. En stats primära mål är alltid att överlevnad. För att kunna överleva så ingår svagare stater allianser mot starkare stater och skapar därmed maktbalans (Aggestam et al. 2000: 22). Själva kärnan i neorealistisk tänkande är hur staten ska agera för att överleva men samtidigt hålla kvar sin position i det anarkiska systemet (Aggestam et al. 2000: 199-201).
Här menar neorealisterna att det finns andra metoder än bara vapen för en stat att visa sin makt. Istället för bara militärmakt tittar neorealisten på statens samlade förmågor. Detta kan exempelvis utgöra teknologi, ekonomi som i sin tur påverkar hur staten kan utöva makt över andra stater eller inte. Statens beteende och position i det anarkiska systemet beror på hur stark makt och hur relationen till andra stater ser ut (Lamy 2001: 184-185). I likhet med idealismen är den neorealistiska teoribildningen positiv till institutionellt samarbete som exempelvis FN, WHO, EU. Men tillskillnad från idealismen som ser möjligheten till
samarbete mellan stater ses dock dessa institutioner endast som hjälpmedel för staten och dess intressen. Neorealismen samtycker i likhet med idealismen att dessa institutioner ska ha inflytande över staters utrikespolitik men dock inte i frågor som är centrala för statens säkerhetspolitik. Neorealismens grundsyn på samarbete utgår inte utifrån hur mycket staten
själv kommer att vinna på samarbetet utan vem av de andra staterna som kommer att tjäna mer på detta (Lamy 2001: 186).
När Barry Buzan 1991 gav ut sin bok People, States and Fear: an agenda for international security in the post-cold war era så är han influerad av Waltzs Theory of International Politics. Men istället för makt bygger Buzans sin neorealism på att säkerhet är det centrala i internationell politik. Detta säkerhetstänkande brukar i realistiska/neorealistiska kretsar kallas
”defensiv realism” (Aggestam et al. 2000: 206).
3. En historisk bakgrundsbild
3.1 Koloniala Indiens födelse
Indien och Pakistan blev två självständiga stater 1947. Anledningen var att muslimerna inte ville bli sett som ett mindervärdigt folk under en hinduisk överhöghet. Trots detta så är en stor del av befolkningen i Indien muslimer. Konflikter mellan muslimer och hinduer har alltid förekommit och hör till vanligheterna (Haellqvist 1972: 28-37). Muslimer invandrade redan till Indien på 700-talet men först framåt 1000-talet blev invasionen ett faktum. År 1175
grundades ett bestående muslimskt välde av Muhammed, som härstammade från Afghanistan.
Han slog sig ner i Delhi och hans rike, Delhi-sultanatet, varade fram till slutet av 1300-talet.
År 1498 fann portugisen Vasco da Gama sjövägen mellan Europa och Indien. Bara några årtionden senare började handelstationer upprättas på den indiska västkusten av portugiser, holländare, britter och fransmän. Under 1600-talet utkämpades hårda strider mellan franska och brittiska ostindiska kompaniet angående kontrollen över Indien. I mitten av 1700-talet lyckades britterna med hjälp av sin militära styrka få kontroll över stora delar av Indien (Haellqvist 1969: 31-50). Efter Seypoyupproret 1858 övertog den brittiska regeringen ansvaret från ostindiska kompaniet. Indien knöts både ekonomiskt och kulturellt närmare Storbritannien genom att delegera ut skatteindrivningen till jordägarna. Här lades grunden till den ojämna jordfördelning som ännu råder på den indiska landsbygden (Haellqvist 1969: 66- 77).
3.2 Politik och reformer
Det brittiska Indien var inget enhetligt område utan bestod av 362 formellt självständiga kungadömen. Dessa kungadömen administrerades av britterna under en hinduisk härskare.
Mångfalden var stor, bengalerna kallades för bengalis, sydindierna för tamiler, malayalis etc, och de indiska muslimerna kallade sig araber. En person som personifierar idén om det
sekulära Indien är Mahatma Gandhi. Han var en indisk frihetskämpe, och förgrundsfigur i den indiska politiken och antivåldskampen för landets frihet på 1930- och 40-talet. Gandhi hade arbetat i Sydafrika som advokat och hade dåliga erfarenheter från segregeringspolitiken. Han var mycket negativ till regionala särintressen i ett uppdelat Indien och såg dessa som
splittrande faktorer. Därför arbetade han för att hinduer och muslimer skulle kunna leva sida vid sida. Vid samma tid rådde stor oenighet bland britter och indier hur ett självständigt Indien skulle se ut. Diskussioner fördes mellan indier, britter och representanter från muslimska grupper angående olika konstitutioner. Val anordnades till en konstituerande
församling vilken blev en stor framgång för Nationalkongressen eftersom partiet innehöll en majoritet av hinduiska röster. Valresultatet och rykten om ett enat Indien oroade de
muslimska politikerna som fruktade ett hinduisk dominerande välde. Oroligheter bröt ut, muslimer i Indien flydde till Pakistan och hinduer flydde från muslimska områden till Indien.
Påföljden blev att den 15 augusti 1947 splittrades det brittiska Indien, och två suveräna stater framträdde, Indien och Pakistan (Ståhl 1997: 38- 41).
Vid uppdelningen av Indien så fick varje kungadöme rätt att välja vilken stat man skulle tillhöra, Indien eller Pakistan, detta naturligtvis med hänsyn till det geografiska läget. Valen för respektive stat gick relativt lugnt tillväga förutom i Kashmir där det blev problematiskt.
Trots att Kashmir var muslimskt fanns det inga planer för kungadömet att tillhöra varken Pakistan eller Indien. När det stod klart för pakistanierna att valet inte skulle bli Pakistan skickades trupper in i Kashmir, förtäcktning med att det var befolkningen själva som gjorde uppror. Maharajan begärde militär hjälp från Indien som hade det villkoret att Kashmir skulle bli en intrigerad del av Indien. Krig utbröt mellan Pakistan och Indien och pågick till 1948 efter ingripande av FN på Indiens begäran. Ett fredsavtal slöts mellan parterna, och en temporär gräns drogs. Azad Kashmir som kontrolleras av Pakistan och Jammu & Kashmir är indiskt territorium (Internet1).
Indien blev en demokratisk, federal och sekulär stat där grundlagen tydligt påvisade att religionstillhörighet inte skulle ha någon betydelse. Trots detta förekommer fortfarande sammandrabbningar mellan muslimer och hinduer på daglig basis. Dessa problem har lett till att den sociopolitiska sammanhållningen i Indien fått sig en allvarlig ”knäck” och därmed också landets identitet. Exempel på svagheter i den nationella identiteten är att flera försök av separatism har förekommit. Den allvarligaste är Kashmirfrågan som ännu inte är löst och där den indiska statsmakten inte fullkomligt kontrollerar sitt territorium (Internet1).
Tvistefrågan i denna konflikt handlar huruvida befolkningen vill ansluta sig till Pakistan eller tillhöra Indien. Det finns också ett antal grupper som förespråkar självständighet för Kashmir.
Den mest kända dominerande rörelsen är Jammu and Kashmir Liberation Front (JKLF) (Ståhl 1997: 46- 52).
Orsakerna till konflikten sammanfattas kort av Ståhl i fyra punkter: (Ståhl 1997: 52).
1. Staten Kashmirs etniska identitet
2. Tafatt hantering av den politiska ledningen angående Kashmirfrågan samt regeringens målsättning att försvaga och underminera lokala politiker och ledare.
3. Pakistans finansiella stöd till gerilla och separatistgrupper samt deras försök att utnyttja missnöjet med den indiska regimen
4. Kashmir efterblivenhet i socialt och ekonomiskt hänseende i jämförelse med övriga Indien.
En annan delstat som försökte bryta sig ur federationen är den sikhiska delstaten Panjab (se bilaga1). Under 1980-talet växte terrorismen i Panjab till att bli ett svårt inrikespolitiskt problem för Indien. De separatiströrelser som utförde terroristdåden finansierade dessa genom bankrån, svartabörsaffärer, vapenhandel och stöd från Pakistan. Bakgrunden till konflikten var delvis ekonomisk och delvis en identitetsfråga. Panjab är ett av Indiens bördigaste områden med snabb ekonomisk utveckling. Alla fick inte del av den utvecklingen och befolkningen kände oro över vad som skulle hända med den egna sikhiska identiteten. Separatiströrelserna var inte en enad grupp och bekämpade ofta varandra. Detta ledde till att det blev ytterst svårt för den indiska centralmakten och befolkningen i Panjab att skilja på politik, terrorism och vanliga kriminella. Splittringen och kriminaliseringen av separatiströrelserna ledde till att befolkningens stöd försvann. Det som framförallt fick striderna att upphöra var att militär och polis lyckades döda alla ledande separatister samt att de gav amnesti till avhopparna. Att utvecklingen i Panjab blev så våldsam menar Ståhl berodde delvis på inkompetens och okänslighet från centralregeringens sida som mycket väl kunde ha löst situationen inom konstitutionen (Ståhl 1997: 44-46). Centralmaktens brutala behandling av sikherna var huvudorsaken till att Indiens premiärminister Indira Gandhi mördades 1984 (Internet1)
En tredje separatiströrelse växte sig stark under 1960-talet i Tamil Nadu (se bilaga1). Denna rörelse bekämpade det nordindiska inflytandet, exempelvis språket hindi och förespråkade total självständighet från Indien. Denna separatiströrelse blev så småningom två politiska partier som idag samarbetar med regeringen (Ståhl 1997: 43).
Indien är en demokrati med alla institutioner vilket inkluderar: ett demokratiskt valt parlament, en regering som är utsedd av och ansvarig inför parlamentet, en självständig domstol och slutligen en fri och självständig press. Parlamentarismen är hämtad från Europa men det finns en gammal demokratisk tradition i Indien innan européerna. Maharajorna brukade hålla mottagningar s.k. durbars. Detta innebar att vem som helst kunde komma med sina önskemål. Denna tradition höll Indira Gandhi vid liv genom att en gång i veckan hålla
öppet hus i sin trädgård (Ståhl 1997: 42-43). När författningen 1950 slog fast att Indien skulle vara en förbundsrepublik så togs den historiska aspekten i åtanke. Detta innebar att Indien blev en federation av delstater med egna regeringar (se bilaga1). Delstaterna lyder under en central federal regering för hela landet (Internet1). Ett undantag är Jammu & Kashmir som har större autonomi än Indiens övriga stater i federationen. Enligt artikel 370 i den indiska grundlagen får exempelvis inte indier utanför Jammu & Kashmir köpa mark eller fast egendom. Dessutom säger artikel 370 att inga federala lagar som beslutas i New Delhi får antas förrän de godkänns i parlamentet i delstaten Jammu & Kashmirs huvudstad Srinagar (Ståhl 1997: 48).
Syftet att göra Indien till en förbundsrepublik var att tillgodose den mångfald av olika
intressen som fanns bland befolkningsgrupperna i Indien. Varje större folkgrupp fick styra när gränserna drogs upp, men detta innebar i sin tur att Indiens etniska splittring bekräftades (Ståhl 1997: 41). Reformen gjorde att regionala partier fick mer att säga till om och deras valprogram var ofta avigt inställt mot centralmakten i New Delhi. Problemen har för det mesta kunnat lösas av regeringen men folkgrupper i de olika delstaterna har ändå känt sig diskriminerade och krävt större autonomi från centralmakten (Internet1). Områden som delstatsregeringarna ansvarar för är skolväsen, sjukvård, busstrafik, polis och jordbruksfrågor.
Den verkliga makten vilar på regeringen med premiärministern i spetsen som i sin tur är ansvarig inför parlamentet. De olika delstaterna i federationen styrs på liknande sätt.
Guvernören innehar det högsta ämbetet, men han lyder under delstatsregeringen som i sin tur är ansvariga inför delstatsparlamentet. I en situation där exempelvis lag och ordning hotas kan den federala regeringen ta över och styra genom guvernören. På lokal nivå finns byråd och ett s.k. byparlament som utses i allmänna val (Internet1).
3.3 Indien och omvärlden
Ett fåtal av världens stater är homogena, vilket enligt Buzan skulle innebära att sociala hot utgör det främsta hotet att stater splittras. Majoriteten av världens stater har minoriteter inom sitt territorium vilket även Indien (Buzan 1991: 123). Detta leder inte alltid till krig eller svåra konflikter som det har gjort i Indiens fall. Vid självständigheten 1947 var Indiens
utrikespolitiska mål alliansfrihet, neutralitet och oberoende. Trots detta är det bara
stormakterna (USA, Sovjetunionen, Storbritannien och Frankrike) som varit inblandad i flera konflikter än Indien efter andra världskriget. Indien har utkämpat tre krig med Pakistan sen 1947 och ett krig med Kina 1962. År 2002 var ett fjärde krig med Pakistan ytterst nära. Ett
attentat mot det indiska parlamentet i New Delhi i december 2001 och ytterliggare ett mot det amerikanska kulturcentret i Calcutta i januari 2002 försämrade relationerna mellan Indien och Pakistan. Anledningen till detta var att Indien misstänkte att kashmiriska separatister stödda av Pakistan låg bakom de bägge dåden. Under vintern 2001-2002 blev läget än värre när Indien samlade stora truppstyrkor längs den pakistanska gränsen som en åtgärd för att få de ansvariga för attentaten utlämnade. Situationen blev allt mer kritisk när tre islamister dödade 32 människor däribland många kvinnor och barn i ett terrordåd i indiska Jammu & Kashmir i mars 2002. Trupperna började beskjuta varandra och risken för ett storskaligt krig var
överhängande.
Eftersom båda länderna innehar kärnvapen, (båda länderna provsprängde 1998), fruktade omvärlden ett kärnvapenkrig. Situationen stabiliserades efter påtryckningar från bl.a. USA (Internet1). Anledningen till att Indien har varit inblandad i så många krig är rädslan att bli inringad av främmande makter. Rädslan är inte obefogad eftersom man har Kina i norr ärkefienden Pakistan i väster, och USA:s flotta från haven i öster, väster och söder. Fruktan att bli inringad av främmande makter var enligt Ståhl den främsta orsaken till att man ingrep militärt på Sri Lanka 1987 och Maldiverna året efter (Ståhl 1997: 63). Indiens inblandning i en rad olika konflikter har krävt att landet för sin ställning och överlevnad tvingas upprusta kraftigt. Detta har lett till att Indien idag har ett högteknologiskt försvar som i dag är relativt modernt (Internet1). Relationen till Kina har under lång tid präglats av ideologiska
motsättningar och har varit kylig men är numera relativt stabil. Avtal har tecknats mellan länderna för att kunna lösa gränskonflikten angående Tibet med fredliga medel (Ståhl 1997:
64). Trots att Indien är inblandad i många konflikter finns där också en vilja att kunna samarbeta med länderna i regionen.
Bildandet av SAARC (South Asian Association for Regional Cooperation), som bildades 1985 är ett bevis för detta. När Kinas inflytande i Burma ökade i mitten 1990-talet kändes sig Indien tvingad att ingå en ny regional pakt med Bangladesh, Sri Lanka och Thailand
(BISTEC) 1997. Även om Indien alltid påpekar att Pakistan är det största hotet mot landet bedöms ändå Kina utgöra det största strategiska militära hotet (Internet1). Indien har sedan självständigheten strävat efter att ha en ledande roll bland u-länder mot USA i världspolitiken (Ståhl 1997: 62). I denna strävan kan man se atomprovsprängningar som Indien utförde i maj 1998 som ledde till sanktioner mot landet. Anledningen till atomsprängningarna tros vara
uppvisande av militär styrka samt att ”bomba” sig till en plats vid sidan av stormakterna i säkerhetsrådet (Internet1)
3.4 Sociala frågor och samhälle
Indien är efter Kina den näst folkrikaste staten på jorden. År 2000 passerade man en miljard invånare. Ytterst få länder har en sådan blandning av olika folkslag som Indien. Folkgrupper har invandrat till Indien och beblandat sig med befolkningen. Mellan befolkningsgrupperna i Indien varierar språk, kultur och utseende lika mycket som mellan befolkningsgrupperna i Europa. I Indien finns det ca 300 språk av vilka vissa tillhör de tusentals dialekter som talas.
Språket är mycket viktigt för identiteten och har lett till motsättningar mellan folkgrupper.
Hindi är landets officiella språk och talas av 45 % av befolkningen. Målet var att engelskan skulle vara ett övergångsspråk efter självständigheten men ett häftigt motstånd från södra Indien mot att Hindi skulle vara det enda statsspråket gjorde att engelskan fick vara kvar som officiellt ”mellan mänskligt” språk. Engelskan möjliggjorde också att indier från olika delar av landet kunde kommunicera med varandra, framförallt inom näringslivet och
administrationen (Internet1). Indiens grundlag ger även officiell status åt 17 språk, i huvudsak majoritetsspråken i delstaterna. Dessutom har det klassiska kulturspråket sanskrit en
särställning. Delstatsreformerna på 1950- och 1960-talen följde huvudsakligen
språkgränserna. Detta ledde till stora konflikter bland minoritetsgrupper då de ansåg att just deras språk fått stiga åt sidan till förmån för delstatsmajoritetens språk (Internet1).
83 % av Indiens befolkning är hinduer. Hinduismen är en religion som härstammar långt tillbaka i tiden. Efter hinduism är islam den näst största religionen i Indien. Indien har den näst största muslimska befolkning (omkring 125 miljoner eller 12 %) i världen. Muslimer har funnits i Indien sedan 700-talet, men först på 1000-talet började flertalet muslimer bosätta sig i Indien (Internet1). Eftersom religionen spelar stor roll för den enskilda individen i Indien så sammanlänkas religion och politik, därmed får religiösa aspekter också en politisk dimension.
Exempel på detta är motsättningarna mellan muslimer och hinduer som kulminerade i början på 1990-talet.
I slutet av 1980-talet växte en alltmer extrem hinduism fram hos de fattiga på landsbygden men även bland medelklassen. Detta som en motreaktion mot det separatistiska upproret i det muslimskt dominerade delstaten Kashmir. En annan orsak till oroligheterna var
Sovjetunionens fall som gjorde sig påmind i globaliseringens Indien. Västerländska varor och
nya värderingar påverkade indierna. Detta gjorde att många hinduer ville återgå till gamla vanor och värderingar. Följden av detta blev att nationalismen ökade och i vissa fall även rasismen (Internet1)
Ett parti som utnyttjade dessa stämningar var BJP(Bharatiya Janata Party), indiska folkpartiet översatt på svenska. Kärnan i BJP leds av RSS, en organisation som till viss del liknar fascism och präglas av en militant uppbyggnad (Internet 2). Partiet är extremt hindunationalistiskt och passade på att utnyttja dessa nationalistiska strömningar tillsammans med andra hindu-
religiösa grupper i början på 1990-talet (Internet1). Exempel på denna ökade nationalism var när den gamla Babri-moskén i staden Ayodhya i delstaten Uttar Pradesh. Babri-moskén byggdes av muslimska invasionsstyrkor för över 450 år sedan. BJP hade länge planerat att bygga ett hinduiskt tempel på denna heliga plats för muslimerna. Ingen organisation vågade ta initiativet förrän den 6 december 1992 då en grupp hinduer troligen stödda av BJP rev moskén (Internet1). Denna händelse ledde till kravaller över hela Indien och tusentals dödades, de flesta muslimer. Händelsen ledde till anti-indiska demonstrationer i Pakistan och Bangladesh.
Efter några veckors lugn så bröt nya oroligheter ut i januari 1993 i Bombay. Hinduiska demonstranter angrep muslimer, högg ihjäl dem och satte eld på deras bostäder utan att polisen ingrep. Sannolikt låg höga politiker bakom dåden för att senare kunna utlysa ett nyval som BJP säkerligen hade vunnit vid denna tidpunkt. Rädslan var stor att en seger för BJP skulle innebära ökad förföljelse av muslimer och därmed slutet för Indien som en
sekulariserad stat. Farhågorna för ett Indien styrt av BJP förverkligades i mars 1998. Med stöd av olika partier och oberoende parlamentsledamöter fick BJP majoritet och blev det klart största enskilda partiet (Internet1).
3.5 Miljö
Miljön, närmare bestämt floden Ganges var den avgörande orsaken i konflikten mellan Indien och Bangladesh år 1975. Konflikten startade år 1951 när Bangladesh fortfarande var Pakistans östra provins. Den började när Indien planerade att bygga en damm vid Farakka, uppströms från den östpakistanska gränsen. Anledningen var att bevara Calcuttas hamn genom att förbättra framkomligheten i flodsystemet. Indiens plan var att bygga en 38 kilometer lång kanal från dammen som skulle bidra till att vattenflödet under lågsäsongen skulle öka. Detta skulle i sin tur göra vattenflödet tillräckligt kraftigt för att rensa bort blockerande faktorer i Calcuttas hamn. Ingreppet har lett till ett minskat sötvattenflöde i Bangladesh med svåra miljöskador som följd. Miljontals bönder i Bangladesh har också drabbats av vattenbrist under
den torra årstiden. År 1996 kom båda länderna överens om att Bangladesh ska få tillgång till mer vatten än tidigare. I avtalet ingick också att Indien fick rätt till transittrafik genom Bangladesh för att lättare nå sina nordöstra delar. Att inte konflikten fick en större dimension berodde på Indiens militära överlägsenhet samt på landets deltagande vid Bangladeshs sida vid frigörandet från Pakistan 1971 (Carlson 1999: 141-142).
Ett annat exempel som berör den enskilda individen i Indien är giftkatastrofen som inträffade vid Union Carbides industrier i Bhopal i centrala Indien (se bilaga 1) i december 1984.
Orsaken till katastrofen är inte klarlagd men troligtvis uppstod ett tekniskt fel och giftgas började läcka ut från Union Carbides industrier som tillverkar bekämpningsmedel. Mer än 20 000 människor dog och ytterligare 100 000 har fått kroniska sjukdomar efter olyckan. Ingen har tagit på sig ansvaret för olyckan och de överlevande i Bhopal väntar fortfarande på att få vård och kompensation för sina skador. Området kring fabriken har inte sanerats och
fortfarande insjuknar många, då de dricker av det förgiftade vattnet. Även människor som inte var på plats då gasläckan inträffade har under senare år drabbats då de vistats i området.
Expertis vet väldigt lite om den påverkan gasläckan har haft eftersom inga grundliga medicinska utredningar har gjorts (Svenska Dagbladet 041203: 12).
Ett antal naturkatastrofer har drabbat Indien senaste decenniet. Sommaren 1998 drabbades Indien av en värmebölja. Temperaturen steg till runt 50 grader och omkring 1 300 människor dog. En tsunami drabbade Indiska Oceanen och länderna runt omkring annandag jul 2004.
Detta drabbade Indien hårt, och uppskattningsvis dödades runt 15 000. I juli 2005 drunknade hundratals människor när ett kraftigt monsunregn drabbade staden Bombay. Samma år i oktober 2005 drabbade en svår jordbävning främst Pakistan men också indiska Kashmir med många döda som följd (Internet1).
3.6 Ekonomisk politik
Från självständigheten och framåt har Indien haft en positiv ekonomisk utveckling. Före 1947 så bestod industrisektorn mest av textil, gruv och juteindustrin, nu idag räknas Indien som världens 12:e industrination (Ståhl 1997: 57). Indien är rik på naturtillgångar.
Järnmalmsfyndigheterna hör till de största i världen men är tyvärr spridd över hela Indien.
Utöver malmen finns också koppar, bly, zink, uran, guld samt titan som är en viktig faktor i flyg- och rymdindustrin. Indien har även stora fyndigheter mangan, krom och bauxit.
Dessutom är Indien en av världens största producenter av magnesium, glimmer och silver
samt den tredje största producenten av kol i världen. Fyndigheter av olja och naturgas har funnits och är under utveckling. Trots mångfalden av naturtillgångar står endast gruvindustrin för 2 % av landets BNP. Anledningen till detta är att inte mineraltillgångarna utnyttjas fullt ut (Internet1). Industriproduktionen omfattar allt från textiler, skor, konsthantverk till bilar.
Landet har även en omfattande industri som tillverkar TV och hushållsapparater, elektroniska komponenter, kärnkraftsverk och tillverkning av rymdraketer. Indiska företag har en
framstående position i tredje världen. Landet är ledande i Mellanöstern, Sydöstasien och Afrika när det gäller byggnationer av vägar, flygplatser och kraftverk (Ståhl 1997: 57-58).
Dessutom är Indien är till exempel en av världens ledande nationer inom dator- och IT-teknik (Internet1)
Den indiska ekonomin präglas av stora skillnader, både regionalt inom landet och mellan stad och landsbygd. Skillnaden stor mellan de delar av landet som har moderniseras och de som inte har det. Indien är ett mycket ojämlikt samhälle. Här finns en mycket rik överklass samt en stark växande medelklass som i början av 2000-talet uppgick till runt 200 miljoner människor.
Dessutom har Indien ett utbildningssystem av hög klass. Men fortfarande lever den största delen av världens fattiga just i Indien. Ett ljus i mörkret är att andelen indier som befinner sig under fattigdomsgränsen stadigt sjunker. År 1973 var antalet fattiga 321 miljoner, denna siffra hade minskat till omkring 260 miljoner 2001. Dessutom är fattigdomen ojämnt fördelad mellan delstaterna. Medan 47 % av befolkningen lever under fattigdomsgränsen i delstaten Orissa (se bilaga 1) är andelen i Panjab (se bilaga1) bara 6 %. Trots att Indien var relativt framgångsrik i sin kamp mot fattigdomen så utvecklades den indiska ekonomin långsammare än de flesta andra u-länder i världen. En orsak kan vara Indiens stora institutioner och
krångliga byråkrati (Internet1). Exempel på detta är att staten ger improduktiva företag stora subventioner trots att dessa inte är lönsamma (Ståhl 1997: 58-59).
Vid maktskiftet i juni 1991 befann sig Indien i en svår finansiell kris. När Narasimha Rao tog över premiärministerposten gjorde han ett rationellt beslut då han valde ekonomen Manmohan Singh till finansminister. Singh som inte hade någon politisk bakgrund ansåg att Indien hade möjligheter att bli en ekonomisk stormakt. För att nå detta mål fodrades enligt Singh reformer för att nå en kraftig ekonomisk tillväxt. Singh krävde två slags reformer: dels öppnande av ekonomin mot omvärlden för att locka utländska investerare, dels en minskad statlig inblandning på de flesta områden. Efter ”stålbadet” har produktiviteten kraftigt ökat. Den
främsta anledningen till detta är att improduktiva företag fått utländsk konkurrens vilket i sin tur lett till att utländska investeringar har ökat, handelsbalansen stabiliserats, en låg inflation (Internet1). Jämförelser mellan Kina och Indien görs, då Indien genomgår ett ekonomiskt mirakel av samma dimension. Till Indiens mot Kina är att det inte finns några motsättningar mellan det ekonomiska och det politiska systemet (Internet1). Men trots den gynnsamma utvecklingen går reformerna sakta. Privatiseringen av statliga företag går betydligt
långsammare än vad som planerats och den indiska staten äger fortfarande större delen av industritillgångarna. Trots att flera reformer har genomförts för att begränsa den indiska byråkratin är detta inte tillräckligt för att locka utländska investerare. Anledningen till att reformerna går långsamt kan vara att starka krafter i den statliga byråkratin känner sig hotade av reformerna och bekämpar den. Andra faktorer som påverkar är bristerna i infrastrukturen.
Vägar och hamnar är dåliga, telekommunikationer och elektricitet är andra områden med stora brister. Efter att den indiska regeringen genomförde atomprovsprängningar i maj 1998,
påverkade detta viljan hos utländska investerare att satsa på Indien. Men efter det att bl.a.
USA och Sverige hävde sanktionerna 2001 har de utländska direktinvesteringarna fördubblats (Internet1).
4. Stat och säkerhet
4.1 Staten
Med staten som utgångspunkt visar Buzan förhållandet mellan stat och nationell säkerhet (Buzan 1991: 25-28). Buzan beskriver vilka olika faktorer som spelar in när det gäller statens uppbyggnad och utskiljer här tre komponenter; statens idé, statens institutioner och statens fysiska bas. En stat måste ha en fysisk bas i form av befolkning och ett territorium.
Institutionerna är viktiga för att styra den fysiska basen men utöver detta så behövs något som etablerar statens legitimitet hos befolkningen vilket statens idé gör. Det kan vara svårt att urskilja dessa tre faktorer från varandra menar Buzan, men kan omöjligen sammankopplas helt (Buzan 1991: 65-66).
The idea of the state
The physical base of The institutional expression the state of the state
Figur 2.1: Buzan 1991: 65
Statens idé (The idea of the state)
Enligt Buzan är statens idé den mest centrala av de tre begreppen men även det mest abstrakta och kan uppfattas som innehållsfattig, eller svårförståelig. Kärnan i statens idé är att en viss grupp människor delar något gemensamt som inte övriga grupper delar. Det som skiljer mellan statens idé och statens fysiska bas och statens institutioner är att de sistnämnda existerar fysiskt, vilket inte statens idé gör (Buzan 1991: 69- 70) Det centrala i statens idé är nationen som är mer grundläggande än begreppet stat enligt Buzan. Definitionen av begreppet stat är ”ett påvisbart fenomen, med territorium, befolkning och synliga organisationsdrag”
(Österud 1997: 197). Nationsbegreppet definierar Buzan på följande sätt:
“ a large group of people sharing the same cultural, and possible the same ethnic or racial, heritage. Because nations are products of a closely shared history, they normally constitute the majority population of some core territory “ (Buzan 1991: 70)
Buzan nämner fyra olika varianter där han sammanför stat och nation:
• Nationalstat – En nationalstat är en stat som sammanfaller med en nation exempelvis ett folkslag med eget språk och traditioner. Staten har inte bildas av en slump eller av en härskare som råkat erövra olika landsområden (Buzan 1991: 72-73)
• Statsnation – här är det staten som har en instrumentell roll i skapandet av nationen.
Exempel på sådana stater är USA, Australien (Buzan 1991: 73-74)
• Delvis nationalstat här är nationen uppdelad mellan flera stater. Exempel på en sådan stat är Nord och Sydkorea (Buzan 1991: 74-75)
• Multinationella stater – här är flera nationer underlagda samma stat. Denna form av statsbildning kan kännetecknas i antingen av federal typ eller som imperialistiska stater. Exempel är Sovjetunionen, Indien (Buzan 1991: 75-77)
Frågor angående stat, nation och nationell säkerhet är komplexa områden. Trots detta menar Buzan att den nationella identiteten är en central faktor när det gäller säkerhetsproblematiken.
I begreppet nationell säkerhet betonar Buzan nationens betydelse och att länken mellan stat och nation utgör en viktig faktor. En stats styrka kan vara dess nationella sammansättning medan andra staters sammansättning kan vara deras svaga punkt. En nation är betydligt svårare att radera ut än en stat. Här syftar Buzan på folkgrupper som judar, kurder, armenier och palestinier. Trots förföljelse och att inte någon specifik stat funnits så har dessa
folkgrupper överlevt genom historien. Specifikt pekar Buzan på den judiska och kurdiska nationalkänslan (judarna fick en självständig stat först 1948). Konkreta exempel på stater eller folkgrupper som inte haft denna nationella sammanhållning är enligt Buzan Mayariket,
Sumerna och Hunnerna som inte längre existerar. Vidare menar Buzan att en stats ideologi är av högsta betydelse när det gäller hur staten är organiserad. Här pratar Buzan kring
medvetandet om mening, t ex en specifik ideologi, religion, teori och idé om formationen på staten. För att på något sätt kunna identifiera statens idé är statens politiska identitet viktig samt statens historia. Varför finns staten? Varför ligger staten exakt just där den gör? (Buzan 1991: 70-71). En stats ideologi är den mest konkreta faktorn när det gäller statens idé. Den kan utkristalliseras som islam eller demokrati, eller mer specifikt t ex kommunism. I en del stater är ideologin så grundligt invävd inom staten att en förändring skulle få stora
konsekvenser. Exempel på detta är sambandet mellan Saudi-Arabien och islam eller mellan Israel och sionism (Buzan 1991: 79).
Statens institutioner (The institutional expressionof the state)
Redskapet för statens idés att kunna kontrollera sitt territorium är statens institutioner. Statens institutioner består av allt som ett styre innebär. Detta inkluderar verkställande, lagstiftande, administrativa och dömande delar och lagar, procedurer och normer. Avgörandet för att en stat ska uppnå legitimitet är huruvida statens institutioner kan ta till vara funktionerna i statens idé samt institutionerna påverkan på staten och dennes idé. Vidare menar Buzan att eftersom politiker och makthavare bedriver en politik som speglar statens ideologi, så spelar
institutionernas en avgörande roll ur säkerhetssynpunkt (Buzan 1991: 82-84). Exempel på detta är i Indien och BJP, eller Iran där partiets politiska åsiktsriktning och rörelse hävdar att en religion eller ideologi, oberoende av folkviljan skall tillämpas som samhällsordning. Det innebär att de religiösa eller ideologiska ledarna får det avgörande inflytandet över statens institutioner och rättsväsende (Internet2). Eftersom statens institutioner till skillnad från statens idé existerar fysiskt är de mer sårbara för olika typer av hot än vad statens idé är.
Institutioner kan bytas ut med våld eller politiska aktioner som baseras på idéer med andra institutionella inriktningar. Institutioners utbredning inom staten varierar från land till land men tenderar att öka enligt Buzan. Ett exempel på detta är Storbritannien. Vid 1800-talets slut så spenderade statliga institutioner 10 procent av landets BNP. På 1970-talet var den summan uppe i 50 procent. Statens institutioner kan skilja sig mycket i storlek och form, de kan vara många och stora i vissa länder samt få och små i andra (Buzan 1991: 82-90).
Statens fysiska bas (The physical base of the state)
Statens fysiska bas består av dess population och territorium. I detta ingår alla naturtillgångar och rikedomar skapade av människor inom en stats gränser. Av de tre delarna som en stat består av enligt Buzan, är den fysiska basen den mest konkreta. Teoretiskt sätt finns det inget samband mellan en stat och ett särskilt område, gränser avgörs hur stark staten är att försvara sin gräns gentemot andra stater. Ett bra exempel på detta är Ryssland och Tyskland, som utökade sina gränser på bekostnad av Polen. Att en stat förlorar delar av sitt territorium behöver inte betyda att statens existens hotas, Tyskland och Polen är bra exempel på detta. Ett annat exempel är Pakistan som förlorade ett stort område till fördel för det nybildade
Bangladesh (Buzan 1991: 90-91). Förändringar som inkräktar på en stats territoriella integritet innebär ofta konflikter, men vissa områden avses ha ett större värde än andra. Värdet kan bero på transporttillgänglighet som den polska korridoren som direkt orsakade andra världskriget, värdet kan bero på historiska traditioner, kulturell identitet eller symbolisk värde. Exempel på
ett symbolisk värde var Berlin för Sovjetunionen under andra världskriget. Med syfte ur säkerhetssynpunkt har ett område med strategisk bra läge högre prioritet än områden med sämre strategiska läge. Här syftar Buzan exempelvis på Kashmirfrågan, där Indien prioriterar bergsområdet som Kina erövrade 1962 lägre än det omstridda Kashmir som Pakistan gör anspråk på (Buzan 1991: 91-93). De olika komponenterna kan finnas utan att en självständig stat eller nation existerar menar Buzan. Exempelvis kan en stats institutioner fungera genom exilregeringar eller militära grupper i landsflykt (Buzan 1991: 63-64).
4.2 Starka och svaga stater
Buzans slutsats är ur säkerhetssynpunkt är att det finns starka och svaga stater. Statens
position i det internationella systemet och säkerhet är direkt sammankopplad med statens idé, fysiska bas och institutionerna. Hur svag eller stark en stat är avgör hur pass sårbar staten är för olika typer av hot. En stat omfattar mycket mer än makt och resurser och därför finns flera hot utöver de militära (Buzan 1991: 96-97). Staterna kan minska sin egen sårbarhet i det internationella systemet genom sin säkerhetspolitik. Avgörande faktorer är sårbarheten inom staten och hur starkt hotet från andra stater är. En stats främsta uppgift är att föra en sådan typ av säkerhetspolitik som stärker staten både inåt och utåt gentemot andra stater (Buzan 1991:
112).
Buzan har två utgångspunkter från vilka han skiljer på starka och svaga stater och makter.
Centralt hos starka eller svaga stater är den socio-politiska sammanhållningen (socio-political cohesion), det vill säga, hur enat landet är politiskt, socialt, samt styrkan av sammanhållning eller konflikttendens mellan folkgrupper. Starka och svaga makter har fördelning av
ekonomiska resurser och militär styrka stater som centrala faktorer (Buzan 1991: 96-97). En stat kan vara stark utan att vara en stark makt menar Buzan, exempel på sådana stater är Norge, Österrike och Singapore. Omvänt kan en stark makt vara en relativ svag som stat, exempelvis Indien. Hos en stark stat kan den nationella säkerheten ses som en beskyddande åtgärd av statens tre komponenter. Här är också institutionerna stabila och väl definierade och territoriet suveränt. Statens maktapparat har stöd och legitimitet av befolkningen (Buzan 1991: 98-100). Starka stater med stark makt är politiskt, militärt och ekonomiskt starkare i jämförelse med andra stater. Stater med en stark sociopolitisk sammanhållning och stark makt är exempelvis Frankrike och USA. Dessa stater är också betydligt mindre sårbara mot de flesta typer av hot (Buzan 1991: 113-114).
Hos en svag stat är ofta statens idé bräcklig och dess institutioner kännetecknas ofta av interna problem och stridigheter. Detta påverkar den fysiska basen som på grund av problemen inom staten omöjligen kan utgöra säkerhet och sammanhållning (Buzan 1991: 101). En svag stat, menar Buzan, har mindre makt i jämförelse med grannländerna i regionen samt gentemot stormakterna. Detta kan staten kompensera genom rikedom, kunskap samt stark sociopolitisk sammanhållning, exempel på sådana stater ur ett historiskt perspektiv är Pruessen, Holland och Israel. Eftersom en liten stat har mycket mindre resurser i jämförelse med en stormakt har dessa länder begränsade möjligheter att försvara sitt territorium med militära medel. Här hänvisar Buzan till de mindre små europeiska staterna som genom specialisering av ekonomin nått rikedom och välfärd. Denna specialisering av handel kan vara en svaghet i sig menar Buzan eftersom den är relativt ensidig (Buzan 1991: 113).
Svaga stater med svag sociopolitisk sammanhållning är speciellt utsatta. Här spelar geografin en stor roll menar Buzan. Som exempel nämner han ögruppen Fiji i Stilla Havet som är en svag stat både när det gäller makt och socialpolitik. Men här har inte säkerheten ställs på sin spets, och har därmed kunnat bevaras. Görs en jämförelse med Sri Lanka som befinner sig i en liknande situation men i ett annat geografiskt och politiskt sammanhang så blir situationen en helt annan. Svaga men stabila stater som Danmark och Singapore är speciellt sårbara mot militära hot eftersom man har en begränsning i sina resurser. Stater med svag sociopolitisk sammanhållning men stark som stat, fruktar mest politiska hot, exempel på en sådan stat är Indien (Buzan 1991: 114). Buzan sammanfattar sin diskussion i denna citerade modell:
Socio-political cohesion Weak Strong
Weak Highly vulnerable Particularly vulnerable to most types of threat to military threats POWER
Strong Particularly vulnerable Relatively invulnerable to political threats to most types of threats
Tabell 3.1 (Buzan 1991: 114)
Buzan menar att många faktorer spelar in om en stat är stark eller svag. En viktig faktor är statens historia, här nämner Buzan bl.a. Storbritannien som under lång tid haft möjligheten att konsoliderat sig som stat. De flesta (men inte alla) av de stater som är svaga ligger i tredje världen. Tydliga indikationer pekar på att detta har sin grund i när många stater i tredje
världen koloniserades av stormakterna. Vid denna tidpunkt skapades gränser utan hänsyn till kulturella och etniska faktorer som påverkar dessa staters utveckling än idag. Det finns inga klara indikationer på vad som definieras som en stark eller svag stat. Argumenten går isär, vem kan säga att USA är starkare än Frankrike, och att sammanhållningen är starkare på Sri Lanka än i Frankrike. Mer specifikt kan man exempelvis säga att Frankrike är starkare än Kina eller att Italien är sociopolitiskt mer sammanhållet än Spanien, men det finns således inga klara riktlinjer för vad som är en svag eller stark stat (Buzan 1991: 98-100). Buzan nämner dock några punkter som kännetecknar svaga stater som citeras nedan:
• High level of political violence
• A conspicuous role for political police in the everyday lives of citizens
• Major political conflict over what ideology will be used to organize the state
• Lack of a coherent national identity or the presence of contending national identities within the state
• Lack of a clear and observed hierarchy of political authority
• A high degree of state control over the media
(Buzan 1991: 100)
4.3 Hotbilder mot statens säkerhet
När man tittar på en stats säkerhetssituation så måste begreppet hot specifikt utredas. Därefter ges en förklaring angående Buzans fem sektorer Militära, Politiska, Sociala/Samhälliga, Ekonomiska, Ekologiska/Miljö.
Det är näst intill omöjligt att ge en fullständig specifik förklaring över vad som kännetecknas som hot mot en stats säkerhet eller vad som normalt uppkommer när stater agerar gentemot varandra i det internationella systemet. Av den anledningen kan inte alla hot ses som reella mot en stats säkerhet. Staten måste då bedöma på vilken nivå säkerheten ska sättas och hur starkt eller tydligt hotet ska framstå för att staten ska anse att dess säkerhet är hotad. Sätter då staten säkerhetsnivån för lågt så finns risken enligt Buzan att man blir paranoid, vilket i sin tur kan leda till slöseri med militära resurser, och att en alltför aggressiv säkerhetspolitik förs (Buzan 1991: 140-142). Exempel på detta är USA:s utrikespolitik efter 11 september, kriget mot terrorismen. Sätter däremot en stat säkerhetsnivån för högt så kan detta innebära att förberedelserna mot ett militärt angrepp kommer för sent. Exempel på detta är USA:s passiva utrikespolitik på 1920 och 1930-talet före Japans anfall på flottbasen Pearl Harbour i
december 1941 (Buzan 1991: 140-142). Huruvida ett hot ska klassificeras som en nationell
säkerhetsfråga är beroende på hotets natur, men också hur staten uppfattar hotet samt konsekvensen blir om hotet genomförs. De faktorer som gör att olika typer av hot bedöms olika, beror också på hotets geografiska närhet samt i tid. Ett hot som ligger geografiskt nära känns självklart allvarligare än hot som finns på avstånd. Här spelar det historiska
perspektivet stor roll, vän eller fiende, gamla konflikter, blockgränser etc. Hur intensivare hotet blir, desto större nationell säkerhetsrisk tenderar hotet att bli. Specifika hot har en fokusering och en bestämd källa. Ett exempel på detta var hur brittiska flottan såg på den tyska före första världskrigets utbrott. Ett annat exempel är de strategiska kärnvapen som USA och Sovjetunionen placerade ut på 1960-talet. Diffusa hot utvecklas ofta genom
processer. Hot som dessa kan definieras som terrorism, spridandet av kommunism, profetior om kärnvapen etc. Hot kan vara omedelbara, men också utvecklas under en längre tidsperiod.
Ibland är hoten tydligt definierade och i vissa fall vara ytterst diffusa (Buzan 1991: 134).
Enligt Buzan kan hotets ursprung vara omedelbar, såsom grannstat, som i fallet med Indien- Pakistan, men också på medelavstånd som mellan USA - Japan under 1930-talet, eller på ett betydligt längre avstånd som Gulfkriget mellan USA och Irak i början av 1990-talet.
Hot kan i rumslig bemärkelse betecknas i avstånd. Avstånd har som störst betydelse när det gäller militära hot eftersom territoriell närhet har störst betydelse för genomförandet av militära aktioner. Avståndets betydelse har minskat betydligt på grund av terrorism och långdistansvapen. När det gäller politiska hot spelar avståndet en viss roll eftersom denna typ av hot kommer inifrån. När det gäller ekonomiska hot spelar närhet mindre roll eftersom ekonomin idag är så pass globaliserad (Buzan 1991: 135). Hot mot en stats säkerhet är en komplex fråga eftersom många faktorer måste vägas samman menar Buzan. Därför har Buzan konstruerat en modell angående intensiteten av hot mot en stats säkerhet som nedan citeras (Buzan 1991: 135). Modellen kommer senare i kapitel 5 användas på Buzans
säkerhetsbegrepp (1-5).
The intensity of threats
Low intensity High intensity Diffuse Specific Distant (space) Close (space) Distant (time) Close (time) Low probability High probability
Low consequences High consequences
Historically neutral Historically amplified Tabell 3.2 (Buzan 1991: 140)
Som tidigare nämns så utgår realism/neorealism ifrån att staten är den viktigaste aktören i det internationella systemet. Stater är suveräna, det vill säga, de erkänner ingen högre makt än dem själva (Aggestam et al. 2000: 199-204). Till skillnad från realismen som utgår från maktperspektivet sätter Buzan säkerheten i centrum. Säkerhet är ett omstritt ämne, åsikterna går isär vad begreppet betyder och hur det ska definieras menar Buzan. När de gäller att uppnå säkerhet är slutmålet för staten alltid överlevnad. Säkerhetsaspekten påverkas inom fem sektorer enligt Buzan: Militära, Politiska, Sociala/Samhälliga, Ekonomiska, Ekologisk/Miljö (Buzan 1991: 19-21).
Militära sektorer
Militär styrka är väl det begrepp som i de flesta sammanhang sammankopplas med säkerhet.
Här spelar staters offensiva och defensiva kapacitet stor roll samt hur stater uppfattar varandras agerande (Buzan 1991: 19). Inom vissa länder finns hotbilder mot centralmakten, exempel på detta är när olika grupper kämpar om makten i landet med militära medel. En militär handling är ett direkt hot mot statens styrande institutioner och mot statens natur.
Vidden av militärt hot kan variera, här pratar man om allt från en gränskonflikt till hot om en invasion. Militära hot kan också vara riktade mot statens intressen, t.ex. en allierad eller ett strategiskt område som har stor betydelse. I dessa fall pratar man om att de militära hoten är indirekta (Buzan 1991: 116-117).
Politiska sektorer
Här sätts staternas organisatoriska stabilitet, ideologier, statsskick och legitimitet i centrum (Buzan 1991: 19). Hot inom denna sektor är riktade mot centralmakten och dess institutioner.
Instabila institutioner i samspel med att statens idé är outvecklad, möjliggör inhemsk statlig splittring och främmande interventioner. Exempel på sådana stater är Etiopiens och Uganda.
En annan politisk hotbild är om hotet är riktat mot en territoriell enhet, dvs. när delar av staten vill bryta sig ur statsbildningen och bilda en egen stat. Detta problem kan existera i stater som har en minoritet inom sina gränser men som är i majoritet i ett speciellt område, exempelvis muslimer i delstaten Kashmir, och sikher i delstaten Panjab Indien. Eftersom staten spelar en avgörande betydelse för en stats enhet är dessa hot likvärdiga med ett militärt hot för en svag stat. Känslighet för politiska hot kan kännetecknas att centralmakten använder våld för att behålla den politiska makten eller politiska motsättningar om hur staten ska styras (Buzan 1991: 118-122).
Sociala/Samhälliga sektorer
Sociala/samhälliga hot innebär att statens idé och vilka som tillhör denna hotas. Utifrån denna utgångspunkt kan minoriteter ses som ett hot mot statens sammanhållning. Här kan säkerhet uppnås genom att man förhindrar plötsliga förändringar av seder och traditionella mönster i språklig, religiös, kulturell, och nationell identitet. Det förekommer även stater som alltid haft kulturer som lever sida vid sida. Här kan kultur, språk och religion komma i konflikt med varandra, ett bra exempel är Indien. Sociala/samhälliga hot får ofta inslag av politik, då olika grupper slåss om makten exempelvis palestinier och judar i Israel, hinduer och muslimer i den indiska delen av Kashmir. Ett kännetecken för oro mot sociala hot är ett kraftigt försvarande av kulturell identitet. Exempel på detta är Frankrikes försvar mot amerikansk mat och det engelska språket. En splittrad nationell identitet kan leda till att statens legitimitet hotas (Buzan 1991: 122-123).
Ekonomiska sektorer
Trots att ekonomin utgör basen för ett land så har ingen stat i och med globaliseringen fullständig kontroll över ekonomin. När det gäller ekonomisk säkerhet pekar Buzan på tillgången till resurser, att finanser och marknader är så omfattande att det möjliggör upprätthållandet av välfärd och statlig makt (Buzan 1991: 19). En bra ekonomi gynnar den nationella säkerheten medan en försvagad ekonomi försämrar den nationella säkerheten. En djup ekonomisk nedgång kan påverka ett lands stabilitet. Detta kan i längden leda till att oroligheter kan bryta ut (Buzan 1991: 123-131).
Ekologiska/Miljö sektorer
Den ekologiska hotbilden innefattar sådant som påverkar mänsklighetens levnadssätt och tillvaro. En del regionala konflikter bygger på kampen om naturresurser. Avverkning av regnskog och tvister om tillgång på vattenflöden är exempel på detta. Ekologiska problem kan också förorsakas av förorenade utsläpp, överbefolkning, växthuseffekten och svält.
Naturkatastrofer som jordbävning och tsunami, inkluderar Buzan, också till ekologiska hot.
Anledningen till detta är att en jordbävning eller tsunami har stor påverkan på den mänskliga tillvaron och kan medföra eventuella migrationer (Buzan 1991: 131-134).
Buzan menar att dessa fem sektorer hänger ihop med varandra. De bör alltså inte ses separat från varandra. Exempel på detta är att miljöförstöring kan öka risken för migration som i sin tur kan medföra sociala konflikter (Buzan 1991: 20).
5. Analys angående hotbilden mot Indien
I detta kapitel kommer jag att göra en analys av empirin angående hotbilden mot Indien utifrån Buzans fem sektorer: Militära, Politiska, Sociala/Samhälliga, Ekonomiska, Ekologiska/Miljö
5.1 Militära sektorer
Om man med militärt hot avser Kina kan man idag säga att det är av låg intensitet. Ett stort ekonomiskt under sker för närvarande i Kina som är relativt beroende av omvärlden i form av investeringar och råvaror. Relationen mellan länderna är stabil och trots att en del
gränskonflikter inte är lösta, är det ytterst tveksamt att Indien och Kina skulle drabba samman i en större konflikt. Trots detta bedömer Indien att Kina utgör det största strategiska och militära hotet mot landet. Anledningen till detta är att Kina med sin enorma vapenmakt är ett reellt hot mot Indiens existens vid en militär konfrontation. Det militära hotet är specifikt och nära i tid och rum. Dessutom är det historiskt laddat eftersom en militär konfrontation har skett förut. Däremot med militärt hot avseende på Pakistan är detta av hög intensitet. Även om förhållandet mellan länderna för tillfället är goda, kan förändringar ske snabbt. Kashmirfrågan är inte löst och fortfarande anses terrorgrupper som utför attentat mot Indien stödjas av
Pakistan, trots att landet förnekar detta. Hotet är specifikt och nära i tid och rum. Eftersom Indien och Pakistan har utkämpat tre krig mot varandra är konflikten historiskt laddad. Ett anfall mot Indien skulle få förödande konsekvenser för samtliga parter eftersom samtliga innehar kärnvapen. Detta innebär säkerhet eftersom vedergällning efter en eventuell kärnvapenattack skulle vara omedelbar.
5.2 Politiska sektorer
Indien är en demokrati med alla institutioner som inkluderar och när grunden lades för det federala Indien 1956 fick varje större folkgrupp vara med och samverka. Med sin mångfald av olika folk, språk, samhällsklasser och politiska intressen har ofta inrikespolitiken setts som en kamp mellan centralmakten och regionala grupper där Indiens enhet stått på spel.
Motsättningarna är snarare religiösa än politiska. Exempel på detta är separatiströrelserna i Kashmir och Panjab. Men eftersom religionen spelar en avgörande roll för individen i Indien blir religiösa problem automatiskt politiska. Ett annat inhemskt problem är Indiens väldiga byråkrati och dess tröghet.
Enligt Buzans modell (Buzan 1991: 100), kännetecknas svaga staters inrikespolitiska förhållande enligt vissa kriterier. Ett antal av dem instämmer på Indien:
• High level of political violence (konflikt mellan hinduer och muslimer)
• Major political conflict over what ideology will be used to organize the state(Kashmir, BJP:s politik gentemot muslimer)
• Lack of a coherent national identity or the presence of contending national identities within the state (Separatism, bl.a. Kashmir)
• Lack of a clear and observed hierarchy of political authority (Trög byråkrati och beslutsfattande, samt centralregeringens tafatta ingripande i Kashmir)
Enligt min bedömning är det politiska hotet är av hög intensitet och då i synnerhet i
Kashmirfrågan. Det är ett specifikt hot mot staten och dess institutioner och Indien har inte kontroll över sitt territorium. Eftersom hotet kommer inifrån den egna staten är hotet därmed nära både rumsligt och tidsmässigt. Att konflikten är historiskt laddad är självklar eftersom konflikten grundar sig historiskt långt tillbaka i tiden. Även om Indien är relativt politiskt stabilt så Kashmirfrågan lite av en knäcknöt. Skulle Indien acceptera att den indiska delen av Kashmir lämnade federationen skulle detta kunna innebära att fler stater vill följa efter.
Slutligen skulle detta kunna innebära slutet för Indiens existens.
5.3 Sociala/Samhälliga sektorer
Det främsta sociala hotet är motsättningarna mellan hinduer och muslimer som fick en renässans i början på 1990-talet på grund av att den hinduiska nationalismen växte sig allt starkare. Orsaken var en reaktion mot det separatistiska upproret i den muslimskt dominerade delstaten Kashmir men även den ekonomiska globaliseringen som gjorde sig påmind efter Sovjetunionens kollaps. Varor och moden kom in på den indiska marknaden vilket fick många indier att vända sig inåt mot den egna kulturen. Följderna blev kravaller och tusentals döda, de flesta muslimer. Muslimska terroristgrupper med stöd av Pakistan hämnades genom bombattentat, oftast i New Delhi och Bombay. Ett annat problem är Indiens mångfald av språk. Hindi är landets officiella språk och talas ungefär av hälften av befolkningen. Enorma protester från befolkningen i södra Indien gjorde dock att engelskan upphöjdes till ett
”mellanmänskligt” kommunikations språk.
