Barnperspektivet i socialt
arbete med ekonomiskt
utsatta familjer
- erfarenheter från en FoU-cirkel, februari 2005
(Bild från dokumentation av cirkeldeltagare i SDF Kortedala, Göteborg.)
Cirkelledare: Tommy Moberg och Michael Lundgren
Deltagare: Johanna Jörgensen Sahlander, Natalja Kahraman och Gudrun Zeijlon, Göteborgs Stad Linnéstaden, Lena Ahnberg, Anna Lisa Lind och Kate Nilsson, Göteborgs Stad Kortedala, Lotta Bengtsson, SDF Backa, Vanja Nilsson, SDF Centrum och Ann Tåhlin Löwerdahl, Partille kommun, Malin Karlborg och Ljiljana Nielsen, SDF Bergsjön, Nils-Eric Sundström,
Majblommans Riksförbund 2004 samt Helen Atterot, Alingsås kommun, och Niclas Wiklund, Kungsbacka kommun.
INNEHÅLL
Inledning
Av Tommy Moberg och Michael Lundgren
sid 4
DEL I
Barnperspektiv i ekonomiskt bistånd -
att levandegöra ett begrepp
sid 5
Av Johanna Jörgensen Sahlander, Natalja Kahraman och
Gudrun Zeijlon, Göteborgs Stad Linnéstaden
DEL II
Implementering av barnperspektivet
Av Lena Ahnberg, Anna Lisa Lind och Kate Nilsson
sid
25
Göteborgs Stad Kortedala
DEL III
Barnperspektivet
och den ensamma mamman
sid 35
Av Lotta Bengtsson, SDF Backa
Vanja Nilsson, SDF Centrum och
Ann Tåhlin Löwerdahl, Partille kommun
DEL IV
Att se barnen -
Av Malin Karlborg och Ljiljana Nielsen
SDF Bergsjön
DEL V
Att utgå från barnets bästa -
Om barnperspektivet i Majblommans bidragshantering
sid 62
Av Nils-Eric Sundström
Majblommans Riksförbund 2004
DEL VI
Barnperspektivet - i handläggningen av
ekonomiskt bistånd. Hur uppmärksammar
sid 119
individ- och familjeomsorgen de fattiga barnen?
Av Helen Atterot, Alingsås kommun, och Niclas Wiklund,
Kungsbacka kommun
Inledning
I FN:s barnkonvention formuleras huvudprinciperna om barnets bästa och barnets rätt att få uttrycka sina åsikter och få sin åsikt beaktad i förhållande till sin ålder och mognad. Hur ser tillämpningen av dessa principer ut i socialt arbete? Hur görs barnets röst hörd vid rådgivning och handläggning i mötet med ekonomiskt utsatta familjer? Hur bedöms barnets bästa? Det som självklart accepteras och bejakas teoretiskt kan visa sig vara en utmaning i det konkreta fallet. Beslutsfattare i olika befattningar, politiker, pedagoger, professionella hjälpare – och alla föräldrar – är olika väl rustade och motiverade att se och höra barnets röst. Vad innebär ett barnperspektiv? Inom många verksamheter behöver chefer och medarbetare avsätta mycket tid och arbete för att utveckla en samsyn kring begreppet och hitta metoder för tillämpning.
Hur tillämpas alltså barnperspektivet när det är föräldrar och vårdnadshavare och inte barnen själva som för talan? När är det, som ekonomihandläggare, lätt respektive svårt att tillämpa barnperspektivet? Vad är rimligt - och lämpligt - att tala direkt med barn själva om? Hur talar man i så fall med barn i olika åldrar? Hur tillgodoses barnperspektivet i olika stadsdelar och regioner? Vad beror eventuellaskillnader på?
I FoU-cirkeln ”Barnperspektivet i socialt arbete med ekonomiskt utsatta familjer” har vi under drygt ett år arbetat med dessa och liknande frågor. Deltagarna utgörs till största delen av ekonomihandläggare inom socialtjänsten i västra Sverige. I sin uppgift kommunicerar de nästan uteslutande med vårdnadshavare om familjens behov. Barnen kommer endast indirekt till tals via de vuxnas beskrivningar och förståelse. Dessutom har en representant för Majblomman deltagit, vilket har bidragit till att stimulera till diskussioner kring samhällets ansvar och ideella rörelsers betydelse. Som cirkelledare har vi båda erfarenhet av forskning och socialt arbete, Tommy som socionom, missbruksexpert, handledare och utbildare och Michael, psykolog, författare och likaledes handledare och utbildare. Båda har dessutom lång erfarenhet av samtal med barn och unga. Vi har bistått med ramar och uppmuntran, vi har bjudit in resurspersoner från fältet och vi har delat med oss av vår egen erfarenhet i ämnet. Särskilt har vi velat betona vikten av professionell hållning i det sociala arbetet, en förutsättning för att kunna behålla fokus på uppgiften när vi berörs på olika vis i mötet med den vi hjälper. Den professionella hållningen vilar på tre fundament: kunskap, självkännedom och förmåga till empati. För att kunna se och förstå barns behov behövs adekvat kunskap om barns utveckling samt samtalskompetens. Vi behöver vidare känna oss själva tillräckligt väl för att förstå våra reaktioner och ställningstaganden i mötet med nöd och lidande. Detta är en förutsättning för vår förmåga till empati – som innebär en lyhördhet för det som förmedlas mellan raderna och som kräver medveten reflektion och realitetsanpassning.
Huvudsakligen har deltagarna utifrån sin egen yrkesmässiga kunskap och vardag reflekterat, forskat och fördjupat sig i de aspekter av barnperspektivet som för dem verkat mest intressanta eller som pockat på uppmärksamhet av andra skäl. I denna skrift redovisar cirkeln delar av den process och det arbete som cirkeln givit möjlighet till. Trevlig läsning! Tommy Moberg och Michael Lundgren
Barnperspektiv i ekonomiskt
bistånd -
att levandegöra ett begrepp
Av Johanna Jörgensen Sahlander
Natalja Kahraman
Gudrun Zeijlon
Stadsdelsförvaltningen Linnéstaden
Vuxenenheten
Innehållsförteckning
Inledning 7
Syfte 8
Frågeställningar 8
Teori och tillämpning 8
Metod 11
Undersökning 11
Diskussion – reflektion 18 Bilagor
• Bilaga 1 – Fakta om Linnéstaden 20
• Bilaga 2 – Inventering av antal barn i ekonomiska ärenden 21
• Bilaga 3 – Gruppfrågor 22
• Bilaga 4 – Enskilda frågor 23
Inledning
”Barnperspektiv i ekonomiskt bistånd” är ett begrepp de flesta har hört eller på annat sätt känner till men som få konkret kan beskriva. När man talar om ”barnperspektiv i ekonomiskt bistånd” försvinner många in i en vag, slingrande förklaring som nosar på ett flertal akademiska principer. En handfast beskrivning är svår att få.
FN stipulerar i sin konvention om barnets rättigheter fyra grundprinciper: den första grundprincipen anger att rättigheterna i konventionen gäller varje barn utan åtskillnad av något slag. Det innebär att också att samhället aktivt ska verka mot alla former av diskriminering. Den andra principen slår fast att barnets bästa ska komma i främsta rummet vid alla åtgärder som rör barn. Principen om barnets bästa utgör värdegrunden vid tolkningen av övriga artiklar. Den tredje grundprincipen, att barn har rätt till liv och utveckling, innebär bland annat att barn har rätt till optimal fysisk, psykisk, andlig, moralisk, psykologisk och social utveckling. Detta ska tillgodoses på ett sådant sätt att barnet förbereds för ett självständigt liv. Barnet har följaktligen rätt till omvårdnad och skydd, kärlek och trygghet samt ett stabilt och varaktigt förhållande till föräldrarna. Barnet har också rätt att få utvecklas i en miljö som tillgodoser dess behov av stimulans. Den fjärde grundprincipen är barnets rätt att få uttrycka sina åsikter, i alla frågor som rör barnet, och att dessa respekteras. Åsikterna ska tillmätas betydelse i förhållande till barnets ålder och mognad.
Hur omsätter vi dessa grundprinciper i praktiken? Hur översätter vi de högtravande orden till individuellt anpassade insatser för barn och ungdomar?
Innan vi bestämde oss för vad detta arbete skulle handla om funderade vi kring olika teman som väcktes i samband med begreppet ”barnperspektiv i ekonomiskt bistånd”. Det var till exempel fattigdom i relation till vad, vad får vi med oss från vår egen barndom, vad förmedlar föräldrarna, vad är väsentligast i livet - utbildning, rik fritid eller prylar? Vad får man över till sina barn? När får barnen veta att de är rika eller fattiga? Vi bollade dessa tankar sinsemellan samt satte oss ner med penna och papper för att skissa upp de olika delarna av barnperspektivet som används av oss i vår arbetsvardag:
Men vi återkom till frågan om vad det rent konkret innebär att arbeta utifrån ett ”barnperspektiv i ekonomiskt bistånd”? Vi har upptäckt att det är ett luddigt begrepp i vår arbetsgrupp. Man har svårt att konkret beskriva vad det innebär. Begreppet betyder dessutom olika för olika personer. Mot bakgrund av detta har vi valt att genom en tankeprocess försöka få fram en levande dialog kring definitionen och beaktandet av ”barnperspektiv i ekonomiskt bistånd”.
Syfte
Syftet med denna rapport är att beskriva om och i så fall hur begreppet ”barnperspektiv i ekonomiskt bistånd” kan implementeras i vår arbetsgrupp. Vi ville starta en förändringsprocess.
Frågeställningar
• Hur kan begreppet ”barnperspektiv i ekonomiskt bistånd” levandegöras i vår arbetsgrupp?
• Har en förändring skett och vad kännetecknar i så fall förändringen?
Teori och tillämpning
I detta kapitel kommer vi att presentera en kortfattad översyn av de teorier som handlar om gruppdynamik för att senare i diskussionen beskriva den process som kommit till stånd i vår arbetsgrupp. På grund av rapportens något begränsade omfattning har vi valt att använda oss av endast ett verk: Arbetsgruppens psykologi av Barbro Lennéer-Axelson och Ingela Thylefors. I sin bok beskriver författarna ingående den psykosociala arbetsmiljön, det vill säga gruppdynamik, relationer, arbetsroller, ledarskap och kommunikation.
1. Gruppen
Författarna i boken ser arbetsmiljön ur en psykosocial synvinkel. Därför ger de en socialpsykologisk definition av vad en grupp är:
En grupp är en samling människor som upplever sig ha ett gemensamt mål, ömsesidigt påverkar varandra, psykologiskt är medvetna om varandra och upp- fattar sig själva som en grupp.
Vår arbetsgrupp, som deltog i tankeprocessen, består av cirka tjugo personer varav tio är handläggare inom ekonomiskt bistånd. Även arbetsledare ingår i gruppen. Vi tillhör alla samma organisation och delar samma verksamhetsmål. Majoriteten av vår grupp är kvinnor. Förenklat kan man säga att hälften av oss är runt trettio år och andra hälften runt femtio.
Lennéer med flera poängterar i sin bok att den psykiska miljön påverkar gruppens dynamik. Den psykiska miljön, enligt Lennéer med flera, består av andan, klimatet och atmosfären.
Klimatet i en grupp är en produkt av allt som sker i gruppen – konflikter, relationer, kommunikation, trygghet, arbetsledning osv.
Ett gott klimat i en grupp kännetecknas av en öppen och rak kommunikation. Det sociala klimatet påverkar såväl personalens som klienternas beteende.
Gruppen har sin egen historia och till den hör köns- och åldersfördelning, hur den startade, hur länge den har varit igång, med mera. Vår arbetsgrupp var under många år en mycket stabil grupp med liten personalomsättning. På senare tid har största delen av gruppen bytts ut, åldersfördelningen har förändrats markant, vilket har orsakat en del turbulens. I dagsläget får gruppen emellertid sägas vara relativt stabil och trygg. Gruppmedlemmarna bjuder på sina resurser och kunskaper för att uppnå verksamhetsmålen. Var och en står på egna ben men upplever samhörighet med de övriga. Ny kunskap hämtas utifrån gruppen genom utbildning, nya arbetsuppgifter och extern processhandledning. Lennéer med flera kallar detta en mogen och flexibel grupp (s 35).
När man talar om en arbetsgrupp är det viktigt att belysa rollfördelningen, det vill säga roller som är direkt kopplade till utförandet av arbetet. Arbetskollegorna som deltog i vår studie består av enhetschef, metodhandledare, boendesekreterare, budgetrådgivare, personal från förebyggande social verksamhet samt handläggare från försörjningsstöds- och missbruksgrupperna. Vi har försökt ta del av allas kunskaper utifrån de roller de har i gruppen, både avseende arbetsuppgifter, antal år i yrket och social position. Lennéer med flera anser att de sociala rollerna, eller så kallade samarbetsroller, har stark påverkan på arbetsplatsens klimat.
Det kan vara att klargöra normer för vad som är rätt eller fel i gruppen, att lyssna och ge stöd, att skapa en atmosfär av öppenhet och tillit och att försöka lösa konflikter.
Varje gruppmedlem har också en individuell roll som är oberoende av arbetsplatsens funktioner. Till exempel kan berättas att en av gruppmedlemmarna på vår arbetsplats beskriver hur hans syn på barnperspektivet förändrades när han själv fick barn. Lennéer med flera beskriver också att arbetsmotivationen är starkt påverkad av att ”rätt man sitter på rätt plats”. Vad avser könsfördelningen menar Lennéer med flera att det är en fördel om den är så jämn som möjligt.
Arbetsgruppen blir då en miniatyrbild av världen utanför.
I vår arbetsgrupp är det en slagsida åt den kvinnliga sidan, men detta är också ett generellt problem inom yrket socialt arbete. Man kan därför anta att vår grupp domineras av ett kvinnligt synsätt även om det är svårt för oss att uttala oss specifikt om vad det innebär i vårt fall. Vårt önskemål är emellertid att få en jämnare könsfördelning i gruppen.
1. Förändringsprocessen
Enligt Lennéer med flera är en definition av målet och en analys av nusituationen viktiga faktorer när man påbörjar ett förändringsarbete. Det finns en risk för att konflikter kan uppstå om man inte vet vad som kommer att hända under förändringen. Ett exempel på detta är vårt
eget beslut om vad denna rapport skulle handla om. När vi hade bestämt oss för att vi ville beskriva en grupprocess kunde vi beskriva själva upplägget av arbetet.
Det finns tre faser i förändringsprocessen enligt Lennéer med flera. Den första fasen kallar författarna upptining eller frigörelse. Under den här fasen gör man en förbearbetning. Det är därför väsentligt att titta på vem eller vad som väcker intresse för frågan. Lennéer med flera menar att de flesta förändringar börjar genom tryck utifrån, till exempel arbetsledningen. Det kan dock ibland räcka med ett intresse som väcks i arbetsgruppen eller hos en enskild. I vårt fall handlade det om en kombination; vi hade sedan en längre tid tillbaka haft en diskussion i arbetsgruppen om viljan att ta en närmare titt på barnperspektivet. Utöver detta fick vi under sommaren 2003 besked från ledningen att FoU i Väst skulle anordna en studiecirkel i ämnet. De som skulle delta från vår arbetsgrupp valdes ut av enhetschefen.
Lennéer med flera hänvisar i sin bok till ett forskningspar (Buchanan och Greiner), vilka menar att:
…det alltid måste finnas ett visst tryck eller en viss press, antingen utifrån eller inifrån organisationen, för att man ska bli benägen att gå in i den första förändringsfasen.
Den avgörande faktorn som vi kan identifiera i vår grupp är att vi ville ha en fördjupad kunskap om ämnet.
Den andra fasen kallar Lennéer med flera omorientering. Denna fas utgörs av själva förändringen. Under omorienteringen söker man nya handlingsalternativ. Det är här viktigt att arbetsgruppen har möjlighet att ventilera och bearbeta alla de föreställningar man har om frågan. Det kan förekomma att det i arbetsgruppen finns motståndare som hoppas att den planerade förändringen försvinner på vägen. Andra vill åstadkomma en förändring på mycket kort tid. Det är emellertid viktigt att alla får komma till tals, oavsett om de är anhängare eller motståndare till förändring. Aggressivitet kan vara en naturlig reaktion på förändring. Det kan till exempel handla om en rädsla inför att få fler arbetsuppgifter.
Mot bakgrund av detta handlade vår första halvdag just om att våra kollegor skulle få en chans att ventilera sina åsikter och känslor kring ämnet. Under denna dag blev vi inspirerade av det väckta intresset i arbetsgruppen att fördjupa oss mer i frågeställningarna. Det var vid detta tillfälle vi fick den konkreta frågan om att göra en inventering bland antalet barn i familjer aktuella för ekonomiskt bistånd (se bilaga 2).
Den tredje fasen innebär en stabilisering av förändringen, enligt Lennéer med flera. Utvecklings- och anpassningsförändringar pågår ju ständigt. Enligt författarna måste den grupp som är ansvarig för förändringsarbetet fortsätta att stimulera intresset. Vi valde att genom utbildningar, föreläsningar och annan fortlöpande input hålla engagemanget vid liv under arbetets gång.
Enligt Lennéer med flera:
Förändringar har alltid olika förlopp. Många faktorer, olika slags tryck bidrar till det.
Vi upplever att vi inte är klara med förändringsprocessen, och det har inget att göra med tiden som vi har till förfogande för att genomföra rapporten. Arbetsgruppen har ett engagemang och intresse för att driva frågan vidare. En långsiktig förändringsprocess är inledd.
Metod
Som metod har vi valt att använda oss av dels gruppintervjuer, dels enskilda intervjuer. Däremellan har vi ämnat utsätta våra arbetskollegor för en jämn ström av input på ämnet ”barnperspektiv i ekonomiskt bistånd” samt närliggande och aktuella teman. Gruppintervjuerna är två till antalet samt får anses markera början och slut för vår undersökning. Gruppintervjuerna tjänar också som den viktigaste jämförande undersökningsdelen i rapporten.
Syftet med de enskilda intervjuerna, som har genomförts mellan gruppintervjuerna, är att fördjupa det jämförande materialet men också att få en mer löpande uppfattning om hur den levandegörande processen gestaltar sig hos enskilda kollegor. För att hålla våra kollegor i ett kontinuerligt ”tänk” kring ämnet har vi serverat dem en fortlöpande input bestående av viss litteratur. Vi har även haft ”barnperspektiv i ekonomiskt bistånd” som en återkommande punkt på metodhandledning och arbetsplatsträffar. Dessutom har vi nyttjat vissa föreläsningar och utbildningar som vår arbetsgrupp deltagit i. För att vi allihop ska få en bild över ”våra barn” har vi och våra kollegor gått igenom våra tjänster för att sammanställa antalet barn (både heltids- och umgänges-) som vi kommer i kontakt med. Denna inventering är sammanställd i bilaga 2.
Undersökning
Halvdag december 2003
För att få in merparten av vårt undersökningsmaterial valde vi att ha två halvdagar med vår arbetsgrupp. Vi eftersökte en friare diskussion kring begreppet barnperspektivet. Tanken var att vid första tillfället presentera arbetet i cirkeln och därefter genom diskussionen uppmärksamma begreppet. Vi ville också få klarhet i hur våra kollegor såg på frågorna och i vilken omfattning begreppet barnperspektiv framgick i utredningarna, framförallt i samband med bedömningar inför besluten.
Syftet med den andra heldagen var att ta reda på om synen på barnperspektivet har förändrats och om begreppet har blivit mer levande. Vi ville också veta om ett förändrat synsätt kunde utläsas i utredningarna. För att systematisera diskussionen valde vi tre frågor att samlas kring under de båda heldagarna. Vid första diskussionstillfället fick varje deltagare ge sin syn på ämnet på samtliga frågor. Det fanns även utrymme för en friare diskussion kring de tankar och frågor som kändes angelägna.
Fråga 1:
Vad lägger du som handläggare i begreppet ”barnperspektiv i ekonomiskt bistånd”?
I diskussionen framkom att vi har ett vuxenperspektiv och att barnen kommer i andra hand: Fokus på vuxenperspektivet gör att man blundar för barnen. Det gäller att ha en levande diskussion med övriga grupper på socialkontoret.
Barnen ”finns” inte riktigt eller i finns i ganska begränsad utsträckning i vårt arbete. Vi träffar sällan eller aldrig barnen, utan det är föräldrarna som initierar kontakten med socialtjänsten. Därigenom läggs fokus på de vuxnas situation:
Att ”synliggöra” barnen. Vilka fantasier har barnen? Självkänsla för barnen. Vad handlar det om att leva i en familj som ej är självförsörjande? Vilken ”bild” får barnen, vilken bild växer de in i? Man är utsatt på ett annat sätt än bara ekonomiskt om man gått länge på socialbidrag.
Under diskussionsdagen upplevde vi att det finns ett gemensamt synsätt i arbetsgruppen. Man ser det som sin uppgift att aktivera föräldrarna, och genom det förbättras situationen för barnen; en så kallad dominoeffekt:
Barnperspektivet, för mig, är att få ut föräldrarna i arbete så snabbt som möjligt. Det uppkom dessutom en diskussion om begreppet ”behov” och vad det innebär för var och en:
”Behov” innebär inte alltid samma sak för oss som för klienterna.
Det handlar om att som handläggare möta klientens föreställningar om hur andra har det. Det handlar om att normalisera och på detta sätt ta bort skuldkänslorna. Hur väl får fattigdomen synas? Vad är en jämn/bra nivå för att barn ska växa upp i en ”skälig” miljö?
Vi upplevde att det fanns ett stort intresse för frågorna och en vilja att få en samsyn på hur frågan ska behandlas. Man ville också få en ökad kunskap om hur man tillgodoser barnens behov på ett så bra sätt som möjligt utifrån de resurser som finns till vårt tillfogande.
Under diskussionsdagen uppmärksammades en okunskap om hur många barn som faktiskt finns aktuella i våra ekonomiska ärenden. Det finns även en grupp barn som formellt sett inte finns i våra ärenden men som ändå berörs av vår ekonomihandläggning. Det gäller de barn som har umgänge med en förälder som uppbär ekonomiskt bistånd. Vi var även oklara över barngruppernas storlek:
Barnen är statistiskt försummade. De syns inte ens i ”siffrorna”. Man kan inte, rent administrativt, ta fram uppgifter.
Vi bestämde oss för att göra en inventering över de båda delgruppernas storlek i våra ärenden (se bilaga 2).
Fråga 2:
Hur implementerar du som handläggare barnperspektivet i samtal med föräldrar?
Det framkom här att handläggarna oftast brukar ställa praktiska frågor kring barnomsorg, skola och fritidssysselsättning. Emellertid kan sådana frågor väcka rädsla och/eller misstanke,
Det är lätt att hamna i en ”förhörssituation”; fastna i en ”skyttegrav”. Det är viktigt att hitta öppna och förutsättningslösa frågor.
Många handläggare känner att det är lättare, mer legitimt, att ställa frågor om barnen vid andra besöket eller på ett hembesök:
Man måste alltid gå ”via” föräldern för att komma till barnet och det är en känslig fråga.
Det är bra att göra hembesök eftersom man får en annan, mer hel bild av en familj och familjens kultur. Maktpositionen blir också mer symmetrisk när man är på familjens hemmaplan.
Just hembesök orsakade en lång diskussion. Vi pratade om i vilka situationer man ska gå hem till klienter och hur ofta, om man ska prata med barnen och i så fall med vilket syfte, hur man ska presentera sig för barnen, vilken nivå man ska lägga samtalet på osv.
Det uppkom också en diskussion kring könsroller:
Man tar upp barnperspektivet mer med fäderna än mödrarna, eftersom de sistnämnda ”klarar sig”.
Vi tog upp ett eventuellt behov av en checklista, men arbetsgruppen visade inget intresse av detta:
Det är svårt att sätta upp en lista med ”korrekta” frågor. Man har det i huvudet. Det finns en risk med så kallade checklistor - att arbetet ”dör ut”. Det gäller att hålla diskussionen levande.
Till stora delar rörde sig emellertid diskussionen om betydelsen av pengar; hur mycket vi beviljar och till vad. Det blev ett samtal om kronor och ören:
Extra pengar till sommar och jul till familjer med L
Pengar kan vara ett ”medel” för handläggaren för att ta sig till andra aspekter av barnperspektivet.
När man beviljat barnet något extra har man använt sig av barnperspektivet; man har ”köpt sig fri”.
En annan aspekt av diskussionen rörde det faktum att umgängesbarnen lätt ”glöms bort”. Vi missar att fråga ensamstående personer, och framförallt lite äldre män, om de har barn.
50-åriga män missas lätt… Man tänker inte så mycket på att de kan ha rätt små barn.
Hur syns barnets behov i dokumentationen?
Arbetsgruppen var relativt enig runt uppfattningen att det finns en hel del brister kring barnets situation i dokumentationen:
Generellt kan sägas att det brukar finnas någon beskrivning om umgänget, men dokumentationen är ganska basal på den punkten.
Det finns inget direkt resonemang kring barnperspektivet i utredningarna.
Det finns dokumentering i grundutredningarna, men det saknas i en hel del i uppföljningarna.
Någon uttryckte farhågor kring att dokumentera i onödan:
Jag tycker att det bör finnas en anledning att gå in på barnperspektivet. Man dokumenterar bara om det behövs.
Fråga 4.
FN :s barnkonvention
Vi avslutade diskussionen med en reflektion kring FN: s barnkonvention och hur pass medvetna vi är om dess innehåll:
Vad är ”barnets bästa”? Vem har tolkningsföreträde i denna fråga? Detta är alltid en het potatis.
Socialarbetaren måste veta vad som främjar barnets utveckling. Det handlar mycket om vad som är ”normalt”, vilket är något som förändras och utvecklas över tid.
Enskilda fördjupade intervjuer
Efter decemberdiskussionen upplevde vi att det skulle vara bra att göra några enskilda, fördjupade intervjuer (se bilaga 4.). Vi valde tre kollegor i vår arbetsgrupp, två kvinnor och en man. En tog socionomexamen 1980, den andra 1976 och den tredje 1987. Två av dem har erfarenhet av att arbeta med missbruksfrågor och även ekonomiskt bistånd. En av dem har arbetat behandlingsinriktat med barn och ungdomar. Samtliga tre har gedigen erfarenhet av arbete inom socialtjänsten. Två av de tre intervjuade har egna barn.
Intervjuerna pågick i ca en timme och en av de intervjuade begärde att få tillgång till frågorna i förväg. Vi inledde intervjuerna med att ställa några frågor kring deras yrkesbakgrund. Vi ville veta om deras syn på barnperspektivet hade förändrats under deras yrkesverksamma tid samt varför och på vilket sätt:
I början hade jag ingen tanke kring barnen, inget barnperspektiv, inget metodiskt eller systematiskt belägg.
Man talar om barnen på ett annat sätt. Man är observant på ett annat sätt nu. Förut var det: ”Barn finns och de ska inte fara illa”. Man hade ”cykelkontot” och hyrde stugor.
En av de intervjuade nämnde att synen på barnperspektivet förändrades efter att de egna barnen kommit:
Sedan jag fick egna barn har jag pendlat i tanken; barn är helt försvarslösa samtidigt som de är överlevnadskonstnärer. Jag har tänkt på vad det innebär. Vi ville veta om de intervjuade upplevt en förändring i sitt sätt att dokumentera kring barnperspektivet och i så fall hur. En person angav att det inte fanns några uttalade krav på dokumentation förut. En annan sade att man dokumenterar mycket mer och noggrant nu. En tredje menade att eftersom man inte har så mycket insyn i barnens liv i ekonomiska ärenden finns det heller inte så mycket att dokumentera.
Vad upplevde då de intervjuade för brister i utredningar av barnfamiljer? De var rätt självkritiska och konstaterade att det saknades mycket i dokumentationen. Bland annat saknade de handläggarens resonemang kring barnfamiljen, metoden, hur man skulle kunna arbeta med umgängesbarn och uppföljningar:
Man frågar varför mamma gråter, men hon kan inte svara och då ger man upp. Vad är positivt i våra utredningar?
Vi är bra på att uppmärksamma att det finns barn. Man intresserar sig för barnet och barnets rum; till synes banala saker, men betydelsefullt.
Vi pratar mer metodiskt med gruppen. Vi satsar på frågan både ekonomiskt och tidsmässigt. Vi skapar ett gemensamt, systemiskt arbetssätt.
Ingen av de tre intervjuade har en speciell metod och teknik eller ett speciellt arbetssätt för att utreda barn i ekonomiska ärenden. Samtliga nämnde att hembesök kan vara ett instrument i vårt arbete med att synliggöra barnens behov och att det är viktigt att ha fokus på nätverket när man utreder barnfamiljer.
Slutligen frågade vi vad de intervjuade tror skulle främja ett arbete med ”barnperspektiv i ekonomiskt bistånd”. Vilka metoder och arbetssätt skulle de implementera, förändra och varför? Samtliga tre intervjuade påtalade vikten av att barnperspektivet måste vara och förbli en naturlig del av arbetet.
Det får inte bli en massa checklistor, pamfletter och liknande.
Inga mallar. Det skapar mekanik. I stället en levande systemisk diskussion i alla sammanhang.”
Man ska tala utifrån barnperspektivet vid ärendedragning, så att det blir en naturlig del, inte bara kronor och ören.
Alla var överens om att DUR kan bidra till en förbättring av dokumentationen, då barnen finns med i frågorna på varje livsområde. Man menade också att det måste fortgå ett löpande arbete på området. Med hjälp av en levande dialog i arbetsgruppen kan man diskutera olika
tekniker samt ta hjälp och lära sig av varandra hur man kan bete sig i en utredningssituation med barnfamiljer.
Uppmärksamhet öppnar dörrar kring diskussion om barnet. Då kommer man bort från rädslan för omhändertagande och ”socialsnokeri”.
Alla tre intervjuade betonade vikten av fortsatt arbete med barnen utifrån ett familjeperspektiv, vilket är den centrala delen av att arbeta med barnfamiljer.
Arbetsprocessen mellan december 2003 och juni 2004
Efter heldagen i december, genomförandet av enskilda intervjuer och inventeringen har vi försökt arbeta med begreppet ”barnperspektiv i ekonomiskt bistånd” genom att ha det som en återkommande punkt på vår metodhandledning och arbetsplatsträff. Vi har också skaffat mer kunskap på området genom att gå på olika utbildningar och föreläsningar, bland annat systemteoretiskt tänkande och juridisk utbildning (praktisk tillämpning). Vi har också gått på en utbildningsdag anordnad av länsstyrelsen och sammanhängande med begreppet barnperspektiv. Vi har dessutom låtit viss litteratur cirkulera i arbetsgruppen, bland annat boken Mamma pappa utan jobb (Elisabet Näsman och Christina von Gerber). Gruppen har även fått ta del av ett avsnitt ur FoU-rapporten Att växa upp i familjer med långvarigt försörjningsstöd (Tommy Lundström och Stefan Wiklund).
Halvdag juni 2004
I juni hade vi den avslutande gruppdiskussionen. Frågorna som ställdes vid detta tillfälle var desamma som vi inlett med i december. Vi hade också lagt till en fråga om huruvida våra kollegor uppfattade en skillnad i resonemanget från december till juni. Detta var också vårt syfte; kunde vi utröna en skillnad i arbetsgruppen med avseende på hur man resonerade kring barnperspektivet? Hade vi lyckats inleda och bibehålla en levande diskussion?
På frågan om vad man som handläggare lägger i begreppet ”barnperspektiv i ekonomiskt bistånd” svarade många att det handlar om att aktivera föräldrarna:
Det är de som är förebilder för sina barn. Vid behov ska socialtjänsten ge hjälp och stöd i den processen. Man måste ha ett familjeperspektiv.
Man ska bistå föräldrarna i att fatta rätt beslut. Det kan till exempel handla om att för ensamstående föräldrar visa på andra faktorer och vinster med ett lönearbete än de rent ekonomiska.
Flera påpekade att man inte ska lägga tyngdpunkten på ett direkt arbete med barnen, utan att man ska påverka genom föräldrarna:
Det är viktigt att vara medveten om att föräldrar i allmänhet och ”socialtjänstens” föräldrar i synnerhet har dåligt samvete. Det gäller att kunna erbjuda stödinsatser i relation till denna känsla av misslyckande.
Man menade att man genom att undersöka föräldrarnas syn på sina barn kan utreda eventuella brister och därefter gå in med insatser eller vidarebefordra till rätt instans:
Det är viktigt att samråda med familjegruppen och samverka. Arbetet måste ske parallellt i båda grupperna.
Man påtalade också att barnperspektivet innebär en fördjupad kunskap om barnets utveckling och att denna kunskap ska vara förankrad i dagens samhälle.
Hur implementerar våra arbetskamrater barnperspektivet i sitt arbete? Flera pratade om att ”gå via föräldrarna”:
Man kan be föräldrarna tala med barnen om vissa specifika saker. Överlag påtalade många vikten av att använda sig av föräldrarna:
Man kan fråga föräldrarna hur de ser på barnens situation och vilka kontakter barnen har runt omkring sig.
Barnet kan erbjudas vara med eller i närheten av samtalet. Barnet behöver veta vad man talar om, men inte alla detaljer. Föräldrarna får avgöra om barnet ska vara med.
Det är viktigt att man respekterar ett starkt motstånd från föräldrarnas sida mot att tala om sina barn. Det kan uppfattas som integritetskränkande.
Det blev också en diskussion om hembesök som metod. Det framkom att det var viktigt att skilja på om familjen har ett kort- eller långvarigt biståndsberoende. Ett hembesök får heller inte vara oklart till funktionen:
Det är viktigt att man har klargjort syftet med hembesöket för föräldrarna. Det får inte bara vara en ”modegrej”…
Det kan vara svårt med oanmälda hembesök.
Någon påtalade att det är viktigt att genom ett hembesök i familjer med långvarigt biståndsberoende observera samspelet mellan barn och föräldrar.
Flera ville också betona vikten av att inte bara komma med hot, utan även upplysa om och erbjuda stödjande och förebyggande insatser:
Det gäller att förebygga det sociala arvet, att komma med rätt insats i rätt tid och uppmärksamma småsaker…
När det gäller dokumentationen påpekade några att barnen blivit synliga i grundutredningarna, men först under de senaste åren. Man menade också att vi är generösa med att bevilja extrapengar till olika ändamål, men att det allt som oftast saknas ett skriftligt resonemang avseende motivering och beslut. Någon påpekade att det finns en hel del information kring barnen i de löpande anteckningarna, men att det måste till stånd en rutin kring hur man väljer att dokumentera denna information.
På vilket sätt anser våra kollegor att deras tänkande kring barnperspektivet förändrats under det senaste halvåret?
Det är ett mer levande begrepp. Folk är intresserade av att diskutera. Det har uppstått en medvetenhet om ämnet.
Man ansåg att det kommit till stånd en grupprocess kring tankarna om barnen och att vi måste få tid att arbeta fram en struktur kring det konkreta arbetet.
Flera tyckte att diskussionen, som tidigare handlat mycket om kronor och ören, nu hade tagit en annan vändning:
Det handlade mest om antalet barn, nu handlar det mer om barnens och familjens livsformer.
Begreppet handlar nu mer om en diskussion på ett filosofiskt plan.
Förut var perspektivet: om samhället mår bra, mår familjen bra och då indirekt barnen. Nu har man vänt på det och börjar i stället med barnen.
Ett par kollegor pratade i ganska konkreta termer:
Vi som arbetar med nätverk tittar nu närmare på barnperspektivet i arbetet. Barn blir i större utsträckning medbjudna på nätverksmöten.
I missbruksarbetet uppmärksammas umgängesbarnen mer i utredningarna. Jag pratar mer med de ensamstående mammorna och inte bara papporna.
En person avslutade med att säga att det emellertid är viktigt att inte sätta målen med barnperspektivet för högt:
Man ska satsa på att få en ’normalt’ fungerande familj. Det kan bli orealistiskt och svårgenomförbart annars. Det är viktigt med ordet anständigt, inte perfekt.
Diskussion - reflektion
Vår intention med detta arbete var att försöka levandegöra ett begrepp. Med de olika processmomenten vill vi nu ge ett svar på om vi tror oss ha lyckats med detta. Har någonting hänt i arbetsgruppen och i så fall vad?
Det har blivit tydligt i vardagsarbetet att frågan om barnperspektivet fått en mer central plats i våra tankar. När vi refererar ett ärende kommer alltid frågan om barnens situation tidigt och på ett naturligt sätt. Det gäller även ärenden med umgängesbarn. Finns det barn? Hur har de det? I avslutningsdiskussionen, gällande beslut i våra ekonomiska ärenden, kommer nu alltid frågan om huruvida man har beaktat barnens behov i samband med beslutsfattandet?
Under den sista tidens gruppdiskussion samt metodhandledningar har våra kollegor förefallit mer specifika och klara när de resonerat kring ämnet. Färre vaga förklaringar och ”vet inte riktigt”- svar har förekommit.
ålder, skolgång, barnomsorg, speciella intressen med mera. Det förs allt oftare ett resonemang från handläggarens sida avseende bedömning.
I samband med metoddiskussioner och liknande hamnar vi alltmera sällan i meningsutbyte om kronor och ören. Samtalen handlar mer om barnens situation och deras behov i helhet, i ett större sammanhang. Det märks en tydligare koppling mellan föräldrarollen och vad socialtjänsten kan stödja och hjälpa till med för att stärka den. Arbetsgruppen talar mer om att leda föräldrarna in på insatser som inte har en rent ekonomiskt förbättrande funktion, utan mer handlar om livskvalitet i övrigt.
Anmärkningsvärt är också att det finns en klart uttryckt önskan och vilja att samverka med andra interna instanser till förmån för barnens bästa, att arbeta mot en ökad samsyn i till exempel familjeärenden med både en ekonomisk och en övrig del.
Arbetsledningen har på ett rent praktiskt plan riktat in sig på hur man kan hålla liv i begreppet barnperspektiv. Detta sker genom att ämnet bereds tid och utrymme på arbetsplatsträffar, i metodhandledning och på personaldagar. Diskussionen handlar mer och mer om hur man ska göra för att inte ”tappa bort” processen som startat.
En förändring har även skett i missbruksgruppens syn på och bedömning av barnens roll i familjen. Personal i missbruksgruppen kommer ofta i kontakt med umgängesföräldrar. Dessa barn finns inte formellt i sådana ärenden, men deras situation har uppmärksammats sedan frågan om barnperspektivet fick en större plats hos oss. Vi försöker nu på mer aktivt sätt underlätta och uppmuntra umgänge. Exempel på detta är att umgängesföräldrar som saknar permanent bostad har beviljats ekonomiskt bistånd avseende vistelse på hotell för att kunna umgås med sina barn (om dessa bor på annan ort).
Om själva processen kan man sammantaget säga att våra kollegor initialt var relativt trögstartade och svårmotiverade. Detta kan bero på olika faktorer såsom till exempel hur vi valde att lägga upp arbetet, att man ansåg att det stal tid från det löpande arbetet och andra viktiga punkter på dagordningen. Det kan också rätt och slätt handla om att ämnet kändes vagt och att syftet med arbetet till en början var något oklart.
Vi uppfattar att våra kollegor själva tycker att det skett en förändring sedan vi inledde processarbetet. Man anser att begreppet faktiskt har blivit mer levande, och man finner det mer intressant att diskutera. Man flyr inte längre ämnet, som tidigare kunde uppfattas som lite obekvämt. Kollegorna känner att hela diskussionen kring barnperspektivet skiftat fokus; från kronor och ören till livsformer, filosofiska aspekter och ett strukturellt synsätt. Barnen och barnperspektivet har fått en mer given plats i arbetet.
Under arbetets gång, med start i december 2003, har vi inte kommit fram till en specifik definition av begreppet ”barnperspektiv i ekonomiskt bistånd”. Emellertid är gruppen överens om en sak; genom att se föräldern ser man barnet. En sammanfattande grundtanke i vårt arbete med barnfamiljer är att ha synen:
Inom den närmaste framtiden planerar vår arbetsgrupp att arbeta vidare med barnperspektivet genom att medvetandegöra begreppet och hålla det vid liv. Planering av det fortsatta arbetet består även av att väcka intresse för barnperspektivet hos andra enheter inom SDF Linnéstaden och så småningom skapa ett samarbete kring ämnet.
Bilaga 1
Fakta om stadsdelen Linnéstaden
Linnéstaden är en utpräglad innerstadsdel med 31 000 invånare, där bostäder finns i nära anslutning till kommersiellt utbud, kulturliv, caféer och restauranger. Stadsdelen är tätbebyggd och består av områdena Masthugget, Olivedal, Haga, Annedal och Änggården. Invånarnas åldersstruktur ser ut på följande sätt:
Ålder Antal personer Andel av befolkningen
0-18 år 4751 15 procent
19-64 år 22406 73 procent
65 år - 3762 12 procent
I stadsdelen bor hela 36 procent av befolkningen i bostadsrätt. Genomsnittet för övriga Göteborg är 22 procent. Linnéstadsborna har också en betydligt högre utbildningsnivå och en lägre arbetslöshet än genomsnittet i Göteborg. I stadsdelen bor många ensamstående och fler barn växer upp med en förälder. Andelen utländska medborgare i stadsdelen är 6 procent, vilket är 2,5 procent lägre än motsvarande siffra för Göteborg i stort.
Enligt befintlig statistik uppvisar Linnéstaden inom de flesta områden en något bättre bild av hälsosituationen än genomsnittet för Göteborg. Inom några områden ger dock statistiken en mindre positiv bild av hälsoläget. Undersökningar visar att bruk av alkohol bland boende i Linnéstaden ligger högt, speciellt i gruppen unga kvinnor. Stadsdelens ungdomar har också en mer positiv attityd till alkohol än i flera andra stadsdelar.
Enligt statistik från försäkringskassan har 56 procent av alla långtidssjukskrivna i Linnéstaden diagnosen psykisk ohälsa. Genomsnittet för Göteborg är 40 procent. Antalet sjukpenningdagar har ökat under senare år och två tredjedelar av alla sjukskrivna är kvinnor. Antal ärenden aktuella för ekonomiskt bistånd inom socialtjänsten i Linnéstaden är idag uppskattningsvis cirka 400 stycken.
Bilaga 2
Inventering av antalet barn aktuella för ekonomiskt bistånd i SDF Linnéstaden februari/mars 2004Noll - tre Fyra
-sex Sju - tolv Tretton -femton Sexton - ärenden Ant
Hdl 1 heltid 1 1 1 5 Hdl 1 umg 1 3 2 Hdl 2 heltid 1 1 3 2 1 7 Hdl 2 B umg 1 3 Hdl 3 heltid 1 1 Hdl 3 umg Hdl 4 heltid 2 2 Hdl 4 umg Hdl 5 heltid 7 3 2 18 Hdl 5 umg 1 2 5 3 7 Hdl 6 heltid 16 Hdl 6 umg Hdl 7 heltid 1 2 3 3 Hdl 7 umg 2 3 1 Hdl 8 heltid 5 5 11 9 2 Hdl 8 umg 2 3 5 2 Hdl 9 heltid 16 Hdl 9 umg 5 7 4 Hdl 10 heltid 5 5 8 5 4 21 Hdl 10 umg 1 4 (Notera att det saknas fullständiga uppgifter från några handläggare) (Hdl = handläggare)
Bilaga 3
Gruppfrågor
Heldag december 2003
1. Vad lägger du som handläggare i begreppet ”barnperspektiv i ekonomiskt bistånd”?
2. Hur implementerar du som handläggare barnperspektivet i samtal med föräldrar?
3. Hur syns barnets behov i dokumentationen? 4. Reflektera kring FN:s barnkonvention.
Heldag juni 2004
1. Vad lägger du som handläggare i begreppet ”barnperspektiv i ekonomiskt bistånd”?
2. Hur implementerar du som handläggare barnperspektivet i samtal med föräldrar?
3. Hur syns barnets behov i dokumentationen?
4. På vilket sätt har ditt tänkande kring barnperspektivet förändrats under det senaste halvåret?
Bilaga 4
Enskilda frågor
1. Beskriv din bakgrund inom yrket.
2. Hur har din syn på barnperspektivet förändrats under din yrkesverksamma tid? Varför?
3. Hur har ditt sätt att dokumentera (mot bakgrund av barnperspektivet) förändrats under din yrkesverksamma tid?
4. Om du inte anser att det skett någon förändring på ovanstående frågor, varför? 5. Vad tycker du saknas i vårt sätt att utreda när vi träffar barnfamiljer?
6. Vad tycker du vi är bra på att utreda i dessa situationer?
7. Vad har du för metod/teknik/arbetssätt för att utreda barnfamiljer?
8. Om man ska främja ett arbete med ”barnperspektiv i ekonomiskt bistånd”, hur skulle du göra? Vilka metoder/arbetssätt skulle du förändra och/eller implementera och varför?
Litteraturförteckning
Lennéer-Axelson, Barbro, Thylefors, Ingela (1979). Arbetsgruppens psykologi. Näsman, Elisabet. Von Gerber, Christina (1996).Mamma pappa utan jobb. Barnperspektiv vid handläggning av ekonomiskt bistånd. Socialstyrelsen.
Lundström, Tommy. Wiklund, Stefan. Att växa upp i familjer med långvarigt försörjningsstöd.
GÖTEBORGS STAD
KORTEDALA
Socialbidragsenheten
Implementering av
barnperspektivet
iiiiI A Iii iII LenaAv Lena Ahnberg
Anna Lisa Lind
Kate Nilsson
September 2004
Innehållsförteckning
Inledning 27
Bakgrund 27
• Vilka grunder vårt arbete vilar på 27
Beskrivning av stadsdelsnämnden Kortedala 29
• Befolkningen i delområdet Kortedala 29
• Socialbidragshushåll i Kortedala 30
Hur vi lagt upp arbetet 30
• Enkätundersökning 31 • Filmförevisning 32 • Diskussion 32 • Grupparbete 32 • Checklista 32 Fortsatt arbete 33 Slutsats 33 Bilagor • Bilaga 1. Checklista 34
Inledning
Vi vet idag att barn och ungdomar ofta hamnar i utsatta situationer då föräldrar drabbas av arbetslöshet och dålig ekonomi samt behöver socialbidrag. Därför är det viktigt att utveckla kunskap om bemötande och metoder för att kunna möta just barnens behov i dessa familjer.
Vi är tre socialsekreterare som arbetar inom socialbidragsenheten i Kortedalas stadsdelsförvaltning. Under ett års tid har vi deltagit i en FOU-cirkel om barnperspektivet i socialt arbete med ekonomiskt utsatta familjer. Vi var redan från början inställda på att även våra arbetskamrater skulle få ta del av vår kompetensutveckling, och därför involverades de från starten.
Socialbidragsenheten inom Kortedalas stadsdelsförvaltning består av 21 socialsekretare, 5 utredningsassistenter, 2 byråsekretare samt en enhetschef och en biträdande chef. Eftersom enheten är stor är den indelad i fem mindre arbetsgrupper. Hela personalgruppen har sin arbetsplats i samma lokaler på Kortedala Torg.
I FOU-cirkeln ingår att göra ett fördjupningsarbete, och vårt val var ganska självskrivet. Arbetet beskriver en process som vi satt igång på socialbidragsenheten i Kortedala. Med utgångspunkt från en enkät som utgått till socialbidragshandläggarna, har vi planerat och genomfört ett implementeringsarbete av barnperspektivet i handläggningen av ekonomiskt bistånd.
När det gäller själva implementeringsarbetet har tid avsatts på samtliga arbetsplatsträffar (APT) ( under hösten 2003 och våren 2004.
Utifrån de brister och svårigheter vi stött på, då det bland annat saknats rutiner i utredningsarbetet, har även arbetet innefattat ett utarbetande av en ”checklista”, för att barnperspektivet ska tillgodoses inom socialbidragsenheten.
För att ge en mer sammanhängande bild av barnens rättigheter och hur deras situation ser ut i stadsdelen, redogör vi kortfattat för detta i själva rapporten.
Vår redovisning är helt utan krav på vetenskaplighet, och rapporten i sig kanske inte följer den vanliga mallen. Vi hoppas dock att den ska ge inspiration till andra som vill arbeta med att praktiskt och enkelt implementera ett nytt ämnesområde.
Bakgrund
Vilka grunder vårt arbete vilar på
Den 20 november 1989 antog Förenta Nationernas generalförsamling konventionen om barnens rättigheter. Konventionen har därefter ratificerats, det vill säga godkänts, av nästan alla världens länder. Sverige gjorde detta 1990. Barnkonventionen innehåller fyra grundläggande principer som har en självständig betydelse men som är styrande för tolkningen av övriga artiklar.
• Förbud mot diskriminering • Barnets bästa i främsta rummet • Rätten till liv och utveckling • Rätten att få komma till tals
1999 antog regeringen en strategi för hur barnkonventionen ska förverkligas. Regeringen betonar att de viktigaste verksamheterna som berör barn finns på lokal nivå och att det är särskilt viktigt att implementeringen sker inom kommunerna.
• Konventionen ska vara ett aktivt instrument och genomsyra alla beslut som rör barn.
• Barnperspektivet ska i lämplig omfattning finnas med i utredningsdirektiv.
• Konventionen ska tas upp i utbildningar för yrkesgrupper som ska arbeta med barn.
• Anställda som arbetar med barn ska erbjudas fortbildning.
• Kommuner och landsting bör inrätta system för att kunna följa att barnens bästa förverkligas.
• Barnkonsekvensanalyser ska göras vid statliga beslut som rör barn.
• Barns och ungdomars inflytande samt delaktighet i samhälls- och trafikplanering ska utvecklas.
• Barnombudsmannens verksamhet ska stärkas. • Barnstatistik ska utvecklas.
Två av barnkonventionens huvudprinciper, principen om barnets bästa och barnets rätt att få uttrycka sina åsikter samt få sin åsikt beaktad i förhållande till ålder och mognad, finns införda i gällande socialtjänstlag, 1 kap. 2 § SoL respektive 3 kap. 5 § SoL
Regeringen har i prop. 1996/97:124, Ändring i socialtjänstlagen, pekat på behovet av att även barnens situation bör uppmärksammas när vuxna vänder sig till socialtjänsten med en ansökan om ekonomiskt eller annat bistånd till familjen. Regeringen har i samma proposition angett att även om barnets bästa inte alltid är avgörande för vilket beslut som fattas, ska det alltid beaktas, utredas och redovisas.
Kommunstyrelsen i Göteborg fastställde 1998 en handlingsplan för att öka kunskaperna
om barnkonventionen och stimulera till aktiva åtgärder. Stadskansliet fick i uppdrag att redovisa hur implementeringen av barnkonventionen genomförts i Göteborgs stads olika nämnder.
Verksamhetsområdet för Funktionshinder, Individ och Familj i Kortedala har i verksamhetsplanen för 2003 fått i uppdrag att:
• Fokusera på barnens rättigheter inom all ärendeplanering.
• Samarbetet med andra samhällsorgan, föreningar och anhöriga ska utvecklas, särskilt när det gäller stöd till unga och barn.
• Tyngdpunkten i boendefrågan bör ligga på att förhindra vräkningar och ordna realistiska boendealternativ för stora barnfamiljer.
• Ungdomssekreterare ska röra sig i stadsdelen under helger och kvällar.
Kortedala har tillsammans med Bergsjön under 2003 arbetat fram en ny samverkansenhet, Arbetsforum. Hur viktig en livsförändring från arbetslöshet till arbete är i en familj i ett barnperspektiv finns redovisat i Kortedalas tjänsteutlåtande till stadsdelsnämnden.
• Familjen får bättre ekonomi.
På socialbidragsenheten i Kortedala har varje arbetsgrupp i sitt kvalitetsarbete skrivit ner
sina åtagande. En av grupperna har som ett åtagande:
• Att lyfta fram barnperspektivet i handläggningen av socialbidragsärenden, vilket sker i diskussioner med team. I förekommande fall ge råd och information, om till exempel familjerätt, eller lotsa klienten till rätt instans.
Beskrivning av stadsdelsnämnden Kortedala
Stadsdelsnämnden Kortedala omfattar stadsdelarna Kortedala, Kviberg, Gamlestaden och Utby. Här följer en kort beskrivning av de fyra stadsdelarna.
Kortedala började byggas 1953 och ligger geografiskt norr om Kviberg. Det blev snabbt
ett mycket populärt område att flytta till för alla de som bodde trångt och omodernt i andra stadsdelar i Göteborg. Här finns höghus, lägre hyreshus och villor inbäddade i naturen. Nya villaområden med 2000-talets arkitektur håller nu på att växa fram öster om Almanacksvägen. Eftersom de ursprungliga husen är byggda på femtiotalet, är lägenheternas storlek därefter. Då byggdes det mest tvårums- och små trerumslägenheter. Många barnfamiljer tycker mycket om Kortedala men ser sig ändå ibland nödsakade att flytta ifrån området på grund av trångboddhet.
Utby är en utpräglad villastadsdel. Här har många familjer förverkligat sin dröm om det
”egna hemmet.” De flesta husen byggdes under 1940-talet och är i regel ganska små. Flertalet ligger på 80 kvm. Sedan 1980-talet har det skett en genomgående generationsväxling. Allt fler barnfamiljer har flyttat in, och det märks tydligt på antal barnomsorgsplatser.
Gamlestaden och Kviberg är äldre stadsdelar som vuxit upp kring Kulan, det vill säga ¨
SKF: s fabriker. Här finns landshövdingehus, så kallade solgårdar (som var makarna Myrdals planlösningsidé för att få ljus och luft till barnfamiljerna), och reveterade, eller rappade hus. Många barn har vuxit upp i dessa stadsdelar. På femtiotalet fylldes Nylöseskolan och Gamlestadsskolan med cirka 1000 barn vardera. Stadsdelarna blev på femtiotalet populära invandrarstadsdelar, när arbetskraftsinvandringen från Italien, Jugoslavien och Grekland tog fart. Därefter har stadsdelarna fortsatt att vara populära att bo i bland våra invandrare. Nu har även studenter börjat sätta sin prägel på stadsdelarna, då två olika större studentbostäder har byggts under 2003.
Det finns inget ”miljonprogram” i SDN Kortedala förutom ”betongkasernerna” på Bevärings-och Befälsgatorna. De närmaste stadsdelsgrannarna, Bergsjön och Lärjedalen, ingår i miljonprogrammet. Mellan dessa stadsdelar har det skett in- och utflyttningar. De människor som har velat förbättra sitt boende och komma till en mer blandad befolkningsstruktur, med både svenskar och invandrare, har flyttat till Kortedala. De som har sett sin trångboddhet som ett stort problem har dock flyttat till de större lägenheterna i miljonprogrammet.
I och med att bostadsbristen markant har ökat och det har blivit svårare att både få och byta bostad har rörligheten mellan stadsdelarna minskat.
Befolkningen i delområdet Kortedala
Den 30 september 2003 redovisar befolkningsregistret västfolk, att det i delområdet Kortedala bor 26 009 personer. Av dessa är 4 602 barn, se åldersfördelningen i nedanstående tabell:
0 - 6 år 1 691 personer 7 - 15 år 2 232 ” 16 - 18 år 479 ” 19 - 64 år 16 735 ” 65 och äldre 4 672 ” Summa 26 009 personer Närmare en fjärdedel av invånarna är födda i utlandet (7 101 personer). I turordning, före detta Jugoslavien, Finland, Iran, Bosnien, Irak, Norge och Danmark. Ungefär 500 personer kommer från Afrika.
Socialbidragshushåll i Kortedala
Under 2003 erhöll 1 813 hushåll i stadsdelen socialbidrag. Totalt rörde det sig om 2 845 personer. Flertalet av dessa hade socialbidrag i mindre än 9 månader och 28,2 procent hade fått socialbidrag i 10 – 12 månader.
Totalt omfattades 778 barn av socialbidrag under 2003. Av dessa var 636 i åldern 0 – 15 år och 142 i åldern 16-19 år.
När det gäller antal bidragstagare i Göteborgs stad kommer Kortedala på femte plats. Delområdena Gunnared, Lärjedalen, Bergsjön och Biskopsgården ligger i täten. Under år 2003 utbetalades 75 miljoner kronor i socialbidrag i Kortedala.
Vi har inte närmare studerat skillnaden mellan socialbidragstagare och vanliga låginkomsttagare. Samtidigt vet vi att många hushåll har en disponibel inkomst som är lägre än socialbidragsnormen. Många av dessa har utmätning på sina inkomster från kronofogdemyndigheten och har aldrig sökt försörjningsstöd.
Det är således ganska många barn i stadsdelsnämnden Kortedala som lever i ekonomiskt sårbara familjer. Detta beror troligtvis på att det är en stadsdel med en ganska hög andel invandrare och som tillhör en storstadsregion.
Det är dessa barn som vi vid handläggningen av försörjningsstödet måste ha i åtanke för att kunna arbeta på ett riktigt sätt i ett barnperspektiv.
Hur vi har lagt upp arbetet
Inledningsvis förde vi samtal med våra chefer för att förankra vår idé om att försöka implementera barnperspektivet i socialbidragshandläggningen. Vi fick en positiv respons och kom överens om att vid varje arbetsplatsträff, APT, som i regel sker var tredje vecka, skulle tid avsättas för ”Barnperspektivet”. Tiden har varierat men i snitt har en halvtimma tagits i anspråk vid varje tillfälle.
Eftersom vi haft flera syften med vårt arbete har vi använt oss av olika metoder. Insamling av material har främst skett genom litteraturstudier, sökning via Internet samt dokumentation och seminarier som genomförts i FOU-cirkeln.
Parallellt med att cirkeln varit i gång har vi träffats regelbundet, då vi framförallt planerat innehållet för våra APT. Vi har också fört dagboksanteckningar under hela ”utbildningsperioden”.
Enkätundersökning
Med utgångspunkt från socialstyrelsens uppgifter, och även vår egen uppfattning att det finns brister i handläggningen av ekonomiskt bistånd i ett barnperspektiv, ville vi ta reda på vad handläggarna själva ansåg vara lätt respektive svårt i det dagliga arbetet.
För detta ändamål använde vi oss av en enkät med två öppna frågor. Enkäten gick ut till samtliga handläggare inom socialbidragsenheten.
Så här formulerade vi vår enkät med de två frågorna:
Barnperspektivet vid handläggning av ekonomiskt bistånd
Alla tänker mer eller mindre på barnperspektivet i det dagliga arbetet. Ge ett eller flera konkreta exempel, när det är lätt eller kan vara svårt?
Resultatet av frågorna
Ungefär hälften av socialsekreterarna svarade på frågorna; dock inga andra yrkesgrupper. • Sammanfattningsvis ansåg socialsekreterarna att det är lätt att ha ett
barnperspektiv för ögonen när man har gjort hembesök, när barnet är med vid besök på socialkontoret, när föräldrarna kan beskriva behoven samt då det finns en bra relation mellan socialsekreterare och familjen.
• Vid hembesöken ser man hur familjen och barnen har det. Man ser vilka utrymmen och saker som barnen har tillgång till.
• Det är lätt att ha ett barnperspektiv när familjen har haft socialbidrag under lång tid. Då är det mer givet att bevilja extra ekonomiskt bistånd vad avser barnens behov. • Det är lätt att stödja en umgängesförälder när det gäller att ha kontakt med sitt barn.
Det är också lätt att informera en sådan förälder om att ekonomiskt bistånd kan beviljas till umgängeskostnader och umgängesresor.
• El- och hyresskulder där barn är inblandade ges särskild prioritering.
• Sammanfattningsvis ansåg socialsekreterarna att det är svårt att ha barnperspektivet för ögonen när socialsekreterarna anar att biståndet inte kommer barnet tillgodo. Det kan handla om när klientens slarv/misshushållning kamoufleras som barns behov eller att föräldrar kan hysa rädsla för insyn och därmed avstår från att söka för barnens behov.
• Oftast kan det vara familjer som ”skriker mest” som får extra försörjningsstöd. Därför borde extra försörjningsstöd utgå generellt till familjer där man kan anta att socialbidragsberoendet blir långvarigt.
• Svårt kan det vara i de familjer där gymnasieungdomarna själva ”lägger beslag” på både underhållsstöd, studiebidrag och extra tillägg. Föräldrarna kan då sedan klaga över familjens ekonomi och att de inte kan komma tillrätta med sina
gymnasieungdomar. Många gånger är det svårt att hinna samla hela familjen om samtal kring detta.
• Det kan även glömmas bort att det kan finnas umgängesbarn, om frågan aldrig ställts till klienten eller klienten själv inte har informerat om det.
• Återkommande hyresskulder och risk för vräkning där det finns barn i familjen.
Filmförevisning
Under våren 2003 sände TV 2 debattserien ”Vad är det för fel på socialen”. Ett avsnitt behandlade familjer med socialbidrag med fokus på vräkningar. Eftersom programmet berörde mycket av barnens upplevelser, beslöt vi att inleda vår ”implementering” med denna film.
Det föll sig naturligt att dela upp programmet på fyra gånger. Efter visningen var ordet fritt och många tänkvärda funderingar kom fram. Vid dessa tillfällen fördes inga anteckningar och vi själva deltog på samma villkor som de andra i gruppen.
Diskussion
Utifrån enkätens svar utkristalliserades fyra områden som kändes angelägna att diskutera. Dessa var:
• Vräkningar.
• Rutiner och metoder för att biståndet kommer barnet tillgodo. • Umgängesbarn.
• Brister i utredningen - vad vi kan göra bättre.
Frågeställningarna har vi haft uppe till diskussion i hela arbetsenheten. Vid dessa tillfällen är det vi som lett diskussionen och även skrivit ner synpunkter som kommit fram. Resultatet har blivit en checklista för hur barnperspektivet ska beaktas i socialbidragshandläggningen.
Grupparbete
Att grupparbete kan vara roligt fick vi besked om när detta genomfördes. Indelning gjordes i tre olika grupper med ett tiotal deltagare i varje grupp. Samtliga fick varsin bild på ett barn -Jonas 2 år, Karin 11 år samt Milan och Dragan 16 år - och till bilderna fanns frågan: Vilka behov har barnet/ungdomarna på bilden?
Vi deltog inte själva i någon grupp och var inte heller tillgängliga för frågor. Detta var en medveten handling från vår sida, då vi inte ville styra diskussionerna. Efter cirka en halvtimma återsamlades alla, och varje grupp fick redovisa vad de kommit fram till.
En sammanställning av resultatet finns som bilaga 1.
Tanken är att denna ska finnas på varje handläggares anslagstavla och göra oss medvetna om barnen i våra ärenden.
Som ett resultat av hela ”implementeringen” har checklistan nu färdigställts. – Se bilaga 2
Fortsatt arbete
Naturligtvis är inte processen över bara för att själva FOU-cirkeln avslutats. Våra chefer och arbetskamrater har efterfrågat ”en fortsättning och uppföljning”. Men för att barnperspektivet ska kunna utvecklas i arbetet måste både chefer och handläggare ha ett engagemang samt dela på ansvaret när det gäller diskussioner och reflektioner.
Hur vi kommer att arbeta med barnperspektivet framöver är ännu inte detaljplanerat. Ett förslag är att på våra team arbeta med checklistan och följa upp detta på våra APT, alternativt ha en halvdag för ämnet. En annan infallsvinkel kan vara diskussioner utifrån olika fallbeskrivningar. Det finns en mängd olika alternativ som är tänkbara. Det viktigast av allt är att vi som arbetar med det ekonomiska biståndet får tid och möjlighet att reflektera över våra förhållningssätt samt vad det kan innebära för den egna handläggningen.
Slutsats
Sammanfattningsvis konstaterar vi att implementering av barnperspektivet i ekonomisk handläggning inte behöver vara så komplicerat men är en process som tar lång tid. Vårt mål att medvetandegöra och hålla diskussionerna levande har infriats över förväntan.
Denna rapport får ses som vårt bidrag när det gäller att omsätta barnkonventionen i praktisk verklighet och ge konkreta exempel på hur man kan arbeta för att barnperspektivet även tas tillvara inom socialbidragshandläggningen.
Lena Ahnberg Anna Lisa Lind Kate Nilsson
Checklista för socialbidragsenheten i Kortedala
Barnperspektivet
• Gäller ärendet en barnfamilj, som uppburit långvarigt ekonomiskt bistånd,
(mer än tio månader)?
• Finns skäl att göra hembesök i familj, där långvarigt ekonomiskt bistånd
utgått? Ingår i den ekonomiska utredningen överväganden kring eventuellt
särskilt bistånd till familjen med hänsyn till barnets behov?
• Bevakas barnets behov inom särskilt viktiga områden, ex vis
boendeförhållande, umgänge med frånvarande föräldrar och nära
anhöriga, hälsa, fritidsaktiviteter och extrakostnader i samband med
aktiviteter inom skolan. Finns skäl att i samråd på ”team” aktualisera
ärendet inom Familj- och ungdomsenheten?
• Dokumenteras i akten kring försörjningsstöd hur barnets behov har
beaktas, vilka överväganden som har skett och hur detta har påverkat
besluten. Som stöd använd frågeguiden i DUR-materialet.
Barnperspektivet
och den ensamma mamman
Av Lotta Bengtsson, SDF Backa
Vanja Nilsson, SDF Centrum
Innehållsförteckning
Syfte 37
Tillvägagångssätt 37
Relationer och nätverk 37
Genusperspektiv 38 Föräldraperspektiv/Barnperspektiv 39 Slutligen 39 Litteraturförteckning 41 Bilaga 1 • Fallbeskrivning 42
Syfte
Syftet med detta arbete är att i arbetet med ensamstående mammor belysa barnperspektivet.
Tillvägagångssätt
Vi har under drygt ett halvår träffats ett flertal gånger. Vid dessa träffar har vi pratat om våra erfarenheter av arbetet med ensamstående mammor. Vi valde att titta på de ensamma mammorna dels på grund av att våra erfarenheter visar att det är en grupp som tenderar att bli kvar i socialbidragsberoende, dels för att många av de kvinnor som uppbär försörjningsstöd är ensamstående mammor. Detta styrks av Socialstyrelserapporten Barnperspektiv vid handläggning av ekonomiskt bistånd. (Socialstyrelsen och Länsstyrelserna 2003). Vi har pratat om vad som är karakteristiskt med mammorna och vad som gör att de blir kvar inom socialtjänsten. Vi har funderat på om barnperspektiv egentligen handlar om att ha ett föräldraperspektiv ; att stötta föräldrarna när det gäller att tillgodose barnens behov.
Arbetet som följer består av en fallbeskrivning som är en tänkt person med många av de egenskaper och livsomständigheter som ofta finns hos de ensamstående mammor som socialtjänsten möter. Nu efteråt kan vi se att våra träffar som inte resulterat i något skrivet ändå har varit en nödvändig process. Vi har funderat på hur vi skall dra nytta av denna process och sett att vi kan använda den när vi sammanställer arbetet.
Vi har valt att redogöra för de diskussioner vi haft genom att dela in dem i tre huvudområden. Dessa är relationer och nätverk, genusperspektiv samt föräldraperspektiv eller barnperspektiv. Arbetet avslutas med en sammanfattning, nya frågeställningar och förslag på fortsatt forskning.
Relationer och nätverk
Kvinnor sägs vara beroende av sina relationer. Vår erfarenhet är att kvinnor alltid beskrivs i relation till någon annan. Att vara ensamstående mamma utan sysselsättning och umgås med andra mammor i samma situation kan göra det svårt att ta sig ur sin situation. Vi kan se att vissa kvinnor blir sittande vid sandlådan med sina barn där de enda kanalerna ut i omvärlden går via andra kvinnor i samma situation. Det är svårt att lämna det invanda kollektivet. Det informationsutbyte som sker i sandlådan blir begränsat, liksom utrymmet för kritisk granskning av informationen.
Samma sak gäller om nätverket består av få personer. Om individen har få personer kring sig kan det vara svårt att bryta upp eftersom risken för att bli ensam kvar ökar. För barnen är mammans sociala nätverk viktiga som referensramar. Ett fungerande nätverk gör att barnens möjligheter till fler förebilder ökar. En fungerande kontakt med ursprungsfamiljen kan vara ett stöd. Med stöd menar vi både informativt, känslomässigt och materiellt stöd så som DUR-projektet definierar det1. En icke-fungerande eller obefintlig kontakt med ursprungsfamiljen riskerar att bli en belastning och ett hinder för det egna vuxenlivet. Vi i gruppen tänker oss att en fungerande relation till en person i ursprungsfamiljen till.exempel. kan vara barnvakt när
1DUR står för Dokumentation Utvärdering Resultat och är ett kommungemensamt projekt i Göteborgs stad för
