Redaktören har ordet. Kära Sweor!

(1)

Redaktören har ordet

Kära Sweor!

Ett mycket speciellt år för oss alla går mot sitt slut. Även om programmet fick bli ganska magert, framför allt nu under höstens lopp, vill vi önska våra kära Sweor en riktigt GOD JUL och ett GOTT NYTT ÅR 2021. Vi ser med stor nyfikenhet och positiv förtröstan mot kommande kvartal och gör vårt bästa för att få SWEA Austria att kännas som det härliga nätverk vi är!

En stor och varm kram till er alla I DETTA NUMMER

1. Redaktören har ordet 2. ZOOM

3. Sweor i berättartagen 3.1 Nikolo och Krampus

3.2 Vinter och julfirande på Dalvik

3.3 En liten bit virke

3.4 Min barndoms jul

3.5 Svensk Jul i Alperna

3.6 Jul, jul strålande jul………

3.7 När Jultomten flög till Afrika

3.8 Hälsning från Ellmau

3.9 Mitt första Luciafirande

3.10 Min Jul

3.11 Julbord och nyårsbal

3.12 Julgranen den vackra

3.13 Reflektioner

3.14 Testosteron i Coronatider

3.15 Hälsning från Kiruna

3.16 Julen i Beirut

3.17 Jul i "förskingringen"

3.18 En släng av nostalgi

4. Mot ljusare tider

5. SWEA Rumsförmedling 6. SWEA Fest & Tradition 7. Avslutningsvis…



Redaktör: Carina Kainz

editor.swea.austria@gmail.com Ansvarig utgivare: Roma Bratt austria@swea.org

Nummer 4 december 2020

(2)

www.austria.swea.org I austria@swea.org

Äntligen kunde vi ha ett "fysiskt" styrelsemöte, det första på länge! Det var trevligt att se varandra efter sommaren och vi hade en hel del att dryfta. Våra förhoppningar om att ses framöver och att kunna utforma ett intressant och givande program för våra medlemmar, omintetgjordes av den förhärskande pandemin. Vi försöker dock att ha regelbundna Zoom- möten, inte bara våra Styrelsemöten, utan även träffar för våra Sweor. Ett populärt möte, som återkommer varje torsdag kl. 17.00 och brukar äga rum en timme, är Digitalt Café, dvs. medlemmarna loggar in sig och möts för att tala med varandra och känna samhörighet och gemenskap. Så kan nord och syd, öst och väst vara med! Här kommer en bekännelse:

jag visste inte att Zoom skulle bli vår nya mötesplats. Jag var heller inte så entusiastisk till att börja med, vad Zoommöten beträffar, men under höstens gång har jag ändrat

uppfattning. Det har varit ett trevligt avbrott i den ganska så enformiga vardagen, som coronapandemin har tvingat oss till.

Vi har också kunnat ta del av två spännande föredrag (webbinarier) av två medlemmar, som har delat med sig av sitt professionella liv. Först ut var Malin Tegenlöv, tidigare programansvarig hos SWEA Austria, nu arbetar hon som landskapsingenjör med flytten av sin hemstad Kiruna. Två veckor senare berättade Mona Nordberg, aktuellt på OSCE - Organisationen för Säkerhet och Samarbete i Europa, om sitt liv som polis på många kontinenter och med olika uppdrag för olika organisationer, bl.a. för FN:s räkning. Dessa spännande föredrag med många, härliga fotografier, lockade till sig "besökare" från hela världen. Vi började i Kiruna, arbetade oss ner över Sverige, europeiska kontinenten, en avstickare västerut till Seattle, för att slutligen hamna hos en av våra Sweor i Beirut. Det är så fascinerande att vi på så många skilda ställen ändå kan komma samman på en och samma gång. Vi fortsätter gladeligen med detta och välkomnar våra Sweor att följa med på

"upptäcktsfärden".



ZOOM

Webbinarier – digitala föredrag

(3)

För redaktörens del började Luciamorgonen kl. 7 med kaffe, lussekatt och pepparkaka och SVT Play, närmare bestämt Luciamorgon från Jukkasjärvi! Så vackert och stämningsfullt! Jag tror att de vackra bilder vår Swea Malin Tegenlöv sände och som ni kan få njuta av längre

"ner" i tidningen, stammar just från Jukkasjärvi, där familjen har ett hus. Detta program finns ännu att se och rekommenderas härmed varmt! Nåväl, dagen gick och kl. 18 var det dags för SWEA Austrias Luciafest! Se så många glada flickor, som strålat samman i vintermörkret, försedda med glögg och pepparkaka samt gott humör. Vi fick in en överraskningsgäst:

Hermann Mügge underhöll oss med gitarrspel och sång, världens tjusigaste lucia/stjärngosse! Vi tackar för detta! Vi var sjutton medlemmar på detta möte, alla från vår avdelning! Det var bra gjort, en eloge!!!



Den digitala Luciafesten

(4)

Redaktören efterlyste tidigare i höst berättelser och inslag från våra medlemmar. Gissa om hon blev glad över alla Sweor, som hörsammade efterlysningen, och jag låter nu SWEA Austria i Fokus flöda över av denna mångfald!

Vår Swea Solweig Rittenschober, som bor i Sankt Stefan i Steiermark, skriver och berättar för oss:

En gammal, men fortfarande aktuell tradition här i Österrike. (Min man minns den mycket väl från barndomen.

Krampus och Sankt Nikolaus besöker ett hem i Wien år 1896. Krampus bär både ett ris att använda på olydiga barn och en säck att stoppa dem i. (Bild från Wikipedia)

Midnatt råder…Ja, snart har vi den 5 december och första advent har redan firats med sitt första ljus och fina traditionella sånger. De svenska barnen tränar, sockersöta i sina vita linnen inför lucia och filar på sina önskelistor. Här i alplandet är det däremot tuffa tag. Den här kvällen kommer nämligen årets mest spännande besök för de små.

VÅRA SWEOR I BERÄTTARTAGEN

Nikolo och Krampus

(5)

De samlas på St.Stefans lilla torg, liksom på så många andra ställen i Österrike, med sina föräldrar på gripbart avstånd. Det doftar Glühwein, Punsch och förväntan. Med skräckblandad förtjusning springer de små fram och tillbaka och kikar mot parkeringsplatsen – och plötsligt hörs ett vrål och Krampus kommer framrusande med sina rasslande kedjor och ris och jagar barnen. St.Nikolaus traskar godmodigt efter med små gotter att dela ut till de små tappra. Ja, så olika kan seder och bruk te sig och huvudsaken är ju att alla barn får den härliga julkänsla som är till för just dem.

Lite bakgrundsfakta kan vara på sin plats för någon som ej upplevt dessa speciella fenomen.

Krampus är en gestalt i adventsfolktron i ett mellaneuropeiskt område som innefattar Bayern, Österrike, Ungern, Tjeckien, Kroatien och Slovenien.

Krampus brukar framställas som en djävulslik och skrämmande följeslagare till den vänlige Sankt Nikolaus. I lutherska miljöer är Krampus istället Jesusbarnets följeslagare. Han används för att skrämma barn till lydnad genom att utlova straff såsom risbastu eller bortföring för de barn som inte har varit snälla.

Sankt Nikolaus firas den 6 december, då han exempelvis kan ge barn presenter i deras välputsade skor, som dessförinnan har ställts upp i fönstret. Han är alltid osynlig och anländer med sina presenter under natten. På morgonen hittar barnen presenterna och ett (ofta gyllene) risknippe i skorna. Risknippet blir mycket stort om de har varit olydiga.

(6)

Krampusgestalten och den senare traditionen med den nordiska julbocken har likheter, men kopplingar mellan dessa båda traditioner är oklara. Passar därmed på att önska er alla en skön och vilsam jul detta märkliga år och en förhoppning om ett skonsammare 2021!

Solweig Rittenschober

När jag bad våra kära Sweor om ett litet bidrag till vårt julnummer, blev jag överväldigad av genklangen! Åsa Liljenroth-Denk och hennes syster Mai skrev upp sina minnen från barndomens jular, när de hade mist sina föräldrar. Det kallar jag en kärleksfull tillägnan, det kan inte bli vackrare! Njut nu av det första kapitlet som handlar om julförberedelser och julafton! "Smaka på den karamellen", skulle min moster ha sagt!

Det är da’n före dopparedagen idag, och jag är så full av förväntan - äntligen ska vi hugga julgranen!! Åh så jag har tjatat på pappa, men han har hela tiden sagt „vi hugger da'n innan julafton - det är väl inte bråttom, dessutom så håller den sej längre fin ju senare vi hugger den.”

Idag är det sol ute, och bara ett tunt lager snö på marken. Pappa går med stora steg över

”arrendatorns” marker och jag småspringer bredvid. Ska vi hugga granen i egen skog i år?

Eller har han sett nå'n finare i kronoskogen?

"- Vi tar nog en i kronoskogen" svarar pappa.

Redan då, och fast jag bara var tio år, så förstod jag att pappa gjorde det till en sport - en extra bonus - att "stjäla" från kronans (statens skog), som låg bakom Dalviksskogen.

Det blev en fin stor gran i år också - ingen ädelgran - det var inte ens en tanke på det - nää ..en vanlig svensk "korthårig" gran skulle det vara!

Nu ska granen på plats. Den bärs in i ”röda salongen” och ställs mellan hörnskåpet (där pappa förvarar sin snaps) och flygeln. Mitt framför dörren till ”gröna salongen”. Det stora rummet stängs alltid av på vintern, det blir för kostbart att värma upp.

Jag tar fram papperslådan med julgranssakerna och plockar försiktigt upp de hemmagjorda julgranskaramellerna gjorda av ljusblå, rosa eller vitt kräppapper, med påklistrade bokmärken av knubbiga änglar som med ett saligt leende vilar sej på vita fluffiga moln. Åh vad dom är fina! Och bäst av allt! Längst inne i karamellen ligger det alltid en hemgjord chokladkaramell - en fudge - lika god även efter två, tre jular! Nästan varje år brukar Åsa och jag klippa, klistra och vira in fudgekarameller, som för det mesta lagas av storasyster Eva. Den

Vinter och julfirande på Dalvik

(7)

Absolut Oövervinnliga Mästarinnan av Godis i Alla Former, för att inte tala om kakor och tårtor ...

Ibland kan det hända att några av de gamla julgranskaramellerna, nederst i papplådan, ser lite "haddade" ut och vi bestämmer oss för att göra slut på ängelns lidande, inte kan väl hon sitta på en så'n ful sliten karamell. Vi vecklar sakta upp pappret, och avnjuter under tystnad den nu något "smuliga" och gråaktiga fudgen. Åh, herregud så gott!! Hon Eva, HON kan laga karameller!!

Så är det då glittrets tur att plockas fram, och de sköra julgranskulorna i olika färger. Sist, men inte minst, ska stjärnan, som är gjord av glitter, sättas upp i toppen av granen. Det gör pappa, som ju är SÅ lång att han bara behöver stå på en liten pall för att få den på plats.

Julgransljusen, de moderna elektriska, hämtas fram från sin avlånga låda, och mamma fäster dem på grenarna. NU har julen ÄNTLIGEN börjat!

När julgranen står där och skiner så vackert, så är det på tiden att "ordna" med julklapparna.

Alla försvinner in i sina rum, och jag ber mamma om att få en röd lackstång, och en stor femöring. Hon plockar fram en lackstump, och ber mej om att vara försiktig. Sedan tänder hon ett stearinljus, som hon sätter på köksbordet. Jag tar fram mina presenter. Hmm…en bok till Åsa…kanske ska jag börja med den? Det är inte så lätt att slå in den i det grå tjocka pappret, men NU kommer det värsta; att LACKA på snöret och namnlappen samtidigt. För att klara det, så måste jag hålla ena ändan av lackstumpen i stearinljusets låga, så att lacken börjar smälta och rinna, den andra handen håller i femöringen. Sen gäller det att kvickt som ögat, få den kletiga, rinnande, och framför allt VARMA lacken ned på paketet, och SÅ trycka till, för kung och fosterland, med femöringen rätt ned i lackgeggamojan! Om det lyckas så blir det ett stiligt sigill och etthundra procent säkert att ingen kan öppna och tjuvtitta på paketet! Om det INTE lyckas så får man världens värsta brandsår! En jul brände jag mej så mycket att jag tyckte jag luktade stekt korv i flera dagar! OJ, vad jag är avundsjuk på min storasyster Eva.

Hon har en LÅNG lackstång, och ett jättesnyggt ÄKTA sigill MED TRÄHANDTAG! Det får jag inte låna, för det är alldeles för dyrt för att „slösa på småglin“, säjer Eva. Lacklukten sprider sej i hela huset, och jag känner i magen, att NU ÄR DET JUL!

Det är tidigt på morgonen, det är mörkt ute, och NU är det JULAFTON, eller dopparedagen, som vi säjer ibland.

Mamma är också uppe och lagar frukost - hoppas jag slipper äta filmjölk idag - det är ju jul!

Mormor och morfar, Edith o Berndt, är på besök - de har åkt hela den långa vägen från Ryd i Småland - för att fira jul med oss. Det känns fint, för då blir det liksom lite extra högtidligt och speciellt.

(8)

Den Stora Julmiddagen avnjutes klockan fyra på eftermiddagen (längre kan vi inte vänta—

det tar ju så lång tid att äta—och julklapparna väntar...).

Nu har vi dukat till åtta personer i det stora köket, och runt om på köksbänkarna ligger det vita tygdukar, där all maten ställs fram.

Och det är Massor av mat! Den stora julskinkan, som mamma la i salt för några veckor sedan, och blev kokt tidigt idag, tronar i mitten av den ena bänken, bredvid den står senap och SILL förstås med gräddfil och gräslök, en stor form med Janssons Frestelse, honungsglaserade revbensspjäll, Mammas köttbullar, stekta prinskorvar, rödkål och bruna bönor. Och hemlagat bröd med julkryddor.

Mormor och morfar får ta för sig av maten först av alla - för de är ju gäster och väldigt gamla.

På spisen står det en stor gryta med det ljumma skinkspadet, och en stor hålslev. Mormor tar för sej av brödet, lägger den på hålsleven, och sänker ned den i det varma spadet.

Sedan tar hon upp den igen och -klask- så ligger den på hennes tallrik. - “AAHH! Så gott “, säjer hon — men jag är inte helt säker — så jag låter bli att smaka. Detta kallas för ”dopp i grytan”. Förr i tiden doppade alla i grytan, därav namnet ”Dopparedagen”.

Nu är det vår tur att fylla tallrikarna - Ulf, Eva, Åsa och jag kastar oss över köttbullar, prinskorv och bruna bönor.

Så börjar alla äta, pappa knackar i glaset, reser sej och höjer sitt snapsglas - “ja, God Jul då och skål allesamman “, säjer han, och så sjunger vi "Hej tomtegubbar, slå i glasen o låt oss lustiga vara". Fast vi barn skålar i Julmust eller Pommac.

Efteråt säjer morfar på bredaste småländska; - ”Aah - den silade gott mellan tänderna” och -

"Gud välsigne kapten — allt brännvin är gott". Jag blir som vanligt ganska förvirrad — kan man sila snaps mellan tänderna? Och var är kaptenen? Men jag kommer mig aldrig för att fråga. Jag är ju minst, och riskerar att bli utskrattad av mina äldre syskon, och den risken tar jag inte.Vi äter och vi dricker. Och vi dricker och vi äter ännu mer. Morfar reser sej nu oftare och oftare — deklamerar "Wadman" så det står härliga till. Låååånga verser, och jag förstår inte vad han säjer — men det tror jag inte de andra gör heller. Men det hör till julen. Så ska det vara. Äntligen!

Middagen är över! Vi hjälps åt att diska - och sedan bänkar vi oss i röda salongen. Julklappsutdelning!!

Föräldrar och morföräldrar i väntan på tomten.

(9)

Ulf ska vara tomte. Om än något motvilligt. Jackan och byxorna är alldeles för stora - och han vägrar att ha på sej skägget som mamma har lagat av ett paket bomull. Han knackar på alla fönstren i närheten, vi rusar fram och tillbaka, från ett fönster till det andra, men vi ser ingen.

Spänningen stiger, men sedan bultar det äntligen på stora dörren. Tomten är här! Han kommer in från hallen, med julklappssäcken över den ena skuldran - "Nämen se - tomten", säjer pappa - “kom in, kom in! Vill han ha lite julegröt? Han behöver allt "äta opp sej"! Sätt sej för all del!"

Åh, så spänd jag är!! Bara jag inte får några mjuka paket - det är det värsta jag vet! Hårda paket önskar jag mej — böcker om hästar eller Enid Blytons fem-böcker.

Efter att tomten försvunnit kastar sig var och en över sina paket med en våldsam energi—

PRECIS VAD JAG ÖNSKAR MEJ! - hör man från alla kanter. Vi är så snabba, att vi snart sitter där, utmattade efter så mycket spänning, och bara ser och njuter av vad vi har fått. Detta är lycka — hela årets höjdpunkt.

De vuxna är kaffetörstiga nu, så kakor och tårta serveras raskt. Efter det sätter sej mamma vid pianot och börjar spela julsånger.

- "Kom hit alla barn", ropar hon. Vi ställer oss vid flygeln bakom henne, och sjunger av full hals "härlig är jorden" och "gläns över sjö och strand", samt flera julsånger. Och sedan ber vi mamma att hon ska sjunga "sin sång", sitt STORA paradnummer och det gör hon!

"Jag har smekt den hand som har slagit mej.

Jag har kysst den mun som bedragit mej.

Hur kan hjärtat slå.

Som Du trampat på.

JO, JAG ÄLSKAR DEJ! BAAAAARA DEJ!!!"

När mamma sitter där och sjunger med sin vackra röst, och sitt våldsamma pianospel - så förvandlas hon inför mina ögon, och blir till en zigenarprinsessa, som är vansinnigt, olyckligt förälskad i en stilig, elak skitstövel till karl. Jag ryser i hela kroppen av beundran och skräck.

Vid tiotiden på julaftonskvällen är det dags för tomtegröten: risgrynsgröt med en MANDEL i.

Jag avskyr gröt, men har blivit besatt av tanken på att hitta mandeln. För jag har aldrig funnit den. Alltid är det Åsa eller Eva som triumferande skriker “Jag har fått den!!“

(10)

Jag vet ju att den som aldrig får mandeln, blir ju ALDRIG NÅGONSIN gift. För det har Åsa sagt.

Och jag ser i mitt stilla sinne, mig själv som en intorkad, ensam gammal ungmö. Tanken gör mej desperat, så jag tvingar ned en stor tallrik med gröt, försiktigt tuggande, i hopp om att ÄNTLIGEN finna den jäkla mandeln. Men nej, inte heller denna gång ska jag få tag i en karl när jag blir stor! Suck!

Natten sänker sej stilla, även över Dalvik, och vi barn har lagt oss, trötta som vi är, efter en lång härlig dag. Men julen är inte riktigt över ännu. Imorgon, klockan tolv exakt, serveras det morfar Bernts julglögg (som består av vin, doftande julkryddor, mandlar, nötter, russin, och väldigt starkt "hemligt" brännvin). Då samlas vi alla i röda salongen, morfar ställer grytan mitt på bordet och sedan tänder han en tändsticka, håller den över glöggen och -puff- börjar det brinna i grytan!! Men mamma står beredd med grytlocket och lägger den efter en stunds allmänt "ockande" och beundrande utrop, över grytan. Och DÅ kommer stunden jag har väntat i spänning på! Går locket att lyfta på igen?? Många juldagar har det hänt att

”lockskrället” inte har gått att rubba. Då får morfar panik, springer efter en kniv och under hemska rysansvärda småländska svordomar bultas, bankas och lirkas det med locket. För mej är detta lika spännande som att se en livs levande eldslukare på cirkus! Jag begriper inte helt hur det är möjligt och varför han gör så här, speciellt inte som pappa alltid säjer

- "men det var väl synd på det go'a brännvinet...!!!"

När allt är lugnt igen (för hur det än är, så lyckas han alltid få upp "lockskrället".), så drickes det glögg i många timmar. Jag får bara äta

russinen i botten på grytan, men det gör inget - det är sött och starkt och smakar jul - och jag blir alldeles glad och varm i kroppen!

Allt detta tänker jag på innan jag somnar.

Ifrån röda salongen hörs de vuxna prata och ofta hörs mammas höga

„operaskratt“.Det känns tryggt och gott!

Det är jul på Dalvik!

Viktiga Julrecept:

3 kg julskinka;

Köp skinkan av en mager gris där benet sitter kvar och en del av svålen.

På kvällen gnider du in skinkan med en blandning av 4 msk salt och 2 msk socker och låter den ligga kallt över natten. Sedan kokar du en saltlake av cirka 3 liter vatten, 4 dl salt och 2 dl

(11)

socker, låter den kallna och häller den nästa morgon över skinkan, som nu ligger i en emaljerad gryta eller annan gryta som tål salt. Skinka ställes på kall plats och blir nu liggande i sin saltlake cirka en vecka. Vänd den ibland! Sedan lägger du skinkan i en gryta med kallt vatten och lite pepparkorn. Koka upp och skumma av i början. Skinkan får nu koka i ca 2 timmar. (Mamma Gunnel skrev upp 1 timme för vart kilo, vilket jag tycker är alldeles för mycket.) När den är färdigkokt får den ligga och kallna i spadet till nästa dag, som nu är julaftonsdagen! Nu ska den griljeras för att vara färdig till julsupen. Du drager nu av svålen och gnider in hela skinkan med senap och strör över med ströbröd. Efter ca 30 minuter i ugnen är den färdig när den fått en vacker färg.

Åsa Liljenroth-Denk och hennes syster Mai

Här kommer tre julberättelser som hör ihop! Dessa är nedskrivna av Gabriella Oxenstierna- Kies och alla våra trogna läsare har tidigare fått ta del av Gabys härliga historier. Saken är den att dessa härliga rader upptecknades redan julen 2015, men det är väl härligt med fina minnen!

Dalen vid Dalsjön i Dalsland, augusti 2015

Från mitt fönster i den röda torparstugan ser jag nedanför en mycket brant sluttande äng, en smal sjö. På längden genom den går gränsen till Värmland. Två landskap möts och förenas i ett lätt strömmande vatten, som genom en kort älv rinner ut i en större sjö, även den ingående i ett äktenskap utan möjlighet till skilsmässa.

Bakom stugan och en gammal ladugård i liggande timmer höjer sig undersköna, vilda skogar, där älg, varg och lodjur finns men knappast trivs tillsammans.

1950 flyttade den siste torparen för att hans då 7-åriga dotter inte klarade den svåra vägen till skolan, men det är en annan historia.

1955 hade min mamma från sin bror övertagit skötseln av området och lärt sig det som behövdes. Timmerlassen rullade på nya vägar i ödemarken, som mamma älskade.

Nu är jag i samma situation som virkesproducent, men då, hösten 1955, studerade jag sång i Wien. Adventstiden närmade sig, överallt såg jag vackra kransar med fyra ljus, men all denna skönhet kunde inte förhindra min längtan efter en svensk träljusstake med ljusen i rad, så att man tydligt kunde delta i hur julen närmade sig. Jag tyckte också, att min två-åriga dotter skulle dela den upplevelsen med mig. Lilla Camilla och jag satt varje söndag och gjorde

En liten bit virke

(12)

dekorationer till den blivande julgranen, ljusen skulle då tändas i stigande följd, en trappa upp mot den kommande glädjen för barnet.

Vad göra? IKEA fanns inte i Wien den gången, men bättre brödlös än rådlös! Familjen, som jag hyrde ett rum hos, hade en tolvårig son. Honom frågade jag, om det händelsevis i huset fanns en rest av en trälist, en ribba, en bräda eller något liknande. Han kom med precis det jag behövde och vi sågade till en lagom längd. Så frågade jag efter fyra stora spikar. Vi hjälptes åt att slå i dem på lagom avstånd i virket, jag satte ljus på spikarna, virade rött kräppapper mellan dem och stack små grankvistar i papperet, allt i samarbete med Helmut, som pojken hette. Mycket eldfarligt naturligtvis, men det tänkte jag inte på. Vi fick vår adventsstake i alla fall.

Jag undrar nu, om den kanske finns kvar bland alla gamla juldekorationer, vilka sedan år tillbaka ligger utan att användas på vinden till vårt hus i Maria Enzersdorf. Kanske skulle jag titta i de dammiga askarna och återuppliva minnen? Kanske hittar jag något riktigt gammalt från min barndom i Karlskrona?

Vi bodde där i ett nu tyvärr rivet gammalt trähus, som värmdes upp genom kakelugnar och en järnkamin i trappan. Vilket jobb med alla eldstäder morgon och kväll! Köket var stort, hade vedspis, ett rymligt skafferi (där jag snattade sylt ur lingonkrukorna) och en utgång till en altan mot bakgården. Därifrån kom skaror av råttor och möss från ett stort ostlager och ett bageri. Att upptäcka drunknade möss i mjölkfatet, när man på morgonen skulle göra frukost var inte särskilt uppbyggande, men så rik vår barndom blev i det huset! Vilka jular vi firade där, för att inte tala om alla förberedelser. Min mamma gjorde allt för att skapa ett levande hem och centrum var köket, varmt och gott och doftande av vedbrand.

Vi stöpte ljus (jag virkade alla vekar), gjorde konfekt, dekorationer och tomtar, vi bakade naturligtvis och gjorde sillinläggningar. Mina bröder band under stort knot grangirlander, som hängdes upp kors och tvärs under taket.

Tänk, så präglande allt detta var! I ett brev från Wien till min mamma den 20 december 1955 skriver jag: ”Vi har redan jobbat frenetiskt flera kvällar med att baka och göra julgransprydnader, precis som när vi var små. Mycket hemtrevligt.”

(Mamma hade sparat alla mina brev från den tiden och gav mig dem senare tillbaka.)

Så kom äntligen den stora högtiden, som tog sin början i detta underbara kök med det rika smörgåsbordet uppdukat på en lång arbetsbänk och med dopp i grytan på spisen. Röda träljusstakar överallt där det gick att ställa dem. Den traditionella julmiddagen med lutfisk, skinka och risgrynsgröt avåts sedan i matsalen. Därefter följde en viktig paus för att göra

(13)

ordning i köket och för dem, som i sista ögonblicket fort kunde hitta på de julklappsverser som ännu saknades.

Diktandet var obligatoriskt, men det var fritt fram att skriva vilka dumheter som helst på paketen, som samlades under granen.

Där satt sedan min far, när ljusen blivit tända. Först läste han julevangeliet och sedan kom turen till alla "klapparna".

Fördelningen tog lång tid. Allt det mödosamt skrivna skulle läsas och en sak i sänder packas upp så att alla kunde ta del av varandras överraskningar och glädje. Texterna betydde ofta något, man skulle gissa sig till vad som gömde sig i de lackade paketen.

Denna ceremoni tog jag med mig i livet och praktiserade vart jag än kom. (Min österrikiske man har skrivit härliga verser.)

När allt detta var överstökat vidtog långdansen med min far i spetsen genom hela huset. Man kan tänka sig en miniutgåva av Bergmans ”Fanny och Alexander”.

Efter den stormades gottebordet med sin marsipangris, med mandariner och druvor (exotiska frukter den gången), med fikon, dadlar och alla nötter att knäppa.

Vår gemenskap stördes inte av någon TV. När denna långt, långt senare gjorde intrång i vårt hem, blev det stackars gottebordet ensamt och degraderat till att vara godishämtarställe för TV-tittarna.

Åren gick, jul följde på jul, personerna, som deltog blev färre, och plötsligt ville jag inte längre vara med om att bygga upp de årliga kulisserna. Jag befann mig i Stockholm i mitt kära Gamla stan i december 2007, när jag blev revolutionär: VILLE INTE FIRA JUL!

Jag skulle resa till den nu stora Camilla och hennes familj i Malmö.

Hon hade 1980 gift sig med en islänning, Snorri, och hade följt honom till Island. Till Sverige och Malmö gick flytten med man och tre barn på sommaren 2003 och sedan dess hade vi alltid varit tillsammans under jultiden. Matvanorna hade blivit de isländska, Snorri tillredde med stor kärlek och kunnande fisk, får och allt annat nödvändigt för en islänning.

Julklappsverser stod jag som vanligt för på svenska, men man förstod dem kanske inte så bra med isländska öron.

Hur som helst, jag bestämde mig för att stanna kvar i Gamla stan, skickade ett paket med alla julklapparna och med en kopia av Tove Janssons berättelse "Granen". Ni vet, muminfamiljen,

(14)

som i vanliga fall brukar sova hela vintern, blir väckt före jul och blir alldeles förfärligt rädd, för alla har så bråttom och är hysteriska: "Är julen farlig?".

Julklappsverserna bantades ner till ett solo som manifest för mitt tillstånd. Jag hade mycket roligt när jag skrev detta:

"En dåres försvarstal. (Mycket fritt efter Strindberg)"

Nu är det jul igen….. och inte ens en gran?

Det var som självaste fan,

har tanten blivit helt från vettet

att sabotera gamla värden på detta sättet!

Att inte lyda anständighetens lag

och fira denna högst betydelsefulla dag, att inte baka kakor en jättemängd

utan köpa på Konsum en vetelängd.

Stortorgsmarknaden bjuder på mycket gott

som kan tuggas i lugn, då julen vi nått.

Det isländska fåret byts mot ren och svin där finns kransar och tomtar, så julen blir fin.

Man får godis, bullar och bröd, glöggen den fina så doftande röd.

Mycket mera, med mera, med mera, utan att så mycket som en suck prestera!

Dock familj, den så "ljuva" för mig saknas.

När på julhelgsmorgnar i etapper det vaknas.

Att det äts hela dagen mig förutan är för min del sunt och bara bra

och tomten har det lättare, när han knackar på rutan

för att lämna det alla skall ha.

När det är jul igen, skall julen den vara till påska, så varför redan nu med julen pjoska?!”

GOD JUL!

Gamla stan i Stockholm, advent 2015 Gabriella Oxenstierna-Kies

(15)

Ja, redaktören tar in berättelser och fotografier i den ordning de landar på hennes skrivbord, d.v.s. i datorn! En berättelse från barndomens jul i skånska Höganäs kom från Eva Jurkowitsch, vår webbmaster. Varsågoda!

Jag minns med glädje den förväntansfulla stämning som uppfyllde mig i Advent. Nöjet att varje morgon kunna öppna en ny lucka i adventskalendern, bestyren i köket där julmat och bak förbereddes och spridde underbara mångfaldiga dofter av sill, lutfisk, skinka, saffransbullar, knäck och pepparkakor.

Jag minns hur stolta vi var, min bror och jag när vi fick vara med far och hämta hem granen som vi sedan klädde på lillejulafton.

Doften av gran som sen fyllde rummen på julaftonens morgon, då mor började koka risgrynsgröten och stod vid spisen och rörde och rörde, medan vi funderade på julrimmen. Hoppades alltid att det skulle vara min tur före brorsan. ”Jag sitter bredvid ett nöt och äter gröt”

Efter att allt det goda på julbordet avnjutits och farfar läst julevangeliet, pirrade det i magen och väntan på tomten var outhärdlig. Till slut bestämde sig far för att gå ut och leta reda på honom. Det dröjde ett par år då jag alltid tyckte synd om min stackars far, som alltid kom tillbaka först när tomten gått. Men sen en jul när jag tittade extra noga på tomten, upptäckte jag fars ögon i tomteansiktet! Och fast att alla jular därefter bjöd på samma underbara förberedelser och firande saknade jag något av mysteriet.

Eva Jurkowitsch



Min barndoms jul

(16)

Vår svenska jultradition i Alperna skiljer sig inte särskilt mycket jämfört med julfirandet i Sverige.

Svenskar gillar ju att hålla fast vid gamla traditioner kring julen. Förberedelsen börjar vid Svenska Kyrkans julmarknad, där jag varje år står i matståndet och kan hitta det mesta som behövs till julbordet. Det fraktas sedan ut till vårt andra hem i Reichenau. Där rullar jag köttbullarna, bakar lussekatter, lagar Jansson Frestelsen och det hamnar allt i frysen tillsammans med bl.a. julkorven och syltan.

I mitten av december letar vi ut en julgran i skogen och bär sedan hem den. Granen klär vi på lilljulafton den 23 december och äter därefter en festmåltid tillsammans.

De redan nu vuxna "barnen" får fortfarande julstrumpor med småpresenter på julaftons morgon. En större del av dagen går åt till att förbereda julbordet som vi sedan äter

alltmedan solen går ner bakom Rax Alperna utanför. Vi försöker komma ihåg alla snapsvisor som morfar var så bra på att sjunga. Svensk julmusik hör också till och spelas i bakgrunden.

Kalle Anka försvann så småningom från familjens obligatoriska julvanor, men är fortfarande lika populär hos alla sedan man kan plocka fram det på You Tube.

Julklappsutdelningen håller vi på med i flera timmar och verkar aldrig lyckas skära ner på antalet julklappar som tänkt. Det blir sällan av att gå på midnattsmässa och julotta i ortens kyrka för den katolska miljön känns lite främmande. Juldagen och mellandagarna tillbringar vi med långpromenader i bergen och mys framför brasan med glögg och pepparkakor därtill.

GOD JUL önskar

Anita Wenngren-Corsaro

Svensk Jul i Alperna

(17)

För mig och min familj är förberedelserna och dekorationerna viktiga när julafton närmar sig.

Att duka ett vackert bord och klä den väldoftande granen gör jag tillsammans med barnbarnen några dagar före julafton. (Se bild från förra julen). Sedan har vi olika uppgifter innan vi sammanstrålar hos mig lagom till Kalle Anka kl 15.00 på julafton. Barnbarnen tar med pepparkakor och lussebullar som de bakat hemma tillsammans med sina föräldrar, jag lägger in sillar och kokar skinka, mina döttrar lagar och tar med Janssons frestelse, knäck och julgodis, svärsonen levererar glögg, julöl och julmust. Vi klär oss fint och är fulla av förväntan allihopa!

Efter den nostalgiska och roliga Kalle Anka-stunden - som även jag växte upp med - och vilken varvar utdrag ur gamla filmer som Snövit och Bambi med senaste Disneyanimationen följer

”besinnlichkeit”. Vi tänder granen och någon av oss läser ur Evangeliet. Efter en musikstund släcks de levande ljusen, ljusslingan tänds och tomten kommer förhoppningsvis….

Ja och sedan följer mat, julklappar, spel, godis och nötter tills alla inte orkar mera och åker hem. Då sjunker jag ned i TV-fåtöljen och tittar på midnattsmässan från Rom.

För det är en bit av min egen tradition, uppväxt i Sverige med österrikiska föräldrar. Min barndoms jular var en

”mischmasch” av kulturer som långsamt trängs undan ju större och svenskare min familj blir. Hur det blir denna jul står skrivet i stjärnorna, vi är alla lite oroliga för att denna för oss alla så viktiga högtid inte blir som den brukar MEN någon variant ska vi nog fundera ut och glädje ska vi ändå känna.

Kanske ett tips för nästa SWEA-blad att vi skriver om hur julen firades annorlunda i år?

GOD JUL önskar

Eva Douglas från Stockholm

Jul, jul strålande jul...

(18)

Från Stockholm fortsätter resan... här kommer Elise Haidenthallers berättelse! Det kan bli JUL överallt och TOMTEN har då alltid varit mobil!

När jag var liten bodde vi några år i Sydrhodesia, numera Zimbabwe. Vår första jul där, åkte vi på semester till Sydafrikas Margate, där det var en fin sandstrand vid indiska oceanens kust. Mina föräldrar hade hyrt en liten bungalow och vi badade hela dagarna innanför hajnätet. Jag minns diskussionen om passande julträd, men eftersom mitt eget minne med 4 år om tidigare jular inte var så inpräglat, brydde jag mig inte om det blev en palm eller något annat grönt som skulle vara bärare av några ljus, men det hade också pratats om tomten och det lät väldigt spännande. På julafton skulle min far uträtta ett snabbt ärende och precis då, ja ni kan förstå, kommer tomten flygande med helikopter från Sverige. Han har med sig hälsningar från mormor och morfar och en söt liten rosa resenecessär (till mina äldre bröder kommer jag inte ihåg om han hade med sig något). Upphetsningen är jättestor, så när min far efter ett tag kommer tillbaka, berättar jag att han har missat julens största händelse: att TOMTEN varit där och han hade kommit ända från Sverige.

När jag själv fick barn tänkte jag att kunde jultomten på 50-talet flyga ner till Sydafrika, så kan han nog på 80-talet flyga ner till Österrike också. Mormor och morfar i Sverige fick under flera år be Tomten att åka ner till Österrike med de svenska julklapparna (de österrikiska hade ju Christkind kommit med). Att jultomten ofta pratade tyska, tänkte barnen aldrig på, de var alldeles för upphetsade och huvudsaken var ju att han kom till de snälla barnen, för det var de ju alltid (åtminstone strax före jul).

Necessären hade jag i många år som ett fint minne från den stora händelsen att jultomten flugit så långt som till Sydafrika bara för min skull. Någon mer jul kom han heller aldrig så långt flygande.

Bad i väntan på julafton Julkaffet i dockservicen

När Jultomten flög till Afrika

(19)

Inga Törnqvist, vår Swea i Ellmau, Tyrolen, skickade oss dessa härliga tankar inför årets advent- och julfirande, vilka tycks bli ganska annorlunda för de flesta av oss. Kanske det är en positiv bieffekt av Covid-19-pandemin, för vi lär oss att omvärdera och uppskatta saker och ting, som vi kanske har uppfattat som självklara. Inget ont som inte har något gott med sig.

Käraste Sweor!

För några veckor sedan kom det ett mail från vår flitiga SWEA Austria redaktion med en önskan om bidrag till julnumret. Här kommer mitt.

Jag har sedan några år tillbaka sagt, mest på skämt, att jag önskar att det vore jul vartannat år. Under mina ensamma vandringar i lockdown-tider har jag kommit att tänka på detta igen och givit mig lite tid att analysera varför jag tänkt så, jag som älskar advent och jul mer än någon annan högtid på året. Svaret har mejslats fram där jag vandrat med mina stavar och tittat på de underbara bergen i min hemby, Ellmau in Tirol - och tänk att det skulle behövas en pandemi för det!

De senaste åren har tiden helt enkelt gått alltför fort. Jag har inte hunnit LÄNGTA riktigt ordentligt, så där som man gjorde som barn, efter det som jag tycker är så roligt med julen.

Det är t ex en liten fin och stillsam adventsmarknad på Hotel Stanglwirt i Going med musiker, som spelar lågmäld och stämningsfull musik på blänkande mässingshorn från en balkong på den urgamla byggnaden, allt medan vi besökare småpratar över en Glühwein; det är resan till barnbarnen i Danmark med besök på förskolan vid Lucia; förberedelser för långväga svensk/brittiska släktingar som kommer farande från Asien och som absolut vill ha jättestor kalkon till jul medan andra familjemedlemmar vill ha ”riktig julmat”, vilket i sin tur leder till frågan om det ska vara knytis eller catering från Tunneberga Gästis, det som var så bra förra året. Planering, planering, planering, man vill ju att det ska bli så trevligt det bara går! Men att mitt i alltihop hinna riktigt LÄNGTA efter de fina stunderna tillsammans, de som komma skall, har det inte funnits tid till, eller rättare, jag har inte tagit mig tid.

Men nu är det minsann andra bullar! De kära släktingarna från Asien inte får flyga, jag själv vet inte om jag kan åka till barn och barnbarn i Skandinavien eller om de i stället kan komma till Ellmau eller om vi inte kan träffas alls denna jul….Nu äntligen går jag här och LÄNGTAR!

Nästa advent och nästa jul ska jag minsann fira och njuta av varje minut, även om jag får det hett om öronen i min strävan att göra det stämningsfullt för nära och kära – och även för mig själv.

Med detta vill jag önska er alla, käraste Sweor, en riktigt fin adventstid och vad tiden lider även en God Jul och ett Gott Nytt År och tack kära styrelse för SWEA Austria för allt arbete ni lägger ner för att hålla vår fantastiska gemenskap vid liv!

Inga Törnqvist

(20)

Jag bifogar en bild från Ellmau som föreställer Wilder Kaiser Gebirge. Jag tog den i solnedgången under en av mina vandringar nu i nov. 2020.

Att Lucia kan kännas överraskande och lite exotiskt, när man upplever firandet för första gången, får vi höra vår Swea Magusia Johansson berätta. Det gav nog ett härligt intryck i alla fall!

Jag kom till Sverige sommaren 1979 och började min glasblåsar-utbildning i Orrefors i slutet av augusti. Där bodde jag med fem svenska tjejer som gjorde sin obligatoriska termin från Konstfacks keramiklinje i en studentlägenhet med gemensamt vardagsrum. Eftersom jag var färdig med min utbildning från Konstakademien i Polen, var jag några år äldre och dessutom mera motiverad att lära mig allt jag kunde om glas.

Då jag pratade lite svenska blev jag hembjuden till några pensionerade glasblåsare, som ofta kom till skolan för att se hur vi klumpigt handskades med varmt glas. De berättade många fascinerande saker om glas för mig.

Vardagsrummet i studentbostaden, blev också en nyttig skola för mig - jag fick lära mig svenska svordomar, allt om kungafamiljen, att man kan vara sambo, fick smaka på husmanskost, och mycket annat om Sverige.

Den 13 december skulle vi infinna oss i bruket kl. 6.00 på morgonen. Jag frågade varför och fick veta att vi ska fira Lucia. Jag hade inte den blekaste aning vem hon var och frågade

Mitt första Luciafirande

(21)

inte...

Glasugnar släcks mycket sällan (det kostar för mycket att starta dem igen) och hålen som man tar flytande glas från, täcks med en lucka som inte är helt tät under

produktionsuppehållet.

Luciamorgonen var mycket kall, snön knarrade under fötterna, det var becksvart och jag var morgontrött också...

Den stora produktionshallen i bruket var vanligtvis starkt upplyst med neonrör från taket, nu var det släckt. Jag kom in i en förtrollande värld.

Det var varmt, hallen lyste från glashålen och jag såg ett enormt långbord dukat med röd duk och levande ljus. På långbordet stod stora fat

rågade med gula, små bröd, pepparkakor och termosar med dryck.

Vi fick ta för oss av bullarna och kaffet och så kunde vi umgås med våra lärare, arbetarna från bruket, pensionerade glasblåsarna som jag lärde känna, samt kontorspersonal.

Plötsligt tystnade sorlet av röster, jag försöker komma ihåg hur många människor vi var där inne, troligen några hundra, och så hördes sång. Först avlägset, sedan öppnades porten till hallen och så tågade Lucia med följe in. Det var magiskt... Lucia var mycket allvarlig, gick långsamt och hade levande ljus i håret, hennes följe sjöng.

Min första Lucia i Orrefors var en mycket stark och fin upplevelse, som jag minns med mycket värme.

Cissie Jerey, vår litterära Swea i Salzburg blev ombedd att skriva om julen, vilken är en mycket uppskattad högtid även hos familjen i Strasswalchen! Juldekorationer, matlagning och allt annat som hör advent och jul till, lär inte saknas. Här berättar Cissie om sin jul!

Julen för mig är nästan helig. Du behöver inte skräda orden, jag är komplett och skvatt galen när det gäller julen! Följ med mig på en resa genom min jul. Välkommen och ta för dig

Min Jul

(22)

av glögg och kakor. Kakorna har en väninna bakat så de är österrikiska och mycket goda.

Glöggen har jag gjort själv. Sitter du bekvämt?

Då kör vi.

Julen börjar någonstans i september när döttrarna och jag koordinerar vilken helg vi kan resa till Stockholm. Flyg och hotell bokas, vi bor ALLTID i närheten av Arlanda Expressen (orkar inte släpa väskorna hur långt som helst!).

När det är bokat börjar listorna. Det är listor på vad vi ska köpa, listor på vad vi ska äta och listor på vem vi hinner träffa. Det låter lite som Queen of England men det är bara att vi har max tre dagar och en massa kompisar och lite släkt och vi vill ju verkligen hinna med att handla men definitivt också tunnbrödsrulle och kanelbullar!

Sedan börjar förberedelserna. Julmaten börjar lagas, t ex köttbullarna och Janssons. Allt åker in i frysen. Barnen tycker att det är jättebra för innan jag kan fylla på med julmaten måste den tömmas och då dyker det upp godbitar som limpa, havrebollar eller tunnbröd till tunnbrödsrulle. Allt äts upp eller delas ut till de svältande barnen!

Jag hörde ett föredrag på radion för tio år sedan och fick veta att svenskar har ca 48 rätter på julafton, i fyra grupper, kallt kött, kall fisk, varmt kött och varm fisk. Jag tyckte att det lät mycket och det är det ju också. Men vad vet jag. Vi brukar hålla oss till hälften ungefär.

Vissa rätter försvann för ingen tyckte om dem. Det var bland annat grisfötter, lutfisk och pressylta. Vissa saker försvann för att det inte gick att få tag i, renkött (har haft en

svägerska från Norrland). Resten är nog standard för de flesta. Fast det är klart, kalkonen med fyllning kom på bordet när svågern i Chicago dök in i våra liv.

I slutet av november flyger vi iväg med tomma väskor. Det händer att första kanelbullen slinker ner på Arlanda! Checka in på hotellet och sedan lever vi med våra listor. Vi köper aldrig biljetter till t-banan. Vi MÅSTE gå nonstop med tanke på att vi äter minst fem gånger per dag och sedan går och lägger oss med choklad och chips. Sa jag att vi är skvatt galna?

Det brukar bli ca 20 km per dag.

Hemma igen och packa upp. Det svåraste är oftast att kunna gömma godbitarna utan spår!

Första advent kommer alla hem och vi dekorerar hela huset tillsammans. Det tar oss flera timmar och alla, även småfolket, ansvarar för en viss del. När det är klart blir det

familjemiddag och glöggen provsmakas. Jag har ca tio flyttkartonger med julpynt och tre med julgranspynt! Jag har ett permanent förbud på att köpa mera, men i början av veckan kom jag på, att jag har inget duschdraperi med julmotiv på! Hoppas att ingen märker att det

(23)

hänger en stor julgran i badrummet!

December 8 är ju en nästan-helgdag här, "Maria Tillblivelse", och skolor, bank och post har stängt. Traditionellt första dagen man kunde köpa julgran.

Familjen kommer och alla dekorerar julgranen. Jag har ALLT på min gran, en del saker är supergamla från min farmors föräldrar, de hänger jag upp själv. Men småfolket har varsin låda med pynt. Varje år får de något nytt och det hänger de upp själva.

Adventsöndagarna sitter maken och jag tillsammans med resten och lyssnar på svensk julmusik från Adolf Fredriks kör.

Maken älskar den svenska julmaten och överhuvudtaget den svenska euforin men

småkakorna som är plikt här till julen måste också finnas. Jag är väl skaplig på att laga mat och bröd går också, men att pilla med tusen småkakor är inte min grej. Men kompisens fru älskar det och jag beställer alltid två kg! Första advent får alla smaka men sedan gömmer jag härligheten. Det har hänt för många gånger att jag måste ringa och skruvandes har fått beställa två kg till! Före lucia var burkarna tomma! Kompisen har garvat rått och menat något om frosseri. Det vill jag undvika.

Lucia firar vi när prästen kommer från Wien. Småfolket är Lusse-klädda och går med i tåget.

LinaFina tar grabbarna stadigt i hand och det funkar för alla! Blixtrarna bländar när barnen kommer in och sjunger Sankta Lucia. En eller annan mormor/farmor torkar diskret en tår.

Nu är huset och granen dekorerad och trapphuset är proppfullt av julsaker. Julklapparna?

Det är knappt jag vågar erkänna men de första köper jag i februari! Och stuvar undan.

Sedan handlar jag när jag ser något som tilltalar mig. Juldekorationer passar jag på när det är rea. Barnen brukar få något varje jul. Men sedan kommer listorna! Vi har en särskild grupp för önskelistorna på Whatsapp. Som med allt annat har vi vansinniga mängder av klappar. Småfolket får mest, men även de vuxna barnen brukar landa på ca 15 klappar per skalle. Du är ju duktig i matte, gånger 10 plus minus noll. Det blir en del!

Jag har infört återanvändning av kartonger, påsar och andra möjligheter, ett år trädde jag ett påslakan över en kontorsstol. Det blir ändå berg med papper, snören har vi nästan aldrig numera.

Julafton startar kl 15:00 med Kalle Ankas jul. Alla ska vara tvättade, kammade och

närvarande. Bordet är färdigdukat innan. Nerverna ligger blanka på småfolket, ugnen går varm, spisen och micron likaså. Köket är en krigszon och får enbart beträdas med tillstånd.

De tjuvaktiga killarna (prinskorv och köttbullar) är portförbjudna. Sakta men säkert tar buffén form. Glasen fylls på, karotter ställs fram och en evighet senare hörs det att Kalle är

(24)

slut. Alla tar plats och vi skålar in julen. Småfolket går först och plockar på sig vad dom vill ha och sedan som det passar sig. Vi äter och äter och äter. En lakrits-snaps till dem som vill.

När alla är klara har några magknip och går en runda ute i mörkret, några laddar

diskmaskinen och några plockar undan maten. Fördelen med många barn är att det går fort.

Kaffe och glögg uppe i vardagsrummet och småkakorna plus Paradis kartongen langas runt.

Spänningen är olidlig!

Äntligen dags att titta vad jultomten hade med sig natten mellan 23-24. Han måste komma så tidigt för att hinna tillbaka till Sverige. Fast han brukar lämna en lapp till småfolket.

Jultomtens paket är i den stora bruna säcken och alla andra ligger i drivor runt granen.

Stoj, skrik, skratt och två timmar senare är det klart!

Dans runt granen och avslutning med en sladd genom hela huset. Flämtande slår vi oss ner och småfolket kollar sina klappar igen. Lugnet börjar lägga sig och bortåt midnatt brukar det bli vickning för dem som kan få ner lite till. Lille A och föräldrar brukar åka hem och resten sover över. Det blir ganska fullt men vi knökar ner oss och njuter av känslan att det dröjer ett helt år innan vansinnet är här igen!

Min familj och jag önskar dig och dina en Riktigt God Jul och en bra ”rutsch” dvs, halka bra in i det nya året!

(25)

Svensk mamma och österrikisk pappa har gett mig möjligheten att växa upp i två kulturer.

Ibland skiljde de sig rejält åt, särskilt när det gäller maten. En svensk smörgås hos mormor bestod av en sötad brödskiva med saltad bordseve och en prickkorvskiva mitt på mackan.

Medan ein Jausenbrot hos farmor bestod av en skiva Bauernbrot utan smör men med många tunna korvskivor, gärna ungersk salami eller Bergsteiger. Döm om min förvåning när jag på tåget Stockholm – Hamburg såg en medpassagerare som tog en skiva lingongrova och placerade ett helt paket prickig korv på brödet. Total kulturkrock för lilla mig.

För det mesta hade jag inga problem med att ta seden dit jag kom. Men maten på julaftonen, panerad karp med potatissallad, i min österrikiska hemtrakt Waldviertel, gjorde mig alltid besviken. Farmor trodde att jag inte gillade karpen och gjorde därför fiskpinnar till oss barn.

Som om det hade hjälpt! Jag ville ju ha ett äkta svenskt julbord med sill, köttbullar och alla andra godsaker som hör julen till.

Till nyårsfirande hade österrikarna dock roligare seder. Det var stor fest för gammal och ung hos någon Freiwillige Feuerwehr, med långa klänningar och glad musik. Eller firande på gatorna i Wiens 1:a Bezirk. Där var det också mycket folk, feststämning och musik, medan mina svenska nyårsaftnar mer gick i parmiddagens tecken, gärna framför tv:n. Nyåret 1998/99 var jag singel och inbjuden till ett par stillsamma hemmafester i Stockholm. Kände mig som femte hjulet och ville inte gå på någon av festerna. Samtidigt ville jag inte sitta hemma ensam, istället bjöd jag ihop de stillsamma sällskapen till en stor spontanfest. Det blev upptakten till ett mycket lyckligt år. I år blir det stillsamt även här i Österrike och tid för eftertanke, hur livet kan tänkas bli efter corona-pandemin.

Katharina Prager, boende i Weikertschlag an der Thaya. Har köpt en gammal bondgård som så snart det går ska bli ett litet Bed & Breakfast och en plats för yogaretreats mm.

Katharina Prager

Redaktören kan bara inte låta bli att smyga sig in under artikeln och säga: "Snart har du oss där, kära Katta, för bed & breakfast i Waldviertel låter ljuvligt för oss Sweor, som har suttit hemma och inte kunnat resa någonstans!"

Julbord och nyårsbal - det bästa av mina två världar

(26)

Vår medlemsansvariga, Karin Älmeby, skickar oss denna fina historia, om en julgrans beskaffenhet! Det finns många naturliga skäl till varför granen ser ut som den gör. Karin skickar er alla en stor kram!

Så kom det äntligen, julstöket! Det var bland det bästa jag visste som barn. Allt blev rent i huset och alla julgardiner och dukar kom fram. Ja, huset genomgick det man idag kallar för

”make over” under några veckor. Lussebak, pepparkaksbak och andra julbrödsbak skulle genomföras på helgerna då mamma hade tid.

Men vad gjorde pappa då? Jo, han hade hand om all utebelysning och huggningen av julgran. Den skulle alltid huggas på morgonen den 23 december. Tilläggas bör att jag är uppvuxen i skogarna i Småland, så att hitta en julgran bland släktens mark var aldrig några problem. Jag var alltid med pappa ut. Det var vår egen grej tillsammans. Innan vi skulle ut drack jag alltid varm choklad och åt en god smörgås av hembakat bröd med ost. Skinkan skulle ju provsmakas senare på kvällen så den goda skinksmörgåsen dröjde. Hur mycket jag än hellre ville ha det!

Pappa och jag tog bilen ut och självklart både pulka och spade fanns med. För ibland

pulsade vi i snön och fick dra granen på pulkan. När jag var mindre så åkte jag i pulkan med pappa som draghäst tills vi hittat granen. Ja, alltid lika roligt att vara ut och hugga julgran.

Yxan och sågen bar pappa så klart. När vi väl kom tillbaka hem bjöd mamma oss på

”elvakaffe” med lussebulle och kringla. Granen klädde vi när skinkan väl var inne i ugnen vid fyra – fem tiden på eftermiddagen och därefter blev det årets julbad med bastu. Enda

problemet med bastubadet var att ibland, utan någon vidare förklaring, gick proppen och ugnen stängdes av…. Rabalder om hur julskinka skulle bli, utbröt alltid när det hände. Det tillhörde dock undantagen, men än idag så är jag försiktig med att bada bastu och ha ugnen på samtidigt, hahaha. Ja, trots att jag vet att det inte kommer att hända något, så sitter minnet kvar. Maken skrattar lika hjärtligt varje år när jag säger ”vi måste kolla proppen till ugnen”, för självklart har vi idag samma traditioner som jag hade när jag var liten. Det är svårt att bryta traditioner när det fyller en med en sådan glädje.

Men jag måste erkänna att en tradition har blivit förändrad, fast dock efter många års tappra försök. Naturligtvis ville jag ut och hugga julgran den 23 december, men graviditeter och små barn, bidrog till att jag överlät det hela till min man. Ack vilket svårt beslut, jag skulle inte längre välja julgran. Men sagt och gjort så blev det. Första julen med mannens huggna julgran var inte lätt. Kulorna fick vi hänga där det överhuvudtaget fanns en gren….

När mina föräldrar kom, kunde mamma och tillika mormor, inte hålla tand för tunga och

Julgranen, den vackra, eller?

(27)

orden poppade bara ut. ”Ja, den granen har visst varit ute i blåsväder, men den orkar ju hålla uppe julgransljusen i alla fall.”

Inför nästkommande år var jag åter förhindrad till att vara med på julgranshuggningen och resultatet blev detsamma, fast vi skrattade mer åt eländet än föregående år. Äntligen året därpå skulle jag själv få vara med och hugga, vilken lättnad!!! I år skulle granen bli lika fin som min barndomsgran. I full mundering bar det ut på mot vår väns skog i Halmstad och väl framme vid skogen förstod jag ”julgransdilemmat”. I denna havsnära skog fanns nästan bara tallar och de granar som fanns såg ut som de hade sålt smöret och tappat pengarna.

Jag hade ju föreställt mig en stor småländsk granskog som vi skulle hugga i, inte en gles strandskog. Jag fullständigt bröt ihop av skratt och förtvivlan. Inte konstigt att våra granar hade sett ut som ”hej, kom och hjälp mig”.

Trots allt så kämpade vi på några år till med vår julgranshuggning, tills barnen blev stora nog och frågade varför inte vi också kunde ha en sådan där fin gran som alla andra. Så

traditionen om att hugga julgran är sedan många år nedlagd, men kläs görs den fortfarande inte förrän den 23:e. Något måste ju bestå

Än idag är vår julgran ett samtalsämne som bringar fram skratt och roliga minnen bland våra vänner och i vår familj.

Även barnen kan idag se det humoristiska och lite älskvärda, i att traditionen skulle bevaras, och det nästan till vilket pris som helst.

Med gran, egen huggen eller köpt, eller utan gran, så önskar jag er alla en riktigt härlig julhelg och ett riktigt gott nytt år!

Karin Älmeby

Så glädjande att få in en berättelse från Hanna Rosengren, som tidigare bodde i Wien och arbetade som praktikant på svenska ambassaden! Kanske vi får hälsa Hanna välkommen tillbaka efter avklarade studier, det vore roligt! SWEA Austria lever i all välmåga, så det är bara att träda in i gemenskapen! Än så länge "tillhör" du oss!!!

December - den sista månaden på året och således även tid för lite reflektion. Min första instinkt är föga förvånande att stämpla året 2020 som en stor pandemi-sörja, men om jag ser förbi avstånd, munskydd och isolering finns där även något annat. Det kan tänkas som

Reflektioner

(28)

att ingenting har hänt och tiden nästintill stått stilla, men i skymundan av Covid har året ändock passerat; nya samtal har ägt rum, otaliga ord har lästs och relationer har formats.

För somliga hjältar har förvisso all tid gått till bekämpning av viruset, men för de allra flesta av oss har tid gått från att vara en bristvara till att finnas i överflöd. I mina bekantskapskretsar har det exempelvis börjat bakas, planteras och stickas som aldrig förr. Säkerligen har en och annan serie också hunnit avverkas mellan alla digitala träffar!

Själv är jag mest tacksam att jag fick tid över till att läsa ett par kurser, vilket jag i normala fall inte hade kunnat göra. Det är en fantastisk fin grej att vi svenskar har tillgång till otaliga distanskurser vid landets högskolor och universitet. Utbudet sträcker sig brett, och det går att förkovra sig i allt från ”ekonomisk historia” till ”katters personlighet och kommunikation”!

Personligen har det varit skönt att kunna dyka ner i uppgifter och inlämningar mellan jobb och digitala möten - det har fyllt i alla fall en del av det tomrum som uppstått.

Så sammanfattat, det blev ett år av 2020 också, även om det inte har sett ut som vi hittills är vana vid. Världen och livet kan kännas lite omkullkastat och upp och ned, men tiden har likväl sin gång.

Det är december och den sista månaden på året, och jag reflekterar tillbaka på ett år fyllt av nya insikter och lärande, om än i annorlunda skepnad. Håll i, håll ut och ha en god jul!

Hanna Rosengren

Birgitta Kleisinger, programansvarig, berättar en liten kärlekshistoria i vintertid. Här får ni ta del av en härlig skildring!

Under många år gick jag miltals med mina underbara, lite tröga labradorhundar - likheter med ägaren helt klart förekommande! Alltför mycket motion skulle det inte vara; man tog det lugnt, nosade här och var, hälsade på folk och får, tog en fikapaus där det var möjligt.

Nu i coronatider, utan fikapauser, går jag i skogen med Benni, grannens lilla italienska vattenhund. Liten, men stark som en björn, och han har bråttom - varje morgon drar han

Testosteron i Coronatider

(29)

bortåt 70 kg - mig - över det närbelägna skogsberget! Jag håller honom kopplad där jag måste, men ibland springer han fritt. Jag har fickorna fulla av godis för att vara mer attraktiv än skogens alla djur.

Annat blev det när Benni träffade Alma! Alma är bergets skönhet, en stor berner sennentik.

Kring Alma samlas bergets alla hanhundar. Benni såg Alma och var såld! De andra hannarna vek åt sidan, Benni lekte med Alma.Tills en dag RIVALEN dök upp: en stor, ung vacker

dalmatinerhanne, vilken genast tog upp kampen med lille Benni. Som de slogs - detta gällde livet! Eller Alma, förstås! Testosteronet flödade - eller hur det nu funkar med testosteron.

Till slut lyckades vi skilja dem åt, som tur var, levande och oskadda, märkligt nog! Numera går jag andra vägar över berget, för Alma är aldrig ensam - nomen est omen, (Mahler hette hon ju!)

Testosteronet gör livet spännande och jobbigt. Man kan avhjälpa - men vad förlorar man?

Kommer osökt att tänka på kompositören Haydn. Joseph Haydn var Sängerknabe i unga år.

Han hade en otroligt vacker röst, vilken man ville behålla så länge som möjligt och därför hade man fastlagt tid för kastrering! Men

dagen innan denna skulle genomföras, kom Haydns far till Wien på besök, erfor och avstyrde katastrofen! Haydn behöll hela sin kraft och skapade det som varar i evighet!

Vi lämnar testosteroner ett tag och återgår till Corona: Aldrig hade vi tänkt oss att hela

tillvaron slagartat skulle stanna upp, förlama oss, förstöra existenser och döda! När vi förhoppningsvis inom överskådlig framtid står med facit i hand, hoppas jag att vi under

denna tid hittat något positivt, kunnat utnyttja tiden på ett för framtiden givande sätt! Innan dess firar vi jul, kanske i år med fler tankar på ursprunget! En god, glad - trots allt - jul, önskar Birgitta.

Birgitta Kleisinger

(30)

Vår allra nordligaste Swea får vi väl kalla Malin Tegenlöv, för ögonblicket bosatt i Kiruna.

Det är så härligt att få ta del av hennes bidrag samt underbara fotografier. Var så goda

Midvinternattens köld är hård, stjärnorna gnistra och glimma.

Alla sova i enslig gård

djupt under midnattstimma.

Månen vandrar sin tysta ban, snön lyser vit på fur och gran, snön lyser vit på taken.

Endast tomten är vaken.

"Tomten" av Viktor Rydberg

Dessa rader klingade så fint i mitt huvud när jag var i Jukkasjärvi för något år sedan. Där stod jag med kameran i handen och tittade på

hembygdsgården. Allt var så tyst och stilla. Frosten hade förvandlats till fina kristaller och kölden bet mina kinder. Snöklädda granar stod vid älvens strand och solen i horisonten visade sitt röda skimmer. Hembygdsgården låg stilla och tyst så det kanske bara var jag och tomten som var vaken den dagen.

Det här året är kölden inte lika hård men snön lyser vit på både fur och gran.

Julaftonstimma kommer att firas med mina föräldrar. Vanligtvis börjar vi med en lång promenad för att tända ljus på gravarna till nära och kära. Väl inne så äts det julgröt och sedan startar förberedelserna för julmaten i alla dess former. Under åren har vi haft inslag från Finland genom min gammelmormor men annars är det ett väldigt traditionellt svenskt julbord. Jag önskar er alla en smaklig julig måltid och...

God Jul & Gott Nytt År!



(31)

Våra Sweor är vana vid "snabba ryck", så efter idyllen i Lappland styr vi kosan mot Beirut i Libanon. Staden har ju varit med om en stor katastrof under höstens lopp, men invånarna är vana att klara av svårigheter och de kristna bereder sig inför julfirandet. Låt vår Swea Louise Assmann berätta för oss hur det går till!

Firar folk jul i Beirut? Den frågan ställde jag mig, när vi första året i Beirut skulle fira julen där. Jag hade föreställt mig det lite som i Peking, Kina, där vi har bott tidigare. Där var det mer s.k. kommersiellt julfirande, alltså juldekorationer och produkter som sattes upp överallt i affärerna för att öka handeln, men som inte hade så mycket med folkets julkänslor och julstämning att göra. Därför hade jag inte särskilt höga förväntningar. Visst finns det ju även en kristen befolkning i Libanon och det är klart att de firar jul, men jag hade ändå aldrig trott att det skulle bli så synligt och stort.

Gatorna fylls av hyrbilar, vilka hyrs av utlandslibaneser som spenderar julen hos familjen i Libanon. Det är ett fullkomligt trafikkaos och restauranger och shoppingmalls blir fyllda till bredden. Libaneser är ju ett firandets folk, speciellt med familjehögtider, då familjen är en mycket viktig del i livet. Det sprids glädje, skratt och stämningen är på topp. Gudstjänsterna hörs långa vägar på gatorna, då det sätts ut högtalare för att alla ska kunna ta del av dessa, eftersom alla omöjligt får plats i de små kyrkorna runt om. Det körs även runt bilar med stora Kristusbilder på flaken samt stora högtalare som spelar på högsta volym.

Dekorationerna på gator och torg börjar redan i november, likaså ser man även att de små julgranarna som folk sätter upp hemma i våningen eller på sina balkonger. De ståtar med mycket ljus och gärna blinkande i olika färger. Överallt i affärer och shoppingmalls har de otroliga julgranar som lyser upp. Den ena större och pampigare än den andra. De är visserligen av konstmaterial men de är trots detta helt fantastiska kreationer. Häromdagen när jag var hos frisören spelades de klassiska julsångerna och en gigantisk, rikligt dekorerad gran med blinkande ljus stod i mitten av salongen.

Varför just granen har en sådan stor betydelse, kan möjligtvis bero på ett samband och likhet med cederträdet, som är Libanons symbol och som finns på deras flagga.

De flesta juldekorationerna finns naturligtvis i de kristna delarna av Beirut och Libanon men det betyder inte att muslimerna inte firar jul! Jag kommer speciellt ihåg ett samtal jag hade med en mamma till min dotters libanesiska kompis på skolan för ett par år sedan. Hon berättade stort om hur de firade julen med gran, presenter och ett stort familjekalas i flera dagar och jag utgick då naturligtvis ifrån att de var en kristen familj. Speciellt eftersom

Redaktören har ordet. Kära Sweor!