Min lillasyster Marje var min trygghet. Hon var modig och påstri-dig och körde sitt eget lopp. Det var bekvämt att gömma sig bakom hennes påhitt och på så sätt slippa uppmärksamhet. Men när det blev bråk mellan henne och något annat barn blev jag som förvandlad.
Jag försvarade henne som en tigerhona och ställde mig som en sköld mellan henne och det andra barnet. Ofta tog bråket slut då. Jag var ju lite större och det jag saknade i fysisk kraft hade jag i teknik. Trots allt hade vi haft lite syskonbråk hemma och jag visste mycket väl hur man kunde lura eller avleda ett mindre barn.
Ganska ofta ledde Marjes påhitt till olyckor. Hon tvekade aldrig att prova nya saker eller göra nya upptåg, ibland med en skada som på-följd. Under vår barndom har hon fått hjärnskakning, bränt fast en nylonstrumpa på benet, fått en nagel borttagen för att det fastnat ett julgransbarr under den, fått en tung handdukshängare av trä i pannan, satt sig på ett hett strykjärn, och hon hade jämt blåmärken på knäna av alla fall. Det blev många besök på akuten. Som tur var behövde vi aldrig vänta särskilt länge på sjukhuset. Det fungerade riktigt bra. Med plåster på såren eller bandage kring ett skada var hon lika glad och pigg på nya äventyr som tidigare. Hon var som en kattunge med nio liv.
Modet att ge sig i kast med nya och spännande upplevelser behöll hon under hela sitt liv. Hon var aldrig rädd för det okända. Nya utmaningar och nya projekt var hennes livselixir, hur mycket arbete det än förde med sig. Två dagar innan hon gick bort bad hon mig åka och titta på en sommarstuga som byggdes om till ett boningshus.
- Kan du kolla att hantverkarna gjort vid golvet. Ta en bild och visa mig hur långt de kommit.
När jag kom tillbaka efter några timmar kunde hon inte längre prata. Tyvärr gick hon bort för tidigt men hann med mer än de flesta. Min tröst i sorgen är att hon i alla fall fick ett rikt och händelsefullt liv.
Kanske kan man rent filosofiskt anta att vissa människor får mer liv för sina år på jorden än andra, och då tänker jag på äventyr, erfarenhet-er och på vad man uppnår underfarenhet-er livet.
d
Under sommaren kunde barnen vara i Sösdala, 8 mil härifrån. Est-niska barnkrubban flyttade dit med 23 barn och tre vuxna. Barnen fick med sig stora paket med kläder, leksaker och lite annat nödvän-digt. Jag är glad för att de fick vara på landet. Då behövde de inte stiga upp och jäkta iväg varje morgon.
Det var svårt att skiljas åt, men vi hälsade på dem en regnig söndag. De hade redan fått lite färg i ansiktet men föreståndaren klagade på att Sirje inte äter någonting. Marje är motsatsen och inte så komplicerad. Men det är kanske så med krigsbarn. Ändå var Sirje duktig och försökte inte gråta när vi for hem igen, men hon darrade i hela kroppen, den stackarn.
18 oktober 1948
Doktor Andersson, en vår trevliga barnläkare, kom till förskolan för en vecka sedan och sa att Sirje nog har ont i halsen och därför inte äter. Vi fick många mediciner men de hjälpte inte. Doktorn sa att hon förmodligen är ett barn som inte passar på förskolan och skrev in henne på ett vilohem på Rönneholmsvägen (det som sedan blev Flens-burgska sjukhuset). I början var hon mycket olycklig och ville inte vara där men blev faktiskt starkare. Tyvärr härjade kikhosta på vilohem-met. Vi hämtade hem henne idag så hon inte skulle bli smittad.
5 december 1948
Vi hämtade hem Sirje för tidigt. Hon fick kikhosta och den smittade både Marje och Helmi. Hans fick vara hemma med barnen. Jag be-stämde mig för att jobba skift igen för att få mer tid med barnen på dagen. Nu skulle jag jobba fram till 05:00 på morgonen. Ändå ville Sirje inte äta och förlorade i vikt. Dr. Andersson beslöt att få in hen-ne på vilohemmet igen, denna gång tillsammans med lillasyster som egentligen inte behöver det.
Det var svårt att lämna bort båda barnen precis innan jul. Men vi måste överleva. Hans tjänar inga pengar ännu. Ändå är han optimist och säger att allt skall gå bra.
d a g b o k e n
24 december 1948
Så kom julafton och barnen var på sjukhuset. Man ville inte skicka hem dem till jul. Det gör så ont i själen. Å andra sidan, tyckte Dr Andersson, att det är bäst för barnen att vänja sig vid sjuk-huset och vara helt friska och starka då de kommer hem. Hon säger att hon vill hjälpa flyktingarna så gott hon kan. Hon vill gärna göra en insats.
Kl 10:00 på förmiddagen var vi på sjukhuset och lämnade paket till jultomten. Rummen var julpyntade, en stor gran stod mitt i rummet och barnen var vackert klädda. Flickorna hade fått lockar i håret. Vi kände av en riktigt fin julstämning. Barnen är ju inte sjuka utan bara svaga. Totalt finns där 10-12 barn, alla i ungefär samma ålder som mina barn. Lekkamrater är det gott om och många barnskötare.
På juldagen besökte vi barnen igen. Sirje ville följa med hem, men vi berättade för henne vad doktorn sagt. Med Marje är det inga problem. Hon trivs som fisken i vattnet, springer runt och tar sönder
Jul på vilohemmet. Jag är flickan t.h. med mörkt långt hår bakom den minsta
både sina och andras leksaker, vill ha godis av barnskötarna och är hur glad som helst.
Helgen är nu över och jag skall arbeta fulltid, så att vi får det lite lättare ekonomiskt när barnen kommer hem igen. Jag syr och gör andra sysslor när jag får tid. Det blir inte så mycket skrivet i dagboken. Ändå känns det bra att då och då skriva ner sådant som jag inte kan diskutera med någon.
1949
Till min dotter: Du längtar hem och frågade mig ”Mor, har du inte bett gud om att barnen skall få komma hem?” Vad skulle jag svara på det? Du är så spröd och känslig.
Mina föräldrar besökte oss på vilohemmet varje söndag och ons-dag. Det var riktigt barnvänligt och hemtrevligt. Min syster var stark och frisk. Hon sprang glatt omkring och bad vårdarna om ”karamel-le”. Jag fick konstgjord sol och minns fortfarande lukten av den stora lampan som man inte fick titta på. Min systers glädje kunde jag inte stämma in i. Mor berättade att jag klamrade mig fast vid henne och ville hem. Det gjorde henne nervös och både hon och jag var rädda för att man vid ett visst klockslag skulle säga
- Besökarna ombedes att lämna sjukhuset.
Min far hade det heller inte så lätt. Det där med verkstan gick inte så bra som han hoppades. Han fick många jobb som bara gav en liten inkomst men många kostnader. Mor försökte hjälpa till så gott hon kunde. Hon var den enda som egentligen försörjde oss. Det far tjänade i verkstan räckte precis till att täcka hans kostnader. Han hade gjort dyra investeringar. Ibland var han tvungen att ta in en hjälpande hand i verkstan, någon han måste betala lön till. Pengar till bättre verktyg fanns fortfarande inte. När jag tänker på hans medhjälpare undrar jag hur han valde ut dem. Han hade några ester till hjälp och en finsk man.
Det kan jag förstå eftersom infödda ester kommunicerar bra på finska.
Senare hade han även en polsk ung man i verkstan. Far döpte dessa två till ”Finnen” och ”Polacken”. Då visste vi ju alla vem han pratade om och hur de såg ut.
Någon ”Svensken” fanns inte i hans verkstad. Men Sjöstedts som ägde tomten var nästan svenska, trots att mina föräldrar pratade tyska med dem.
Den 12 mars 1949
Från dagboken: Vi hämtade hem våra barn, eller som Hans sä-ger ”de små råttungarna”. Barnens ögon sken av förväntan när de hörde att de fick komma hem. De har så mycket att berätta från de långa tre månaderna. Jag har minskat på min arbetstid till 7 timmar per dag och börjar senare så att barnen kan sova lite längre på morgonen.
I mitten av februari fick vi barn komma hem. I tre hela månader hade vi nu varit på vilohemmet. Doktorn hade sagt till min mor att jag inte tålde barnkrubban, varken fysiskt eller mentalt. Ingen vuxen visste varför. Men själv visste jag - det var ju sovsalen och maten. Men jag var också rädd för att min lillasyster skulle göra sig illa. Hon var en riktigt vild liten krabat, gav sig in i alla lekar, snubblade på allting och hade jämt skador eller blåmärken överallt. ”Om jag slipper barnkrubban får vi båda stanna hemma och då har jag bättre uppsikt.” tänkte jag. Dok-torns ord och mitt tjat om att slippa barnkrubban fungerade dock inte.
Vi fick absolut inte vara utan tillsyn på dagarna.
En estnisk familj råkade ut för en katastrof. De bodde i ett hyres hus mitt i stan. Barnen var små, ett under 2 år och det andra något år äldre. Föräldrarna hade mycket ont om pengar och hade inte råd med den (förmodligen mycket billiga) estniska förskolan. Därför lät de helt enkelt barnen stanna hemma när de arbetade. I köket fanns mat och dryck tillgängligt för barnen när de gick till jobb. Alla ester i Malmö kände till det och tyckte synd om barnen. Föräldrarna låste dörren och såg till att fönstren inte kunde gå upp ifall barnen klättrade upp på fönsterbrädorna. Hur länge de var borta om dagarna vet jag inte.
En dag fick ett av barnen tag i en ask tändstickor. Vad de skulle göra med tändstickorna är det ingen som vet. Kanske ville de värma något på gasspisen. Men det gick riktigt illa. Någonting tog fyr och elden spred sig snabbt. Lägenheten flammade upp och de båda barnen brändes inne. Dörrarna var ju låsta. Det var en förfärlig olycka.
Tidningarna skrev om det och i estniska kyrkan bad man för barnen.
Föräldrarna försvann och ingen vet vad som hände med dem.