När Mari skulle handla mat behövde hon bara gå ner för några få trappor och över gatan. I hörnet låg Thulins speceriaffär och där kunde vi handla på kredit. Runt hörnet låg mjölkaffären.
Mjölken förvarades i stora mjölkkannor och ren grädde förvarades för sig. Man fick ta sin egen lilla mjölkkanna med till affären och för-säljerskan, i vita kläder och vit klut runt håret, slevade upp mjölk i den medhavda kannan.
För att jag inte skulle göra något dumt med lillasyster eller bränna mig på spisen, band farmor fast mig i ett bordsben när hon skulle ut och handla. Vi hade stora och tunga möbler och jag var fullkomligt
www.engholm.no 1
nöjd med att sitta fast vid bordet en stund då och då. Till slut gick jag själv bort till bordsbenet när jag såg att farmor tog på sig kappan för att gå ut och sa:
- Sätt fast Sirje, annars går hon och rör lillasyster
Vårt skafferi fick vara kyl under vinterhalvåret. Under den varma årstiden drack man mjölken samma dag som den köptes. Den fick stå några timmar i den emaljerade kannan så att man kunde ta tillvara grädden som flöt upp. Ibland fick jag ett glas av gräddmjölken. Resten användes till kaffe eller så lät man den stå lite till för att bli vispgrädde.
Om försäljerskan i mjölkaffären var på gott humör slevade hon upp lite extra grädde från ytan ur den stora mjölktunnan och då blev det fest.
Mjölken surnade fort och den blev efter några dagar till filmjölk.
Det var ganska vanligt att vi drack filmjölk till maten. Vi skakade eller rörde om den surnade mjölken och då blev den nästan slät.
Brödet var ett problem till en början. Svenskt bröd var bakat med socker och jäst - alldeles för sött. Estniskt bröd var bakat på surdeg och helt utan socker. Min mor kunde inte baka bröd själv och efter en tid öppnade Toomings bageri i Malmö. Butiken fanns mitt i Malmö och dit gick alla ester för att köpa sitt bröd om de inte bakade själv. Dit kom också finnar och ungrare, en blandning av invandrare.
Jag var en liten flicka som inte ville äta. Men farmor hade sina små knep. Om det var sent på kvällen och jag inte kunde sova, värmde hon lite mjölk. I mjölken la hon bitar av ljust bröd och sockrade en aning.
För att det inte skulle vara alltför kallt i köket tände hon under ugnen och öppnade luckan. Sedan fick jag sitta i hennes knä, njuta av vär-men och äta denna fantastiska kvällsmat. Därefter somnade jag ganska snabbt. Min favoriträtt var ändå hennes köttsoppa. Soppan bestod av köttbitar med svål och fett, morötter, potatis och klimp. Jag plockade ut de dallriga och feta svålbitarna och åt dem med god aptit. Morötterna fick vara och någon bit potatis gick ner ibland. Buljongen var god. Men något hull på kroppen fick jag inte.
Mari blev fort trött. Hon hade svår astma som hon fått under en lång tids tvångsarbete i det kalla Sibirien. Under vintern fick min mor stan-na hemma en hel del när Mari blev sjuk i influensa och jag fick blåska-tarr i den dåligt uppvärmda lägenheten. Trots att det var efterkrigstid
fungerade sjukvården i Sverige bra. Mor kontaktade en barnläkare.
Efter några dagar fick hon fick medicin till mig och kunde arbeta igen.
Hon var ju familjeförsörjare.
Far kunde inte arbeta än. Han var fortfarande sjuk. Det var van-ligt att såväl soldater som civila fick en depression när de varit med om ett krig. Säkert led han av ett trauma. Till råga på allt skulle mor föda snart.
I vår lilla etta var det ofta besök. Vårt enda rum fylldes av andra ester. Farmor Mari bakade havrebröd eller rågbröd med surdeg på estniskt vis när hon orkade. Man åt enkel mat och drack enkla drycker.
Då och då satt några bekanta på sängen och planerade återresan till Estland. De flesta av mina föräldrars vänner var från Saaremaa (Ösel) och Hiiumaa (Dagö), Estlands största öar. Men några var också från Tartu, universitetsstaden som ligger nära den ort (Viljandi) där far var uppvuxen. Knappt någon var som vi, från Tallinn, huvudstaden. För att hålla modet uppe ville alla ester träffas så ofta de kunde.
Annars rörde sig livet kring mig, barnet som inte ville äta. Hans visade sig vara en mycket beskyddande far. När något hände mig, fick både min mor och Mari en ordentlig utskällning. Det plågade mina föräldrar att jag skulle växa upp under så fattiga förhållanden och i en så liten bostad. I dagboken skrev mor ner min dagliga meny. Jag var ett och ett halvt år gammal:
Frukost: Mannagrynsgröt med fruktsoppa.
13:00: Kött eller fisk, förmodligen med potatis.
17:00: Brödsoppa med russin eller äpple och grädde.
21:00: Gröt och fruktsoppa igen.
Jag blev dock starkare efterhand och åt troligen något ändå trots min mors farhågor. Farmor Mari lärde mig att prata tidigt och att tvätta ansikte och händer själv, redan i ett- och etthalvt årsåldern. Ändå var barn i efterkrigstid i stort sett likadana som barn är idag.
Farmor och jag hade ofta en sorts maktkamp. När jag inte ville göra något protesterade jag högt och ljudligt. Hon ville ändå aldrig vara för sträng, eftersom hon så väl visste att små barn känner av föräldrarnas problem och ville inte ställa till med nya.
d
Jag tycker det är underligt att vi inte får några brev från Estland.
Jag tror heller inte att några brev går fram. Det känns som om vi och vårt hem är avskurna från övriga världen. Varje dag tänker jag på mina föräldrar och mina syskon. Jag vill veta om de lever. Jag gråter ofta, kan inte koncentrera mig på att ordna saker i hemmet. Det är tur att vi har Mari.
Den 14 februari kl 04:20 föddes mitt andra barn, en flicka. Jag var bara 5 dagar på sjukhuset. Sjukhuset är modernt och bekvämt.
De gav mig lustgas, något jag aldrig hört talas om förut. På slutet fick jag narkos. När jag vaknade ur narkosen sa barnmorskan att jag fått en dotter.
- Hur vet ni det, frågade jag.
Hon pekade på en liten säng intill min egen. Där var hon, min nyfödda dotter. Först då förstod jag att allt var över.
När jag kom hem med den babyn ryggade Sirje tillbaka och tittade på mig under lugg. Jag vet inte om hon blev rädd eller generad. Något nytt hade hänt som hon inte förstod, och hon sa inte ett ord. Det stumma tillståndet varade i några dagar. Hon äter ingenting, och det gör mig bekymrad.
En sjuksköterska kom hem till oss två dagar efter min hemkomst.
Hon hade med sig en våg. Sköterskan hade fått veta att min baby inte fick ordentligt med mjölk. Nu visade det sig att hon faktiskt inte fick i sig tillräckligt med näring, och sjuksköterskan beslöt att skicka henne tillbaka till sjukhuset för att reda ut problemet.
Den 24 februari är vår nationaldag. Den dagen 1918 blev Estland självständigt efter första världskriget. Vi firar nationaldagen i kyrkan. Den har vi alltid firat. Tre präster predikar 1. Före detta operasångerskan Tiedeberg sjöng så vackert.Jag vet att den här dagen kommer att firas varje år så länge jag lever. Det är en viktig dag för oss ester.
När nu lillasyster kommit till världen bor vi 5 personer i en etta.
I vårt enda rum finns en kamin som vi eldar med tidningspapper, trä 1 Prästerna var Lattik, Pettersson och Pöhl