Under hela min barndom har jag hört historier om Estland. Vi firade nationaldagar, hade estniska julmässor i kyrkan och träffades av många andra anledningar. Mina bästa vänner var ändå svenska. När de träffade sina mor- eller farföräldrar, mostrar, fastrar eller kusiner kändes det konstigt att jag aldrig sett mina, förutom moster Leida när hon var i Sverige och hälsade på.
Det är klart att jag var nyfiken på det där landet, som bara låg en båtresa från Stockholm. Var det så fattigt som breven från Estland tydde på? Hur påverkade var folket av ockupationen?
1966 bestämde jag mig. Jag skulle åka till Estland, till Sovjetunio-nens fönster mot väst. Efter lite tjat övertygade jag min mor att följa med. Far ville absolut inte, vågade inte och min syster var inte intres-serad just då. Mor och jag skulle söka visum. För det behövde vi en inbjudan från en släkting. När vi fått inbjudan av Leida kunde vi börja med att fylla i alla papper.
Det tog ett helt år innan visum var beviljat. Med det följde en hel massa regler. Vi fick inte vistas någon annanstans än hos den som bjöd in, inte åka utanför Tallinn, inte fotografera vid hamnen eller vid tåg-stationen, heller inte vid rälsen. Ingen litteratur eller tidningar fick tas in i landet, svenska pengar och dollar kunde vi ta med men inga rubel.
Förbudet att ta in rubel fanns för att turister inte skulle handla i vanliga affärer utan bara i speciella så kallade Valutabutiker.
1967 hade jag sommarjobb på Skandinaviska banken. Jag pratade om resan med kamreren på min avdelning, Utlandsavdelningen. Han sa att banken faktiskt hade lite rubel. Ryska mynt kunde inte växlas in och hade lämnats till banken av ”avhoppare” från Sovjet. Jag fick en påse med rubel helt gratis. Det var i alla fall något, tänkte jag, man kan nog chansa i tullen.
Nu började en ny omgång inköp. Mor skulle ha med sig presenter till varje syster och bror. De var åtta stycken. Sammanlagt hade vi 60 släktingar i Estland. Vi kunde omöjligt köpa något till alla. Packningen blev ändå stor och kostade mer än själva resan.
Vår resa
Vi åkte iväg en vacker sommardag. Först tog vi tåget till Stockholm där vi övernattade. Dagen efter tog vi färjan till Finland. Från Helsing-fors gick skruttig färja till Tallinn. Den tog ca 4 timmar. När vi närma-de oss Estland stod mor på relingen och grät. Tallinns silhuett börjanärma-de synas bakom alla krigsfartyg som låg i hamnen. Hon kallade på mig och pekade ”Där är nog kyrkan jag gifte mig i, där till vänster är Pirita, stranden och restaurangen där jag sommarjobbade , där rådhuset….”.
För mig betydde det ingenting, jag hade inga minnen av allt det hon nu återsåg efter 23 år.
När färjan la till sa man i högtalaren att vi skulle samlas i det stora kala kaféet. Alla passagerare gick dit och satte sig. In kom 4 eller 5 män i vad jag tyckte full stridsutrustning. De hade uniformer med röda streck och skärmmössor, dekorerade med hammaren och skäran, samt var sin K-pist i handen. Det var ganska skrämmande. Passagerarna satt tysta som möss och väntade. Vi satte oss också tyst vid ett bord.
Papper delades ut som vi skulle fylla i. Soldaterna gick runt och granskade oss för att därefter samla ihop passen. Någon frågade när vi skulle få passen tillbaka. Svaret var att vi skulle få dem tillbaka när de var färdiga och stämplade, punkt!
Det blev en lång och tyst väntan innan man ropade i högtalaren att vi kunde ta vårt bagage och gå i land. Vi hade väldigt mycket bagage och släpade det tungt mot utgången. På den vingliga landgången stod en soldat som gav oss passen tillbaka. Det tog lång tid. Först tittade han på passageraren och bläddrade sedan igenom passen för att hitta det rätta passet med rätt bild. Väl nere på kajen kom en bärare för att hjälpa till med bagaget. Förmodligen var det nödvändigt eftersom bagaget skulle till en speciell tullstation. Jag fick plockat upp några rubel som tack för hjälpen, men dem tog bäraren inte emot. ”Dollar”
sa han. I brist på dollar fick han en svensk sedel.
- Valuta harascho (bra) sa han.
Nu vidtog tullen. Allt bagage öppnades och kontrollerades. Jag hade en tidning som reselektyr och den togs i beslag. Mest orolig var jag för mina rubel. Tulltjänstemannen hittade dem inte, eller kanske brydde
han sig inte om lite rubel. Med all tid det tog ombord och i tullen hade det gått två timmar.
När vi äntligen kom ut stod massor av trötta människor på kajen.
Bara våra släktingar var nästan 30 stycken. De hade väntat lika länge som vi. Det blev en ordentlig uppståndelse. Alla pratade i munnen på varandra, grät och skrattade, och alla var nyfikna på mig. Det var jag inte van vid. Alla pratade estniska, både släktingarna och de andra som stod på kajen. Det kändes så konstigt.
- Det där med språket, tänk att det finns ett land där alla pratar estniska, och tänk att mitt hemspråk talas i ett vilt främmande land, som egentligen är mitt fadersland
Några av våra släktingar hade bil. Två av dem hade stora Volgor, några andra hade de typiska Ladorna. Vid kajen stod ock-så många taxibilar, gamla modeller, slitna och nedgångna men fullt fungerande. Som hedersgäster fick vi åka i Unos bil. Uno var Leidas son, kusin till mig och chef för den estniska trafikpolisen. Han hade en ren och fin Lada. Under färden till sin mor frågade han mycket, hela tiden glatt och vänligt.
Nästan halva mors släkt stod på kajen när vi anlände.
Bilden visar porten till huset. Flickan är min kusin Maie.