Min far behövde en bil för att ta sig till verkstan i Nordanå under regniga eller snörika dagar. Det behövdes ett svenskt körkort och naturligtvis också en bil. Tillsammans gick mina föräldrar till en körskola för att höra sig för om möjligheterna. Köra bil kunde han men lektioner måste han ändå ta. Teoriprovet måste han klara.
Far anmäldes till körskolan och en körkortsbok köptes in. På kväl-larna satt mor och far nu med körkortsboken och pluggade regler, vägmärken och annat man måste kunna. Mor pekade och översatte, förhörde och pekade igen. Far hade svårt för att förstå hela texten själv.
Hur skulle han klara körkortsprovet? Mor kom på en lösning; de skulle be om en tolk. Körskolan kände dock inte till någon tolk för estniska-svenska. Efter mycket huvudbry bestämdes att mor skulle agera tolk. När jag fick höra det tänkte jag att mor nog kunde allt från körkortsboken lika bra som far. De skulle nu bli två om att besvara frågorna under teoriprovet. Hur tänkte körskolan egentligen? Förstod de inte att mor hjälpt till hela vägen, pekat och tolkat, förhört och läst boken själv under tiden? När det blev dags för teoriprovet tolkade mor varje fråga till estniska. När far klarade körkortsteorin med glans var det inget annat att vänta. Själva uppkörningen var inget problem, han höll sig till de svenska reglerna.
Sommarbarn
Det eviga problemet med barn under sommarlovet löste esterna med egna sommarläger. Jag var på ett estniskt sommarläger en enda gång som mycket liten. Jag ville hem hela tiden, kände mig otroligt ensam. Det fungerade bättre för min syster Marje. Hon var glad och pigg, gillade alla lekar och arrangemang. Mina föräldrar skickade inte dit oss fler gånger, förmodligen för att jag inte ville.
När jag var 11 år fick vi ett erbjudande av Malmö Kommun att bo på landet under en månad. Jag gissar att det var nästan gratis och erbjöds flera flyktingfamiljer. Kanske hade Dr Hermine Andersson ett finger med i spelet. Jag var fortfarande en mager flicka utan krafter och hon var läkaren som ständigt skrev ut stärkande medicin åt mig (en söt
dryck i brun enlitersflaska). Det är troligt att hon hjälpte mina föräld-rar att ansöka om ett sommarboende för oss barn.
Familjen vi skulle bo hos fanns precis utanför Höör i Skåne. Vi åkte dit med tåg hela familjen och blev hämtade i värdfolkets bil vid Höörs lilla station. Väl framme vid ett vitt hus blev vi utskällda av en vit och svart kopplad hund i lång kedja. Den sprang vilt omkring på den rymliga gården, men bara så långt kedjan räckte.
- Gå inte nära hunden.” sa vår värd Gösta, ”Det är vår vakthund och den tål inte främmande.
Vi gick in i huset och allt var väl förberett, sovplatser till Marje och mig samt extra stolar vid matbordet i köket. En något rundnätt pojke i 13-årsåldern hälsade på oss. Det var Ronny, sonen i huset, som senare fruktlöst försökte lära mig spela en melodi på en miniorgel.
När våra föräldrar åkt hem visade Ronny oss gården. Där fanns ett stort hönshus, rabatter med grönsaker, träd och bärbuskar. Där fanns också något jag aldrig sett förut; ett stort inhägnat område med massor av grå gäss, en gåsfarm. Ronny öppnade grinden till inhägnaden och sa åt oss att gå in. Gässen kom genast fram och omringade oss, nyfikna på de nya individerna. Först vågade vi inte ta ett enda steg till, men gässen flyttade villigt på sig och ingen bet oss. Det enda som störde mig var all spillning som man inte kunde undvika att trampa i. Vi hade våra vanliga skor men Ronny hade dragit på sig stövlar. Skorna fick vi sedan spola av på gården. Så gör man på landet.
Den sommaren gick jag upp minst ett kilo i vikt. Mor hade för-varnat värdfolket att jag åt dåligt. Därför såg husmor Ella till att det alltid fanns något oemotståndligt gott på matbordet. Frukosten bestod av mjölk och mjuka skivor lantbröd med sirap, sött och gott.
En morgon fick vi gåsägg till frukost, jätteägg som jag faktiskt åt av.
När vi skulle ha höna till middag gick Gösta ut på gården får att fånga middagsmaten. Då kallade han på oss barn för att se hur man gjorde.
Den sprattlande hönan höll han hårt i vänster hand mot en stubbe, och med en yxa nackade han den.
- Titta nu”, sa han. ”Hönan kommer att springa iväg utan huvud.
Det gjorde den och han skrattade. Vi barn från stan tyckte det var
otäckt, en riktigt skrämmande upplevelse. Jag tror inte jag åt av hönan.
En liten bit från gården fanns en bäck med en liten bro. Ronny skulle lära mig simma. Han dämde i bäcken med trästockar för att vattnet skulle bli lite djupare, visade simtagen och sa åt mig att göra likadant. Jag försökte dag ut och dag in men kunde inte hålla mig flytande. En dag kom en man förbi, stod på bron och såg länge på mina tröstlösa försök.
- Du skall inte simma så fort. Sakta ner såhär, ett och två och tre, lugnt och fint!
Det kostar inget att försöka, tänkte jag och räknade sakta varje simtag ”ett – paus – två – paus - tre”. Döm om min förvåning när jag flöt. Ronny tjöt av glädje och jag var överlycklig. Hela den dagen tänk-te jag ”Jag kan simma. Tänk om jag är den första i min klass som kan simma”.
Den sommaren var solig och varm. Gösta tävlade med oss om vem som kunde bli brunast. Vi matade gäss, klinkade på miniorgeln, lekte vid bäcken och fick följa med till Ringsjön och bada.
Mina föräldrar kom och hälsade på en söndag. Far hade äntligen köpt en bil, en begagnad grå Bedford typ skåpvagn. Han hade klätt sig i ljus kostym, vit skjorta med slips och halmhatt, stolt som en tupp.
Men det föll inte riktigt i god jord. Gösta och Ella ville prata med mina föräldrar, diskutera något vi barn inte skulle höra.
Senare berättade mor att far i deras ögon sett ut som en herre-man, med en ”fin” bil. De började tvivla på att vi var fattiga flyktingar.
Flyktingar kan inte ha råd med en bil, och sedan dessa fina kläder! Att min far var duktig på att laga (och bygga om) gamla bilar kunde de inte veta. Bedforden var köpt begagnad, säkert på ett skrotupplag.
Halmhatten kom från Malmö Auktionskammare, och våra kläder hade mor sytt själv, ofta av stuvbitar hon fått i Kappfabriken eller hittat i stan.