På våren 1941 var hela Estlands befolkning i uppror. I skogar-na fanns skogsbröderskogar-na som gjorde motstånd. Ryssarskogar-na brutali-tet blåste eld i deras motståndsvilja. Det hände att deportations-patrullerna tog hustru och barn när de inte fick tag i den de tänkt sig. Hans var precis som andra företagare mycket bekymrad. Han hade en verksamhet som kunde sticka ut som borgerlig, ett eget företag med 16 anställda. Hans bror Eduard hade ett Tivoli. Där kunde Hans tillbringa en del av sin lediga tid och prata med besökarna. Där fick han också höra sådana nyheter som aldrig kom i tidningarna. Det visade sig att varje person han pratade med hade någon släkting eller bekant som försvunnit på ett mystiskt sätt. Det fanns gott om ögon-vittnen till arresteringarna. Ingen kände sig säker. Ett förfluget ord, fel yrke, fel vänner, fel litteratur, ja allt kunde leda till slutsatsen att det var antisovjetisk verksamhet.
Min far Hans verksamhet med att bärga och restaurera skepp innebar också att han ibland fick förfrågningar från ryskt håll. Ett sådant nyres-taurerat skepp var nu stående utanför Tallinn. För att göra en insats för sitt land kom han och dykarna på en strålande idé, att ändra lite på skeppets säkerhet. Meningen var att det skulle ta in vatten efter en liten tid på sjön. Skep-pet restaurerade med stor möda och noggrannhet, det blev riktigt fint men fick ett inbyggt fel. Detta skepp sålde han så till ryssarna. Vad som senare hände med det
förtäl-jer inte historien. Att bärga skepp
Förmodligen förliste det någonstans i Östersjön. Vad de ryska in-genjörerna trodde om anledningen vet ingen. Säkert blev ändå säl-jaren, helt eller delvis, beskylld för olyckan. Hans förstod att denna handling var ett brott mot den ryska staten, så kallad antisovjetisk verksamhet. Det skulle betyda en säker död ifall han skulle hamna i ryssarnas händer.
Mari var också bekymrad. Nu var det farligt att gå till Dimitrij och hjälpa honom med översättningar. Om någon såg det kunde hon anses vara medlöpare. Hon och Dimitrij var emellertid nog kvitt. Hennes skuld för hans vänlighet i Sibirien var betald, och det hade faktiskt va-rit ganska långa uppehåll mellan översättnings jobben på sista tiden.
Så en dag låg det en lapp utanför dörren. På den stod bara en okänd adress och ett D. På ryska stod det också ”Brådskande”. Hon tolkade det som hon skulle gå till den adressen, helst tidigt på morgonen som hon brukade. På kvällen packade hon en väska med lite matvaror för att det skulle se ut som hon gjorde ett ärende till en bekant. Med en sjal om huvudet, en lång kappa och väskan med matvaror gick hon iväg på morgonen. Staden var fortfarande ganska tom på folk. Några stod i kö utanför matvarubutikerna för att vara säkra på att få det de behöv-de. Hon hälsade på en bekant och förklarade högt och ljudligt att hon handlat till en gammal halt väninna.
- Dessa tider, dessa tider. Blevo det snart lite varmare så vi kan få färska grönsaker, sa hon med låtsad missnöjd röst.
Porten till adressen var öppen. Det var bara att gå in. Nummer 14:2.
Ja det var rätt. Hon knackade försynt på och Dimitrij öppnade. Han var alldeles vit i ansiktet och den här gången möttes hon inte av något leende.
- Det är bråttom” sa han. Din son Hans är på listan för depor-tation. Det blir i natt eller imorgon natt. Han anklagas för anti-sovjetisk verksamhet. Se till att han försvinner spårlöst. Och du, kan du sova någon annanstans de närmaste nätterna?
Mari stelnade till. Det kändes som ett slag i ansiktet. Hon kände att hon blev alldeles stel, kunde inte få fram ett enda ord och hjärtat bör-jade slå hårdare. Det hamrade så hon kunde höra det uppe i huvudet.
Så fick hon plötsligt svårt att andas. Dimitrij blev förskräckt, dunkade
henne i ryggen, öppnade ett fönster och föste henne dit.
- Snälla Maria, Mari, dö inte nu! Försök att dra djupa andetag.
Du kan inte dö här och nu.
Han hämtade lite vatten och Mari kände att hon nog skulle klara det här också. Andningen kom sakta tillbaka.
- Jag fick astma i Sibirien” förklarade hon. ”Det är nog inte dags för mig att dö ännu. Tack för att du meddelat mig. Nu är det bråttom hem. Jag måste packa mat och varma kläder till Hans och själv gå till min äldsta son Eduard med en egen packning.
Nog kan jag sova där alltid. Det är värre för Valli, men hon har nog någon släkting i stan.
- Jag har ingen makt över vad Moskva bestämt. Så oerhört led-sen Mari. Men det är bråttom, sa Dimitrij. Jag fick veta det först igår. Först dagen innan deportationerna får vi veta vilka familjer som skall tillfångatas. Alla förberedelser var redan gjorda av en speciell ”trojka”. Den högst ansvarige är sovjet-partiet här i Est-land. De tar reda på var de utvalda familjerna befinner sig och kontrollerar vad de har för värdesaker. Jag vet inte hur det går till. Sedan genomför man oftast operationen vid gryningen. Om familjen vägrar att öppna dörren, skall man bryta sig in i huset eller lägenheten. Så du måste förstå! Ni måste ut, allihop!
- Ja jag har hört hur det går till, sa Mari. Grannar hör ju vad som händer i husen. Det verkar som att man samlar alla i familjen i ett rum, även barnen – för att slippa problem kanske. Jag har också hört att sjuka eller frånvaran-de familjemedlemmar registreras. Hos en bekant sökte frånvaran-de igenom hemmet, och de tog allt av värde. Grannarna såg när de bar ut ett konstverk av Eduard Viiralt, och de tog också en hel kartong med saker från hemmet.
- Allt av värde registreras, svarade Dimitrij. Det enda man får ta med sig till tåget är en låda med personliga saker och hushållsar-tiklar om 100 kg plus kläder och mat för ungefär en månad.
Sedan fraktas det i en annan vagn än ägarna, så det är inte säkert att lådan är kvar när tåget kommer fram. Om ni ändå inte lyckas
komma undan skall du veta att allt kontrolleras innan tågresan.
Det är Röda Armén som övervakar. Eftersom det är Hans de är ute efter, placeras han i en annan vagn än du och Valli.
- Så Ni menar att jag kanske aldrig får se min son igen? Det är så många som försvunnit. Jag måste göra allt för att det inte skall hända, tror Ni jag hinner?
- Mari stod kvar utan att röra sig ur fläcken. Hon såg bedjande på Dimitrij, som om han kunde ta tillbaka det han sagt. Men Dimitrij suckade, föste Mari mot dörren och viskade
- Som jag sa, jag har ingen makt över Kommissariatet. Jag vill verkligen hjälpa dig. Låt oss träffas när kriget och allt det fört med sig är över. Skynda dig hem nu!