Under vår vistelse hälsade vi på de flesta släktingarna. De var många och det blev många besök. Första besöket var i Pirita (strandområdet) och där hade ett 30-tal släktingar samlats hos mors äldste bror Sassa (Alexander). Det var många ansikten och en del kände jag igen från foton som skickats till oss under åren. De hade dukat upp med mycket mat, sallader, röror, skurna korvar, flera sorters kaviar (bland annat rysk), piroger, surdegsbröd, kvargkakor, saft, vodka och den speciella konjaken från Armenien. Någon bjöd på en kaka. Skall man inte äta kakorna sist, tänkte jag, men tog den ändå. Det visade sig att gästerna blandade helt vilt, en kaka, ett snitt med ansjovis, saft och ett 2-cl glas med konjak. Efter ett antal dagar i Tallinn förstod jag att man faktiskt gjorde så vid festliga tillfällen.
Jag fick sitta bredvid morbror Alexander, min mors äldsta bror. Han började genast konversera. Det
första han frågade var
- Berätta hur det är med de där kjolarna, det där modet som kallas kortkort.
Sedan berättade han stolt om sin son Lembit, som var Sov-jets juniormästare i Moto GP.
Tävlingarna hölls ofta i Pirita där det fanns en tillräckligt bred och stor gata för att fungera som en bana. Han var en hjälte i Estland.
Eftersom Lembit tävlade för Sovjetunionen hade han den unika fördelen att ibland få åka utomlands. Tävlingar hölls ofta i Finland och Lembit kunde köpa både MC-kläder och byggmaterial.
Ovanför bilden står:
L. Teesalu, bäst genom tiderna.
Nu hade familjen börjat kakla badrummet i blått, vilket var en riktig sensation. Vi skulle absolut se projektet. Kaklet hade sonen ordnat ge-nom finska kontakter. Alexander själv var en duktig finsnickare. Han hade gjort de flesta möblerna själv. Numera hade han genom sonen bra verktyg att arbeta med. Det finaste skåpet var i ett blankt, mahog-nyliknande trämaterial med rundade hörn och vitriner. Hans far, min morfar, hade varit en duktig och välrenommerad snickare. Kanske var han också läromästaren.
Detta blev den enda stora släktträffen. När mor och jag under resten av vår resa träffade släkten var det hemma hos någon av hennes åtta syskon, och då enbart med den familjen. En gång ville mor ta med någon mer till en av familjerna. Moster Leida blev allvarlig och sa att det inte var en bra idé. Kanske ville vår värd diskutera sådant med oss som andra inte skulle höra.
- Man kan aldrig veta vem som är angivare.
Mors yngste bror Otto bodde i ett hus i Pirita (strandområdet). Han hade byggt det mesta på huset själv, bland annat gjort ornament i taken och tillverkat en vacker staty som stod på gården. Det hade tagit många år eftersom byggmaterial normalt inte fanns i handeln. Otto ville som ung bli guldsmed och konstnär men arbetade nu som lastbilschaufför, vilket var bra betalt. Hans fru Vaike packade fisk på en Kolchos. Ibland kom hon hem från arbetet mer eller mindre berusad. Det visade sig att det alltid gick runt en flaska vodka på det löpande bandet. Man tog sig en klunk då och då.
- Det är enda sättet att klara av det monotona arbetet, sa hon.
Så en dag, till vår ära, skulle Otto få besök av en släkting som arbeta-de för staten, Verdi, och som min mor känarbeta-de från sin barndom. Borarbeta-det dukades med delikatesser från ”under diskarna” såsom svart kaviar, färska bröd och salladsröror, Morss och vodka. Snart körde en bil in på gården med en uniformsklädd chaufför. Verdi satt i baksätet. Han gick ur och hälsade innerligt på min mor. Sedan sa han till chauffören att sova i bilen.
- Han skall inte äta med oss, sa han. Min chaufför skall ju hålla sig nykter och utsövd.
Jag började förstå att alla människor inte är riktigt lika i statens ögon, vilket ju inte stämmer med ideologin.
Det fanns dock undantag. I Sverige brukar välkända artister bli välbärgade, bo fint och omge sig med andra rika och berömda perso-ner. Därför blev jag förvånad över en märklig händelse.
På något sätt, jag minns inte hur, fick vi kontakt med en man som hette Kalmer Tennosaar. Han bjöd hem mig och min mor. Mina släk-tingar blev upphetsade, rentav lite lyriska. Mannen var nämligen en berömd estnisk artist som brukade framträda i TV och på teater med sång och musik. De ville absolut att vi skulle anta erbjudandet.
Vi tog en taxi till hans bostad, en lägenhet i Tallinn. Där blev vi presenterade för hans vackra fru, som faktiskt hette Sirje. Hon var också en framstående artist, en känd skådespelerska. Lägen-heten var större än hos mina släktingar men annars i samma stil, med samma typiska gammaldags inredning. Här fanns ingenting lyxigt eller modernt, inte mycket som vittnade om att de båda var celebriteter. Naturligtvis hade de också fått tag delikatesser, som vi åt medan vi berättade allt de ville veta om drömlandet Sverige. Som minne av Kalmer Tennosaar fick jag en LP-skiva med barnvisor.
Kalmer Tennosar, jag och hans fru Sirje.