Några år senare kunde man skicka inbjudningar till vissa släktin- gar som ville besöka Sverige. Mor skickade en inbjudan till sin sys-ter Leida. Det var ett omfattande arbete att skriva och fylla i allt som behövdes till de sovjetiska myndigheterna. Endast mycket närstående släktingar kunde bjudas över på det sättet.
Det tog närmare ett år innan Leida fick sitt visum och utrese- tillståndet. När vi fick beskedet väntade hela familjen med spänning på hennes besök. Äntligen skulle vi kunna prata fritt, fråga om allt som man inte kunde skriva i breven. Det sades nämligen att brev fortfaran-de kunfortfaran-de öppnas och läsas av myndigheterna.
Vi hämtade Leida på Centralstationen i Malmö. Mor funderade på om hon genast skulle känna igen henne, men vi hade ju fått foton.
Tåget stannade och ut ur en vagn steg en rundnätt dam med en res-väska och dragandes på två säckar. Hon såg glad och pigg ut, såg sig omkring med stora ögon och ganska snabbt hittade de varandra, mor och Leida. Det blev ett kärt och gråtmilt återseende efter så många år.
Leida skrattade och sa
- Jag kommer som en säckmänniska. Det är såhär ryssarna kommer till Tallinn för att bo där, med en säck på ryggen.
Så småningom packade vi in hennes saker i bilen och körde till vår lägenhet, en 3:a på Katrinelund i Malmö. Redan i bilen började de två systrarna prata i munnen på varandra.
Hemma skulle bjudas på riktigt kaffe och smörgåsar. Därefter började Leida packa upp. I den ena säcken hade hon en samovar som hon hittat i en soptunna.
- Ryssarna kastar sina samovarer när de etablerat sig i Estland.
Vi dricker ju te på annat sätt, värmer vårt vatten på spisen, sa Leida. De tycker samovarer är till för bönder.
Samovaren har jag aldrig provat. Den eldas med träkol i ett rör som finns inuti. Därefter fylls den med vatten som blir varmt av innerröret.
Man tar av locket på toppen och sätter en kanna starkt te där istället.
Därefter häller man varmt vatten och lite av det starka teet i en kopp till lagom styrka. Sylt hör till.
Med sig i väskan hade Leida estnisk choklad, några burkar inlagd svamp, en Kabanoss korv, estnisk ansjovis, stickade vackra handskar (som inte klarar kyla), finstickade sjalar, läderföremål, ett litet förklä-de av linne, några löpare av ylle samt en rysk och en estnisk docka.
Naturligtvis hade hon en flaska av den mycket populära estniska ört-likören ”Vana Tallinn” och rysk cognac (som inte smakar cognac men är riktigt god, från Armenien).
Därefter tömde hon sina burkar med mat, det som blivit över på resan. Den hade tagit flera dagar. Först hade hon åkt tåg från Tallinn till Moskva, sedan genom Europa till Sassniz och slutligen över till Sve-rige. Mat fanns inte på tåget men förmodligen kunde man köpa te.
Slutligen tog Leida fram en lång önskelista på saker hon skulle köpa med sig hem. De rubel hon lyckats växla till sig skulle inte räcka långt.
Men det var sommar och många affärer hade rea.
Nu började en tid med mycket spring i de bländande svenska affärerna. Leida köpte massor av kläder och skor till sig själv, till sin dotter Maie och sin son Uno. Kaffe, garn och strumpor var på alla vänners önskelista. Det som normalt lockar turister var hon inte intresserad av.
Leida lärde sig snabbt att åka buss till stan och stannade där hela dagarna när min mor arbetade. För henne var varuhusen jordens para-dis. Hur hon lyckades ta sig fram i Malmö utan svenska eller engelska förstår jag inte. Kanske kunde hon lite tyska. Estland var trots allt tyskt en tid.
Pengarna hon hade med sig räckte som sagt inte. Mor fick hjälpa till så gott det gick. Det blev ett hack i vår ekonomi, men nu var den betydligt bättre än tidigare.
På kvällarna satt syskonen uppe långt in på nätterna och pratade om allt de missat. Leida var rolig och glad, hjälpte gärna till och lärde sig hantera en Melittakokare och vår elektriska spis. Ibland lagade hon mat. Hennes favorit var Seljanka, en rysk soppa. Min far var glad över det hon tagit med i matväg, speciellt över Kabanosskorven.
Samovaren som Leida tog med sig till Sverige.
Dockan t.h. har en estnisk folkdräkt och står på ett förkläde av linne
Typiska ryska dockor. Dessa är mer än 50 år gamla nu.
Ibland blev det uppenbart att Leida kom från ett land där det inte fanns tillräckligt med varor. En dag skulle vi plocka jordgubbar. Jag var med och vi fyllde de kärl vi tagit med. Leida hade ett förkläde på sig för att inte få fläckar på sin klänning. När vi kom hem höll hon hårt i snibbarna på förklädet. Hon hade gjort det till en påse. Efter en stund öppnade hon förklädet och visade att hon gömt en hel massa jordgub-bar i det, flera kilo.
- Så gör vi hemma, sa hon. Annars får man aldrig något.
Min mor blev naturligtvis förskräckt men började skratta. Hon för-klarade att man inte behöver göra så i Sverige. Jordgubbarna var billiga och odlingen ägdes inte av en påtvingad myndighet.
Leida stannade i tre månader. Hon fick sitt uppehållstillstånd och visum förlängt hos den svenska polisen.
Leida (till vänster) och mor i Malmö Leida har nya kläder och ser redan ut som en svensk dam.