ÄNDRAT PERSPEKT

stridsyxorna och samverka! Det ligger redan en död hand över nordvästra Dalarna. Är Naturvårdsverket, politikerna och ortsbefolkningen beredda att hjälpas åt för att lyfta av den?”

Detta var just vad som behövdes, i elfte timmen. De svarta rubrikerna och alla protester och skrivel- ser hade mobiliserat nya krafter. Nu fanns det plöts- ligt en stark positiv röst till motvikt för alla onyan- serade nejsägare som tagit allt medialt utrymme; en röst som är tungt förankrad i bygden och som talar inifrån men samtidigt med auktoriteten från starka samhälleliga positioner. En erfarenhet från alla mina kontakter i bygden var att det fanns också andra med en nyanserad syn men som inte kunde/ville/vågade göra sig hörda. Ett något ändrat klimat skulle kunna ge dem styrka också.

Vi från Naturvårdsverket och Länsstyrelsen träffade Lars-Ove Staff två veckor senare och samta- lade kring olika möjligheter.48 _{Vi var överens om dels}

att det nu fanns ett tidsfönster för att försöka göra ett omtag och dels att det gällde att inte diskutera skoter och jakt den närmaste tiden. Nu skulle de positiva krafterna istället manas fram, med fokus på vad detta kan leda till för de som bor i fjällets närhet. Lars-Ove Staff sa profetiskt efteråt: ”Detta kan bli mycket större än ni tror”. Hur rätt fick han inte!

Senare träffades kommunalråden för Malung respektive Älvdalen, landshövdingen, Lars-Ove Staff och Villy Bergström för liknande diskussioner49_,

vilka också föll väl ut. Man var överens om att man borde arbeta för såväl regionalt stöd som EU-bidrag för att få fart på turismen, ekonomin och inte minst vägbyggnad och marknadsföring. Man kom fram till att det måste arbetas fram konkreta projekt och önsk- värt vore att medel kunde fås fram så att någon lämp- lig projektledare kunde anställas för att föra idéerna framåt, för att inventera idéer bland ortsbefolkningen samt låta intresserade ortsbor delta i planeringen.

Vägen var nu beredd, ett informellt möte den 11 augusti med några ortsbor, kommunledning, Läns- styrelsen, Naturvårdsverket, Staff och Bergström

fungerade som brainstorming och visade på en bred samsyn i behovet av nytänkande, omstart och att nu försöka se framåt. Det var för oss som var med ett möte fullt av energi och framtidstro, just vad som behövdes. Det var som om alla hade väntat på ett sådant tillfälle och kände en viss konflikttrötthet. En strategi växte fram för fortsättningen, det var uppenbart att det fanns intresse av att hjälpas åt att lyfta av den döda handen.

Vägfrågan var även här en viktig konkret punkt. Vi diskuterade ett projekt i omlandet till Fulufjället som berörde byarna kring fjället, med nationalpar- ken som dragplåster, att där ta fram idékataloger som leder till konkreta projekt. Jag berättade om min resa tidigare till Abruzzernas nationalpark utanför Rom. Den utgjorde ett slående exempel på hur en natio- nalparksbildning kunde lyfta en hel bygd, hur ett motstånd vänt kapitalt så att ett stort välstånd råder i den tidigare avfolkningsbygden.50 _{Detta ökade vår}

entusiasm ännu mera, parallellerna var givna. Kom- munalrådet Gunnar Barke från Älvdalen avslutade: ”nu börjar vi från början” och Lars-Ove Staff fyllde på: ”nu tänker vi framåt!”

Strax därefter fanns en positiv ledare i Dala- Demokraten och i samma nummer en artikel om Fulufjället.51 _{Ledaren rubricerades ”Nytänkande om}

Fulufjället” och beskrev omtaget, där ”Länsstyrelsen och Naturvårdsverket nu börjar om på ny kula, där den tilltänkta nationalparken kan bli en bidragande förutsättning för att bygderna kring fjället kan över- leva”. Ledaren rundade av med resonemang om att en nationalpark kanske kan bli räddningen för bygderna kring fjället och att ”tankarna är nu på rätt spår. Parken borde kunna påräkna lokalbefolkningens stöd istället för bittert motstånd.” Detta utvecklades sedan i artikeln under rubriken ”Fulufjällspark en del i en större satsning”.

Detta var nog det första renodlat positiva som skrivits om nationalparksplanerna i media. Nu hade vi plötsligt media med oss, en ovan känsla. Det kan nog inte överskattas vad publiceringen betydde för

att sprida budskapet om att det nu är något nytt på gång. Det blev uppenbart för många att den onda, neråtgående spiralen nu höll på att brytas. Nu gick också informationen om läget direkt till tidningen istället för att filtreras och färgas via mellanhänder.

I enlighet med de strategiska diskussionerna be- slöt Naturvårdsverket i samråd med Länsstyrelsen att ligga lågt med genomförandet och skjuta på hela nationalparksprojektet minst ett år. Det hade flera fördelar: 1) Andra nationalparker var på gång. När- mast var Färnebofjärden som skulle invigas 1998, det fanns ett värde i att invänta den och dra nytta av all uppmärksamhet kring invigningen, Kungen, media m.m. Vi bjöd också in kommunledningarna till invigningen, jag vill minnas att i alla fall företrä- dare för Älvdalens kommunstyrelse var närvarande. 2) Vissa viktiga markförvärv kring Fulufjället var besvärliga och behövde mer tid för förhandlingar. 3) Älvdalens kommun skulle dessutom kunna få and- rum och slippa pressen att gå ut och säga definitivt nej med allt vad det skulle innebära.

Uppläggningen av arbetet var därmed att tills vidare: • Inte ha några mera möten i arbetsgruppen utan

tills vidare arbetar bara verket och Länsstyrelsen i själva nationalparksprocessen.

• Arbeta vidare med skötselplan, föreskrifter, in- venteringar, underlag, planering av upprustning av friluftsanordningar m.m. men i en långsammare takt.

• Fortsätta bokprojektet, som genom sin breda an- sats låg i linje med ett arbetssätt nära ortsbornas verklighet.

• Aktivt verka för en upprustning av vägen mellan Mörkret och Gördalen.

• Vidhålla och utveckla vårt nationalparksförslag med zonering och innehåll,

• Ge de mer progressiva krafterna tid att hämta andan och mobilisera sig.

• Gå vidare med ett utvecklings-/förankringspro- jekt.

Farhågan att även motståndarna får mer tid att stärka sig, kunde enkelt bemötas med att vi knap- past hade något att förlora, det kunde inte bli mycket sämre läge!

OMLANDSPROJEKTET, ETAPP 1

Därefter, under sensommaren 1997, började Natur- vårdsverket tillsammans med Länsstyrelsen att for- mulera och planera projektet ”Utveckling av hållbar natur- och kulturturism i anslutning till Fulufjällets nationalpark”52_{, det som sedermera fick arbetsnam-}

net Omlandsprojektet. Syftet var att redovisa de möjligheter för närområdet som en ny nationalpark i Fulufjället skulle kunna innebära, med fokus på en utvecklad turism. Projektet skulle enligt planen ana- lysera förutsättningar, problem och hinder, föreslå och prioritera åtgärder, ange finansiering samt re- sultera i en utvecklingsplan för turismen. Det skulle därigenom leda till en bättre förankring av national- parksidén i bygden, genom att de positiva följderna för ortsborna med en nationalpark i Fulufjället gjordes tydliga. Det var av flera skäl lämpligt att ge projektet en regional bas med Länsstyrelsen som hu- vudman. Finansieringen av en projektledare under 6 månader gjordes via medel från Naturvårdsverket, Länsstyrelsens egna medel och EU:s strukturfond Mål 6. Total budget var 290 000 kr. Den 1 november 1997 kunde så en projektledare börja sin anställning på Länsstyrelsen.

Grundidén var att ge förutsättningar för att orts- borna själva skulle bli medvetna om både problem och möjligheter. Projektet skulle skapa och coacha processen för detta, men insikterna måste komma inifrån de berörda personerna. Nu ska staten inte längre berätta för ortsborna vad som bör göras, nu är rollerna ombytta. De ska i stället ta fram sina egna förslag och ge dem till oss.

Agneta Arnesson-Westerdahl rekryterades som projektledare.53 _{Hon var väl skickad för detta grann-}

laga arbete och fick direkt ett stort förtroende, både projekt och projektledare visade sig vara en riktig

satsning. Etapp ett inleddes med att tillsammans med ortsbefolkningen kartlägga den socioekono- miska situationen i byar och glesbygd i Fulufjällets omedelbara närhet. Problemen med befolknings- minskning, kvinnounderskott, arbetslöshet, brist på service och en hög medelålder blev uppenbara för såväl oss på den offentliga sidan som för ortsborna själva, och därmed ett viktigt – och dokumenterat – underlag för fortsättningen. Totalt var då ca 70 personer mantalsskrivna i Älvdalsdelen och 400 i Malungsdelen av omlandet.

Första tidningsintervjun med projektledaren hade rubriken ”Nationalpark ger framtidstro”.54 _Arti-

keln betonade hur viktigt det var att lyssna på bybor- nas idéer och visioner: ”Redan nu är jag fascinerad av folks positiva inställning. De vill verkligen skapa en

möjlighet att leva och jobba i dalgången runt Fulufjäl- let”, uttalar sig Agneta Arnesson-Westerdahl.

En stor och viktig del av projektet utgjordes av ett 40-tal intervjuer, i form av samtal och djupinter- vjuer, med personer som bor eller verkar i Omlandet. Djupintervjuerna tog två till fyra timmar vardera och innebar att man fick berätta fritt om sig själv, sina levnadsvillkor och önskemål. De intervjuade visade stor öppenhet och uppskattning av projektet. Ett stort antal förslag och anspråk fördes fram spon- tant. Samstämmigheten var stor, vilket ledde till en tämligen korrekt bild av situationen trots det begrän- sade antalet intervjuer. Under processen blev det uppenbart för de berörda att nollalternativet ”ingen nationalpark” också hade nackdelar, då de negativa trenderna sannolikt fortsätter om ingenting händer.

Genom att lokalbefolkningen medverkade i såväl framtagandet av underlag som analyser av dagens situation och en framskrivning av rådande trender, skapade de sin egen förståelse av läget. Bristen på strukturella förutsättningar och den negativa spira- len blev uppenbara, liksom att situationen sannolikt skulle komma att förvärras om inget radikalt sker. Nu var det inte längre staten som talade om hur det var och skulle kunna bli, det var de själva, tillsam- mans, som gjorde det med hjälp av en stödjande coach. En coach som dessutom inte är belastad av myndighetstillhörighet. Egenhändigt skapad insikt utifrån egen erfarenhet är så mycket kraftfullare än fakta som föreläggs utifrån. När väl insikten om vad som höll på att hända slagit rot, var grunden lagd för att vilja skapa en positiv förändring. Och det enda medel som nu stod till buds blev allt tydligare: natio- nalparksbildningen.

Flera sociala och relationsmässiga konflikter inom och emellan byarna kom också upp till ytan, när det nu fanns någon utomstående som verkligen ville lyssna på hur folk hade det. Att man talar illa om varandra och gör det otrivsamt, liksom bristande de- mokrati i föreningar, var gamla och nya problem som lyftes fram. Hemsidan till ”Gördalsbladet” innehöll tidvis kraftiga anklagelser och motanklagelser och visade starka känslor i svall.

Samtalen handlade om hela livssituationen och berörde också svåra och känsliga frågor. Detta var ofrånkomligt och dessutom nödvändigt, men vi var inte riktigt förberedda på den närmast kura- tiva roll projektledaren ibland fick och hur psykiskt påfrestande situationen blev för henne. Många och svåra samtal, ibland mycket sena telefonsamtal, tog mycket energi, liksom utsattheten att ensam vara mottagare av allt. I efterhand ser vi att mer stöd skulle ha behövts för projektledaren inklusive en kontinuerlig ”debriefing”.

Hur laddat det kunde vara, visas av att två perso- ner som kände sig utpekade i den första delrapporten från projektet till och med polisanmälde55 _författa-

ren Agneta Arnesson-Westerdahl för tryckfrihets- brottet förtal. Den anmälda texten löd ”Bristande demokrati i en byutvecklingsförening norr om Fulufjället framhålls ofta av många ortsbor som ett stort och tilltagande problem”.56 _{Det skildrade något}

som tydligt framkommit vid intervjuer och samtal. Åklagaren överlämnade ärendet till Justitiekans- lern. Det föranledde dock ingen åtgärd av JK57_{, som}

menade att ingen enskild person kan anses utpekad. Anmälarna kände sig enligt anmälan vara ”klan- dervärda och utgöra ett hot mot demokratin” samt ansåg att skriften var ”ett angrepp på dem och deras ställning i samhället och upplevs mycket negativ för deras sociala anseende, och ägnat att utsätta dem för andras missaktning”. Även om händelsen inte ledde någon vart, skapade de rättsliga turerna oro och tog mycket energi hos Agneta A-W.

Bilden av livet kring Fulufjället växte fram som än mer komplex än innan, med osynliga men påtag- liga maktstrukturer och lojaliteter. Det blev också uppenbart att det fanns ett hårt lojalitetstryck för att stoppa nationalparken och att motståndet hade sitt starkaste fäste hos några äldre män med stort lokalt inflytande.

Den första delrapporten 58 _{mynnade i ett antal}

förslag för att få till stånd en ”ökad sysselsättning baserad på hållbar utveckling av natur- och kultur- turism samt gynnsamma villkor för småföretagande i Fulufjället”. Förslagen var nu brett förankrade bland ortsborna:

• Upprustning av länsväg 1056 mellan Mörkret och Gördalen.

• Genomförande av nationalpark i Fulufj ället, som en grundförutsättning för att realisera de övriga förslagen.

• Etablera en ”Fulufj ällsring” för att samordna och presentera sevärdheter och serviceutbud runt fj ället.

• Miljöcertifi era verksamheterna i Fulufj ällets omland.

söder om fj ället, ett av de 137 hushåll i landet som då inte hade elektrisk ström.

• Utveckla skräddarsydda turistservicekurser för lokalbefolkningen.

• Förbättra telekommunikationerna i området. • Studera förutsättningarna för att bygga ett natu-

rum vid Njupeskär.

• Studera förutsättningarna för att bygga tillsyns- stationer.

• Förprojektera museum över ”hjemmefronten” un- der andra världskriget, samt rovdjurscentral och levande fäbodverksamhet.

• Markera stigar och kurirvägar över Fulufj ället. OMLANDSPROJEKTET, ETAPP 2

I det rådande läget var det närmast självklart att fortsätta Omlandsprojektet med en andra fas efter de första sex månaderna. Nu ansökte Länsstyrelsen därför om medel för steg 2 från samma finansiärer: Länsstyrelsen, EU mål 6 samt Naturvårdsverket. Syftet var att tillsammans med lokalbefolkningen bearbeta och vidareutveckla förslagen. Budgeten var 900 000 kronor59_{, motsvarande ett årsarbete}

plus marknadsföring, viss dokumentation etc. Alla finansiärer ställde upp och Omlandsprojektet rull- lade vidare, med en hårt arbetande projektledare och alltmer engagerade ortsbor.

Denna andra fas byggde på förutsättningen att en nationalpark skulle inrättas, i princip enligt gällande zoneringsförslag från Naturvårdsverket. Utifrån detta motiverades och stöddes lokala intres- senter att tillsammans närmare formulera sina idéer hur en sådan park skulle kunna vara till nytta för dem, såväl ur ekonomiska som sociala, rekreativa och andra aspekter, med andra ord en nationalpark som en resurs istället för en restriktion.

Här visade sig en styrka med zoneringen enligt ROS-modellen. Den gav gränserna för vad som var möjligt på ett åskådligt sätt och satte ramarna inom vilken ortsbornas kreativitet kunde arbeta. På så sätt undveks alltför yviga förslag som i slutänden aldrig

skulle kunna realiseras och istället skapa besvikelse och ny misstro. Det visade sig också att det mesta av det som till slut föreslogs i projektet både kunde genomföras av staten och verkligen blev gjort. Här- igenom undveks till exempel de misstag som seder- mera gjordes i processen med att bilda nationalpark i Jämtlandsfjällen. Där saknades tydliga ramar, vilket i sin tur starkt bidrog till att arbetet tvingades läggas ned.

Befintliga nätverk och organisationer användes som forum och nya utvecklades under arbetets gång. Byalag, byutvecklingsgrupper och byaråd förstärk- tes via projektet, ökade sina aktiviteter eller nybil- dades runtom fjället, bland annat i byarna Mörkret, Gördalen och Sörsjön. De flesta familjer runt fjället medverkade i någon av de sju lokala grupper som ingick i projektarbetet, som därmed fick närmast maximal förankring. Projektet ledde till att småföre- tagarna söder om fjället började samverka i en grupp. Även företagare och lokalbefolkning på norska sidan av Fulufjället ingick i arbetet. Samverkan skedde med lokala utbildningsinstitutioner i Särna och Älvdalen.

Omlandsprojektet mobiliserade och bidrog till skapandet av nya lokala grupper i byarna. Exempel på sådana var Gördalens byråd och Mörkrets byalag. Nu fanns det således positiva motvikter till den ”Fu- ludalens-Gördalens byautvecklingsgrupp” som på eget mandat hade stått för det mesta av motståndet och protestskrivelserna. På samma sätt blev gruppen ”Sörsjöns framtid” en motvikt till det mycket natio- nalparkskritiska Sörsjöns byalag.

De som hade avvikande meningar från mot- ståndsgrupperna behövde inte längre känna sig ensamma, obekväma och avvikande utan kunde med stärkt självförtroende börja odla framtidsvisioner tillsammans med andra i alternativa grupperingar. Det skulle visa sig att de nya gemenskaperna och nätverken var en viktig del i den vändning som skulle komma.

projektledaren som koordinator, tillgänglig coach och diskussionspartner. Nätverk med många sy- nergier och korskopplingar byggdes upp och idé- erna konkretiserades successivt. Projektledaren hade många underhandskontakter med Lars-Ove Staff, vilken fungerade som informell rådgivare och mentor. Arbetet stämdes kontinuerligt av med en referensgrupp med landshövding Gunnar Björk som ordförande och med representanter från båda kommunledningarna (inklusive det under projektets gång nyvalda kommunalrådet från Älvdalen, Herbert Halvarsson), ortsborna, Naturvårdsverket och Läns- styrelsen. Vidare ingick Lars-Ove Staff och Villy Bergström. Gruppen fungerade som bollplank, forum för förankring och avstämningar av förslag samt som idégivare för arbetet. Stämningen i gruppen var god och konstruktiv. Själv hade jag under hand en nära dialog med Agneta Arnesson-Westerdahl.

Kommunledningen och andra kunde nu få direktinformation om projektet, det filtrerades inte längre genom andras taktiska mer eller mindre personligt färgade glasögon. Detta var en bidragande orsak till det politiska genomslaget av projektet, som vi skulle se effekterna av sedan. Den höga formella nivån och breda representationen på referensgrup- pen bidrog till att ge projektet hög legitimitet och sta- tus, något som också motiverade det lokala arbetet.

Referensgruppen till Omlandsprojektet var ett viktigt forum för diskussion och lokal och kommunal förankring även av nationalparken som sådan. Grup- pen, som arbetade i konstruktiv anda, fyllde därige- nom delvis det tomrum som varit efter att den första arbetsgruppen lagts ned efter konflikterna somma- ren 1996 till den nya bildades fyra år senare.

Förtroendet för processen växte i takt med ökad kreativitet. Efter många och långa diskussioner i grupper och enskilt med projektledaren/coachen syntetiserades alla förslag i projektets andra fas till en gemensam vision: Fulufjällsringen. Namnet syf- tar på en helhetssyn på Fulufjällets omland, där byar, sevärdheter, aktiviteter och service knyts ihop, längs

vägen Gördalen-Mörkret-Särna-Sörsjön-Fulunäs i Sverige och vidare in i Norge via Stöa-Ljördal och Ljöras dalgång fram till svenska Gördalen igen. Den 14 mil långa vägen länkar därmed ihop två länder och tre kommuner (Älvdalen, Malung och Trysil). Se kar- tan. Visionen byggde på de förslag som avslutade den första delrapporten.

Visionen presenterades försommaren 1999 i slutrapporten ”Fulufjällsringen – en vision och fram - tidsstrategi”.60 _{Alla organisationer som ingått i ar betet}

ställde sig bakom den: Mörkrets byalag, Gördalens byråd, Sörsjöns framtid, småföretagarna i Gräsheden och Näsfjället söder om fjället samt det norska Ljör- dalens Grenseutvalg. Således ett väl för ankrat förslag. Men det innebar inte att dessa där med nödvändigt- vis ställde sig bakom en national park i Fulufjället, nyckeln till visionen var istället det villkorliga reso-

Karta över Fulufjällsringen. Företag med anknytning till Fulufjället knyts ihop av vägarna på Svenska och Norska sidan.

nemanget: ”Om det nu blir en nationalpark, då anser vi att denna vision kan och bör realiseras”. De hade därmed ryggen fri och behövde inte få sina lojaliteter ifrågasatta. Återigen: det var inte staten som sagt att de behövde eller skulle få det ena och det andra, det var de själva som formulerade vad som behövde göras