SAMMANFATTANDE DISKUSSION

strategiska motiv för att styra och påverka andra aktörer. Sålunda spreds det framgångsrikt en bild av stora inskränkningar i Fulufjället som länge bet sig kvar. Exempel är när man lägger ut namnlistor för protester mot att ”allt blir förbjudet” eller skriver in- sändare och skrivelser till myndigheter med oriktiga påståenden om hur illa det kommer att bli i Fulufjäl- let. Osakligheter och överdrifter bidrog till att bygga på verklighetsbeskrivningen av att allt blir förbjudet. Det blev också ett verktyg för utövande av makt i lokalsamhället. Bilden var så stark att det för många ortsbor blev obekvämt och avvikande att företräda någon annan åsikt, i alla fall utåt.

Men som oftast existerar flera olika diskurser parallellt. Bilden av parken som en positiv möjlighet fanns också där, om än svag och otydlig inlednings- vis. Den växte sig allt starkare och konkretare i och med Omlandsprojektet. Där gavs ortsborna stöd och utrymme att själva formulera vad en nationalpark skulle kunna innebära för fördelar, hur dagens socio- ekonomiska trender såg ut och hur de skulle kunna förbättras genom en nationalpark.

Den alternativa visionen och strategin som växte fram och publicerades, bildade den nya berättelsen, som vi här kan kalla möjligheternas diskurs. Här bör- jade perspektivet och därmed även makten att förskju- tas. Vi fick ett skifte av dominerande verklighetsupp- fattningar. Fortsatt skoteråkning ställdes mot fortsatt avfolkning och arbetslöshet, där problemet inte var parken utan den nu synliggjorda samhällsutveckling- en. Insikten att det inte räckte med fortsatt jakt för ett gott liv på sikt tog över åsikten om nationalparken som problem. Livskvaliteten fick nya dimensioner, natio- nalparken bytte skepnad till en möjlighet.

Den nya diskursen växte sig stark och omfat- tades av allt flera. Omlandsprojektet bidrog till att sammanhang skapades där den nya verklighets- bilden kunde formuleras, diskuteras och befästas. Genombrottet var den i kapitel 4 beskrivna insän- daren den 10 december 1998, som var en replik på motståndarnas bild av det ”massiva motståndet”.

Undertecknarna påtalar de ”felaktigheter och över- drifter som bör tillrättaläggas och korrigeras för att den allmänna opinionen ska få en rättvis bild av det läge som råder”. De konstaterar också att de som inte till fullo delar motståndets åsikter hamnar i svårig- heter: ”[Vi har] inte ansett oss ha någon möjlighet att ge luft åt vår mening utan att göra oss socialt omöj- liga i våra byar”. Sällan har den diskursiva kampen varit påtagligare!

Den nya bilden av verkligheten bidrog till posi- tiva beslut av Älvdalens kommun, vilket gav legitimi- tet att fortsätta arbetet som så småningom gjorde det möjligt för riksdagen att besluta om nationalparken. Den gamla, renodlat negativa bilden hade allt svårare att göra sig gällande, men fanns kvar ända in i det sista. Det visas av skrivelserna med protestlistor till rikspolitikerna inför riksdagsbehandlingen. Man påstod ju fortfarande – fortfarande felaktigt – att alla tidigare rättigheter försvinner och att ingen hänsyn tagits till folkviljan i processen. Vi kan också konstatera att de konkreta åtgärderna som genom- fördes, från naturumbygge till helikoptertransport av grus till nya leder på fjället, innebar att den nya verklighetsbilden förstärktes och bekräftades på ett mycket tydligt sätt.

Än idag kan vi se olika beskrivningar av Fu- lufjället, om det egentligen blev bra eller inte, el- ler vad som hände och händer. Ortsborna tvivlar, frustreras eller förtröstar. Verkligheten är heller inte entydig utan ger utrymme för flera beskrivningar på en gång. Nya aktörer kommer in. Forskare börjar analysera processen och skapar andra bilder. Se till exempel statsvetaren Anna Zakrissons slutsats att hela Fulufjällsprocessen kan betraktas som ett utslag av manipulation från statens sida för att få igenom nationalparken.209 _{Det är nog att underskatta}

integriteten hos ortsborna och är en bild som ifråga- sätts även lokalt. Men den påverkar och ger i sin tur näring åt nya synsätt och diskurser.

Diskurserna är på sätt och vis färskvara. De svänger lätt, måste ständigt återerövras och formu-

leras på nytt. Här är ett starkt motiv för naturvården att vara närvarande också i fortsättningen; för att i samtal, nätverk och med åtgärder gång på gång be- kräfta bilden av möjligheterna. Diskursernas kamp går vidare.

NYTTA OCH SOCIALT KAPITAL

För att förstå de enskilda individernas agerande inom diskurserna kan vi utgå från att människor fattar sina beslut på rationella grunder210_{, om än med}

vissa förbehåll. Vi vill normalt maximera vår egen nytta på olika sätt. Därmed inte sagt att vi är egoister utan hänsyn till andra, även inslag av altruism – som att vilja öka någon annans nytta utan att tänka på sig själv –kan förekomma.

Ett grundläggande problem i Fulufjällsarbetet var att nyttan med en nationalpark över huvud taget var otydlig inledningsvis, det framstod nästan som ett mysterium för lokalbefolkningen varför vi ville skydda ett redan skyddat område ännu mer. Det rele- vanta spörsmålet ”om nationalparken är svaret, vad är då egentligen frågan?” lyckades vi inte trovärdigt besvara. Och ser man inte nyttan vare sig för egen del eller för sina närmaste, är nej-attityden nära till hands.

Stora delar av motståndet mot en nationalpark i Fulufjället utgick från tydliga och starka egenin- tressen av jakt, skoteråkning och fiske, såväl som fritidsaktiviteter som symboler för frihet och livs- kvalitet. Sådana intressegrupper fanns färdiga och kunde lätt kliva fram i debatten och ge sin bild av si- tuationen. Deras nytta är tämligen entydig. Däremot är det ofta svårare att mobilisera alternativa grup- peringar som saknar tydliga objektiva egenskaper, utan mer karakteriseras av gemensamma, kanske lite diffusa värderingar med altruism som en kom- ponent.211 _{En av de största fördelarna med Omlands-}

projektet var att det kunde skapa och mobilisera den typen av grupper och nätverk. Deras gemensamma värderingar, som nu kunde konkretiseras, kretsade kring de möjligheter för bygdens framtida överlev-

nad och välstånd som en nationalpark kunde inne- bära. Innan dess fanns säkert sådana funderingar på olika håll, men de var inte artikulerade gemensamt och det fanns ingen plattform för diskussionerna mellan ortsborna.

Falkenmark (1999) konstaterar att ”om man vill öka deltagandet av altruistiska grupper i sam- hällslivet är det av avgörande betydelse att viktiga samhällsfrågor ges gott om tid innan slutliga beslut sker”.212 _{Det är också en viktig erfarenhet från Om-}

landsprojektets arbete. Det behövdes tid att bygga upp nätverk och öka självförtroendet hos de som alltmer gick in i möjligheternas diskurs. Den paus vi gjorde i genomförandeprocessen för att låta detta ske i Omlandsprojektet, kan mot bakgrund av detta ses som ett av de viktigaste strategiska besluten som togs.

Med en annan teoretisk term kan vi säga att det ”sociala kapitalet” fick tid att växa till sig.213 _Med

socialt kapital förstår vi en kollektiv resurs som finns i länkarna mellan människorna; som relationer av förtroende som underlättar samarbete för att nå gemensamma mål.214 _{Nobelpristagaren i ekonomi,}

Elinor Ostrom, använder begreppet för att beteckna tillit, beroende och betydelsen av gemensamma spel- regler.215 _{I Fulufjället byggdes det sociala kapitalet}

upp såväl mellan lokalbefolkningen i olika konstel- lationer, som mellan dem och statens företrädare (inte minst Agneta Arnesson-Westerdahl). Bådadera var viktiga ingredienser i Omlandsprojektet. Elinor Ostrom påpekar också att det gäller att aktivt vårda det sociala kapitalet för att ha det kvar, något som är relevant också för Fulufjällets del. Se vidare nästa kapitel, ”Vad hände sedan?”.

Det sociala kapitalet likställs också ofta med en kraft som möjliggör gemensamma aktioner, vilket passar väl in på vad som hände i Fulufjället. När kraften vuxit sig tillräckligt stark, kunde man gemensamt stå upp och offentligt konfrontera de dit- tills allenarådande nejsägarna, genom insändare och annat. Detta var avgörande för vändningen.

VEMS PROBLEM?

Det som hände i Fulufjället kan också åskådlig- göras genom några problematiseringar. De visar olika problem som både skapades av processen men också löstes i mer eller mindre hög grad. Vi kan börja med vad som kan kallas den frustrerade brukarens problem. Denne känner direkt sin livskvalitet hotad när skoteråkning, jakt och fiske begränsas genom att en nationalpark bildas. Varför ska man (männen do- minerar stort här) gå med på något sådant? National- parken blir bara nackdelar. Där är bättre att ha det som det är, man vet vad man har.

Ett alternativ till problembeskrivning är den enga- gerade naturvårdarens problem. Denne har ett uppdrag att genomföra en bra nationalpark och ser vilken stor nationell resurs Fulufjället skulle kunna bli, men inser under resans gång att det kanske inte går att genom- föra. Hur ska man kunna se till att det blir så? Det är ju i nationens intresse, vi måste svara upp mot det!

Ett tredje alternativ är den pragmatiske kom- munpolitikerns problem. Politikern ser fördelarna för sin kommun, men måste också vara lyhörd för vad väljarna tycker och vad den lokala opinionen säger, inte minst med tanke på det kommande valet. Hur ska detta kunna balanseras?

Så har vi slutligen den oroliga avfolkningsbygds- bons problem. Hon (här var det påtagligt många kvin- nor) känner hur svårt det är att leva kvar i bygden med sämre service, avfolkning och arbetslöshet. Och hur blir det sedan? Var ska barnen kunna få jobb? Hur ska det komma några satsningar som vänder trenden? Någon förändring behövs, men hur?

De frustrerade brukarna mobiliserades tidigt och hade länge problemformuleringsinitiativet och därmed betydande makt. Diskussionerna kretsade därför kring nackdelarna – alltså hela tiden inom ra- men för problemdiskursen. Låt vara att vissa modi- fieringar av förslagen till bestämmelser gjorde dem mindre dåliga, men det var likväl försämringar mot innan. De engagerade naturvårdarna såg bekymrat hur svårt det skulle bli att genomföra förändring-

arna. De pragmatiska kommunpolitikerna följde rådande opinion och protesterade kraftfullt.

Det var först när de oroliga avfolkningsbygds- borna via Omlandsprojektet kunde se sitt problem tydligt, som det fick genomslag och samlade flera. De tog därmed successivt över initiativet till att formu- lera bygdens problem och gjorde rådande negativa trender uppenbara. Det nya problemet kunde uppen- barligen inte lösas genom att låta saker och ting vara som de är; genom att fortsätta att jaga, fiska och åka skoter som förut. När allt fler identifierade sig med avfolkningsbygdsbon och insåg hur en nationalpark med lämpliga satsningar i Omlandet kunde bidra till att lösa deras problem, började det hela att vända. Nu kunde de tillsammans visa på möjligheter; hur en väg till förändring kan se ut.

Den nya verklighetsbilden gav i sin tur kommun- politikern stöd för en positiv hållning och naturvår- daren möjlighet att gå vidare. Zoneringen och andra kompromisser med ”den ideala nationalparken” bidrog sedan till lösningen på också naturvårdarens, politikerns och brukarens problem. Ingen fick allt, men det var tillräckligt bra efter omständigheterna och dessutom tydligt.

Alla brukare var förvisso inte helt nöjda. Men många hade nu fått ett godtagbart utbyte, som i kombination med den nya verklighetssynen kunde motivera ett stöd för parken. Det för många vikti- gaste bruket kunde ju trots allt bli kvar och det fanns nya förutsättningar att råda bot på övergripande, strukturella problem i tillvaron vid Fulufjällets fot. PLANERING OCH SAMVERKAN

Arbetet med att bilda nationalpark i Fulufjället kan beskrivas som en adaptiv, det vill säga. anpassnings- bar process. Arbetssättet omprövades i ljuset av erfarenheterna och anpassades successivt till nya situationer. Vi gick från den traditionella arbetsgrup- pen till Omlandsprojektets lokala arbete i fler etap- per och tillbaka till en modifierad arbetsgrupp.

”Medborgaren som partner”216 _{kan vi säga att arbetet}

i Fulufjället har innehållit tre nivåer av formella re- lationer mellan myndigheter och medborgare under genomförandet:

1 Information. En envägsrelation där staten infor- merar. Skedde vid de stormöten som hölls inled- ningsvis och via informationsblad.

2 Konsultation. En tvåvägsrelation där staten be- stämde vilka frågor som vi vill ha synpunkter på. Detta var formen för de arbetsgruppsmöten som genomfördes i två etapper, liksom för de sektors- visa möten som hölls tillsammans med jägare, skoteråkare och olika slag av byalag/byutveck- lingsgrupper.

3 Aktivt deltagande. Medborgarna bestämmer aktivt formerna för samverkan och har lika stora möjligheter som myndigheterna att sätta agendan och ge förslag. Detta karakteriserar en stor del av arbetet inom Omlandsprojektet.

Vi famlade tidvis en del i mörkret (!), vilket nog kan anses som ofrånkomligt i de nya situationerna. Men genom en kombination av tur, kreativitet och god timing kunde processen på lite snåriga vägar suc- cessivt anpassas till en framgångsrik sådan. Rätt personer fanns att tillgå i rätt tid med olika initiativ, roller och ansvar, och såg tillsammans till att något nytt kunde växa fram. Lyhördhet, uthållighet – kan- ske även envishet – och visst mod var andra viktiga ingredienser. Vi vågade satsa på Omlandsprojektet och ha tillit till de lokala processerna.

SÅ UPPFYLLDES

FULUFJÄLLSRINGENS VISION

Omlandsprojektet formulerade år 1999 en vision med ett antal nya förslag inom ramen för en Fulu- fjällsring. Förslagen listas nedan. Utfallet, hur det gick till slut, anges i kursiv:

• Bildande av nationalpark, som en förutsättning för de andra satsningarna. Klart.

• Upprustning av länsväg 1056 mellan Mörkret och

Gördalen med nya rastplatser längs vägen. Klart. • Ny informationsplats vid den så kallade ”Uggla” på

vägen mot Fulufj ället. Klart.

• Bättre teleförbindelser istället för att som många av byarna nu ligga i skugga när det gäller mobil- telefontäckning. Klart. Ny mobiltelefonmast är uppförd intill Mörkret.

• Nytt naturum vid Njupeskärsentrén tillsammans med en upprustad servering och en ny naturstig. Klart.

• Skapa möjligheter att äta och bo på fl era platser. Ja. Huvudnumret är den stora Fulufj ällsbyn i Mörkret via Pan Parks, men även verksamheter i Gördalen och fäbodcaféer i Lissåsvallen och Stenvallen har etablerats.

• Miljöcertifi ering av Fulufj ällsringens entrepre- nörer. Ja, ett tiotal har certifi erats som Pan Parks partner217 _{och en företagare är certifi erad enligt}

Naturens Bästa.218

• Utbilda Fulufj ällsringens entreprenörer; för att öka kunskaper i språk, service m.m. Genomfört. Flera kurser och seminarier i språk, marknadsfö- ring, guideteknik m.m. har hållits via Mora folk- högskola och Älvdalens naturbruksgymnasium. Fortsatt utbildning har sedan skett inom ramen för Fulufj ällsringens ekonomiska förening.

• Förprojektera Hjemmefrontmuseum, hembygds- och fäbodmuseum samt en informationscen- tral om rovdjur. Delvis ja, en stor satsning på ett ”Skandinaviskt rovviltcenter” har länge planerats i norska Gjördalen, med omfattande programarbete och förstudier. Men de långt gångna planerna och det redan bildade driftsbolaget lades ner i början av 2010 på grund av svårigheter att fi nansiera. Staten drog sig ur och hela projektet ligger tills vidare vi- lande hos Trysils kommun. De övriga förslagen till museer har inte genomförts. De förutsätter andra huvudmän än Naturvårdsverket, men några intres- senter har inte funnits ännu.

• Bygga forsknings- och tillsynsstationer samt en fj ällnaturskola. Nej, inget har ännu byggts i själva

Fulufj ällsområdet. Däremot har Länsstyrelsens fj ällförvaltning byggt ut sitt lokalkontor i Idre. Forskningsintresset har ökat och genererat nya projekt, ökad närvaro av forskare samt årliga forsk- ningsseminarier i naturum.

Merparten av visionen är som synes förverkligad; det lokala arbetet i Omlandsprojektet gav utan tvekan konkret utdelning. Ett utfall på närmare 90 procent kan nog anses som gott, särskilt när detta innefattar de stora byggnads- och infrastruktursatsningarna för många tiotals miljoner.

En basstation för tillsyn och annan förvaltning i Fulufjället enligt sista punkten ovan, förutsätter att Länsstyrelsen förändrar sin fältorganisation så personal är mer kontinuerligt knuten till området än idag. Tankar i den vägen har utretts av Länsstyrelsen i anslutning till Omlandsprojektet, men man har för närvarande satsat på en annan driftsform.219

SÅ UPPFYLLDES ÖNSKEMÅLEN FRÅN ÄLVDALENS KOMMUN

I sitt positiva svar på Naturvårdsverkets skrivelse om bildandet av nationalpark våren 1999, angav kommunfullmäktige i Älvdalen åtta punkter som man ville skulle beaktas i det fortsatta arbetet. De listas nedan, med utfallet i kursiv:

• Fortsätta arbetet med projektet Fulufj ällets omland. Ja. Omlandsprojektet förlängdes med en tredje etapp.

• Arbeta för att vägarna rustas upp, framför allt väg 1056 Mörkret-Gördalen. Ja. Vägen rustades upp med EU-stöd.

• Aktivt arbeta med att få till stånd goda angörings- punkter för parken. Ja. Njupeskärsentrén byggdes om till en högklassig nationalparksentré och i Gördalen skapades en sekundär entré med informa- tion etc.

• Aktivt bidra till att ta fram planer för service och boende i anslutning till parken. Ja. Dialogen med Pan Parks ledde till etableringen av Fulufj ällsbyn.

• Småviltjakten får bedrivas under en övergångs- period av 10 år och utvärderas för att se hur den påverkar mångfalden i naturen. Ja. Jakten fi ck en tioårig övergångsperiod i föreskrifterna. Utvärde- ringen har avvaktat slutet av tioårsperioden. Den kommer av allt att döma göras via Länsstyrelsen i samverkan med lokala jaktvårdskretsen under år 2012.

• Avgifter som tas ut för jaktarrenden till stor del används för viltvårdsåtgärder och att dessa av- gifter inte blir för höga. Både ja och nej. Systemet följer andra jakträttsupplåtelser i staten. Pengarna öronmärks inte specifi kt för jaktförvaltning, men alla intäkter från Fulufj ället, arrenden etc. används av Länsstyrelsen för förvaltningen av detta. • Kommunen och de byagrupper som fi nns runt

Fulufj ället ingår i den arbetsgrupp som ska utarbeta skötselplaner och delta i det skötselråd som ska bil- das för parkens förvaltning. Ja. Representanter från kommunen och ortsborna ingick i den arbetsgrupp som genomförde slutfasen i nationalparksplane- ringen. I maj 2011 har också Länsstyrelsen inrättat ett förvaltningsråd där nämnda aktörer ingår. • Arbeta för en lösning av skotertrafi ken. Ja. För-

bättrade förutsättningar för skoter har skapats i den norra aktivitetszonen. Som en kompensation för den indragna genomgående skoterleden på kalfj ällets centrala delar, har dessutom anlagts en ny led öster om parken i samverkan med de lokala skoterklubbarna.

I stort sett alla önskemål är uppfyllda. Se vidare avsnittet ”Vad hände sedan?” Kommunen kan nog sägas ha fått bra utdelning på sitt framsynta beslut att ta emot en nationalpark.

ERFARENHETER OCH FRAMGÅNGS FAKTORER

Genomförandearbetet har lett till många nya erfa- renheter och insikter om hur man bör arbeta med etablering av nationalparker (och även andra skyd-

dade områden). De bygger både på det vi gjorde rätt i Fulufjället och vad som kunde gjorts bättre. Erfaren- heterna sammanfattas i sexton punkter:

1. Den traditionella planeringsprocessen för att etablera nya nationalparker har ofta starkt fokus på vad som händer innanför dess gräns: påverkan från brukare som kommer in, ska motverkas med restrik- tioner i området. En sådan ”utifrån-och-in-process” är otillräcklig för att hantera motstående nationella och lokala intressen.

2. Man bör som komplement vända på perspektivet och även arbeta med hur en nationalpark kan vara en resurs för lokalsamhället och leda till positiva effekter utanför parkgränsen. En sådan, komplemen- tär process, ”inifrån-och-ut” bygger på kunskap om lokalsamhällets behov och önskemål samt att även sociala och socioekonomiska faktorer beaktas. 3. Berörda ortsbor bör ges förtroende och stöd för att själva formulera sina önskemål och visioner av vad en nationalpark kan och bör innebära för dem, som ett underlag både för nationalparksarbetet och för en lokal diskussion. Arbetet bör inkludera effekterna av ett nollalternativ, för att visa hur utvecklingen ser ut utan nationalpark.

4. Genom att inledningsvis föra villkorliga resone- mang: ”om det nu blir en nationalpark, så skulle vi vilja eller tror vi att …”, begränsar man risken för låsningar och öppnar för kreativitet.

5. Långsiktiga personella resurser behövs för att coacha det lokala arbetet och öka den lokala kom-