Är bolagets intresse detsamma som aktieägarnas intresse?

Det faktum att bolagets intresse i förlängningen kan sägas utgöras av aktieägarnas intresse ger anledning att ställa frågan om det över huvud taget är värdefullt att tala om bolagets intresse. Onekligen är ett aktiebolag ytterst en juridisk konstruktion och det enda substantiella som står bakom det är i en mening dess ägare, vilka i slutändan är verkliga, fysiska personer. Detta synsätt kan även skönjas i den rättsekonomiska teorin om aktiebolaget som ett nexus of contracts, det vill säga ett kluster av ekonomiska relationer snarare än något substantiellt och i sig existerande. Enligt teorin är ett aktiebolag att betrakta som en standardmodell för ekonomiska relationer som kan användas för att hålla nere transaktionskostnaderna då många aktörer har att göra med varandra. Det antas

101 Dotevall 2008 s 154.

nämligen att transaktionskostnaderna skulle bli högre om var och en av aktörerna hade ingått icke-standardiserade contracts med varandra en och en.103

Att bolaget tjänar aktieägarnas intressen, är även utgångspunkten för den rätts-ekonomiska shareholder value-teorin. Anledningen till att bolaget ska styras i aktie-ägarnas intresse är, enligt företrädare för teorin, främst att aktieägarna har grundat och äger bolaget. Om inte aktieägarnas intresse sätts i främsta rummet, kommer dessa enligt teorin inte längre vara villiga att investera kapital i bolaget, vilket vore samhälls-ekonomiskt ogynnsamt. Dessutom framhävs att ett vinstgivande bolag ofta ger fler arbetstillfällen samt attraktiva varor och tjänster som kommer konsumenterna till del. Att låta aktieägarnas intresse vara utslagsgivande, gynnar enligt detta synsätt därmed i förlängningen även andra intressenter såsom borgenärerna och samhället i stort.104 En konkurrerande teori är den så kallade stakeholder value-teorin (eller intressent-modellen på svenska) som tar hänsyn till en betydligt större krets av intressenter i relation till aktiebolaget än endast aktieägarna. Enligt stakeholder value-teorin ska även till exempel bolagets anställda, kunder, leverantörer och borgenärer beaktas vid tolkningen av bolagets intresse. Vissa förespråkare för modellen menar nämligen att bolaget har ett socialt och moraliskt ansvar gentemot samhället, varför beskrivningen att bolagets ansvar endast är att skapa vinst till fördelning mellan aktieägarna upplevs som otillräcklig.105 Det finns företrädare i doktrinen för uppfattningen att denna teori kan ge ledning vid tillämpning av aktiebolagsrättsliga normer.106 Den dominerande uppfattningen, till vilken även jag ansluter mig, tycks dock vara att detta är olämpligt.107 Om det vore möjligt för styrelsen att vid sitt beslutsfattande ta hänsyn till så många olika intressen vid sidan av aktieägarnas som föreslås av intressentmodellens förespråkare, skulle nämligen snart sagt vilket beslut som helst kunna motiveras av styrelsen.108 Detta hindrar dock inte att andra intressenter än aktieägarna beaktas på det rättspolitiska planet, det vill säga inom ramen för lagstiftningsförfarandet eller vid utformande av självreglering. Vid tolkning och tillämpning av färdiga aktiebolagsrättsliga normer bör dock andra intressen än aktieägar-intresset endast beaktas om normerna uttryckligen uppmanar till det. Ett exempel på en

103 Det rättsekonomiska contracts-begrepp som används i teorin är betydligt vidare än det civilrättsliga avtalsbegreppet. Det som avses är närmast ekonomiska relationer i stort. Se vidare Eklund & Stattin s 40 f, Stattin, Företagsstyrning s 64 f och Östberg s 47.

104 Östberg s 41.

105 Östberg s 40 f.

106 Stattin 2009 s 53 ff med vidare hänvisning till Sjåfjell s 30 ff.

107 Jämför Stattin 2009 s 55–59.

sådan norm är punkt II.19 TOR, enligt vilken arbetstagarnas intresse ska beaktas i vissa avseenden vid tillämpning av bestämmelsen.

Det finns även företrädare i doktrinen för uppfattningen att det finns ett värde i att betrakta bolagets intresse som något i sig existerande och möjligt att skilja från aktie-ägarnas. Med ett sådant synsätt kan nämligen aktiebolagets intresse användas vid intresseavvägningar vid tillämpning av aktiebolagsrättsliga normer och då ställas mot andra intressen såsom aktieägarnas och borgenärernas.109 Jag delar denna uppfattning, eftersom det framstår som en förenkling och övertolkning att säga att bolagets intresse utgörs av aktieägarnas. Det framstår som en bättre beskrivning att, såsom gjorts i föregående avsnitt, beskriva det som att aktieägarna är residualintressenter i aktiebolaget eller att bolagets intresse i förlängningen eller ytterst utgörs av aktieägarnas. Därmed kan distinktionen mellan aktieägar- och bolagsintresset upprätthållas, vilket även gör det möjligt att väga intressena mot varandra vid tillämpningen av aktiebolagsrättsliga normer. I andra meningen i ingressen till regel 5 Koden anges att varje styrelseledamot ska ”se till bolagets och samtliga aktieägares intresse”. Det är inte uppenbart vad Kodens upphovsman har avsett med denna formulering. Den tolkning som tycks ligga närmast till hands är dock att styrelseledamöternas sysslomannarättsliga lojalitetsplikt gentemot bolaget även innefattar en skyldighet att beakta aktieägarna såsom residualintressenter. Att formuleringen ”samtliga aktieägares intresse” har valts, torde innebära att det är det hypotetiska gemensamma aktieägarintresset såsom det kommer till uttryck i 3:3 ABL som avses och inte till exempel en majoritetsägares intresse. Stadgandet i Koden ska alltså sannolikt inte tolkas som att styrelseledamöterna har en separat skyldighet att beakta aktieägarnas intresse som inte är ett utflöde av lojalitetsplikten gentemot bolaget. Det har alltså konstaterats att det finns ett värde i att upprätthålla en distinktion mellan bolagets intresse å ena sidan och aktieägarnas å andra sidan. Vidare har det konstaterats att det är möjligt att väga dessa båda intressen mot varandra vid tillämpningen av aktiebolagsrättsliga normer. En sådan intresseavvägning tycks per definition förutsätta att intressena kan betecknas som motsatser. Samtidigt är aktieägarna att betrakta som residualintressenter i aktiebolaget, vilket innebär att aktieägarintresset i förlängningen är en del av bolagsintresset. Sammantaget framstår förhållandet mellan bolagets och aktieägarnas intresse som flerdimensionellt och i viss mån svårfattligt.

Om en utsvävning tillåts, kan förhållandet mellan bolagets och aktieägarnas intresse liknas vid vissa företeelser inom religionsvetenskapens forskningsfält. Det tycks till exempel ligga nära till hands att göra en liknelse med yin och yang, som enligt antik kinesisk filosofi är varandras motsatser samtidigt som de inryms i varandra och är två delar eller aspekter av en helhet. Detta till synes motsägelsefulla tillstånd åskådliggörs av den kända svartvita symbolen Taijitu. Som två sidor av samma mynt beskrivs även Eva och Adam i Genesis, vilket bland annat kommer till uttryck genom att Gud skapar Eva av Adams revben. Äktenskapet är en återförening av dessa båda aspekter av människan, som därigenom kan bli hel (2:21–25 Första Moseboken och 19:1–6 Matteusevangeliet). Slutligen kan en jämförelse göras med anima och animus, som är två olika aspekter av det mänskliga psyket enligt jungiansk psykologi. Anima och animus kan beskrivas som varandras motsatser samtidigt som de är två delar av samma sak. Genom att balansera dessa aspekter mot varandra uppstår, enligt Carl Jung, harmoni i psyket.

Bolagets intresse och aktieägarnas intresse är alltså varandras motsatser samtidigt som de är två aspekter av en helhet. Det får accepteras att detta kan upplevas som motsägelsefullt. Att bolagets respektive aktieägarnas intresse kan betecknas som varandras motsatser, hindrar inte att de ofta sammanfaller med varandra i praktiken. Det är alltså inte så att aktieägarna vanligtvis har ett diametralt motsatt intresse i förhållande till bolaget. Men för att intressena ska vara möjliga att väga mot motvarandra, tycks det vara nödvändigt att betrakta dem som två motstående intressen. Att intressena också verkligen kan vara motstridiga i praktiken, framgår nedan (se särskilt avsnitt 3.5).

2.5.5 Sammanfattning

Begreppet bolagets intresse har olika betydelse då det används i aktiebolagsrättslig respektive sysslomannarättslig mening. När det sägs att styrelsen inte får lyda en stämmoanvisning som uppenbart strider mot bolagets intresse, används begreppet i aktiebolagsrättslig betydelse. Då åsyftas att styrelsen inte får verkställa bolagsskadliga anvisningar. När det sägs att styrelseledamöternas lojalitetsplikt innebär en skyldighet att handla i bolagets intresse, används begreppet i sysslomannarättslig betydelse. En handling som strider mot bolagets intresse i sysslomannarättslig mening (och därmed utgör brott mot lojalitetsplikten) strider mot bolagets intresse i aktiebolagsrättslig mening (och därmed även vårdplikten) om culpa föreligger.

Styrelseledamöternas skyldighet att handla i bolagets intresse (lojalitetsplikten) innebär en skyldighet att verka för att bolaget genererar vinst till fördelning mellan

aktieägarna, om inget annat syfte med bolagets verksamhet angivits i bolagsordningen. Detta gör aktieägarna till residualintressenter i aktiebolaget. Det nu sagda ska dock inte övertolkas på ett sådant sätt att likhetstecken sätts mellan bolagets och aktieägarnas intressen. Istället måste bolags- respektive aktieägarintresset betraktas som två olika som dessutom är möjliga att väga mot varandra vid tillämpning av aktiebolagsrättsliga normer. Sammantaget är förhållandet mellan bolags- och aktieägarintresset komplext på så sätt att de är varandras motsatser samtidigt som de är två aspekter av en enda enhet.

Andra intressenter (eller stakeholders) än bolaget och, i egenskap av residual-intressenter, aktieägarna kan inte beaktas av styrelsen vid dess beslutsfattande, om inte något annat uttryckligen framgår av regelverket. Istället får exempelvis arbetstagarnas intresse beaktas vid utformandet av aktiebolagsrättsliga regler.