Om Johannes Magnus liv och verk
Inledning
Sveriges antagligen både mest kände och samtidigt mest okände historiker föddes i skuggan av domkyrkan i Linköping i mars 1488.1 Han var äldst i en
växande syskonskara som till sist utgjordes av sex syskon, tre bröder och tre systrar. De två äldsta bröderna skulle komma att följas åt större delen av livet, och båda slutade som ärkebiskopar av Uppsala, åtminstone enligt den katolska kyrkans sätt att se. Johannes Magnus och hans två år yngre bror Olaus levde i en dramatisk tid, där de omvälvande händelserna dessutom fick återverkningar på deras levnadsöden. De fick bevittna reformationens intåg och den katol- ska kyrkans splittring, Kalmarunionens slutliga sönderfall och Gustav Vasas maktövertagande.
Johannes Magnus lär ha inlett sin bana med att undervisa vid Linköpings domkapitel, där han skall ha imponerat på sina överordnade genom att recitera Bibeln utantill. När han var i tjugoårsåldern erhöll han ett kanonikat, ett slags kyrklig befattning, i Skara, vilket gav honom ekonomiska möjligheter att bege sig ned på kontinenten för att studera. Senare blev han därtill innehavare av ett kanonikat i Linköping.
Johannes påbörjade sina universitetsstudier i Rostock och fortsatte sedan till Leuven, där han skall ha undervisats av den senare påve Hadrianus VI, varefter han studerade i det strängt katolska Köln.2 Där skrevs han in reformations-
året 1517 och efter att ha erhållit sin examen, magister artium, fortsatte han till Italien, där han i flera år dels vistades i Rom, dels studerade i Perugia och slutligen nådde doktorsgraden.
När Johannes vistades i Rom i samband med sina studier i Italien bodde han i Birgittahuset. Där befann han sig exempelvis i augusti 1520, vilket framgår av slutorden i hans egenhändiga kopia av Marco Polos skildring av sina resor
i österled.3 Manuskriptet finns idag i Ottobonisamlingen i Vatikanbiblioteket
och innehåller, förutom Marco Polo-texten på latin, hundratals marginalkom- mentarer av Johannes hand.De ger en synnerligen spännande inblick i den drygt 30-årige Johannes Magnus uppfattning av Marco Polos verk och därtill en del fingervisningar om hans syn på politik och annat som kommer till uttryck i de verk han så småningom själv kom att bli författare till.
År 1517 var ett betydelsefullt år för Johannes Magnus av flera skäl. Dels räknas året som bekant som startskottet för reformationen (som skulle komma att få betydande konsekvenser för honom personligen), dels drevs den svenske, men danskvänlige, ärkebiskopen av Uppsala, Gustav Trolle, i exil av riksförestånda- ren Sten Sture d.y. och ett antal svenska adelsmän. Förutom detta utgavs ett historiskt verk det året, Tractatus de duabus Sarmatiis (varianttitel: Descriptio
Sarmatiarum Asianae et Europianae et eorum, quae in eis continentur).4 Verket
behandlar folkslaget sarmaterna, som sågs som ett slags ur-polacker, och för- fattaren var den lärde polacken Matthias de Miechow (1456–1523). Eftersom Johannes ansåg att det innehöll felaktigheter om goternas ursprungsland – som enligt honom, men inte enligt Miechow, var Sverige – skrev han till författaren och påpekade detta. Miechow svarade bland annat att Johannes själv, i egen- skap av fosterlandsälskare, skulle åtaga sig arbetet med att skriva sitt eget lands historia (Tibi, amatori patriae, is labor committitur).5 Det kan betraktas som ett
slags startpunkt på Johannes Magnus största historiska verk, varom mera nedan. Gustav Trolles vänskapliga förbindelser med danskarna ledde inte bara till att han drevs i exil, utan också till att han gjorde sig omöjlig som ärkebiskop i Gustav Vasas Sverige; när Gustav Vasa väl lyckats tillskansa sig makten från Kristian II av Danmark, unionskungen, var det givetvis omöjligt att ha en uttalat prodansk ärkebiskop. Därmed var ärkesätet vakant i svenska ögon, om än inte i påvens. När så Johannes Magnus 1523, 35 år gammal, anlände till Sverige som påvligt sändebud för Hadrianus VI, fann han sig plötsligt föresla- gen till ärkebiskop och tillträdde ärkesätet samma år. Eftersom Gustav Trolle fortfarande levde var det emellertid inte okontroversiellt att utnämna en ny ärkebiskop, och påven – nu Leo VII, som efterträtt Hadrianus VI efter bara ett år – vägrade godkänna nyutnämningen och hotade med bannlysning om inte Gustav Trolle återkallades från exilen.6 Gustav Vasa vägrade givetvis, och
till sist fick Johannes Magnus ta över stolen som ett slags förvaltare, utan att formellt vigas till ärkebiskop, och därmed disponera ärkestiftets inkomster.
Samtidigt gjorde reformationsidéerna sitt intåg i Sverige, inte minst hos kungen själv. Han försökte vinna den hängivne katoliken Johannes Magnus
för dessa idéer, men misslyckades; även om Johannes inte var blind för att kyrkan behövde reformeras, var han inte intresserad av Luthers idéer, som han betraktade som kätterska. I sina bevarade brev omnämner han exempelvis lutheranerna som ”luciferanerna”.7
Detta kom så småningom att driva kungen och hans ärkebiskop isär. 1526 lämnade Johannes sitt hemland och sitt ärkesäte för att förhandla fram ett äktenskap åt Gustav Vasa med den polska prinsessan Hedvig, vilket har tolkats som att han gick i exil.8 Det kan dock knappast ha rört sig om en brytning med
kungen redan då. Ingen ny ärkebiskop utnämndes nämligen förrän Laurentius Petri tillträdde 1531. Både Johannes själv och kungen räknade alltså troligen med att han skulle återvända efter att förhandlingarna förts i hamn.
I stället kom vår författare att bli kvar på kontinenten i de nästan tjugo år som återstod av hans liv, dels i Gdańsk i Polen, dels i Italien. I juli 1533 befann han sig emellertid i Rom för att äntligen få vigas till ärkebiskop av Uppsala på Castel Sant’Angelo.9 Därpå återvände han till Gdańsk, för att så i slutet av
1530-talet bege sig till Italien. Där kom Johannes och hans bror att stanna under resten av sina liv. Johannes sista år tillbringades i Rom, och han begrovs i Peterskyrkan på påven Paul III:s bekostnad.10 Graven lär ha legat ungefär där
Pietà-statyn står, men finns inte kvar där idag.