Som teologiskt begrepp relaterar den rättvisa freden till det ekumeniska enga- gemanget för att bygga religiösa gemenskaper som respekterar och värderar mångfalden. Det ligger till grund för en religiös undervisning som motverkar isolering, extremism och våld genom att sätta frågor om relationalitet och ömsesidig tillit högt på agendan.48 Utbildnings- och religionsvetaren Ursula
King har pekat på den omedelbara relevansen av en religiös undervisning som förespråkar en agenda av detta slag. Hon menar att världens religioner behö- ver bidra till lärande kring sådana referensramar och perspektiv som främjar acceptans av religiös pluralism, öppenhet för interreligiös dialog och utveck- lingen av självkritiska förhållningssätt. King betonar nödvändigheten av en balanserad religiös fredsutbildning som förmedlar korrekt information om andra religioner och som bidrar till försoning och förlåtelse. Hon understryker att världsreligionerna förfogar över omfattande grogrunder för fredsbyggande som kan ge starka bidrag till utvecklingen av fredlig samexistens i världen. Däremot räcker det inte att enbart fokusera på krigets avskaffande om religiös utbildning ska kunna bidra till fredens framväxt. Religiösa utbildningsinsatser bör rikta sig mot alla former av våld, hat och stridigheter. Enligt King behöver religiös utbildning klargöra att freden inte är ett alternativ utan ett imperativ som handlar om livet i sin helhet.49
ansvar hos religiösa gemenskaper idag. I ett sådant arbete är den teologiska fredsutbildningen ett centralt verktyg. Detta arbete från religiösa gemenska- pers sida är föremål för analys inom ramen för akademiska teologiska och religionsvetenskapliga utbildningsinsatser. De verktyg för kritisk analys, reflektion och efterforskning som de akademiska studierna genererar, ger möjlighet att utvärdera religiösa bidrag till fredsprocesser. Analyser av det slaget kan ge insikt i hur fredsteologier kan konstrueras och hur teologier som legitimerar våld kan motverkas. Samtidigt förutsätter dessa analyser kunskap och förståelse av grunderna för fredligt orienterade religiösa resonemang. Kunskapen om dimensioner såsom texttolkning, etik, spiritualitet och interreligiösa relationer har med andra ord betydelse för att kunna finna lösningar till religiöst betingade konflikter idag.
De fredsbyggande bidrag som arbetet med teologiska begrepp och traditioner framskapar behöver betraktas i relation till sina resurser och sina begränsningar. Som ett teologiskt begrepp ger rättvis fred exempel på denna samtidiga kapacitet och begränsning. Dess resurser framträder inom ramen för vissa gränser. Genom att främja en holistisk förståelse av fred bidrar det, å ena sidan, till skapandet av gemensamma grundvalar och social sammanhållning mellan grupper med olika religiösa tillhörigheter och livsåskådningar. Å andra sidan är begreppet konstruerat med utgångspunkt från en vokabulär och ett bildspråk som är kris- tet. Detta särdrag behöver belysas och beaktas, då det synliggör hur begreppet riktar sig till kristna i syfte att engagemanget för fred ska bli centralt i deras liv. Det lyfter fram resurser för fred inom kristna traditioner.50
Som ett teologiskt begrepp ger rättvis fred inte i första hand upphov till en agenda för snabba lösningar på akuta konfliktsituationer. Snarare är det begränsat till att stödja och inspirera långsiktiga insatser för fred och förebyg- gande av konflikter. Det utgör en resurs för tidskrävande processer som syftar till att forma ett fredligt sinne, motarbeta teologisk legitimering av våld och anta fredsorienterade livsstilar och attityder. Fredsskapande teologier kan stödja insatser inom den religiöst baserade diplomatin som sträcker sig över långa tidsperioder.51 Teologisk fredsutbildning är en sådan insats, där studenter över
tid förvärvar verktyg och nycklar för att tolka texter och konstruera teologiska begrepp som bereder marken för framväxten av fredligt orienterade trosupp- fattningar, värderingar och livsåskådningar.
Utbildning som ger kunskap och verktyg för att förstå, konstruera och tillämpa fredsskapande teologier är relevant och behövs i vår tid. Att utbilda för fred är en väsentlig uppgift för religiösa gemenskaper såväl som för akademiska
teologiska och religionsvetenskapliga institutioner. För att inte avta, utan istäl- let bestå och bära frukt, behöver dessa utbildningsinsatser backas upp. I en tid när teologisk legitimering av våld behöver motarbetas med fredliga teologiska medel finns det goda skäl att begrunda den fredspotential som ligger i detta arbete och den relevans det har i vårt samhälle.
Noter
1 Denna artikel är en bearbetad version av författarens rapport Educating for Peace – A
Theological Task in Contemporary Times till den statliga kommittén Expertgruppen
för biståndsanalys (EBA). Rapporten sammanfattar författarens doktorsavhandling och diskuterar dess resultat i relation till frågan om en fredsinriktad utbildning. Se: Sara Gehlin, Educating for Peace – A Theological Task in Contemporary Times, Deve- lopment Dissertation Brief 2017:02 (Stockholm: Expertgruppen för biståndsanalys, 2017), tillgänglig på www.eba.se; Sara Gehlin, Prospects for Theology in Peacebuil-
ding. A Theological Analysis of the Just Peace Concept in the Textual Process towards an International Ecumenical Peace Declaration, World Council of Churches 2008–2011,
doktorsavhandling (Lunds universitet, 2016).
2 Marc Gopin, Between Eden and Armageddon. The Future of World Religions, Violence,
and Peacemaking (New York: Oxford University Press, 2000), s. 13.
3 Jesper Svartvik, ”Monotheism and Monopoly. A Match Made in Heaven or a Mar- riage of Inconvenience?” Swedish Missiological Themes 92(3) 2004, s. 453.
4 Se: Marc Gopin, Holy War, Holy Peace. How Religion Can Bring Peace to the Middle
East (New York: Oxford University Press, 2002); R. Scott Appleby, The Ambivalence of the Sacred. Religion, Violence, and Reconciliation (Lanham: Rowman & Littlefield,
2000); Marc Gopin, Between Eden and Armageddon.
5 Douglas Johnston, Brian Cox, ”Faith-Based Diplomacy and Preventive Engagement” i D. Johnston (red.), Faith-Based Diplomacy. Trumping Realpolitik (New York: Oxford University Press, 2003), s. 14.
6 Svartvik, ”Monotheism and Monopoly”, s. 453.
7 Tannenbaum Center for Interreligious Understanding Program on Religion and Conflict Resolution, ”The Peacemakers in Action” i D. Little (red.) Peacemakers in
Action. Profiles of Religion in Conflict Resolution (Cambridge University Press, 2007),
s. 4
8 Douglas Johnston, ”Introduction. Realpolitik Expanded” i D. Johnston (red.) Faith-
Based Diplomacy. Trumping Realpolitik (Oxford University Press, 2003), s. 3–9. Cyn-
thia Sampson, ”Religion and Peacebuilding” i I. W. Zartman (red.) Peacemaking in
International Conflict. Methods and Techniques 2:a uppl. (Washington DC: United
States Institute of Peace Press, 2007), s. 273–94.
9 Se t.ex.: Judy Carter, Gordon S. Smith, ”Religious Peacebuilding. From Potential to Action” i H. Coward, G. S. Smith (red.) Religion and Peacebuilding (Albany: State University of New York Press, 2004), s. 294–97. David Little, R. Scott Appleby,
”A Moment of Opportunity? The Promise of Religious Peacebuilding in an Era of Religious and Ethnic Conflict” i ibid, s. 1–20. David Little, ”Religion, Violent Con- flict, and Peacemaking” i D. Little (red.) Peacemakers in Action. Profiles of Religion
in Conflict Resolution (Cambridge University Press, 2007), s. 438–48. Tannenbaum
Center for Interreligious Understanding Program on Religion and Conflict Resolu- tion, ”The Peacemakers in Action” i ibid, s. 3–21.
10 Carter, Smith, ”Religious Peacebuilding”, s. 279–80. Gopin, Between Eden and
Armageddon, s. 11, 59–61, 223–25. Little, ”Religion, Violent Conflict, s. 438–48.
11 Gopin, Between Eden and Armageddon, s. 14–18. 12 Gopin, Between Eden and Armageddon, s. 28–29. 13 Gopin, Between Eden and Armageddon, s. 14–19, 28.
14 Serene Jones, Paul Lakeland (red.) Constructive Theology. A Contemporary Approach
to Classical Themes (Minneapolis: Fortress Press, 2005), s. 1.
15 Jones, Lakeland (red.), Constructive Theology, s. 1–6. 16 Jones, Lakeland (red.), Constructive Theology, s. 1–2, 9–12.
17 Gordon Kaufman, An Essay on Theological Method, 3:e uppl. (Atlanta: Scholars Press, 1995), s. 39–41, 47.
18 Detta syftar på den situation som många svenska akademiska teologiska och religi- onsvetenskapliga institutioner befinner sig i.
19 Michael Kinnamon, Can a Renewal Movement Be Renewed? Questions for the Future
of Ecumenism (Grand Rapids: Wm. B. Eerdmans, 2014), s. 21–23.
20 Kyrkornas världsråd representerar mer än 500 miljoner kristna i 110 länder. För vidare information om världsrådets medlemmar, se: https://www.oikoumene.org/ en/about-us.
21 ”Fredsdokumenten” är det namn som författaren gett dokumentsamlingen i sin avhandling Prospects for Theology in Peacebuilding. Fredsdokumenten är källmaterialet för den studie som genomförs i avhandlingen. An Ecumenical Call to Just Peace har översatts till svenska: Ett ekumeniskt upprop för rättfärdig fred (Stockholm: Sveriges kristna råd, 2012).
22 Detta är en sammanfattande presentation av doktorsavhandlingens struktur samt av den frågeställning och de syften som vägleder analysen.
23 Johnston, Cox, ”Faith-Based Diplomacy”, s. 11–27. Johnston, ”Introduction. Real- politik Expanded”, s. 3–9.
24 Gehlin, Prospects for Theology in Peacebuilding, s. 79–91, 246–51. Freds- och kon- fliktforskaren Isak Svensson diskuterar frågan om en omdefiniering av religiösa aspi- rationer med hänsyn till konflikters desakralisering, se: Ending Holy Wars. Religion
and Conflict Resolution in Civil Wars (University of Queensland Press, 2012), s. 4–6,
12, 160–62.
25 John Paul Lederach, The Moral Imagination. The Art and Soul of Building Peace (Oxford University Press, 2005), s. 27–29.
26 Gehlin, Prospects for Theology in Peacebuilding, s. 93–94, 98–125. 27 Gehlin, Prospects for Theology in Peacebuilding, s. 92–94.
and Global Care” i P. Allan, A. Keller (red.) What Is a Just Peace? (Oxford University Press, 2006), s. 116–17. Pierre Allan, Alexis Keller, ”Introduction. Rethinking Peace and Justice Conceptually” i ibid, s. 1–3. Stanely Hoffman, ”Peace and Justice. A Prologue” i ibid, s. 12–18. David Little, ”Peace, Justice, and Religion” i ibid, s. 150. 29 Gehlin, Prospects for Theology in Peacebuilding, s. 121–25, 130–35. Tanken om rättvis
fred som ett paradigmskifte utarbetas i: Glenn H. Stassen (red.) Just Peacemaking. The
New Paradigm for the Ethics of Peace and War (Cleveland: The Pilgrim Press, 2008).
30 Se: United Nations General Assembly, ”Resolution A-53-243A. Declaration on a Culture of Peace” (1999-10-06), http://cpnn-world.org/resolutions/resA-53-243A. html. United Nations General Assembly, ”Resolution A-53-243B. Programme of Action on a Culture of Peace” (1999-10-06), http://cpnn-world.org/resolutions/ resA-53-243B.html. David Adams, ”Toward a Global Movement for a Culture of Peace” Peace and Conflict. Journal of Peace Psychology 6(3) 2000, s. 259–63. 31 Gehlin, Prospects for Theology in Peacebuilding, s. 125–35.
32 Gehlin, Prospects for Theology in Peacebuilding, s. 137–73.
33 Second Drafting Group, Just Peace Companion (Genève: WCC Publications, 2011), s. 16.
34 Se exegeten Franz-Josef Stendebachs utförliga analys av begreppet shalom i: G. J. Bot- terweck, H. Ringgren, H-J. Fabry (red.) Theological Dictionary of the Old Testament, Vol. XV (Grand Rapids: Eerdmans, 2006), s. 15–49.
35 Gehlin, Prospects for Theology in Peacebuilding, s. 143. 36 Gehlin, Prospects for Theology in Peacebuilding, s. 144–68. 37 Gehlin, Prospects for Theology in Peacebuilding, s. 168–73. 38 Gehlin, Prospects for Theology in Peacebuilding, s. 175–81. 39 Gehlin, Prospects for Theology in Peacebuilding, s. 183–88.
40 Dessa spirituella praktiker betonas genom hela processen fram emot en internatio- nell ekumenisk deklaration om rättvis fred, från det första utkastet till de slutliga publikationerna, se: First Drafting Group, Initial Statement towards an Ecumenical
Declaration on Just Peace (2008), Archives of the Ecumenical Peace Declaration,
Kyrkornas världsråd, Genève, Volym 5, s. 16; Second Drafting Group, Just Peace
Companion, s. 46–47.
41 Denna förståelse av fredsutbildning förespråkas genom hela textprocessen och ges särskild tonvikt i Just Peace Companion, s. 39, 111–13. Dessa perspektiv diskuteras i: Gehlin, Prospects for Theology in Peacebuilding, s. 185–88, 202-04.
42 Gehlin, Prospects for Theology in Peacebuilding, s. 190–204. Denna del av avhandlings- analysen berör ”receptiv ekumenik” som teori och praktik. Den receptiva ekume- nikens grunder presenteras i: Paul D. Murray, ”Introducing Receptive Ecumenism”
The Ecumenist. A Journal of Theology, Culture, and Society, 51(2) 2014, s. 1–7.
43 Se t.ex. Paul M. Collins, ”The Church and the ’Other’: Questions of Ecclesial and Divine Communion” i G. E. Thiessen (red.) Ecumenical Ecclesiology. Unity, Diversity
and Otherness in a Fragmented World (London: T&T Clark, 2009), s. 102–12; John
D’Arcy May, ”Visible Unity as Realised Catholicity” Swedish Missiological Themes 92(1) 2004, s. 55–61. Kinnamon, Can a Renewal Movement be Renewed?, s. 30;
James Sweeney, ”Receptive Ecumenism, Ecclesial Learning, and the ’Tribe’” i P. D. Murray (red.) Receptive Ecumenism and the Call to Catholic Learning. Exploring a
Way for Contemporary Ecumenism (Oxford University Press, 2008), s. 333–42.
44 Se t.ex. Miriam Haar, ”The Struggle for an Organic, Conciliar and Diverse Church. Models of Church Unity in Earlier Stages of the Ecumenical Dialogue” i G. E. Thiessen (red.) Ecumenical Ecclesiology. Unity, Diversity and Otherness in a Fragmen-
ted World (London: T&T Clark, 2009), s. 49–60; Fernando Enns, Ökumene und
Frieden. Bewährungsfelder ökumenischer Theologie, Theologische Anstösse Band 4 (Neukirchen-Vluyn: Neukirchener, 2012), s. 14, 33–34.
45 Gehlin, Prospects for Theology in Peacebuilding, s. 205–38, 242–44, 249–50. 46 Se t.ex. Enns, Ökumene und Frieden, s. 188, 206; Olav Fykse Tveit, ”Unity. A Call
to Be Strong or Humble?” The Ecumenical Review 65(2) 2013, s. 175.
47 Vincent Miller, ”Where is the Church? Globalization and Catholicity” Theological
Studies 69(2) 2008, s. 412–32.
48 Gehlin, Prospects for Theology in Peacebuilding, s. 191–238.
49 Ursula King, ”Religious Education and Peace. An Overview and Response” British
Journal of Religious Education 29(1) 2007, s. 122–23.
50 Gehlin, Prospects for Theology in Peacebuilding, s. 246–47. 51 Gehlin, Prospects for Theology in Peacebuilding, s. 248–51.