Paulus brev liknar till sin uppbyggnad andra antika brev, men skiljer sig från mängden framförallt genom att de är så omfattande. Bortsett från de brevmäs- siga inledningarna och avslutningarna liknar de med sina djupa utredningar och långa argumentationskedjor snarare tal, och forskare har funnit antika retoriska kategorier användbara som verktyg för att analysera flera av Paulus brev, däribland Första Korinthierbrevet. Den så kallade kriautläggningen är en av den hellenistiska skolans grundläggande retoriska övningar, och den skym- tar bakom den rad av argument som följer på den traditionella krialiknande berättelsen i 1 Kor 11:26–34.
De retoriska skolövningarna (progymnasmata) nämns redan i Till Herennius (ca 85 f.Kr.) och Quintilianus Institutio Oratoria (ca 95 e.Kr.), men beskrivs
mer ingående i de systematiska sammanställningarna av Theon, Hermogenes av Tarsos (ca 200), Afthonios av Antiochia (ca 400) och Nikolaos av Myra (senare delen av 400-talet). Syftet med övningarna var att eleverna i gramma- tikskolans senare del och i retorikskolan skulle tränas i att producera alltmer komplexa texter och så småningom vara redo att komponera, memorera och framföra fullständiga tal. I övningen kriautläggning förser eleven en traditionell kria med en rad så kallade huvudpunkter, det vill säga argument av olika fasta typer som ska övertyga om krians bestående värde och riktighet. I en fullständig kriautläggning enligt det mönster som blev gällande med Hermogenes Pro-
gymnasmata börjar eleven med att lovprisa krians huvudperson för att sedan
återge krian i parafraserad form, varpå de egentliga argumenten följer i form av huvudpunkterna skäl, motsats, liknelse, exempel och vittnesbörd. Man avrundar med en kort sammanfattning eller avslutande uppmaning.
När Paulus låter sin återgivning av den krialiknande berättelsen om den sista måltiden följas av ett antal argument, kan vi se spår av skolövningen kriautlägg- ning. Paulus utläggning innehåller inte alla, men några av de karakteristiska huvudpunkterna. Han underbygger först av allt den traditionella berättelsen med ett skäl, det vill säga ett argument som ska ge direkt logiskt understöd åt krians riktighet:
Ty var gång ni äter detta bröd och dricker bägaren förkunnar ni Herrens död, till dess han kommer. (1 Kor 11:26, egen återgivning av grekiskan)
Konjunktionen gar återges i översättningar av denna text ofta med ”alltså” men har normalt betydelsen ”ty”, och så bör den översättas också här. Paulus syftar kanske på att de korinthiska kristustroende kom ihåg och nämnde Jesu död i sina böner då de firade Herrens måltid – något som i så fall skulle skilja deras eukaristifirande från det som föreskrivs i Didaché – vilket enligt honom fungerar som ett argument för riktigheten i den tradition som förbinder mål- tidsfirandet med Jesu sista natt i jordelivet. Vidare anför Paulus som argument för sin tolkning av krian en så kallad motsats, där han kontrasterar det ovärdiga ätandet och drickandet av brödet och bägaren med det värdiga (11:27–29), och ett varnande exempel som framhåller att några i mottagarförsamlingen är sjuka eller till och med har avlidit till följd av ovärdiga måltidsfiranden (11:30–32). Han avslutar sin något rudimentära utläggning av krian med en uppmaning till de kristustroende i Korinth att ”ta emot varandra” när de samlas till Her- rens måltid (11:33–34).
Bland de synoptiska evangeliernas författare är det Lukas som tydligast visar prov på färdigheten att utlägga krior. I Lukasevangeliet ingår den traditionella krialiknande berättelsen om Jesu sista måltid i ett sammanhängande avskedstal (Luk 22:14–38), vars disposition följer kriautläggningens mer genomgående än vad Paulus argumentation gör (Hägerland 2011). Så är det inte hos Markus och Matteus, men alla de tre synoptiska evangelisterna ansluter till en arbetsgång som var känd i antiken när de använder sig av krialiknande berättelser för att komponera sina biografier om Jesus.3 En ofta framlyft parallell till de synoptiska
evangelierna är Lukianos (ca 125–180 e.Kr.) biografi över den kyniske filosofen Demonax. Denna korta levnadsteckning inleds med beskrivningar av filoso- fens bakgrund, hans karaktär och motståndet mot honom (Demonax 1–11) och avslutas med en skildring av hans ålderdom, död och begravning (63–67), men huvuddelen består av korta, krialiknande episoder i vilka Demonax fäller diverse fyndiga yttranden (12–62). Ett exempel ur mängden är svaret till den själv barnlöse Epiktetos:
När Epiktetos en gång tillrättavisade honom och samtidigt uppmanade honom att gifta sig och skaffa barn, eftersom en filosof rimligen borde lämna efter sig en ersättare av samma natur som han själv, gav han ett riktigt vederläggande svar: ”Visst, Epiktetos, ge mig då en av dina döttrar till hustru.” (Demonax 55) Även om evangelisternas återgivningar av Jesu handlingar och utsagor inte är särskilt humoristiska är det lätt att se likheten mellan Lukianos kompositions- teknik och deras. Krior och krialiknande berättelser hämtades ur den munt- liga traditionen och användes som källmaterial av den som sammanställde en skriftlig biografisk berättelse.
När Justinus Martyren så småningom hänvisar till de skrivna evangelier- na kallar han dem, som vi tidigare sett, för apostlarnas ”hågkomster” eller ”memoarer” (apomnēmoneumata). Den grekiska termen användes ibland som genrebenämning i antiken och är mest känd från titeln på Xenofons
Hågkomster om Sokrates, men den syftar också på enskilda ”minnesvärda his-
torier” och är då en kategori som överlappar med krian och den krialiknande berättelsen (Byrskog 2012:2–7). Justinus tycks alltså ha uppfattat att evang- elierna till stor del var uppbyggda av krialiknande berättelser. När han i sin apologi för kristendomen, ställd till den romerske kejsaren Antoninus Pius, återger den traditionella berättelsen om Jesu sista måltid hävdar han alltså att han hämtar den ur ”de hågkomster – de så kallade evangelierna – som
apostlarna skrivit”. Men i själva verket följer hans hänvisning inte någon av evangelisternas framställningar:
Jesus tog ett bröd, uttalade tacksägelsen och sade: ”Gör detta till min åmin- nelse, detta är min kropp.” På samma sätt tog han bägaren, uttalade tacksä- gelsen över den och sade: ”Detta är mitt blod.” Och han delade ut det bara åt dem. (1 Apol 66:3)
Möjligen bygger Justinus sin återgivning på en sorts harmonisering av evang- elierna, men det mest intressanta här är att den under alla omständigheter inte kan vara ett direkt citat utan snarare är ett parafraserande referat. I den grekiska texten formuleras nämligen hela berättelsen i ackusativ med infinitiv, som är ett sätt att uttrycka indirekt tal. Just omformuleringen av krior från direkt tal med finita verb till indirekt tal i ackusativ med infinitiv är ett av de sätt att ”böja” krior på, som enligt Theon utgör lämpliga övningar för en elev som ska lära sig kasusböjningen.4 Det är värt att lägga märke till att Justinus förtrogenhet
med de nedskrivna biografiska berättelserna om Jesus inte hindrar honom från att känna igen traditionen om Jesu sista måltid som en krialiknande berättelse, vilken han hanterar i enlighet med välkända skolövningar.