Befrielsen 1945: Thrap fånge

Redan under ockupationen hade Quisling-regeringen fått upp ögonen för gross- handlaren Thrap. Prisavdelningen vid Oslo og Aker Pris- og Rasjoneringspoliti åtalade den 2 februari 1945 honom för att han i ett antal fall hade brutit mot under krigstid rådande förordningar rörande prisföreskrifter.62 _Omedelbart

före huvudförhandlingen hölls förlikningsförhandlingar mellan åklagaren och Thraps försvarare, overretssakföraren Roar Fjeld. Det har beräknats att han under åren 1942 – 1944 försålde pappersvaror och böcker till tyska tjänsteställen för kr. 1.450.000 kronor. Totalt omsatte han ca 4.700.000 kronor under ockupa- tionsåren varav ca 3.000.000 kr till tyskarna och 1.700.000 till norska kunders behov. Målet kom aldrig att behandlas före kapitulationen och tiden därefter fick det stå tillbaka för ”landssvikoppgjöret”. Huvudförhandling i målet var utsatt till den 22 maj 1945 inför Prisretten for Oslo og Akershus fylker, men den inställdes på grund av ”frigøringen”. I mars 1946 föreslog Erstatningsdi- rektoratet att målet skulle slås samman med landsförräderimålet mot Thrap.63

För redan ett par veckor efter fredsslutet i maj 1945 aktualiserades frågan om Thrap gjort sig skyldig till landsförräderi. Ordföranden i Papirgrossisternes Landsforening hade i skrivelse den 29.5.1945 uppmärksammat kriminalchefen i Oslo om att Thrap efter ockupationen försökt att ”tjene penger på den nasjo- nale stemning” genom att sälja nationella emblem och dekorationsartiklar med påskriften ”leve kongen”. Bokhandlare i Oslo hade anmält att de uppvaktats av honom med detta syfte. Föreningen framhöll, att firman Th. Segelcke Thrap hade haft dåligt rykte under ockupationstiden och hade ”såvidt vi forstår gjort store forretninger med tyskerne. - - - Vi tror at herr Segelcke Thrap personlig har vært medlem av N.S. uten at vi dog ved dette sikkert.” Att han nu – när han inte längre kunde göra affärer med tyskarna – försökte slå mynt av den

nationella stämningsvågen – ”synes vi det går for vidt. Almindelig renslighed skulle tilsi at slikt ble stoppet.” Polisen anmodades undersöka hans förhållanden och begränsa hans affärsverksamhet till vad som under rådande förhållanden kunde anses passande.64

Polisen inledde en förundersökning, och Thrap arresterades den 4 juli 1945. Samma dag gjorde polisen husrannsakan i Thraps affärslokal, och hans per- sonliga kontor blev låst och förseglat. Han satt häktad på Ilebu fängelse till den 16 augusti samma år. Polisen kunde konstatera att Thrap visserligen inte hade varit medlem av NS men hade inte bara låtit trycka åtskilliga böcker på tyska utan också krigsboken Narvik. Att han har fortsatt sin verksamhet visades genom att han har ”formådd å dekke seg”. Han var under alla omständigheter ”profitør”. Hans förmögenhet och inkomstförhållanden hade ökat väsentligt under kriget.65 _{Uppgifter om hans landsförräderi härrörde bl.a. från bokhand-}

laren Johan Grundt Tanum (1891 – 1978), som under ockupationstiden hade varit Bokhandlarföreningens ordförande och också hade gått motståndsrörelsen till mötes.66 _{Thrap bestred å sin sida att han på något sätt gjort sig skyldig till}

förvärvsmässig verksamhet för fienden.

Också företrädare för den norska boktryckarföreningen var angelägna om ”å rydde opp i rekkene sine - - - blant dem som sto på pinne for fienden”. De fann bland dem den ”økonomiske landssvikeren” Haraldssøn. Tidningen Friheten, som utgavs av Norges kommunistiska parti framhöll i januari 1946 att ”[k] ravet fra folket er at søkelyset nå må settes skarpt på de store krigeprofitørerne. Det må bli like vanskelig for boktrykkerelefanten å komme gjennom nåleøyet som det er for den bekjente kamelen.”67

I slutet av juni 1945 förordnades lagmannsrettssakfører Leif Castberg Voss som ”tillsynsmann” för Thrap. Voss tillsatte en revisor (Helge Hasner) som efter att ha genomgått Thraps räkenskaper och korrespondens i mitten av augusti rekommenderade polisen att Thrap skulle släppas ur häktet.68 _{Om inte skulle}

han tvingas stänga sin affärsverksamhet och sälja ut hela varulagret. Voss kunde konstatera att Thrap var ”en usedvanlig dyktig forretningsmann” och föreslog därför att han kunde fortsätta med sin affärsverksamhet under den tid som han förberedde sitt försvar.69

Först den 16.9.1947 ingav Statsadvokaten för landsförräderiärenden i Oslo och Akershus sitt åtalsbeslut beträffande Thomas Segelcke Thrap. Han åtalades (1) För att från sommaren 1940 till sommaren 1942 frivilligt efter uppdrag från och i samarbete med Reichskommissariat i propagandasyfte utge såväl bilder- böcker som allmänna böcker på tyska, med avsikt att sälja till tyskarna genom

norska bokhandlare och Narvesens kioskkompani. De tyska myndigheterna bistod med papper och gav direktiv om böckernas utformning. För att främja försäljningen hade han annonserat i av tyskarna utgivna tidningar. (2) År 1941 gick firman Thraps forlag in i den enskilda firman Th. Segelcke Thrap och i denna form fortsatte han att leverera samma böcker direkt till Reichskommis- sariat och Krigsmaktens överkommando. Därutöver hade han från 1942 till fredsslutet uppdrag att trycka bildmappar hos boktryckare i Oslo för leverans till samma myndigheter. Hans avtalade provision var 15 % av mapparnas kost- nad. (3) Som grossist i kortvarubranschen hade han från sommaren 1942 till fredsslutet frivilligt levererat huvudsakligen brevmappar och prospektkort direkt till de tyska myndigheterna samt indirekt från andra leverantörer, trots att han visste att Reichskommissariat var den slutgiltiga mottagaren. Vid tillverkningen av dessa brevmappar köpte han 1944 in både kuvert och papper till olovligt höga priser, samt berättigade sig därefter otillåtna höga vinster vid försäljning av mapparna. Det konstaterades också från åklagarnas sida, att Thraps firma 1939 omsatte ca. kr. 100.000, medan omsättningen till tyska myndigheter uppgick till ca. 3.000.000 kr av en omsättning under ockupationen av ca. 4.700.000 kr.70

Åtalsbeslutet delgavs Thrap först den 14 mars 1949. Enligt ett intyg från läkaren Erling Martin på Betanien Hospital i Oslo hade Thrap under ett års tid behandlats för uttalade nervösa besvär.71

Målet upptogs till förhandling vid Oslo Byrett den 4 maj 1949.72 _{Som åkla-}

gare uppträdde den förordnade overrettssakfører J A Kittelsen och som Thraps försvarare Roar Fjeld. Kittelsen anförde i målet ett tiotal vittnen. Thrap yrkade på frikännande. Han förklarade sig ”icke straffskyldig”. Åklagaren frånföll i rät- tegången de flesta av de åberopade vittnena och nedsatte vid förhandlingens slut yrkandet om fängelse till 45 dagar och det ekonomiska kravet till 100.000 kronor.

Efter förhandlingens slut avkunnade Oslo Byrett den 6 maj 1949 sin dom och dömde Thomas Segelcke Thrap för överträdelse av Landssvikloven av den 21. Februari 1947 § 3, jfr. § 2 nr 3, jfr straffeloven §§ 86 och 62 till fängelse i 90 dagar, varifrån skulle avgå 45 dagars häktningstid (varetektsfengsel). Han dömdes också att förlora ”stemmerett och vernerett” enligt landssvikloven § 10 nr 1 och 3. Byretten fann i likhet med Statsadvokaten att Thraps tyska förlagsverksam- het kunde karakteriseras som ”otillbörlig”, eftersom en ”icke uvesentlig del av det som ble utgitt var av propagandamessig betydning for fienden og bökene etc. ikke bare ble solgt till tyske enkeltpersoner, men for henimot kr. 400.000 till tyske tjenestesteder.” Retten såg ”på hele den tyske virksomhet under ett og

sammenligne denne med tilt.’s norske forlagsvirksomhet.” Ungefär en femtedel av den totala förlagsverksamheten skedde för tyskarnas räkning. Rätten kon- staterade, att hela Thraps affärsverksamhet var frivillig, och han hade inte av ekonomiska skäl någon anledning att gynna tyskarnas intressen. Det hade enligt hans egen utsago varit ”en enkel sak for ham å unngå de mange tyske oppdrag ved å stille seg mer avvisende enn han gjorde”. Han vidtog över huvud taget ingen åtgärd för att undgå ”tyskeromsetningen”.73 _{Rätten ansåg att hans brott}

kunde hänföras till den mildare straffbestämmelsen i Landssvikerloven, men lade särskild vikt på verksamhetens otillbörlighet och dessutom till att Thrap ”var en mann i moden alder”. Beträffande den ekonomiska brottsligheten såg rätten mellan fingrarna. Thrap hade inte totalt sett haft någon faktisk förtjänst på sin verksamhet för tyskarna. Han saknade vid domens avkunnande inte bara förmögenhet, hans ekonomi var underbalanserad, och han hade skulder för avgifter och skatter med ca 100.000 kr.

Den avkunnade domen skulle nu verkställas. Thrap ansökte i oktober 1949 om nåd.74 _{Hans affärsverksamhet hade lidit skada under den långa tid som den}

rättsliga prövningen och beslaget hade varat. Han hade varit sjuk sedan vintern 1947 och led sedan sommaren 1948 av ”uttalade psychoneurotiske plager”. Hans läkare dr. Erling Martins konstaterade att han led av sömnlöshet, nervös oro, ångest och huvudvärk. I ett intyg den 28 november 1949 slog han fast, att en fängelsevistelse otvivelaktigt skulle få en mycket olycklig påverkan på Thraps tillstånd och i hög grad försvåra hans tillfrisknande.75

Thraps ansökan om nåd beviljades den 3 februari 1950.76

Så sent som 1962 kritiserade tidningen Dagbladet redaktören Th. Segelcke Thrap i ett par artiklar för att han på ett cyniskt och klandervärt sätt hade utnyttjat Norsk Tsjekkoslovakisk Hjelpeforenings insamlingsverksamhet, ”melet sin egen kake og stukket to tredjedeler av bidragene i egen lomme”. Thrap kall- lades i tidningen för en ”økonomisk spekkhogger”. Han stämde Dagbladets chefredaktör Roald Storsletten (1915 – 1991) inför Oslo Byrett för förtal, men Storsletten frikändes på alla punkter.77 _{Rätten fann att Dagbladet hade täck-}

ning för sin karakteristik.