Det viktigaste bärande elementet i Johannes verk är de över 200 gotiska monar- ker han presenterar. Verket är konstruerat som en följd av regentbiografier, från bara någon enstaka rad i längd till åtskilliga kapitel. Kurt Johannesson har påpekat att man därmed skulle kunna betrakta Historia de regibus som ett slags gigantisk furstespegel, där det visas gång efter annan hur regenter bör uppträda.37 Här finns således en direkt koppling till historiens pedagogiska
funktion: att lära furstar hur de skall bli goda furstar.
För det syftet använder Johannes dels goda förebilder, dels avskräckande exempel. Merparten av de monarker han presenterar är goda regenter, vissa rentav idealiska. En del är däremot fruktansvärda tyranner, till synes ute efter att förstöra sitt folk och sitt rike i grunden. Kungarna är emellertid inte bara motpoler på en så övergripande nivå. Den bild som presenteras av deras karak-
tärsdrag visar också att de är motsatta varandra; där de goda kungarna är barm- härtiga och frikostiga, är de dåliga grymma och giriga. Det är inte en renodlad och återkommande schablonbild, för alla kungar som är goda är inte beskrivna som barmhärtiga eller frikostiga, och motsvarigheten gäller tyrannerna. Dragen är dock så pass frekventa att det finns skäl att tala om utmärkande drag, om inte för alla regenter, så åtminstone för den övergripande bilden.
Johannes förbinder på flera ställen uttryckligen girighet med tyranner, exempelvis i uttrycket avari tyranni, ’giriga tyranner’.38 Om en av de regenter
vår författare explicit kallar tyrann, Domalder, son till den lika gräslige tyran- nen Visbur, berättar han att han inte kunde visa sig rapax et avarus, ’rovlysten och girig’, på ett sätt som antyder att Domalder beklagade att han inte kunde det och följaktligen blev tvungen att hitta på någonting annat gräsligt. Visbur hade nämligen redan lagt beslag på allting av värde som funnits att röva åt sig i riket. Domalder fick därmed nöja sig med att vara girig efter mindre värdefulla ting, men kunde åtminstone vara grym. Han knyckte bl.a. spannmål som han roade med att ge till sina följeslagares hästar, medan den svältande befolkningen maktlös stod bredvid och såg sin enda försörjning bli djurfoder.39
Den mer kände medeltide kungen Magnus Eriksson beskrivs också som en tyrann, på liknande sätt som av Heliga Birgitta och möjligen med inflytande från henne.40 Följaktligen är han också girig, vilket hans fiender använder mot
honom i ”korståget” mot Novgorod för att lura in honom i en fälla.41 Före det
tillfället har ingenting sagts med koppling till girighet eller om att det skulle vara något särskilt utmärkande drag hos kungen. Girigheten är alltså ett plötsligt påkommet karaktärsdrag, som uppträder kort efter att Magnus börjat avvika från den rätta vägen och uppvisa karaktärsdrag som Johannes kopplar till tyranner. Det pekar tydligt på att girighet är ett allmänt utmärkande drag för tyranner, ett slags allmängiltig sanning eller princip för hur deras agerande skall tolkas.
De goda regenterna, exempelvis östgoten Theoderik den store (d. 526), upp- visar däremot generositet. Theoderik återuppbyggde många byggnader i Rom, som på 500-talet inte längre uppvisade sin antika prakt, och hyllas därmed för sin frikostighet.42 En annan regent, Attilus, hävdar bestämt under en stor
bankett att furstens största prydnad är frikostighet och bevisar det genom att dela ut gåvor till alla gästerna.43 Det allmängiltiga i sådana goda drag, liksom de
dåliga, understryks av att det inte spelar någon roll när i kronologin en furste levat – han kan mycket väl tillskrivas dragen ändå.
Händelsevis återfinner man precis samma karaktärsdrag i en av 1500-talets mest kända furstespeglar, Erasmus Institutio principis Christiani, som utkom
1516.44 Erasmus verk blev en stor succé, trycktes om ett flertal gånger och
översattes bl.a. till svenska.45 I verket möter man den vid denna tid rådande
uppfattningen om vad som var en god respektive dålig regent, med undantag för att Erasmus var uttalat pacifistisk.46 I detta avseende skiljer han och Johannes sig
följaktligen åt, och där är det Johannes som ligger närmare det samtida idealet. Utöver de nyssnämnda karaktärsdragen lyfter Johannes, liksom Erasmus, andra viktiga temata: rådgivare, fogdar och så vidare, frågan om lagstiftning och rättskipning, samt om religionens betydelse. I dessa frågor kan man skönja samma mönster som i karaktärsdragen ovan: goda kungar gör det Johannes fann klokt, tyranner motsatsen.
Religionen är ett särskilt viktigt tema både för Erasmus och för Johannes Magnus. Den förre kontrasterar kristna furstar mot icke-kristna furstar enbart på grundval av religionen; en kristen kung är definitionsmässigt bättre än den som inte är det, även om det går att namnge beundransvärda icke-kristna regenter, inte minst i antiken.47 Johannes delar detta synsätt, men eftersom hans verk
har en annan karaktär än Erasmus furstespegel tar det sig andra uttryck; han skriver om enstaka furstar och deras förhållande till religionen.
I beskrivningen av den kristne kungen Haquinus understryks exempelvis kontrasten mellan goda kristna människor respektive grymma hedningar; Haquinus strävade efter att vara det förstnämnda.48 Sveriges helgonkung, Erik
den helige, spelar en framträdande roll som from idealfurste som for på korståg, gick i kyrkan regelbundet, generöst färdigställde kyrkor och visste att behandla kyrkans tjänare hedersamt och väl. Denna sistnämnda aspekt av kungligt upp- trädande används sedan i en jämförelse, som en definition av skillnaden mellan goda och dåliga regenter.49 I porträtten av tyranner som Magnus Eriksson och
Erik av Pommern skriver Johannes att de inte verkade vara riktiga kristna.50
Religionen framträder ännu mer, när det visar sig att till och med en i övrigt så genomusel tyrann som den visigotiske härskaren Egita kunde få ett visst mått av beröm – om hans inställning till religionen och kyrkans tjänare var respektfull nog för att vinna Johannes gillande.51 I reformationens och den begynnande
motreformationens tidevarv var religionen givetvis ett aktuellt ämne, och Johannes kritiska åsikter om ”luciferanernas” lära framskymtar flera gånger. Den jämställs med hedendom, med islam, och dessutom med den redan vid kyrkomötet i Nicaea för kätteri förklarade trosinriktningen arianism.52 I de
båda senare fallen är parallellerna explicita och utgör därmed slående exempel på hur Johannes skildrar forna händelser på ett sätt som visar deras relevans i hans samtid.