10 Markavvattning som har prövats i annan ordning
10.8 Övrig lagstiftning av betydelse för mark avvattning
10.8.1 Plan- och bygglagen
4-7 kap i Plan- och bygglagen (1987:10) ( PBL) innehåller bestämmelser om plan- läggning av mark och vatten och om byggande. Här tas bara upp PBL:s innehåll i den del som är av intresse för tillämpningen av MB:s bestämmelser om markav- vattning.
Kommunens översiktsplan, områdesbestämmelser och detaljplaner är viktiga instrument när det gäller att bevara våtmarker och biologisk mångfald och skydda mot åtgärder som kan utgöra hot mot dessa värden. Översiktsplanen ska ge vägled- ning för beslut om användningen av mark och vattenområden och om hur den byggda miljön ska utvecklas och bevaras.
I översiktsplanen ska de allmänna intressen och de miljö- och riskfaktorer re- dovisas som bör beaktas vid beslut om användningen av mark och vattenområdena. Det ska också framgå hur kommunen avser att tillgodose riksintressena enligt 3 och 4 kap. MB.
Översiktsplanen arbetas fram i samråd med länsstyrelsen m.fl. Under samrådet
ska länsstyrelsen särskilt ta tillvara och samordna statliga intressen. Det betyder att länsstyrelsen bland annat ska göra kommunen uppmärksam på om en planerad användning av mark och vatten kan komma i konflikt med våtmarksintressena eller andra skyddsbestämmelser i MB.
Länsstyrelsen bör redovisa de svårigheter som kan uppstå när intentionerna i översiktsplanen ska genomföras om inte gällande skyddsbestämmelser eller andra
bestämmelser i MB beaktas (t.ex. markavvattningsförbudet). Detta gäller också områden som inte är av riksintresse. Länsstyrelsen bör ta upp sådana synpunkter och lämna information om exempelvis markavvattningsförbud och tillståndsplikt för markavvattning i samrådsyttrandet.
Områdesbestämmelser avser att för begränsade områden säkerställa att syftet
med översiktsplanen uppnås eller att riksintressen enligt 3 eller 4 kap. MB tillgodo- ses. Områdesbestämmelserna är bindande i förhållande till myndigheter och en- skilda. De ger däremot inte markägaren någon direkt rätt att använda marken på det sätt som anges i bestämmelserna.
Detaljplanen (DP) reglerar markens användning och bebyggelsen inom plan-
området. Den får bara avse en begränsad del av kommunen. Den är bindande mot myndigheter och enskilda. Detaljplanen ger markägaren en garanterad rätt att för- foga över marken i enlighet med planen.
Enligt 2 kap. 6 § MB får tillstånd eller dispens enligt balken inte ges i strid med en detaljplan eller områdesbestämmelser som vunnit laga kraft. Det innebär att ett tillstånd till markavvattning inte kan lämnas om detaljplanen säger att det våta området ska vara kvar och exempelvis utgöra naturmark.
Om en våtmark eller delar av en våtmark enligt ett förslag till DP är tänkt att tas i anspråk för bebyggelse eller annan exploatering är en förutsättning för att planen ska kunna antas att det är möjligt att ge dispens och tillstånd till markav- vattning. PBL föreskriver nämligen att en plan måste gå att förverkliga för att kun- na antas. Om det inte finns några särskilda skäl för att ge dispens för markavvatt- ning kan planen inte förverkligas och ska inte antas.
Ett annat dilemma i planeringen är att ett våtmarksområde kan tas i anspråk ge- nom andra typer av vattenverksamhet än markavvattning, t.ex. utfyllnad. Kommu- nen måste därför i ett tidigt skede ha detaljerade uppgifter om hur en sådan mark- anläggningen kommer att utföras rent tekniskt. Det är därför viktigt att frågor som gäller markavvattning är utredda tidigt i planprocessen.
Det är följaktligen viktigt att länsstyrelsen i samrådet med kommunen anger om och hur eventuella exploateringsintressen kan komma i konflikt med natur- vårdsintressen, t.ex. våtmarker, och att detta också redovisas i samrådsredogörel- sen.
PBL och MB gäller parallellt. Det innebär att det inte finns några garantier för att en verksamhet som ska prövas enligt MB får det tillstånd som krävs även om detaljplanen har fastställts.
Länsstyrelsen ska bevaka att planarbetet tillgodoser riksintressen enligt 3 och 4 kap. MB, att det inte medverkar till att en miljökvalitetsnorm enligt 5 kap. MB överträds och att bebyggelsen inte blir olämplig med hänsyn till hälsa eller till skydd mot olyckshändelser, exempelvis på grund av översvämningsrisken203.
203
10.8.2 Beslut enligt fastighetsbildningslagen
Om det i samband med en fastighetsreglering beslutas att en fråga om markavvatt- ning ska prövas enligt MB, ska det enligt 7 kap. 20 § LSV anmälas av lantmäteri- myndigheten till MD. Ägarna av de fastigheter som ingår i fastighetsregleringen anses då som sökande. Anmälan ska vara skriftlig och innehålla samma uppgifter som en ansökan av en vanlig sakägare 204.
I samband med en fastighetsreglering kan lantmäterimyndigheten besluta om att anläggningsarbeten eller liknande åtgärder ska utföras gemensamt om det främ- jar fastighetsregleringens syfte och det inte är lämpligt att åtgärderna görs av en enskild. Det framgår av 9 kap. 1 § fastighetsbildningslagen (1970:988) (FBL). I förarbetena till lagen nämns vägbyggen och dikning som exempel på åtgärder som lämpligen görs gemensamt205.
Bestämmelserna i 9 kap. 1 § FBL innebär att lantmäterimyndigheten kan beslu- ta att ett markavvattningsföretag får utföras som gemensamt arbete om det är frå- gan om en sådan täckdikning som enligt 11 kap. 13 § andra stycket MB inte kräver tillstånd. Det handlar då om dräneringsrör som har en största diameter om 300 mm och där det dessutom inte är sannolikt att allmänna eller enskilda intressen kommer att skadas genom företaget.
Gemensamma arbeten får dessutom avse andra typer av markavvattning om de- ras inverkan på vattenförhållandena uppenbarligen inte skadar vare sig allmänna eller enskilda intressen.
För större markavvattningsföretag kan lantmäterimyndigheten förordna att de ska prövas enligt MB. Eftersom det är fråga om markavvattningar där det är flera som deltar bör prövningen göras av MD.
Det ska vara helt klart (”uppenbart” med lagens ord) att varken allmänna eller enskilda intressen inte kommer att skadas genom en vattenverksamhet, och det får inte vara sannolikt att allmänna eller enskilda intressen skadas genom en täckdik- ning. Därför bör de situationer då lantmäterimyndigheten kan besluta om markav- vattning inte gälla avvattning av våtmarksområden.
10.8.3 Kulturminneslagen
Den som vill genomföra grävningsarbeten måste ta reda på om fasta fornlämningar berörs av verksamheten och i så fall snarast samråda med länsstyrelsen. Bestäm- melserna finns i 2 kap. 10 § lag (1988:950) om kulturminnen m.m. (KML). Om det visar sig att fornlämningar berörs krävs länsstyrelsens tillstånd enligt 2 kap. 12 § KML. Dessutom ska arbetet omedelbart avbrytas om en fornlämning påträffas under grävning eller liknande. Den som leder arbetet ska genast anmäla fyndet till länsstyrelsen.
För att få uppgifter om kulturmiljöer kan man kontakta länsstyrelsen och Skogsstyrelsen.
204
prop. 1997/98:45 del 2, sid 368
205