I 4 kap. 27 § 1879 års dikningslag angavs att om någon ville göra en dikning eller avvattning som berörde flera fastigheter och man inte var överens om hur diket skulle utformas eller placeras eller om hur underhållet skulle fördelas, skulle dik- ningsföretaget prövas genom en syneförrättning.
Konungens befallningshavande (länsstyrelsen) skulle efter ansökan förordna statens lantbruksingenjör, lantmätare eller någon annan behörig tjänsteman att utföra förrättningen.
Förrättningsmannen upprättade tillsammans med två synemän ett förslag till hur markavvattningen skulle genomföras och hur kostnaderna för arbetet och un- derhållet skulle fördelas. Om deltagarna enades om förrättningsmannens förslag fick det rättslig kraft genom att det avslutande protokollet tillsammans med övriga handlingar skickades till länets lantmäterikontor. Om förslaget överklagades till häradsrätten, fick det rättslig kraft först efter det att rätten avgjort ärendet och skickat handlingarna till lantmäteriet210.
Också enligt 1918 års vattenlag211 skulle en syneförrättning hållas när någon
ville utföra en markavvattning som berörde andra fastigheter än den egna och de inblandade fastighetsägarna inte kunde komma överens. En nyhet var dock att det blev möjligt att frivilligt pröva en markavvattningsåtgärd för att få en tryggare situation inför framtiden. Länsstyrelsen skulle efter ansökan utse statens lantbruks- ingenjör eller någon annan behörig tjänsteman till att handlägga syneförrättning- en212.
Sedan alla frågor blivit utredda upprättade förrättningsmannen ett utlåtande med bl.a. uppgifter om hur och var de ingående dikena skulle anläggas, hur broar och trummor skulle anläggas eller byggas om, vilka som skulle anses som delägare i markavvattningsföretaget och hur kostnaderna för utförandet och underhållet skulle fördelas213. Förrättningsmannens utlåtande kungjordes, och efter en besvärs-
tid om 30 dagar fick förrättningen rättslig kraft om ingen framfört synpunkter på förslaget214.
Ett markavvattningsföretag enligt ovanstående lagrum omfattar de gemensam- ma diken och rörledningar och andra anordningar som finns för att möjliggöra avvattning på en eller flera fastigheter. De fastigheter som har fått nytta av mark- avvattningen utgör deltagare i företaget. De ska gemensamt ansvara för underhållet av företaget utifrån vad som är skäligt med hänsyn till den nytta var och en har av
210
4 kap. lag (1879:29) om dikning och annan avledning av vatten
211 7 kap. 36 § vattenlag (1918:523) 212 10 kap. 32 § (1918:523) 213 10 kap. 62-67 §§ vattenlag (1918:523) 214 10 kap. 75 § vattenlag (1918:523)
företaget. Fördelningen framgår av den kostnadsfördelningslängd som upprättats i samband med förrättningen.
Tillstånd enligt naturvårdslagen
År 1986 infördes i naturvårdslagen (1964:822) (NVL) en bestämmelse,
18c §, som innebar att markavvattningsåtgärder inte fick utföras utan länsstyrelsens tillstånd. Definitionen av markavvattning överfördes från vattenlagen. Tillstånds- kravet gällde all typ av markavvattning, viss täckdikning och när frågan om mark- avvattning prövades inom ramen för lag (1985:620) om vissa torvfyndigheter ”torvlagen”.
Skyddsdikning i skogen undantogs, eftersom sådan dikning inte ansetts omfat- tas av VL definition av markavvattning. Antalet dikningsföretag som tillståndsprö- vats är mycket stort. Exempelvis avgjordes över 970 ärenden hos länsstyrelserna bara under år 1988215.
Sedan regeringen 1991 bemyndigats att förbjuda markavvattning i områden där det är särskilt angeläget att våtmarkerna bevaras, föreskrevs i 19 h § naturvårdsför- ordningen (1976:484) inom vilka områden markavvattning ska vara förbjuden. Ändringen gjordes genom förordningen (1993:1086) om ändring i naturvårdsför- ordning (1976:484).
Förbudet trädde i kraft år 1994. Ett okänt antal dikningsföretag har därefter prövats som dispensärenden hos länsstyrelserna, utan att frågan om tillstånd enligt 18c § samtidigt särskilt tagits upp. I dessa fall har ”dispens” ansetts som liktydigt med ”tillstånd”. Naturvårdsförordningen upphävdes med förordning (1998:1252) om områdesskydd enligt miljöbalken m.m.
Dessa dikningsföretag får anses ha samma rättskraft som numer stadgas i 24 kap. 1 § MB, oavsett om prövningen av företaget enbart behandlat frågan om dis- pens från markavvattningsförbudet enligt 18d § NVL eller både en sådan dispens och tillstånd enligt 18c § NVL. I och med MB:s införande 1999 upphävdes natur- vårdslagen.
Dikningsplan godkänd av dåvarande skogsvårdsstyrelserna Någon skyldighet att utföra dikning i skogsmarker finns inte enligt skogsvårdsla- gen. Men från 1930- talet ända fram till 1990-talet lämnades statsbidrag till skogs- dikning av våtmarker. För att få bidrag krävdes att skogsvårdsstyrelsen (SVS) god- kände de dikningsplaner som upprättades.
Före 1986, alltså innan tillståndskravet för markavvattning infördes i 18c § NVL, ”prövades” många av dessa dikningsföretag enligt 20 § NVL. Denna para- graf angav att samråd skulle ske med länsstyrelsen angående sådana arbetsföretag som inte omfattades av tillståndstvång enligt 18 § eller 19 § NVL, om arbetsföreta- get kunde komma att väsentligt förändra naturmiljön. Från 1979 fick stöd inte ges till åtgärder som skulle komma att påtagligt skada värden för natur- eller kultur- minnesvården.
215
Tabell 9. Sammanställning av vattenrättsliga lagar.
Exploateringsinriktad vattenlagstiftning Skyddslagstiftning för vatten 1200-talets landskapslagar
1500-talet, Gustav Vasa utfärdar påbud Karl IX:s (1590) och Karl XI:s (1681) huse- synsordning
1734 års byggningabalk
1879 års lag om dikning och annan avledning av vatten (i huvudsak markaavvattning) och 1880 års Kungliga förordning (övrig vattenlag- stiftning)
1918 års vattenlag (1918:523) (Den kallas även ”äldre vattenlag”)
1983 års vattenlag (1983:291) naturvårdslag (1964:822), med ändring som trädde i kraft 1986, tillstånd för markavvattning naturvårdslag (1964:822), med ändring som trädde ikraft 1992, förbud mot markavvattning i vissa delar av landet.
miljöbalk (1998:808) och lag (1998:812) med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet.