Akademisk frihet tycks ingen vara emot, men få orkar tala om den. Som honnörsbegrepp används friheten av intressedrivna aktörer, till exempel lärare, forskare, prefekter, dekaner och rektorer i debatt med beslutsfatta-re, när någon vill driva igenom ett förslag. Det finns behov av klargöran-de och gemensamt språkbruk. Jag hänvisar till Henrik Berggrens Den akademiska frågan – en ESO-rapport om frihet i den högre skolan (Rapport till Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi 2012:3) och min bok Akademiska värden visar vägen (Atlantis förlag, 2011).
Begreppet autonomi i betydelsen institutionell, organisatorisk, ekonomisk och annan självstyrande frihet, kan och bör vara en del av akademisk frihet, men denna senare ska inte reduceras till frågor om au-tonomi, vilket kan ske i nutida debatt. Friheten kan vara större eller mindre i både statliga och privata högskolor, med eller utan egna fastig-heter. Generellt gäller att lärosäten strävar, och bör sträva, efter hög grad av institutionell autonomi. Idag finns goda skäl att i den politiska debat-ten bevaka hur mångtydigt ”autonomi” är: samtidigt som den ökar i vissa avseenden kan den minska på andra sätt och begränsa lärosätenas själv-styre. Det finns inget nödvändigt samband mellan ökad autonomi för lä-rosätena som institutioner och ökad akademisk frihet för lärare och fors-kare.
Friheten bör idag gälla framför allt att utföra forskning, undervisa, tala och publicera enligt vetenskapliga undersökningars normer, utan in-gripande, påverkan eller bestraffning varthän sökandet efter sanning och förståelse än leder. Friheten bör också fortsatt hävdas i fråga om att välja forskningsföremål och utbildning, även om det här finns flera begrän-sande faktorer, av vilka några är ofrånkomliga och andra praktiskt be-tingade, medan åter andra bör kritiskt ifrågasättas. Till de senare hör att friheten att välja forskning idag för mycket begränsas av att externa be-dömare ska avgöra om medel ska beviljas eller ej. Mer frihet att forska för dem som har fått anställningar vid ett lärosäte är idag ett mål.
Långtgående och nära samverkan i forskning med externa finansiärer och aktörer leder till intresseavvägningar, gråzoner och oklarheter vem som beslutar om vad och vem som äger forskningsresultaten. Juridiskt och etiskt tydliga kontrakt och etisk medvetenhet hos ansvariga är nöd-vändigt. Gärna långtgående samverkan, men först tydliga roller!
Idag behöver frihetens betydelse också för akademisk utbildning hävdas på nytt. Detaljerade kursplaner, krav på studentgenomströmning, bristande förkunskaper, alltför liten tid för möten lärare och student, ett långtgående och standardiserat utvärderingssystem är några faktorer som begränsar lärarens frihet att undervisa med akademisk kvalitet, att forsk-ningsanknyta kursen, att gå utanför rådande pedagogiska ideal och att gå utanför alltför många studenters krav på kursboksgenomgång. En aka-demisk utbildning ska ge läraren frihet att behandla sin egen forskning, att ge akademisk bildning samt att genom kursen öppna upp mot hela universitetet och samhället.
I USA där, på annat sätt än i Sverige, starka lobbygrupper försöker hävda sina intressen också gentemot universiteten, finns en rad princi-piellt intressanta fall, då Högsta domstolen (Supreme Court) har
handlat vad frihet, inklusive autonomi, för lärare och universitet får be-tyda. I en dom Sweezy v. New Hampshire (1957) slogs fast att institutionell autonomi betyder att ett universitet självt har rätt att ”on academic grounds” avgöra ”who may teach, what may be taught, how it should be taught, and who may be admitted to study”. Det ska garantera en aka-demisk frihet, som innebär frihet att producera och sprida kunskap på vetenskapliga grunder. En sådan frihet är något att eftersträva också i vårt land, givetvis med högsta kvalitet som grundläggande krav, något som är nödvändigt i USA med dess hårda konkurrens mellan univer-siteten. Kvalitetsgranskning behövs, men risken måste undvikas att i ett litet land som vårt låta en nationell bedömningsnorm, som det dessutom inte råder full enighet om, i sina tillämpningar likrikta och begränsa den frihet som ska tillhöra också utbildningen.
En del av akademisk frihet som alltför lätt glöms bort är den interna akademiska friheten. Vi som rör oss i högskolesektorn behöver självkritiskt analysera hur friheten fungerar i den vardag där vi själva är medspelare.
Det finns som i andra sociala sammanhang en intern socialisering och maktutövning, som i det akademiska fallet har inslag av vetenskapliga och pedagogiska paradigm, pengar och makt, karriärer och personlig pre-stige. Vilken frihet har i realiteten en doktorand, en ekonomiskt beroen-de forskare eller en forskare och lärare som inte infogar sig i rådanberoen-de ve-tenskaplig eller pedagogisk idealbildning? Hur är debattklimatet? Jag har varit med om en hukande tystnad bland lärare och forskare när någon ledningsperson som dekanus eller rektor är närvarande – och det signale-rar inte någon akademisk frihet – men jag har också sett en fungerande debatt- och samtalsfrihet.
En akademisk frihet finns givetvis inte i ett socialt tomrum eller i nå-gon absolut och okritisk mening. Den begränsas av till exempel forsk-ningsetiska principer, yttrandefrihetens gränser och den enskildes integri-tetsskydd, men också av materiella villkor som finansiering, arbetstid, infrastruktur och forskningsprioriteringar samt inte minst av forsk-ningens egna krav på stringens. Vad som däremot inte ska begränsas är en akademisk integritet, som är kärnan i akademisk frihet. Integriteten innebär att forskaren och läraren inte ska utsättas eller ge efter för otill-börlig påverkan i sin undervisning eller forskning. Sökandet efter och förmedlingen av kunskap, ska vara fri i förhållande till politiska, ekono-miska, ideologiska, religiösa eller andra intressen. Detta är centrum i en akademisk frihet och en livsnerv i ett universitet och en högskola. Om integriteten hotas eller skadas är det en moralisk skyldighet att göra om-världen uppmärksam på detta och, om det behövs, ska de berörda och ledningspersoner avgå.