Själv är jag utbildad tandläkare vid Karolinska institutet (KI) och därmed präglad av den medicinska miljön – även om vi tandläkarstudenter på 1970-talet betraktades som något av råttor på medicinens bakgård. I den mån vi fick en vetenskapsteoretisk skolning var den till sin karaktär posi-tivistisk. Allt var fakta och allt skulle kunna gå att förklara. Jag gillade det på många sätt – men det blev mer komplicerat när vi sedan träffade patienter och allt inte längre gick att förklara.
Mitt eget intresse för naturvetenskap var stort – men egentligen var mitt intresse för samhällsvetenskap större. Som ung var jag politiskt in-tresserad och ganska påläst, om än inte med några officiella uppdrag, och jag gick gärna in i debatter om olika samhällsfenomen. Under studietiden engagerade jag mig redan tidigt i utbildningen i studentkårens olika ut-skott, med start i programutskottet och med en slutpunkt som ordföran-de i Odontologiska föreningen och ledamot i Sveriges förenaordföran-de stuordföran-dent- student-kårers (SFS) styrelse. Av valberedningen fick jag efter ett år som ledamot i styrelsen frågan om jag ville kandidera som vice ordförande tillsammans med HG Wessberg (sedermera bl.a. statssekreterare hos statsminister Reinfeldt) som ställde upp för omval som ordförande. Själv hade jag just avlagt examen och blev förstås smickrad av förfrågan, men samtidigt var jag tveksam att direkt hoppa på ett uppdrag som skulle göra att borren skulle få läggas på hyllan alltför länge. Efter mycket moget övervägande tackade jag nej till att ställa upp i valet till nytt SFS presidium 1981/82.
Istället blev det undervisning och egna patienter under några år in-nan jag såg en annons där fakulteten sökte en ny studierektor för tandlä-karprogrammet. Jag sökte och fick jobbet trots min relativa ungdom. Ett spännande och viktigt uppdrag som omfattade utbildningsplanering och studentfrågor. Med tanke på min bakgrund låg båda sakerna mig varmt om hjärtat – samtidigt fortsatte jag med patientbehandling och klinisk undervisning. Under den här perioden i slutet av 1980-talet drabbades landets tandläkarutbildningar av en stor omvandling: från att ha varit ett av de mest eftersökta programmen i landet dalade siffrorna betänkligt och istället för den kategori studenter som vi var vana vid antogs studen-ter med en helt annan bakgrund – bristande förkunskaper framför allt i svenska och engelska försvårade för dessa människor att genomföra ut-bildningen på avsatt tid och lärare och övrig personal hade inte bered-skap att möta dessa nya studentgrupper med andra pedagogiska traditio-ner och med många nationaliteter.
För att medarbetarna bättre skulle förstå och hantera denna nya situa-tion arrangerade KI under en följd av år utbildning för lärare kring mångkulturalitet och interkulturell kommunikation med kompetens från bl.a. Lunds universitet (professor Jan Hjärpe) och från Uppsala universi-tet (professor Bo Utas).
När sedan utbildningsplanen för tandläkarprogrammet i grunden skulle revideras under tidigt 1990-tal fick jag i egenskap av studierektor möjlighet att påverka innehållet, men också föra en diskussion med led-ningen om hur studenter skulle kunna antas till utbildled-ningen.
Avseende det innehållsliga kom såväl min naturvetenskapliga som min mer humanistiska sida till uttryck. För det första fick jag gehör för
att utbildningen skulle inledas med en programöverskridande kurs – tre odontologiska program deltog – med rubriken Människa och Samhälle.
Kursen omfattade bl.a. interkulturalitet, etik och bemötande. Samtidigt var jag angelägen om att studenterna också tidigt i utbildningen skulle få en rejäl kurs i vetenskapsteori som också skulle omsättas i forskningspro-jekt. Det var en fröjd att lyssna till studenternas presentationer av sina projekt efter bara knappt 15 veckor på högskolan. En lika stor fröjd var det att läsa studenternas utvärdering av kursen Människa och Samhälle som många ansåg att alla nya högskolestudenter oavsett inriktning borde få ta del av (Röding 1999).
Den andra delen handlade om hur studenterna skulle kunna antas till högre utbildning. Finns det några alternativ till betyg och högskoleprov?
Läkarutbildningen vid såväl Linköpings universitet (Areskog et al., 1992) som Karolinska institutet (Ritzén et al., 1999) hade redan satt igång ett utvecklingsarbete kring detta och nu talar vi tidigt 90-tal. Deras skäl var framför allt att hitta sökande som var direkt olämpliga som doktorer – tandläkarutbildningen hade delvis samma incitament med tillägget att också hitta de studenter som var motiverade att faktiskt vilja blir tand-läkare. 1993 antogs så cirka 50 procent av studenterna via skriftliga upp-gifter och intervjuer som ett komplement till de ordinarie vägarna in på högskolan.
Varför berättar jag allt detta? Jo, därför att detta blev också starten för mig att vetenskapligt undersöka vägen in till högre utbildning, ett område som då var relativt litet utforskat, och i den mån det hade gjorts var det i första hand inom andra discipliner än den jag själv represen-terade. Strax därefter började jag som departementsråd och chef för Universitets- och högskoleenheten på Utbildningsdepartementet. I upp-draget låg bl.a. att vara huvudman för alla universitet och högskolor i landet utom Sveriges Lantbruksuniversitet (SLU) – och därtill hörande frågor inom högre utbildning och forskning. Antagningsfrågor kom att tillhöra mitt ansvarsområde strax efter det att jag tillträdde 1999. Jag var sedan tidigare medveten om att antagningsfrågor är av stor politisk bety-delse – men det blev inte mindre påtagligt när jag själv som tjänsteman började arbeta i den politiska miljön.
Jag ville basera mitt avhandlingsarbete på såväl kvantitativa som kvalitativa studier, vilket inte var helt oproblematiskt på KI vid denna tidpunkt. Utan min egen vilja och min fantastiska handledares uthållighet och mod hade det inte varit möjligt att skriva min avhandling inom ett område som jag ansåg borde beforskas – långt från medicin och odonto-logi, men av största vikt för rättvis antagning genom att olika antagnings-former passar olika människor. Antagning är väldigt politiskt och
samti-digt välsamti-digt tekniskt – inte heller en helt lätt nöt att knäcka. Högre ut-bildning är en investering av såväl samhälle som individ och av det skälet kändes det viktigt för mig att skaffa kunskap om hur antagningen in i detta dyra system fungerar (Röding 2005). En anekdot från avhandlings-arbetet är att när mitt dåvarande statsråd Leif Pagrotsky fick min avhand-ling i sin hand var hans första kommentar: ”Herre gud, har du skrivit en avhandling som du arbetar med under dagarna när du hade kunnat skriva om friidrottens utveckling i Närke?” Ja, så kan det vara men jag har sena-re faktiskt via twitter fått kvitto på att Pagrotsky ansåg att min avhand-ling starkt hade bidragit till hans positiva syn på alternativa antagnings-former, något som regeringen också skrev om i propositionen Ny värld – ny högskola (prop. 2004/05:162).
Varför denna utvikning? Tvärvetenskap, mångvetenskap – samlat i en person synliggör vikten av att kunna se andra sätt att bedriva forsk-ning på än det som kanske är normen. Att även ett excellent lärosäte som KI vågade satsa på en doktorand och hennes hypoteser, som låg utanför lärosätets huvudfåra. Möjligen var det just därför de vågade satsa.