Aktieägaravtal som inte utgör enkla bolag .1 Partsautonomi

Utgångspunkten i svensk internationell privaträtt är att parterna i ett inter-nationellt avtal fritt kan avtala om tillämplig lag för avtalet, men gränserna för partsautonomin är oklara. ³⁰⁷

Det har i internationell litteratur föreslagits att om aktieägaravtal i någon mån

”ingriper” i bolagsrätten är det inte längre tillåtet att välja tillämplig lag, eftersom det inte är möjligt att välja bolagsstatut. Jag kan i viss mån sympatisera med ³⁰⁸ synsättet, varför ska avtalsparterna kunna välja en lag som tillåter agerande som målbolagets bolagsstatut inte accepterar?

Dotevall tycks vara inne på samma spår, se Dotevall, Choice-of-law Rules for International

304

Cooperative Agreements, s. 117.

Se Roos, Avtal och rösträtt: en aktiebolagsrättslig studie, s. 363 f. för en närmare beskrivning av

305

problemet.

Det går inte att komma med ett definitivt och allmängiltigt svar, eftersom det krävs en bedömning

306

av det specifika bolaget för att bedöma var dess huvudsakliga verksamhet bedrivs.

Svernlöv, Internationella Joint ventures, s. 125; Dotevall, Samarbete i bolag, s. 154; Nial,

307

Internationell förmögenhetsrätt, s. 14 ff. Se även Ensig Sørensen, Internationale joint ventures – udvalgte selskabsretlige problemstillinger, TfR 2001 s. 424.

Csach, Cross-border Shareholders' Agreements and Private International Law, s. 93.

308

Det finns emellertid situationer i vilka det kan vara önskvärt att kunna välja en annan lag än bolagsstatutet. En första situation är om bolagsstatutet är en underutvecklad rättsordning. Att i så fall kunna välja en mer utvecklad rätts-ordning ökar förutsebarheten i parternas mellanhavanden. ³⁰⁹

En annan situation är om bolagsstatutet är ”fientligt” inställd till aktieägar-avtal, och till exempel inte tillerkänner avtalen någon giltighet. För att avtalet ³¹⁰ över huvud taget ska kunna gälla måste parterna i så fall välja ett annat lands lag.

På grund av att utgångspunkten i svensk rätt är avtalsfrihet, i kombination med att det kan finnas skäl att låta parterna välja ett annat lands lag, bör partsautonomi råda för de aktieägaravtal som ingriper bolagsrätten. Om parterna väljer en annan lag än bolagets bolagsstatut bör de dock vara medvetna om att det agerande som föreskrivs i aktieägaravtalet kanske inte accepteras enligt målbolagets bolags-statut, vilket sålunda de facto utgör en begränsning av parternas avtalsfrihet. ³¹¹ Vid renodlat avtalsrättsliga aktieägaravtal spelar inte målbolagets bolagsstatut samma roll som vid aktieägaravtal med bolagsrättsliga inslag. Det kan således antas att parterna i ett renodlat internationellt aktieägaravtal fritt kan avtala om tillämplig lag.

4.5.2 Den objektivt tillämpliga lagen

Enligt svensk internationell privaträtt ska ett avtal – i den mån ett lagvalsavtal saknas – regleras av rättssystemet i det land till vilket avtalet har starkast anknytning. Anknytningen fastställs utifrån den så kallade individualiserande metoden, som innebär att samtliga omständigheter som indikerar anknytning till olika länder beaktas och vägas samman. Om metoden inte visar att avtalet har starkast anknytning till ett visst land kan man ta hjälp av så kallade in dubio- eller

Svernlöv, Internationella Joint ventures, s. 126.

309

Mazzoni, The choice of UNIDROIT principles as rules of law applicable to international

310

shareholders’ agreements, s. 2.

Jfr Csach, Cross-border Shareholders' Agreements and Private International Law, s. 91 f. som

311

beskriver hur avtalsstatutet förhåller sig till bolagsstatutet vid aktieöverlåtelser.

presumtionsregler, vilket är regler uppställda i praxis eller litteraturen som för en bestämd avtalstyp pekar mot ett visst lands rättssystem. ³¹²

Att uttala sig om den individualiserade metoden är givetvis svårt, eftersom den sker in casu. Exempel på relevanta faktorer som kan vägas samman är ³¹³ parternas hemvist, var avtalet ingicks samt var prestationerna ska utföras. ³¹⁴ Vid aktieägaravtal med bolagsrättsliga inslag avgör målbolagets bolagsstatut vad avtalet med bolagsrättslig verkan kan föreskriva. På grund av den starka ³¹⁵ kopplingen mellan aktieägaravtalet och målbolagets bolagsstatut lär bolags-statutet vara en faktor som väger särskilt tungt vid bedömningen enligt den individualiserade metoden. ³¹⁶

Kopplingen är enligt mina ögon så stark att den motiverar en presumtionsregel att aktieägaravtal med bolagsrättsliga inslag ska regleras enligt lagen i det land som är målbolagets bolagsstatut. En sådan presumtionsregel fyller även ett ³¹⁷ praktiskt syfte – genom regeln minskar risken för att parterna enligt avtalsstatutet tillåts att avtalsvis förbinda sig att göra något (exempelvis rösta på ett visst sätt på bolagsstämman) som inte accepteras enligt bolagsstatutet.

Vid renodlade avtalsrättsliga aktieägaravtal utstakar målbolagets personalstatut inte nödvändigtvis gränserna för vad som med aktiebolagsrättslig verkan kan avtalas på samma sätt som vid aktieägaravtal med bolagsrättsliga inslag.

RH 2008:35; NJA 1937 s. 1; NJA 1941 s. 350; Nial, Internationell förmögenhetsrätt, s. 37 ff.;

312

Karlgren, Kortfattad lärobok i internationell privat- och processrätt, s. 96 ff.

Nial, Internationell förmögenhetsrätt, s. 40.

313

Se vidare Nial, Internationell förmögenhetsrätt, s. 38 ff.

314

Se avsnitt 4.2.3.1. Denna koppling mellan målbolagets bolagsstatut och aktieägaravtalet är även

315

något som betonats i internationell litteratur, se Mazzoni, The choice of UNIDROIT principles as rules of law applicable to international shareholders’ agreements, s. 2 och Csach, Cross-border Shareholders' Agreements and Private International Law, s. 88.

Dotevall, Samarbete i bolag, s. 156. Jfr Ramberg, Aktieägaravtal i praktiken, s. 183 f., som anser

316

att målbolagets säte väger särskilt tungt vid den individualiserade metoden. Att betona bolagsstatutet framför bolagets säte är enligt mina ögon mest ändamålsenligt, då det som konstateras nedan minskar risken för oförenliga förpliktelser enligt avtalsstatutet och bolagsstatutet.

Roos anser att samma torde gälla beträffande röstbindningsavtal, se Roos, Avtal och rösträtt: en

317

aktiebolagsrättslig studie, s. 363 f. Roos tar på s. 364 även upp att denna lösning valts i amerikansk rätt. Att bolagsstatutet ska tillämpas på aktieägaravtal som reglerar bolagsrättsliga frågor har även föreslagits i internationell litteratur, se Csach, Cross-border Shareholders' Agreements and Private International Law, s. 89 ff. och Mazzoni, The choice of UNIDROIT principles as rules of law applicable to international shareholders’ agreements, s. 4. Jfr Dotevall, Samarbete i enkla bolag, s.

156, som anser att om avtalet griper in i aktiebolagets struktur gäller en enhetsprincip som innebär att aktieägaravtalet omfattas av målbolagets lag.

Enligt svensk civilrätt är renodlat avtalsrättsliga aktieägaravtal avtal vars innehåll vare sig sammanfaller med det som stadgas i aktiebolagslagen och övriga allmänna aktiebolagsrättsliga principer. I rättsordningar som använder ³¹⁸ en liknande definition kan bolagsstatutet inte sägas ”sätta ramarna” för avtalet på samma sätt som vid aktieägaravtal med bolagsrättsliga inslag – eftersom bolagsrätten inte reglerar frågorna i avtalen stadgar den inte heller huruvida det är möjligt att med aktiebolagsrättslig verkan avtala om de aktuella frågorna. I dessa rättsordningar saknas således den starka kopplingen mellan målbolaget och de renodlat avtalsrättsliga aktieägaravtalen som finns vid aktieägaravtal med bolagsrättsliga inslag.

På grund av att målbolagets bolagsstatut inte alltid har samma framträdande roll vid renodlade avtalsrättsliga avtal är det enligt mig inte befogat att använda den presumtionsregel som ställts upp ovan. Om den ovanstående kopplingen mellan målbolagets bolagsstatut och det aktuella aktieägaravtalet saknas torde bolagsstatutet inte heller väga lika tungt som anknytningspunkt vid bedömningen enligt den individualiserade metoden. ³¹⁹

4.6 Sammanfattningsvis

Enligt svensk civilrätt utgör aktieägaravtal ofta enkla bolag. På grund av detta måste den första frågan vid fastställandet av tillämplig lag för ett aktieägaravtal enligt svensk autonom internationell privaträtt vara om avtalet kan kvalificeras som ett enkelt bolag.

Om svaret på frågan är ja måste bolagsstatutet fastställas för det enkla bolaget.

Enligt svensk internationell privaträtt ska ett enkelt bolags bolagsstatut fastställas utifrån var bolaget har sitt säte, och om bolaget inte har ett säte – vilket enkla bolag antagligen inte har – är det relevanta anknytningsmomentet istället den plats där den huvudsakliga verksamheten bedrivs. Verksamheten som bedrivs i ett enkelt bolag som även är ett aktieägaravtal lär regelmässigt anses bedrivas i

Se avsnitt 4.2.3.2.

318

Jfr Dotevall, Samarbete i bolag, s. 156.

319

samma land som målbolagets bolagsstatut. Utgångspunkten blir därmed att det enkla bolagets bolagsstatut överensstämmer med målbolagets bolagsstatut. Om det är möjligt att avtala om tillämplig lag för enkla bolag är osäkert.

Det är möjligt att aktieägaravtal som utgör enkla bolag även innehåller så kallade sidolöpare, det vill säga delar av aktieägaravtalet som inte har något att göra med det enkla bolagets ändamål. Aktieägaravtal som innehåller såväl enkla bolag som sidolöpare torde enligt svensk autonom internationell privaträtt kunna regleras av flera rättsordningar, en som reglerar det enkla bolaget och en (eller flera ) som reglerar sidolöparna. För att klyvning ska ske kan det dock antas ³²⁰ krävas att de olika rättsförhållandena har starkast anknytning till olika länder.

Bedömningen av tillämplig lag för sidolöparna sker på samma sätt som bedömningen av tillämplig lag för aktieägaravtal som inte utgör enkla bolag.

Om det aktuella aktieägaravtalet inte kan kvalificeras som ett enkelt bolag måste avtalets innehåll kvalificeras – är förpliktelserna av bolagsrättslig eller avtalsrättslig natur? Jag har ovan föreslagit att kvalifikationen av förpliktelserna inte ska ske enligt lex fori, utan enligt målbolagets bolagsstatut. Det tål att betonas att det saknas något direkt stöd för detta förslag i rättskällorna. Det står dock klart att kvalifikation enligt domstolslandets lag inte är en absolut regel.

Kvalifikation enligt huvudregeln vore dessutom ologiskt efter NJA 2011 s. 429.

Det finns således enligt min mening starka skäl för det ovanstående förslaget.

Beroende på aktieägaravtalens innehåll kan avtalen kvalificeras som renodlat avtalsrättsliga, eller avtal med bolagsrättsliga inslag. Som exempel på renodlat avtalsrättsliga aktieägaravtal enligt svensk civilrätt kan nämnas avtal som endast innehåller vissa typer av stadganden om informationsplikt samt konkurrens-klausuler. Klausuler av bolagsrättslig natur är vid kvalifikation enligt svensk ³²¹ materiell rätt exempelvis avståenden från rätten att påkalla ett inlösenförfarande enligt 22 kap. ABL. ³²²

Om det även är möjligt att klyva sidolöparna.

320

Se avsnitt 4.2.3.2.

321

Se NJA 2011 s. 429. Sådan avtalsreglering lär dock vara ovanlig i nyare aktieägaravtal, då Högsta

322

domstolen i rättsfallet fann att man inte genom avtal på förhand kan inskränka ABL:s bestämmelser om tvångsinlösen.

Om ett aktieägaravtal innehåller såväl bolagsrättsliga inslag som renodlad avtalsrättslig reglering är det troligtvis möjligt att klyva avtalet, om de två delarna har självständiga syften och starkast anknytning till olika länder.

Det lär därutöver vara möjligt att avtala om tillämplig lag för aktieägar-avtalet, oavsett om avtalet är renodlat avtalsrättsligt eller inte.

Om tillämplig lag inte har valts ska aktieägaravtalet regleras av rättssystemet i det land till vilket det har starkast anknytning. Anknytningen fastställs med hjälp av den individualiserande metoden, som innebär att samtliga omständigheter som indikerar anknytning till det ena eller det andra landet beaktas och vägs samman.

Om den individualiserande metoden inte visar att avtalet har starkast anknytning till ett visst land kan man ta hjälp av så kallade presumtionsregler.

En sådan presumtionsregel som pekar ut samma rättsordning som målbolagets bolagsstatut torde kunna ställas upp för aktieägaravtalen med bolagsrättsliga inslag, på grund av aktieägaravtalens starka koppling till bolagsstatutet.

Vid renodlade avtalsrättsliga aktieägaravtal spelar målbolagets bolagsstatut däremot inte nödvändigtvis samma roll som vid aktieägaravtal med bolags-rättsliga inslag. Det är därför enligt mig inte befogat med en liknande presumtionsregel vid renodlat avtalsrättsliga aktieägaravtal.

Den föreslagna lösningen på hur tillämplig lag ska fastställas för de aktieägaravtal som inte utgör enkla bolag bygger på antagandet att vikten av målbolagets bolagsstatut som anknytningsmoment varierar beroende på naturen hos aktieägaravtalens innehåll. Eftersom avtalstatut enligt svensk rätt ska fast-ställas in casu i enlighet med den individualiserade metoden krävs därför en kvalifikation av avtalsförpliktelserna, så att det fastställs vilken betydelse bolagsstatutet har som anknytningsmoment.

Om bolagsstatutets betydelse som anknytningsmoment däremot är samma oavsett avtalsförpliktelsernas natur krävs det inte en kvalifikation av förpliktel-serna. I så fall räcker det att konstatera att avtalen inte kan kvalificeras som enkla bolag, och därefter fastställa tillämplig lag för avtalet enligt den individualiserade metoden.


5 Avslutning

Frågan om tillämplig lag för internationella aktieägaravtal präglas som visat av stor osäkerhet. Lagvalsfrågan har vare sig prövats i förhållande till EU-rätten eller den svenska autonoma internationell privaträtten, och det finns inte heller särskilt mycket skrivet om den.

På grund av artikel 288 i FEUF och principen om EU-rättens företräde står det emellertid klart att första steget i att fastställa tillämplig lag för aktieägaravtal är att undersöka om unionsrätten är tillämplig. Det unionsrättsliga regelverk som främst kan aktualiseras är Rom I-förordningen, vilken behandlar tillämplig lag för avtalsförpliktelser.

Enligt artikel 1.2 f) i Rom I-förordningen är ”frågor som underkastas lagreglerna om bolag, föreningar och andra juridiska personer” undantagna från förordningens tillämpningsområde. Bestämmelsen innebär troligtvis att de aktie-ägaravtal som enligt svensk materiell rätt utgör enkla bolag, vilket kan antas vara vara majoriteten av dem, inte regleras av förordningen eftersom de utgör bolag ³²³ i sig själva. ³²⁴

Tillämplig lag för dessa aktieägaravtal ska istället fastställas enligt svensk autonom internationell privaträtt. Det är osäkert huruvida det är möjligt att avtala om tillämplig lag för de aktieägaravtal som utgör enkla bolag. För bolag vars ³²⁵ existens inte förutsätter registrering (såsom enkla bolag) ska lagen i den stat där bolaget har sitt faktiska säte utgöra bolagsstatut. Enkla bolag torde anses sakna säte. Det relevanta anknytningsmomentet är istället den plats där bolagets huvudsakliga verksamhet bedrivs. För aktieägaravtal är troligtvis denna plats i regel landet vars rättsordning utgör målbolagets bolagsstatut. Utgångspunkten är således att det enkla bolagets bolagsstatut överensstämmer med målbolagets bolagsstatut. ³²⁶

Avsnitt 2.2.

323

Avsnitt 3.3.

324

Avsnitt 4.4.1.

325

Avsnitt 4.4.2.

326

Om aktieägaravtalen även innehåller så kallade sidolöpare – det vill säga delar av avtalet som inte har något att göra med det enkla bolagets ändamål – tycks det som att även tillämplig lag för dessa ska fastställas i enlighet med svensk autonom internationell privaträtt. Aktieägaravtalen kan enligt unionsrätten inte klyvas i en del som regleras av Rom I-förordningen, och en del som regleras av svensk autonom rätt. ³²⁷

Det bör dock vara möjligt enligt svensk autonom rätt att klyva dessa aktieägaravtal, så att sidolöparna regleras av en rättsordning medan det enkla bolaget regleras av en annan. ³²⁸

För de aktieägaravtal som inte kan kvalificeras som enkla bolag gäller följande. Även dessa aktieägaravtal kan undantas från Rom I-förordningens tillämpningsområde i enlighet med artikel 1.2 f), om de kan sägas reglera “frågor som underkastas lagreglerna om bolag”.

Exakt vilka frågor som avses i undantaget är däremot oklart. Bestämmelsen innehåller en ej uttömmande uppräkning av frågor som ska anses vara underkastade lagreglerna om bolag. I uppsatsen föreslås två sätt för hur man kan slå fast om en fråga som inte räknas upp i artikeln ska anses vara bolagsrättslig.

Det första sättet är genom att undersöka om frågan omfattas av de unionsrättsliga bolagsdirektiven. Det andra sättet är genom att utreda om den aktuella frågan är en del av bolagsrätten i majoriteten av medlemsstaternas rättsordningar.

Ett alternativ till dessa metoder är att det inom unionsrätten införs riktlinjer likt den amerikanska internal affairs-doktrinen, som stadgar att frågor beträffande aktiebolagens inre angelägenheter är bolagsrättsliga. Alternativet har visst stöd i litteraturen, och det är även möjligt att tolka Giuliano/Lagarde-rapporten som att motsvarigheten till artikel 1.2 f) i Romkonventionen syftade till att skapa en liknande doktrin. EU-domstolen har dock inte tagit ställning till ³²⁹ om en sådan doktrin råder inom unionsrätten.

Se avsnitt 3.5.

327

Se vidare avsnitt 4.3.2.

328

Avsnitt 3.4.4.

329

Huruvida aktieägaravtal ska sägas reglera frågor som underkastas lagreglerna om bolag måste avgöras in casu, utifrån avtalens innehåll. Till exempel omfattas röstbindningsavtal antagligen av artikel 1.2 f), då frågor om bolagets interna organisation räknas upp i bestämmelsen. Aktieöverlåtelseavtal omfattas däremot inte av artikel 1.2 f). ³³⁰

Om vissa delar av ett aktieägaravtal omfattas av artikel 1.2 f) medan andra regleras av Rom I-förordningen tycks det inte vara möjligt att klyva avtalet.

Istället lär de bolagsrättsliga inslagen styra kvalifikationen, och avtalen ska troligtvis undantas från förordningens tillämpningsområde redan vid små bolags-rättsliga inslag. ³³¹

Rom I-förordningen verkar sammanfattningsvis endast bli tillämplig om ett aktieägaravtal varken utgör ett enkelt bolag eller kan sägas reglera några frågor som underkastas lagreglerna om bolag. Om förordningen är tillämplig är utgångspunkten enligt artikel 3 att partsautonomi råder. Om parterna inte valt tillämplig lag ska lagen fastställas i enlighet med artikel 4. ³³²

Om ett aktieägaravtal anses reglera frågor som underkastas lagreglerna om bolag – och avtalet inte kan kvalificeras som ett enkelt bolag enligt svensk rätt – torde det enligt svensk autonom rätt krävas att avtalet kvalificeras utifrån huruvida avtalsförpliktelserna är av bolagsrättslig eller avtalsrättslig natur.

Anledningen till kvalifikationen är att det antagligen föreligger starkare skäl att låta avtalen med bolagsrättsliga inslag regleras av samma rättsordning som målbolaget än att låta de renodlat avtalsrättsliga avtalen regleras av bolags-statutet. ³³³

Kvalifikationen av avtalsförpliktelserna bör ske enligt målbolagets bolags-statut, eftersom kvalifikation enligt lex fori vore ologiskt efter NJA 2011 s. 429.

Avsnitt 3.4.4.

330

Avsnitt 3.5.

331

Avsnitt 3.6.

332

Se avsnitt 4.2.3.1 samt avsnitt 4.5.2. Om bolagsstatutets betydelse som anknytningsmoment å

333

andra sidan är samma oavsett avtalsförpliktelsernas natur krävs ingen kvalifikation av för-pliktelserna. I så fall räcker det att konstatera att avtalen inte utgör enkla bolag, och därpå fastställa avtalsstatut utifrån den individualiserade metoden, se avsnitt 4.6.

Om bolagsstatutet är svensk rätt ska till exempel avtal innefattande avståenden från rätten att påkalla ett inlösenförfarande enligt 22 kap. ABL kvalificeras som avtal med bolagsrättsliga inslag. Avtal som exempelvis enbart innehåller stadganden om informationsplikt lär däremot kvalificeras som renodlat avtals-rättsliga aktieägaravtal. ³³⁴

Utrymmet för att tillämpa svensk autonom internationell privaträtt på de renodlat avtalsrättsliga aktieägaravtalen beror på i vilken mån det unionsrättsliga begreppet “frågor som underkastas lagreglerna om bolag” överlappar med det aktuella bolagsstatutets bolagsrättsbegrepp. Om det aktuella aktieägaravtalet reglerar frågor som enligt unionsrätten inte omfattas av artikel 1.2 f) ska Rom I-förordningen tillämpas. Konceptet “renodlat avtalsrättsliga aktieägaravtal” i svensk autonom rätt aktualiseras således först om avtalet enligt unionsrätten reglerar “frågor som underkastas lagreglerna om bolag”, men avtalet inte innehåller någon bolagsrättslig reglering enligt målbolagets bolagsstatut. ³³⁵

Det är troligtvis möjligt enligt svensk autonom internationell privaträtt att avtala om tillämplig lag för de aktieägaravtal som inte utgör enkla bolag, oavsett om avtalen är renodlat avtalsrättsliga eller ej. Om parterna inte avtalat om tillämplig lag ska ett aktieägaravtal regleras av rättssystemet i det land till vilket avtalet har starkast anknytning. Starkast anknytning fastställs med hjälp av den individualiserande metoden, vilken innebär att samtliga omständigheter som indikerar anknytning till olika länder beaktas och vägs samman. Om den individualiserande metoden inte visar vilket land avtalet har starkast anknytning till kan man ta hjälp av så kallade presumtionsregler. ³³⁶

En presumtionsregel som pekar ut den rättsordning som utgör målbolagets bolagsstatut torde gälla för de aktieägaravtal som innehåller bolagsrättsliga inslag, på grund av kopplingen mellan avtalen och bolagsstatutet. Vid renodlat avtalsrättsliga aktieägaravtal spelar målbolagets bolagsstatut emellertid inte nödvändigtvis samma roll som vid aktieägaravtal med bolagsrättsliga inslag. Det

Avsnitt 4.2.3.

334

Jfr avsnitt 3.4.4 och avsnitt 4.2.3.

335

Avsnitt 4.5.

336

är därför enligt min mening inte befogat med en liknande presumtionsregel vid dessa aktieägaravtal. ³³⁷

Om ett aktieägaravtal innehåller såväl bolagsrättsliga inslag som renodlad

Om ett aktieägaravtal innehåller såväl bolagsrättsliga inslag som renodlad

In document Tillämplig lag för internationella aktieägaravtal (Page 75-86)