3 Kan Rom I-förordningen tillämpas på aktieägaravtal?
3.1 Förutsättningar för att förordningen ska tillämpas
Artikel 1.1 ställer upp tre rekvisit för att Rom I-förordningen ska vara tillämplig:
det ska vara fråga om en avtalsförpliktelse, avtalsförpliktelsen måste vara på privaträttens område, och det måste föreligga en lagkonflikt. Frågan hur aktieägaravtal förhåller sig till rekvisiten behandlas nedan.
Det finns därutöver vissa begränsningar av Rom I-förordningens tillämpnings-område. Förordningen är endast tillämplig på avtal som ingåtts efter den 17 december 2009. Enligt artiklarna 23 och 25 ska förordningen dessutom inte 105 inverka på tillämpningen av andra gemenskapsrättsliga lagvalsregler eller kolliderande internationella konventioner som ingåtts mellan medlemsstater och tredje land. Dessa artiklar medför inga hinder för att tillämpa Rom I-106 förordningen på aktieägaravtal. 107
3.1.1 Avtalsförpliktelse
Begreppet avtalsförpliktelse definieras inte i förordningen, men på grund av dess betydelse i europeisk internationell privaträtt ska begreppet ges en självständig EU-autonom innebörd. I Brysselinstrumenten har avtal definierats som 108 förpliktelser som en part frivilligt åtagit sig gentemot en annan. Enligt 109
Se artikel 28 Rom I-förordningen, jfr artikel 29 andra stycket i samma förordning. Avtal som
105
ingåtts före detta datum regleras av Rom I-förordningens föregångare Romkonventionen.
Se även artikel 24, som reglerar förhållandet till Romkonventionen. Utgångspunkten är att
106
förordningen ersätter konventionen.
Det finns såvitt känt ingen konvention som reglerar tillämplig lag för vare sig aktieägaravtal eller
107
bolagsrättsliga frågor. Sverige har i vart fall inte anslutit till någon bolagsrättslig lagvalskonvention, se Nacka tingsrätts mellandom 2016-04-11 i mål T 3485-15. Det finns i gemenskapsrätten ett antal lagvalsregler i bolagsrättsliga direktiv, se till exempel artikel 4.2 e) i Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/25/EG av den 21 april 2004 om uppköpserbjudanden samt artiklarna 121.1 a) och 127.3 i Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2017/1132 av den 14 juni 2017 om vissa aspekter av bolagsrätt. Ingen av dessa bestämmelser berör dock aktieägaravtal.
Lüttringhaus, Article 1: Material scope, s. 28 f.; Weller, Article 1 Rome I, s. 53.
108
C-26/91, Handte, ECLI:EU:C:1992:268, p. 15; C-51/97, Réunion européenne, ECLI:EU:C:
109
1998:509, p. 17; C-334/00, Tacconi, ECLI:EU:C:2002:499, p. 23; C-265/02, Frahui, ECLI:EU:C:
2004:77, p. 24; C-27/02, Engler, ECLI:EU:C:2005:33, p. 50–56; C-375/13, Kolassa, ECLI:EU:C:
2015:37, p. 39.
ingresspunkt 7 i Rom I-förordningen bör förordningens materiella tillämpnings-område och bestämmelser överensstämma med Brysselinstrumenten. Om 110 bestämmelserna i Bryssel- och Rominstrumenten har olika syften kan det dock motivera olika tolkningar av samma begrepp. 111
De grundläggande avtalskriterier som ställts upp beträffande Bryssel-instrumenten är antagligen överförbara på Rom I-förordningen, då kriterierna inte är skräddarsydda för att passa jurisdiktionsfrågor utan snarare speglar grund-läggande likheter mellan medlemsstaternas privaträtt. Ytterligare stöd för att 112 begreppet ska förstås på samma sätt i Rom I-förordningen är att kommissionen i sitt förslag till förordningen motiverade undantaget i artikel 1.2 i) med att punkten följer EU-domstolens tolkning av avtalsbegreppet i Bryssel I-förordningen. Avsikten verkar alltså varit att avtalsbegreppet ska ges samma 113 innebörd i Rom I-förordningen som i Bryssel I-förordningen. Slutligen tycks även EU-domstolen anse att kontinuitet råder mellan Rom- och Bryssel-instrumentens avtalsbegrepp då den använt sig av Romkonventionen för att tolka avtalsbegreppet i Brysselkonventionen. 114
Att aktieägaravtal innehåller avtalsförpliktelser kan antas stå klart, jag har svårt att se en situation där de ovanstående kriterierna inte uppfylls.
I två avgöranden från 1980-talet har EU-domstolen klargjort hur avtals-begreppet i Brysselkonventionen förhåller sig till associationsrätten. I Peters 115 konstaterade EU-domstolen att inträdet i en förening mellan förenings-medlemmar skapar nära förbindelser av samma karaktär som de som uppstår
Ingresspunkten nämner uttryckligen Bryssel I-förordningen, som har ersatt Brysselkonventionen.
110
Bryssel I-förordningen har sedermera ersatts av Bryssel I a-förordningen, men enligt ingresspunkt 34 i Bryssel I a-förordningen bör kontinuitet råda mellan de tre Brysselinstrumenten.
Jfr C-45/13, Kainz mot Pantherwerke, ECLI:EU:C:2014:7, p. 20.
111
Lüttringhaus, Article 1: Material scope, s. 31.
112
Förslag till Europarlamentets och rådets förordning om tillämplig lag för avtalsförpliktelser (Rom
113
I), KOM(2005) 650 slutlig s. 5. Se även Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om tillämplig lag för avtalsförpliktelser (Rom I) KOM(2005) 650 slutlig – 2005/0261 (COD), EUT C 318, 23.12.2006, s.
57 p. 3.1.1, som hävdar att ”[l]agstiftaren kan […] använda den gängse terminologin i förordningen om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (artikel 1) […] eftersom denna är klart definierad.”
C-9/87, Arcado, ECLI:EU:C:1988:127, p. 15.
114
C-34/82, Peters, ECLI:EU:C:1983:87.
115
mellan avtalsparter, och att det därmed är befogat att betrakta förpliktelser som har sin grund i medlemskapet som avtalsförpliktelser. 116
I Powell Duffryn konstaterade domstolen att även förhållandet mellan 117 aktieägarna i ett bolag kan jämföras med det förhållande som råder mellan avtalsparter. EU-domstolen slog dessutom fast att bolagsordningen i ett aktiebolag är att betrakta som ett avtal som reglerar såväl förhållandena mellan aktieägarna som förhållandet mellan aktieägarna och bolaget. 118
EU-domstolen tycks således inte se associationsrätten och avtalsrätten som en dikotomi, ett associationsrättsligt förhållande kan samtidigt vara avtalsrättsligt.
En skillnad mellan Bryssel- och Rominstrumenten är emellertid att de förstnämnda regelverken kan tillämpas på bolagsrättsliga frågor, de innehåller inte något undantag likt artikel 1.2 f) i Rom I-förordningen. Det kan hävdas att det inte finns något värde i att låta Rom I-förordningens avtalsbegrepp omfatta bolagsrättsliga frågor, eftersom dessa frågor ändå undantas från förordningens tillämpningsområde genom artikel 1.2 f). Å andra sidan bibehålls kontinuiteten mellan Bryssel- och Rominstrumenten genom att associationsrättsliga frågor ses som avtalsrättsliga även i Rom I-förordningen. Förslaget innebär att associations-rättsliga frågor i Rom I-förordningen ses som en typ av avtalsassociations-rättsliga frågor som undantas genom artikel 1.2 f).
Om avtalsrätten och associationsrätten skulle ses som två åtskilda rätts-områden i Rom I-förordningen skulle undantaget i artikel 1.2 f) dessutom inte behövas, då associationsrättsliga frågor i så fall skulle ha undantagits genom stadgandet att förordningen ska tillämpas på avtalsförpliktelser. Det torde 119 därmed vara möjligt att behandla associationsrättsliga frågor som avtalsrättsliga, även i Rom I-förordningen. 120
C-34/82, Peters, ECLI:EU:C:1983:87, p. 13.
116
C-214/89, Powell Duffryn, ECLI:EU:C:1992:115.
117
C-214/89, Powell Duffryn, ECLI:EU:C:1992:115, p. 16.
118
Borg-Barthet, The Governing Law of Companies in EU Law, s. 20.
119
Jfr Borg-Barthet, The Governing Law of Companies in EU Law, s. 20 f. – ”the Giuliano-Lagarde
120
report does not state that corporate law should not be governed by a contracts convention because corporate law is implicitly not contractual. Rather, the drafting group ’thought it inadvisable […] to include companies, firms and legal persons within the scope of the Convention […]’.”
3.1.2 Tvist på privaträttens område
Det andra kravet för att Rom I-förordningen ska vara tillämplig – att det ska vara en tvist på privaträttens område – återfinns i Rom II-, Bryssel I- och Bryssel I a-förordningarna, samt Brysselkonventionen. Privaträttens område är ett 121 autonomt begrepp, som kan antas ha samma innebörd i de olika förordning-arna. Rekvisitet innebär att förordningarna inte täcker frågor relaterade till 122 utövandet av offentlig makt. Kravet på en privaträttslig tvist innebär emellertid 123 inte att ett aktieägaravtal undantas från förordningens tillämpningsområde bara för att en part i avtalet är exempelvis en offentlig myndighet, om myndigheten inträtt i ett privaträttsligt rättsförhållande utan att ha utövat sina offentliga maktbefogenheter kan tvisten ses som privaträttslig. 124
3.1.3 Lagkonflikt
Det tredje kravet för att Rom I-förordningen ska vara tillämplig är att det föreligger en lagkonflikt. En sådan konflikt förekommer om situationen innehåller ett eller flera internationella moment som medför att flera rättssystem kan göra anspråk på att tillämpas. Beträffande aktieägaravtal kan detta internationella moment exempelvis bestå av att parterna i avtalet kommer från olika länder eller att en förpliktelse ska utföras utomlands. 125
Konflikten måste inte vara mellan två medlemsstaters rättssystem, förord-ningen är universellt tillämplig och är tillämplig även om tredje lands lag pekas ut. Förordningen kan således bli tillämplig om exempelvis endast svensk och 126 kanadensisk rätt kan göra anspråk på att tillämpas.
Se artikel 1 Rom II-förordningen, Bryssel I-förordningen, Bryssel I a-förordningen och
121
Brysselkonventionen.
Lüttringhaus, Article 1: Material scope, s. 37 f.
122
C-172/91, Sonntag, ECLI:EU:C:1993:144, p. 20. Den andra meningen i artikel 1.1 i Rom
I-123
förordningen ger exempel på ett antal frågor som inte ska anses tillhöra privaträttens område:
skattefrågor, tullfrågor och förvaltningsrättsliga frågor.
C-645/11, Sapir m.fl., ECLI:EU:C:2013:228, p. 33.
124
Csach, Cross-border Shareholders' Agreements and Private International Law, s. 84 och s. 92.
125
Se artikel 2 i Rom I-förordningen, Weller, Article 1 Rome I, s. 57 samt Ragno, Article 2:
126
Universal application, s. 71.