Alexandra Lundgren

Genom att göra en kvalitativ textanalys i form av en narrativanalys på tio utvalda artiklar om hiphopbanden Labyrint och Kartellen har vi kommit fram till hur dessa två svenska

hiphopband representeras i svenska medier.

Vår empiri består av fem artiklar om vardera band, som alla skrivits i samband med inställda konserter. För att kunna utföra olika tolkningar på varje artikel har vi använt oss av

narrativanalys som verktyg, men med olika teoretiska perspektiv som ingångar till hur vi tolkat texterna – moralpanik, makt och representation. Vi har även tagit stöd av tidigare forskning för att bedöma om våra tolkningar är rimliga, men även för att visa vilken

bakgrundsfakta vi utgår från. När vi analyserar vårt material har vi utgått från en analysmodell med bestämda frågor för att kunna göra en så rättvis bedömning som möjligt.

Syftet med studien har varit att med hjälp av dessa verktyg försöka förstå hur

nyhetstidningarnas porträttering av dessa två hiphopband kan tolkas olika beroende på vem som får komma till tals och vilka ordval som gjorts. I denna slutdiskussion har jag valt att fokusera på de viktigaste resultaten som vi kommit fram till i vår studie.

Genom att dra nytta av tidigare forskning har vi kunnat utveckla och försöka få fram svar på hur narrativet används för att få läsarens tankar dit skribenten vill. Eftersom vi har tolkat materialet utifrån våra egna erfarenheter är det svårt att veta om någon annan får fram samma resultat som oss vid en liknande analys. Men eftersom vi har försökt ge stöd i tidigare

forskning åt våra argument har vi ändå en bra grund att stå på. Den här studien tar sin

utgångspunkt i hermeneutiken, där det inte finns någon absolut sanning, utan målet snarare är att tolka berättandet. Och precis som inom det postmodernistiska perspektivet utgår vi från att det finns mer än en sanning.

Efter att ha studerat varje utvald artikel närmare har vi kommit fram till att det finns vissa mönster för hur de båda banden representeras.

Journalisterna som skriver artiklarna om de händelser som vi berör har stor makt att framställa dessa händelser och aktörer på sitt eget vis. Genom att styra narrativet kan de ge sina artiklar större nyhetsvärde. Journalisterna kan med narrativet förstärka eller försvaga bilden av hur farliga hiphopbanden är.

Skribenten använder ordval som verktyg i narrativet för att mottagaren ska tolka texten så som skribenten önskar. Om narrativet lyckas forma den önskade tolkningen blir det en fixerad tolkning (Hall, 2013). I flera av artiklarna används intrycksfulla ord för att få fram denna fixerade tolkning. Exempel på ord som beskriver Labyrint eller som de själva har använt i sina uttalanden i de utvalda artiklarna är ”blåsväder”, ”knarkskandal”, ”inavlade

horungepoliser” och ”stökigt”. Alla dessa ord kan klassificeras som negativa och får bandet

att framstå i dålig dager. I Kartellens fall har skribenterna också använt intrycksfulla ord och uttryck i sin beskrivning av banden, exempelvis ”våldsam”, ”kriminell”, ”tortera”,

”glorifierar våld” och ”portas”. Även dessa ord och uttryck kan klassificeras som negativa och får bandet att framstå i dålig dager. Skillnaden mellan dessa band är att det i Kartellens fall även används en positiv beskrivning I ett av uttalandena om banden: ”ett av de

populäraste hiphopbanden i Sverige” (K2, 2014). Men överlag blir representationen av de

båda banden negativa i majoriteten av artiklarna.

Till skillnad från musikgrupperna i Metcalfs samt Söderman och Folkestads studier har Labyrint och Kartellen inte tagit avstånd från sitt kriminella förflutna. Det kan vara en av anledningarna till att de porträtteras negativt i vår empiri. Efter att ha studerat narrativen i artiklarna är detta resultaten av vår tolkning, vare sig det är de föredragna tolkningarna som skribenterna eftersträvat.

Att använda sig av värdeladdade och intrycksfulla ord är ett sätt att generera högre

nyhetsvärde. De värdeladdade orden spetsar ofta till händelseförlopp för att göra dem mer intressanta, vilket ökar artikelns nyhetsvärde. Många av dessa intrycksfulla ord får till följd att läsarna uppfattar hiphopgrupperna som farligare än vad de kanske är. Ett exempel är när artikelförfattarna exemplifierar gruppmedlemmarnas åsikter genom att välja deras värsta och mest tillspetsade uttalanden. För en läsare är det lätt att uppfatta dessa extrema uttalanden som rättvisande och genomsnittliga för gruppernas åsikter, vilket inte alltid är fallet. Dramatiken blir större än vad den egentligen är.

Ett annat verktyg som journalisterna använder i sina artiklar när de försöker framställa narrativet är att bestämma vem som får komma till tals, det vill säga vem som får

tolkningsföreträde. Det är medierna som beskriver situationen och ger de fakta som läsarna använder för att bilda sig en uppfattning om vad som har hänt. Det är alltså artikelförfattaren som bestämmer om polisen eller hiphopbandet ska få komma till tals. Ett exempel är att Sveriges radio enbart direktciterar polisen men inte låter Labyrint komma till tals mer än i form av indirekt referat. Att det är medierna som till stor del har kontroll över den här maktbalansen blir också tydligt när det i några fall framgår att polisen eller kommunen inte har egen erfarenhet av hiphopgrupperna eller deras texter, utan agerar på hörsägen. I de fallen hade det varit lätt att avfärda dåligt underbyggda antaganden, men artikelförfattarna väljer att inte göra det. I stället låter de polis och kommunpolitiker framträda som experter som vet bäst, bara för att de är just poliser och kommunpolitiker. Det är artikelförfattarens val att inte ifrågasätta.

Dock har vår undersökning även visat på en alternativ tolkning där skribenten använder narrativet för att framställa myndigheternas svar på skribentens frågor som okunniga och dumma. Ett exempel på det kommer från Nyheter24:s artikel där de frågor som journalisten ställer till polisen med stor sannolikhet får polisen att inleda en undersökning av hur

samhällsfarlig Labyrints musik egentligen är. Det är tveksamt om polisen hade inlett en sådan undersökning om tidningen inte hade intresserat sig för ämnet och därmed ställt frågan. Förmodligen framstår polisen som okunnig i många läsares ögon eftersom polisen inte har uppmärksammat problemet tidigare.

Vår studie visar också att mediernas makt är stor, även om vi inte fördjupar oss i det. När Dalarnas tidningar hotar att avsluta ett sponsoravtal om inte musikfestivalen Peace and Love avbokar Kartellen, blir det tydligt att de själva spelar en framträdande roll som inte bara har makt över narrativet utan även makt över det faktiska skeendet. Medierna påverkar till viss del händelseutvecklingen genom att hota med att dra sig ur sponsoravtalet.

Vad som också har blivit tydligt är att själva nyhetsvärdet i artiklarna egentligen inte ligger i att konserter blivit inställda. Nyhetsvärdet består i stället till stor del av den maktkamp som utspelas mellan olika aktörer. Att polisen stoppar en konsert har uppenbarligen större

in på grund av dåligt väder. Maktkampen mellan maktutövare och hiphopbanden tycks vara det centrala i mediebevakningen.

Som vi tidigare nämnt försöker vi inte ta reda på om ungdomar faktiskt blir kriminella eller drogberoende genom att lyssna på hiphop. Det är också tydligt att inte heller de som skrivit våra utvalda artiklar försöker ta reda på ett sådant orsakssamband. En av anledningarna till varför medierna inte gräver djupare och belyser problemen i grunden kan vara som Jankowski påstår, att journalisterna varken har tid eller plats för att fördjupa sig. Istället glider de med på en redan rullande våg, som ofta består av moralpanik. Precis som politikerna och de andra instigatorerna behandlar skribenterna symptomen snarare än den grundläggande orsaken. Oviljan att gräva djupare i detta kan även bero på att skribenterna anser att moralpanik har större nyhetsvärde. Det kan också bero på att de inte ser moralpaniken utan tar myndigheterna på deras ord.

Bara i en enda tidningsartikel framgår att det är olämpligt att ett av banden spelar för barn och ungdomar. Däremot förekommer aldrig, mer än i ett enstaka fall, att fans eller publik får yttra sig för att ge sin syn på saken. Artikelförfattarna reder aldrig ut om det faktiskt är farlig musik. I stället får poliser och kommunpolitiker påstå att de vet eller har hört saker, utan att komma med bevis för att det stämmer. Detta kan bero på att skribenterna helt enkelt inte tyckt att just den frågan borde vara i fokus, utan att det är viktigare att skriva hur myndigheterna agerar snarare än varför de agerar som de gör.

I en fortsatt studie hade det kunnat läggas mer fokus på fansen och den övriga publiken för att konstatera om det finns vilja eller behov av skydd mot påverkan från potentiellt ”farlig” musik, eller om det bara är en skickligt iscensatt mediemaktkamp mellan offentliga aktörer. Det hade kunnat göras med hjälp av intervjuer och fördjupad textanalys. Det hade också varit intressant att studera om publiken blivit negativt påverkad av Labyrints och Kartellens musik, men det hade blivit en helt annan studie och hade antagligen lätt glidit utanför MKV-fältet.

En annan idé till fortsatt forskning är att studera responsen på artiklarna. Detta hade kunnat göras med hjälp av kommentarer som skrivits efter att artiklarna blivit publicerade online. Idag har de flesta nättidningar kommentarsfält efter varje artikel. Denna studie hade varit ett sätt att inkludera hiphopbandens publik och allmänheten.

Det hade även varit intressant att göra en kvantitativ studie för att se om Kartellens och Labyrints popularitet minskat eller ökat efter varje publicerad artikel. Särskilt om de

teoretiska ramverken även då varit moralpanik, makt och representation. I det sammanhanget bör vikt läggas vid att inställda spelningar tycks generera artiklar, medan genomförda

spelningar inte gör det. När medierna rapporterar om inställda spelningar är det alltså undantag snarare än normaltillstånd.