Att spela eller inte spela
Nyhetstidningarnas porträttering av två hiphopband
To play or not to play
Newspapers’ portrayal of two hiphop bands
Alexandra Lundgren & Nicole Gustavsson
Medie- och kommunikationsvetenskap: Aktivism, strategi och entreprenörskap Kandidatnivå
15 högskolepoäng Termin 6, våren 2016 Handledare: Per Möller
Sammanfattning (svenska)
I fokus för denna studie står två svenska hiphopband – Labyrint och Kartellen, och hur de gestaltats i tio olika artiklar, i samband med avbokade konserter. Syftet med den här studien är att med hjälp av textanalys försöka förstå hur nyhetstidningars porträttering av musiker kan tolkas olika beroende på ordval och vem som får komma till tals. För att besvara syftet har vi utgått från två frågeställningar: Hur framställs grupperna genom det narrativa berättandet, och hur kan det narrativa berättandet tolkas? I vår tolkning har vi utgått från hermeneutiska och den postmodernistiska synen – att det finns mer än en sanning.
För att lyfta analysen till en makronivå använder vi begreppen representation, moralpanik och makt. Detta för att förstå, förklara och bedöma materialet som framkommer i vår studie. I analysen framträder mönster i artiklarna om båda banden. I samtliga artiklar om både grupperna blir de omnämnda, men direktciteras enbart i strax under en tredjedel. Däremot direktciteras andra aktörer i varje artikel. Vi kan även se att skribenten lagt upp artiklarna likt ett drama, där nyhetsvärdet till stor del ligger i den maktkamp som utspelas mellan de olika aktörerna. Journalisten spelar en viktig del av denna maktkamp. Genom narrativet kan journalisten inte bara gynna eller missgynna aktörerna, utan även påverka läsaren i önskad riktning.
Sökord:
Komparativ, narrativ, Labyrint, Kartellen, hiphop, makt, moralpanik, medier, representation, textanalys.
Abstract (English)
The focus of this essay is on two Swedish hiphop bands – Labyrint and Kartellen, and how they are represented in ten different articles in connection to cancelled concerts. The purpose of this study is to, by the use of text analysis; understand how newspapers’ portrayal of musicians can lead to different interpretations depending on the choice of words and who gets to be heard. We have used two main questions in order to find out the results of our study: How are the bands portrayed through the narrative storytelling? and how can the narrative storytelling be interpreted? We have used the hermeneutic paradigm and the postmodern perspective as a frame for our study – that there is more than one truth.
We are using three different concepts to lift this analysis to a macro level; representation, moral panics and power. The reasons why we are using them, is to understand, explain and form an opinion of the material that emerges from our study. There are patterns shown in our analysis regarding the two bands. The bands are mentioned in all the articles, but they are only directly quoted in just under a third of the articles. Meanwhile, other participants get directly quoted in every article. We can even see that the writer has constructed the articles like a drama, where the news value in big part is being played between the different
participants. The reporter plays a big part of this power struggle. Through the narrative the journalist do not only have the power to benefit or disfavour the participants, but also affect the reader by steering him or her in a wanted direction.
Word search:
Narrative, Labyrint, Kartellen, hiphop, power, moral panic, media, representation, text analysis.
Innehållsförteckning
1. Inledning 6
2. Kontext 8
2.1. Kartellen 8
2.2. Labyrint 9
3. Syfte och frågeställningar 11
3.1. Avgränsningar 11
4. Forskningsöversikt 12
4.1. Söderman & Folkestad 13
4.2. Bredström & Dahlstedt 14
4.3. Wright 15 4.4. Metcalf 16 5. Metodologiska val 19 5.1. Vetenskapsteoretisk utgångspunkt 19 5.2. Textanalys 20 5.3. Urval 21 5.4. Analysmodell 22
5.5. Reflektion, kritik och studiens validitet 23
5.6. Etik 24 5.7 Material 24 6. Teoretiska perspektiv 27 6.1. Representation 27 6.2. Moralpanik 28 6.3. Makt 29
7. Analys och resultat 31
7.1. Labyrint i Sveriges radios artikel (L1) 31 7.2. Labyrint i Aftonbladets första artikel (L2) 34 7.3. Labyrint i Aftonbladets andra artikel (L3) 36 7.4. Labyrint i Nyheter24:s artikel (L4) 38 7.5. Labyrint i Nerikes allehandas artikel (L5) 41 7.6. Kartellen i Dalarnas tidningars artikel (K1) 43 7.7. Kartellen i Aftonbladets första artikel (K2) 45 7.8. Kartellen i Aftonbladets andra artikel (K3) 47 7.9. Kartellen i Aftonbladets tredje artikel (K4) 49 7.10. Kartellen i Aftonbladets fjärde artikel (K5) 50 7.11. Problematisering och olika tolkningssätt 52
8. Reflektion och resultat 56
8.1. Alexandra Lundgren 56
9. Referenser 63 9.1. Vetenskapliga artiklar 63 9.2. Böcker 63 9.3. Internetkällor 64 9.4. Analysmaterial 65 10. Bilagor 67
10.1. Labyrint i Sveriges radios artikel (L1) 67 10.2. Labyrint i Aftonbladets första artikel (L2) 69 10.3. Labyrint i Aftonbladets andra artikel (L3) 71 10.4. Labyrint i Nyheter24:s artikel (L4) 73 10.5. Labyrint i Nerikes allehandas artikel (L5) 76 10.6. Kartellen i Dalarnas tidningars artikel (K1) 79 10.7. Kartellen i Aftonbladets första artikel (K2) 81 10.8. Kartellen i Aftonbladets andra artikel (K3) 83 10.9. Kartellen i Aftonbladets tredje artikel (K4) 85 10.10. Kartellen i Aftonbladets fjärde artikel (K5) 87
1. Inledning
När tragedier inträffar är det naturligt att leta förklaringar till hur det hemska kan ske. Man kan leta förklaringar på olika håll, men kultur och musik har visat sig vara en plats att leta på. Inte minst när det handlar om tragedier där ungdomar är involverade. Hur blir barn
våldsamma och hur kan en del ungdomar bli kriminella? Om man söker svar på den frågan har det visat sig att musiken ofta ligger nära till hands som förklaringsmodell till det ofattbara.
På 1930-talet ansågs jazzen vara skadlig då den var lössläppt och spelades på nattklubbar av svarta musiker (Fornäs, 2004). Under 1940-talet handlade debatten om dansbanorna som bidrog till att ungdomar drack mer alkohol, bråkade och slogs. På 1950-talet var det raggarna som ansågs vara en samhällsfara med sina vilda bilfärder. På 1960-talet var det framförallt The Beatles som upprörde, då pojkar lät håret växa och därmed såg ut som flickor. Sedan kom Elvis med sitt bakåtkammade hår och sina rullande höfter och fick föräldrar att gå i taket.
Under 1970-talet förflyttades oron till punken. Den ansågs förstöra världen med sina tuppkammar, piercings och samhällskritiska texter. Hårdrocken stod näst på tur att skapa debatt under 1980-talet. Själva rockmusiken ansågs inspirera ungdomar till våldsdåd, men värst av allt var kanske ändå hårdrocksbandens aggressiva scenframträdanden. Under 1990-talet var det hiphopen som skapade debatt och oro, då dess texter ansågs inspirera till våld, kriminalitet och droger (Gustafsson & Arnberg, 2013).
Gemensamt för alla dessa debatter är att oron riktas mot nya avgränsade grupper och fenomen. Det är en rädsla för det nya och för att förlora greppet om den unga generationen. När debatten pågår är det blodigt allvar, men när vi ser tillbaka skrattar vi kanske mest åt den panik och oro som rådde. För hur lössläppt var egentligen jazzsångerskan Ella Fitzgerald om vi jämför med dagens popstjärnor, till exempel Beyoncé?
Det är tragiskt när unga blir kriminella, narkomaner eller våldsamma. Men det är förmodligen inte musiken som är orsaken till deras handlingar. Musiken är kanske snarare ett uttryck för ungdomarnas känslor och tankar.
Syftet med den här uppsatsen är hur som helst inte att reda ut om musik kan göra ungdomar kriminella eller våldsamma. I stället har vi valt att studera hur nyhetsmedier porträtterar två hiphopband. För att göra det har vi valt att fokusera på två svenska grupper – Labyrint och Kartellen.
2. Kontext
”All publicitet är bra publicitet” är ett vedertaget uttryck som ofta stämmer. När musiker uppmärksammas i medier resulterar det ofta i fler sålda skivor och konsertbiljetter. Men det finns undantag. Här följer en beskrivning av två svenska hiphopgrupper. Båda har hamnat på löpsedlar och mittuppslag i nyhetstidningar i samband med negativa händelser.
2.1. Kartellen
Hiphopgruppen Kartellen bildades 2008 av Leo "Kinesen" Gonzalez och Janne "Babyface" Raninen. De två möttes i fängelse, när båda satt inne för medhjälp till mord. I dag består hiphopgruppen av Kinesen, Sebbe Staxx, Maskinisten, Kaka, Magikern och Kartellens soldater, många med kriminell bakgrund.
År 2011 kom debutalbumet Reflektion, som endast släpptes i tusen exemplar. Bandet själva säger att deras texter bland annat handlar om det kriminella livets baksida, droger,
fängelsestraff, misstro mot samhället samt känslan av att vara diskriminerad. På videotjänsten Youtube har Kartellens videor haft sammanlagt cirka 15 miljoner visningar (Kartellen, 2016).
Redan sedan start har Kartellen varit omdebatterad och gruppen har anklagats för att glorifiera det kriminella livet i sina texter. Gruppen har bland annat varit föremål för radioreportage, där de anklagats för att dra in ungdomar i kriminalitet (Sveriges Radio, 2016a). De har även förekommit i SVT:s granskande samhällsprogram Uppdrag granskning efter att de i en av sina musikvideor låtit den vänsterextrema gruppen Revolutionära fronten medverka och använt autentiska bilder på skadegörelse och misshandel (SVT, 2014). Därtill har det skrivits mängder om bandet, både positivt och negativt, i diverse tidningar och bloggar.
Sommaren 2014 blev Kartellen bokad för en spelning på musikfestivalen Peace and love i Borlänge. Efter Uppdrag gransknings reportage om Kartellen valde dagstidningen Dalarnas
tidningar att avbryta sitt samarbete med festivalen. Dagstidningen ansåg att deras värderingar
om demokrati och lika värde rimmade illa med vad Kartellen stod för (DT, 2014). Effekten blev att musikfestivalen avbokade spelningen för att rädda sponsoravtalet med tidningen.
Senare samma sommar avbokades Kartellen från sin spelning på festivalen Keep it Loud i Linköping. Kommunen drog in finansieringen till bandets spelning då kommunen ansåg att bandet glorifierade våld (Aftonbladet, 2014). Även den händelsen resulterade i
uppmärksamhet i olika nyhetsmedier.
2.2. Labyrint
Den andra hiphopgruppen i den här studien, Labyrint, består av Aleksi "Aki" Swallow, Jacques "Jacco" Mattar, Dejan "Dajanko" Milacic och Simon "Sai" Wimmer. År 2008 släppte de låten Vår betong, som idag har spelats på Youtube nästan två miljoner gånger. År 2011 kom debutplattan Labababa.
Bandets texter handlar bland annat om livet i förorten, kriminalitet, droger och polisens tillslag. Gruppen fick snabbt en stor fanskara tack vare internet, men det var först efter att flera tidningar skrivit om bandets inställda spelningar 2011 som de blev kända för
allmänheten (UNT, 2011a).
Våren 2011 skulle Labyrint spela på en fritidsgård i Växjö. Men spelningen ställdes in efter att polisen avrått från att genomföra den. Därefter följde en rad inställda spelningar i andra kommuner, även de på inrådan av poliser, men även av kommunalråd. Anledningen var att gruppen ansågs vara drogliberal och förhärliga droger i sina texter (SR, 2011). Händelserna kom att kallas "vårens stora hiphopdebatt" och uppmärksammades stort i olika dagstidningar och debattprogram (UNT, 2011b).
År 2013 befann sig Labyrint på Grammisgalan. På sitt konto på den sociala
bilddelningstjänsten Instagram lade de upp bilder på hur de rökte cannabis under galan. Det uppmärksammades stort i flera medier och blev ämne för debattprogram på tv. Gruppen själv menade att de bedrev normaliseringskampanj för att få slut på trakasserierna kring
cannabisrökning (Aftonbladet, 2013a). Följden blev flera inställda spelningar, då kommuner och andra arrangörer inte ansåg sig kunna acceptera bandets syn på droger (Aftonbladet, 2013b).
Inför en spelning i Karlstad valde polisen att hårdbevaka tillställningen. Det blev ett stökigt framträdande där både personer ur publiken, gästartister och bandmedlemmar greps och fick tillbringa natten i häkte (Nyheter24, 2013). Därefter valde en del kommuner att höja
säkerheten kring bandets spelningar. Något som gjorde att många arrangörer fick ställa in eftersom de inte hade råd med antalet vakter som krävdes för att upprätthålla säkerheten (Nerikes allehanda, 2013). Även detta skapade rubriker i diverse tidningar.
Detta är bakgrunden kring grupperna och de händelser som resulterat i de artiklar som
analyseras i denne studie. Bandens bakgrund och tidigare uppmärksamhet i medier har tagits i beaktande under analysen för att ge rätt kontext.
3. Syfte och frågeställningar
Syftet med den här studien är att med hjälp av textanalys försöka förstå hur nyhetstidningars porträttering av musiker kan tolkas olika beroende på ordval och vem som får komma till tals. Genom narrativet går det att utläsa olika tolkningar beroende på vilka ingångsvinklar som används. Alla människor gör sin unika tolkning och skapar sin åsikt därefter. Det är viktigt att vara medveten om att det finns olika tolkningar och att i den här typen av studie försöka studera texten från olika ingångar.
För att besvara studiens syfte används följande frågeställningar: Hur framställs grupperna genom det narrativa berättandet? Hur kan det narrativa berättandet tolkas?
Dessa frågeställningar besvaras med hjälp av narrativanalys på ett antal artiklar som handlar om Kartellen och Labyrint. Vi har valt att applicera teoretiska begrepp som moralpanik, makt och representation.
3.1 Avgränsningar
För att avgränsa denna studie vill vi klargöra vad vi inte försöker ta reda på. Syftet är alltså inte att reda ut om Kartellens fans är kriminella eller om Labyrints fans är narkomaner.
Avsikten är inte heller att ta reda på om beslutet att ställa in spelningar är rätt, utan snarare hur skeendena omskrivs och hur narrativet kan tolkas. Vi har valt att studera hur banden
4. Forskningsöversikt
Eftersom forskning är kumulativ har vi tagit del av tidigare forskning som är relevant för vår studie. Denna studie bygger vidare på och utvecklar befintlig forskning.
4.1. Söderman
Johan Söderman, biträdande professor i musikpedagogik, har skrivit flera artiklar kring hiphop. Bland annat artikeln ”Hur hiphopkulturen möter universitetsvärlden: Hiphop
Academicus!” från 2011. I den skriver han om hiphopens historia och dess utveckling från att bara ha varit en lokal rörelse till att bland annat finnas som universitetsprogram. Söderman avser i sin forskning att med hjälp av etnografi studera den amerikanska
akademiseringsprocessen av hiphopkulturen. Söderman verkade under en tid som gästforskare vid Colombia University i New York och gjorde då ett antal observationer, kvalitativa
intervjuer och textanalyser för att genomföra en studie som han betraktar som en sorts kulturanalys (Söderman, 2011).
Något som Söderman tar upp i artikeln är hur hiphop uppstod under 1970-talet i fattiga och socialt utsatta områden i New York, som Bronx och Harlem. Hiphopen har sina rötter bland annat i lokala gårdsfester där dj:s spelade skivor. Men den härstammar också från de
kriminella ungdomsgäng som istället för att kriga med dödlig utgång valde att utmana varandra i hiphoptävlingar; så kallade ”battles” (Söderman, 2011). Musiken har alltid varit viktig för den afro-amerikanska befolkningen. Den har varit ett sätt att beskriva och uttrycka orättvisor och ojämlikheter i det amerikanska samhället. Det är till stor del på den traditionen som hiphopen vilar och därmed fortsätter fungera som uttryckssätt för att förmedla afro-amerikaners livssituation, något många afro-amerikaner menar att medierna inte kunnat göra (Söderman, 2011).
Denna forskning är relevant för vår studie för att kunna ge en bakgrund till hiphopens historia och därmed skapa förståelse för hiphopen i en samhällskontext. Det är viktigt att förstå hur hiphopen har uppstått och utvecklats för att kunna genomföra en saklig studie.
4.2. Söderman & Folkestad
I en annan av Södermans artiklar intervjuas tre hiphopare för att undersöka hur de ser på hiphop som hantverk för pedagogik och aktivism. Denna forskning har Söderman gjort tillsammans med Göran Folkestad, som är professor i musikpedagogik. De har tillsammans gjort en kvalitativ analys där de studerar hiphopen som en folkbildande verksamhet
(Söderman & Folkestad, 2008).
Söderman och Folkestad börjar med att peka ut dj Cool Herc och dj Afrika Bambaataa som hiphopens pionjärer. Dessa dj:s gav upphov till hiphopen som social rörelse för att bland annat motverka kriminalitet, våld och droger. Söderman och Folkestad menar att hiphopen blivit ett viktigt verktyg för att kritisera samhället, då det bland unga människor finns
upplevelser av utanförskap. Dessa svenska forskare drar paralleller mellan afro-amerikanernas upplevelser i USA med de upplevelser som utomeuropéer känner i Europa. Bland dessa grupper, som båda känner utanförskap, spelar hiphop en viktig roll som motkultur och som politisk röst. Från sitt ursprung i USA:s ghetton har hiphopen kommit att bli ett globalt fenomen och en del av folkbildningen. Söderman och Folkestad förklarar, att precis som den svenska arbetarklassen lyckades lyfta sig från sin marginaliserade position genom
folkbildning, försöker dagens invandrarungdomar göra samma resa genom hiphopen. Då afro-amerikanernas historia berättas genom hiphop har hiphopen blivit en del av dagens
samhällsinformation.
Från början var amerikansk hiphop ett sätt att debattera mellan gäng, för att snart utvecklas till en politisk röst och en typ av debattinlägg där musiken används för att uttrycka utanförskap och orättvisor. Sedan hiphopen spridits globalt och därmed kommit till Sverige känner många igen sig i det utanförskap som porträtteras i texterna, till exempel socialt utsatta grupper och invandrare. Dessa grupper har därför tagit musiken till sig och många har därefter börjat skriva egna texter för att göra sin politiska röst hörd. Ett exempel är en av de intervjuade hiphoparna i Söderman och Folkestads forskning som berättar om hur hon skrivit en raplåt om hur kommunfullmäktige i Göteborg gjorde om en fritidsgård till ett casino. Genom låten vill hon nå ut till Göteborgs allmänhet och man kan därför jämföra låten med ett debattinlägg i tidningen, men med fördelen att budskapet når potentiellt fler. De som inte själva vill göra
egen musik låter andra föra sin talan via hiphop. Som nämnts tidigare har hiphop blivit ett viktigt politiskt verktyg, inte bara i nationella frågor utan även som lokal röst. Musiken har med andra ord en folkupplysande kraft (Söderman & Folkestad, 2008).
En får ha i åtanke att Söderman och Folkestads studie grundar sig på tre relativt okända hiphopare som upplever att de känner utanförskap på grund av att de är invandrare. Det är möjligt att ifrågasätta om det är rimligt att låta de tre studieobjekten representera majoriteten av västvärldens hiphopare. Urvalet av studieobjekt i Söderman och Folkestads studie utgörs dessutom av hiphopare som valt att starta olika organisationer som arbetar med
fattigdomsbekämpning, vilket troligen inte är ett representativt urval av hiphopare generellt.
Söderman och Folkestads studie är en kvalitativ studie som vi bedömer ha relevans för vår egen studie. Vare sig Labyrint eller Kartellen använder hiphop som politiskt verktyg, därför kommer just den delen inte att diskuteras ingående, men det är intressant att dra paralleller mellan hur vissa hiphopare kan anses använda sin musik och sitt kändisskap för att skapa något gott och bidra till samhället. Andra hiphopare, likt Labyrint och Kartellen, framställs som bidragande faktorer till problem som till exempel ungdomsbrottslighet.
4.3. Bredström & Dahlstedt
Anna Bredström är biträdande universitetslektor inom samhälls- och välfärdsstudier. Magnus Dahlstedt är professor i samhälls- och välfärdsstudier. Tillsammans har de forskat om
hiphopens utveckling i Sverige och studerat maktrelationer inom hiphopkulturen och på så vis kommit fram till att svensk hiphop utvecklats från att vara ett potentiellt ”hot” till något folkligt som de kallar ”folkhemsrap”. Bredström och Dahlstedt använder cultural studies som utgångspunkt när de med hjälp av textanalys studerar bland annat raptexter, uttalanden i DN och artiklar i kvällstidningar, till exempel Aftonbladet och Expressen (Bredström &
Dahlstedt, 2002).
Bredström och Dahlström lyfter fram ett antal hiphopare som de menar har blivit folkliga efter att de tagit avstånd från sitt kriminella förflutna. De har nu blivit moraliska exempel för ungdomar. Vidare menar Bredström och Dahlström att den ”farliga” hiphopen sorteras ut och inte får någon plats i medierna. Den tystas ner eftersom den ”skräms” och ”sticker ut”.
Hiphopen som svenska medier istället väljer att skriva om är fortfarande lite kaxig, men ändå skötsam. Exempel på detta är Ken och Petter, som båda slog igenom som unga, kaxiga hiphopare, men nu visar upp sina mjuka sidor i familjeprogram på tv som ”Så mycket bättre” (Bredström & Dahlstedt, 2002).
Bredström och Dahlstedts forskning genomfördes för över ett decennium sedan, vilket vi måste ta hänsyn till i vår studie. Samhället och musikvärlden utvecklas hela tiden. De exempel som Bredström och Dahlstedt lyfter fram tar avstånd från sitt kriminella förflutna medan Labyrint och Kartellen inte aktivt gör det. I vår studie kommer vi dra paralleller mellan dessa exempel.
4.4. Wright
Historikern Robert Wright har undersökt den debatt som uppstod i slutet av 1980-talet, då musikstilen heavy metal ansågs leda till självmord bland lyssnarna. Wright hävdar att dagens censur av rockmusik i USA har sin grund i den självmordsepidemi som uppstod på 1960-talet då bland annat krig, raspolitik och feminism utgjorde stora samhällsomstörtningar (Wright, 2000). Vidare hävdar Wright att neokonservativa krafter började skylla det stora antalet självmord på musik och texter som de menade innehöll sexism, svordomar, satanism och narkotikaförhärligande. Som exempel tar han Ozzy Osbournes låt ”Suicide Solution”, som 1985 anklagades för att ha drivit en deprimerad tonåring till att begå självmord. Eftersom det inte gick att bevisa att låten uppmanar till självmord, samt på grund av att sångtexter skyddas av yttrandefrihet, friades Osbourne från alla anklagelser (ibid.).
1980-talet var glansperioden för hårdrock. Det var också en period då USA hade det högsta antalet tonårssjälvmord som någonsin registrerats, och idag fortsätter självmord att vara en av de främsta orsakerna till tonårsdöd i USA. Men inga självmordsfall har någonsin kunnat kopplas samman med rockmusik eller dess texter (Wright, 2000). Trots det har många hårdrocksband efter Osbourne anklagats för att driva ungdomar till självmord. Det har dock aldrig blivit någon fällande dom.
Wright menar att förhållandet mellan populärkultur och allmän moral visar att rockmusik inte är orsaken till självmord, utan att det snarare är samhället i allmänhet som är grunden till
problemet. Om man skulle studera hur musik påverkar lyssnaren för att utifrån denna analys fatta beslut huruvida den ska censureras, borde man enligt Wright censurera all västerländsk musik. Som exempel tar han Wagner, som var Hitlers favoritkompositör och kanske just därför borde censureras. Eller filmmusiken till filmen ”Hajen”, för att den skapade hydrofobi. Eller The Beatles, för att deras musik inspirerade Mansonfamiljen att begå mord. Att endast viss musik anses ”farlig” förklarar Wright med att den inte spelas på radio och tv. Både radio och tv är på många håll starkt reglerade och viss musik har redan censurerats från kanalerna; som exempelvis hårdrock och hiphop. Eftersom musiken inte spelas kan den uppfattas som ny, okänd och rent av som ett hot. Enligt Wright är rädslan för hårdrock en moralpanik som lever kvar sedan 1960-talet, och som ständigt blossar upp och tar ny form när något
oförklarligt sker:
“That some troubled youths have taken comfort in the 'darker' forms of rock music is
indisputable – just as music lovers of all ages find consolation in the music … young people's sometimes obsessive identification with violent themes in rock music is, if anything,
symptomatic of deeper and far more profound social and psychic dislocation in their lives. That the advocates of censorship continue to confuse a passion for 'dark' music with a disposition to suicide is a measure not only of their ideological tenacity but – even more pitifully – of a more generalised refusal to admit that the lives of young people are highly stressful, and that their problems truly have become critical” (Wright, 2000: 381).
Här är Wright inne på något viktigt: att musik ofta fungerat som ”tröst” för lyssnaren. Att om en person dras till dystrare musik och texter, är det för att personen kan identifiera sig med texterna och därmed har ett djupare problem, inte på grund av att musiken drivit personen till att bli dyster. Det här är något som studeras närmare i denna studie: att musik blir syndabock för diverse samhällsproblem och att okänd musik är lättare att stoppa än att lösa det problem som finns i grunden. Med samhällsproblem menas i den här studien att det exempelvis finns problem med våld, droger och kriminalitet bland unga.
Forskaren Josephine Metcalf har gjort en receptionsstudie av hur engelsktalande press recenserat två olika gängmedlemmars självbiografier (Metcalf, 2012). Personerna i fråga har gått från att vara gängmedlemmar till att bli politiskt aktiva. Recensionerna har bidragit till att det i tidningarna skapats flera debatter kring bland annat maskulinitet, censur och kändisskap. Metcalf har samlat recensioner via ett datorprogram. Programmet, med namnet Lexisnexis, har samlat recensioner från nyhetstidningar, magasin och programkort, som Metcalf sedan har sammanställt (Metcalf, 2012). Genom att köra materialet genom datorpogrammet har hon försökt urskilja de diskursiva ramarna och hur de förstås och tolkas utifrån textens läsare. Metcalf kunde se olika mönster i texten beroende på avsändare och potentiell mottagare. Bland annat upptäckte hon att nyhetsjournalister ofta använder värdeladdade ord som ”gängrelaterad”; ett ord som är tillräckligt diffust för att tidningen ska kunna undkomma rättsliga åtgärder men ändå fångar läsarnas intresse (Metcalf, 2012).
Metcalf styrker sitt resultat med hjälp av forskaren Martin Jankowski som specialiserar sin forskning på gatugäng. Jankowski uttrycker kritik mot mediernas sätt att överdriva händelser och att utelämna officiell statistik kring gängaktivitet (Jankowski, 1992). Han förklarar vidare att dessa tendenser kan bero på att tryckt media varken har tid eller utrymme att inkludera alla nyheter, som därför måste ha nyhetsvärde som genererar intresse hos sina läsare. Till exempel anses våld och brott ha stort nyhetsvärde (Jankowski, 1992).
Det går att dra paralleller mellan Metcalfs studie och vår. Dock får man ha i åtanke att det är skriven text i form av biografier som är utgångspunkten hos Metcalf och musikband och deras texter som står i fokus i denna studie. I Metcalfs studie handlar recensionerna mer om
biografiförfattarna, det vill säga gängmedlemmarna, än om vad som faktiskt sägs i böckerna. Detsamma gäller artiklarna som studeras i vår analys, där banden står i fokus snarare än själva musiken även om det är musiken som anses vara problemet. Precis som Jankowski påtalar i sin studie utelämnas även statistik i Kartellens och Labyrints fall. Det väcker frågor som exempelvis: ”vad är det medierna påstår och vad grundar det sig på?”.
Vad vi kan konstatera genom denna tidigare forskning är att det finns flera olika ingångar till hur en nyhetstext kan studeras. Vad flera tidigare studier har gemensamt är att de landar i att medierna måste skapa nyhetsvärde och gör det genom att skapa någon form av moralpanik för att locka läsare. Tidigare forskning visar även att hiphop kan användas som politiskt verktyg men bara till en viss grad. Det vill säga det är socialt accepterat med premissen att det är
hanterbart; så länge det är med solidaritet och ödmjukhet gentemot samhället. Medierna har viss makt även om de måste förhålla sig till läsarnas krav på att artiklar ska vara spännande och på något sätt beskyddande. För att uppnå detta använder medierna olika metoder.
5. Metodologiska val
I det här kapitlet redogör vi för vilka tillvägagångssätt som använts, vilka val vi har ställts inför och de konsekvenser som uppstått. För att kunna besvara studiens syfte och
frågeställningar har vi med hjälp av textanalys utfört en kvalitativ narrativanalys. Utvalt material behandlar inställda konserter där vi tittar på hur narrativet framställer banden.
5.1. Vetenskapsteoretisk utgångspunkt
De vetenskapsteoretiska utgångspunkterna i denna studie är hämtade från den hermeneutiska och den postmodernistiska synen.
Det hermeneutiska paradigmet är tolkande och passar därför väl för en narrativ textanalys, eftersom vi inte eftersträvar absolut sanning och för att en del av att utföra en narrativanalys är att tolka berättandet. Den hermeneutiska synen utgår från att alla människor har både medvetna och omedvetna fördomar samt förförståelse som influerar hur verkligheten tolkas. Samtidigt bör en utvecklad förförståelse för det som undersöks finnas för att det ska vara möjligt att tolka fenomenet som undersöks på ett vetenskapligt erkänt vis. Det finns en uppfattning om vad som är en bättre och en sämre tolkning utifrån det hermeneutiska perspektivet. För att en tolkning ska kategoriseras som en bättre tolkning måste forskaren se till hela kontexten. Perspektivet omfattar i huvudsak att undersöka fenomen, exempelvis yttranden och intervjuer, som är skapade av människor (Alvesson & Sköldberg, 2008).
Inom hermeneutiken försöker man förstå ett fenomen och i vår studie försöker vi förstå hur banden kan uppfattas. När vi tolkar vårt material utgår vi från att skribenten skapar
nyhetsvärde.
Ur ett postmodernt perspektiv ignorerar vetenskapen människors subjektiva kunskaper och deras upplevelser av rätt och fel (Berglez & Nohrstedt, 2009); vetenskapen ger oss en sanning som kan vara falsk. Ett utmärkande tema inom postmodernismen är att ”verklighet” och texter kan tolkas på många sätt. Varken ”verklighet” eller texter innehåller en ensam sanning som kan tydas på endast ett sätt (Sohlberg & Sohlberg, 2014). Med narrativanalys som verktyg är
det möjligt att tolka texterna med utgång från att det finns mer än en sanning. Vi har därför valt att studera maktpositioner inom nyhetsvärlden utifrån denna tradition. Postmodernismen ser makt som något generellt, där mänskliga relationer och maktrelationer inte går att skilja på. Inom postmodernismen kan därför inte heller makt och kunskap separeras (Foucault, 2003).
Det postmodernistiska perspektivet står i mångt och mycket i motsats till positivismen, som är mer strikt och håller objektivitet och vetenskap högt. Enligt positivismen är vetenskap
definitiv och mätbar och det positivistiska perspektivet strävar därmed efter determinism (Alvesson & Sköldberg, 2008:196f, Sohlberg & Sohlberg, 2014). Positivismen är därför ingen utgångspunkt för den här studien, då vi anser att vi inte kan vara helt objektiva när vi
genomför vår textanalys.
Genom att studera vårt material ur olika synvinklar försöker vi att tolka på olika vis för att få en nyansering i vår analys. Vi är medvetna om att vi gör vår egen tolkning även om vi försöker att se det ur olika perspektiv. Men inget perspektiv eller paradigm är ultimat då alla har sina brister. I både postmodernistiska perspektivet och hermeneutiska paradigmets fall är det att vi inte kan veta till hundra procent hur någon annan tänker. Det finns som sagt flera sanningar och vi försöker ta till vara på vår förförståelse för att motverka fördomar. Vi är medvetna om att vi inte kan radera alla våra fördomar men vi kan arbeta för att vara medvetna om dem. Vi utgår från att andra inte resonerar likadant som vi gör och analyserar därmed vårt material fler gånger innan vi drar några slutsatser.
5.2. Textanalys
Det finns flera olika sätt att analysera text. Några exempel är diskursanalys, semiotisk analys och retorisk analys. I den här studien har vi valt att använda narrativanalys.
Under mitten av 1980-talet växte det fram en ny syn på människan och dess identitet som kallas ”narrative turn” (den narrativa vändningen). Här ser man på människans identitet som i ständig förändring på grund av narrativa handlingar och genom historier som vi får berättade för oss. Även det vi själva berättar tydliggör vår förståelse för samhället, vår samhällssyn samt det politiska och kulturella landskapet (Bergström & Boréus). Med andra ord används
narrativer för underhållning, för att lära ut och själv få lära sig, samt för att både be om och återge en tolkning (Czarniawska, 2000).
En narrativanalys fokuserar på själva berättelsen och berättandet i sig. Bland annat kan man studera vilka händelsekedjor berättelsen är uppbyggd av och vilka roller som förekommer i berättelsen. Men man kan också titta på om berättaren har inlevelse eller är distanserad till texten (Bergström & Boréus, 2012). Eftersom den utvalda empirin är skriven av journalister, som är en del av den så kallade tredje statsmakten, är det högst relevant att studera vilken ton de använder och hur berättelsen är uppbyggd, eftersom tredje statsmakten generellt har stor påverkan på samhället. Till exempel kan en narrativanalys hjälpa till att förstå hur makten reglerar förståelseprocesser i samhället, men också hur människor begripliggör sin identitet och omvärlden (Lieblich, 1998).
Narrativanalysen är ett tvärvetenskapligt angreppssätt som är beroende av lånade idéer ifrån olika områden och traditioner. Det finns olika narrativa synsätt som kan skilja sig och även motsäga varandra. Bland annat avseende utgångspunkter, definitioner och användningar (Bergström & Boréus, 2012). Till exempel kan frågan om varför narrativanalys används i en studie få olika svar beroende på vilken forskare som besvarar frågan och utifrån vilka
antaganden forskaren gör. Begreppet kan vara svårt att avgränsa då det kan vara både en metod och en teori (ibid.). I detta fall används narrativanalys som metod.
Med hjälp av narrativanalys analyseras materialets narrativa röst. Varje artikel blir som en berättelse där vi studerar ordvalet, tonen, vem som har tolkningsföreträde samt vad det är som sägs.
5.3. Urval
Hur urvalet av studiematerial görs beror på studiens syfte och vad urvalet ska representera (Ekström & Larsson, 2012). I vårt fall har vi aktivt sökt efter nyhetsartiklar som tillsammans bildar en följetong av artiklar om Kartellen och Labyrint, med särskilt intresse för deras avbokade konserter. Vi kände till Kartellen och Labyrint redan innan vi påbörjade vår forskning. Vi kände även till några av artiklarna i materialet då vi läst dem när de först publicerades. Utifrån detta valde vi att söka efter dessa artiklar. Vi använde sökord som:
Labyrint, Kartellen, avbokad spelning, avbokad konsert. Vi är intresserade av att studera
maktförhållanden och hur artisterna representeras. Samtliga av de utvalda texterna innehåller delar som berör dessa ämnen. Vår empiri har sedan granskats med kritiska ögon.
När ett specifikt problem ska studeras lämpar det sig att göra ett så kallat ”urval efter kritiska fall” (Larsson i Ekström & Larsson, 2012). Det är så vi har valt ut de två musikgrupperna – de har var för sig gett upphov till ett antal debatter. Båda banden har sedan de började sin karriär fått utstå hård kritik i medierna, där de anklagas för att glorifiera och uppmuntra ungdomar till kriminalitet. Banden har gemensamt att de tillhör en musikgenre som länge varit
omdebatterad och gett upphov till olika former av moralpanik. Därför studerar vi hur banden presenteras i dagstidningar och om det går att urskilja förutfattade meningar kring
musikgenren hiphop.
Alla artiklar som vi har valt har också gemensamt att de bygger på fakta och information från myndigheter. Vi har även valt att ta med en artikel om Labyrint som är publicerad på ett radioprograms webbplats. Artikeln är en inledning till ett kommande program som handlar om musik och censur. Just den artikeln handlar om att Labyrint fått ställa in en spelning på grund av att kommunen anser att det är olämpligt att bandet spelar. Även om den här artikeln är skriven i ett radiosammanhang tar den upp de problem vi vill studera, varför vi har valt att inkludera den i vårt material.
5.4. Analysmodell
För att kunna göra en textanalys har vi valt att använda en analysmodell. Den fungerar som stöd för att lättare säkerställa att vi studerar materialet på ett likvärdigt sätt. Doktoranden Johanna Ledin och universitetslektorn Ulla Moberg har tagit fram en analysmodell för att bryta ner texten i mindre delar utan att tappa helhetsbilden (Ledin & Moberg i Ekström & Larsson, 2012). Vår analysmodell är delvis baserad på de hjälpfrågor som Ledin och Moberg föreslår, delvis baserad på våra egna frågor som har för avsikt att komplettera och skräddarsy modellen för denna studie.
Det finns inte en specifik textmodell som kan användas för alla texter eftersom de skiljer sig åt. Att skapa en modell för textanalys är motsägelsefullt eftersom man måste närma sig texten
förutsättningslöst och prova olika ingångar (Ledin & Moberg i Ekström & Larsson, 2012). Å andra sidan anser vi att det behövs en analysmodell för att kunna studera texterna på ett likvärdigt sätt då de flesta har gemensamt att de är nyhetsartiklar. Kommunikation handlar om att nå fram till någon och att nå ut med sitt budskap. I masskommunikation kan textarbetet försvåras av att man ska nå ut till många okända och olika läsare. Därför måste textförfattaren skapa en idealisk läsare, vilket även måste has i åtanke när en textanalys utförs (Ledin & Moberg i Ekström & Larsson, 2012).
Här följer de frågor som analysmodellen är uppbyggd kring: Hur riktar sig narrativet till sina läsare?
Vem har tolkningsföreträde?
Hur uttalar sig olika deltagare – explicit och implicit? På vilket sätt beskrivs banden?
Vilka ordval har gjorts? Vad kan ordvalen bidra till? Var ligger fokus?
Analysmodellen har applicerats på varje artikel. Efter att vi har besvarat samtliga frågor i analysmodellen har vi applicerat våra teoretiska begrepp, det vill säga representation, moralpanik och makt. Tack vare att vi har gjort det har vi till exempel kunnat studera om medieforskarna Kent Asp och Johannes Bjerlings teori gestaltningsmakt (2014) går att
applicera på vårt material. En av frågorna i analysmodellen som lyfter fram svaret är ”vem har tolkningsföreträde?”. Analysmodellen blir ett hjälpmedel för att lyfta fram de teoretiska begreppen. Tack vare våra olika ingångsvinklar upplever vi att vi har kunnat göra en rättvis tolkning.
5.5. Reflektion: kritik och studiens validitet
En del av svårigheterna med textanalys som metod är att man måste tolka texten utan att kunna fråga avsändare och mottagare om hur texten faktiskt har tolkats. En narrativanalys är svår eller ibland omöjlig att reproducera. Eftersom alla människor gör olika tolkningar går det inte att göra en allmän tolkning som andra forskare kan reproducera exakt. Dock anser vi att
vår forskning är relevant då vi öppnar upp för olika tolkningsätt och försöker se på artiklarna från olika synvinklar. Vi försöker förstå mångfalden och är medvetna om att en artikel kan tolkas på flera olika sätt. Om man inte är öppen för att texter kan tolkas olika kan
konsekvenserna bli att man, som myndigheterna i artiklarna, tar beslut baserad på enbart sin egen tolkning.
5.6 Etik
Precis som vi analyserar och tolkar texterna i vårt material, är vi medvetna om att även vår forskning går att tolka på olika sätt. Vid kvantitativ forskning utgår man från forskarnas idéer om vad som ska stå i centrum. Det är forskarnas förhållningssätt, inlevelse och värderingar som står i relation till forskningsobjektet. Det är möjligt att vår undersökning kan
missuppfattas genom att vi skulle kunna förminska eller förstora problematiken kring hiphop, banden och besluten till de avbokade spelningarna. Men vi försöker att se på materialet så förutsättningslöst det går. Vi vill belysa hur problemet uppmärksammas i medier, snarare än att förringa eller förstora problemen kring ungdomsbrottslighet.
Vårt empiriska material består av tidningsartiklar, vilket innebär att vi inte har gjort samma etiska överväganden som brukar vara nödvändigt vid exempelvis en kvantitativ metod. Vi har inte sökt tillåtelse från tidningarna, journalisterna eller personerna som figurerar i artiklarna. Ingen av de medverkande har därför fått chansen att vara anonyma. Artiklarna är offentligt material och vi anser därför att vi inte behöver tillstånd från de inblandade, eftersom de redan gett sitt medgivande när de ställde upp med namn vid intervjuerna i artiklarna.
Med detta vill vi belysa vår medvetenhet om att misstolkningar kan uppstå och att personerna i artiklarna kan uppfatta det som att deras uttalande tagits ur sitt sammanhang. Men vi har inte för avsikt döma någon, bara att belysa olika aspekter av en text.
För att undersöka hur Kartellen och Labyrint framställts i nyhetsartiklar avseende droger och kriminalitet har vi valt tidningsurklipp från olika nyhetstidningar. Vi har även valt en artikel från Sveriges radio.
Aftonbladet är en svensk kvällstidning som till största del ägs av den norska mediekoncernen Schibsted. Den resterande delen (9 procent) ägs av Landsorganisationen i Sverige (Schibsted, 2016, Aftonbladet, 2016). Aftonbladet har över tre miljoner läsare, är Sveriges största tidning (Öhrling, 2014) och har en den politiska beteckningen obunden socialdemokratisk
(Aftonbladet, 2016). Nöjesbladet är en bilaga tillhörande Aftonbladet. Både Kartellen och Labyrint har porträtterats i Nöjesbladet.
Dalarnas tidningar, förkortat DT, är sedan 1987 en sammanslagning av lokaltidningar från olika kommuner i Dalarna. Det innebär att städerna har lokalnyheter på respektive ort men att tidningarna gemensamt bearbetar de största och mest övergripande nyheterna. Dalarnas tidningar ägs av Mittmedia som är en av Sveriges största mediekoncerner (MittMedia, 2016, DT, 2016). Dalarnas tidningar består av oberoende liberala tidningar, utom Mora tidning som betecknar sig som opolitisk. Dalarnas tidningar har sammanlagt runt 134 000 läsare (DT, 2016). Dalarnas tidningar har publicerat en nyhetsartikel om Kartellen som ingår i denna studie.
Nerikes allehanda är en dagstidning med ungefär 113 000 läsare. Tidningen ägs av mediebolaget Promedia i Mellansverige AB, som i sin tur ingår i Mittmedia (Promedia, 2016). Tidningen anger sin politiska färg som liberal (Nerikes allehanda, 2016). NA, som tidningsnamnet förkortas, har publicerat en artikel om Labyrint som vi valt att studera.
Nyheter24 är en svensk digital nyhetstidning med cirka 1,5 miljoner läsare (Kiaindex, 2015). Nättidningen är ett dotterbolag till 24 media network. Nyheter24 beskriver sig själva som en politiskt ”oberoende nationell nyhetsförmedlare på internet” (Nyheter24, 2016). En av de nyhetsartiklar vi valt att analysera, som handlar om Labyrint, är publicerad av Nyheter24.
Sveriges radio (SR) bedriver reklamfri radio under devisen ”public service”. Företaget ägs av förvaltningsstiftelsen för SVT och UR, som i sin tur har bildats av svenska staten. Det
avgiftsfinansierade Sveriges radio anser sig vara både ekonomiskt och politiskt oberoende, dock tillsätts styrelsen av svenska staten. P1 är en av Sveriges radios fyra rikstäckande
radiokanaler och har omkring 1,2 miljoner lyssnare (Sveriges Radio, 2016). P1 har publicerat en artikel som hör till programmet Mitt i musiken. Artikeln och radioprogrammet handlar om hur kommuner uppmanar till att hiphopgruppen Labyrints konserter bör ställas in.
För att förenkla referenssystemet i vår analys använder vi särskilda beteckningar för respektive artikel. Beteckningen K1 hänvisar exempelvis till den första av artiklarna som handlar om Kartellen medan L3 hänvisar till den tredje artikeln som handlar om Labyrint. Artiklarna har numrerats kronologiskt efter den ordning som de blivit publicerade i respektive media.
6. Teoretiska perspektiv
Teoretisk kunskap är nödvändig för att definiera de synvinklar forskarna har på sin studie. Vi har valt tre teoretiska begrepp som ramverk för vår undersökning. Begreppen är
representation, moralpanik och makt. Begreppen använder vi för att förstå, förklara och bedöma materialet som framkommer i vår studie. Vi använder de teoretiska begreppen när vi lyfter studien till makronivå.
6.1. Representation
Representation är en produkt av hur språket bildar en mening i huvudet. Det finns en länk mellan våra tankar och språket som gör att vi kan referera till en verklighet, vare sig det är objekt, människor, händelser eller fantasier. Alla objekt, människor och händelser står i relation till en samling koncept och språk; så kallade mentala representationer. De gör det möjligt för oss att forma bilder och tankar som representerar något. Dessa koncept kan även innefatta abstrakta ting som varken går att se, känna eller röra, men som ändå går att uppfatta genom representationer. Det kan också gälla något som vi aldrig sett eller upplevt tidigare (Hall, 2013).
Det är våra samlingar av koncept och språk som gör det möjligt för oss att kommunicera med varandra. Men för att vi ska kunna bli förstådda av varandra krävs att vi delar liknande mentala representationer och att vi tolkar världen på ett liknande sätt, genom att exempelvis dela samma kultur eller språk. Språket är viktigt för att uppnå förståelse. Språk är uppbyggt av olika strukturer, bland annat bestående av tecken som till exempel ord och ljud. Alla ord, ljud, bilder och objekt fungerar som tecken. När tecknen används i en given struktur bildas mening och uttryck, vilka tillsammans bildar ett språk (Hall, 2013).
Det finns grupper av människor som använder språk på olika sätt. Ord kan användas i andra sammanhang än vad som är vanligt förekommande; till exempel kan ordet ”gris” betyda polis i kriminella kretsar. Det innebär inte att alla som talar svenska vet att ordet ”gris” kan syfta på polisen. Man måste tänka på att alla tecken bär på en mening som tolkas. Det är i princip
omöjligt att veta om en annan person har tolkat en bild eller ett meddelande precis så som avsändaren menat att det ska tolkas (ibid.), särskilt när det handlar om envägskommunikation i exempelvis nyhetsartiklar.
Under vår fördjupelse av begreppet representation har det varit svårt att finna något annat synsätt än Stuart Halls. Det kan leda till att det inte blir någon nyans i forskningen. Det finns andra sätt att tolka representation på, men vi har valt att utgå från Halls teorier eftersom vi kommer att titta på hur texter, meningar och ordval kan avkodas och tolkas olika.
6.2. Moralpanik
I Stanley Cohens sociologiska studie Folk Devils and Moral Panics (1972) användes moralpanik som teoretiskt begrepp för första gången. Det blev därefter ett allmänt känt begrepp (Gustafsson & Arnberg, 2013). Begreppet moralpanik används för att studera och förstå hur man konstruerar och ser avvikande företeelser, exempelvis ett hot mot
majoritetssamhällets moraliska värderingar och den sociala ordningen (Cohen, 2002). Ofta handlar moralpanik om oron för det som är nytt och för samhällets negativa utveckling. Det kan till exempel handla om oro kring ny teknik, men också oro kring nya trender (Gustafsson & Arnberg, 2013).
Cohen delar in moralpanikens händelseförlopp i tre faser: inventeras, första reaktionsfas och
andra reaktionsfas. I den första fasen belyses ett samhällsproblem och syndabockar utses.
Man spekulerar också kring vad problemen kan leda till. I den andra fasen positionerar sig medierna och belyser allmänhetens reaktioner. Bland annat handlar det ofta om att kräva att myndigheter ska agera och helst lösa problemen. I den tredje och sista fasen ska problemet antingen åtgärdas eller så dör moralpaniken ut efter en tids debatt (Cohen, 2002). Vi tillämpar Cohens händelseförlopp av moralpanik, men den andra fasen modifieras eftersom artiklarna utesluter allmänhetens reaktioner. Vi kommer studera ifall medierna positionerar sig på andra sätt än med hjälp av allmänhetens reaktioner. Cohens synsätt blir därmed relevant för vår studie.
Som exemplifierats i tidigare kapitel är moralpanik ett fenomen som ständigt återkommit genom historien. Det kan därmed ses som en moralpanikscykel, då ny moralpanik ofta
uppvisar likheter med tidigare moralpanik. Bland annat ses barn och ungdomar ständigt som offer som måste skyddas från det nya, okända. En annan likhet är aktörsgrupperna, där den viktigaste aktörsgruppen är massmedierna som kan sprida och upprätthålla oron. Men även allmänheten utgör viktiga aktörer inom moralpaniken. Om inte allmänheten reagerar på massmediernas rapportering uteblir moralpaniken; den kräver oro för att både existera och upprätthållas. Detta gör att medierna ofta använder knep för att framkalla upprördhet och oro (Gustafsson & Arnberg, 2013).
Vi kommer att studera hur samhälleliga föreställningar och normer upprätthålls genom representation av koder och uttryck som förknippas med tidigare moralpanik. Vi kommer även att titta på vilka aktörsgrupper som förekommer i de olika artiklarna och hur deras uttalande tolkas som moralpanik.
6.3. Makt
Makt kan vara en egenskap – att ha förmågan att genomdriva ett projekt. Vanligare är att makt ses som en relation, som kan te sig på många olika sätt (Berglez & Nohrstedt, 2009). När vi ser på makt som en relation, utgår vi från att alla inte kan ha lika mycket makt eftersom det i så fall blir ett nollsummespel. Därför måste någon i en maktrelation vara mäktigare än den andre (ibid.). Medieforskarna Kent Asp och Johannes Bjerlings menar att makt är att påverka någon till något som nödvändigtvis inte ligger i den påverkades intresse (Asp & Bjerling, 2014).
Genom att tillämpa detta perspektiv på medierna finns det två olika utgångspunkter:
mediernas makt över publiken och makten över mediernas innehåll (ibid.). I denna relation
finns det tre huvudaktörer, som brukar sägas vara medierna, politikerna och publiken (ibid.). I vårt fall kan vi inkludera polisen som huvudaktör och istället säga att de tre huvudaktörerna är
medierna, myndigheterna och publiken. Här följer ett exempel på hur maktordningen kan se
ut:
Medierna har makt över myndigheterna då de kontrollerar vilka samhällsfrågor som uppmärksammas.
Myndigheterna har i sin tur makt över medierna då de kontrollerar information och källor.
Medierna har också makt över publiken eftersom de med sitt innehåll kan påverka åsikter, kunskaper och attityder.
Publiken har makt över medierna eftersom inga medier klarar sig utan publik. Publiken styr därigenom efterfrågan, vilket avgör vad medierna publicerar och vad som står i offentlighetens fokus.
Mediernas makt ökar ständigt. Myndigheter anpassar sig efter medierna, och medierna söker andra källor istället för att bara använda myndighetspersoner som informatörer. Asp och Bjerling beskriver det som att journalister, chefredaktörer och andra aktörer inom
medievärlden på egen hand avgör vad nyheterna ska handla om, hur nyheterna ska tolkas och även vilka slutsatser de hoppas att läsarna ska dra (Asp & Bjerling, 2014). Men som vi nämnt ovan är publiken en viktig aktörsgrupp som bestämmer vad medierna ska handla om. Vi ser även att samtidigt som medierna söker nya källor gör även publiken det och mediernas makt över publikens tolkning krymper. Asp och Bjerlings syn på mediernas makt kan därmed ifrågasättas.
Det finns en logik hos massmedierna och journalistiken som bestämmer hur maktkampen utspelar sig. Centrala drag i medievärlden är uppmärksamhet och vinkling, vilket allt fler förstår och anpassar sig efter för att få genomslag i det offentliga samtalet. Det gör att massmediernas makt förstärks (Falkheimer & Heide, 2003). Vidare menar Asp och Bjerling att medierna genom sitt urval och sin redigering får definiera och beskriva kulturlivet, till exempel musikbranschen. Medierna kan genom sina gestaltningar bestämma vad som anses vara fin- respektive fulkultur. Denna typ av makt kallas för gestaltningsmakt (Asp & Bjerling, 2014). Vi studerar hur gestaltningsmakt representeras i artiklarna i vår analys. Vi tittar på hur mycket plats Kartellen och Labyrint får ta och om vårt material följer Asp och Bjerlings mönster.
7. Analys och resultat
Vi studerar varje musikgrupp och händelse för sig, i kronologisk ordning baserad på publiceringsdatum för respektive artikel. Därefter tolkar vi narrativet utifrån olika vinklar. Detta för att urskilja mönster och studera hur de båda grupperna framställs i de medier som publicerat de utvalda artiklarna.
7.1. Labyrint i Sveriges radios artikel (L1)
År 2011 publicerar Sveriges radio en artikel som handlar om att Labyrints spelning i Växjö blivit avbokad.
Narrativet är upplagt på så sätt att skribenten börjar med att beskriva bakgrunden kring vad som hänt, det vill säga att en av Labyrints spelningar ställts in. I bakgrunden framgår det att Växjö kommun tagit beslutet att ställa in spelningen i samråd med polisen. Kommunen får sedan förklara sitt beslut. Labyrint nekar därefter till anklagelserna. Sedan får polisen uttala sig om sitt beslut om att kontakta kommunen. Artikeln avslutas med en okänd skara som uttalat kritik mot beslutet att ställa in Labyrints spelning.
Fokus i denna artikel ligger på debatten som uppstått efter att Labyrints spelning blivit inställd, och inte själva spelningen. Texten varvar för- och motargument genom hela artikeln där de olika deltagarna får uttala sig. Det som är utmärkande för artikeln är att några får ta större plats än andra. Eftersom tolkningsföreträdet lyfts fram av narrativet har vi fokuserat på citat som visar vem det är som får ta plats och på vilket sätt. Ett exempel på det är följande utdrag:
”Labyrint hävdar i sin tur att de inte förhärligar droger, utan att de bara skildrar en
osminkad verklighet. Men närpolischef Ola Severinsson försvarar polisens agerande. – Jag kan inte komma på ett enda argument varför vi skulle ha artister som sjunger positivt om cannabis för barn…” (L1, 2011).
Labyrint har på något sätt opponerat sig mot polisens anklagelser om att deras texter skulle vara drogliberala. Men skribenten har valt att utelämna hur, var eller när de uttalat sitt försvar. Polisens uttalande kan därför uppfattas som starkare än övriga aktörers. Makten finns alltså inte samlad hos någon viss institution eller aktör, utan förändras genom diskursiva handlingar (Foucault, 2003), i det här fallet valet mellan direktcitat och indirekt referat.
Liknande händer fler gånger i texten. Exempelvis när kommunen får komma till tals via Thomas Berglund:
”Skol- och barnomsorgsförvaltningens chef Thomas Berglund har tidigare sagt att han därför tycker att det är olämpligt att låta band som sjunger om att röka på uppträda för skolelever.”
(L1, 2011).
Här visar skribenten att Berglund fått uttala sig tidigare. Han är omnämnd med namn och titel vilket ger honom auktoritet, medan ett uttalande längre ner i texten kommer från ”många” där vi aldrig får veta vem ”många” är:
”Nu kritiseras polisen och kommunens agerande på flera håll. Många tycker att det luktar censur, att yttrandefriheten inskränks utan att gruppen brutit mot lagen genom att exempelvis uppvigla till narkotikamissbruk” (L1, 2011).
Här har vi några som kommer med motargument mot polisen och beslutet att ställa in spelningen, men argumentet väger inte lika tungt när läsaren inte får veta vem det är som uttalar sig. Det blir otydligt och skribenten ger därför mer makt åt kommunen och polisen vare sig det är meningen eller inte. Det är lätt för läsaren att undra vem det är som kommer med dessa anklagelser om bland annat censur. Ordvalet i citatet som berättar att ”många tycker” skiljer sig från resterande i artikeln. Ord som ”inskränks” och ”uppvigla” ger intryck av att det är en välutbildad person som uttalat sig. Det är förmodligen inte den typ av språk som många förknippar med hiphop.
Det kan även vara så att skribenten vill uppväga anonymiteten i citatet genom att välja intrycksfulla ord. Det är svårt att veta hur skribenten vill att det ska tolkas då det inte framkommer vem som sagt det, om det är ett direktcitat eller var citatet kommer ifrån.
Genom sin gestaltning av händelser har journalisten stor makt över vilken bild som läsaren får av den omskrivna händelsen. Men man kan också tolka journalisten som osjälvständig, att personen låter sig styras av utspel och uttalanden från inblandade (Asp & Bjerling, 2014). I detta fall kan det tolkas som att skribenten låtit sig styras av kommunen och polisen eftersom det är deras uttalande och oro som får ta störst utrymme i artikeln. Ett annat sätt att analysera skribentens val är att utgå från att alla människor inte är lika lättillgängliga. T.ex. kan det vara lättare att få ett uttalande från en politiker än ett hiphopband. En annan anledning kan även vara att politiker eller andra vana offentliga talare är mer lättciterade då en del av deras arbete går ut på att försvara sina beslut. Dock måste vi utgå från texten och tolka det som att
skribenten gett tolkningsföreträde åt polis och kommun. Särskilt eftersom dessa ”många” förblir anonyma, vare sig detta är skribentens avsikt eller inte.
Polisen har i form av auktoritet makten att påverka kommunen till att ställa in Labyrints spelning. Men det kan vara medierna som hjälpt dem att uppnå denna auktoritet. Genom texten framställer skribenten bandet som orsaken till drogproblemen bland barn och unga med hjälp av uttalanden från kommunen. Polisen och kommunen i sin tur framställs som
beskyddare av de värnlösa barnen. Detta är ett typiskt exempel på moralpanik, där det alltid handlar om att ”någon måste skyddas”, ofta barn och unga (Gustafsson & Arnberg, 2013). Ett tydligt exempel på detta är följande utdrag från artikeln:
”Växjö kommun hänvisar till att det förekommit mycket narkotika bland ungdomar i området de senaste veckorna” (L1, 2011).
Att tid anges för förekomsten av drogerna kan tolkas som att de inte tidigare funnits i det specifika området, utan att det är något som uppstått den senaste tiden. Det i sin tur kan tolkas som att ungdomar börjat knarka först när de fick reda på att Labyrint skulle göra en spelning. Det nämns inte uttryckligen någonstans i artikeln, men som läsare är det lätt att bilda sina egna orsakssamband – narkotikaanvändningen och musiken hör ihop i kommunens och polisens uttalande. När ett avvikande beteende sammankopplas med en specifik händelse konstrueras ett hot mot samhällets moraliska värderingar kring den sociala ordningen (Cohen, 2007).
Genom att skribenten använder tidsadverb i narrativet tydliggörs ett avvikande beteende bland Växjös ungdomar. Genom att koppla samman denna företeelse med en inplanerad konsert
med Labyrint skapas ett hot mot ordningen i samhället. Labyrint utpekas som ett hot mot Växjös ungdomar. Polisen tillsammans med skol- och barnomsorgsförvaltningens chef i spetsen, tar på sig ansvaret att skydda ungdomarna från Labyrint.
I sin forskning skriver Söderman hur hiphopen är en fortsättning på en tradition av att ge uttryck för orättvisor, ojämlikheter och en obekväm sanning av samhället som sällan
porträtteras i medierna (Söderman, 2011). Ett sätt att tolka denna ”sanning”, eller ”osminkad
verklighet” som Labyrint menar att de försöker förmedla, är att problemen inte handlar om att
deras musik får barn att ta droger utan att drogmissbruk redan finns sedan tidigare och därför skildrar bandet det i sin musik. Det blir deras försvar i artikeln, att politikerna inte ser till helheten. Narrativet är upplagt så att Labyrint får stöd av andra som talar för Labyrint:
”Flera svenska hiphopartister, producenter och journalister har nu dragit igång ett uppror
mot att artister stoppas från att uppträda” (L1, 2013).
Här visar skribenten att det finns fler som känner sig censurerade. Genom att hela artikeln avsluts med argumentet ovan får Labyrint och andra artister sista ordet i censurdebatten. Det är det argument som läsaren lämnas med och kan därför bli det starkaste som får sätta punkt för debatten. Men eftersom personerna som försvarar Labyrint klumpas ihop, anonymiseras och får ta lite plats, blir deras uttalande inte lika starkt som exempelvis kommunens som namnges och direktciteras.
Att personer som utmålas som samhällsfara, klumpas ihop, anonymiseras och får ta liten plats är vanligt när vi diskuterar moralpanik. Även att kritiken är svepande och utelämnar exempel är vanliga drag (Gustafsson & Arnberg, 2013). Vi kan konstatera att artikeln kan tolkas på många olika sätt, både till Labyrints fördel och till deras nackdel. Men vi kan inte svara på vilken tolkning som skribenten avsett att läsaren ska göra. Det är helt enkelt upp till var och en.
7.2. Labyrint i Aftonbladets första artikel (L2)
Två år efter Sveriges radios artikel hamnar Labyrint och deras drogvanor i medierna igen, då Aftonbladet publicerar en artikel om hur bandet rökte cannabis på Grammisgalan.
Narrativet är upplagt på så sätt att det först berättar om hur Labyrint rökte cannabis på Grammisgalan kvällen före. Därefter ges två olika synsätt och åsikter kring det inträffade; Labyrints och arrangörens. Narrativet går sedan över till att handla om hur Labyrint uppfattar synen på cannabis i Sverige. Artikeln avslutar med att berätta om ytterligare en händelse som skett på Grammisgalan några år tidigare, en händelse där Labyrint inte var inblandade. Labyrint bedriver vad de kallar en normaliseringskampanj, som innebär att de vill legalisera cannabis och få det accepterat av samhället. Fokus i artikeln ligger på
normaliseringskampanjen och att Labyrint känner sig utpekade och utstötta på grund av att de har en liberal drogsyn. Artikeln fokuserar även på hur Grammisgalan förknippas med
skandaler.
Skribenten har i artikeln valt att använda sig av ord som upprör och förknippas med vad som kan ses som omoraliskt beteende. Vi har därför valt att inrikta oss på det ordval som
artikelförfattaren har gjort för att representera bandet. För att kunna studera det har vi fokuserat på utdrag som visar hur språket används.
Hiphop klingar inte alltid positivt. Tidigare forskning visar på hiphopens historia där hiphoparna ofta består av utstötta, fattiga och kriminella personer som känner utanförskap (Söderman 2011, Söderman & Folkestad 2008). I artikeln har en av bandmedlemmarna tolkningsföreträde och direktciteras; Aleksi ”Aki” Swallow menar att bandet känner
utanförskap på grund av att de väljer att ta droger och för att de bedriver en kampanj som går ut på att det ska vara lagligt att röka cannabis:
”Hela normaliseringskampanjen handlar om att vi som röker cannabis ska sluta bli
behandlade som en andra klassens medborgare. På grund av att man röker cannabis blir man väldigt trakasserad i Sverige” (L2, 2013).
Skribenten har valt att inte skriva ut frågor till de som uttalar sig, utan citaten får sväva fritt i texten. Just detta citat inleds av en förklaring av vad som syns på bandets Instagrambilder och några av de kommentarer som bandets fans lämnat. Skribenten har valt ramat in Aleksi ”Aki” Swallows uttalande med fakta; alla ser inte cannabisrökning som något konstigt och det har tidigare skett förekommit droger bland grammisgalans besökare:
”Det är inte första gången som Grammisgalan hamnar i blåsväder efter knarkskandaler” (L2, 2013).
I det ovanstående citatet är “blåsväder” och ”knarkskandaler” värdeladdade ord som ger negativ klang. ”Blåsväder” är en metafor som förknippas med den otrygghet som lämnar oss maktlösa när vädret inte går att påverka. Både ordet ”knark” och ”skandal” är ord som upprör och förknippas med omoraliskt beteende. Tillsammans blir orden ”blåsväder” och
”knarkskandal” väldigt intrycksfulla och de gör det svårt att inte få en negativ bild av Grammisgalan. Aftonbladet vill uppmärksamma sina läsare på att något omoraliskt och olagligt har skett under Grammisgalan, vilket underlättas av användandet av dessa ord. Med hjälp av värdeladdade ord kan skribenten peka ut avvikande beteende som kan ses som ett hot mot samhällsordningen (Cohen, 2002).
Även om det är Grammisgalan som är i blåsväder, förknippas ändå bandet Labyrint med dessa negativa ord. Det är Labyrint som ”skapat” skandalen och satt Grammisgalan i blåsväder. Precis som Hall säger bär alla tecken på en mening som måste tolkas (Hall, 2013). Text kan tolkas på olika nivåer, bokstavligt och sedan i ytterligare steg. Det är alltså två separata men länkade processer (ibid.). Det första är det du ser bokstavligen och det andra är metaforen det kan kopplas till. Här blir blåsväder inte bokstavligt, då Labyrint inte kan påverka vädret. Istället blir blåsväder en metafor för hur Labyrint bidragit till att Grammisgalan omskrivs negativt.
Vad som framgår utifrån dessa tolkningar är att både Grammisgalan och Labyrint har dåligt rykte och att de därför drar ner varandra.
7.3. Labyrint i Aftonbladets andra artikel (L3)
I Aftonbladets artikel om hur Labyrints spelningar nu avbokas efter knarkskandalen på
Grammisgalan är narrativet upplagt som en debatt. Skribenten låter arrangören Johan Lindfors försvara varför han inte vill att Labyrint ska spela. Skribenten låter därefter Labyrint uttala sig. Bandmedlemmen Aleksi ”Aki” Swallow försvarar sig genom att tala om vad bandet menar med sin kampanj och han berättar även om hur bandmedlemmarna känner utanförskap. Båda personerna som kommer till tals i artikeln är direktciterade. Det är dock oklart om
Swallow har ställt upp i en intervju med skribenten eller om han citerats från bandets
Instagramkonto. Fokus ligger på hur arrangören vill skydda sin verksamhet och samhället från ett band som är drogliberalt. Eftersom artikeln är disponerad som en debatt har vi valt att exemplifiera citat som visar vem som har tolkningsföreträde och hur narrativet låter de som uttalar sig komma till tals.
Arrangören Lindfors berättar hur han reagerade när han hörde talas om Labyrints drogbruk och deras normaliseringskampanj:
”Vi står verkligen inte för det här. När det framkom att de använder narkotika och dessutom tycker att det ska normaliseras kunde vi inte låta dem spela” (L3, 2013).
Lindfors visar att han agerat efter upplysningen. Dock är det oklart varifrån han fått sin information. Han fortsätter motivera varför han ställt in Labyrints spelning:
”Vi är dessutom medlemmar i krogar mot knark, så vi jobbar hårt med att få bort narkotika från Sveriges krogar, säger Johan Lindfors” (L3, 2013).
Arrangören försöker peka på ett hot mot majoritetssamhällets moraliska värderingar. Lindfors ser narkotika som något som stör på krogarna och arbetar aktivt för att förhindra att det förekommer. Labyrints bandmedlem Swallow menar att användning av droger inte behöver vara ett missbruk:
”På sin Instagramsida kommenterar han hela händelsen och menar samtidigt att man ska skilja på bruk och missbruk” (L3, 2013).
Arrangören pratar om narkotika medan Labyrint specifikt menar att det är cannabis de tycker är ofarligt och att det är just cannabis de vill legalisera. Labyrint fortsätter ta plats i artikeln med sin motivering där förtäring av alkohol jämförs med cannabisrökning:
”I många länder är det kultur att röka precis som Sverige har sin alkoholkultur. Om vi skulle jiddra med er snaps på midsommar skulle det bli kaos. Så låt oss bara vara ifred” (L3, 2013).
