Labyrint i Sveriges radios artikel (L1)

År 2011 publicerar Sveriges radio en artikel som handlar om att Labyrints spelning i Växjö blivit avbokad.

Narrativet är upplagt på så sätt att skribenten börjar med att beskriva bakgrunden kring vad som hänt, det vill säga att en av Labyrints spelningar ställts in. I bakgrunden framgår det att Växjö kommun tagit beslutet att ställa in spelningen i samråd med polisen. Kommunen får sedan förklara sitt beslut. Labyrint nekar därefter till anklagelserna. Sedan får polisen uttala sig om sitt beslut om att kontakta kommunen. Artikeln avslutas med en okänd skara som uttalat kritik mot beslutet att ställa in Labyrints spelning.

Fokus i denna artikel ligger på debatten som uppstått efter att Labyrints spelning blivit inställd, och inte själva spelningen. Texten varvar för- och motargument genom hela artikeln där de olika deltagarna får uttala sig. Det som är utmärkande för artikeln är att några får ta större plats än andra. Eftersom tolkningsföreträdet lyfts fram av narrativet har vi fokuserat på citat som visar vem det är som får ta plats och på vilket sätt. Ett exempel på det är följande utdrag:

”Labyrint hävdar i sin tur att de inte förhärligar droger, utan att de bara skildrar en

osminkad verklighet. Men närpolischef Ola Severinsson försvarar polisens agerande. – Jag kan inte komma på ett enda argument varför vi skulle ha artister som sjunger positivt om cannabis för barn…” (L1, 2011).

Labyrint har på något sätt opponerat sig mot polisens anklagelser om att deras texter skulle vara drogliberala. Men skribenten har valt att utelämna hur, var eller när de uttalat sitt försvar. Polisens uttalande kan därför uppfattas som starkare än övriga aktörers. Makten finns alltså inte samlad hos någon viss institution eller aktör, utan förändras genom diskursiva handlingar (Foucault, 2003), i det här fallet valet mellan direktcitat och indirekt referat.

Liknande händer fler gånger i texten. Exempelvis när kommunen får komma till tals via Thomas Berglund:

”Skol- och barnomsorgsförvaltningens chef Thomas Berglund har tidigare sagt att han därför tycker att det är olämpligt att låta band som sjunger om att röka på uppträda för skolelever.”

(L1, 2011).

Här visar skribenten att Berglund fått uttala sig tidigare. Han är omnämnd med namn och titel vilket ger honom auktoritet, medan ett uttalande längre ner i texten kommer från ”många” där vi aldrig får veta vem ”många” är:

”Nu kritiseras polisen och kommunens agerande på flera håll. Många tycker att det luktar censur, att yttrandefriheten inskränks utan att gruppen brutit mot lagen genom att exempelvis uppvigla till narkotikamissbruk” (L1, 2011).

Här har vi några som kommer med motargument mot polisen och beslutet att ställa in spelningen, men argumentet väger inte lika tungt när läsaren inte får veta vem det är som uttalar sig. Det blir otydligt och skribenten ger därför mer makt åt kommunen och polisen vare sig det är meningen eller inte. Det är lätt för läsaren att undra vem det är som kommer med dessa anklagelser om bland annat censur. Ordvalet i citatet som berättar att ”många tycker” skiljer sig från resterande i artikeln. Ord som ”inskränks” och ”uppvigla” ger intryck av att det är en välutbildad person som uttalat sig. Det är förmodligen inte den typ av språk som många förknippar med hiphop.

Det kan även vara så att skribenten vill uppväga anonymiteten i citatet genom att välja intrycksfulla ord. Det är svårt att veta hur skribenten vill att det ska tolkas då det inte framkommer vem som sagt det, om det är ett direktcitat eller var citatet kommer ifrån.

Genom sin gestaltning av händelser har journalisten stor makt över vilken bild som läsaren får av den omskrivna händelsen. Men man kan också tolka journalisten som osjälvständig, att personen låter sig styras av utspel och uttalanden från inblandade (Asp & Bjerling, 2014). I detta fall kan det tolkas som att skribenten låtit sig styras av kommunen och polisen eftersom det är deras uttalande och oro som får ta störst utrymme i artikeln. Ett annat sätt att analysera skribentens val är att utgå från att alla människor inte är lika lättillgängliga. T.ex. kan det vara lättare att få ett uttalande från en politiker än ett hiphopband. En annan anledning kan även vara att politiker eller andra vana offentliga talare är mer lättciterade då en del av deras arbete går ut på att försvara sina beslut. Dock måste vi utgå från texten och tolka det som att

skribenten gett tolkningsföreträde åt polis och kommun. Särskilt eftersom dessa ”många” förblir anonyma, vare sig detta är skribentens avsikt eller inte.

Polisen har i form av auktoritet makten att påverka kommunen till att ställa in Labyrints spelning. Men det kan vara medierna som hjälpt dem att uppnå denna auktoritet. Genom texten framställer skribenten bandet som orsaken till drogproblemen bland barn och unga med hjälp av uttalanden från kommunen. Polisen och kommunen i sin tur framställs som

beskyddare av de värnlösa barnen. Detta är ett typiskt exempel på moralpanik, där det alltid handlar om att ”någon måste skyddas”, ofta barn och unga (Gustafsson & Arnberg, 2013). Ett tydligt exempel på detta är följande utdrag från artikeln:

”Växjö kommun hänvisar till att det förekommit mycket narkotika bland ungdomar i området de senaste veckorna” (L1, 2011).

Att tid anges för förekomsten av drogerna kan tolkas som att de inte tidigare funnits i det specifika området, utan att det är något som uppstått den senaste tiden. Det i sin tur kan tolkas som att ungdomar börjat knarka först när de fick reda på att Labyrint skulle göra en spelning. Det nämns inte uttryckligen någonstans i artikeln, men som läsare är det lätt att bilda sina egna orsakssamband – narkotikaanvändningen och musiken hör ihop i kommunens och polisens uttalande. När ett avvikande beteende sammankopplas med en specifik händelse konstrueras ett hot mot samhällets moraliska värderingar kring den sociala ordningen (Cohen, 2007).

Genom att skribenten använder tidsadverb i narrativet tydliggörs ett avvikande beteende bland Växjös ungdomar. Genom att koppla samman denna företeelse med en inplanerad konsert

med Labyrint skapas ett hot mot ordningen i samhället. Labyrint utpekas som ett hot mot Växjös ungdomar. Polisen tillsammans med skol- och barnomsorgsförvaltningens chef i spetsen, tar på sig ansvaret att skydda ungdomarna från Labyrint.

I sin forskning skriver Söderman hur hiphopen är en fortsättning på en tradition av att ge uttryck för orättvisor, ojämlikheter och en obekväm sanning av samhället som sällan

porträtteras i medierna (Söderman, 2011). Ett sätt att tolka denna ”sanning”, eller ”osminkad

verklighet” som Labyrint menar att de försöker förmedla, är att problemen inte handlar om att

deras musik får barn att ta droger utan att drogmissbruk redan finns sedan tidigare och därför skildrar bandet det i sin musik. Det blir deras försvar i artikeln, att politikerna inte ser till helheten. Narrativet är upplagt så att Labyrint får stöd av andra som talar för Labyrint:

”Flera svenska hiphopartister, producenter och journalister har nu dragit igång ett uppror

mot att artister stoppas från att uppträda” (L1, 2013).

Här visar skribenten att det finns fler som känner sig censurerade. Genom att hela artikeln avsluts med argumentet ovan får Labyrint och andra artister sista ordet i censurdebatten. Det är det argument som läsaren lämnas med och kan därför bli det starkaste som får sätta punkt för debatten. Men eftersom personerna som försvarar Labyrint klumpas ihop, anonymiseras och får ta lite plats, blir deras uttalande inte lika starkt som exempelvis kommunens som namnges och direktciteras.

Att personer som utmålas som samhällsfara, klumpas ihop, anonymiseras och får ta liten plats är vanligt när vi diskuterar moralpanik. Även att kritiken är svepande och utelämnar exempel är vanliga drag (Gustafsson & Arnberg, 2013). Vi kan konstatera att artikeln kan tolkas på många olika sätt, både till Labyrints fördel och till deras nackdel. Men vi kan inte svara på vilken tolkning som skribenten avsett att läsaren ska göra. Det är helt enkelt upp till var och en.