Problematisering och olika tolkningssätt

En tolkning är varken rätt eller fel. Som tidigare nämnt finns det flera sätt att tolka samma uttalanden på. Även om det inte finns en absolut sanning kan det uppstå en fixerad tolkning, det vill säga att narrativet försöker frammana ett särskilt sätt att tolka en situation med hjälp av text och bilden av hur något representeras, en så kallad ”fixerad” tolkning (Hall, 2013). I detta fall blir det banden som ersätter detta ”något”. Enligt Hall är det viktigt att texten visar både en händelse och ett meddelande för att en fixerad tolkning ska bli lyckad (ibid.). Tillsammans blir texten och bilden av banden en ”fixerad” tolkning. Dock blir det

problematiskt att veta exakt om narrativet lyckats frammana en fixerad tolkning. Vi kan bara utgå från hur vi själva tolkar texten och anta att det är så skribenten menar.

All text bär på olika betydelser; texten försöker styra tolkningen i en särskild riktning genom att exkludera vissa tolkningar. Om narrativet är skickligt uppbyggt är det troligare att en

tolkning fastställs så som avsändaren menar att texten ska tolkas (Hall, 2013). Ett sätt att styra läsarens tolkning är att välja vem som får komma till tals, det vill säga ges tolkningsföreträde.

Det går att utläsa återkommande mönster i artiklarna om både Labyrint och Kartellen. I samtliga artiklar om båda grupperna blir de omnämnda, men direktciteras enbart i strax under en tredjedel. Däremot direktciteras både polis och arrangörer i varje artikel. Varför

skribenterna har valt att lägga upp narrativet på detta vis bör man som läsare fråga sig. Kanske har det att göra med nyhetsvärde, som nämnts tidigare.

Söderman och Folkestads forskning visar att hiphopare använder musiken som ett politiskt verktyg (Söderman & Folkestad, 2008). I Labyrints fall är det mycket fokus på deras

normaliseringskampanj och hur de anser att cannabis bör legaliseras. Dock framgår det inte i vår empiri om bandet använder just musiken för att försöka föra fram sin önskan. Det är snarare så, eftersom bandet är känt, att de får ta plats i medierna och har en publik som lyssnar på vad de har att säga. De behöver inte använda sig av musiken, utan kan istället använda sig av sitt kändisskap. Om vi drar paralleller med Söderman och Folkestads artikel ser vi att alla hiphopare som de intervjuat ägnar sig åt välgörenhet. De utnyttjar sitt namn och kändisskap för att föreläsa, bekämpa fattigdom och starta diverse projekt (Söderman & Folkestad, 2008). De gör sin röst hörd även utan hjälp av musiken. I sina projekt står de på de svagas sida, något som medierna i vår analys troligen inte tycker att Labyrint och Kartellen gör. Även om de själva menar att det är just det de gör.

I Bredström och Dahlstedts studie lyfts ett antal hiphopare fram som forskarna menar har blivit folkliga efter att ha tagit avstånd från sitt kriminella förflutna (Bredström & Dahlstedt, 2002). Huruvida Labyrint och Kartellen tagit avstånd från kriminalitet har diskuterats flitigt i de utvalda artiklarna. I Labyrints fall kan det tolkas som att de inte tar avstånd från droger då de vill legalisera cannabis. I Kartellens fall har det diskuterats fram och tillbaka om bandets frontman Sebbe Stakset tagit avstånd från politiskt våld eller inte. Stakset menar att han gjort det, medan myndigheter och DT påstår att han inte gjort det. I Bredström och Dahlstedts studie har hiphoparna tagit aktivt avstånd och därmed blivit folkkära. En tolkning kan vara, i fallet med Labyrint och Kartellen, att de snarare blir syndabockar än omtyckta av allmänheten och att detta kan bero på att myndigheterna lyfter fram bandens politiska ställningstagande för våld och droger. Hade banden tagit öppet avstånd hade de förmodligen inte pekats ut som samhällsfaror av myndigheter via medierna.

Vad som är intressant med vår studie är också att det är banden som står i fokus och inte deras musik. Det är deras uttalanden via sociala medier och nyhetsartiklar som framhävs snarare än vad deras musik handlar om. Det är endast i artikeln L1 som själva musiken nämns, då polisen menar att musiken kan påverka publiken till att ta droger (L1, 2011). Wright hävdar att dagens censur av rockmusik i USA beror på den självmordsepidemi som uppstod på 1960- talet (Wright, 2000). Han menar att musiken blivit beskylld för att ha negativt inflytande på sin publik när det egentligen kan vara så att det finns andra bakomliggande faktorer som lett till att människor begått självmord. Han argumenterar för att det är samhället i allmänhet som är grunden till problemet och att det går att förknippa majoriteten av all västerländsk musik med något farligt (ibid.). Ingen i våra utvalda artiklar verkar veta vad bandens musiktexter handlar om utan bara att de kan ha dåligt inflytande på sin publik. Precis som i Wrights artikel menar vi att myndigheterna och DT har en relativt svag grund att stå på när det gäller att bedöma om hiphopbandens musik är olämplig då de inte ens har lyssnat på musiken. Istället för att föreställa sig att musik kan fungera som tröst för någon som redan har problem, framstår det i artiklarna som att publiken kommer att få problem om de lyssnar på Kartellen eller Labyrint, både som personer och deras musik.

Medierna kan ses som både medspelare och motspelare till olika händelser och åsikter som det rapporteras om; rollen förändras hela tiden och de inblandade kan aldrig vara säkra på vilken roll som journalisten kommer att inta (Asp & Bjerling, 2014). För de inblandade i händelserna kring Labyrint och Kartellen kan det ha inneburit att hur de än uttalat sig har journalisten haft makten att bestämma om de ska gynna eller missgynna uttalandet. Nyhetsmedierna arbetar efter samma nyhetslogik, vilket innebär att mediepubliken möter i stort sett samma nyhetsrapportering oavsett medium. Något som kan få konsekvensen att opinionsklimat slår igenom i alla medier (ibid). Kanske blir det då lättare för läsaren att tolka nyhetsrapporteringen om hiphopband som negativ, eftersom banden ofta framställs som bråkmakare med dåligt inflytande på sina fans oavsett medium.

I Kartellens fall utestängs den yttre världen från samtliga artiklar. Ingen närmare beskrivning av vad som ska hända om bandet tillåts spela ges. Det finns inget specifikt uttalat offer i Kartellens fall, vilket brukar förekomma vid moralpanik (Gustavsson & Arnberg, 2013). Samtidigt verkar det finnas någon eller några icke omtalade som måste skyddas eftersom politiker och arrangörer anstränger sig för att avboka spelningarna.

Men det finns ett problem i denna analys som gör att vi inte får en heltäckande och ”verklig” bild av denna ”maktkamp” mellan makthavarna och hiphopgrupperna. Varenda gång någon av hiphopgrupperna genomför en spelning vinner ju gruppen kampen. Men deras fullföljda konserter uppmärksammas inte lika stort i tidningarna. Banden blir inte heller inbjudna till diskussion och politikerna debatterar inte med dem. Åtminstone inte efter den information som presenteras i artiklarna. Genom skribenternas narrativ kan det därför tolkas som att politikerna, polisen och arrangörerna vinner kampen eftersom banden inte får komma till tals. Dock kan vi i denna analys inte besvara huruvida detta är sant eller inte då vi inte vet om banden blivit inbjudna till diskussion, om narrativet bara framställer politikerna som vinnare eller om politikerna faktiskt är det.

Wright tar upp att musik som inte hörs på radio upplevs som främmande, eftersom det redan är någon som har beslutat att den inte är lämplig att spela för en bredare publik (Wright, 2000). Detsamma kan gälla dessa två hiphopgrupper. Många av instigatorerna säger att de aldrig hört talas om banden eller hört deras musik. Något som kan tyda på att de inte är kända för den stora allmänheten. Om de anses vara främmande kan det underlätta att göra dem till illa omskrivna folkdjävlar.