Miljöbalken och de lagar som gäller för kärnteknisk verksamhet gäller parallellt. Detta innebär att den som bedriver verksamhet som omfattas av dessa lagar, t ex hantering av kärnavfall, måste uppfylla kraven i samtliga dessa lagar om inte annat särskilt före-skrivs.
När det t ex gäller kravet på att ställa säkerhet för att avveckla kärntekniska anlägg-ningar och hantera kärnavfall behöver sådan säkerhet endast ställas enligt finans-ieringslagen trots att detta krav återfinns även i MB och i SSL. Av 16 kap 3 § MB följer att skyldigheten enligt MB för att ställa säkerhet för kostnaderna för avhjälpande av miljöskada och andra återställningsåtgärder inte omfattar åtgärder som omfattas av
40
avgifter och säkerheter enligt finansieringslagen. Detta bör innebära att säkerhet för kostnader avseende driftavfall, som inte regleras av finanseringslagen, ska ställas enligt MB. I 6 kap 18 § SSL anges att den som är skyldig att ställa säkerhet enligt finansieringslagen eller MB inte behöver ställa säkerhet enligt SSL för kostnader för avfallshantering och återställningskostnader.
Ett annat exempel på hur förhållandet mellan de olika lagarna regleras är frågan om tillståndsplikt. I 6 kap 4 § SSL anges att tillståndsplikten för verksamhet med jonise-rande strålning m m i 1 och 2 §§ gäller för verksamhet som är tillståndspliktig enligt KTL endast om det har bestämts i ett tillstånd enligt den lagen.
6.2 Normhierarki
Rättsordningen bygger på att det finns en normhierarki mellan olika författnings-bestämmelser. Normhierarkin anger vilka bestämmelser som har företräde i de fall bestämmelser står i strid mot varandra. Denna princip finns inte uttryckt i någon specifik lag, utan framgår oftast av enskilda lagrum och liknande. Ordningen är EU-rätt, grundlag, lag, förordning, föreskrift, allmänna råd/beslut. Om det uppstår en konflikt mellan regler på olika nivåer i hierarkin, t ex att en bestämmelse i en för-ordning strider mot en bestämmelse i en lag, ska förför-ordningsregeln inte tillämpas eftersom förordningen är underordnade lag. Detta kan exemplifieras genom Mark- och miljööverdomstolens avgörande i mål nr M 8719-18 där hovrätten fann att en förordningsbestämmelse som begränsade en verksamhetsutövare rätt enligt MB att bedriva verksamhet för produktion av vattenkraftsel inte kunde tillämpas då den överordnade lagbestämmelsen inte gav utrymme för regeringen att ställa ytterligare krav för att verksamheten skulle få bedrivas.63
När detfinns det olika lagar som strider mot varandra finns det en inbördes hierarki beroende på vilka lagar det gäller. Generellt går speciallag före allmän lag. Denna princip, som brukar benämnas lex specialis, innebär att en speciallags bestämmelser på ett visst specifikt område ska tillämpas och ha företräde framför en ramlags bestämmelser.
Att EU-rätten är överordnad nationell rätt innebär t ex att EU-förordningar, som gäller direkt i medlemsstaterna, har företräde framför eventuell nationella regler på och att nationella regler, så långt det är möjligt, ska tolkas i ljuset av bakomliggande EU-rättslig lagstiftning.64
63 Målet gällde en bestämmelse i förordningen (1998:1388) om vattenverksamheter (41 §) som ställde krav på att verksamheten vid ett vattenkraftverk måste omfattas av tillstånd för att få fortsätta att bedriva sin verk-samhet till dess att prövningen för moderna miljövillkor var klar. Enligt en bestämmelse i MB, 11 kap 27 §, fick sådan verksamhet bedrivas till dessa prövningen enligt den nationella planen var klar utan krav på att verksamheten omfattades av tillstånd. Mark- och miljööverdomstolen ansåg i sin dom att det inte fanns utrymma att begränsa den rätt att bedriva verksamheten som följde av MB på det sätt som skett genom regeringens förordningsbestämmelse. Förordningsbestämmelsen kunde därför inte tillämpas då den stred mot den överordnade lagbestämmelsen i MB.
64 Principen om fördrags- eller direktivkonform tolkning, se bl a EU-domstolens dom i mål C-306/12 Spedition Welter GmbH ./. Avanssur SA
41
Regler i förordningar som meddelats utan bemyndigande från riksdagen eller som omfattas av regeringens s.k. restkompetens inte giltiga och får därmed inte tillämpas.
Med restkompetensen avses den beslutanderätt som regeringen har utan krav på bemyndigande från riksdagen. Restkompetensen avser enligt 8 kap 7 § kungörelse (1974:152) om beslutad ny regeringsform (regeringsformen) föreskrifter om verk-ställighet av lag och föreskrifter som inte enligt grundlag ska meddelas av riksdagen vilket främst gäller gynnande lagstiftning. För enskilda betungande lagstiftning, såsom skatte-, brotts- och miljölagstiftning omfattas således inte av regeringens restkompetens, såvida det inte handlar om föreskrifter om verkställighet av lag.
Ovan nämnda avgörande från Mark- och miljööverdomstolen är ett exempel på detta. I nämnda avgörande konstaterade Mark- och miljööverdomstolen att det saknas ett bemyndigande för regeringen att begränsa den rätt att bedriva verksam-het vid ett vattenkraftverk som följde av lag (11 kap 27 § MB).
6.3 Offentligrättsligt ansvar
Med offentligrättsligt ansvar avses ansvaret gentemot det allmänna. Den som har det offentligrättsliga ansvaret är den som gentemot det allmänna ansvarar för de för-pliktelser som följer av detta ansvar. Till exempel är den som är ansvarig för säker-heten i en kärnteknisk anläggning enligt 10 § KTL ansvarig gentemot det allmänna för det skyldigheter som följer av detta ansvar. Det offentligrättsliga ansvaret kan inte, om detta inte särskilt föreskrivs, avtalas bort. Att det offentligrättsliga ansvaret inte kan avtalas bort hindrar dock inte att den som har detta ansvar uppdrar åt någon annan att utföra åtgärder för att uppfylla ansvaret. Den som genom avtal åtagit sig att utföra åt den som har det offentligrättsliga ansvaret har ett civilrättsligt ansvar för dessa åtgärder gentemot uppdragsgivararen, se nedan. Eventuella krav från tillsyns-myndigheten riktas dock mot den som bär det offentligrättsliga ansvaret.
6.4 Civilrättsligt ansvar
Med det civilrättsliga ansvaret avses ansvaret mellan enskilda rättssubjekt. Till exempel ansvar att uppfylla förpliktelser enligt ett avtal och att betala skadestånd till följd av en skada som man orsakat eller annars är ansvarig för. När det gäller brott-sliga gärningar finns det både ett offentligrättsligt ansvar i form av ett straffansvar och ett civilrättsligt ansvar i form av skyldighet att betala skadestånd för de skador som den brottsliga gärningen medfört. När det gäller avfall kan det utöver det offen-tligrättsliga ansvaret i lag finnas ett civilrättsligt ansvar att vidta åtgärder som avser avfallet grundat på avtal, t ex att ett företag som fått i uppdrag att mot betalning hantera ett visst avfall. Det civilrättsliga ansvaret riktas mot uppdragsgivaren.
6.5 Avtalstolkning
Utgångspunkten vid all avtalstolkning är den gemensamma partsviljan, dvs vad parterna ville när avtalet ingicks. Parternas vilja och avsikt med avtalet är överordnad det skrivna ordet. Om ett skriftligt avtal strider mot parternas avsikt och vilja med avtalet gäller parternas uppfattning.
42
Om parternas inte är överens om vad den gemensamma partsviljan var blir det nöd-vändigt att tolka avtalet. I praxis har utvecklats flera olika metoder för hur detta ska göras. Ett vanligt tillvägagångssätt är att tolka avtalet utifrån dess ordalydelse. Andra vanliga metoder är att tolka avtalet utifrån syftet eller utifrån vad som praxis i en viss bransch. Information i samband med avtalets ingående, t ex mejlkonversationer, PM och anteckningar, utgör viktiga tolkningsdata för att utröna vad den gemensamma partsvilja var när avtalet ingicks. Andra omständigheter som kan vara av betydelse är hur avtalet tillämpats i praktiken dvs det sätt på vilket parterna de facto har tolkat och tillämpat avtalet. Om man tillämpat avtalet på ett visst sätt under en längre tid utan att någon av parterna haft invändningar mot detta är det ofta rimligt att anta att denna tillämpning av avtalet återspeglar den gemensamma partsviljan.
43