Studsvikslagen

5.2 Studsvikslagen

Studsvikslagen infördes den 1 januari 1989. Syftet med lagen var att säkerställa finan-siering av kostnaderna för avvecklingen av anläggningar som använts inom ramen för det svenska kärnteknikprogrammet och hanteringen av det avfall som uppkommit vid

34

dessa anläggningar.⁵⁰ Av 1 § i lagen framgick att den som har tillstånd enligt KTL att inneha eller driva en kärnreaktor skulle betala en avgift till staten som i bidrag till kostnaden för avvecklingen av vissa särskilt angivna anläggningar och hanteringen och slutförvaret av det avfall som uppkommit vid dessa anläggningar. Bestämmelsen hade följande lydelse när lagen upphörde att gälla vid utgången av 2017.

Som skäl för att kärnkraftindustrin skulle bära kostnaderna för avvecklingen av dessa anläggningar hänvisades till den nytta som verksamheten vid Studsvik inneburit för kärnkraftsindustrin. Avgiftsskyldigheten var kopplad till vissa i lagen särskilt utpekade åtgärder. Den svenska kärnkraftindustrin hade delvis byggt upp sin kompetens med

50 Prop. 1988/89:37 Om finansiering av hanteringen av visst radioaktivt avfall m m, s. 5, och prop.

1987/88:90 Om energipolitik inför 1990-talet, s. 87f och 251f.

1 § Den som har tillstånd enligt lagen (1984:3) om kärnteknisk verksamhet att inneha eller driva en kärnkraftsreaktor (reaktorinnehavare) ska betala en avgift till staten enligt denna lag som ett bidrag till kostnader för

1. avveckling av forskningsreaktorerna R2 och R2-0 i med isotopcentralen IC, neutronforskningslaboratoriet och övriga tillhörande byggnader,

2. avveckling av kraftvärmereaktorn i Ågesta, 3. avveckling av f) dekontamineringsanläggningen DK, g) behandlingsanläggningen HM,

q) kulvertsystemet för vätskeformigt aktivt avlopp från anläggningarna i 1 och a-p,

4. hantering och slutförvaring av kärnavfall, kärnämne och annat radioaktivt avfall som före den 30 juni 1991 har genererats till följd av kärnteknisk verksamhet i eller förvarats vid de kärntekniska anläggningar som aves i 1-3,

5. hantering och slutförvaring av

a) kärnbränsle från forskningsreaktorn R1 i Stockholm, b) kärnbränsle från kraftvärmereaktorn i Ågesta, och

c) de bränsleelement från forskningsreaktorn R2 i Studsvik som den 30 juni 1991 fanns i anslutning till reaktorn,

6. återställning enligt lag av anläggningen i Ranstad till följd av tidigare bedriven kärnteknisk verksamhet, och

7. åtgärder som enligt lag är nödvändiga till följd av verksamhet som avses i 1-6. Lag (2011:1054).

35

hjälp av det utvecklingsarbete som genomförts vid Studsvik och de tidigare verksam-heterna vid bolagets anläggningar i Stockholm.⁵¹ I prop. 1988/89:37 Om energipolitik inför 1990-talet lämnades följande motivering till varför det enligt regeringens upp-fattning var rimligt att kärnkraftsindustrin skulle svara för kostnaderna för avveckling av dessa anläggningar.⁵²

Finansieringslagen från 1981 omfattade endast kraftproducerande kärnreaktorer, inte forskningsreaktorer. Som motiv till varför Studsvik ursprungligen hölls utanför finansieringslagen hänvisades till de speciella förutsättningar som gäller för drift av forskningsreaktorer och den relativt ringa mängd avfall som genereras vid dessa anläggningar och att detta avfall därmed kunde behandlas i särskild ordning. De ekonomiska problemen i samband med denna hantering ansågs inte vara av samma art som när det gäller använt kärnbränsle och radioaktivt avfall från kraftproducer-ande reaktorer.⁵³

Punkten 4 i 1 § som omfattar det historiska avfallet ändrades 2007⁵⁴, se SFS 2006:651. Bestämmelsen hade ursprungligen följande lydelse:

4. hantering och slutförvaring av kärnavfall och kärnbränslerester härrörande från sam-arbetet med de svenska kärnkraftsföretagen i det svenska kärnkraftsprogrammet och från sådan verksamhet som avses i 1-3.

Efter ändringen fick bestämmelsen följande lydelse:

4. hantering och slutförvaring av kärnavfall, kärnämne och annat radioaktivt avfall som före den 30 juni 1991 har genererats till följd av kärnteknisk verksamhet i eller förvarats vid de kärntekniska anläggningar som aves i 1-3,

51 Prop. 1987/88:90 Om energipolitik inför 1990-talet, s. 88 f.

52 Prop. 1987/88:90 Om energipolitik inför 1990-talet, s. 5.

53 Se Prop. 1980/81:90 Om riktlinjer för energipolitiken, bilaga 1, s. 328 och 608.

54 SFS 2006:651 Lag om ändring i lagen (1988:1597) om finansiering av hanteringen av visst radioaktivt avfall m m; och prop. 2005/06:183 Finansieringen av kärnavfallets slutförvaring, s 36 f.

36

Som motiv för ändringen anfördes följande i prop. 2005/06:183, Finansieringen av kärnavfallets slutförvaring, s. 37:

Strålskyddsinstitutet har, med instämmande av kärnkraftinspektionen och SVAFO, påpekat att sistnämnda bolag ansvarar för visst radioaktivt avfall som inte är kärnavfall eller kärnbränslerester och därför inte omfattas av 1 § fjärde punkten Studsvikslagen.

Avfallet emanerar från den forskningsverksamhet som tidigare har bedrivits och ingår i den förteckning som fogats till regeringens beslut den 7 oktober 1993 vari bl a konstateras att Svafo övertar återstående skyldigheter enligt 10 § KTL för detta avfall (dnr M92/4360/6). Avfallet i fråga har sådant samband med kärnkraftsproduktionen att omhändertagandet av det bör berättiga till bidrag från Studsviksfonden. Av denna anledning föreslås att 1 § fjärde punkten Studsvikslagen justeras så att den även täcker in detta radioaktiva avfall.

I specialmotiveringen till den nya bestämmelsen anfördes följande i prop.

2005/06:183 Finansieringen av kärnavfallets slutförvaring, s. 46:

Ändringarna i fjärde punkten innebär att allt avfall som finns förtecknat i regeringens beslut den 7 oktober 1993 (dnr M92/4360/6) omfattades av avgifterna enligt lagen.

Av förarbetsuttalanden framgår således att skyldigheten att betala avgift enligt Studsvikslagen även skulle omfatta visst radioaktivt avfall som varken utgör kärn-avfall eller kärnbränslerester. Det kärn-avfall det handlar om framgår av den förteckning som bifogas regeringens beslut den 7 oktober 1993. Syftet med lagändringen var att omfattningen av lagen bättre skulle avspegla vilka åtgärder som de avgifter som tas ut är avsedda att bidra till.⁵⁵

Avgiftsskyldiga var enligt 1 § den som hade tillstånd enligt KTL att inneha eller driva en kärnreaktor (reaktorinnehavare). Enligt 3 § relaterades avgiften till produktionen.

När lagen infördes var avgiften 0,1 öre för varje levererad kilowattimme. Avgiften höjdes successivt under de år när lagen gällde i samband med uppdaterade kostnads-bedömningar gjordes. Utgångspunkten var hela tiden att avgiften skulle ligga på en sådan nivå som behövdes för att kostnaderna för de åtgärder som kan bli nödvändiga blir täckta, se prop. 2010/11:126, s. 10 f. När lagen slutligen upphörde 2017 var avgiften 0,3 öre per levererad kilowattimme.

När avgiftsskyldigheten enligt Studsvikslagen förlängdes från utgången av 2011 till utgången av 2017 anfördes i motiven bl a följande, se prop. 2010/11:126 Avgift enligt Studsvikslagen, s. 11:

Enligt riksdagens beslut upphör Studsvikslagen att gälla vid utgången av 2011. Det kan antas att återstående medel i Studsviksfonden då inte kommer att täcka kostnaderna för de avvecklingsåtgärder som omfattas av Studsvikslagen.

Strålsäkerhetsmyndigheten har i rapporten föreslagit att en lagändring görs som innebär att Studsvikslagen fortsätter att gälla tills vidare, utan någon tidsgräns. Enligt regeringens bedömning bör dock andra alternativ i första hand övervägas för att finansiera de

55 Prop. 2005/06:183 Finansieringen av kärnavfallets slutförvaring, s. 36f.

37 kvarvarande avvecklingsåtgärderna. Ett alternativ är att förlänga avgiftsskyldigheten enligt Studsvikslagen några år. Ett annat är att höja avgiftsbeloppet väsentligt under endast ett år.

Avgiften skulle enligt 1 § förordning (188:1598) om finansiering av hanteringen av visst radioaktivt avfall m m (Studsviksförordningen) betalas kvartalsvis till kärnavfalls-fonden.

De avgiftsskyldiga bolagen skulle enligt 5 § Studsvikslagen och 3 § Studsviksförord-ningen varje år lämna in en kostnadsberäkning till SSM. KostnadsberäkStudsviksförord-ningen skulle enligt 2 § Studsviksförordningen omfatta den förväntade totala kostnaden för den verksamhet och de åtgärder som avsågs i 1 § i Studsvikslagen och de kostnader som kunde förväntas uppkomma under vart och ett av de tre närmaste kalenderåren.

De fonderade medlen fick enligt 4 § Studsvikslagen användas för att ersätta kostna-der för verksamheter och åtgärkostna-der som avsågs i 1 § Studsvikslagen. Närmare före-skrifter om hur medlen fick fördelas fanns i 5-8 §§ i Studsviksförordningen. I 5 § angavs att SSM, med utgångspunkt i verksamhetsutövarens kostnadsberäkning, skulle besluta hur och i vilken utsträckning fonderade avgiftsmedel fick användas.

Medlen fick endast användas för kostnader som avsåg verksamheter och åtgärder som ingick i den senaste kostnadsberäkningen. Enligt 7 § skulle den som fått utbetalt medel ur kärnavfallsfonden senast den 28 februari varje år till SSM redovisa medlen hade använts.

Riksdagen beslutade 2006⁵⁶ att Studsvikslagen skulle upphöra att gälla vid utgången av 2009. Beslutet kom dock att ändras ett par gånger och lagen upphörde slutligen att gälla vid utgången av 2017 (SFS 2011:1055). Som motiv för beslutet att Studsviks-lagen skulle upphöra att gälla vid utgången av 2017 anfördes följande.

Regeringen gör bedömningen att en oförändrad avgift men med inbetalningar till och med utgången av 2017 med stor sannolikhet innebär att medlen i Studsviksfonden räcker för att täcka de avvecklingsåtgärder som omfattas av Studsvikslagen. Statens risk minskar i motsvarande grad eftersom framtida beräkningar leder till en noggrannare bedömning av de faktiska kostnaderna.

Som motiv för att Studsvikslagen skulle upphöra att gälla vid utgången av 2009 angavs att det är nödvändigt att säkerställa att de kostnader som ska finansieras genom Studsvikslagen blir täckta.⁵⁷

De fonderade medlen som betalats enligt Studsvikslagen förvaltas idag av kärnavfalls-fonden, se 13 § finansieringslagen. Beslut om utbetalning fattas från september 2018 av Riksgäldskontoret. Innan dess fattades besluten av SSM.

56 SFS 2006:652.

57 Prop. 2005/06:183 Finansieringen av kärnavfallets slutförvaring, s. 39.

38